Företags sociala ansvar – granskning av ett aktuellt koncept

Svante Leijon, 2001

Uppsats till Nordiska Ämneskonferensen i Företagsekonomi, Uppsala 16-18 augusti 2001

Företags sociala ansvar – granskning av ett aktuellt koncept

Föreliggande uppsats till Nordiska Ämneskonferensen 2001 utgår från en uttalad ambition hos ett antal företag att ta ett vidgat socialt ansvar för sin verksamhet. Det sociala ansvaret sträcker sig till ett företags samt liga

intressenter och inte är inte enbart begränsat till aktieägarna.

Uppsatsen är skriven inom ett större forskningsprogram syftande till att beskriva och analysera strävanden att utveckla företags arbetsstyrka mot en större etnisk mångfald. Programmet har arbetsnamnet ”ledning av olikheter”

och har klara beröringspunkter med det amerikanska fenomenet ”diversity management”. De företag som anammat konceptet socialt ansvar har som en del i detta även med mångfaldsfrågor. Tar man ett socialt ansvar anses det ofrånkomligt att detta också inbegriper ett personalansvar innefattande ett antal strävanden att bredda sin rekryteringsbas till olika etniska grupper och därmed avspegla den alltmer mångfaldiga arbetsmarknad som karakteriserar det postmoderna samhället.

Mångfald som en del av det bredare konceptet socialt ansvar uppmärksammade vi en bred fallstudie omfattande nio svenska företag, se Leijon och Omanovic (2001). Det normala mönstret var att mångfaldsfrågorna sågs utifrån ett personal- och arbetsmarknadsperspektiv. Emellertid var det ett företag som verkade utifrån det breda

perspektivet och hade gjort så sedan dess start. Mångfaldsfrågorna var en del och en naturlig del av deras socialt orienterade verksamhetsidé. Det skall betonas att företaget inte gjorde detta av välgörenhet; man tjänade pengar på för dem och även för deras kunder en uppenbart god sak.

Uppsatsen utgår från skriftliga dokument primärt olika texter inom CSR Europe, ett nätverk av ett antal större företag som på olika sätt visar sin ambition att göra något inom området. Nätverket är EU-stött. CSR står för Corporate Social Responsibility. Det finns också en amerikansk motsvarighet, BSR, som står för Business Social Responsibility.

Konceptet – officiell retorik

CSR är ett mycket brett koncept. För det första har personalarbetet en klart social dimension. I denna sociala dimension inbegrips jämställdhetsfrågor, etnisk mångfald och därutöver ansvar för andra på arbetsmarknaden missgynnade grupper. Dynamik och föränderlighet anses som ofrånkomligt och i konsekvens härmed krävs även sociala strategier vid avveckling av verksamheter och där berörd personal. I CSR-konceptet betonas härvidlag att berörda företag då skall erbjuda hjälp till nyföretagande och inte enbart avgränsat till att stödja de som direkt berörs av omstrukturering inom företaget. Den som t.ex. kunde ha blivit anställd om företaget fortsatt sin verksamhet som hittills skall även den erbjudas stödmöjligheter.

CSR är inte avgränsat till personalfrågor utan man betonar även miljöansvar, marknadsföring samt socialt ansvar och samverkan inom lokalsamhället. På de orter man verkar skall kännas ett utvecklingsansvar för orten.

Konceptet är utformat som ett vinna-vinna koncept. Någon motsättning mellan lönsamhet och hänsynstagande till andra intressen ses inte. Snarare betonas att långsiktig lönsamhet kräver detta bredare ställningstagande.

Ett företag med CSR-profil förväntas bedriva en generös ansvarsfull anställningspolitik utifrån ett regionalt perspektiv; aktivt uppmuntrar och stödjer nyföretagande som en del av sitt personalansvar; har en flexibel och utvecklingsorienterad arbetsorganisation; är generös med möjligheter att låta anställda öka/bredda sin kompetens samt strävar efter att erbjuda alla lika möjligheter men tar särskild hänsyn till underrepresenterade grupper.

Jag har nu i korthet presenterat CSR-diskursen. Historiskt sett kan vi se en parallell till den s.k. intressentmodellen, jfr March and Simon (1958). Intressentmodellen formulerades som en kontrast mot synes att maximal vinst var det enda företagsmålet. Intressentmodellen betonade att hänsyn måste ske till företagets samtliga intressenter och det var ledningen som hade att finna den rätta balansen.

Det finns emellertid skillnader värda att poängtera. Det ena är att naturmiljön tilldelas väsentlig roll i CSR- diskursen; den hade ingen självständig ställning i den klassiska intressentmodellen. Hänsyn tas inte endast till aktuella intressenter utan jämväl till framtida generationer. Ansvaret är således vidgat i tiden och rummet. Det andra är att CSR-diskursen erkänner dynamiken i företagandet. Ingen enskild intressent kan garanteras en livslång relation till ett företag; dock kräver de med dynamiken nödvändiga anpassningsåtgärder särskilt hänsynstagande till de som berörs. Även i skeden när verksamheten inte berörs av omstruktureringar uppmuntras anställda att för egen del bredda sin kompetens utöver det som krävs för anställningen. En anställd skall inte förvänta sig en livslång relation till sin arbetsgivare men å andra sidan skall heller inte arbetsgivaren förvänta sig detta från den anställde.

Det är således viktigt att betona att CSR-konceptet inte betonar stabilitet utan dynamik och föränderlighet.

Stabilitet och socialt hänsynstagande som t.ex. kännetecknat den japanska ekonomin är inte förebilden. Dynamik ses som nödvändig och önskvärd och CSR-konceptet understryker att dynamik både kan och bör ske på ett socialt bra sett om positiva långsiktiga effekter skall kunna erhållas.

Det bör betonas att en hel del arbete lagts ner på olika verktyg, som kan underlätta för företag att verka med CSR- frågor. Inom mångfaldsområdet finns t.ex. utvecklade program, som möjliggör jämförelser enligt ett bench-mark influerat synsätt. Indikatorer för hur långt framme olika företag ligger på olika CSR-områden är under utveckling.

Det företag som enbart retoriskt bekänner sig till CSR-konceptet, men gör lite i handling, avslöjas obarmhärtigt av de olika indikatorerna.

CSR-konceptet – en välvillig tolkning

Med välvilliga ögon på CSR-diskursen kan man tolka den så att företag medvetna om den kortsiktiga lönsamhetens nackdelar på flera sätt söker kompensera detta. Ägaransvaret symboliserat som ett ängsligt

sneglande på börskursen vidgas till ett samhällsansvar. Genom att tillgodose ett större antal intressenter förväntar man sig att detta resulterar i en tillfredsställande lönsamhet. Ett ensidigt fokuserande på endast en intressent riskerar att på sikt underminera företagets övriga förtroenderelationer och därigenom även undergräva lönsamhetsutvecklingen.

Bakom CSR-diskursen kan även anas en oro för samhällsutvecklingen. Alltfler människor riskerar att ställas utanför och följden av detta riskerar att bli bl.a. en ökad kriminalitet och en förslumning av t.ex.

utbildningsväsendet. För företag leder detta till högre kostnader i samband med stölder, sabotage och högre introduktions- och utbildningskostnader. Ett samhälle med ett bredare socialt ansvarstagande skulle således kunna medföra lägre kostnader för företag och många andra aktörer. När hjälp uppenbart behövs, finns det då några starka skäl att avvisa stöd från olika givare.

Otvivelaktigt ser många företag även möjligheter genom att ta ett större ansvar. Miljömedvetenhet finns hos många välbärgade konsumenter och bland mycket kvalificerade medarbetare. Varför missa detta engagemang och denna marknad? Här kan således finnas en betydande intäktspotential. Affärskedjan BodyShop illustrerar detta.

CSR-konceptet – en kritisk tolkning

Konceptet kritiskt betraktat kan ses ur ett resursperspektiv företagsmässigt och samhällsmässigt. Det finns den Friedmanska tesen att det etiska rätta för företagen är att maximera sin vinst; allt annat skulle innebära

resursslöseri i ett samhälle. En följdtes av detta är att de resurser ett företag förfogar över skall nyttjas affärsmässigt och inte för diverse sociala ändamål. I detta perspektiv finns risk för att engagemang och andra resurser förbrukas i missriktade amatörmässiga sociala projekt när företagens kraft borde riktas mot mera naturliga projekt.

Samhällsmässigt är det fråga om vilken välfärdsfördelning man åstadkommer i ett samhälle när företag gör egna sociala bedömningar. Vilka ”svaga” grupper kommer att gynnas och vilka kommer framgent ingen att ta något ansvar för?

Man kan tolka CSR-konceptet som en markering från företagen att de kan ta ett samhällsmässigt ansvar för sina överskottsmedel. På det sättet markeras även att det är bättre att medel stannar kvar i företagen än att de via

skatter överförs till samhället och där fördelas enligt det politiska systemet. De välbesuttna företagen kan då behålla sina medel men legitimerar detta privilegium genom att ta på sig ett visst samhällsansvar. Det är emellertid

”deras” medel som ”frikostigt och välvilligt” ställs till samhällets förfogande.

Till sist, det skall inte uteslutas att nätverk som CSR i första hand används att företag för att bevaka en utveckling. Utvecklingen följs och det som kan vara relevant inkorporeras efterhand i den mer traditionellt orienterade strategin. Bevakningskostnaderna är små i förhållande till riskerna att helt negligera utvecklingen på området. Allt som sker i företag görs inte med ett engagemang till 100%. En studie som Sethi och Williams (2000) gjorde av amerikanska företag i Sydafrika vilka hade formulerat relativt tydligt sin vision att ändra sin policy till stöd för antiapartheid stöder tesen att sådana policies väger lätt mot kortsiktiga ekonomiska intressen.

Den samhälleliga arbetsfördelningen

Den kritiska tolkningen riktar in sig på arbetsfördelningen företag/samhällsorgan för att hantera

välfärdsutvecklingen. Den nordiska modellen med relativt starka samhällsorgan har garanterat alla medborgare ett skydd och vissa utvecklingsmöjligheter. Företag har i regel inte behövt bekymra sig att den som är sjuk får den vård som krävs, att ungdomar via skolsystemet fått tillräckliga baskunskaper, att polis kan upprätthålla ordning etc.

Skatter och avgifter från företag och enskilda har finansierat detta.

Offentliga sektorns kris under 80-talet gjorde att tron på de starka samhällsorganen fick sig en knäck. Fler och fler ställde frågan om skattepengarna utnyttjades på effektivast möjliga sätt? Klarade samhällsorganen av en

tilltagande komplexitet? Medel och framtidstro fanns snarare hos ett antal företag än inom den offentliga sektorn.

Alltmer kan man se att det blir ett gemensamt ansvar för olika samhällsprojekt på t.ex. kulturens, utbildningens och idrottens områden. Företag är med och sponsrar inte bara olika projekt utan även mer reguljär drift . Om det inte är företagen, finns det i vissa fall EU-medel för ändamålet.

Boven i dramat handlar här om den tilltagande komplexiteten i det att inget samhälleligt organ har det förtroende som krävs för att åstadkomma en legitim fördelning mellan olika offentliga organ för att garantera en fortsatt välfärdsutveckling. Då det är uppenbart att många ser vad som kunde göras mer och bättre om man kunde få mer medel finns det onekligen en stor efterfrågan på ”icke-offentliga medel” för ”offentliga ändamål”: De som vill göra något vänder sig till de som har medel och de som har medel vill även de göra något ”gott”. En allians växer fram mellan de som önskar spendera och de som har medel för dessa expenser utanför det traditionella skattesystemets fördelningsrutiner.

Företagens affärsmässiga roll

Min tolkning har även tangerat företagens affärsmässiga roll. Överskottsmedel borde ur affärsmässig synpunkt gå till lönsamma projekt av typ produkt- och marknadsutveckling. Det är sådana satsningar som på sikt ger företag och samhälle resurser för fortsatt närings- och välfärdsutveckling. Kan företag inte spendera sina

överskottsmedel på för dem ett naturligt sätt vore det bättre att låta dessa medel gå till intressenter som torde använda dem ekonomiskt sundare. Det finns ju t.ex. företag som åter pengar gå tillbaka till ägarna genom att man köper tillbaka aktier, kooperativt organiserade verksamheter har av tradition låtit medlemmarna ta del av

överskottet etc.

I dylika fall blir det sedan fråga om ägaren, medlemmen etc vill använda de tillförda överskottsmedlen för ekonomiska eller sociala ändamål. Företaget/kooperativet har i detta fall avstått såväl medel som möjlighet att förfoga över medlen.

Problemet rör då vad affärsmässighet egentligen är. Ett socialt projekt behöver inte vara olönsamt; en kalkyl skulle måhända visa bättre utfall än många motsvarande inom det teknologiska området. Företag som Bodyshop som baserar sin verksamhet på att vara klart annorlunda än andra inom branschen; deras affärsmässighet kan ju knappast förnekas. Mer traditionella företag, som anammat CSR-konceptet, kan måhända via olika projekt nå andra marknader än de gängse och inget utesluter att dessa nya marknader en gång skall bli de lönsammaste i deras portfölj. I valet mellan t.ex. teleleverantörer väger kanske ett stort antal kunder in respektive företags social profil.

Den social profilens lönsamhet är förvisso svårmätbar men kanske väl så lönsam som mången traditionell reklamkanpanj.

Företag och samhälle – ett komplext samspel

Diskussionen fram till nu har pekat på CSR-konceptets bakgrund i en samhällelig social och ekonomisk komplexitet. Det finns mot denna bakgrund inget som talar för att ett vidgat socialt ansvar behöver vara

ekonomiskt främmande för företag. Vem kan med säkerhet påstå vilka marknader och vilka produktsortiment som är de mest lönsamma om c:a 10 år? Ser man CSR-konceptet på detta sätt som ett sökande efter framtida marknader, framtida produkter, framtida teknologier och framtida personalpolitik är det något man gör för att säkra framtida affärer och inte i första hand som ett legitimerande av dagens affärsverksamhet. Om nu ett tobaksbolag – sådana finns i nätverket CSR – verkligen strävar att hitta andra marknader och andra produkter för sin framtida

affärsmässiga bas, villken rätt har vi misstänkliggöra dylika strävanden?

Problematiken ligger mer i om CSR-konceptets operationalisering i olika projekt kan leda till en överbetoning av olika projekts värde framför reguljär verksamhet. Här kan finnas anledning till att man inom företag som offentlig förvaltning ändock skall besinna och värna om sina mer traditionella plikter. Projekt och dylikt signalerar ju en framtidstro och utan experiment skulle samhället stagnera. Dock, flertalet experiment är ofta misslyckanden. Några dock visar sig vara mycket framgångsrika. Misslyckade projekt kan i sig vara viktiga som en del av ett lärande, så lösningen ligger knappast i att helt undvika de ”icke-lyckade” projekten.

CSR-verksamhet för berörda företag bör utifrån ovan diskuterade premisser således ses utifrån framtida produkt- /marknad perspektiv. På vilket sätt kan detta gynna framtida affärer - och då inte i första hand som att ta kortsiktiga marknadsandelar - bör vara en central fråga. Att jag skjutit en sådan brasklapp är att det är de stora och

traditionella företagen som har resurserna att satsa på olika CSR-projekt och det kan ur det enskilda företaget vara en klar vinst att öka sin marknadsandel i förhållande till konkurrenterna. Emellertid är det inte givet att detta gynnar verksamhetsutvecklingen ur ett bredare perspektiv om mindre - väl så effektiva men inte så resursstarka -

konkurrenter slås ut. Företag har ju traditionellt inte endast utvecklat marknader utan därtill även på olika sätt skyddat sina marknader. Konkurrens hyllas principiellt, om än inte alltid reellt.

CSR-projekt värderat från den offentliga sektorns perspektiv bör ställas utifrån en motsvarande fråga; nämligen projektets betydelse för framtida verksamhets- och välfärdsutveckling. Olika typer av projekt kan stjäla

engagemang från annan verksamhet och i många fall enbart leda till en resursförstöring. Dock, en del projekt kan vis sig klart nyttiga då detta lett till såväl ett ifrågasättande som vitalisering av verksamheten. I en del fall som ett resultat av att projektet mobiliserat motkrafter. Dynamiken är således inte så lättförutsägbar. Vad som är angeläget att eftersträva är dock att verksamhets - och välfärdssamtalet stimuleras och inte nedtrycks på grund av olika projektinitiativ.

Den svårbedö mda framtiden

Jag har i uppsatsen tolkat CSR-konceptet som en idé för företag att hantera föränderlighet i en föränderligt samhälle. CSR är därvid inte att betrakta som svaret på en rad dilemman om vilken företagsstruktur är önskvärd, snarare skall det ses som en riktning för det sökande som ofrånkomligt präglar nuets osäkerhet inför framtiden.

Vad jag velat läsa in i konceptet är att det inom företag finns en vilja att vara en medaktör – låt vara viktig men inte allenarådande - för att ta tag i olika samhällsproblem.

Problematiken med detta och många andra liknande koncept är att energin kan riktas fel. Istället för att mer

förutsättningslöst pröva konceptet som medel, löper det en risk att bli ett mål i sig. Motkraften till detta är att värna om det grundläggande verksamhetssamtalet inom företag och offentlig förvaltning. För att föra ett sådant samtal är det viktigt med pluralitet i såväl åsikter som aktörer.

Socialt ansvar och dess möjliga kopplingar

Jag har i artikeln pekat på ett antal alternativa kopplingar till företagens sociala ansvar. Styrkan i konceptet kan uppfattas mycket olika beroende på vad det ses som del av. Är det en seriös strävan att ta på sig en välfärdsroll, att markera behovet av fortsatt dynamik och omvandling eller helt enkelt en av flera bevakningsarenor?

Svaret härpå är knappast att det behöver bara vara ett av de ovan relaterade alternativen. Stora företag har att hantera det postmoderna samhällets pluralitet och måste vara öppen för olika krav och influenser. På svaret om CSR är ett lämpligt koncept för just ett specifikt företag, blir svaret därför ingalunda ett klart ja eller nej utan kanske mer ett nja, dvs vissa delar kan vara tillämpliga, vissa tider och under vissa villkor.

Medvetandet om att det finns en rad intre ssenter med skilda krav resulterar för der första i en medvetenhet att ägarkravet på lönsamhet inte måste vara det enda rättesnöret ,men också i en medvetenhet om att det krävs handlingsutrymme för att kunna välja en annan väg. Tolkat så är det en fråga om en dualitet – att markera behovet av handlingsutrymmet och därpå som konsekvens att ta vara på detta genom medvetet övervägda handlingar. I det medvetet övervägda finns en etisk dimension.

Etik – att hantera hanlingens dilemman

Det finns en omfattande forskning inom det etiska området, som är väl värd att jämföra med. Vad är egentligen företagsetik, se Lozano (2000)?

Å ena sidan finns den företagsetiska traditionen utgående från ett generellt godhetssystem. Man har härvidlag bl.a. inspirerats av Kant. Nyckeln härvidlag är att finna de ”rätta” godhetskriterierna.

Å andra sidan finns den tradition, som mer problematiserar företagens handling. Man utgår därvidlag från att all företagsekonomisk handling har en etisk dimension och understundom hamnar man i dilemman. Ett dilemma har ingen given god lösning, utan alternativen är svåra att etiskt jämföra. Förändring med personalkonsekvenser kan hanteras på olika sätt; men alla alternativ har såväl för- och nackdelar utifrån olika intressenters perspektiv. Denna etiska tradition medvetandegör dilemman och ställer frågor, men har inga generella svar som den första

traditionen.

Utifrån en beskrivande samhällsvetenskaplig tradition, som jag tillhör, är det naturligt att ansluta till den andra företagsetiska traditionen. Det är också utifrån detta perspektiv jag diskuterat CSR-konceptet. Konceptet medvetandegör de sociala konsekvenser, som hör samman med företagandet och därvidlag de dilemman som uppkommer både när företag inte vidtar några socialt orienterade åtgärder och då de gör det.

Denna forskningsetiska tradition blir således beskrivande och problematiserande och i förhållande till de studerade företagen reflekterande och upplysande snarare än rådgivande, se bl.a. Brytting (2001). Emellertid det är

företagarna som tvingas till den visa avvägningen – att balansera mellan de två polerna ”för mycket handling” och

”för mycket tvivel”, se Weick (2001). För mycket handling leder till alltför lite reflektion kring handlingars dilemman och för mycket tvivel leder till inaktivitet och dess dilemman.

Åter till mångfaldsområdet

Inledningsvis nämndes att denna uppsats ingår inom ramen för ett forskningsprogram med utgångspunkt från att arbetsmarknadens ökade mångfald kräver att företagen lär sig leda olikheter. Vi har genom vår tidigare refererade studie, Leijon och Omanovic (2001), kommit i kontakt med olika tolkningar av begreppet samt några dilemman inom området. Denna uppsats avslutas med att diskutera några sådana.

Uppsatsen inleddes med att konstatera att vi i ett företag sett en klar koppling mellan allmänt sociala

företagssträvanden och att se en etniskt blandad personalstyrka som en tillgång i sin affärsverksamhet. I andra företag har mångfald mer kopplats till rekryteringsbehov mer eller mindre akut. Onekligen, när människor behövts har det funnits en stor öppenhet för att rekrytera andra grupper än de gängse. I några verksamheter det faktum att man varit en del i en internationell koncern med mer erfarenhet av etnisk mångfald haft betydelse. Koncernnormen har då t.ex. via en ny ledning med bakgrund i moderbolaget införts under hand i den svenska verksamheten.

För att bibehålla sitt verksamhetsstrategiska handlingsutrymme, oavsett om det gäller expansion på befintliga marknader, ökad grad av internationalisering eller förändring mot mer socialt inriktade affärsområden är det onekligen oklokt att inte vara öppen mot en mer mångfaldigad arbetsstyrka. Så länge dessa trender dominerar, antas således intresset för en ökad mångfald i arbetsstyrkan bestå. Emellertid, dominerande uppfattningar kan ju

komma att förändras. Arbetskraftsbehovet kanske inte är så stort som det synes om vi närmare skärskådar det smarta i allt det som utförs, se Gorz (2001).

Att öka mångfalden i arbetsstyrkan kan ju te sig oproblematiskt. Traditionellt har man sett det som att en

berättigad minoritet fått ett större utrymme på den tidigare majoritetens bekostnad.. Kvinnors ökade andel i tidigare mansdominerande yrken har i många fall upplevts såväl berättigat som berikande. Motsvarande när personer från andra kulturer kommer in och berikar en tidigare homogen kultur.

Emellertid, när det inte finns någon majoritet utan olika minoriteter ställs mot varandra, är den rätta rekryterings- och bemanningspolicyn ingalunda självklar. Kartläggningar om den faktiska bemanningen kan vid en första betraktelse te sig oproblematisk. Emellertid kan det uppstå uppenbara problem om några helt plötsligt blir utpekade som en utsatt minoritetsgrupp som sedan länge anpassat sig till den genomsnittsanställde. Sådana kartläggningar kan således fastna i stereotypifieringar.

Ett annat dilemma rör hur långt integration skall drivas och hur snabbt. På många arbetsplatser är det ju så att många arbetar sida vid sida utan att i hög grad samverka. Arbetet flyter, men är det rätt att söka påskynda en process där människor umgås i högre grad mellan och inte bara inom sina grupper? Denna sista fråga rör vår syn på människors roll i arbetslivet. Aktuella koncept som bl.a. har sin grund i mer traditionell motivationsteori betonar vikten av att hela människan engageras i sitt arbete och ur ett mångfaldsperspektiv borde därför arbetet

organiseras så att ”hela människor möts i aktiv samverkan”. Dock, vill människor och bör människor engagera sig så mycket i sitt arbete? Måhända är det mer fruktbart att spela sin roll som anställd, se Goffman (1959), och låta helheten bli en frukt av ett antal arenor över tid.

Som slutord skulle jag vilja mana att ta vara på det fruktbara i de roller vi spelar. Emellertid det finns en klar risk för överspel när människor i arbetslivet går utöver skådespelets förutsättningar och för underspel om vi har för snäv syn på de skådespel arbetslivet inramar.

Referenser

Brytting, T., Att vara som GUD – moralisk kompetens i arbetslivet, Liber, Malmö, 2001 Goffman, E., The Presentation of Self in Everyday Life, Penguin Books, London, 1959 Gorz, A., Arbete mellan misär och utopi, Daidalos, Uddevalla, 2001

Leijon, S och Omanovic, V., Mångfaldens mångfald – olika sätt att se på och leda olikheter, FE-rapport, Göteborg, 2001

Lozano, J.M., Ethics and Organization – Understanding Business Ethics as a Learning Process, Kluwer Academic Publishers, Dordrecht, 2000

March, J. and Simon, H., Organizations, Wiley, New York, 1958

Sethi, S.P. and Williams, O.F., Economicc Imperatives and Ethical Values in Global Business – The South African Experince and International Codes Today, Kluwer Academic Publishers, Dordrecht, 2000

Weick, K.E, The Attitude of Wisdom: Ambivalence as the Optimal Compromise, 356-360, in Weick. K.E, Making Sense of the Organization, Blackwell, Oxford, 2001