Från Stureplan till Brunkebergstorg: Trettio år av stadsrummets privatisering

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812 www.bebyggelsehistoria.org

Nummer 79

Tryckår 2020

Sidintervall 25−45

Artikelns namn Från Stureplan till Brunkebergstorg. Trettio år av stadsrummets privatisering

Författare Catharina Gabrielsson

Abstract: While critique against the privatization of public space has been a recurring mantra in debates on urban development over the past 30 years, less attention has been given to how and why urban spaces undergo processes of privatization, given the inherent ambiguities of the term. I argue that the privatization of urban space has undergone a significant shift, following the increased domination of private interests and market expansion that are the hallmarks of neoliberal societal restructuration. As informed by critical urban and architecture theory, the article is based on a comparative historical study of two sites in inner-city

Stockholm: Stureplan (refurbished 1990) and Brunkebergstorg (refurbished 2019). When situating the spatial design of these places in their local context of decision-making and

planning, a difference emerges between a first and a second phase; the first is defined by overt manifestations of private and commercial interests, and the second, close to the present day, where modes of appropriation are cloaked under a new “generous publicness”. I argue that the emphasis on the social, rather than commercial, element in the design of contemporary urban space partakes in the construction of the new flexible and creative neoliberal subject in late-capitalist societies.

Copyright of Bebyggelsehistorisk Tidskrift is the property of Bebyggelsehistorisk Tidskrift and its content may not be copied or emailed to multiple sites or posted to a listserv without the copyright holder's express written permission.

However, users may print, download, or email articles for individual use.

ritiken mot det offentliga rummets priva- tisering har varit ett återkommande tema i stadsbyggnadsdebatten, åtminstone se- dan slutet av 1960-talet då Henri Lefebvre skrev Rätten till staden i konfrontation med kapita- lismens exploatering av den urbana livsmiljön.¹ Men distinktionen mellan ”en stad byggd för människor” eller ”för profit” – för att använda en formulering inom kritisk urbanteori – har med tiden blivit allt svårare att urskilja.² I en samtid där kapitalismen kan betraktas som en institutio- naliserad social ordning, närmast jämförbar med feodalismen på medeltiden, framstår kapitalets intressen i allt högre grad som identiska med våra egna.³ Strategierna för marknadens expan- sion uppdateras nu med en sådan hastighet att det vi faktiskt känner igen som reklam framstår som en relativt oskyldig relikt från det nära för- flutna. I det algoritmstyrda och personifierade flödet på hemsidor och sociala medier är det inte längre säkert vem som är avsändaren och hur någon tjänar pengar på oss.

Då framstår stadsrummet som ett trögare me- dium, robustare och mera oföränderligt. Gatu- möbler, skyltar och anvisningar vänder sig till en osorterad allmänhet och vi kan fortfarande – gentrifiering och segregation till trots – erfara en delad, gemensam verklighet. Samtidigt kan det privatekonomiska inflytandet över stadsmiljön inte rimligtvis vara mindre än inom bostadsbyg- gandet, där det dominerar fullständigt.⁴ Inom den samhällsvetenskapliga diskursen om nylibe- ralism finns otaliga exempel på hur marknads- krafterna tagit över allt fler och större delar av samhället och hur näringslivets premisser ersatt

välfärdsstatens ansvar och befogenheter.⁵ Det är en utveckling som kan spåras i olika skalor och nivåer, där gränserna mellan olika forskningsom- råden ständigt överskrids och utmanas. Så hur kan vi tänka vidare kring stadsrummets privati- sering, om merparten av samhällets funktioner redan inordnats i marknadens logik? I den här artikeln ska jag, med stöd i kritisk arkitektur- och urbanteori, undersöka hur det faktiska stads- rummet svarar mot denna utveckling där själva innebörden av privatisering är satt ifråga.

Förutsättningen för en sådan undersökning utgörs av rumsbegreppet, vilket uttalat eller inte uppfattas olika inom olika discipliner. Den om- fattande forskningen om nyliberalismens spatia- la dimensioner – inbegripet fenomen som ojämn resursfördelning, ”renovräkningar”, post-politisk planering och gentrifieringsprocesser – brukar utgå från ett relationellt rumsbegrepp, format ur ett urbansociologiskt eller kulturgeografiskt per- spektiv.⁶ Det innebär att rummet fattas som en social konstruktion, inskriven i flerskaliga pro- cesser och bestämd av maktstrukturer. Platsen (eller det fysiska rummet) kan således inte ses som en isolerad eller avgränsad del, betingad av sina egenskaper. Men detta medför en tendens att bortse från rummet som konkret realitet, och därför också från dess omedelbara effekter på ett sinnligt och kognitivt plan. Rummet redu- ceras till ett utrymme, en passiv behållare, som förvisso är föremål för skillnader och konflikter men likafullt endast avspeglar samhällets föränd- ringar och tilldelas nya betydelser – inte bidrar till att skapa dem.

Med ett arkitekturteoretiskt förhållningssätt

Från Stureplan till Brunkebergstorg:

trettio år av stadsrummets privatisering

av Catharina Gabrielsson

K

får rummet en mer aktiv och självständig roll, en ”vital materialitet” i interaktion med käns- lorna, medvetandet och språket.⁷ Genom att förstå rummet som en sinnligt produktiv kraft – mångsidigt verksam i formandet av det verk- liga – tillförs analysen flera och mer konkreta di- mensioner. Med detta perspektiv ställs även det estetiska i förgrunden, och frågan om rumslig utformning får en utvidgad betydelse – inte bara som uttryck för fastställda villkor och förändrade förutsättningar, utan också som en socialt for- mande miljö som vidmakthåller – eller ifrågasät- ter – värden, normer och ideal.⁸ Marknadskraf- ternas tilltagande inflytande över vardagslivet är ju något som både förutsätter och förorsakar en omfördelning av ansvarsfunktioner, en omloka- lisering av beslut och utförande. Det medför en förskjutning av värden och relationer som omfat- tas av samtliga de kategorier som legat till grund för det moderna samhällets organisation: arbete och fritid, konsumtion och produktion, privat och offentligt.⁹ Dessa kategorier är rumsligt konstituerade – de byggs, gestaltas och utfor- mas. Frågan blir därför hur stadsrummet visar på dessa förskjutningar, inte bara med avseende på dess användning och innehåll, utan i estetisk bemärkelse – som formgivning.

Innebörden av ordet privatisering erbjuder ytterligare en svårighet. Även i sin enklaste och mest direkta definition – försäljning av gemen-försäljning av gemen- sam mark eller egendom – har termen en stark laddning. Emile Rousseaus berömda ord – ”Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga ‘Detta är mitt!’ och fann männis- kor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare” – pekar på privatisering som ett villkor för den västerländska civilisationspro- cessen. Med stöd i historiska fakta – som den merkantila statens beslagtagande av naturmark (enligt den s.k. regalrätten, som hävdades ända in på 1900-talet) och försäljningen av tomtmark i städerna (i takt med 1700-talets liberalisering) – är det uppenbart att det rör sig om något av avgörande betydelse för nationalstatens upp-nationalstatens upp- komst, industrialisering och urbanisering.¹⁰ Men som beteckning för ett skifte i ägande- och ansvarsförhållanden är privatisering både bely-privatisering både bely- sande och mystifierande. Belysande därför att

något som tillhört oss alla nu reserveras för de få. Mystifierande eftersom ett sådant beslagta- gande inte per definition är liktydigt med en förlust. Egendom som exproprieras av stat och kommun förutsätter ”ett berättigat ändamål” – liktydigt med allmännyttan – och även när det rör sig om privata beslag är följderna inte alltid entydigt skadliga.¹¹

Ett välkänt exempel på detta är privatiseringen av de engelska allmänningarna. Historien om hur godsägarklassen inhägnade marken för bete – och därmed fråntog miljontals fattiga småbru- kare möjligheten till försörjning – var en våldsam process som skedde under flera århundraden.

Den intensifierades med textilindustrins upp- sving, och är ett exempel på vad som kallas ka- pitalismens ”primitiva ackumulation”. Principen gäller hur allmänna resurser – mark, arbetskraft eller råvaror – beslagtas som produktionsmedel, det vill säga infogas i en industriell produktions- apparat. Begreppet ”primitiv ackumulation” har i Marx efterföljd utvecklats till ett av de bärande inslagen i diskussionen om kapitalismens expan- sion (inte minst i fråga om den globala södern).¹² Privatiseringen av allmänningarna tvingade en utblottad landsortsbefolkning att söka sig till städerna där de blev den tidiga industrialismens proletariat. Den innebar (med Karl Polanyis ord) ”en social katastrof” som i förlängningen är oskiljaktig från modernitet, framsteg och ut-oskiljaktig från modernitet, framsteg och ut- veckling.¹³

Privatiseringen har numera lösgjorts från de fysiska egendomsförhållandena. Begreppet har fått en vidgad innebörd till följd av kritiken mot hur det som upplevs som gemensamt – ”gator- na, luften, kunskapen, den offentliga välfärden, torg en, vattnet och offentligheten”– förstörs eller kommersialiseras.¹⁴ Betydelsen är avhängig be-är avhängig be-avhängig be- greppet allmänning som har åtminstone tre de- finitioner: mark som utgör gemensam egendom (av tradition en del av det gamla bondesamhället med en motsvarighet i dagens samfällighetsför- eningar); mark som uppfattas som gemensam, utan att nödvändigtvis vara gemensamt ägd (exempelvis icke-planlagda restområden i föror- ter); och samhällets ”gemensamma nyttigheter”, starkt förknippat med naturresurser men även sociala tjänster och immateriell kunskap av olika

slag.¹⁵ Men om vi dessutom betänker till vilken grad våra värderingar, handlingsmöjligheter och levnadsskick (vad Bourdieu kallar habitus) påver- kas av ägandeförhållanden, lönsamhetskrav och vinstintressen av olika slag, måste även den egna identiteten, våra ”jag”, ingå i beräkningen. Filo- sofen Nancy Fraser understryker hur sfären för social reproduktion – verksamheten i hemmen, skolan, inom vården och omsorgen, platser som

”skapar och upprätthåller sociala band”– utgör en nödvändig resurs för den formella ekonomin.

Hon framhåller hur hela denna sfär utgör en

”bakgrundsförutsättning” till kapitalismen. I och med att den sfären exploateras av vinstintressen urholkas själva grunden för samhället.¹⁶ En vid- gad innebörd av ordet privatisering omfattar således hela tillvaron med följder som är svåra att ringa in, vilket bidrar till mystifikationen.

Det jag intresserar mig för i det här samman- hanget är glidningen mellan en ”faktisk” privatise- ring av stadsrummet – utförsäljningen av allmän- nyttans fastigheter, inglasade köpcentrum och kommersialisering i största allmänhet – till något mycket mera försåtligt: en sinnligt konstituerad upplevelsesfär som i första hand tycks tjäna det sociala utbytet. Det är en glidning som kan skön- jas både tidsligt och rumsligt, och som kan knytas till olika faser – eller kanske bättre: aspekter – av det nyliberala omvandlingsprojektet, vad fors- kare kallat en första ”förintande” och en andra

”skapande” fas.¹⁷ Även om det inte är frågan om en linjär utveckling utan om parallella och hop- tvinnade strategier, blir skillnaden tydlig med en jämförelse över tid. I den här artikeln använder jag två näraliggande stadsrum i Stockholms in- nerstad – Stureplan (färdigställt 1990) och Brun- kebergstorg (färdigställt 2019) – som material för en sådan jämförelse. Det rör sig om platser med snarlika grundförutsättningar som till följd av skiftande estetiska ideal givits helt olika uttryck, men som just därför är möjliga att se som ut- tryck för samhällsekonomiska förskjutningar. Till- sammans ringar de in ett skeende där frågor om makt, intentioner och ansvar succes sivt delats, fördelats och distribuerats i en så finmaskig struk- tur att skillnaden mellan enskilda och allmänna intressen knappt längre är möjlig att urskilja.

Urbansociologen Mats Franzéns femton år

gamla studie av ”platsens politik”, baserad på en jämförelse mellan Sergels torg och Sture- plan, ger en kontext till min analys.¹⁸ Franzén redovisar bland annat innerstadens historiska ut- veckling och undersöker hur platserna tilldelats diametralt olika värden. Men till skillnad från Franzén lägger jag inte fokus vid hur ”somliga platser blir ryktbara och andra ökända”, baserat på en uppdelning mellan modernism (Sergels torg) och postmodernism (Stureplan), utan kvar-, utan kvar- håller mig specifikt vid platsernas utformning och den bakomliggande processen.¹⁹ Jag antar Stureplan och Brunkebergstorg som början och slutet på den privatiseringsvåg som svept över Stockholm i närhistorisk tid, där ”slutet” helt enkelt utgörs av erfarenhetens gräns: det nu- varande. Syftet med att ta dessa problemställ- ningar till, som Franzén säger, ”platsens nivå” är inte bara att konkretisera en abstrakt diskussion och visa hur den ”ställs på sin spets” i stadsrum- met.²⁰ Med grundval i en förståelse av arkitek- tur som ett samtidigt materiellt och immateriellt fenomen – i lika hög grad språkligt och bildligt konstruerat som av trä, stål eller betong – vill jag även framhålla hur rummet i sig utgör en realitet som avtäcker och påverkar det större samman- hanget. Ur forskningshänseende genererar det ett material som spänner över mediarapporte-över mediarapporte-mediarapporte- ring, protokoll, planer och programunderlag till användning, upplevelse och tolkning.

Stureplan 1990

I mitten på 1980-talet uppstår en ny typ av sam-uppstår en ny typ av sam- verkan mellan Stockholms stad, fastighetsägare och det lokala näringslivet. Innerstaden står inför en renässans. Efter den svidande kritiken mot miljonprogrammet och förortsplaneringens halvsekellånga dominans har blickarna vänts mot den historiska stenstaden som blir föremål för mytologisering och idealisering.²¹ Bland an- nat till följd av den socialdemokratiska reger- ingens avreglering av finansmarknaden 1985 har uppgången i fastighetsbranschen varit utan motstycke.²² Snart kommer dock byggboomen att mattas av och konkurserna tillta bland fast- ighetsbolagen. De dras med i den omfattande bank- och finanskris som drabbar landet i början

av 1990-talet samtidigt som Sverige får sin första uttalat nyliberala regering.²³ Men ännu en tid är marknaden inne i en expansiv fas, inriktad på exploatering av innerstadens slumrande fastig- hetsvärden. Under parollen ”Nytt liv i city” ska konkurrensen tas upp med förortscentrumen och handeln återföras till stadskärnan, som med hjälp av nya affärsplaner och politiska initiativ ska få ”en kontinental fläkt”.²⁴

Stureplan var ett emblematiskt exempel på hur stadskärnan lidit skada av efterkrigstidens planering, men också på dess outnyttjade po-

tential. Nedläggningen av spårvagnstrafiken och högertrafikomläggningen 1967 hade reducerat platsen till en gatukorsning och en stor refug, och 70-talets cityetablering vid Sergels torg och Gallerian hade bidragit till att urholka kommer- sen. Denna enligt allmän uppfattning ”stendöda”

plats motiverar Svenska Dagbladet att 1986 in- stifta ett Stockholmspris som uppmanar läsarna att komma med förslag på hur stadsmiljön kan

”främjas och stimuleras”.²⁵ Priset är ett samarbete med Stockholms handelskammare, som med en hemställan till Stockholms kommunstyrelse re- figur 1. Stureplan på 1970-talet, allmänt betraktad som ”stendöd” till följd av nedläggningen av spårvagns- trafiken och högertrafikomläggningen 1967. Vy norrut från tornet till Johnsonkoncernens hus. foto: Ingvar Lundkvist, 1975. Stockholms stadsmuseums bildarkiv.

dan börjat agera för Stureplans upprustning.

I skrivelsen föreslår handelskammaren en rad olika åtgärder för att skapa ett ”attraktivt och le-åtgärder för att skapa ett ”attraktivt och le-för att skapa ett ”attraktivt och le- vande torg /…/ till glädje för alla stockholmare men också för det kommersiella livet”.²⁶ Nyckeln är att man får till stånd en trafikomläggning. Med illustrationer utförda av arkitekt Bengt Lindroos visar man hur trafiken kan föras över på plat- sens västra del, så att ett sammanhängande torg kan bildas på den östra sidan. Kopplingen till det nya projektet Sturegallerian nämns inte i skrivelsen, men ett i princip identiskt förslag presenteras samtidigt av fastighetsägarna (Stock- holms Badhus AB) och publiceras i pressen. Här framträder aktörerna bakom det nya ”jättepro-ktörerna bakom det nya ”jättepro- jektet” och säger sig även vara villiga att ”gå in ekonomiskt för att liva upp Stureplan”.²⁷ Initiati- vet är uppenbarligen så anmärkningsvärt att det föranleder en kommentar från ansvarig politiker.

Gatuborgarrådet Sture Palmgren (m) förklarar att ”[D]et här ligger i tiden” och förtydligar: ”pro- blemet är att det är inte helt gratis och vi har

ingen uppsjö av pengar att göra av med på en ombyggnad”.²⁸

En djupdykning i ärendets fortsatta hantering visar att det finns en bred politisk samsyn kring Stureplans behov av upprustning, men också en skiljelinje kring var torgytan ska förläggas, och för vems behov. Stadsbyggnadsborgarrådet Sune Haglund (m) är drivande i ärendet och föror-är drivande i ärendet och föror- drivande i ärendet och föror-ärendet och föror- och föror- dar handelskammarens förslag. Den borgerliga majoriteten hävdar att torgytan ska förläggas till östra sidan, där den i praktiken kommer att fungera som förplats till den nya Sturegalleri- an.²⁹ Gatukontoret ställer sig tveksamt. Helst vill man skjuta på avgörandet i avvaktan på andra trafikomläggningar, men i princip menar man att torgytan borde förläggas på den västra sidan eftersom det möjliggör bättre lösningar för kol- lektivtrafiken.³⁰ Ett par olika alternativ arbetas fram utan att upplägget förändras nämnvärt. I det längsta vidhåller den politiska oppositionen att planerna ensidigt gagnar fastighetsägarna och premierar biltrafiken framför medborgarnas in- figur 2. Situationsplan över Stureplan, bilaga till avtalet mellan Stockholms stad och Stureplanskonsortiet (1989.02.01). Planen visar trafikomläggningen, området som omfattas av den nya gestaltningen samt det till avtalet knutna Engelbrektsplan. Notera det stora antalet förväntade uteserveringar och hur gestaltningen sät- ter en ”färggräns” mot omgivningen. Ritning från Trafikkontorets och Exploateringskontorets tekniska arkiv, Stockholms stad.

tressen. ”Det är olämpligt att staden låter privata fastighetsägare styra utformningen av Stureplan”

skriver ledamoten Brit Rundberg (vpk) i en re- servation till Gatunämndens beslut.³¹ Till bilden hör att kostnaderna för Stureplans upprustning, inledningsvis beräknade till 7–8 miljoner kronor, inte finns att tillgå i stadens kassa.

Trots avsaknaden av medel drivs ärendet snabbt framåt genom Stockholms byråkrati. Fyra år efter handelskammarens hemställan tecknar staden avtal med ett konsortium av fastighetsä- gare. Avtalet är knutet till resultatet av den all- männa idétävling om Stureplans omdaning som utlysts året innan. I tävlingsprogrammet har det inte gjorts någon hemlighet av syftet att skapa en mer ”representativ” omgivning för den nya gallerian. Med stöd av citat ur stadens program – ”Den fortsatta förnyelsen av city skall i första hand ske genom ombyggnad inom nuvarande kvartersmönster. Kulturhistoriskt och miljömäs- sigt värdefull bebyggelse skall underhållas och restaureras” (Cityplan 1977) – anger man huvud- inriktningen för Stureplans omdaning och legi- timerar samtidigt projektet.³² Programmet inne- håller en lyrisk beskrivning av planerna för den nya gallerian; en förtrollad värld av ”exklusiva modebutiker med märkesvaror”, delikatessbuti- ker, juvelerare, affärer för ”snobbsporterna golf, tennis, slalom” osv.³³ Beskrivningen förmedlar en stämning av 80-talets Stockholm ”i champagnens tecken”, som Franzén uttrycker det, med Sture- plan som centrum för den nya finansekonomin.³⁴ Men han har fel i att invigningen av Sturegalle- rian (1989) ”ackompanjerades av att Stockholms stad fräschade upp själva torget”.³⁵ Det är fastig- hetsägarna som står bakom projektet. I avtalet med Stockholms stad förbinder sig Stureplans- konsortiet att stå för projektering och utförande av platsen mot att staden ombesörjer de tekniska lösningarna och står för driften och underhållet.

I avtalet ingår också en 60-procentig rabattering av markdispositionsavgiften för medgivna uteser- veringar under en period av 15 år.³⁶ I utbyte tar staden på sig ansvaret för en mindre ombygg- nation av Engelbrektplan, troligen med samma fastighets ägare inblandade. En ledamot från op- positionen i Gatunämnden, Kjell Marténg (vpk), reserverar sig mot uppgörelsen:

14 miljoner kronor är fastighetsägarna vid Stureplan be- redda att betala för en ombyggnad av Stureplan. Detta visar att det finns gott om pengar inom det privata nä- ringslivet. Det skulle vara bättre om samhället kunde dis- ponera dessa pengar och i demokratisk ordning besluta om angelägna miljöförbättringar av allmänna platser.³⁷

När Stureplan invigs med tal och ballonger för- sommaren 1990 har platsen försetts med en dekorativ markbeläggning av betongsten i tre skära nyanser, avsedd att markera riktningar och öppningar. Ansvariga för utformningen är konstnären Torsten Fridh och arkitekterna Jost Assman och Björn Bränngård (Ornässtugans Ar- kitektbyrå) som tilldelats första pris i tävlingen med sitt förslag ”Planvärk”. Den omhuldade och omdebatterade Svampen – ursprungligen ett regnskydd vid spårvagnshållplatsen, ritat av Hol- ger Blom 1937 – har rivits och rekonstruerats i ett annat läge. Den är målad ljusblå med synliga spår efter gjutformens brädor, och har en folk- loristiskt utformad kompassros målad på taket.

Mitt på platsen står en renoverad gjutjärnsko- lonn från 1887, en jättelik gaslykta, löst refere- rande till en svunnen Belle Epoque. Längs Birger Jarlsgatan löper en skulptural avskärmning,

”en vågrörelse i mörkröd granit” som följer

”Träskets gamla bäckfåra” – en referens till det vattendrag (sedermera latrin) som funnits i när- heten.³⁸ Man anger att syftet med utformningen är att skapa en helhet av platsen och de omgi- vande fasaderna. Historiska lån och referenser varvas med konstnärliga inslag avsedda att för- stärka platsens identitet. Ett av de märkligaste inslagen är en liten bronsskulptur som tagit plats i det norra hörnet, föreställande en duva som försvarar sig mot en duvhök. Den står högst upp på en sockel, ett slags vriden kolonn av ljusröd granit placerad som mittpunkt i en upphöjd fon- tän. Skildringar av djur och natur brukar framstå som oförargliga, även om de kan bära på en dold symbolik. I det här fallet sägs emellertid konstnären ha inspirerats av just mötet mellan en duvhök och en duva, som han läst om i en tidningsnotis.³⁹

I detta sammanhang väcker emellertid skulp- turen starka reaktioner. ”Offentlig kitsch: hur ser det egentligen ut på det nyrenoverade Sture- plan?” lyder rubriken på en stort anslagen artikel

i Svenska Dagbladet. Skribenten, Bo Löfven- dahl, menar att Stureplan ser ut som ”en enda stor charkuteridisk”. Han förfäras över betong- stenens skära nyanser och ”de missprydande raderna av små totemfigurer i betong, målade i en färg som påminner om leverkorv”.⁴⁰ Få-å- gelparet på kolonnen blir sinnebilden för hur

”postmodernismens tankegångar lever kvar” på Stureplan; ett överflöd av meningslösa detaljer, tomma tecken och dekorativa åtbörder ”som inte representerar något speciellt”. Detta är följden, menar skribenten, av att den normala stadsplaneringen har satts ur spel. Med ytliga värdeord och historiserande kitsch säljer man in en gestaltning som ska få platsen att ”sticka ut”

och därmed höja fastighetsvärdena. Löfvendahl avslutar: ”Fastighetsägarna handlar helt kon- sekvent, utifrån sina intressen, men gör staden det?”. Det är en fråga som ska eka över decen- nierna som följer, för nu har bollen satts i rull- ning.

Även Kungsgatan rustas upp genom affärsid-Kungsgatan rustas upp genom affärsid- karnas och fastighetsägarnas försorg. Även här arbetar man med ny markbeläggning, historise- rande belysning, konstnärlig gestaltning och ett enhetligt skyltprogram i syfte att återta rollen som paradgata. Många är kritiska till att staden lämnar över utformningen av stadsrummet till instanser utan kompetens.⁴¹ I en intervju försva- rar sig stadsbyggnadsdirektören Hans Wohlin och framhåller att ”sponsring” skapar möjlig- heter för staden att satsa på flera försummade platser, som till exempel Brunkebergstorg.⁴² Uppenbarligen är det stadens samlade ledning som står bakom utropet ”Stockholms innerstad lever. Länge leve Stockholms innerstad!”, vil- ket är rubriken på Skandias helsidesannons för Stockholms ”första finanscentrum” som öppnat på Stureplan i maj 1989. Nu etableras Den gyllne triangeln – området mellan Norrmalmstorg, Bir- ger Jarlsgatan, Biblioteksgatan och Stureplan – som Stockholms nya lyxiga nöjes-, kontors- och affärsläge. Någon kommenterar hur det börjar dyka upp ett nytt ”märkesmedvetet” klientel som skiljer sig från ”förortsfamiljerna på Drott- ninggatan”, och påpekar att ”alla inte känner sig naturligt hemtama innanför de sobra butiksy- torna.”⁴³ Sturegallerians medvetna satsning på

ett exklusivt utbud för en ”viss målgrupp” bidrar till att många traditionstyngda småbutiker i om- rådet slår igen och försvinner.⁴⁴ När Stureplan invigs är lokalhyrorna de dyraste i staden, med Sturegallerian som kronan på verket: manifes- tationen av ett nytt sätt att tänka kring utbud, efterfrågan och stadsrum.

Mats Franzén ser bygget av Sturegallerian som spjutspetsen för ett nytt stadsbyggnadsparadigm,

”entreprenörsurbanismen”, där näringslivet tar täten i skapandet av nya marknader, livsstilar och värden.⁴⁵ Men i sin ursprungliga betydelse, formulerad av David Harvey, syftar begreppet på en planeringskultur i vilken staden aktivt söker samarbeten med privata aktörer för att attrahera nytt kapital. Istället för att, som tidigare, planera och etablera hela förortsområden (med omfattande infrastrukturella investeringar) sat-sat- sar man på enstaka platser av strategisk bety- delse för ekonomisk tillväxt.⁴⁶ Bakgrunden till Stureplans upprustning visar att stadens roll var förhållandevis passiv i sammanhanget: man till- lät och möjliggjorde, men var inte den drivande parten. Därför menar jag att Stureplans gestalt- ning bättre kan förstås som uttryck för det för- sta skedet av nyliberalismen, då välfärdsstatens bärande strukturer monterades ner. I Sverige handlar det om en gradvis process till följd av den djupgående svacka i den industriella tillväx- tekonomin som sker på 70-talet. Krisen föran- leder en serie ”nyliberalt inspirerade” åtgärder under 80-talet, utförda av såväl socialdemokra- tiska som mittenregeringar, till dess att en ”till- räckligt stabil konsensus” etablerats kring huvud- linjen för 90-talets uttalat marknadsorienterade politik.⁴⁷ Detta första skede (rollback moment) kan betraktas som ett slags övergångsläge, då de gamla styrmedlen och kontrollinstanserna satts ur spel, innan de nya etablerats.⁴⁸

Det är därför de kommersiella intressena bakom Stureplans omdaning framträder så tydligt. Fastighetsägarnas inflytande över stads- rummet har varit i det närmaste obegränsat.

Stureplan anläggs verkligen som ett förrum till Sturegallerian – ett enormt påkostat projekt där

”arkitekternas inspiration [fick] flöda fritt” – och visar på en scenografisk hantering av stadsrum- met som ännu inte funnit sin form.⁴⁹

Designstrategier 1990–2010

Om vurmen för den europeiska stenstaden når sin höjdpunkt under 1980-talets postmodernism – uttryckt genom historiska referenser, pittores- ka utblickar och dekorativa motiv – banar det nästkommande decenniet väg för en helt an- nan attityd. Nu är det inte längre frågan om ett valhänt återskapande av motiv från borgerliga 1800-talsmiljöer, utan om nya konceptdrivna ut- formningar som står i kontrast mot omgivning- en. Stadsrummet får en utökad och strategiskt viktig roll under 90-talet. Med stöd i diskursen om det offentliga rummet blir det nyckeln till

”stadsmässighet” – det ideal som mer än något annat ersätter förortsplaneringens krav på leky- tor och trafikseparering – och tilldelas rollen som drivkraft för mer omfattande stadsföränd- ringsprocesser.⁵⁰ Denna förstärkta betydelse ger upphov till nya designstrategier och yrkesspecia-

liseringar. Den ”urbana designern” träder fram med befogenhet att samordna mellan privata och offentliga intressen, och landskapsarkitek- ten – tidigare mest förknippad med trädgårds- anläggningar och parker – yrkar nu på stadsrum- met som sitt professionella territorium med ett nyvunnet självförtroende.

I linje med den entreprenörsurbanism Harvey beskriver förflyttas fokus från försummade plat- ser i centrala lägen till mer perifera miljöer, där tillskapandet av ”attraktiva mötesplatser” blir ett sätt att ge hela områden ett lyft. Ett av de första exemplen på denna omorientering är Schouw- burgplein i Rotterdam, påbörjat samtidigt som Stureplan invigdes och färdigställt fem år senare.

Utformat av den holländska landskapsarkitekten Adriaan Geuze (med kontoret West 8) tilldrog sig projektet stor uppmärksamhet för sin ”pro- figur 3. Stureplan i utförande från sent 1980-tal av Ornässtugans arkitektbyrå i samarbete med konstnären Torsten Fridh. Färgskalan i rosa (betongstenen) och ljusblått (Svampen) har grånat. Skulpturen ”Vågrörelse”

(till vänster) fungerar som barriär mot Birger Jarlsgatan och tjänstgör som cykelställ. På bilden syns Svampen och den stora gatlykta som markerar entrén till Sturegallerian. Det ursprungliga förslaget innehöll också en fristående arkad monterad som kuliss i fonden – ett motiv från det tidigare Hotell Anglais (rivet 1959). foto:

Janek Ozmín, 2020.

grammering” av platsen.⁵¹ Genom en lätt höjning av marknivån och med hjälp av olika attiraljer – framför allt de ”ikoniska” lyftkransliknande strål- kastarna – upprättades ett slags ”scenrum” som bjöd in invånarna till lek och social interaktion.⁵² I likhet med många av de projekt som följde under 90-talet var det frågan om en uppgrade- ring av en stadsmiljö vars bruk och betydelser utrangerats till följd av nedläggningen av hamnar och fabriker. På Schouwburgplein kodades detta tunga historiska arv om i lekfulla artefakter som med semiotiska medel sökte bevara och samti- digt förnya stadens identitet.

Med hjälp av fallstudier i olika europeiska städer har arkitekturforskaren Sonia Curnier analyserat hur synen på stadsrummet föränd- ras under denna period med särskilt fokus på platsernas gestaltning.⁵³ Hon finner att de

fysiska faktorerna blir allt mindre viktiga för utformningen; de historiska och materiella för- de historiska och materiella för- utsättningarna är snarare något man vill bryta med och kontrastera mot. Det rör sig om idé- burna, konceptdrivna tolkningar (”designnar- rativ”) där tonvikten läggs på social aktivering (”programmering”) av platsen – ofta i form av konstgjorda eller metaforiska landskap – i syfte att skapa en stark upplevelse. Curnier menar att det samlade utfallet blir en märkligt ensar- tad framställning av stadsrummet – bortkopplat från den omkringliggande miljön framstår det som ett fantasifullt, surrealistiskt eller drastiskt

”annorlunda”. Marknadsförda, prisbelönta och publicerade i olika sammanhang är denna typ av skarpt avgränsande stadsbyggnadsprojekt – vad Curnier kallar ”det offentliga rummet per se”

– en plattform för nya designkarriärer. Strävan figur 4. Vy över Stureplan söderut med bronsskulpturen ”Höken och Duvan” i fonden, monterad på en hög granitkolonn och nedsänkt i ett kar med fyra vattenkaskader. Skulpturen försvinner mot bakgrunden förutom just i detta perspektiv, men var avsedd att fungera som landmärke för platsen. Placeringen skulle göra den synlig från Kungsgatan och Norrmalmstorg samt förstärka Biblioteksgatans riktning som skurits av till följd av trafikomläggningen. Ambitionen att hålla ihop och markera ligger också bakom pollarna som avgränsar gestaltningen från trafik. foto: Janek Ozmín, 2020.

efter att uttrycka en originell särart, att ”sätta platsen på kartan” och framhäva det emfatiskt unika med varje fall, innebär paradoxalt nog att dessa stadsrum blir lika och därför utbytbara med varandra.

Objektifieringen av stadsrummet sker till följd av ett komplext agglomerat av politiska, ekonomiska och arkitektoniska ambitioner. Ut- tryck för den ökade konkurrensen mellan städer i den globaliserade ekonomin (vad som kallats

”place marketing”) kan det sättas i relation till den andra fasen av det nyliberala omstrukture- ringsprojektet. Detta rollout moment – dialek-

tiskt hoptvinnat men analytiskt distinkt från det första skedet – beskrivs av forskare som en ska- skedet – beskrivs av forskare som en ska- pande fas präglad av omfattande institutionella förändringar.⁵⁴ Om den första fasen utgörs av en nedmontering av välfärdsstatens system för pro- duktion, arbete och fördelning är detta ett helt nytt sätt att styra. För att privatisera, avreglera, marknadsanpassa och konkurrensutsätta allt fler samhällsbärande sektorer fordras ett helt batteri av nya procedurer – inte bara i syfte att främja marknadens expansion, utan även för att kon- trollera utfallet.

Den period vi talar om här kännetecknas för- figur 5. Ritning över pollare för Stureplan. Dessa betongpollare uppmärksammas särskilt av kritiker som utmärkande för platsens ”kitschiga” gestaltning. Som framgår av ritningen är pollarna utformade som unika skulpturobjekt, påminnande om totemdjur, men de ingår inte i det ursprungliga tävlingsförslaget och nämns inte heller som del av den konstnärliga gestaltningen. De förefaller vara ett fristående tillägg utfört av projek- tets underkonsult. Arbetshandling, upprättad av Gatukontoret, nr 172 474 (1989.05.17). Trafikkontorets och Exploateringskontorets tekniska arkiv, Stockholms stad.

visso av svindlande förlopp som förändrat livs- villkoren i grunden. Men med avseende på de förändringar som manifesteras i stadsrummet framstår två specifika och inbördes sammanlän- kande fenomen som särskilt avgörande. Det ena är vad som i ett västerländskt perspektiv kallas för postindustrialismen, det andra är framväxten av det så kallade informations- eller kunskaps- samhället. Om industrikapitalismens kris i för- stone tycks hota stadens själva existens – det mångsekelgamla navet för produktion och kon- sumtion, för avsättning av vinst och ackumulerat kapital – så ger krisen också upphov till en ny förståelse av staden som nav för kreativitet, kun- skap och innovation. Kunskap, utbildning och

”de kreativa näringarna” blir den nya industrin, städers förmåga att locka till sig människor och kapital framställs som avgörande för deras möj- lighet att hävda sig i den globala konkurrensen.

Som många påpekat är nyliberalismens mångfa- cetterade omvandlingsprocesser något som utgår från, närs av och exploaterar den urbana livsmil- jön, vilket också förstärker dess betydelse som plats för konflikter och motsättningar.⁵⁵ Stads- rummet står i centrum för denna utveckling.

Brunkebergstorg 2019

Omdaningen av Stureplan kan sägas inleda den epok vi fortfarande befinner oss i, även om det rent estetiskt satte punkt för det pråliga 80-talet.

Det är inte en slump att Stureplan står i fokus när näringslivsreportern Andreas Cervenka – nyss hemkommen från en arbetsperiod i Kali- fornien – häpnas över antalet ”superrika” han ser i Stockholm. Han tar det som tecken på att Sverige blivit ett land där såväl demokrati som tillväxt är hotade av de skenande inkomstklyf- torna.⁵⁶ Men om Stureplans utförande kan tas som intäkt för ”sen-kapitalismens kulturella lo- gik” – definitionen av postmodernismen enligt Fredrick Jamesons berömda tes – är det nyligen färdigställda Brunkebergstorg mycket svårare att avkoda.⁵⁷ Återigen rör det sig om ett stadsrum vars identitet och betydelse drastiskt förändrats till följd av modernismens stadsplanering (när- mare bestämt den sista fasen av Norrmalmsreg- leringen på sent 70-tal). Omgivet av kontorshus,

och med skamfilat rykte, hade det en gång cen- trala Brunkebergstorg blivit en förhållandevis oansenlig plats på baksidan av Sergels torg. Det innebar att utformningen av platsen var en rela- tivt öppen fråga. När det färdigställda projektet publiceras i Arkitektur använder Dan Hallemar platsen som belägg för en ny ”generös offentlig- het”.⁵⁸ Han lyfter fram hur torget kontrasterar mot omgivningens slutna fasader med ”grön- skande magnolior i en bädd av murgröna” och

”fontäner med gyllengula soliga plåtcirklar”.⁵⁹ Ett bärande formelement är överflödet av bän- kar. De bidrar till att skapa en vänlig och öppen miljö där till synes vem som helst kan slå sig ner och känna sig välkommen.

Söker man på internet efter ”nytt liv i city” är det numera här man hamnar.⁶⁰ Brunkebergstorg utformades som del i projektet Urban Escape, ett omfattande om- och tillbyggnadsarbete av Kv. Trollhättan 30 – allmänt kallat Gallerian – ett konglomerat av butiker och kontorslokaler ägt av AMF Fastigheter. Två nya designhotell, lokaler for co-working, nya butikslägen och ett stort antal barer och restauranger var del i upp- graderingen av ett av Stockholms mest centrala, men samtidigt bakvända, lägen.⁶¹ Den slitna prägeln från 70-talet har effektivt skalats bort, inbegripet den monumentala skrotskulpturen

”Gryning” av Stefan Thorén (1979) som flytta- des hit 2003 från sin ursprungliga placering på Medborgarplatsen.⁶² Hallemar reflekterar över hur omgivningen påverkar upplevelsen av Brun- kebergstorg. Han ser en ambivalens i anslaget, som om generositeten trots allt är villkorad av närheten till de exklusiva hotellobbyerna. Men vad innebär egentligen ”generös”? Det förutsät- ter en relation mellan olika parter, där den ene har företrädet att bjuda in den andre, varför för- företrädet att bjuda in den andre, varför för-t att bjuda in den andre, varför för- utsättningarna alltid i någon mån är villkorade. I det här fallet visar bakgrundshandlingarna på en komplicerad relation där bägge parterna försökt utnyttja varandras styrkor och svagheter.

Visioner om Brunkebergstorg som ett nytt

”kulturtorg” lanserades i pressen redan 2010, då i samverkan med Kulturhuset/Statsteatern.⁶³ Troligtvis avstannade planerna i brist på re- surser, eftersom staden i regel inte har avsatta medel för upprustning av befintliga platser. In-

satser i utemiljön kräver normalt att kostnaderna kan täckas genom avgifter, markhyra (tomträtts- avgälder) eller markförsäljning i samband med ny bebyggelse. I måldokumentet Vision för city 2030, antaget av den borgerliga majoriteten i kommunfullmäktige 2012 (och konkretiserat i ett program fem år senare) fastställs innersta- den som ett utvecklingsområde. Visionen är att skapa ”ett city i världsklass” – ett nav för euro- peisk handel och näringsliv med flera bostäder och grönska – men eftersom det rör sig om ett befintligt område med komplicerade ägarstruk- turer konstaterar man att ”stadens rådighet och

roll är mer begränsade än i andra stadsutveck- lingsområden”. Samverkan med fastighetsägarna framställs därför som en given förutsättning.⁶⁴ Huvudlinjen är att inrikta sig på avgränsade plat- ser – att arbeta ”platsorienterat” – och samtidigt som visionen antas påbörjas processen kring en upprustning av Brunkebergstorg.⁶⁵ Läget be- traktas som ”gynnsamt” eftersom flera av fast- ighetsägarna står i beredskap att ”utveckla och förädla” sina byggnader genom ombyggnationer som dels kan generera intäkter till staden, dels erbjuda möjligheter till samfinansiering.⁶⁶ Man har redan börjat förhandla med AMF om en om- figur 6. Brunkebergstorg utplånas som fysisk historisk plats under Norrmalmsregleringens sista skede på 1970-talet. Den nuvarande platsen är byggd på terrassbjälklag med underliggande parkeringsgarage. Bilden visar Riksbanken under uppbyggnad, Brunkebergstorg 11. foto: Lennart af Petersens, 1974–76. Stockholms stadsmuseums bildarkiv.

och påbyggnad av Gallerian, och ger klartecken för fortsatt planering trots att ekonomin inte är fastställd.⁶⁷

Visionsdokumentet är ett slående exempel på den ”skapande” fasen i nyliberalismens im- plementering, där myndigheter tar en aktiv roll i skapandet av nya marknader och ger fastig- hetsbranschen möjligheter till investeringar i strategiska lägen.⁶⁸ Precis som på Stureplan, trettio år tidigare, är det moderaterna som trycker på. Under tiden i opposition (sedan maktskiftet 2014) lägger man en motion som yrkar på att staden ska utreda förutsättningarna för ”en permanent lösning för Brunkebergstorg som utvecklar och tillgängliggör torget med plats för exempelvis matpark, uteserveringar och kulturscener”.⁶⁹ Motionen är ett av många svårtolkade inslag i denna process, eftersom den hänvisar till evenemang som hållits på torget sommaren 2014 – troligtvis som del i det pågå- ende programarbetet. I sina remissvar hänvisar stadens berörda förvaltningar till det förslag som uppenbarligen redan föreligger, utformat av Nivå landskapsarkitektur. Man förklarar att Brunkebergstorg ska ges ”en generell och grön utformning som medger tillfälliga evenemang och skapar generösa ytor för uteserveringar.”

Trafikytornas bredd minskas för att skapa lägen för temporära scener, ”formella och informella sittplatser för alla åldrar, träd som ger skugga och skapar rum och upplevelser och som gör möjlighet till upplevelsen av årstidsväxlingar, ljus, vatten och informell lek”.⁷⁰ Gestaltningen är samordnad med AMF Fastigheter, Stena Fast- igheter och Riksbanken (SFV) – men tjänsteutlå- tandena ger vid handen att finansieringen inte är klarlagd. Det är ett nedbantat förslag som till sist kommer till utförande. Ombyggnationen knyts till etapper, med början i platsbildningen utanför Gallerian vars slutförande anges vara särskilt ”tidskritiskt”. Tidplanen för hela projek- tet bestäms av invigningen av de nya hotellen, som AMF Fastigheter planerar att genomföra i mars 2017.

Att staden fattar beslut och skriver avtal innan kostnaderna är utredda är symptomatiskt för ett system där vinsten tas hem av de pri-där vinsten tas hem av de pri- vata aktörerna medan staden står för riskerna.⁷¹

Samverkan med fastighetsägarna kring Brunke- bergstorg medför en anmärkningsvärd ökning av kostnaderna. Inledningsvis antas en projektbud- get på 8 miljoner kronor, fördelad mellan Tra- fikkontoret (som är stadens ansvariga instans) och fastighetsägarna.⁷² Mindre än ett år senare har kostnaderna ökat till 24 miljoner, vilken föranleder ett reviderat genomförandebeslut.⁷³ Som orsak anges den pressade tidsplanen, vil- ken bland annat inneburit att kostsamma pro- blem dykt upp underhand. Principen är att sta- den ska stå för ”åtgärder som anses motiverade från underhållssynpunkt och som ligger inom det uppdrag [Trafikkontoret] har” – i det här fallet växtbäddar, fontäner, planteringsarbeten och belysning – medan motparten står för ”stan- dardhöjande åtgärder avseende utformning och materialval”.⁷⁴ I det här fallet är AMF:s bidrag till markbeläggningen (8 miljoner kronor) rela- tivt blygsamt i jämförelse med den tredubbling av kostnaderna som blir följden av att tidplanen satts utifrån deras behov. Trafikkontorets utlå- tande har ett urskuldande tonfall. Man bedyrar att ”[P]latsen kommer att utgöra stora mervär- den för att levandegöra och befolka city”, och att ”[F]astighetsägarnas stora engagemang och intresse för torget har också varit viktigt att till- varata och de goda erfarenheterna av samarbete och samfinansiering med privata aktörer har varit värdefull”.⁷⁵ Detta sägs mot bakgrund att kontoret ålagts samverkan med fastighetsägarna:

det har varit ett självändamål.

Mot bakgrund av de vidlyftiga tankarna om kulturtorg, uteserveringar, ”matpark”, ett grön- skande ”parktorg” med mera, är det färdiga resultatet påfallande avskalat. Brunkebergstorgs nya utformning är noggrant och sobert utförd.

Den ”generösa” offentlighet Hallemar noterar – frikostigheten med bänkar, påkostad belysning och växtlighet – ser han som tecken på att vi är på väg att ”lämna uteserveringarna och konsum- tionen som huvudsaklig drivkraft för torgen”.⁷⁶ Att döma av programhandlingen utgår det ur- sprungliga förslaget från ett naturinspirerat koncept – ett motiv med sittvänliga ”rullstenar”

i olika material som fallit bort från utförandet – men man har även avsatt plats för uteserve- ringar. Vad som egentligen varit avsikten, vad

som förhandlats fram eller bort, är omöjligt att säga utan inblick i förhandlingarna. Resultatet är en stämning som känns märkligt främmande;

Brunkebergstorg utgör ett avbrott, ett radikalt annorlunda, från sin omgivning. Tilltalet påmin- ner snarast om en exklusiv interiör. Platsen ingår i ett rumsligt kontinuum med inomhusmiljöerna runtomkring, trots att det är Stockholms stad som står som beställare.

Hur kan man förstå denna utformning i termer av en fortsatt privatisering? Stadslivets förskjutning till kommersiella miljöer har disku- terats i termer av ”interior urbanism”, en akade- misk diskurs som kan sägas ta vid där kritiken mot det offentliga rummets privatisering sluta- de.⁷⁷ Brunkebergstorgs ambivalenta generositet står för något helt annat: det är inte en insida som gjorts om till en utsida, utan tvärtom. Ut- format i sömlös förening med projektet Urban

Escape kan Brunkebergstorg ses som ett slags sinnligt beslagtagande, en ”primitiv ackumula- tion” – inte av marken – utan av upplevelsen.

I slående överenstämmelse med de designstra- tegier Curnier lyfter fram kan gestaltningen relateras till en kommersiell logik, närmare be- stämt den varuutveckling som lanseras i början av 2000-talet i termer av upplevelseindustrin.

Enligt författarna till programskriften The Ex- perience Economy: the World is a Theatre and Every Business is a Stage (1999) har produkten och tjänsten spelat ut sin roll för marknadens expansion: den nya varan är upplevelsen. Den-den nya varan är upplevelsen. Den- na ytterst efemära och emotionella artefakt måste riggas med teatrala metoder, där varje detalj är viktig – från personalens kläder och minspel (roller) till dofter, ljus och ljudintryck (rekvisita). Målet är att skapa ett ”minnesvärt ögonblick” som binder konsumenten till före- figur 7. Vy söderut över Brunkebergstorg i det nya utförandet av Nivå Landskapsarkitektur, färdigställt 2019.

Markbeläggningen av granit är bekostad av AMF Fastigheter, ägare till Gallerian (Kv. Trollhättan 30) och initiativtagare till projektet Urban Escape. Den frikostiga tillgången på bänkar fungerar som ett identitets- skapande formelement i en samordnad gestaltning med de stora runda fontänerna. Nere till vänster syns entrén till det nya designhotellet HOBO. Namnet är ursprungligen en benämning på utfattiga, hemlösa och kringvandrande diversearbetare i USA på sent 1800-tal; här syftande på målgruppen kreativa ”citynomader”.

foto: Janek Ozmín, 2020.

taget eller varumärket.⁷⁸ �verförd till en stra-�verförd till en stra-verförd till en stra- tegi för utformningen av stadsrum uppstår en märklig dubblering, eftersom scenen är en av de mest seglivade troperna i diskursen om det offentliga rummet.⁷⁹ Idén om en demokratisk plats där medborgarna träder fram inför varan- dra som jämlikar – en plats tillägnad individens fri- och rättigheter, avsedd för utbytet av tankar och idéer – konfronteras med en affärsplan, en marknadsplats, där mötet är manipulerat, nog- grant och avsiktligt regisserat.

Men Brunkebergstorg bär inga spår av en så- dan konfrontation. Frånvaron av kommersiella inslag är påtaglig – platsen är utformad för att tjäna det sociala utbytet. Så var genereras vin- sten, i vilken produktionsapparat? Som uttryck för stadens vilja att skapa ett ”city i världsklass”

skiljer sig Brunkebergstorg från förhållandena på Stureplan trettio år tidigare. Den gången ifrå-

gasattes projektet både av tekniska, ekonomiska och politiska skäl: nu tycks alla överens om både förutsättningar och inriktning.⁸⁰ Brunkebergs- torg visar hur stadsbyggnadsprocessen gått från en förhandling mellan olika intressen till vad forskare kallar en ”post-politisk” planering.⁸¹ Det innebär att planeringen inriktats mot ett faststäl- lande av roller och ansvar, att administrera en process, där alla till syvende sist har samma in- tressen.⁸² Den politiska viljan att öka Stockholms attraktivitet, höja markvärden och generera skat- teintäkter är inte i konflikt med näringslivets och fastighetsägarnas intressen att locka kunder, fri- göra köpkraft och höja värdet på byggnaderna.

Man kan diskutera fördelningen av vinster och risker, men hur vinsten investeras är fortfarande en avgörande fråga som är djupt politisk till sin natur. I praktiken innebär emellertid den post- politiska planeringen att skillnaden mellan med- figur 8. Vy mot nordöst över Brunkebergstorg med nyss utplacerad julskyltning. De runda formelementen följs upp av en lätt terrassering av marken, utformad som en vågrörelse, i kontrast mot armaturens uppstick- ande nålar. Platsen ger intryck av en interiör, kanske en exklusiv modebutik. Färgskalan i guld, svart och grått följs upp med limegröna cykelställ, sannolikt för att att understryka grönskan på platsen som decimerades till följd av förhandlingarna. Elskåpen står som vakter och har uppenbarligen varit för besvärliga att flytta. foto:

Janek Ozmín, 2020.

borgaren och konsumenten blivit försumbar.

Bristen på insyn och möjligheter till demokratisk påverkan är idag erkända faktum.⁸³

Men det är inte hela historien. Nyckeln till den glidning jag syftar på här kan ytterst spåras till den förändrade relationen mellan produk- tion och konsumtion. Den är införlivad med hur kapitalismen, med Nigel Thrifts ord, ”prospek- terar” den kroppsliga upplevelsen – och särskilt det undermedvetna – för att ”upprätta känslan av gemenskap, ja hela världar, kring produkter och produktionsprocesser” och ”omvandlar tiden och rummet till att passa detta nya liv”.⁸⁴ Som integrerad i projektet Urban Escape ska Brun- kebergstorg vara en plats ”där idéer föds och kreativiteten flödar /…/ en frizon mitt i city där jobbpassionen kombineras med shopping och nöje”.⁸⁵ Den intilliggande baren anspelar på håll- barhet med inslag av ekologisk odling, lånecyk- lar och utrymme för co-working.⁸⁶ Målgruppen för Hotell Hobo – ”nyfikna citynomader” som

”kräver en autentisk upplevelse och hellre deltar i stan än enbart är åskådare” – kan lika gärna slå sig ner med sina laptops på Brunkebergstorg.⁸⁷ Den yviga retoriken i marknadsföringen av pro- jektet – om ”communities”, kreativitet, innova- tion och entreprenörskap – illustrerar med all önskvärd tydlighet sociologerna Luc Boltanski och Eve Chapellos teorier om ”andan i den nya kapitalismen”.⁸⁸ De understryker hur industri- kapitalismens hierarkier ersatts av informella nätverk som upplöst gränsen mellan arbete och fritid. Produktionen sker inte längre i fabriker och kontor. Den är införlivad i individen, i an- samlingen av kulturellt och socialt kapital, och värderas i termer av självständighet, tillgänglig- het, kreativitet, intuition, flexibilitet, spontanitet, mångsidighet, social kompetens och öppenhet inför förändringar. Det innebär att identiteten, subjektet, våra ”jag”, utgör en resurs som är möj- lig att beslagta i kapitalismens produktionsap- parat.

Vid erfarenhetens gräns

Som uttryck för upplösningen av skillnaden mellan arbete och fritid, privat och offent- ligt, produktion och konsumtion, aktualiserar

Brunkebergstorg frågan om arkitekturens roll i strukturella samhällsomvandlingar. Designens delaktighet i skapandet av platser för det nya

”icke-arbetet” – platser präglade av generositet och informell gemenskap – har analyserats av Douglas Spencer. Han menar att utformningen inte bara handlar om att skapa öppna, kreativa och flexibla miljöer – som tillbakalutade lounger, caféer och lobbys – utan att det också rör sig om ett försåtligt kamouflage av de faktiska arbetsvill- koren med osäkra kontrakt, oreglerade arbets- tider, stress och utsatthet.⁸⁹ Hans poäng är att designen inte bara främjar utan även formar de flexibla, kreativa och nyfikna ”citynomaderna”.

Frågan som står på spel är därför vilka vi blir i den nya ekonomin. Inom ramen för den mångfa- cetterade kapitalismkritiska diskursen (”affective capitalism”, ”cognitive capitalism”, ”immaterial capitalism”, ”noology” etc.) finns en gemensam utgångspunkt i hur egenskaper, tankar, affekter, känslor och beteenden exploateras och formas i enlighet med en opportunistisk ekonomisk lo- gik.⁹⁰ Spencers kartläggning av hur det nylibe- rala subjektet produceras i och med arkitektur – ”ett instrument för kontroll och medgörlighet”

– kan även relateras till andra miljöer, som till exempel universiteten, vilka likaledes kritiserats för att ha omvandlats till fabriker för innovativa, nätverkande och konkurrerande entreprenörer.⁹¹ Men den kan även, som jag gör här, relateras till utformningen av stadsrum – i synnerhet när det är frågan om så högprofilerade projekt i Stock- holms innerstad.

Den glidning jag talar om inledningsvis inne- bär att privatiseringen gått in i en fas där den knappt längre är möjlig att urskilja – varken som åtbörd för konsumtion eller i termer av ett juri- diskt ägande. Istället tycks den ske på ett omed- vetet plan – en ständigt pågående, identitetsska- pande och socialt formande process – som gör det nästintill omöjligt att fatta hur och på vilket sätt någon tjänar pengar på oss. Utformningen av Stureplan kan sägas vara ett ärligt uttryck för det privata intresset; fylld av godtyckliga åtbör- der och tomma tecken visade den på ett slags scenografisk hantering där fastighetsägarna stod för regin. På Brunkebergstorg har det teatrala förflyttas till en dimension där det utgör en av

premisserna för stadens utveckling – där staden och kapitalet, höken och duvan – uppgått i en sömlös förening.

Produktionsmaskineriet har effektiviserats och utförandet har sofistikerats till en sådan nivå att vi inte längre kan vara säkra på var gränsen går mellan liv och fiktion. På Stureplan noterade kritiker hur det skedde en utsortering av män- niskor och att ”alla inte kände sig hemma” i den exklusiva miljön. Denna utsortering har fortsatt med oförminskad styrka, men på Brunkebergs- torg är tilltalet inkluderande. Det kan uppfattas som ett förgivettagande: som om alla vore in- förlivade i samma intressesfär, som om det bara fanns ett begär, en idé om hur livet ska levas, en sorts önskvärt subjekt. Men kanske Brunke- bergstorg utgör ett slags mättnadspunkt, eller en tröskel, där de latenta inslagen i systemet plöts- ligt aktiveras med oförutsebara och irreversibla effekter. Det finns nämligen indikationer på att Urban Escape inte verkar fungera riktigt som tänkt. Redan kort efter invigningen av Brunke- bergstorg tycks flera av de nyrenoverade butiks- lokalerna i Gallerian stå utan hyresgäster. Jag fin- ner ett uttalande från Gallerians projektledare som uppger att man är i stånd att ”tänka om” de kommersiella ytornas funktion, och satsa mer på den ”sociala programmeringen”.⁹²

I ljuset av e-handelns accelerering med kon- kurser och butiksdöd till följd står köpcentrum och gallerior idag inför en ytterst osäker fram- tid. Inför dessa strukturomvandlingar, som vi ännu bara sett början på, omprövas frågan om stadsrummets betydelse i såväl ekonomiskt som demokratiskt hänseende. De kortsiktiga mark- nadsintressena tycks träda tillbaka, för att istället – med en ny form av generositet – befrämja sam- varo och trivsel som på sikt får hjulen att rulla;

som någon annanstans genererar en intäkt i den nervöst pulserande, affektivt agerande nebulosa som är den globala finanskapitalismens ekologi.

Men det behövs inte mer än en tillfällig kris för att hela systemet ska rämna. Butiker och restau- ranger stänger, spekulativt utformade interiörer och stadsrum står plötsligt ödsliga och tomma.

Det är först när saker slutar fungera som de trä- der fram ur osynligheten, ur sitt tillstånd av för- givettagande.⁹³ Krisen erbjuder möjligheter till

omtag och reflektion: den återställer sakernas rätta proportioner och blottar de sköra premis- ser som systemet vilar på. Oavsett den försåt- liga glidningen mellan våra politiska, sociala och ekonomiska jag kvarstår stadsrummet som en orubblig resurs för organisationen av mänskligt liv; det samlar och separerar, förmedlar informa- tion och skapar erfarenheter, ger utrymme för med- och motkrafter. När arbetet förflyttas till hemmen och köpcentrumen stänger ner kan vi samlas kring bänkarna på Brunkebergstorg och återuppta rätten till staden.

Denna artikel är en bearbetad och utvecklad ver- sion av ett bidrag i Maryam Fanni och Monica Sand (red.), Vi kommer totalt dominera – om utomhusreklam som demokratifråga, Doku- ment Press, 2021.

catharina gabrielsson är lektor i stadsbygg- nad och docent i arkitektur på Arkitekturskolan KTH. Hennes forskning undersöker gränssnit- tet mellan arkitektur, konst och stadsutveckling med fokus på sambanden mellan politik, eko- nomi och estetik. Med stöd i samtida filosofi, arkitekturteori och urbana studier kombinerar hon bl.a. fältarbete med kritisk historiografi i en metodutveckling av kreativt akademiskt skrivan- de.

catharina.gabrielsson@arch.kth.se Arkitekturskolan KTH

Kungliga Tekniska högskolan 100 44 Stockholm

Noter

1 Lefebvre 1983 (1968).

2 Brenner, Marcuse och Mayer (red.) 2012.

3 Fraser 2014.

4 Viljan att anpassa byggande och planering efter bygg- branschens krav framgår tydligt av Boverket, 2019.

5 Se exempelvis Cahill et al. 2018; Brunsson 2015. Termen

”renovräkning” syftar till renoveringar av hyresrätter som medför sådana kraftiga hyreshöjningar att de bo- ende inte har råd att bo kvar (se bl. a. Hyresgästfören- ingens hemsida).

6 Franzén 2005, s. 138; Massey 2005.

7 Bennett 2010.

8 För en utförlig diskussion om arkitekturbegreppet i re- lation till samhällsomvandlingar, och nyliberalismen i synnerhet, se Cuper, Gabrielsson och Mattsson (red.) 2020.

9 Spencer 2016.

10 Stahre 2014, s. 88–89.

11 https://lagen.nu/begrepp/Expropriation (2020.09.21).

12 Glassman 2006.

13 Polanyi 1968, s. 36 (med en hänvisning till huvudverket, The Great Transformation: The Political and Economic Origins of Our Time 1944).

14 Citat från Alternativ stad, Kampen om allmänningarna (2004). Stahre 2014, s. 100.

15 Stahre 2014, s. 88–111.

16 Fraser 2016. Samma problematik diskuteras i termer av

“accumulation by ‘extra-economic’ means”; Glassman 2006, s. 617.

17 Peck, Theodor & Brenner 2009. Beteckningarna anspe- lar på nationalekonomen Joseph Schumpeters berömda tes (med utgångspunkt i Marx) om kapitalismens ”krea- tiva förstörelse”, dvs. hur strävan efter ökad ackumule- ring och expansion tvingar fram nya tekniker, idéer och lösningar som med nödvändighet ersätter och tvingar bort de gamla (Schumpeter 2008). Genom att överföra betydelsen till de två faserna i det nyliberala omställ- ningsprojektet understryker författarna den intima re- lationen mellan nyliberalismen som idé, process och ideologi och kapitalismens inre dynamik.

18 Franzén 2005.

19 Därför är detta både en revidering, fördjupning och uppdatering av Franzéns studie.

20 Franzén 2005, s. 136.

21 Bo Bergman sätter ord på tendensen i titeln på samlings- volymen En gång talade man om Staden (dvs. i singu- laris), avsett som en kritik mot 80-talets vurmande för staden som essentiell och ensartad form. Bergman 2010.

22 Den så kallade novemberrevolutionen, 21 november 1985, http://www.finanshistoria.n.nu/svenska-bankkri- sen (2019.11.02).

23 Den borgerliga koalitionsregeringen ledd av Carl Bildt (m) regerar 1991–94. Carl Bildt sammanfattar politiken i en bok med titeln Den enda vägen, utgiven av Moderata samlingspartiet 1996.

24 Uttrycket är vanligt i källorna från den här tiden. Det används synonymt med ”liv och rörelse” och refererar i allmänhet till ett utökat kommersiellt utbud i stadsrum- met. Se Wall 1989; Kalmér 1985.

25 Sandberg 1985. Stockholmspriset betingade en pris- summa på 50 000 kr (senare 75 000 kr) och delades ur mellan 1986 och 2006. Priset går numer under namnet Stockholms handelskammares stadsmiljöpris.

26 Stockholms handelskammare, skrivelse till Kommun- styrelsen (daterad 14 maj, diarieförd 84.05.22). Ärende- mapp 1083/84.

27 Tillgren 1984. Planerna för den nya Sturegallerian före- ligger alltså före branden av Sturebadet 1985.

28 Ibid.

29 Kommunstyrelsen sammanträde 1984-12-19, § 21. Utdrag ur protokoll.

30 Stockholms gatunämnd 1984-10-04, §6, samt Gatukonto- rets tjänsteutlåtande 1986-06-09.

31 Gatunämnden, 1989-02-02. §20. Utdrag ur protokoll.

Förslag till beslut av tjg ordföranden Brit Rundberg (vpk) i ärende ang. Stureplan, allmän idétävling.

32 Gatukontoret, ”Stureplan, allmän idétävling om torg- rummet” 1988, s. 19.

33 Ibid.

34 Franzén 2005, s. 140.

35 Franzén 2005, s. 142.

36 Gatunämndens sammanträde 1989-02-02, §28. Utdrag ur protokoll med bilagt förslag till överenskommelse (1989-02-01, ärende 1265/87). Stureplanskonsortiet be- står av Skandia (som 1986 förvärvat Stockholm Badhus), AB Centrumfastigheter, Folksam, SEB-fastigheter, Nord- stjernan AB och Trygg-Hansa.

37 Gatunämnden protokoll 1989-02-02, §28. Bilaga 13, Sär- skilt uttalande av Kjell Marténg (vpk).

38 Presentation av Stureplan i Arkitektur nr 9, november 1991, s. 22.

39 Enligt Stockholms stad, http://www.skulptur.stock holm.se/default.asp?id=9769&lang=SE (2019.10.28).

40 Löfvendahl 1990.

41 Hultin 1991.

42 Dickson 1989.

43 Poellinger 1988.

44 Franzén påpekar att målgruppstänkandet står för något nytt, men att målgruppen aldrig pekas ut explicit. Fran- zén 2005, s. 142.

45 Ibid.

46 Harvey 1989, s. 4.

47 Larsson, Letell och Thörn (red.) 2012, s. 3.

48 Peck, Theodor och Brenner 2009, s. 55.

49 Det scenografiska anslaget som präglar både Sturegal- lerian och platsen är t. ex. utmärkande för Rupert Gar- ders lekfulla iscensättning av Sturecompagniet som ett fiktivt miljardärshem. Oljelund 1989.

50 Stadsrummets framskjutna betydelse i nya stadsutveck- lingsområden är tydligt avläsbar i utformningen av Södra Stationsområdet i Stockholm, och inbegriper om- fattande förändringar i bygg- och planeringsbestämmel- serna (Mattsson 2020). Om diskursen om det offentliga rummet, se Gabrielsson 2006.

51 Ordet ”programmering” används fr.a. inom arkitektkå- ren och syftar till att man uppfinner och utformar an- vändningar för ett rum, en plats eller en yta, snarare än utformar lösningar enligt ett givet program.

52 Se West 8 hemsida, http://www.west8.com/projects/

schouwburgplein/ (2020.01.15).

53 Curnier 2018.

54 Peck, Theodor och Brenner 2009, s. 55.

55 Peck, Theodor och Brenner 2009, s. 57; Rossi 2017.

56 Cervenka 2019.

57 Jameson 1997 (1991); Gabrielsson 2018.

58 Hallemar 2019.

59 Hallemar 2019 s. 64

60 https://www.dagenshandel.se/article/view/338034/

nytt_liv_i_stockholms_city (2019.01.04).

61 Samfundet S:t Erik har låtit utföra en kritisk granskning av beslutsprocessen bakom ett antal anmärkningsvärda byggprojekt, däribland ombyggnaden av Gallerian, och