Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Svårt hitta afrikansk film i Sverige
Intresset för afrikansk film ökar i Sverige. Men det är ingen självklarhet att en bio nära dej kan erbjuda en afrikansk rulle.
NÄR FILMAREN SYLVESTRE AMOUSSOU FRÅN BENIN, sedan 20 år bosatt i Paris, sökte bidrag till sin film Africa Paradis fick han avslag på avslag. I Europa ville ingen finansiera en film som handlar om en omvänd värld, där Afrika blomstrar av välstånd och Europa håller på att gå under i fattigdom, stamkrig och arbetslöshet.
I tio år fick han kämpa för att kunna avsluta filmen. På premiärvisningen under den afrikanska filmfestivalen FESPACO i Ouagadougou blev det en succé med applåder och förtjusta visslingar.
Likväl kom den inte upp på mer än fem biografer i Frankrike. Enligt franska kritiker vågade distributörerna inte satsa på en afrikansk film där Afrika badar i välstånd. De var rädda att publiken inte skulle kunna identifiera sig.
I SVERIGE HAR INTRESSET FÖR AFRIKANsk film ökat. Det visade bland annat CinemAfricas filmfestival i oktober förra året som fick 33 procent fler besökare än föregående festival. CinemAfrica är en ideell förening som vill ge en mer varierad bild av Afrika än dominerande medier. Vartannat år organiserar man en filmfestival med ett urval av filmer från Afrika.
– Jämfört med tidigare år märkte vi ett ökat intresse både från publiken och från medierna på den senaste festivalen, säger Charlotte Pruth, tidigare ordförande för CinemAfrica.
Men om man har studerat biografernas program de senaste månaderna har inte mycket av afrikansk film funnits att hämta.
Åtminstone om man inte räknar filmer som Hotel Rwanda, Darwin’s Nightmare eller The last king of Scotland som afrikanska.
– Det är jättetråkigt, menar Ragnar Berthling på Svenska Filminstitutet, SFI.Han bestämmer vilka filmer som ska få importstöd för att visas på svenska biografer och medger att endast en mycket liten del tillkommer afrikansk film. SFI:s uppgift är att ge stöd till konstnärligt bärbar film.
– Vi arbetar efter en rad kriterier. Filmer som kommer från ett land utanför EU får extra höga poäng i vår bedömning, förutsatt att den är konstnärligt bärbar, säger Ragnar Berthling.
Dessvärre, enligt Ragnar Berthling, är det inte särskilt ofta SFI får in någon förfrågan om importstöd för afrikansk film.
TRIANGELFILM ÄR EN AV DE SVENSKA distributörer som arbetar för att ta in utländsk film till Sverige. Men enligt Eva Esséen, ansvarig för import, ligger problemet delvis i att afrikansk film är svårtillgänglig, bokstavligt talat.
– Det är svårt att veta vad som egentligen görs. Oftast finns inte afrikansk film på vanliga marknadsplatser.
Triangelfilm brukar inte åka till FESPACO, den stora panafrikanska filmfestivalen som äger rum vartannat år, eller någon annan festival i Afrika. Framförallt hämtar man filmerna på festivalerna i Cannes och Berlin.
– Vi tog hem den sydafrikanska Carmen e-Kayelitsha, som vann
förstapriset på Berlins filmfestival 2005, och visade den i samband med en festival på biografen Sture. Tyvärr var det nedslående publikmässigt, säger Eva Esséen.
Folkets Bio försökte nyligen ta in en afrikansk familjefilm, Ouaga Saga, en humoristisk film om ett gäng ungdomar i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad. Den handlar om arbetslöshet, vilja att lyckas och framtidstro.
– Men vi fick avslag för importstöd hos SFI, berättar Marie Booberg, som köper in utländsk film.
Enligt Ragnar Berthling höll inte Ouaga Saga måttet.
– Vi tyckte helt enkelt inte att det var någon bra film, säger han.
MADELEINE BERG, LEKTOR I FILM på Dramatiska Institutet är av en annan åsikt.
– Jag tyckte det var en intressant film. Den var inte moraliserande. Annars är det en vanlig syn att afrikansk film måste vara nyttoorienterad till
skillnad från europeisk och amerikansk film.
Enligt Madeleine Bergh finns det ett publikt intresse för afrikansk film som distributörerna ignorerar.
– I grunden handlar det om att man inte vill få sina fördomar motsagda.
Charlotte Pruth på CinemAfrica instämmer.
– Det finns en uppfattning om att afrikansk film är teknisk, långsam och tråkig. Jag tror det handlar om att folk vill behålla sin bild av världen, den bild de alltid har haft.
Marie Booberg menar att det finns andra problem förknippade med film i allmänhet och som berör afrikansk film i synnerhet.
– Färre människor går på bio och polariseringen har blivit större. Färre filmer samlar en större andel av den allt mindre biopubliken.
Att afrikansk film inte är så välrepresenterad i Sverige beror framförallt på att publiken är förhållandevis liten jämfört med de höga kostnader det innebär att ta in en film.
– Vi måste köpa visnings- och kopieringsrättigheter, översättning och textning av filmen. Om en film normalt ses av 10 000, kanske en afrikansk film bara drar 500 personer, säger Marie Booberg.
Madeleine Bergh menar att om tv ville visa mer afrikansk film skulle också fler filmer textas och på så vis nå fler tittare.
HANS ELEFALK ÄR FILMINKÖPARE PÅ SVT och tycker att SVT tar in mycket afrikansk film.
– TV visar ofta afrikansk film. Ser man inte afrikansk film tittar man förmodligen inte på tv, säger han.
Han pekar bland annat på Kunskapskanalens utbud. Han nämner också att SVT just nu förhandlar om filmer från Sydafrika.
Ett sätt att se afrikansk film, vid sidan av de visningar och festivaler som anordnas av föreningar som CinemAfrica och Africa Flash, är genom det låneutbud som Internationella biblioteket och Världsbiblioteket i
Solidaritetshuset erbjuder.
- Vi har ett 20-tal afrikanska filmer. Dem får man låna gratis i en hel vecka, säger Matilda Wallin på Internationella biblioteket vid Odenplan i
Stockholm.
Suzanna Petersson Kero
