Flyktingkrisen: EU-kommissionen vidtar konkreta åtgärder Frågor och svar

(1)

Flyktingkrisen: EU-kommissionen vidtar konkreta åtgärder – Frågor och svar

Strasbourg den 9 september 2015

Europeiska kommissionen - Faktablad

Vad är den europeiska migrationsagendan? Migrationen är ett av den sittande kommissionens tio prioriterade politiska områden. Genom den europeiska

migrationsagendan vidareutvecklas ordförande Jean-Claude Junckers politiska riktlinjer till skräddarsydda initiativ för att bättre hantera alla aspekter

Vad är den europeiska migrationsagendan?

Migrationen är ett av den sittande kommissionens tio prioriterade politiska områden. Genom den europeiska migrationsagendan vidareutvecklas ordförande Jean-Claude Junckers politiska riktlinjer till skräddarsydda initiativ för att bättre hantera alla aspekter av migrationen. Agendan, som antogs den 13 maj 2015, innehåller konkreta åtgärder för att hantera den omedelbara krisen och rädda liv till sjöss, och förslag till strukturella åtgärder på medellång och lång sikt.

Europeiska kommissionen har konsekvent och kontinuerligt arbetat för samordnade europeiska insatser när det gäller flyktingar och migration.

Ett första genomförandepaket för den europeiska migrationsagendan antogs den 27 maj. Det innehöll ett förslag om att för första gången tillämpa artikel 78.3 i fördraget om Europeiska unionens

funktionssätt i syfte att omplacera 40 000 asylsökande från Italien och Grekland, en rekommendation om ett vidarebosättningsprogram för 20 000 personer från länder utanför EU, en handlingsplan för att bekämpa människosmuggling och nödvändiga ändringar av unionens budget för att stärka insatserna Triton och Poseidon till havs så att fler liv kan räddas.

Vad gör kommissionen för att se till att de gemensamma EU-reglerna tillämpas?

Samtidigt som EU visar solidaritet med de medlemsstater som befinner sig i främsta linjen måste alla medlemsstater visa sitt ansvar när det gäller att tillämpa de gemensamma EU-reglerna. Den

europeiska migrationsagendan bygger på en enkel princip: att hjälpa migranter som är i behov av internationellt skydd och återsända migranter som inte har rätt att vistas på EU:s territorium. För att genomföra denna europeiska migrationsstrategi är det viktigt att samtliga medlemsstater till fullo tillämpar de gemensamma regler om asyl och irreguljär migration som överenskommits på EU-nivå.

Fem olika rättsakter bildar tillsammans det gemensamma europeiska asylsystemet

(Dublinförordningen, direktivet om asylförfaranden, skyddsdirektivet, direktivet om mottagningsvillkor och Eurodacs regler om fingeravtryck). Alla är av färskt datum: den första rättsakten förslogs så sent som 2008 och de sista trädde i kraft först den 21 juli 2015.

Kommissionen kommer att prioritera ett fullständigt och sammanhållet genomförande av det gemensamma europeiska asylsystemet genom att noga följa hur reglerna tillämpas och inleda överträdelseförfaranden när så krävs. Ett fullständigt genomförande av EU:s regler är också en prioritering enligt de system för omplacering som föreslås av kommissionen.

Kommissionen har redan inlett 32 överträdelseförfaranden mot olika medlemsstater (se bilaga),

inbegripet sådana som befinner sig i främsta linjen, rörande tillämpningen av de nya reglerna. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas införlivandet och genomförandet av skyldigheten att ta

fingeravtryck, skyldigheten att sörja för materiella mottagningsvillkor och skyldigheten att systematiskt utfärda och verkställa beslut om återvändande.

Under de senaste veckorna har kommissionen redan inlett diskussioner med ett antal medlemsstater om efterlevnaden av Eurodacförordningen. Enligt den ska medlemsstaterna ta fingeravtryck på och överföra uppgifter om alla personer som sökt internationellt skydd och alla tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som är 14 år eller äldre och grips i samband med att de olagligen passerar en

medlemsstats yttre gräns.

Kommissionen kommer samtidigt att vidta åtgärder för att se till att direktivet om mottagningsvillkor efterlevs i ett antal medlemsstater. För att det gemensamma europeiska asylsystemet ska fungera krävs att alla medlemsstater tillhandahåller lämpliga mottagningsvillkor. Såsom aviseras i EU:s handlingsplan för återvändande, som antas i dag, kommer kommissionen också att inleda

överträdelseförfaranden för att se till att direktivet om återvändande genomförs till fullo, inbegripet

(2)

skyldigheten att utfärda och verkställa beslut om återvändande.

Vad föreslår kommissionen i dag?

Det övergripande paket som Europeiska kommissionen lägger fram i dag innehåller följande konkreta åtgärder som ett svar på den pågående flyktingkrisen och förberedelse inför framtida utmaningar:

Nödomplacering av 120 000 personer i klart behov av skydd som befinner sig i Grekland, Ungern och Italien.

1.

En permanent omplaceringsmekanism vid kriser, för alla medlemsstater.

2.

En gemensam europeisk förteckning över säkra ursprungsländer.

3.

En effektivare återvändandepolitik med hjälp av en gemensam handbok om återsändande och en EU-handlingsplan för återvändande.

4.

Ett meddelande om offentlig upphandling av stöd till flyktingar.

5.

Ett meddelande om flyktingkrisens externa aspekter.

6.

En förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika.

7.

1) Ett förslag om nödomplacering av 120 000 flyktingar som befinner sig i Italien, Grekland och Ungern

Vilken är den rättsliga grunden för förslaget om nödomplacering?

Den rättsliga grunden är artikel 87.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt där följande anges: ”Om en eller flera medlemsstater försätts i en nödsituation med plötslig tillströmning av medborgare från tredjeländer, får rådet på förslag av kommissionen besluta om provisoriska åtgärder till förmån för den eller de medlemsstater som berörs. Rådet ska fatta sitt beslut efter att ha hört Europaparlamentet.”

Vilka är kriterierna för att tillämpa artikel 78.3 i EUF-fördraget?

Kriterierna för att tillämpa artikel 78.3 i EUF-fördraget fastställs i fördraget: En eller flera medlemsstater ska försättas i en nödsituation med en plötslig tillströmning av medborgare från tredjeländer. Mekanismen ska tillämpas under exceptionella omständigheter när det finns tydliga och kontrollerbara indikationer på att asylsystemet i en medlemsstat kan äventyras genom en ihållande tillströmning av flyktingar som anländer till dess territorium, och i synnerhet personer med ett klart behov av internationellt skydd. Problemet måste vara tillräckligt akut och allvarligt för att mekanismen ska aktiveras.

Hur många personer kommer att omplaceras och enligt vilka kriterier? Vem ska stå för notan?

Kommissionen föreslår att 120 000 personer i behov av internationellt skydd omplaceras från Italien (15 600 personer), Grekland (50 400 personer) och Ungern (54 000 personer). Omplaceringen skulle ske enligt en obligatorisk fördelningsnyckel på grundval av objektiva och kvantifierbara kriterier (40

% avser befolkningsmängd, 40 % avser BNP, 10 % avser det genomsnittliga antalet tidigare

asylansökningar, 10 % avser arbetslöshetsnivån). Den gäller sökande av nationaliteter som erhållit en genomsnittlig andel erkännanden av flyktingstatus på minst 75 % i hela EU[1]. Detta förslag

tillkommer utöver kommissionens förslag från maj att omplacera 40 000 personer som är i klart behov av internationellt skydd, från Italien och Grekland till andra EU-medlemsstater, vilket innebär att det sammanlagda föreslagna antalet personer uppgår till 160 000.

Genom EU:s budget kommer särskild finansiering på 780 miljoner euro att tillhandahållas till stöd för detta system. De mottagande medlemsstaterna kommer att få 6 000 euro per omplacerad person, med en förhandsfinansieringsandel på 50 % för att de nationella myndigheterna ska ha kapacitet att agera mycket snabbt. Italien, Grekland och Ungern kommer, för att täcka transportkostnaderna, att få 500 euro för varje person som omplaceras.

Måste alla medlemsstater delta?

Förenade kungariket och Irland har – enligt fördraget – en fakultativ möjlighet att delta om de så önskar, medan Danmark har en undantagsklausul utan möjlighet att delta.

Kommissionens förslag innehåller en fördelningsnyckel som är obligatorisk för alla medlemsstater. Om en medlemsstat – av berättigade och objektiva skäl, t.ex. en naturkatastrof – tillfälligt inte kan delta i den obligatoriska solidaritetsmekanismen eller systemet för nödomplacering, måste den ge ett

finansiellt bidrag till EU:s budget till ett belopp motsvarande upp till 0,002 % av BNP. Europeiska kommissionen kommer att analysera de orsaker som landet har uppgivit och fatta beslut om huruvida dessa motiverar att landet inte deltar i systemet under en period på upp till 12 månader. De

ekonomiska bidragen kommer att användas för att finansiera de insatser som görs av samtliga andra

(3)

EU-länder för att hantera krissituationen. De anslag som har avsatts för medlemsstater som inte deltar kommer att omfördelas till andra EU-länder.

Hur kom det sig att Italien och Grekland valdes ut och varför tas Ungern med i detta skede?

Sedan årets början har ungefär 116 000 migranter anlänt till Italien på irreguljär väg (inbegripet ca 10 000 irreguljära migranter som har registrerats av lokala myndigheter, men ännu inte bekräftats i Frontex uppgifter). I maj och juni i år upptäckte Frontex 34 691 irreguljära gränspassager, och i juli och augusti 42 356, vilket innebär en ökning på 20 %.

En kraftig ökning har skett i Grekland under 2015, med mer än 211 000 irreguljära migranter som rest in i landet (inbegripet ca 28 000 irreguljära migranter som har registrerats av lokala myndigheter, men ännu inte bekräftats i Frontex uppgifter). I maj och juni i år upptäckte Frontex 53 624 irreguljära gränspassager, och i juli och augusti 137 000, vilket innebär en ökning på 250 %.

Mer än 145 000 irreguljära gränspassager upptäcktes i Ungern under de första åtta månaderna 2015 (inklusive ca 3 000 irreguljära migranter som har registrerats av lokala myndigheter, men ännu inte bekräftats i Frontex uppgifter). I maj och juni i år upptäcktes 53 642 irreguljära gränspassager och i juli och augusti 78 472, vilket innebär en ökning på 150 %.

Hur ska de omplacerade personerna fördelas per medlemsstat?

Italien Grekland Ungern TOTALT

Österrike 473 1 529 1638 3640

Belgien 593 1 917 2054 4564

Bulgarien 208 672 720 1600

Kroatien 138 447 479 1064

Cypern 36 115 123 274

Tjeckien 387 1251 1340 2978

Estland 48 157 168 373

Finland 312 1007 1079 2398

Frankrike 3124 10093 10814 24031

Tyskland 4088 13206 14149 31443

Lettland 68 221 237 526

Litauen 101 328 351 780

Luxemburg 57 185 198 440

Malta 17 56 60 133

Nederländerna 938 3030 3246 7214

Polen 1207 3901 4179 9287

Portugal 400 1291 1383 3074

Rumänien 604 1951 2091 4646

Slovakien 195 631 676 1502

Slovenien 82 265 284 631

Spanien 1941 6271 6719 14931

Sverige 581 1877 2011 4469

TOTALT 15600 50400 54000 120000

Vad kommer att hända med förslaget från maj om nödomplacering av 40 000 personer?

Förslaget till förmån för Italien och Grekland, som godkändes av rådet (rättsliga och inrikes frågor) i juli, kvarstår. Siffran 120 000 enligt dagens förslag tillkommer utöver de 40 000 asylsökande som medlemsstaterna i princip redan enats om att omplacera under de närmaste två åren.

Vilka nationaliteter väntas dra nytta av omplaceringen?

Omlokaliseringsmekanismen ska gälla endast för de nationaliteter som har en genomsnittlig andel godkända asylansökningar i hela EU på minst 75 %, på grundval av Eurostats uppgifter för föregående kvartal. För 2014 nådde två nationaliteter upp till en andel över 75 %, nämligen syrier och eritreaner.

Enligt de senaste kvartalsvisa uppgifterna för 2015 uppnås tröskelvärdet nu av syrier, eritreaner och irakier. En uppdatering av vilka nationaliteter som uppnår tröskelvärdet kommer att ske varje kvartal på grundval av uppgifter från Eurostat.

Varför har nivån för andelen godkända ansökningar fastställts till 75 %?

Kommissionen motiverar tröskelnivån 75 % utifrån två syften. Dels att se till att alla sökande som har ett klart och brådskande behov av skydd kan komma i åtnjutande av sin rätt till skydd så snart som

(4)

möjligt, dels att förebygga att sökande som sannolikt inte är berättigade till asyl omplaceras och därigenom förlänger sin vistelse i EU i onödan.

Hur har fördelningsnyckeln för omplacering beräknats?

Den föreslagna fördelningsnyckeln bygger på:

a) befolkningsmängd (40 % av vikten), b) total BNP (40 % av vikten),

c) en korrigerande faktor som grundas på det genomsnittliga antalet asylansökningar under de föregående fyra åren (10 % av vikten, med ett tak på 30 % för befolkningens och BNP:s inverkan på fördelningsnyckeln för att undvika oproportionerliga effekter),

d) en korrigerande faktor som grundas på arbetslöshetsnivån (10 % av vikten, med ett tak på 30 % för befolkningens och BNP:s inverkan på fördelningsnyckeln för att undvika oproportionerliga effekter).

Korrigeringsfaktorerna för det genomsnittliga antalet asylansökningar och arbetslöshetsnivån tillämpas i omvänd proportion, vilket innebär att ett högt antal inkomna asylansökningar och hög arbetslöshet skulle leda till att färre personer omplaceras till den berörda medlemsstaten.

Är fördelningsnyckeln objektiv?

Omfördelningsnyckeln grundar sig på objektiva, mätbara och kontrollerbara kriterier och uppgifter som kompletteras med lämpliga viktningsfaktorer. Faktorerna är enkla, och de uppgifter de bygger på tillhandahålls Eurostat av medlemsstaterna och de associerade staterna själva.

Är detta förenligt med Dublinsystemet?

Dublinsystemet, i vilket det krävs att asylansökningar behandlas av det första inreselandet, kommer fortsatt att vara det grundläggande systemet.

För de personer som blivit omplacerade innehåller förslaget till beslut ett begränsat och tillfälligt undantag från vissa bestämmelser i Dublinförordningen, särskilt i fråga om kriterierna för fastställande av vilka medlemsstater som är ansvariga för handläggningen av en asylansökan. Det gäller bland annat det land till vilket en asylsökande eller en person som beviljats skydd skulle återsändas i fall av sekundära förflyttningar. För alla övriga personer är Dublinförordningen fortsatt tillämplig och gäller som en allmän regel för samtliga asylansökningar som lämnas in i Europeiska unionen.

Detta innebär att när en person omplaceras från t.ex. Italien till en annan EU-medlemsstat, och beviljas asyl där, har han eller hon endast laglig rätt att vistas i det landet. Om personen förflyttar sig till en annan EU-medlemsstat kommer han eller hon i enlighet med Dublinförordningen att återsändas till det land där vederbörande lagligen uppehåller sig.

Kommissionen har redan inlett en utvärdering av Dublinsystemet och kommer att överväga en eventuell översyn av Dublinförordningen på grundval av utvärderingen. Dagens lagstiftningspaketet utgör – genom den permanenta omplaceringsmekanismen vid kriser – ytterligare ett komplement till Dublinförordningen.

Vilka skyldigheter och villkor gäller för att medlemsstaterna ska kunna dra nytta av åtgärderna för nödomplacering?

Den krisplatsmetod som föreslås i den europeiska migrationsagendan kommer också att bidra till genomförandet av de tillfälliga omplaceringar som Europeiska kommissionen föreslog den 27 maj och den 9 september. I de medlemsstater som befinner sig i främsta linjen kommer personer som är i klart behov av internationellt skydd att identifieras, för att omplaceras till andra EU-medlemsstater där deras asylansökan kommer att behandlas.

Italien och Grekland är de första två medlemsstater där krisplatsmetoden för närvarande håller på att genomföras. Andra medlemsstater kan också dra nytta av metoden. Den 15 juli 2015 sände

kommissionär Dimitris Avramopoulos ut en färdplan till medlemsstaterna för genomförandet av

krisplatsmetoden med operativt stöd till Italien och Grekland. Färdplanen hade utarbetats gemensamt med medlemsstaterna samt med Frontex, Europeiska stödkontoret för asylfrågor, Europol och

Eurojust.

De två krisplatssystemen kommer att kunna tas i bruk mycket snart. Den operativa planeringen är i slutskedet för både Italien och Grekland, och ett antal resurser har tagits i bruk på fältet.

Förutom det operativa stödet går åtgärderna ut på att mottagarländerna ska lägga fram en färdplan för kommissionen om lämpliga åtgärder på området asyl, första mottagande och återvändande, för att förbättra kapaciteten, kvaliteten och effektiviteten hos sina system på dessa områden, samt åtgärder för att se till att nödomplaceringen genomförs på ett korrekt sätt.

Hur kommer ”sekundära förflyttningar” att undvikas? Kommer människor inte bara att flytta

(5)

vidare till en annan EU-medlemsstat?

När en person omplaceras till ett annat EU-land har han eller hon endast rätt att lagligt uppehålla sig i det landet och får inte kan flytta vidare till ett annat EU-land.

Om någon gör det, och grips, kommer personen i enlighet med Dublinförordningen att sändas tillbaka det land där vederbörande är lagligt bosatt.

Ingen kommer att omplaceras från de medlemsstater som befinner sig i främsta linjen utan att först ha fått lämna sina fingeravtryck, vilket innebär att det går snabbt att kontrollera i vilket land personen är lagligt bosatt.

Det faktum att en omplacerad person endast har de rättigheter som är knutna till internationellt skydd i den medlemsstat till vilken han eller hon omplacerats kommer också att fungera som ett negativt incitament för sekundära förflyttningar.

Kommissionen har också rekommenderat medlemsstaterna att överväga att införa rapporteringskrav för personer som ansöker om asyl och endast tillhandahålla materiella mottagningsvillkor (mat, bostäder och kläder, endast in natura).

2) En permanent omplaceringsmekanism vid kriser, för alla medlemsstater.

Varför föreslår kommissionen ett permanent system för omplacering vid kriser?

Den pågående flyktingkrisen har visat att extrema påfrestningar på en medlemsstats asylsystem kan äventyra tillämpningen av Dublinreglerna. Det nuvarande systemet tillåter inte undantag från

ansvarskriterierna, vilket skapar obalanser och i vissa fall förvärrar krisen. Kommissionen föreslår en komplettering av Dublinförordningen för att införa en mekanism som vid kriser tillämpas för att

omplacera sökande i klart behov av internationellt skydd. Den kommer att göra det möjligt att reagera på akuta behov och hjälpa medlemsstater i en nödsituation utan att det varje gång krävs ett utdraget antagandeförfarande i rådet.

Den permanenta omplaceringsmekanismen vid kriser bör utnyttjas av kommissionen när en medlemsstat drabbas av en krissituation som kännetecknas av en stor och oproportionerlig tillströmning av tredjelandsmedborgare vilken ställer stora krav på landets asylsystem.

Hur kommer det att fungera i praktiken? Vem ska besluta när bestämmelsen ska tillämpas?

Det är kommissionen som fastställer om det rör sig om en kris, på grundval av följande:

Ökningen av antalet asylsökande under de senaste sex månaderna.

-

Ökningen av antalet irreguljära gränspassager under de senaste sex månaderna.

-

Antalet asylansökningar i förhållande till BNP per capita jämfört med EU-genomsnittet.

-

Kommissionen måste också lägga fram förslag om det antal personer som ska omplaceras från den medlemsstat som befinner sig i en krissituation. Kommissionen kommer att ta hänsyn till följande kriterier:

Antalet personer som ansökt om internationellt skydd per capita i medlemsstaten under de senaste 18 månaderna (och särskilt de senaste sex månaderna) jämfört med genomsnittet i unionen.

-

Asylsystemets kapacitet i medlemsstaten.

-

Medlemsstatens deltagande i tidigare initiativ för solidaritet samt i vilken utsträckning medlemsstaten har omfattats av EU:s tidigare solidaritetsåtgärder.

-

Antalet personer som ska omplaceras fastställs av kommissionen, och kommer inte att överstiga 40 % av antalet ansökningar under de senaste sex månaderna.

Hur kommer fördelningen att fastställas?

Den föreslagna fördelningsnyckeln bygger på a) befolkningsmängd (40 % av vikten), b) total BNP (40 % av vikten),

c) det genomsnittliga antalet asylansökningar under de föregående fyra åren (10 % av vikten, räknat i omvänd proportion, med ett tak på 30 % för befolkningens och BNP:s inverkan på fördelningsnyckeln för att undvika oproportionerliga effekter),

d) en korrigerande faktor som grundas på arbetslöshetsnivån (10 % av vikten, räknat i omvänd proportion, med ett tak på 30 % för befolkningens och BNP:s inverkan på fördelningsnyckeln för att undvika oproportionerliga effekter).

Dessutom ska varje mottagande medlemsstat utse sambandsmän som matchar destinationslandet med flyktingarnas kvalifikationer, språkkunskaper, familjeband samt kulturella och sociala band, för att

(6)

underlätta integrationen.

Måste alla medlemsstater delta?

Såsom är fallet för systemet för nödomplacering har Förenade kungariket och Irland – enligt fördraget – en fakultativ möjlighet att delta om de så önskar, medan Danmark har en undantagsklausul utan möjlighet att delta.

Kommissionens förslag innehåller en fördelningsnyckel som är obligatorisk för alla medlemsstater. Om en medlemsstat – av berättigade och objektiva skäl, t.ex. en naturkatastrof – tillfälligt inte kan delta i den obligatoriska solidaritetsmekanismen eller systemet för nödomplacering, måste den ge ett

finansiellt bidrag till EU:s budget till ett belopp motsvarande upp till 0,002 % av BNP. Europeiska kommissionen kommer att analysera de orsaker som landet har uppgivit och fatta beslut om huruvida dessa motiverar att landet inte deltar i systemet under en period på upp till 12 månader. De

ekonomiska bidragen kommer att användas för att finansiera de insatser som görs av samtliga andra EU-länder för att hantera krissituationen. De anslag som har avsatts för medlemsstater som inte deltar kommer att omfördelas till andra EU-länder.

Vem kommer att omplaceras?

Omplacering ska endast föreslås för sökande av nationaliteter för vilka andelen beslut i första instans om beviljande av internationellt skydd är 75 % eller högre, baserat på senast tillgängliga uppdaterade kvartalsuppgifter från Eurostat.Det finns två skäl till att man har valt 75 % som nivå för andelen godkända ansökningar, dels för att se till att alla sökande som har ett klart och brådskande behov av skydd kan komma i åtnjutande av sin rätt till skydd så snart som möjligt, dels för att förebygga att sökande som sannolikt inte kommer att få asyl omplaceras och därigenom förlänger sin vistelse i EU i onödan.

Hur fastställs vilka sökande som ska omplaceras?

Den medlemsstat som drar fördel av omplaceringen kommer att fastställa enskilda sökande som kan omplaceras till andra medlemsstater. Sårbara sökande ska prioriteras. Medlemsstaterna ska se till att familjemedlemmar omplaceras till samma territorium. För att bestämma vilken medlemsstat som ska bli omplaceringsland ska de sökandes särskilda kvalifikationer och färdigheter beaktas. Detta

inbegriper deras språk- och yrkeskunskaper samt andra kriterier på grundval av påvisade familjeband, kulturella eller sociala band som kan underlätta deras integration. Varje mottagande medlemsstat utnämner sambandsmän som ska underlätta denna kartläggning.

Omplaceringsförfarandet bör slutföras så snart som möjligt, senast två månader efter att

medlemsstaten officiellt har meddelat hur många sökande som kan omplaceras till dess territorium.

3) En gemensam europeisk förteckning över säkra ursprungsländer

Varför föreslår kommissionen en förteckning över säkra ursprungsländer och vilka länder finns med i den?

Enligt EU:s gällande asyllagstiftning får medlemsstaterna upprätta egna nationella förteckningar över säkra ursprungsländer, men den föreskriver inte någon gemensam och bindande EU-omfattande förteckning. 12[2] EU-länder har redan nationella förteckningar över säkra ursprungsländer, men det har aldrig funnits någon harmoniserad förteckning.

Kommissionen föreslår att det skapas en europeisk förteckning över säkra länder för att underlätta användningen i alla medlemsstater av de förfaranden som hänger samman med tillämpningen av begreppet säkert ursprungsland. Förteckningen bör innehålla, i första hand, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro, Serbien och Turkiet. Cirka 17 % av det totala antalet ansökningar som inlämnats i EU kommer från medborgare i dessa sju länder. Andra länder kan komma att inkluderas i framtiden – efter en grundlig bedömning av kommissionen och antagande av medlagstiftarna (Europaparlamentet och rådet).

Den gemensamma europeiska förteckningen kommer inte bara att möjliggöra att medlemsstaterna inför påskyndade asylförfaranden för sökande från länder som fastställts som säkra ursprungsländer, utan också minska olikheterna i synsätt mellan medlemsstaterna när det gäller snarlika

asylansökningar. Förteckningen kommer också att undanröja potentiella kryphål och motverka

sekundära förflyttningar av personer som ansöker om internationellt skydd, som i dag försöker komma till en viss medlemsstat, där de tror att de har större möjlighet att beviljas skydd. Förteckningen över säkra ursprungsländer kommer också att möjliggöra ett snabbare återvändande för personer som inte är berättigade till asyl.

Varför finns dessa länder med i förteckningen?

Dessa länder har valts ut eftersom de i princip anses uppfylla kraven i direktivet om asylförfaranden.

Enligt direktivet ska ett land betraktas som ett säkert ursprungsland om det på grundval av dess

(7)

rättsliga situation, tillämpningen av lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det allmänt och genomgående inte förekommer någon förföljelse samt ingen tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt.

De flesta av dessa länder har dessutom utsetts som kandidatland av Europeiska rådet, eftersom de uppfyller ”Köpenhamnskriterierna” (garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekten för och skyddet av minoriteter). Länder som kandiderar för EU-medlemskap är således i normalfallet ”säkra”. Kommissionen kommer regelbundet att se över situationen i de berörda

länderna, och kan vid behov föreslå att ett land tillfälligt tas bort från förteckningen. Kandidatländernas framsteg när det gäller att uppfylla de politiska och ekonomiska kriterierna samt anpassningen till regelverket utvärderas varje år i den årliga framstegsrapporten från Europeiska kommissionen.

Motivering till valet, per land Albanien:

Överträdelser av Europakonventionen i 4 av 150 ansökningar 2014 -

7,8 % av ansökningarna var välgrundade 2014 -

8 medlemsstater har redan utsett landet som säkert ursprungsland -

Kandidatland för EU-medlemskap -

Bosnien och Hercegovina:

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien

Kosovo:

Montenegro:

3 % av ansökningarna var välgrundade 2014 -

Serbien:

Turkiet

Överträdelser av Europakonventionen i 94 av 2899 ansökningar under 2014 -

1 medlemsstat har redan utsett landet som säkert ursprungsland -

Varför bara dessa länder och inte andra? Kan andra länder läggas till och tas bort i framtiden?

Detta förslag bör ses som ett första steg i upprättandet av en gemensam förteckning över säkra ursprungsländer på unionsnivå. Kommissionen får därför föreslå att ytterligare tredjeländer tas med i förteckningen i framtiden, efter att detta förslag har antagits av Europaparlamentet och rådet.

(8)

Man kommer att prioritera att fastställa och lägga till tredjeländer som utgör ursprung för ett betydande antal asylsökande men vars medborgare endast i begränsad omfattning beviljas flyktingstatus.

I den föreslagna förordningen föreskrivs att kommissionen tillfälligt kan avlägsna ett land från

förteckningen för ett år (vilket kan förnyas) i händelse av en plötslig försämring av situationen i landet.

Detta tillfälliga avlägsnande sker på grundval av en grundlig bedömning som visar att villkoren för att betraktas som ett säkert ursprungsland inte längre är uppfyllda.

Vad innebär det konkret för medborgare i dessa länder som ansöker om asyl i ett EU-land?

Kommer deras begäran att avslås automatiskt?

Även om en person kommer från ett land som anses vara säkert betyder det inte att asylansökan inte bedöms eller att han eller hon omedelbart återsänds. Alla som söker asyl har rätt att få sin ansökan behandlad i enlighet med reglerna i direktivet om asylförfaranden samt skyddsdirektivet, på individuell basis från fall till fall.

Att ett land betraktas som ett säkert ursprungsland innebär bara att ett snabbare asylförfarande kan tillämpas för sökande från dessa länder, liksom ett snabbare återvändande av sådana migranter till deras hemländer om de inte har rätt till asyl. Medan tidsfristerna enligt EU-lagstiftningen för att pröva asylansökningar varierar från sex till 21 månader kan medlemsländerna med stöd av nationella

förteckningar över säkra ursprungsländer tillämpa påskyndade förfaranden, som för närvarande varierar från fem månader till bara några dagar.

Hur kommer detta att bidra till att bekämpa missbruk av de nationella asylsystemen och det gemensamma europeiska asylsystemet?

Om man konsekvent använder de förenklade förfaranden som föreskrivs i direktivet om

asylförfaranden blir det möjligt att handlägga asylansökningarna snabbare och därmed öka den övergripande effektiviteten i de nationella asylsystemen i medlemsstaterna. Upprättandet av

förteckningen över säkra ursprungsländer kommer dessutom att avskräcka från försök till missbruk av det europeiska asylsystemet, och göra det möjligt för medlemsstaterna att avsätta större resurser för att ge ett fullgott skydd för personer som verkligen behöver det.

4) En effektivare återvändandepolitik med hjälp av en gemensam handbok om återsändande och en EU-handlingsplan för återvändande

Varför behövs det ett europeiskt återvändandeprogram?

Ekonomiska migranter betalar stora penningsummor till smugglare som tar dem till Europa, oavsett riskerna med resan, i förhoppning om att de ska få stanna i EU när de en gång har tagit sig in. År 2014 var det färre än 40 % av de irreguljära migranter som ålagts att lämna EU som faktiskt reste ut.

Denna tendens bekräftas i den låga nivån i fråga om återvändande under senare år (år 2013 var antalet faktiska återvändanden 215 000, vilket ska ses i relation till 430 400 beslut om återvändande;

år 2012 var antalet faktiska återvändanden ca 178 000 mot 484 000 beslut om återvändande; år 2011 var antalet faktiska återvändande 167 000 mot 491 000 beslut om återvändande).

Ett av de mest effektiva sätten att bekämpa irreguljär migration är systematisk hemtransport,

antingen frivilligt eller påtvingat, för de som inte längre har rätt att stanna kvar i EU. En kraftfull politik för återvändande gör det möjligt att driva en kraftfull asylpolitik.

Europeiska rådet uppmanade kommissionen vid sitt möte den 25–26 juni 2015 att ”inrätta ett särskilt europeiskt återvändandeprogram”. Den föreslagna EU-handlingsplanen för återvändande och

handboken om återvändande är kommissionens svar på denna begäran.

Vad är EU:s handlingsplan för återvändande?

EU:s handlingsplan för återvändande tillhandahåller en praktisk ram på både på kort och lång sikt för att förbättra medlemsstaternas strategier när det gäller återvändande. I syfte att främja frivilligt återvändande kommer handlingsplanen att kartlägga luckor mellan nationella program för frivilligt återvändande och främja bästa praxis för återvändande och återintegrering, med stöd från det europeiska migrationsnätverket och finansiering från asyl-, migrations- och integrationsfonden.

Enligt handlingsplanen ska också en utvärdering och eventuell revidering av direktivet om

återvändande göras senast 2017. Till följd av en bedömning av Schengens informationssystem väntas lagförslag läggas fram 2016 om att det ska bli obligatoriskt att föra in inreseförbud och beslut om återvändande i informationssystemet, tillsammans med ett reviderat förslag om smarta gränser.

Såsom aviserades i den europeiska migrationsagendan kommer kommissionen under 2016 också att föreslå att Frontex mandat ska utvidgas till att omfatta hantering av återsändande. Slutligen kommer europeiska sambandsmän på migrationsområdet att utplaceras vid EU:s delegationer i de viktigaste ursprungs- och transitländerna för att underlätta samarbete om återtagande av återvändande medborgare. Återtagande av irreguljära migranter är en klar prioritering i förbindelserna med

(9)

tredjeländer.

Vad är den föreslagna handboken om återsändande?

Handboken om återvändande ger praktisk vägledning för personal som arbetar med uppgifter som rör återvändande i alla medlemsstater som tillämpar återvändandedirektivet. Den innehåller

förtydliganden, verktyg och exempel på hur man på ett bättre sätt kan genomföra direktivet. Här ingår villkor för gripande och hållande i förvar, frivillig avresa och metoder för avlägsnande, inreseförbud och rättssäkerhetsgarantier. Handboken syftar till att harmonisera genomförandet av

återvändandedirektivet i alla medlemsstater och göra det mer effektivt.

Vem ska återvända?

Enligt återvändandedirektivet är programmet inriktat på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium. Återvändande är inte tillämpligt på dem som ansöker om asyl eller är i behov av skydd och är rädda för krig eller förföljelse. I återvändandedirektivet anges också tydligt skyldigheten att respektera principen om non-refoulement (vilket innebär att inga stater får utvisa eller avvisa en flykting vid gränsen till områden där hans eller hennes liv eller frihet skulle hotas på grund av vederbörandes ras, religion, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk

uppfattning).

Vem bestämmer vem som ska återvända?

Oberoende nationella rättsliga instanser utfärdar beslut om återvändande. Alla bestämmelser och garantier om irreguljära migranters återvändande ingår i återvändandedirektivet, och det europeiska återvändandeprogrammet byggs upp för att se till att den gällande rättsakten genomförs på ett mer verkningsfullt sätt. Att utfärda beslut om återvändande är fortfarande en exklusiv behörighet för medlemsstaterna.

Hur kommer Frontex att medverka?

Frontex spelar en viktig roll när det gäller att öka det praktiska samarbetet om återvändande, vilket kommer att stärkas ytterligare. Byrån ska ge stöd till medlemsstaterna i fråga om irreguljära

migranters återsändande, särskilt genom att organisera gemensamma insatser för återsändande och fastställa bästa praxis för framskaffande av resehandlingar och för avlägsnande av migranter.

Frontex roll som en knutpunkt för utbyte av operativ erfarenhet och kunskap i frågor rörande återsändande, genom nätverket av direkta kontaktpunkter för återsändande, kommer också att stärkas.

Kommissionen kommer under 2016 att lägga fram lagstiftningsförslag för att stärka Frontex mandat i fråga om återsändande. Kommissionen kommer att undersöka olika sätt att ge byrån ett dubbelt mandat som omfattar både samordning av medlemsstaternas operativa samarbete i fråga om förvaltningen av de yttre gränserna och återsändande av irreguljära migranter. Kommissionen har för avsikt att föreslå att det inrättas en särskild återsändandeenhet inom Frontex, för att bättre

återspegla byråns roll i fråga om återsändande. Med utgångspunkt särskilt i de erfarenheter som gjorts med "krisplatserna" överväger kommissionen att inrätta Frontex insatsenheter för snabbt

återsändande.

Kommissionen kommer också att undersöka metoder för att utöka det bidrag som Frontex ger till länder i EU:s grannskap[3] för irreguljära migranters återvändande, genom tekniskt stöd och kapacitetsuppbyggnad.

Hur stöder kommissionen insatserna för återvändande ekonomiskt?

Den främsta finanskällan är asyl-, migrations- och integrationsfonden som stöder medlemsstaterna med ett anslag på över 800 miljoner euro till insatser för återvändande för perioden 2014–2020.

Enligt det årliga arbetsprogrammet för 2015 har kommissionen inrättat en fond för uppbyggnad av återtagandekapacitet på 5 miljoner euro. Kommissionen har föreslagit att Frontex budget för återvändande 2016 ska ökas med upp till 15 miljoner euro.

Hur kommer de grundläggande rättigheterna för personer som återvänder att garanteras i processen?

Alla rättigheter och garantier enligt återvändandedirektivet kommer att tillämpas. Dessa omfattar – bland annat – respekt för principen om ”non-refoulement”, rätten att överklaga och garantier i fråga om villkor för mottagande och hållande i förvar i avvaktan på avlägsnande, liksom transport av personen (t.ex. med hänsyn till huruvida en person är fysiskt i stånd att resa).

5) Ett meddelande om offentlig upphandling av stöd till flyktingar Vad handlar meddelandet om?

Medlemsstaterna måste på ett ändamålsenligt och snabbt sätt tillgodose de mest omedelbara behoven

(10)

hos asylsökande när det gäller bostäder, förnödenheter och tjänster. Meddelandet ger riktlinjer för nationella, regionala och lokala myndigheter för att se till att de förstår och följer EU-lagstiftningen när de upphandlar dessa tjänster.

De europeiska upphandlingsreglerna erbjuder flera möjligheter att svara på oförutsedda händelser och brådskande behov. De inbegriper t.ex. en betydande förkortning av de allmänt tillämpliga tidsfristerna och upphandling utan föregående offentliggörande av meddelanden om upphandling under

exceptionella omständigheter, t.ex. i extrema nödsituationer.

När det gäller den pågående asylkrisen har kommissionen offentliggjort ett meddelande med en översikt över offentliga upphandlingsmöjligheter för de nationella myndigheterna enligt gällande EU- regler. Det gällande direktivet om offentlig upphandling medger ett ”påskyndat selektivt förfarande” i brådskande fall och ett förhandlat förfarande utan föregående publicering i exceptionella fall av synnerlig brådska. Dessutom innehåller det nya direktivet om offentlig upphandling 2014/24/EU

bestämmelser om ett ”p åskyndat öppet förfarande”. Alla dessa gällande bestämmelser gör det möjligt att tilldela kontrakt för att snabbt tillgodose de asylsökandes brådskande behov.

6) Ett meddelande om flyktingkrisens externa aspekter

Som en viktig global politisk aktör och givare av humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd går Europeiska unionen i bräschen för de internationella ansträngningarna för att lösa konflikter och

motverka instabilitet samt stödja de drabbade befolkningarna. EU har tillhandahållit ett betydande stöd till ursprungs- och transitländer under de senaste åren.

Vad gör EU för att svara på kriserna i Syrien och Irak?

EU har stött diplomatiska initiativ för att hitta politiska lösningar sedan början av konflikterna i Syrien och Irak. I detta sammanhang har kommissionen och utrikestjänsten fastställt en politisk ram för en regional strategi, inbegripet kampen mot IS, i ett meddelande som antogs tidigare i år, inklusive finansiella åtaganden för 1 miljard euro.

EU spelar en aktiv roll på diplomatisk och politisk nivå. EU stöder alla strävanden att nå en politisk samförståndslösning på grundval av Genèvekommunikén av den 30 juni 2012 och i överensstämmelse med tillämpliga resolutioner från FN:s säkerhetsråd. För att uppnå en varaktig lösning krävs med det snaraste en syriskledd process för politisk övergång. EU stöder kraftfullt FN:s särskilda sändebuds insatser för att underlätta samråd med de syriska parterna och uppmanar internationella aktörer med inflytande över de syriska parterna att ta ett särskilt ansvar för att se till att insatserna kan

genomföras med framgång.

Sedan 2011 har EU och dess medlemsstater mobiliserat över 3,9 miljarder euro i finansiering för humanitärt bistånd, utveckling, ekonomi och stabilisering för att hjälpa syrier i sitt land och i regionen (Libanon, Jordanien, Turkiet och Irak).

En EU-förvaltningsfond till ett värde av nästan 40 miljoner euro har också inrättats för att förbättra samstämmigheten och storleken på EU:s insatser för att möta den syriska krisen på regional nivå, genom att tillgodose behoven för syrier i Syrien och syriska flyktingar i grannländerna samt

lokalsamhällen och lokala förvaltningar i värdländer. Två första projekt till ett värde av 17,5 miljoner euro inleds i dag och kommer att tillhandahålla utbildning och livsmedelsförsörjning för 240 000 syriska flyktingar i Turkiet.

Turkiet är det land som på världsnivå har tagit emot det största antalet syriska flyktingar (för närvarande 2 miljoner människor). EU har avsatt mer än 175 miljoner euro till att bidra till Turkiets enorma ansträngningar. Genom dessa medel tillhandahålls stöd till både syriska och irakiska flyktingar i Turkiet, särskilt för att förbättra deras tillgång till offentliga tjänster och att hjälpa de turkiska

myndigheterna att klara av utmaningen. Samtidigt har en särskild dialog inletts med Turkiet för att kartlägga var ytterligare stöd ska sättas in för syriska flyktingar, bland annat på områdena hälsa och utbildning, samt för att förbättra gränskontrollerna och bekämpa den organiserade brottsligheten när det gäller smuggling av irreguljära migranter (se MEMO/15/5535).

Turkiet kommer att få stöd från instrumentet för stöd inför anslutningen på området inrikes frågor på omkring 245 miljoner euro för perioden 2014–2016. Turkiet kommer också, tillsammans med länderna på västra Balkan, att omfattas av ett nytt regionalt program för migrationshantering. Genom EU:s ekonomiska bistånd stöds också Turkiets ansträngningar för att uppfylla kraven i återtagandeavtalet mellan EU och Turkiet.

I Irak finns nästan 3 miljoner internflyktingar och under 2015 har kommissionen anslagit mer än 65 miljoner euro i humanitärt bistånd som svar på krisen i landet. EU:s humanitära bistånd till Irak, inbegripet i den kurdiska regionen, omfattar livräddningsåtgärder samt medicinsk hjälp till de mest utsatta.

Vad gör EU för att bidra till att lösa krisen i Libyen?

(11)

Avsaknaden av statlig kontroll har gjort Libyen till ett viktigt gränsövergångsställe för migranter från Afrika söder om Sahara på väg till Europa (främst Italien), via den centrala Medelhavsrutten.

Europeiska unionen stöder aktivt den FN-ledda dialogen mellan parterna i Libyen för att nå en fredlig lösning. Europeiska unionen har många gånger bekräftat sin beredvillighet att med alla medel stödja en framtida regering.

Vad gör EU för att stödja länderna på västra Balkan som drabbas av flyktingströmmar?

Europeiska unionen ökar sitt stöd till länderna på västra Balkan, som för närvarande har ett massivt inflöde av flyktingar, framför allt från Syrien. EU:s stöd inbegriper en förstärkning av

handläggningsförmågan hos mottagnings- och asylsystem och ett intensifierat samarbete för att bekämpa den organiserade brottsligheten när det gäller smuggling av migranter.

I detta syfte kommer Europeiska kommissionen att slutföra ett regionalt stödprogram för skydd och förvaltning av känslig migration på västra Balkan, vilket kommer att inriktas på tre områden:

kartläggning av migranter, intraregionalt och interregionalt informationsutbyte samt mekanismer för att hitta lösningar för återvändande, samtidigt som man tillämpar praktiska skyddsgarantier för att ta hänsyn till migranternas specifika behov.

Dessa frågor kommer att diskuteras vidare vid den högnivåkonferens om västra Balkan som hålls senare i år.

Sedan 2007 har EU tillhandahållit ca 600 miljoner euro i ekonomiskt stöd till migrationsrelaterad verksamhet på västra Balkan och i Turkiet.

Vad gör EU med sina afrikanska partner?

Afrika söder om Sahara fortsätter att stå inför växande utmaningar som kännetecknas av demografiskt tryck, påfrestningar på miljön, extrem fattigdom, interna spänningar och institutionella brister som i vissa områden har fortplantat sig till öppna konflikter, tvångsförflyttning, brottslighet, terrorism och radikalisering samt irreguljär migration, människohandel och människosmuggling. EU tar sig an dessa utmaningar tillsammans med sina afrikanska partner genom sina regionala strategier (Sahel, Afrikas horn och Guineabukten) och utvecklingspolitiken med hjälp av regionala och nationella vägledande program i regionen.

I dag lägger Europeiska kommissionen fram sitt förslag till inrättande av en europeisk

förvaltningsfond för Afrika på 1,8 miljarder euro (se nedan). Fonden kommer att inriktas på att åtgärda kriser i Sahel, omkring Tchadsjön, på Afrikas horn och i Nordafrika. Den kommer att stödja stabilitet, främja återhämtningsförmåga och bidra till ekonomisk utveckling, säkerhet och

migrationshantering.

Kommer EU att vidta externa åtgärder för att bekämpa människohandlarna?

Kampen mot den organiserade brottsligheten när det gäller smuggling av migranter och

människohandel är fortfarande en viktig prioritering. Brottslingarna åsamkar lidande och död för otaliga personer som strävar efter ett bättre liv. En förstärkning av det internationella samarbetet mellan polis- och rättsväsendena i ursprungs- och destinationsländerna, samt med relevanta EU-organ och medlemsstater, är av avgörande betydelse. I många länder krävs därför också stöd till

kapacitetsuppbyggnad inom polisen, rättsväsendet och gränsförvaltningen. De sambandsmän på migrationsområdet och säkerhetsexperter som är utplacerade på EU-delegationerna kommer att bidra till samarbetet i dessa frågor. Ett antal gemensamma insatser och uppdrag inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken spelar redan en viktig roll i kampen mot organiserad brottslighet.

Eunavfor MED

Den 18 maj 2015 beslutade Europeiska rådet att inrätta en krishanteringsinsats (Eunavfor MED) för att bekämpa människosmuggling i södra centrala Medelhavsområdet. Att bekämpa smugglingsnätverken är en viktig del av Europeiska unionens insatser för att rädda liv och förebygga exploatering av migranter.

Eunavfor har redan visat sitt värde när det gäller att samla in viktig information. Europeiska utrikestjänsten har föreslagit att man nu ska gå vidare till den andra etappen i insatserna, för att Eunavfor ska kunna bedriva sin verksamhet på öppet hav i kampen mot människohandlare och - smugglare. Detta kommer att göras med full respekt för internationell rätt.

Eucap Sahel Niger och Eucap Sahel Mali

Uppdraget Eucap Sahel Niger håller på att förstärkas för att ge stöd till de nigeriska myndigheterna för att de bättre ska kunna kontrollera, förebygga och hantera olaglig migration genom Niger och särskilt Agadez, en viktig knutpunkt på vägen till Europa via Libyen.

Eucap Sahel Mali bidrar redan till att förhindra irreguljär migration genom att utbilda nationella

(12)

säkerhetsmyndigheter och nådde full operativ kapacitet i augusti. En liknande utvidgning av dess mandat, liksom i Niger, kan komma i fråga.

Hur är läget när det gäller återtagandeavtal?

För närvarande är 17 återtagandeavtal i kraft med följande länder: Hongkong, Macao, Sri Lanka, Albanien, Ryssland, Ukraina, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Serbien, Moldavien, Pakistan, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, Turkiet och Kap Verde.

EU har fått mandat för förhandlingar med Marocko (sedan 2000), Algeriet (sedan 2002) och Tunisien (2014) men få framsteg har gjorts hittills. Mandat för förhandlingar om återtagandeavtal har också erhållits när det gäller Kina och Vitryssland.

7) En förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika

Europeiska kommissionen har anslagit cirka 1,8 miljarder euro i EU-medel för att inrätta en

förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika inriktade på stabilitet och insatser mot de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration och fördrivna personer.

Vad är en förvaltningsfond?

En förvaltningsfond är en mekanism som används inom utvecklingssamarbete för att sammanföra stora resurser från olika givare. Målet är att ha ett enda instrument och följa en gemensam strategisk ram så att tilldelningen av medel kan ske på ett snabbare och mindre byråkratiskt sätt. EU:s nya budgetförordning (2013) bemyndigar Europeiska kommissionen att inrätta och förvalta europeiska förvaltningsfonder enligt en överenskommelse med andra givare.

Vilka regioner/länder skulle dra nytta av fonden?

Fonden skulle stödja Sahelregionen och området kring Tchadsjön: Burkina Faso, Kamerun, Tchad, Gambia, Mali, Mauretanien, Niger, Nigeria och Senegal.

Den skulle också stödja Afrikas horn: Djibouti, Eritrea, Etiopien, Kenya, Somalia, Sydsudan, Sudan, Tanzania och Uganda.

Den skulle dessutom stödja Nordafrika: Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Egypten.

Vad är syftet med förvaltningsfonden?

Förvaltningsfonden kommer att bidra till att hantera kriserna i Sahelregionen och området kring Tchadsjön, på Afrikas horn och i Nordafrika. Den syftar till att skapa stabilitet i regionen och bidra till bättre migrationshantering. Mer specifikt ska den bidra till att hantera de bakomliggande orsakerna till instabilitet, tvångsförflyttning och irreguljär migration, genom att främja ekonomiska möjligheter och lika möjligheter samt säkerhet och utveckling.

EU vill hjälpa Sahelregionen i stort att möta de växande utmaningarna när det gäller det demografiska trycket, påfrestningar på miljön, extrem fattigdom, interna spänningar, institutionella brister, svag social och ekonomisk infrastruktur och otillräcklig förmåga att stå emot livsmedelskriser, vilket i vissa fall lett till öppen konflikt, tvångsförflyttning, brottslighet, radikalisering och våldsam extremism, samt olaglig migration, människohandel och smuggling av migranter.

Hur bidrar stödet till att hantera irreguljär migration?

Det finansiella stödet till regionerna bör också bidra till att åtgärda det ökande flödet när det gäller påtvingad migration, bl.a. genom Sahara, över Medelhavet eller på andra rutter till Europa. EU har redan reagerat genom att öka sitt humanitära bistånd och utvecklingsbistånd till flyktingar och migranter i hela regionen. Den europeiska migrationsagendan syftar till att förhindra ytterligare förluster av människoliv till havs och att stärka det övergripande samarbetet med viktiga

transiteringsländer och ursprungsländer. Avsikten är också att ta itu med de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration och tvångsförflyttningar i ursprungs- och transitländerna, särskilt genom att stärka rättsstaten, skapa ekonomiska möjligheter och utbildningsmöjligheter, öka den lagliga rörligheten och skapa bättre styrelseformer, inbegripet i fråga om gränsförvaltning, kampen mot människohandel och människosmuggling, samt effektivt hållbart återsändande och återtagande av irreguljära migranter som inte har rätt till skydd, och återanpassning av dessa. Detta förutsätter ett kraftfullt åtagande att stödja kapacitetsuppbyggnaden i tredjeländer på området migration och gränsförvaltning, samt stabiliseringen och utvecklingen av dessa regioner i Afrika, alltifrån Sahel till Afrikas horn och i Nordafrika.

Vilka typer av projekt kan finansieras av förvaltningsfonden?

Inrättande av ekonomiska program för att skapa arbetstillfällen, framför allt för ungdomar och kvinnor i lokala samhällen, med fokus på yrkesutbildning och skapande av mikroföretag och småföretag. Vissa åtgärder kommer särskilt att bidra till att stödja återvändandes återanpassning till samhället.

-

(13)

Projekt som stöder bastjänster för lokalbefolkningen såsom livsmedels- och näringstrygghet, hälsa, utbildning och socialt skydd samt miljöhållbarhet.

-

Projekt för förbättrad migrationshantering, bland annat för att begränsa och förhindra irreguljär migration och bekämpa människosmuggling, smuggling av migranter och andra därmed

sammanhängande brott.

-

Stöd till förbättringar i den övergripande styrningen, särskilt genom att främja

konfliktförebyggande och att stärka rättsstaten genom kapacitetsuppbyggnad till stöd för säkerhet och utveckling samt brottsbekämpning, inbegripet gränsförvaltning och migrationsrelaterade aspekter. Vissa åtgärder kommer även att bidra till att förhindra och bekämpa radikalisering och extremism.

-

Varifrån kommer pengarna exakt?

Kommissionen har sammanfört medel från olika finansiella instrument inom ramen för EU-budgeten, främst Europeiska utvecklingsfonden. Det totala anslaget beräknas uppgå till minst 2 miljarder euro, varav instrument som förvaltas av kommissionen står för 1,8 miljarder euro:

Instrument Åtaganden (euro)

Reserven för 11:e EUF 1 000 000 000

Det regionala vägledande programmet

för Västafrika – 11:e EUF 200 000 000 Det regionala vägledande programmet

för Centralafrika – 11:e EUF 10 000 000 Det regionala vägledande programmet

för östra Afrika, södra Afrika och Indiska oceanen – 11:e EUF

25 000 000

Det regionala vägledande programmet

för Afrikas horn – 11:e EUF 80 000 000 Särskilt stödprogram för Sydsudan – 9:e

och tidigare EUF 80 000 000

Europeiska grannskapsinstrumentet 200 000 000 Instrumentet som bidrar till stabilitet och

fred 10 000 000 (bekräftas senare)

Humanitärt bistånd, livsmedelsbistånd

och katastrofberedskap 50 000 000

Instrumentet för utvecklingssamarbete 125 000 000 Budgetposter för GD Migration och

inrikes frågor 20 000 000 (bekräftas senare)

Bidrag från EU:s medlemsstater Belopp som bekräftas senare Tillgängligt nettoanslag 1 800 000 000

Totalt för den föreslagna åtgärden 1 800 000 000

Europeiska kommissionens budget på 96,8 miljarder euro som avsatts för EU:s externa samarbete för perioden 2014–2020, däribland till utvecklingsstöd, spelar en viktig roll när det gäller att stödja de regioner och länder som drabbats hårdast av dagens globala migrationsutmaningar. Detta bistånd stöder partnerländerna i deras arbete med att bekämpa fattigdom, osäker livsmedelsförsörjning, ojämlikhet och arbetslöshet.

Kommer medlemsstaterna att bidra till förvaltningsfonden?

En EU-förvaltningsfond förutsätter per definition att minst en EU-medlemsstat (eller givare från tredje part, t.ex. andra länder eller internationella organisationer) bidrar till förvaltningsfonden.

Flera medlemsstater har uttryckt sitt intresse för att delta. Spanien har redan bekräftat sitt deltagande.

Vi förväntar oss betydande bidrag från EU-medlemsstaterna som motsvarar de ambitiösa anslagen ur EU-budgeten.

Varför ingår Syrien inte i denna förteckning över mottagande regioner, trots att det är ursprungslandet för de flesta flyktingar som söker asyl i Europa?

EU är en ledande givare till insatserna i samband med krisen i Syrien, med ca 3,9 miljarder euro som uppbådats av Europeiska kommissionen och medlemsstaterna tillsammans, för humanitärt bistånd, utvecklingsbistånd, ekonomiskt bistånd och stabiliserande bistånd till syrier i deras eget land och till flyktingar och mottagarsamhällen i grannländerna Libanon, Jordanien, Irak, Turkiet och Egypten.

Som en reaktion på Syrienkrisen har EU redan inrättat en regional förvaltningsfond (se

(14)

MEMO/15/5597 ovan). EU:s regionala förvaltningsfond höll sitt första styrelsemöte i maj 2015 och antog europeiska insatsprogram till ett värde av 40 miljoner euro. Den kommer att ge stöd till 400 000 syriska flyktingar och behövande mottagarsamhällen i Libanon, Turkiet, Jordanien och Irak, med fokus på utbildning, utkomstmöjligheter och livsmedelssäkerhet, och med särskild inriktning på barn och ungdomar.

Den förvaltningsfond som nu föreslås kommer att samordna sina åtgärder med EU:s regionala

förvaltningsfond för insatser med anledning av Syrienkrisen och öka synergieffekterna för att hantera flyktingkrisen. Den kommer inte att finansiera insatser i Syrien direkt.

Vad blir nästa steg när det gäller förvaltningsfonden?

Förslaget om att inrätta förvaltningsfonden kommer att läggas fram för medlemsstaterna. Det kommer därefter att gå igenom de lämpliga beslutsförfaranden, inklusive samråd med kommittén för

Europeiska utvecklingsfonden. Kommissionen har som mål att slutföra de nödvändiga förfarandena i tid inför toppmötet i Valletta den 11–1 2 november 2015, där den akt genom vilken förvaltningsfonden inrättas bör undertecknas.

Förvaltningsfonden kommer därmed formellt att existera. Den kommer därefter omedelbart att inleda sin verksamhet.

[1] Enligt tillgänglig information skulle detta avse medborgare i Syrien, Eritrea och Irak.

[2] Österrike, Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Frankrike, Irland, Luxemburg, Lettland, Malta, Slovakien och Förenade kungariket.

[3] I enlighet med artikel 15 i förordningen om Frontex ska byrån och medlemsstaterna iaktta normer och standarder som minst motsvarar dem som fastställs i unionslagstiftningen även när samarbetet med tredjeländer äger rum på dessa staters territorium.

Presskontakter:

Natasha BERTAUD (+32 2 296 74 56) Milica PETROVIC (+32 229-63020) Tim McPHIE (+ 32 2 295 86 02)

För allmänheten: Europe Direct på telefon 00 800 67 89 10 11 eller via e-post