Kandidatuppsats i nationalekonomi, 15 hp
STAGNERING ELLER EKONOMISK TILLVÄXT?
En studie om Japan och Kinas ekonomiska utveckling över tid
Fredrik Ekström, Niclas Östgren
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 4
2. TIDIGARE STUDIER ... 5
2.1KINA ... 5
2.2JAPAN ... 7
2.3DENNA STUDIE ... 8
3. BAKGRUND OCH DESKRIPTIV STATISTIK ... 9
3.1BAKGRUND KINA ... 9
3.1.1 Tiden innan reformerna ... 9
3.1.2 1978-1984 Reformens start ... 10
3.1.3 1985-1988 Politik och industriell liberalisering ... 11
3.1.4 1989-1991 Kapitalmarknadens utveckling ... 12
3.1.5 1992-1997 Bankreformer ... 13
3.1.6 1998-2008 Ekonomisk interaktion med omvärlden ... 13
3.2BAKGRUND JAPAN ... 15
3.2.1 Efter det andra världskriget-1990 - Återuppbyggnad ... 15
3.2.2 1990-nutiden - Det förlorade decenniet ... 16
3.2.3 Hur går man in i likviditetsfällan? ... 19
4. EKONOMISK TEORI FÖR EMPIRISKA MODELLEN ... 20
4.1DEN EXOGENA SOLOW-SWAN MODELLEN ... 20
4.2TEKNOLOGISK UTVECKLING ... 22
4.3BYTESHANDEL ... 22
4.4UTLÄNDSKA DIREKTINVESTERINGAR ... 23
5. DATA OCH METOD ... 24
5.1DATA ... 24
5.1.1 Beroende variabel ... 25
5.1.2 Oberoende variabler ... 25
5.2METOD ... 27
5.2.1 Regressionsmodell ... 27
5.2.2 Laggad modell ... 27
5.2.3 Antaganden med OLS ... 28
5.2.4 Stationäritet (Augmented Dickey-Fuller test) ... 28
5.2.5 Kointegrationstest ... 28
5.2.6 First-difference (Första-differensen av variabler) ... 29
5.2.7 Autokorrelation (Durbin-Watson test) ... 29
5.2.8 Variance Inflation Factor (VIF-test) ... 30
6. RESULTAT ... 30
6.1STATIONÄRITET ... 30
6.2AIC/BIC ... 30
6.3VIF-TEST ... 31
6.4REGRESSIONSANALYS ... 31
7. DISKUSSION ... 36
8. SLUTSATS ... 37
9. REFERENSER ... 39
9.1TRYCKTA KÄLLOR ... 39
9.2DATAKÄLLOR ... 41
Abstract
Denna studie ämnar till att analysera och förklara utvecklingen för världens näst största och tredje största ekonomier, Kina och Japan. Genom tidigare studier kartläggs den ekonomiska historien för de två länderna. Utifrån ekonomisk teori och tidigare studier skapades sedan en ekonometrisk modell ämnad att förklara BNP per capita för de två länderna. Resultatet visade att den enda variabeln som visade sig vara signifikant för båda länderna var variabeln för att förklara teknologisk utveckling. Variabeln visade sig ha en större effekt på den beroende variabeln, BNP per capita, för landet Japan än för Kina. Inga andra förklarande variabler visar sig vara gemensamt signifikanta för de två länderna vilket går emot ekonomisk teori, och antyder därför att icke-signifikansen beror på endogenitetsproblem i studien.
1. Inledning
Idag är Japan världens tredje största ekonomi, men trots det har världens näst största ekonomi Kina, mer än dubbla deras BNP. För sextio år sedan var detta otänkbart. Tjugo år efter det andra världskriget var den ekonomiska tillväxten för Japan, likt många andra länder, väldigt stark. BNP ökade med ett medelvärde på 10% under 1960-talet, och de efterföljande decennierna ökade BNP med ett medelvärde på 5% och 4%. år 1995 uppgick Japans BNP till 5,4 biljoner dollar, samtidigt uppgick Kinas BNP till ca 734 miljarder; en ofattbar skillnad.
Dock, hände det något på 90-talet; Japans ekonomi stannade upp, inflation blev till deflation, arbetslösheten ökade markant, och den nominella räntan störtdök. Den här typen av finansbubblor är inte främmande för stora ekonomier, och lågkonjunkturer till följd av dem är att räkna med. Det som urskiljer Japan är att, till skillnad från andra länder som upplevt liknande finanskriser, har de aldrig riktigt återhämtat sig. Den reala BNP utvecklingen har varit marginell och mer eller mindre stillastående, jämfört med den nivå de låg på innan krisen. Vad hände?
Hur har inte Japan kunnat återhämta sig från krisen och fått ekonomin att börja växa igen?
Kinas ekonomiska tillväxt började inte ta fart först vid 80-talet. Snart ökade den i en rasande fart, med en årlig tillväxttakt på 7 till 10% per år. Kina blev ett tillväxtmirakel; något som Japan också ansågs att vara. År 2010 hade Kina officiellt en högre BNP än Japan, vilket då gjorde dem till världens näst största ekonomi, efter USA. Hur kommer det sig att Japans tillväxt bara stannade av, medans Kinas sköt i höjden? För grafisk illustration av BNP utvecklingen se appendix figur 1.1.
Syftet med denna studie ämnar till att försöka förklara Japan och Kinas ekonomiska tillväxt över tid med hjälp av variabler som inkluderas i studien utifrån ekonomisk teori. Detta kommer att genomföras via forskning i tidigare studier och ekonometriska metoder. Studien inleds med en inblick i tidigare studier för båda länderna, följt av en del som beskriver Kina och Japans bakgrund genom både text och deskriptiv statistik. Sedan kommer denekonomiska teorin som utgör ramverket för den empiriska delen, följt av en metod och datadel. Slutligen presenteras ett resultat som efterföljs av en diskussion och slutsats.
2. Tidigare studier
2.1 Kina
Hasan, Wachtel och Zhou (2007) undersöker hur Kinas ekonomi har utvecklat sig under den senare delen av 1900-talet. Undersökningen utförs genom paneldata på 31 olika provinser i Kina som är insamlat över åren 1986–2002. Den förklarande variabeln, årlig utveckling av BNP, används som substitut för ekonomisk tillväxt. De oberoende variablerna är utfärdade lån i förhållande till BNP, företagsskulder i förhållande till BNP, den privata sektorns storlek som uppmäts genom att ta andelen privata investeringar över den nationella summan av privata investeringar i varje provins. För att mäta rättsprincipen används antalet advokater per 10 000 invånare. Medvetenheten kring egendomsrättigheter uppmäts genom att ta antalet varumärkesansökningar genom det totala antalet registrerade företag. Den politiska pluralismen uppmäts genom att ta antalet medlemmar i de provinsiella ‘’the peoples congress’’ som inte är från det kommunistiska partiet. Slutligen inkluderas även tre stycken kontrollvariabler som ofta förekommer i tillväxt undersökningar. LogBNP per capita inkluderas med syftet att kunna bevisa konvergenseffekter. Antalet gymnasieelever används för att förklara den provinsiella investeringen i humankapital, och export i förhållande till BNP ska visa ekonomins öppenhet gentemot omvärlden. Hasan, Wachtel och Zhou (2007) finner även att institutionell utveckling inom juridisk, finansiell och politisk sektor är starkt associerad med ekonomisk tillväxt. Högre tillväxt har därav uppvisat sig i regioner med starkare rättsprinciper, omfattande egendomsrättigheter, aktivare kapitalmarknader, samt en starkare pluralistisk influens i samhället.
Chen och Hao (2006) undersöker vad för effekt som utvecklingen av finansiella intermediärer har haft på ekonomisk tillväxt efter en period av reformer som startade 1978. Tidigare empirisk litteratur inom detta ämne har uppenbarat två tydliga problem. Det första problemet har visat sig vara svårigheten att hitta ett passande mått för utvecklingen av finansiella intermediärer, och det andra är potentiella endogenitetsproblem som uppenbarat sig mellan finansiella variabler. Chen och Hao (2006) använder sig av data från 28 provinser i Kina över perioden 1985–1999. Datamaterialet delas sedan in i fem stycken grupper om en period på 3 år per grupp för att sedan ta ett medelvärde över tre års perioden. Denna metod används för att undvika att resultatet påverkas av tillfälliga ekonomiska chocker, eller exempelvis en lågkonjunktur. Den andra anledningen varför just en treårsperiod är utvald är därför att en längre period hade begränsat antalet observationer i för hög grad, vilket inte hade tillåtit undersökningen att
utnyttja tidsdimensionen av datan fullt ut. I studien används logaritmen av BNP per capita som beroende variabel och de förklarande variablerna utgör sig av den genomsnittliga utbildningslängden vilket kontrollerar för humankapital. Utbyggnad av vägnätet används som proxyvariabel för infrastruktur, samt populationens tillväxt. Det inkluderas även en mängd finansiella variabler. Andel utestående lån från statliga banker i förhållande till BNP, andel privat sparande i form av bankinsättningar hos finansiella intermediärer från hushåll i relation till BNP, och andel investeringar som finansieras av inhemska lån i relation till investeringar som finansieras av statliga budgetanslag (Chen och Hao, 2006).
Resultatet visar att utveckling av finansiella intermediärer har en positiv inverkan på ekonomisk tillväxt främst genom två kanaler. Hushållen sparande samt investeringar som finansieras av lån framför statliga budgetanslag. Samtidigt argumenterar Chen och Hao (2006) för att lånedistributionen i Kina inte var utförd på ett effektivt sätt då kommersiella banker inte finns i den utbredning som krävs. Trots detta är det effektivare än alternativet, vilket innefattar statliga budgetanslag. Staten underpresterar som finansiell distributör främst på grund av utdragna politiska processer och trögheter. Chen och Hao (2006) argumenterar istället för att staten borde minimera sin inblandning i processen samt minimera regleringarna på marknaden.
Slutligen förespråkar de även för att det borde införas reformer som omvandlar de fyra statliga bankerna till självständigt drivna affärsbanker för att effektivisera finanssektorn ytterligare.
Marelli och Signorelli (2011) undersöker den ekonomiska utvecklingen i Kina och Indien utifrån ett datamaterial insamlat över perioden 1980–2008. Valet av den beroende variabeln gick i samma linje som majoriteten av litteraturen inom området och blev BNP per capita. De förklarande variablerna utgör sig först av graden av öppenhet i förhållande till BNP. Graden av öppenhet förklaras genom att ta summan av export adderat med import, och sedan dividera med BNP. Den andra förklarande variabeln är utländska direktinvesteringar dividerat med BNP. Det inkluderas även en kontrollvariabel, bruttoinvesteringar, som även den divideras med BNP.
Marelli och Signorelli (2011) utför fem olika OLS regressioner, och börjar med att endast ha en variabel inkluderad för att sedan bygga ut modellen. I den sista regressionen är ovannämnda variabler inkluderade, samt en tidstrend variabel som är en proxyvariabel för teknologisk utveckling. För samtliga regressioner finner Marelli och Signorelli (2011) ett signifikant resultat på en nivå av 5%. Sedan Kina startade att införa reformer i slutet på 1970-talet har
Resultatet i studien visar att den globala interaktionen i termer av både utländska direktinvesteringar och handel har varit en drivande kraft i Kinas ekonomiska utveckling.
2.2 Japan
Cargill och Parker (2003) undersöker stagneringen av Japans ekonomi under den senare delen av 1990-talet och framåt. Framförallt undersöker man hur tidigare penningpolitiska åtgärder har bidragit till deflations problemet som uppstått, och hur Japan gick in i en likviditetsfälla.
Under en längre period sjunker prisnivån i landet och centralbankens monetära åtgärder är inte tillräckliga för att stoppa deflationen. Cargill och Parker (2003) finner även att efterfrågan på pengar är negativt korrelerad med inflationstakten, vilket med andra ord betyder att efterfrågan på pengar stiger med deflationen. Detta gör det ytterligare svårare för Bank of Japan (BOJ) att ta sig ur deflationen då konsumenterna efterfrågar pengar men tenderar att inte konsumera.
Istället vill man på kort sikt hålla i pengarna och konsumera senare som ett svar på den ökade realräntan. År 2001 byter Japans centralbank ut sin noll-räntepolicy mot en kvantitativ monetär expansion som genererar en ökning av den monetära basen med 20–30% under det första året.
Åtgärden verkar ge effekt i ekonomin och konsumentprisindexet slutar falla i den skarpa takt den gjorde innan (Cargill och Parker, 2003). BOJ avvisar alla påståenden om att den monetära politiken har genererat den deflation som uppvisat sig under den senare delen 1990-talet utan menar istället att penningpolitiken varit tillräckligt stimulativ. Cargill och Parker (2003) argumenterar för att BOJ visst bär en grad av ansvar, då en utbredd mängd av teoretiska och empiriska undersökningar validerar Friedmans påstående om att inflation eller deflation på lång sikt är ett monetärt fenomen som direkt kan hänföras till en centralbanks handlingar. BOJ:s återhållsamma monetära politik har därför varit en av faktorerna som bidragit till deflationen och vidare den stagnerande utvecklingen i ekonomin.
Ett alternativt erkänt sätt att förklara deflationen i Japan är “credit crunch” hypotesen, där minskade lån är en stor bidragande faktor. Hypotesen bygger på antagandet att om en exogen minskning i mängden man kan låna sänks, kommer det även att sänka mängden investeringar och således produktionen i landet. Detta är givet om banklån inte är perfekta substitut, och hypotesen har blivit en mer och mer accepterade förklaring bland akademiker. Man motiverar hypotesen genom att empiriskt visa att det fanns en korrelation mellan kollapsen av banklån och minskningen i produktion under 90-talet (Hayashi och Prescott, 2001).
Ett annat perspektiv på den ekonomiska stagneringen i Japan under 90-talet var att den totala faktorproduktiviteten också hade minskat väsentligt, och Fukao och Kwon (2006) finner ett samband mellan minskningen i TFP och inflationstakten. Kanske den mest erkända hypotesen till minskningen i TFP, och dess låga tillväxttakt efter minskningen, är “zombiehypotesen”.
Hypotesen går ut på att japanska banker ville dölja deras överflöd av “non-performing loans”
under den starka högkonjunktur som rådde innan 90-talet genom att utöka betalningsperioden för låntagare och minska räntan. Oproduktiva firmor hölls därför artificiellt vid liv, därav namnet zombiefirmor. Hypotesen styrks av Hoshi och Kashyap (2004), som även menar att denna typ av subventionering, som endast gav en marginell effekt, också hindrade nya och mer produktiva firmor att träda in på marknader där zombiefirmor var prevalent.
2.3 Denna studie
Studiens empiriska undersökning utgör sig av 5 olika OLS regressionsmodeller, likt Marelli och Signorelli (2011), för att förklara BNP per capita för Japan och Kina. Dock utförs denna studien genom att börja med samtliga variabler inkluderade i regressionsmodellen för att sedan smalna av undersökningsområdet. Studiens teoretiska ramverk byggs utifrån en del av de ovannämnda studierna. Likt Chen och Hao (2006) och Hasan, Wachtel och Zhou (2007) inkluderas en variabel för att mäta bytesbalansen. Marelli och Signorelli (2011) väljer att inkludera utländska direktinvesteringar vilket denna studie kommer att följa. Cargill och Parker (2003) beskriver deflationsproblemet i Japan vilket är anledningen till att inkludera en variabel för inflationstakt i studien. Fukao och Kwon (2006) finner ett samband mellan den totala faktorproduktiviteten och inflationstakten vilket är anledningen till att en variabel ämnad att förklara teknologisk utveckling kommer inkluderas i studien. Inkluderade variabler kommer att redogöras mer utförligt i den senare delen av studien.
Den här studien skiljer sig från tidigare nämnda studier på flera sätt. Ovannämnda studier om Kina inkluderar ej förklarande variabler som inflationsnivåer eller en dummyvariabel för att förklara effekter utanför modellen såsom ekonomiska lågkonjunkturer. I tidigare studier för Japan står deflationsproblemen främst i fokus, medan andra variabler som förklarar den ekonomiska tillväxten innan deflationen hamnat i skymundan.
3. Bakgrund och deskriptiv statistik
I denna del presenteras en bakgrund till Kina och Japans respektive ekonomiska situationer, samt deskriptiv statistik.
3.1 Bakgrund Kina
De senaste tre decennierna har Kinas ekonomiska utveckling ökat kraftigt. Den kanske största bidragande faktorn är övergången från en planekonomi till en marknadsekonomi. Under den senare delen av 1900-talet omstruktureras många planekonomier till marknadsekonomier.
(Hasan, Wachtel och Zhou, 2007). ’’The great transformation’’ syftar till de många länder som omstrukturerats till marknadsekonomier under 1990-talet och karakteriseras av en snabb övergång. Kina har däremot stegvis gått över och sakta men säkert vuxit in i det nya systemet (Marelli och Signorelli, 2011). Den ekonomiska liberaliseringen verkställdes utan någon demokratisering, och privatiseringen av företag skedde först 20 år senare (Hasan, Wachtel och Zhou, 2007). Kinas ekonomiska utveckling kan anses vara resultatet av de reformer som infördes från 1978 och framåt. Från att Deng Xiaoping tillträdde som ledande politiker i det kommunistiska partiet infördes reformer för att modernisera ekonomin och samhället. Den ekonomiska utvecklingen har varit imponerande, och över perioden 1978–2001 har Kina haft en årlig BNP tillväxt på 9,4% i reala termer. En av anledningarna bakom denna kontinuerliga tillväxt är förändringen av den nationella inkomstfördelningen mellan stat och hushåll. År 1978 var statens inkomst 31,2 % av BNP vilket reducerats till 17,1% av BNP år 2001. Denna reduktion är delvis ett resultat av den ökade autonomin hos så kallade SOE:s statligt ägda företag. SOE:s var statens största inkomstkälla, men allt eftersom att självständigheten hos företagen ökade gick en större del av vinsten tillbaka till de anställda på företaget (Chen och Hao, 2006). Nedan kommer en tidsenlig förklaring av reformerna som infriades under den senare delen av 1900-talet, men först en beskrivning av tiden innan.
3.1.1 Tiden innan reformerna
Innan reformerna trädde i kraft var Kinas ekonomi utformad enligt en planekonomisk teori.
Under vintern 1955-56 kollektiviserades jordbruket och produktion skedde i kooperativ om 200 personer i genomsnitt. Majoriteten av grödorna som producerades var genom kollektiv produktion där de deltagande personerna fick individuella betyg i form av arbetspoäng. Dessa poäng baserade utifrån den tid, skicklighet, ansträngning, och politiska åsikt som individerna förde med sig. Den kollektiva inkomsten beräknas sedan utifrån den mängd arbetspoäng som kollektivet ackumulerade. På fritiden arbetade de som hade tillgång till en privat mark på sin
egna skörd. Ungefär 5% av all tillgänglig mark var för privat bruk. Hushållens privata produktion var tillåten att säljas på den fria marknaden, till skillnad från den kollektiva produktionen, som såldes till staten för att sedan delas ut till allmänheten för ett pris långt lägre än det på den fria marknaden. Runt 1958–59 hade de kollektiva enheterna växt markant. Varje enhet består nu av ungefär 5000 familjer, och maten delades ut efter behov och antalet intjänade arbetspoäng. Privata odlingar och den fria marknaden var nu också avskaffad. Den fria marknaden hålls stängd fram tills 1962 då det återinförs under restriktiva förhållanden. Den kollektiva produktionen fortsätter att existera med mindre ändringar ända fram till 1970 (Perkins, 1988).
I den industriella sektorn verkställdes en struktur som influerades av den Sovjetiska unionen.
Tusentals sovjetiska tekniker anlände till Kina för att hjälpa till att installera systemet. Det första steget för staten var att ta över samtliga företag under tidigt 1950-tal. År 1956 var nästintill alla kinesiska företag statligt kontrollerade. Även företag som på pappret var uppdelade och kollektivt ägda, var i själva verket kontrollerade av staten. Den första femårsplanen publicerades 1955, och innehöll till största del investeringsplaner och årliga produktionsmål.
Företagen var obligerade att klara av, och helst överstiga, produktionsmålen givet det material som erhållits från staten. Under 1960-talet försöker staten återinföra många utav de attribut som fanns innan den Sovjetiska omstruktureringen, men med en stor skillnad. Staten ville ha fysiska input och outputmål samt ha kvar resursfördelningssystemet. Nu skulle dock inte staten vara ansvarig, utan resursfördelningen skulle ske mer decentraliserat i de olika provinserna. År 1970 kontrollerades en stor proportion av företagen lokalt av provinserna och handel mellan provinser förekom ofta. Femårsplaner och årliga produktionsmål pågick fortsatt under både 1960 och 1970-talet (Perkins, 1988).
3.1.2 1978-1984 Reformens start
Under denna tidsperiod presenterades en jordbruksreform som påverkade arbetstagare markant.
Reformen innebar att all inkomst av produktion som översteg den ’’planekonomiska’’ nivån kunde transfereras från företagen till hushållen. Reformen bidrog till en stor ökning av produktionen i jordbrukssektorn (Marelli och Signorelli, 2011). Det införs även en rad juridiska åtgärder. 1979 introduceras nya lagar som inkluderar regleringar av värdepappersmarknaden och konsumentskydd samt fastighet, bank och försäkringslagar. Till sist presenteras även en lag
3.1.3 1985-1988 Politik och industriell liberalisering
Året 1968 bestod jordbruk, fiske, skog och, djurindustrin för 42% av landets BNP. Två år senare, 1970 bestod den av 35,1% av BNP och utvecklingen fortsätter på detta sätt. Mellan åren 1985–1988 moderniseras priser och löner i den industriella sektorn, vilket lockar till sig arbetskraft från jordbruket. Den här perioden startade även någonting som benämns ’’open door policy’’ vilket öppnade upp Kina mot omvärlden, och landet började interagera ekonomiskt med export och import. (Marelli och Signorelli, 2011). Vid år 1992 har andelen jordbruk, fiske, skog och, djurindustri minskat till 21,6%. Den industriella sektorn har i takt med den stagnerande jordbruksindustrin ökat kraftigt. 1968 bestod BNP av 28,5% från den industriella sektorn och 24 år senare, 1992 har den stigit till 38% av BNP. I mer moderna mått utgör den industriella sektorn 32,8% av BNP medans jordbruk, fiske, skog, och djurindustri minskat till knappt 7,3%.
Figur 3.1
Output efter sektor uttryckt i andel av BNP
En stark bidragande faktor till ökningen i den industriella sektorn är de reformer som utfördes från 1978 och framåt, samt interaktionen i världsekonomin, och likaså den gradvis stegrande öppenheten gentemot omvärlden. Dock, det som gjort att Kina lyckats bibehålla en sådan hög andel av BNP åt tillverkningsindustrin menar Konana, Doggett och Balasubramanian (2004) är den robusta produktionslänk som etablerats. En länk bakåt i produktionen innebär att en tillverkare skapar en efterfrågan av en komponent som är nödvändig för produktionen som
0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50
1960 1968 1978 1988 1998 2008 2018
Andel av BNPefter sektor
Jordbruks sektor Industriell sektor
tillverkas av ett annat företag. Exempelvis har en biltillverkare en efterfrågan på bildäck vilket tillverkas av ett annat företag, och på det viset skapas en produktionslänk bakåt. En produktionslänk framåt innebär att exempelvis en tillverkare av elektroniska komponenter vilket i nästa led används som input hos en tillverkare av datorer. Denna länk i produktionen skapar väldigt många jobb, samt ökar både export och inhemsk konsumtion. Jordbrukssektorn har över tid uppvisat en tillväxt i Kina, men i relation till den industriella sektorn bleknar den.
Detta har bidragit till att en stor andel arbetskraft flyttat över från jordbrukssektorn till den industriella sektorn (Konana, Doggett och Balasubramanian, 2004).
3.1.4 1989-1991 Kapitalmarknadens utveckling
Reformer fortsätter att göras i Kina och moderniseringar av kapitalmarknaden kan bevittnas.
År 1990 skapas Shanghai Stock Exchange, och året efter även Shenzhen Stock Exchange. Det initiala syftet med börserna var att främja statligt ägda företag, men efter en kort stund ansöker många av dessa företag att omstruktureras till aktiebolag. Många lokala aktörer har stort inflytande på listningsprocessen av företagen, vilket senare åtgärdas under senare delen av 90- talet och får stor effekt från privata investerare då tilliten till marknaden återkom. Sedan dess har utvecklingen av aktiemarknaden haft en markant ökning (Hasan, Wachtel och Zhou, 2007).
Grafen nedan beskriver antalet privata bolagsnoteringar på Shanghai Stock Exchange och Shenzhen Stock Exchange. I grafen ser man tydligt hur den privata sektorn har expanderat övertid och framförallt under 1990-talet.
Figur 3.2: Antal privata bolagsnoteringar på Shanghai Stock Exchange och Shenzhen Stock Exchange.
0 500 1000 1500 2000 2500 3000 3500 4000
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018
Antal börsnoterade bolag
År 1990 uppgår antalet registrerade företag med A&B aktier på Kinas fastland till 10 stycken.
År 1994 infördes legislativa åtgärder vilket utgjorde företag till ett juridiskt objekt och vidare tillät dem att inneha ägande i form av exempelvis fastigheter (Hasan, Wachtel och Zhou, 2007).
Detta resulterade i en ökning av registrerade företag till 530 stycken år 1996. Sedan dess har utvecklingen fortsatt uppåt i en snabb, men också stabil takt. År 2007 uppgår antalet registrerade företag till 1550 tycken, och år 2018 var det 3584 stycken registrerade företag.
3.1.5 1992-1997 Bankreformer
Innan 1994 har det redan kommit en del regleringar som förenklar situationen för privata bolag att inneha rätt till fastigheter och mark men först år 1994 kommer det en lag som identifierar ett företag som ett juridiskt objekt som vidare kan inneha ett ägande. ’’Urban credit cooperatives’’ är en bank vars funktion är att låna ut pengar till mindre företagare och privatpersoner. Under 1990-talet omstruktureras den här typen av banker till vanliga affärsbanker vars syfte är att tjäna pengar på utlåning. Staten börjar även ge ut licenser för att bedriva verksamhet i landet till en del utländska banker och inför en standard för redovisning och revision. Trots moderniseringarna kvarstår problem och ineffektivitet i banksektorn. Till en stor del på grund av alla ineffektiva lån som staten givit ut före reformtiden. Så kallade ’’non performing loans’’ eller NPL:s. En extensiv korruption är också närvarande vilket håller tillbaka utvecklingen och tilliten till marknaden (Hasan, Wachtel och Zhou, 2007).
3.1.6 1998-2008 Ekonomisk interaktion med omvärlden
De marknadsorienterade reformerna som trädde i kraft i Kina under 1990-talet bidrog till utvecklingen av den privata sektorn som i nuläget står för ungefär en tredjedel av BNP. Under 1990-talet introducerades flera ekonomiska reformer som främjade omformateringen av statligt ägda bolag till privatägda bolag, men först år 1999 skapades en institutionell förändring vilket tillät den privata sektorn att expandera ytterligare. Tillväxten som Kina uppvisat i den privata sektorn har bidragit till Kinas imponerande andel av världsexporten. Ytterligare liberaliseringar av det ekonomiska systemet, och en minskning av restriktioner på privat ägande, introducerades 2001 då Kina gick med i World Trade Organization (Hasan, Wachtel och Zhou, 2007).
Figur 3.3: Nettoexporten uttryckt i 100 miljoner Yuan
Kinas totala värde av import och export uttryckt i 100 miljoner Yuan uppgick år 1970 till 112,90. Tio år senare bevittnas en ökning med över 400%. Vid år 2000 uppgår det totala värdet av export och import till 39 273,25. Efter 2001 ökar handeln med omvärlden i snabbare takt och värdet 20 180 visar en ökning med över 700% från år 2000. Den enorma ökning som bevittnas under 1990-talet kan vara en effekt av privatiseringsvågen i Kina, samt de konstitutionella förändringar som tillät den privata sektorn att träda ut och växa. Kinas nuvarande andel av världsexporten är till stor del ett resultat av den privata sektorns tillväxt och delaktighet i världshandeln (Hasan, Wachtel och Zhou, 2007). År 2001 går Kina med i handelsorganisationen World Trading Organization; i figur 2.3 ser man en brantare ökning vilket kan tolkas som ett resultat av denna händelse.
Grafen nedan beskriver antalet projekt som är finansierade av utländska direktinvesteringar. År 1985 uppgick antalet projekt till 3073 stycken. Sedan ökar antalet projekt i en ganska blygsam takt. År 1991 uppgår antalet projekt till 12 978 stycken, vilket endast är en ökning på 9905 stycken projekt under loppet av sex år. Efter 1991 ökar dock antalet projekt kraftigt. År 1992 uppgår antalet projekt finansierade av utländskt kapital till 48 764 stycken. Det är en ökning med 35 786 projekt på ett år. Året efter 1993 har antalet projekt ökat ytterligare, nu uppgår det till 83 437 stycken.
0 50000 100000 150000 200000 250000
1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009
Nettoexport uttryckt i 100 miljoner Yuan
Figur 3.4: Antal projekt finansierade av utländska direktinvesteringar
Mellan åren 1994 och 1999 minskar antalet projekt årligen, och år 1999 är det som lägst med 16 918 stycken. Reduceringen av investeringar under denna period kan antas vara ett resultat av IT-bubblan som uppkom under andra halvan av 1990-talet. Efter år 1999 uppkommer en nästintill konstant ökning av projekt som finansieras av utländska investerare med undantag för åren i och runtomkring finanskrisen 2007–2008. Genom att undersöka grafen kan tolkningen göras att utländska direktinvesteringar i projekt kan antas vara konjunkturkänsliga.
3.2 Bakgrund Japan
3.2.1 Efter det andra världskriget-1990 - Återuppbyggnad
Tiden efter det andra världskriget var en tuff period för Japan. Miljoner hade dött, infrastruktur hade blivit förstörd, och två av deras städer jämnade med marken till följd av atombombning.
Det vore inte långsökt att tro att det skulle ta tid för Japan att återhämta sig från ett sådant stort nederlag, men det visade sig vara helt fel. Ungefär tjugo år efter andra världskriget uppvisade Japan en imponerande stark ekonomiskt tillväxt; när USA hade en årlig tillväxttakt på 2% hade Japan en på ofantliga 10%.
Till följd av att stora japanska handelsbolag och konglomerat, som låg bakom en stor del av finanserna för Japans krigsföring, blivit nedmonterade av USA under deras ockupation av landet började man föra en mer protektionistisk handelspolitik. Dessa stora konglomerat som benämns Zaibasu ägde enorma marknadsandelar under toppen av deras kraft, vilket innebar att efter de nedmonterats blev det en mer öppen marknad med mindre kartellbildning och mer
0 10000 20000 30000 40000 50000 60000 70000 80000 90000
1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010
Antal finansierade projekt av utländska direktinvesteringar
konkurrens (Yamamura, 1967). Handel till övriga delar av Asien var mer eller mindre stängd, för att skydda den inhemska produktionen. Först år 1952, sju år efter kriget, befann sig Japan på samma BNP-nivå som de hade innan kriget. Ockupationen hade dock inte bara negativa effekter på den japanska ekonomin. Japan förbjöds att investera mer än 1% av deras BNP på militära utgifter, vilket gav plats till att man istället investerade i mer lönsamma projekt. Man började även att bygga upp en bättre relation med USA, den ledande ekonomin i världen. En relation som visade sig vara ekonomiskt nyttig för Japan, då USA var en enorm handelspartner, och eventuellt bidrog till Japans tillträde i olika globala ekonomiska organisationer som OECD, World Bank, och IMF (Pilat, 1994)
När Koreakriget bröt ut visade det sig även det att vara en ekonomisk välsignelse för Japan.
USA var djupt involverad i konflikten och handlade mängder av Japan till följd, vilket innebar en kraftig ökning i utländska valutareserver som kunde finansiera nya investeringar. På slutet av Koreakriget 1953 var Japans väg för en stark ekonomisk tillväxt plogad. Man hade sakta men säkert också blivit ett mer industrialiserat samhälle. Likt Kina var det vanligaste sättet att försörja sig själv att arbeta inom lantbruk på 1870-talet, där ungefär 70% av arbetskraften arbetade inom sektorn. Under de följande åren började fler och fler byta till mer industrialiserade och lönsamma jobb, som gruvdrift och industritillverkning. På 1970-talet var endast cirka 16% av arbetskraften sysselsatt inom jordbrukssektorn. (Pilat 1994).
3.2.2 1990-nutiden - Det förlorade decenniet
Under 80-talet fortsatte tillväxten i Japan att vara i god form, en stark period av ekonomisk tillväxt där fastighetspriser sköt i höjden, investeringar som en andel av BNP var över medel, och produktionen var på en högre nivå än vad den hade varit på en lång tid. 1991 blev ekonomin överhettad varav landet till följd gick in i en lågkonjunktur. Konsumtionen av varor i landet sjönk kraftigt, fastighetspriser och aktiepriser störtdök, arbetslösheten ökade under hela 90- talet, och inflationen minskade och blev deflation i vissa perioder. Lån tagna under den brinnande högkonjunkturen kunde inte betalas tillbaka, och tidigare investeringar tappade värde. Överhettningen tros bero på att folk hade gjort många och stora investeringar, om hoppet att den starka tillväxten skulle fortsätta (Hayashi och Prescott, 2001). Denna lågkonjunktur var anledningen till att Japan nästan förlorade ett decennium av ekonomisk tillväxt, och olika hypoteser har växt fram för att förklara varför inte Japan kunde vända på deflationen. En viktig
från 44 timmar till 40 timmar, vilket är en ändring som hade en effekt på tillväxttakten enligt Hayashi och Prescott (2001).
Fukao och Kwon (2006) menar att minskningen i total faktorproduktivitet var en av anledningarna till den långa perioden utan ekonomisk tillväxt. Tillväxttakten för nystartade företag inom tillverkningssektorn hade minskat under det sena 80-talet till det tidiga 90-talet, vilket är anledningen till nedgången i total faktorproduktivitet. Genom paneldata på samtliga japanska bolag inom tillverkningssektorn med över 50 anställda och minst 30 miljoner Yen investerade i kapital, undersöker Fukao och Kwon (2006) sambandet. De finner att när företag med hög total faktorproduktivitet (TFP) lämnade tillverkningssektorn kunde inte nystartade firmor med lägre TFP kompensera för förlusten, på grund av att för få trädde in i sektorn. Detta kan därför delvis förklara den gradvisa minskningen i TFP-tillväxten, menar Fukao och Kwon (2006).
Grafen förklarar tillväxttakten för TFP mellan år 1980–2016. Den mäts med en ginivariabel och mäter den totala faktorproduktivitet nivån (TFP) vid köpkraftsparitet (PPP). TFP är den del av produktionstillväxten som inte kan förklaras av insatsfaktorerna kapital och arbete (Carlin och Soskice, 2006). USA är världens ledande ekonomi, och används därför som referens för ginivariabel; ett land som har ett värde nära talet 1 anses därför ha mer avancerad teknologi, medan ett land med ett värde nära talet 0 har mindre avancerad. En stark ökning kan observeras fram till år 1990, men efter finanskrisen vid 1991 kan en kraftig nedgång observeras.
Figur 3.5: Tillväxttakten för total faktorproduktivitet i Japan (TFP)
För att bekämpa lågkonjunkturen fördes en expansiv penningpolitik, där japanska centralbanken sänkte räntan för att försöka ge incitament till ökade investeringar. Detta visade sig endast ha marginella effekter, och det sägs att Japan gick in i den så kallade
“likviditetsfällan”, vilket också anses vara en stor bidragande faktor till att Japan hade en ekonomi utan tillväxt i nästan tio år. Grafen beskriver inflationstakten i Japan mellan åren 1960–2018. I början av 90-talet hade inflationstakten en stark negativ trend, och man kan observera finanskrisens förödande effekter på ekonomin då den under många tidsperioder varit negativ.
Figur 3.6: Årliga inflationstakten i Japan uppmätt genom den procentuella förändringen i konsumentprisindex.
Innan bubblan sprack hade den japanska centralbanken en relativt hög nominell räntenivå.
Under finanskrisen förde man en expansiv penningpolitik och den nominella räntan började sänkas kraftigt, men det hade inte den effekt som önskades. Finanspolitik fördes också av den japanska regeringen, men även den visade sig vara tandlös. Grafen nedan är den nominella räntenivån i Japan mellan år 1980–2016. Innan finanskrisen 1991 kan det observeras att den hade en positiv trend, men när krisen väl kom kan en kraftig nedgång tydligt synas. Runt 2004 kom den efterlängtade räntehöjningen, troligtvis som en följd av den skrotade nollräntepolicyn BOJ förde.
Figur 3.7: Nominella räntenivån i Japan, uttryckt i procent
3.2.3 Hur går man in i likviditetsfällan?
Inom tidigare forskning i Japans ekonomi är konsensus att likviditetsfällan är en av de förklaringar till de deflationsproblem som landet haft under 90-talet, enligt Cargill och Parker (2006). När penningpolitiska expansioner sker sänks den nominella räntenivån, men den kan inte gå under 0. Likviditetsfällan kan illustreras genom att en ökning till penningutbudet MS’
från MS har en stor påverkan på räntan, som sänks från i* till i’. En andra ökning av penningutbudet MS’’ från MS’ skulle också ha en negativ effekt på räntan, men inte alls lika stor som den initiala. Därför kan det observeras i figuren att ytterligare ökningar av penningutbudet skulle inte ha någon påverkan på räntan.
Figur 3.8 Penningpolitiska expansioner i penningmarknaden
När en expansiv penningpolitik bedrivs, och nya pengar pumpas in i ekonomin, men inte investeras utan hålls som likvida medel är ekonomin i en likviditetsfälla. På grund av den låga
räntenivån är individer indifferenta mellan pengar och obligationer. De förväntar sig att inflationen ska bli ännu lägre och väljer därför att hålla i sina pengar istället för att investera dem (Carlin och Soskice 2006, 43–44), vilket också var samma slutsats Cargill och Parker (2003) kom fram till. Med andra ord, när man befinner sig i en likviditetsfälla kan centralbanken inte använda sig av penningpolitik för att stimulera ekonomin till att ta sig ur lågkonjunkturen.
4. Ekonomisk teori för empiriska modellen
I denna del kommer den tillväxtteori som utgör basen för regressionsmodellen att redogöras.
4.1 Den exogena Solow-Swan modellen
Figur 4.1 Solow-Swan modellen
Kanske den mest erkända modellen för att förklara ekonomisk tillväxt i länder är Solow-Swan modellen. Den exogena Solow-Swan modellen kommer utgöra basen för valet av variabler till att förklara den ekonomiska tillväxten. Modellen förklarar relation mellan en produktionsfunktion, sparande, och landets kapitalstock för att se hur mycket länder producerar och konsumerar, givet mängden kapital. Produktionsfunktionen består utav kapital och arbete där marginalprodukterna för de två insatsfaktorerna är positiva och avtagande. Vidare antas det
2006, 471). Utifrån antagande om konstant skalavkastning kan produktion och kapital uttyckas i per arbetare, och produktionsfunktionen blir:
𝑦 =𝑌 𝐿 =1
𝐿𝐹 '𝐾 𝐿,𝐿
𝐿* = 𝐹(𝑘, 1) = 𝑦 = 𝑓(𝑘)
Där (y) är en funktion av (Y) produktion dividerat med arbete (L) och k är en funktion av kapital (K) dividerat med arbete (L). Man antar att ekonomin opererar i en stängd ekonomi, vilket för modellen innebär att man inte kan låna av utländska aktörer för att finansiera nytt kapital. Man måste därför spara en andel av det man producerar och använda det istället för att investera i nytt kapital. Investeringar är därför densamma som sparande och är en fraktion av produktionsfunktionen (Carlin och Soskice 2006, 472). Mängden som ekonomin sparar uttrycks därför som:
𝑆 = 𝐼 = 𝑠𝑓(𝑘)
Där (S) är sparande och (I) är investeringar.
Det aggregerade kapitalet i ekonomin utgör kapitalstocken. Kapital deprecierar i en konstant takt (δ), vilket innebär att det blir mindre produktivt över tid tills det blir obrukbart. Man antar även i modellen att arbetskraften ökar konstant till följd av befolkningstillväxt (n). En låg befolkningstillväxt har positiv effekt för tillväxten, då det innebär att mängden kapital per arbetare är större. Det skulle även innebära att om inget nytt kapital införskaffas kommer kapitalet per arbetare att eventuellt bli noll (Carlin och Soskice 2006, 473). Kapital per arbetare varierar därför enligt:
(𝛿 + 𝑛)𝑘
Där (δ) är deprecieringstakten, (n) är befolkningstillväxten, och (k) mängden kapital.
Man använder därför det man sparar för att underhålla sitt kapital. Om man sparar mer än vad som krävs för att underhålla kapitalet kommer det innebära att mer kapital erhålls, och därmed en högre produktion. Sparar man mindre än det som krävs för att underhålla kapitalet, kommer det att bli obrukbart, och produktionen går till den nya nivån där kapitalstocken och sparandet skär varandra igen. Detta är vad som kallas för “steady state”, nämligen där alla besparingar används till att underhålla sitt kapital. Avståndet mellan steady state och produktionsfunktionen
utgörs av sträckan c* i figur 4.1 och visar mängden konsumtion. (Carlin och Soskice 2006, 477–480).
4.2 Teknologisk utveckling
Eftersom insatsfaktorerna lider av avtagande skalavkastning skulle det innebära att det inte är lönsamt att öka sitt kapital förbi gyllene steady state, alltså där konsumtionen är som störst. För att undkomma detta implementerar man ytterligare en variabel i Solow-Swan modellen för att kunna förklara långsiktig tillväxt, nämligen teknologisk utveckling. En teknologisk utveckling skulle innebära en ökning i produktivitetet för arbete, vilket i Solow-Swan modellen skulle innebära att produktionsfunktionen skiftar uppåt. Detta innebär att det nya gyllene steady state kommer att vara på en högre produktionsnivå, och investering i mer kapital kan därför göras för att nå den nya nivån (Carlin och Soskice 2006, 483-484). Inom endogen tillväxtteori spelar teknologisk utveckling en stor roll, menar även Lai, Peng och Bao (2006). Det kopplas ofta ihop med en ökad effektivitet givet en viss kostnad. Utöver de direkta effekterna som teknologin bidrar med ger det också teknologiska spridningseffekter på den internationella banan genom utländska direktinvesteringar som genom sina kapitalintensiva satsningar ofta medför en bättre teknologi, speciellt när investeringen sker i utvecklingsländer (Lai, Peng, Bao, 2006). I traditionella ramverk har teknologin ibland lämnats som en oförklarad residual, men inom mer modern litteratur har landets nuvarande teknologiska nivå i förhållande till omvärlden uppmärksammats och visat sig förklara tillväxttakten bland utvecklingsländer. Ofta förekommande används “catch-up teorin”, vilket är ett antagande om att kostnaden för att utveckla något i ett tidigt skede ofta ger större effekt och sker till ett billigare pris. Detta samtidigt som en redan avancerad och välutvecklad produkt ger ett mindre märkbart resultat vid investeringar (Borensztein, De Gregorio och Lee, 1998).
4.3 Byteshandel
Produktionsnivån i ett land kan påverkas av mängden varor som landet importerar, eftersom att antalet varor och tjänster som köps från utlandet påverkar efterfrågan på de inhemska varorna.
Om allt annat hålls konstant har den inhemska produktionen ett negativt samband med import.
Exporten har, i motsats till importen, en positiv effekt på produktionen då den utländska efterfrågan på varor och tjänster från ett land driver på den inhemska produktionen.
Bytesbalansen är viktig att ha kontroll över då en positiv bytesbalans innebär att exporten
positiv roll i ekonomisk tillväxt, vilket har analyserats brett i tidigare litteratur. De flesta empiriska studierna tyder på att ett lands öppenhet har en positiv effekt på ekonomisk tillväxt.
Marelli och Signorelli (2011) undersöker den ekonomiska tillväxten i Kina och Indien, och finner att den imponerande tillväxt som bevittnats är ett resultat av många faktorer, varav interaktionen i världsekonomin och byteshandeln är en betydande sådan.
4.4 Utländska direktinvesteringar
Under den senare delen av 1990-talet bestod en stor del av det totala kapitalflödet till utvecklingsländer av utländska direktinvesteringar. Den kraftiga ökningen av utländskt kapital kommer som ett resultat av att beslutsfattare drivit igenom politiska reformer för att attrahera utländska investerare (Alfaro et al. 2004). Företag som verkar i flera länder, så kallade multinationella företag, är ett exempel på en stor kanal för kapital och teknologiflöde till utvecklingsländer (Borensztein, De Gregorio och Lee, 1998). Inom neoklassisk tillväxtteori har utländska direktinvesteringar en positiv effekt på den ekonomiska tillväxten genom att öka investeringar eller investeringarnas effektivitet. I en endogen tillväxtmodell har utländska direktinvesteringar istället en positiv effekt på teknologisk utveckling som vidare påverkar den ekonomiska tillväxten positivt (Li och Liu, 2004). Borensztein, De Gregorio och Lee (1998) finner att utländska direktinvesteringar har en positiv effekt på teknologisk utveckling och vidare ekonomisk tillväxt, men endast i de fall där landet som mottager investeringen har en viss nivå av humankapital. Efter en empirisk undersökning finner Borensztein, De Gregorio och Lee (1998) att länder med högt humankapital reagerar positivt på utländska direktinvesteringar, vilket genererar en ekonomisk tillväxt medans länder med lågt humankapital resulterar i ett negativt samband med utländska direktinvesteringar. Li och Liu (2004) finner också ett positivt samband mellan utländska direktinvesteringar och ekonomisk tillväxt, men tillägger att en viss nivå av humankapital och teknologisk nivå måste infinna sig för att man ska kunna absorbera kapitalet på ett effektivt vis. Alfaro et al. (2004) argumenterar även för att humankapital är en nödvändighet för att kunna absorbera upp samtliga effekter men tillägger också att rollen för finansiella intermediärer har en betydande roll för att ta tillvara på potentiella ”spillovers” som utländska direktinvesteringar kan lämna efter sig. Utöver detta finns det andra betydande faktorer, såsom infrastruktur och handel med omvärlden, som ökar chanserna för ett land att absorbera upp samtliga effekter.
En annan viktig aspekt av ett kraftigt kapitalflöde från utlandet är om det trycker undan inhemska investerare, och därmed hämmar den inhemska ekonomin. Borensztein, De Gregorio
och Lee (1998) argumenterar för utländska direktinvesteringar istället kan ge positiva effekter och öka den totala mängden investeringar. Dock anses utländskt investeringskapital ofta vara effektivare, då ett utländskt företag tar en större risk när de träder in i en ny marknad.
Omkostnader kan tänka sig vara högre och marknadskännedomen lägre än den för inhemska företag (Borensztein, De Gregorio och Lee,1998). Ett beslut att investera i ett annat land är i grund och botten en kostnadsfråga vilket då leder till att situationen måste resultera i lägre produktionskostnader, lägre löner, samt högre effektivitet om det ska bli gynnsamt för företaget.
I utbyte får då landet som tar emot investeringen ökad resurseffektivitet, utveckling av processer, ett ökat globalt nätverk, utbildning för arbetare samt andra externaliteter (Alfaro et al. 2004).
5. Data och metod
5.1 Data
Den data som använts till studien är tidsseriedata. Tidsseriedata är data sammanställd för en individ över en viss tidsperiod; i detta fall är individen Japan eller Kina, och tidsperioden är årlig. Utöver den beroende variabeln finns det även oberoende variabler som är ämnade till att förklara den beroende. Samtliga variabler i tidsserien har logaritmerats. Logaritmering sker främst för att omvandla förändringar i variablerna till att uttryckas procentuellt. Eftersom både den beroende variabeln och de förklarande variablerna är logaritmerade innebär en förändring med 1% i en förklarande variabel en procentuell förändring i den beroende variabeln med värdet på koefficienten av den förklarande variabeln. Med andra ord visar det hur känslig den beroende variabeln är för en förändring av den förklarande variabeln, även känt som elasticiteten.
Datan som används är huvudsakligen sekundärdata, tagen från World bank, Gapminder, Bank of Japan, Penn World Table, och Kinesiska statiska centralbyrån. Observationerna i datamaterialet daterar mellan 1960–2018, dock saknas det observationer för vissa variabler i tidsseriedatan, vilket gör datamaterialet obalanserat. Notera att en variabel för sparkvot inte ingår, trots att det var en nyckelvariabel inom Solow-Swan modellen. Detta är på grund av att för få observationer var tillgängliga, vilket skulle resultera i att variabeln inte skulle stödjas av centrala gränsvärdessatsen.
VARIABLER OBS. MEAN STD. DEV. MIN MAX KINA
LNINF 46 -0.080 0.994 -3.198 2.301
LNGCF 57 0.002 0.120 -0.543 0.313
LNFDI 39 0.023 0.182 -0.281 0.689
LNTECHGAP 57 -0.003 0.041 -0.104 0.079
LNTB 50 -0.014 0.434 -1.037 1.211
LNPOPG 56 -0.004 0.096 -0.103 0.642
RECESSION 88 0.966 0.183 0 1
JAPAN
LNINF 46 0.007 0.862 -2.658 3.019
LNGCF 48 -0.011 0.041 -0.134 0.068
LNFDI 48 -0.003 0.163 -0.530 0.537
LNTECHGAP 57 0.008 0.019 -0.030 0.060
LNTB 44 -0.018 1.083 -4.304 4.128
LNPOPG 58 -0.015 0.205 -0.625 0.834
RECESSION 59 0.915 0.280 0 1
Tabell 5.1 Summering av datamaterial
5.1.1 Beroende variabel
Ekonomisk tillväxt definieras traditionellt som förändringen i ett lands BNP under en viss tidsperiod. Ekonomisk tillväxt i regressionsmodellen kommer att definieras som utvecklingen av BNP per capita uttryckt i US dollars, som sedan logaritmeras. Anledningen till att BNP per capita används som beroende variabel, och inte BNP, är för att göra regressionen mer “rättvis”.
Kina är ett avsevärt större land än Japan, och att använda BNP som beroende variabel, när Kina har en betydligt större tillväxtpotential, skulle därmed inte vara en enhet som ger en korrekt beskrivning.
5.1.2 Oberoende variabler
LnGCF används som proxyariabel för kapitalstock. Enligt Solow-Swan modellen innebär en större kapitalstock en högre nivå av produktion, givet att man sparar en mängd för att underhålla deprecieringen. Variabeln förklarar bruttokapitalet av inhemska investeringar i anläggningstillgångar. Maskiner, vägbyggnationer, järnvägar, skolor och sjukhus är exempel på anläggningstillgångar. Utöver detta ingår även värdet av inventarier som ägs av företag. Den aggregerade summan av variabeln uttrycks som andel av BNP.
En positiv bytesbalans genererar en inkomst för staten och vidare en bidragande faktor till ekonomisk tillväxt. En variabel för att mäta bytesbalansen inkluderas därför i regressionen.
Bytesbalansen förklaras genom variabeln lnTB som vidare utgörs av värdet på alla varor och tjänster som exporteras subtraherat med alla varor och tjänster som importeras, variabeln uttrycks sedan som andel av BNP.
För Japan var likviditetsfällan en central förklaring till deras mediokra ekonomiska prestation under 90-talet. En likviditetsfälla kan inte kvantifieras direkt till data, men inflationstakten används som proxyvariabel. Inflation förklaras genom variabeln lnInf som vidare uppmäts genom att beräkna förhållandet av BNP uppmätt i aktuell lokal valuta gentemot BNP uppmätt i konstant lokal valuta. Variabeln uttrycks sedan som den årliga tillväxten i procentformat.
Enligt Solow-Swan modellen innebär en befolkningstillväxt, givet att inget nytt kapital erhålls, att kapital per arbetare kommer att minska. Befolkningstillväxt är definierat som lnPopg, och är den genomsnittliga årliga ökningen av befolkning i landet, oberoende av medborgarskap eller rättsstatus.
Enligt Solow-modellen var teknologisk utveckling nödvändig för att kunna öka effektiviteten av arbetare per kapital. Den teknologiska utvecklingen definieras som ginivariabeln lnTechGap. Som tidigare nämnt i bakgrunden mäts den totala faktorproduktivitetsnivån (TFP) vid köpkraftsparitet (PPP). Ett land som har ett värde nära 1 anses ha mer avancerad teknologi, medan ett land med ett värde nära 0 har mindre avancerad.
Utländska direktinvesteringar har tidigare visat upp en positiv påverkan på ekonomisk tillväxt genom flera kanaler. Bland annat genom teknologisk utveckling, samt genom att öka den totala investeringsnivån i landet vilket driver på produktionen. Utländska direktinvesteringar definieras som lnFDI och är den aggregerade summan av investeringar som utländska aktörer gör inom ett land.
Under 90-talet sprack en omfattande finansbubbla i Japan, och landet gick in i en djup lågkonjunktur. Enligt ekonomiskt teori medför en lågkonjunktur en minskad produktion och högre arbetslöshet. Då en minskad produktion kan innebära en stagnering i ekonomin och vidare negativa effekter på arbetsmarknaden anses effekten av en lågkonjunktur att ha en negativ effekt på BNP per capita. En dummyvariabel, definierad som Recession kommer att
5.2 Metod
5.2.1 Regressionsmodell
Den initiala ekonometriska modellen som kommer att användas för att estimera de förklarande variablernas effekt på BNP per capita är en regressionsmodell skattad med OLS. Samma variabler kommer att användas för både Kina och Japan. Som tidigare nämnt kommer samtliga variabler, utom Recession, dessutom att logaritmeras.
𝑙𝑛𝐺𝐷𝑃 = α + 𝛽<𝑙𝑛 𝐺𝐶𝐹>+ 𝛽?𝑙𝑛𝐹𝐷𝐼>+ 𝛽@𝑙𝑛𝑇𝐵>+ 𝛽C𝑙𝑛𝐼𝑛𝑓>+ 𝛽D𝑙𝑛𝑃𝑜𝑝𝑔>
+ 𝛽H𝑙𝑛𝑇𝑒𝑐ℎ𝐺𝑎𝑝>+ 𝛽M𝑅𝑒𝑐𝑒𝑠𝑠𝑖𝑜𝑛 + 𝜀 𝑙𝑛𝐺𝐷𝑃 = 𝐿𝑜𝑔𝑎𝑟𝑖𝑡𝑚𝑒𝑟𝑎𝑑 𝐵𝑁𝑃 𝑝𝑒𝑟 𝑐𝑎𝑝𝑖𝑡𝑎
𝛼 = 𝐾𝑜𝑛𝑠𝑡𝑎𝑛𝑡
𝑙𝑛𝐺𝐶𝐹 = 𝐿𝑜𝑔𝑎𝑟𝑖𝑡𝑚𝑒𝑟𝑎𝑑𝑒 𝑘𝑎𝑝𝑖𝑡𝑎𝑙𝑠𝑡𝑜𝑐𝑘𝑒𝑛
𝑙𝑛𝐹𝐷𝐼 = 𝐿𝑜𝑔𝑎𝑟𝑖𝑡𝑚𝑒𝑟𝑎𝑑𝑒 𝑢𝑡𝑙ä𝑛𝑑𝑠𝑘𝑎 𝑖𝑛𝑣𝑒𝑠𝑡𝑒𝑟𝑖𝑛𝑔𝑎𝑟 𝑙𝑛𝑇𝐵 = 𝐿𝑜𝑔𝑎𝑟𝑖𝑡𝑚𝑒𝑟𝑎𝑑 𝑏𝑦𝑡𝑒𝑠𝑏𝑎𝑙𝑎𝑛𝑠
𝑙𝑛𝐼𝑛𝑓 = 𝐿𝑜𝑔𝑎𝑟𝑖𝑡𝑚𝑒𝑟𝑎𝑑 𝑖𝑛𝑓𝑙𝑎𝑡𝑖𝑜𝑛𝑡𝑎𝑘𝑡
𝑙𝑛𝑃𝑜𝑝𝑔 = 𝐿𝑜𝑔𝑎𝑟𝑖𝑡𝑚𝑒𝑟𝑎𝑑 å𝑟𝑙𝑖𝑔 𝑏𝑒𝑓𝑜𝑙𝑘𝑛𝑖𝑛𝑔𝑠𝑡𝑖𝑙𝑙𝑣ä𝑥𝑡 𝑙𝑛𝑇𝑒𝑐ℎ𝐺𝑎𝑝 = 𝐺𝑖𝑛𝑖𝑣𝑎𝑟𝑖𝑎𝑏𝑒𝑙 𝑓ö𝑟 𝑡𝑒𝑘𝑛𝑜𝑙𝑜𝑔𝑖𝑠𝑘 𝑢𝑡𝑣𝑒𝑐𝑘𝑙𝑖𝑛𝑔 𝑅𝑒𝑐𝑐𝑒𝑠𝑖𝑜𝑛 = 𝐷𝑢𝑚𝑚𝑦𝑣𝑎𝑟𝑖𝑎𝑏𝑒𝑙 𝑓ö𝑟 𝑙å𝑔𝑘𝑜𝑛𝑗𝑢𝑛𝑘𝑡𝑢𝑟 𝜀 = 𝐹𝑒𝑙𝑡𝑒𝑟𝑚
5.2.2 Laggad modell
Eftersom effekten av vissa variabler rimligtvis inte kommer att kunna observeras direkt, utan några tidsperioder senare, kommer det innebära att variabler potentiellt kommer behöva laggas med tidsperioder för att fånga upp effekten i senare år. Antalet tidsperioder som laggas väljs genom att göra en avvägning mellan den förtjänsten man får genom ytterligare information när man gör lagg, och den osäkerhet som det kan ge resultaten (Stock och Watson 2015, 597). För att estimera antalet tidsperioder och antalet variabler som ska inkluderas i modellen kommer studien att använda sig av Akaike information criterion (AIC) och Bayes information criterion (BIC). Genom att testa olika versioner av regressionsmodell ändras värdena på AIC och BIC.
Målet är att minimera värdet på AIC och BIC vilket sker när man valt rätt antal variabler samt rätt lagglängd på sina variabler (Stock och Watson 2015, 596,597). En tidsperiod lagg för den här modellen innebär ett år.
