8 — BIBLIOTEK I SAMHÄLLE, NR 1 2014
Skriva, läsa och knäcka koder.
Ett samtal om läsning med författaren Linnéa Eriksson
Martin Persson
Att läsa för nöjes skull, att läsa för att samla till text till parafraser och samplingar eller att med handen läsa den upprullade sidan. Eller att testa det som just har skrivits genom att läsa upp det högt för någon
annan. Hur läser egentligen en skrivande människa?
Linnéa kommer förbi. Jag har satt på kaffe. ”Det är ingen annan som kommer att höra det här”, säger jag på bandet och det är det inte heller, men båda skrattar som om så vore fallet. Åtminstone delar av det kommer ju att läsas, här.
I
”Nu ska jag läsa en grej för dig här”, säger Linnéa.
”Ja, gör det”.
Hon tar fram Beata Berggrens Det ligger något i vad man säger (2010) och läser:
Amanda som nu helt verkar ha tagit över efter läraren tar i så hårt hon kan: ”Sitt inte och häng över det ni skriver!”
Och det ligger någonting i vad hon säger, och vi tycker om hennes tonfall, vi tycker om att hon säger till oss vad vi ska göra, så vi försöker tänka om. Vi skiftar ställning, byter plat- ser och kläder med varandra. Men när vår självutnämnda lärare åter ropar: ”Hur ser ni ut när ni läser?” blir vi osäkra.
”Ska det läsas som ett kärleksbrev, en avhandling eller en gratulation? Ska det läsas som ett tal, en föreläsning, ett drama eller en komedi? Det är under läsningen som det ska hända något med er, eller med någon annan.”
”… och sen fortsätter det”, säger Linnéa.
”Vem är den här självutnämnda läraren”, frågar jag, ”en i klassen?”
”Ja, det är Amanda. Du måste läsa den här boken, den är jätterolig! Du kan låna den om du vill.”
Jag lånar.
II
”Utifrån ditt perspektiv, du som skriver mycket, hur ser du på läsning i förhållande till att skriva? Vad är det för skillnad egentligen på att läsa och skriva?”
”Jag tror att jag läser på två olika sätt. Den ena är den så kallade nöjesläsningen, som kanske mer liknar att titta på en film. Men jag har gjort det allt mindre, i takt med att jag skri- vit mer. Det sätt jag nog läser mest på handlar väldigt mycket om att skriva av det jag läser. Jättemycket av mitt skrivande går ut på att använda och sätta ihop befintligt material på nya sätt.”
”Collage, cover, parafras, sampling …”
”… appropriering”, fyller Linnéa i. Varje författare är en auktoritet på sin egen poetik.
Linnéas Algeriet (under utgivning), en bok inspirerad av Kathy Ackers Algeria (1984), är ett exempel på hennes läsan- de-skrivande som konstnärlig metod. Hon åkte till Algeriet och skrev den. Under tiden passade jag hennes katter.
”Algeriet bygger nästan helt på collage av andra texter, avskrivningar av vad folk har sagt och avskrivningar av filmer.
Inför Algeriet, när jag var där på plats, och även efteråt när jag bearbetade texten, läste jag jättemycket så. Läser maniskt och skriver maniskt, samtidigt, bredvid varandra. Allt jag skriver av av det jag läser kommer jag ju inte att använda sen, men det blir ett grundmaterial att arbeta utifrån.”
Bokmärken, anteckningar, tankar. Skrivna spår av det lästa,
den läsande.
BIBLIOTEK I SAMHÄLLE, NR 1 2014 — 9 Illustration: Balsam Karam. Textfragment från Toni Morrisons essä Playing in the Dark.
10 — BIBLIOTEK I SAMHÄLLE, NR 1 2014
III
Det kan ju för den delen vara annat än text man läser. I Linné- as Heliotrop (2013) läses en hel del fotografier och byggnader, till exempel.
Eller som i ”Att läsa med handen. En våldsam händelse med papper (en kärleksförklaring)” (OEI #62, 2013), där Linnéa läser Jørn H. Sværens antologi Den engelske kanal ur ett högst materiellt perspektiv, som manar henne till handling:
Så märkligt. Här har boken blivit skadad. Smutssidan har fläkts upp från övre höger hörn och rullats i en mjuk diago- nal en bit ner åt vänster. Men bara papperets yta, det översta lagret hud. Reflexmässigt börjar jag rätta till, rulla upp, laga det som blivit skadat. Mitt i rörelsen mellan tummen och pekfingret går det upp för mig: det är Den engelska kanalen!
Släpper jag eller rullar jag aktivt ihop den igen? Jag minns inte. Jag läser kanalen med fingret. Uppifrån och ner. Neri- från och upp. Poröst sträv mot den övriga boksidans glatta yta. Nej, inte sträv. En kil av sammet instucken i sidentyget.
Just Linnéas exemplar av Den engelske kanal hade en liten detalj, en liten bit av en sida uppriven, som var speciellt.
”Han hade rullat en rulle av ena hörnet så att den hade gjort inverkan på ett visst antal sidor i boken. Jag läste och märkte att jag började känna med handen över sidan först.
Det gav mig en impuls att börja skriva.”
IV
”Hur läser du dina egna texter?”
”Ju längre tid det har hunnit gå sen jag jobbade med en text, desto lättare går det att läsa texten som om det inte var jag som skrivit den, men det går ju inte att läsa den som en läsare som inte vet någonting från början.”
”När man läser sin gamla dagbok kan man ibland bli förvånad; har jag verkligen skrivit det där?”
”Ja, så kan jag verkligen känna med Algeriet! Inte med Heliotrop, men Algeriet skrev jag ju i ett nästan maniskt till- stånd, skrev väldigt fort och var inne i ett väldigt uppskruvat känsloläge.”
Hon medger att i Algeriet-fallet kan hon själv bli drabbad av den när hon läser, av dess känslomässigt starka innehåll.
”Coolt”, säger jag. Intressant känsla.
Läsa för att läsa upp? Läsa högt?
”Jag tycker om att läsa upp. Och i relation till andra scen- framträdanden som jag hållit på med tidigare, teater och musik, är att läsa text så mycket lättare. Det känns som att jag har hittat mitt medium.”
Linnéa och jag har blivit drillade i scenteknik tillsammans på skrivarlinjen vi en gång gick på. Båda upplevde vi det som en lättnad att plötsligt stå på scen med ”bara” en text.
”Ganska ofta när jag skrivit något vill jag läsa upp det för någon, då händer det saker”, säger hon.
”Som den där diktaren som alltid testade sina dikter genom att skrika ut dem i vinden på en ödslig strand. Vem var det nu igen?”
”Jag vet inte, någon naturromantiker? Men det räcker inte för mig, jag behöver någon som lyssnar. Sen kan det i princip vara vem som helst.”
V
Påtår, kopparna klirrar mot faten.
”Det blir mycket för dig att lyssna på sen”, säger Linnéa.
”Det blir kul”, säger jag. ”Var var vi?”
Vi pratar om bilden av läsning som något svårt, speciellt när det gäller lyrik.
Linnéa löper hela linan ut i sin läsning av Den engelske kanal.
BIBLIOTEK I SAMHÄLLE, NR 1 2014 — 11
