Män enligt kvinnor

Män enligt kvinnor

Manlighet i medborgarskapskampen, Kvinnornas tidning 1921–1922

Emmy Östberg

C-uppsats Vårterminen 2021 Institutionen för idé- och lärdomshistoria

Uppsala universitet Handledare: Frans Lundgren

Abstract

Emmy Östberg: Men According to Women: Masculinity in the Struggle for Women’s Citizenship, Kvinnornas tidning 1921–1922. Uppsala University: Department of History of Science and Ideas, BA thesis, spring, 2021.

There is a contradictive part of Swedish women’s history that has been overlooked by too many historians. It is about the ways in which the women’s movement viewed men in their arguments for citizenship. In this study I examine how man, men and masculinity were constructed as rhetorical objects of female emancipation in Kvinnornas tidning (‘The Women’s Magazine’).

The magazine was published to educate women on civil matters after women’s suffrage was granted in Sweden. By studying the first publications from 1921–1922, I evaluate the obstacles that were connected to citizenship as a male prerogative, despite women’s right to vote.

The magazine is characterized by its aim to aggregate women to influence the male, public sphere and thereby be defined as citizens. By identifying an ideology of separate spheres in the magazine, I study how men were portrayed in each sphere. Here I use the feminist theory of sameness–difference to map where Kvinnornas tidning referred to men as defined by their sex, and where this conflicted with (male) citizenship. My argument is that the ideas of men in the magazine related to how emancipatory aims were subject to male and female normative positions in each sphere. I argue that in the female private sphere, it was easier to strengthen women’s authority by rejecting men based on sex, but that in the public sphere, men were the citizens that women aspired to become. By using the contract theory of political theorist Carole Pateman, I illustrate how the contradictions inherent in the original citizenship led to conflicts in their aim for female citizenship, which are evidenced by their ambivalence towards masculinity. Since their definitions of men either reinforced womanhood or confirmed the masculinity of citizenship, they reproduced the patriarchal sexual contract.

Keywords: women’s movement, women’s magazine, masculinity, separate spheres, sameness- difference debate, contract theory, citizenship

Innehåll

Inledning ... 1

Syfte, disposition och frågeställningar ... 1

Material och metod ... 2

Teoretiska begrepp ... 3

Forskningsläge ... 4

En ”egen tidning” – kvinnoseparatismens könsideologi ... 7

Kvinnotidskrifternas olycksbarn? ... 7

En egen könsideologi? ... 10

Mannen som nödvändigt ont ... 14

Mannen i den privata sfären ... 14

Mannen i den offentliga sfären ... 18

Det manliga medborgarskapets motsättningar ... 21

Civilsamhällets paradox ... 21

En egen idealman – en väg ut ur paradoxen? ... 24

Gränsen för objektifieringen av mannen ... 28

Käll- och litteraturförteckning ... 31

Inledning

I november 1921 publicerades det första numret av Kvinnornas tidning, en Göteborgsbaserad veckotidning med syfte att stärka kvinnors ”medborgarkunskap”.¹ Sveriges kvinnor hade nämligen fått rösträtt, och nu återstod arbetet i att engagera kvinnovärlden för att nå likställighet med mannen. Men däri uppstod problem. Medborgarskapet hade traditionsenligt normerats efter mannen, som stod i dikotomi till kvinnan. Som kvinnor försökte de paradoxalt nog att sträcka sig efter ett medborgarskap som per definition var manligt. Här undersöks deras strategier för att bryta med mannens ensamrätt över den offentliga sfärens medborgarskap. Hur de i ett kvinnoseparatistiskt forum talade om mannen och förhöll sig till hans överlägsenhet, och hur denna retorik stod i relation till kvinnligt anspråk på medborgarskap. Svensk kvinnohistoria saknar en ingående studie av Kvinnornas tidning, liksom av kvinnorörelsens syn på mannen; denna uppsats bidrar med bådadera.

Syfte, disposition och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att förstå hur mannens samhällsroll diskuterades i relation till kvinnoseparatistiska föreskrifter om kvinnligt medborgarskap i Kvinnornas tidning. Tidningen betraktade sig själv som en del av en samhällsomställning, där rösträtten skapade möjligheter för kvinnor att bli fulländade medborgare och influera det manliga samhällsbygget. Det är här intressant hur mannen, som traditionellt sett var det normerande och överlägsna könet, konstruerades och värderades i ett forum som förespråkade kvinnligt medborgarskap.

För att undersöka hur mannen diskuterades i tidningen har uppsatsen tre kapitel. Det första kapitlet redogör för tidningens könsideologiska riktning i relation till 1920-talets kvinnotidskrifter. Det är en förutsättning för det andra kapitlet, där attributen som tillskrevs mannen kartläggs utifrån tidningens könsideologiska och uppsatsens genusteoretiska utgångspunkter. Det leder till det tredje kapitlet, där en diskussion förs med utgångspunkt i medborgarskapets paradox; hur föreställningarna om mannen resonerade med honom som medborgarskapets norm i argumentationen för kvinnligt medborgarskap. Med denna disposition vill jag besvara följande frågeställningar:

- Hur kan tidningens könsideologi karaktäriseras i förhållande till den samtida kvinnorörelsens pressväsende?

1 ”Rättigheter och förpliktelser: I andras ledband? – Eller på eget ansvar?”, Kvinnornas tidning, 17/11 1921:1, 2.

- Hur påverkade denna ideologi framställningen av mannen? På vilka sätt konstruerade tidningsskribenterna mannen i förhållande till deras egen kvinnlighet?

- Hur såg förhållandet ut mellan framställningen av mannen och argumenten för kvinnligt medborgarskap? Går det att urskilja inneboende motsättningar i synen på könens natur och medborgerliga rättigheter?

Material och metod

Kvinnornas tidning undersöks från och med dess introduktion 1921, till och med 1922. Den är värdefull som källmaterial därför att den gjorde anspråk på att representera kvinnor som samhällsgrupp, och behandlas därför som ett kollektivt diskussionsforum. Den betraktas som en aktör i kvinnorörelsens pressväsende, där kvinnlig rösträtt var en milstolpe i arbetet för kvinnligt medborgarskap och gav upphov till kollektiva konstruktioner av kvinnligt och manligt.² Det handlar därmed om att identifiera vad som förenade respektive splittrade tidningsskribenterna. Redaktionens val av artiklar indikerar även om deras könsideologiska riktning.

Urvalet av artiklar som föreligger analysen har sin utgångspunkt i syftet att urskilja idéer om manlighet i kvinnoemancipatoriska artiklar om kön. Jag har studerat alla nummer november 1921–december 1922, sammanlagt 55 nummer med 4–8 sidor vardera. Däri har jag endast undersökt artiklar med explicita hänvisningar till kön, framförallt bidrag till samhällsdebatter om könsmässiga rättigheter och konventioner. Fokus ligger på artiklar där framställningen av män är explicit, eller som en implikation i motsats till kvinnor. Källmaterialet utgörs därmed av artiklar där män ingår i rubriksättning och är huvudtema, samt artiklar där diskussioner om kvinnors rättigheter indikerar om synen på mannen. Därtill behandlas artiklar som rör tidningens syfte för att identifiera dess könsideologi.

Könskategorin man är alltså mitt studieobjekt, och används enligt historikern George L.

Mosses definition i The Image of Man: ”The word man as constantly used in this book denotes gender and never refers to people in general.”³ När termerna mannen, manlighet och män används i denna uppsats är det likväl i enlighet med källmaterialet, för att förstå hur de kvinnliga skribenterna uppfattade männen i sin samtid.

2 Josefin Rönnbäck, Politikens genusgränser: Den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902–1921 (Stockholm, 2004), 189–209.; Se även i europeisk kontext: George L. Mosse, The Image of Man: The Creation of Modern Masculinity (Oxford, 1998), 102–106.

3 Mosse, The Image of Man, 3.

Teoretiska begrepp

För att förstå tidningens konstruktioner av mannen används de analytiska begreppsparen samart–särart och jämlikhet–ojämlikhet. Enligt genusforskaren Drude Dahlerup blåste diskussionen om samart–särart upp vid 1980-talet. Begreppsparet användes ursprungligen för att identifiera motsättningar i den tidiga kvinnorörelsen, men fick alltmer definiera feministiska epoker.⁴ Jag motsätter mig hur kvinnohistorisk forskning har karaktäriserat feminismer som antingen samart eller särart, men menar istället för Dahlerup att dikotomin är användbar för att skönja inneboende motsättningar i synen på kön och medborgarskap.⁵

Enligt Dahlerup har begreppsparet skapat ”falska dikotomier”, där ”samart” har förväxlats med ”jämlikhet”, och ”särart” med ”ojämlikhet”. ⁶ Jämlikhet och särart har därmed definierats som dikotomier, medan kvinnorörelser ofta har argumenterat kring båda delarna.

Historikern Joan W. Scott har dekonstruerat den falska dikotomin och påvisat hur skillnader är en förutsättning för jämlikhet, eftersom den senare handlar om likvärdighet bland olika människor.⁷ Enligt Dahlerup kan vi därmed se åt två dikotomier som är användbara här; ”den politiska dimensionen” med jämlikhet–ojämlikhet; och ”den ontologiska dimensionen” med samart–särart.⁸ Dimensionerna belyser hur särartsargument för jämlikhet inte nödvändigtvis var en motsättning. Det betyder dock inte att den politiska dimensionen var oberoende den ontologiska. Samart- och särartsspråk kunde istället blandas som motsättningar i idéer om vad kön var i argumentationen för politiska krav.⁹

Samart–särart betecknar alltså idéer om könens fysiska verklighet. Jag använder här historikern Yvonne Hirdmans uppdelning i ”defensiv” och ”offensiv” samart respektive särart.

Den defensiva samartens tal definierar hon som ett ”implicit samartsperspektiv” där kategorin kvinna likställs med människa utan hänsyn till könsmaktsordningen.¹⁰ Den defensiva samarten föder den defensiva särartens tal, där uppmaningarna till kvinna/människa ofrivilligt vrids till kvinna/könsvarelse. Anspråk på det exklusivt kvinnliga kan även innebära den offensiva särartens tal, som polemiserar mot mannen i motsättningen man–kvinna. Den offensiva samartens tal definierar Hirdman som den direkta konfrontationen av orättvisa genom anspråk

4 Drude Dahlerup, ”Ambivalenser och strategiska val: Om problem kring begreppen särart och jämlikhet i kvinnorörelsen och i feministisk teori”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2001:1, 17.

5 Ibid, 36.

6 Ibid, 33.

7 Joan W. Scott, “Deconstructing Equality-Versus-Difference: Or, the Uses of Post-structuralist Theory for Feminism”, Feminist Studies 14 (1988), 43–44.

8 Dahlerup, ”Ambivalenser och strategiska val”, 23.

9 Ibid, 24.

10 Yvonne Hirdman, ”Rosa Mayreders stora förtvivlan: En analys av det kvinnovetenskapliga dilemmat samart – särart”, Kvinnovetenskaplig tidskrift 13 (1992), 44.

på mänsklighet istället för kön, exempelvis i samartsargument för politiska reformer.¹¹ Här används begreppen med fokus på vilka sätt kvinnorna förhöll sig till och konstruerade mannen.

Begreppen används inte för att generalisera tidningen som antingen samart eller särart, utan i Hirdmans ord om att ”visa på spänningar, inneboende motsättningar – vilket i sin tur inte heller är ett självändamål, utan snarare en diagnos på samhällets grundsjuka:

kvinnounderordningen”.¹²

Tidningens hantering av kvinnounderordningen förstås utifrån statsvetaren Carole Patemans begrepp ”Wollstonecraft’s dilemma”. Den betecknar hur patriarkala definitioner av medborgaren gjorde att kvinnligt medborgarskap begränsades från båda hållen. Eftersom medborgarskapet var format efter mannen behövde kvinnor antingen liknas vid mannen, vilket var omöjligt på grund av deras kvinnlighet, eller så definierade de medborgarskap som kvinnligt, vilket blev motsägelsefullt då medborgarskapet definierades i motsats till kvinnligheten.¹³

För att närmare förstå funktionen av Wollstonecrafts dilemma i tidningens syn på mannen utgår jag från Patemans teori om sexualkontraktet. I en kritisk studie av klassisk kontraktualism argumenterar hon för att föreställningen om ett samhällskontrakt med fria medborgare endast förklarar ena halvan av civilsamhället. Hon kallar den andra halvan för ”the sexual contract”

och menar att den har inkluderat kvinnor i civilsamhället, på premissen att de intar en privat sfär där män har full tillgång till deras kroppar och arbetskraft.¹⁴ Samhällskontraktet och sexualkontraktet utgör ett ”original contract”, som legitimerar kvinnounderordningen.¹⁵ Pateman menar att det ger en ny mening till kontraktsamhället, vars slagord om frihet och jämlikhet förutsätter broderskap.¹⁶ Här används sexualkontraktet för att förstå hur manlig överordning hanterades i Kvinnornas tidning.

Forskningsläge

Den enda historikern som har undersökt Kvinnornas tidning är Birgitta Wistrand. Hon anser att tidningen, i jämförelse med annan kvinnopress under tidigt 1900-tal, hade begränsat inflytande i den svenska kvinnorörelsen, vilket jag väljer att ompröva.¹⁷ Jag vill därför få en bild av tidningens idéhistoriska kontext, och använder mig av tidigare forskning om den svenska

11 Hirdman, ”Rosa Mayreders stora förtvivlan”, 44–46.

12 Ibid, 42.

13 Carole Pateman, The Disorder of Women: Democracy, Feminism and Political Theory (Cambridge, 1989), 14, 197.

14 Carole Pateman, The Sexual Contract (Stanford, Calif., 1988), 126–128.

15 Ibid, 113.

16 Ibid, 11, 77.

17 Wistrand, Birgitta, Elin Wägner i 1920-talet: Rörelseintellektuell och internationalist (Uppsala, 2006), 73.

kvinnorörelsen i tidsanslutning till rösträtten. Då tidningen förmedlade en keyansk moderlighetsideologi är litteraturvetaren Claudia Lindéns avhandling om Ellen Key användbar.

Lindén argumenterar dock för att moderlighetsideologin förändrade definitionen av medborgarskapet, vilket jag väljer att gå i dialog med via Patemans kontraktteori.¹⁸ Därtill bidrar idéhistorikern Ulla Manns avhandling om Fredrika-Bremer-förbundet (FBF) till den idéhistoriska kontexten, där likheter och avvikelser från FBF klargör könsideologin i Kvinnornas tidning. Historikern Josefin Rönnbäcks avhandling är även användbar som redogör för idéerna om kön i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), som hade anknytning till tidningen.

Någon omfattande studie av en kvinnoorganisations separatistiska syn på män har heller inte bedrivits tidigare. Närmast kommer Mosses studie av moderna manlighetsstereotyper i Europa, som berör hur mansideal reagerade på kvinnorörelsens medborgarskapsanspråk.¹⁹ Manns har även uppmärksammat mannens roll i FBF:s syn på könsolikheter, och Hirdman berör polemiseringen mot manlighet i 1920-talets kvinnoemancipatoriska idéer om kön.²⁰ Genushistorisk forskning har alltså tenderat att fokusera på kvinnorörelsens syn på kvinnlighet eller mannens syn på manlighet, och ibland snuddat vid kvinnorörelsens syn på mannen. Enligt Mosse innebär det att den svenska kvinnorörelsens historia ”must be incomplete”, eftersom alla moderna emancipationsrörelser har varit tvungna att förhålla sig till ett manlighetsideal.²¹ Visserligen blev kvinnan förstärkt som subjekt i kvinnoemancipatorisk argumentation, och har därför motiverats som studieobjekt. Men enligt Hirdman var preciseringen av kvinnligheten endast ett sätt att bryta med könsmaktsordningen, som var kvinnorörelsens egentliga mål.²² Mannen var därför lika relevant som kvinnan var för kvinnorörelsen.

Min studie ligger nära Mosse i hur konstruktionen av mannen är mitt studieobjekt. Jag går dock i dialog med Mosse om hans analys av kvinnorörelsens syn på mannen. Om kvinnans växande verkan utanför hemmet skriver han hur ”men’s superiority was not yet seriously at risk, and the tension between the family and the claims of true manhood were kept under control.”²³ Jag menar att det krävs en djupgående analys som försöker utvinna hur kvinnorörelsen

18 Claudia Lindén, Om kärlek: Litteratur, sexualitet och politik hos Ellen Key (Stockholm/Stehag, 2002), 184–

187.

19 Mosse, The Image of Man, 102–106.

20 Ulla Manns, Den sanna frigörelsen: Fredrika-Bremer-förbundet 1884–1921 (Stockholm/Stehag, 1997), 109–

114, 211–212.; Hirdman, ”Rosa Mayreders stora förtvivlan”, 47.

21 Mosse, The Image of Man, 194.

22 Hirdman, ”Rosa Mayreders stora förtvivlan”, 43.

23 Mosse, The Image of Man, 144.

betraktade mannen, för att förstå huruvida och på vilka sätt de rekonstruerade liksom bröt mot hans överordnade roll i könsmaktsordningen.

För att kartlägga denna roll används alltså samart–särart, men kritiken av begreppsparet har gett upphov till andra versioner. Manns avfärdar dikotomin för att vara för generaliserande av den svenska kvinnorörelsens könsideologi. Med den norska historikern Kari Melbys definition föreslår hon istället begrepp om könens ”funktioner” som antingen ”könskomplementära”, där könen är olika men har samma värde, eller ”individualistiska” där tal om kön undviks till fördel för en allmänmänsklighet.²⁴ Jag är kritisk till dikotomiseringen av individualism mot könsdefinierande retorik, och väljer att ompröva den i diskussionen om tidningens inställning till medborgarskap.

I mina val av teoretiska begrepp finns det ytterligare en punkt där tidigare forskning är relevant. Patemans sexualkontrakt delar in män och kvinnor i separata sfärer, där män intar den offentliga sfären som utgörs av det politiska tillståndet, medborgarskapet, och kvinnor intar den privata sfären som utgörs av det naturliga tillståndet, hemmet.²⁵ Men medan Patemans sexualkontrakt är ett teoretiskt begrepp, så kopplar hon det till separata sfärer som är en empirisk omständighet i hennes källmaterial. På samma sätt behandlar jag uppdelningen i sfärer.

Historikern Amanda Vickery har i sin historiografiska studie av viktorianska England studerat ideologin om separata sfärer, och menar att den feministiska föreställningen om en förtryckt kvinna inburad i den privata sfären är sprungen ur föreskrifter om kvinnans tillhörighet. Att separata sfärer därmed bör studeras som ett könsideologiskt verktyg som legitimerade en könsmaktsordning samt dess nedbrytning.²⁶ Det är utifrån den empiriskt belagda ideologin som Pateman har teoretiserat sexualkontraktet, vilket möjliggör en förståelse av auktoriseringen av kvinnlig underordning i ett fritt civilsamhälle.

Min uppsats är alltså den enda som fokuserar på mannen utifrån den svenska kvinnorörelsens blick. Poängen är att förstå hur mannen som medborgarskapets norm omformades eller förstärktes i tidningens kvinnorättsliga argument. Därtill argumenterar jag för ett återinförande av samart–särart och jämlikhet–ojämlikhet i genusanalys av den svenska kvinnorörelsen. Jag menar att de tillsammans kan begreppsliggöra motsättningar i kvinnligt anspråk på manligt medborgarskap.

24 Manns, Den sanna frigörelsen, 26–28.

25 Pateman, The Sexual Contract, 10–11, 110, 135.

26 Amanda Vickery, ”Golden Age to Separate Spheres?: A Review of the Categories and Chronology of English Women’s History”, The Historical Journal 36 (1993), 385–388.

En ”egen tidning” – kvinnoseparatismens könsideologi

Karaktäriserande för Kvinnornas tidning var kvinnoseparatismen. Det var den enda anknytningen tidningen erkände och den huvudsakliga utgångspunkten för dess könsideologiska riktningar. I detta kapitel analyseras först dess kvinnoseparatistiska värdegrund i förhållande till kvinnorörelsens pressväsende, vilket sedan går över till könsideologiska anknytningar i kvinnorörelsen. Det lägger referensramarna för analysen av män och medborgarskap i efterföljande kapitel.

Kvinnotidskrifternas olycksbarn?

Birgitta Wistrand erkänner begränsat inflytande av Kvinnornas tidning i den svenska kvinnorörelsens pressväsende. Hon påpekar att tidningen hade Frigga Carlberg som ledande skribent; rösträttsaktivisten som senare var med och grundade den radikala tidningen Tidevarvet (1923–1936). Därtill hur Kvinnornas tidning hade ett samröre med Svenska Kvinnors Medborgarförbund (SKM), samt hur tidningens nedläggning 1925 beklagades i Tidevarvet och Idun (1887–1963). ²⁸ Men därutöver hävdar Wistrand att eftersom tidningen endast publicerades i fyra år, och liknar Tidevarvet till utformning, kan den betraktas som en ”amatörmässig” föregångare till den senare.²⁹ Wistrand tillägger visserligen att Kvinnornas Tidning var en del av en trend om ett växande kvinnopressväsende, en notering som jag väljer att bygga vidare på.³⁰ Tidningen hade nämligen ett samröre med den svenska kvinnorörelsen som gick utöver Wistrands upptäckter.

Till skillnad från andra framstående kvinnotidningar och tidskrifter saknade Kvinnornas tidning anknytning till ett förbund. Hertha (1914-) knöts samman med FBF och Tidevarvet skapades av Frisinnade kvinnors riksförbund, som tillhörde det frisinnade partiet.³¹ Idun hade ingen anknytning till någon kvinno- eller partipolitisk förening, men hade vunnit popularitet som Sveriges första kommersiella tidning med kvinnor som målgrupp.³² Kvinnornas tidning hade varken en trogen läsekrets eller förbund, och därmed inte en lika stabil grund att stå på.

Det gjorde dock att de kunde göra anspråk på att inte ha några ”affärs- eller partipolitiska

27 Redaktionen, ”Kvinnornas Tidning: En presentation”, Kvinnornas tidning, 17/11 1921:1, 1.

28 Birgitta Wistrand, “En kort och en långlivad tidskrift: Kvinnornas tidning och Hertha”, i Nya röster: Svenska kvinnotidskrifter under 150 år, ed. Anna Nordenstam (Möklinta, 2014), 73–74.

29 Ibid, 74.; Wistrand, Elin Wägner i 1920-talet, 73.

30 Wistrand, Elin Wägner i 1920-talet, 73.

31 Wistrand, “En kort och en långlivad tidskrift”, 71–72.

32 Margareta Stål, ”’För quinnans framåtskridande’: Idun – de första 25 åren”, i Nya röster: Svenska kvinnotidskrifter under 150 år, ed. Anna Nordenstam (Möklinta, 2014), 89.

intressen”, och särskilja sig från mängden.³³ Liksom Tidevarvet grundades den som ett utbildningsprojekt för kvinnors medborgarskap, men litteraturvetaren Ulrika Knutson menar att Tidevarvet hade ”frisinnade kvinnor” som målgrupp.³⁴ Den enda målgruppen som Kvinnornas tidning gjorde anspråk på var kvinnor.³⁵

Det går dock att identifiera en liberal värdegrund i tidningen. Den hade kopplingar till den nedlagda LKPR; föregångaren till SKM som publicerade artikelserier i tidningen.

Rönnbäck skriver hur LKPR innehade en liberal ”överideologi” som överskred partipolitiken.³⁶ Förutom att partipolitisk frihet var en typiskt liberal ståndpunkt, förespråkade LKPR ett kompromisslöst medborgarskap som kritiserade partipolitikens manliga medborgarskapsnorm, med argument om att kvinnors medborgerliga skyldigheter skulle stämma överens med deras rättigheter.³⁷ Därtill innebar LKPR:s partipolitiska neutralitet att de var klassöverskridande i teorin, men Rönnbäck menar att de tenderade att företräda medelklassens kvinnor. Medan den socialdemokratiska halvan av rösträttsrörelsen pekade på vikten av allmän rösträtt, förespråkade LKPR rösträtt på lika villkor med män, baserat på inkomst, i likhet med det liberala partiet. ³⁸ En mildare liberal ståndpunkt kunde dock förekomma, där allmän rösträtt skulle införas med ökad utbildning.³⁹ Medan anknytningen till LKPR/SKM indikerar om att Kvinnornas tidning riktade sig till medelklassens kvinnor, liknar tidningen snarare den mildare versionen av liberalism där betoningen låg på utbildning av alla kvinnor. Den liberala överideologin syns i hur de deltog i samma liberala medborgarskapsdiskurs som LKPR; de polemiserade mot ”de manliga partiorganisationerna” och menade att rösträtten innebar att kvinnor hade ”förpliktelser” om att införskaffa ”medborgarkunskap”. ⁴⁰ Den liberala överideologin är relevant eftersom den skapade en klass- och partipolitiskt överskridande retorik som fokuserade på dikotomin man–kvinna. Rönnbäck skriver hur den i LKPR förenade kvinnor i en gemensam underordning.⁴¹ Samma tendens fanns i Kvinnornas tidning, där kvinnor påtalades utgöra en egen samhällsklass, en ”2 :dra klassens medborgare”.⁴²

33 Redaktionen, ”Kvinnornas Tidning: En presentation”, 1.

34 Ulrika Knutson, Kvinnor på gränsen till genombrott: Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor (Stockholm, 2004), 136.

35 Redaktionen, ”Kvinnornas Tidning: En presentation”, 1.

36 Rönnbäck, Politikens genusgränser, 170.

37 Ibid, 170, 186 – 187.

38 Rönnbäck, Politikens genusgränser, 249.

39 Ibid, 329–330.

40 Citat om partiorganisationer: ”Kvinnlig solidaritet: Till ömsesidig hjälp och samhällets gagn”, Kvinnornas tidning, 17/11 1921:1, 2.; Citat om rättigheter: ”Rättigheter och förpliktelser: I andras ledband?”, 2.

41 Rönnbäck, Politikens genusgränser, 193.

42 Anna Westergaard, ”Lika lön”, Kvinnornas tidning, 20/3 1922:12, 1.

Polemiseringen mot den manliga partipolitiken var även förenad med en rädsla för att kvinnofrågor skulle försummas. Tidningsredaktionen ansåg att anledningen till att kvinnor hade fått rösträtt var att LKPR hade samlat Sveriges kvinnor utöver partipolitiska gränser. Men eftersom LKPR hade lagt ned riskerade kvinnor att assimileras i manliga partiorganisationer, där de skulle spela en ”underordnad roll”.⁴³ Rönnbäck påpekar att det redan innan rösträtten var vunnen fanns en rädsla för att kvinnor skulle välja partipolitik framför kvinnofrågor. Vissa propagerade för att starta ett kvinnoparti, däribland tidningens redaktör Ingeborg Dahllöf.⁴⁴ Rädslan gjorde tidningen utmärkande i kvinnorörelsen, då den ledde till en retorik om att kvinnorörelsen inte dög.

Kvinnornas tidning hamnade nämligen i konflikt med Hertha om behörighetslagen om kvinnors tillträde till statstjänster. Lagen fick inte tillräckligt stöd, och både Hertha och Kvinnornas tidning var överens om att det var ett nederlag för Sveriges kvinnor. Men när Kvinnornas tidning anklagade Sveriges kvinnor för ”en utbredd kvinnlig likgiltighet” i frågan, klandrades de av Hertha för att nedvärdera arbetet som gjorts av Sveriges kvinnoorganisationer.⁴⁵ Kvinnornas tidning svarade med att kvinnoorganisationerna inte var tillräckligt övertygande för män:

Det var sannerligen alltför sangviniskt att tro att det manliga motståndet i riksdagen skulle falla till föga endast inför skrivelser och uppvaktningar som utgått från kvinnosakshåll. För en seger skulle ytterligare erfordrats stödet av den samlade kvinnliga opinion, vilken förde t. ex. kvinnorösträtten i hamn.⁴⁶

De gjorde här det manliga motståndet till kvinnorörelsens huvudsakliga arbetspunkt. Alla Sveriges kvinnor behövde bevisa för männen att det var en fråga som kvinnor i allmänhet brydde sig om. Kvinnornas tidning betraktade här LKPR som ett föredöme, vilket kritiserades ytterligare av Hertha som ansåg att FBF var kvinnorörelsens samlande kraft.⁴⁷ Eftersom Kvinnornas tidning publicerade artikelserier av LKPR:s eftergångare SKM, samt artiklar av förbundens initiativtagare Frigga Carlberg och Ann-Margret Holmgren, verkar de ha haft anknytning till LKPR/SKM, även om de sades vara oberoende.⁴⁸ Kända fredrikor som Lydia

43 ”Kvinnlig solidaritet: Till ömsesidig hjälp och samhällets gagn”, 2.

44 För kvinnoparti, se: Josefin Rönnbäck, ”Dubbla strategier – med och utan män i kampen för kvinnors rösträtt”, i Än män då?, eds. Yvonne Svanström & Kjell Östberg (Stockholm, 2004), 100–101.; För Dahllöf, se: Inga Movitz Petroselli, ”Göteborgs Kvinnliga Diskussions Klubb”, arkivförteckning, Göteborgs kvinnliga diskussionsklubbs arkiv, GUB, KvinnSam, 1.

45 Citat: ”Oss kvinnor emellan”, Kvinnornas tidning, 28/5 1922:22, 1.; ”Behörighetslagens fall”, Hertha 9 (1922), 81–82.

46 ”Oss kvinnor emellan: En admonition och ett svar”, Kvinnornas tidning, 2/7 1922:27, 3.

47 ”Behörighetslagens fall”, 82–83.

48 ”Ann Margret Holmgren”, Nationalencyklopedin,

http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ann-margret-holmgren (hämtad 2021-05-30).;

Wahlström publicerades dock i Kvinnornas tidning, vilket indikerar om att det inte fanns någon avgörande sämja med Hertha.⁴⁹ Idén om att kvinnorörelsen inte var tillräcklig för att väcka allmän opinion präglade ändå Kvinnornas tidning, och var slutligen anledningen till att den lades ned i hopplöshet över svenska kvinnors likgiltighet 1925.⁵⁰

En egen könsideologi?

Det är i betoningen på kvinnlig solidaritet gentemot manlig partipolitik som vi kan identifiera tidningens könsideologi. Tidningen publicerade visserligen artiklar skrivna av män, med budskap antingen från kyrkomän, eller för att förmedla manliga synpunkter i könsdiskussioner.⁵¹ De manliga synpunkterna fick dock kompletteras av kvinnliga svar som yrkade för kvinnlighetens värde.⁵² Tidningen stod därmed på en särartsbetingad grund som skulle ”söka vinna kvinnorna för ett målmedvetet politiskt fredsarbete”. ⁵³ Under rubriken ”Behöva vi kvinnor en egen tidning?” skrev Frigga Carlberg hur Kvinnornas tidning fungerade som ett ”organ” för att bidra till alla kvinnors deltagande i samhällsbygget efter första världskriget.⁵⁴ Men för att vara en del av ”världsförnyelsen” behövde kvinnors potential bejakas och auktoriseras:

Kvinnorna äro ingen quantité negligeable i världen, som den manliga överlägsenheten rycker på axlarna åt, de äro en makt att taga vara på. Liksom familjen behöver moderligheten, behöver samhället henne. Hur långt ’likställigheten’ än kommer att sträcka sig i yttre måtto och ännu vinklar det i fjärran, trots kom. och pol. rösträtt, så finns det en väsensolikhet, för vilken naturen själv skrivit lag, vars upphävande varken är möjlig eller önskvärd.⁵⁵

Det går här att utläsa hur kvinnlighet likställdes med moderlighet. Kvinnors samhällsnytta legitimerades hos Carlberg av deras inneboende egenskaper som definierades av moderlighet, och i enlighet med en särartsretorik skulle könsskillnaderna bejakas snarare än ignoreras. Denna

”Frigga Carlberg”, Nationalencyklopedin,

http://www.ne.se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/frigga-carlberg (hämtad 2021-05-30).; För Carlberg, se t.ex.: Frigga Carlberg, ”Behöva vi kvinnor en egen tidning?”, Kvinnornas tidning, 9/12 1921:2, 1.;

För Holmgren, se t.ex.: Ann Margret Holmgren, ”Ett år”, Kvinnornas tidning, 10/4 1922:15, 1.; För SKM, se t.ex.: Signe Granström, ”En märkesman i den svenska kvinnans frigörelsekamp”, Kvinnornas tidning, 30/7 1922:31, 1.

49 Lydia Wahlström, ”Kvinnliga präster”, Kvinnornas tidning, 13/3 1922:11, 1.; Lydia Wahlström, ”Hur en katolik ser på framtiden: En redogörelse för några av Hugh Bensons arbeten”, 10/4 1922:15, 3.

50 Wistrand, “En kort och en långlivad tidskrift”, 75.

51 För könsdebatt av män, se t.ex.: Ludvig Nordström, ”Kvinnan och staten”, Kvinnornas tidning, 1/5 1922:18, 1.; Max Mc Conn, ”Hur jag skulle tycka om att vara kvinna?”, sv. övers., Kvinnornas tidning, 14/5 1922:20, 1–

2.; För kyrkomäns artiklar, se t.ex.: Isaac Been, “Tankar vid årsskiftet”, Kvinnornas tidning, 2/1 1922:1, 2.

52 För könsdebatt, se t.ex.: Stilett, ”Varför dör kärleken?”, Kvinnornas tidning, 13/2 1922:7, 3.;

Marta, ”Insändarnes spalt: ’Varför dör kärleken?’”, Kvinnornas tidning, 20/2 1922:8, 3.

53 ”Kvinnlig solidaritet: Till ömsesidig hjälp och samhällets gagn”, 2.

54 Carlberg, ”Behöva vi kvinnor en egen tidning?”, 1.

55 Ibid.

ståndpunkt var inte unik. Särartsretoriken legitimerade kvinnosakens motiv i enlighet med den tidsenliga betoningen på naturvetenskap. Manns skriver hur FBF vid 1890-talet anammade en biologiserad syn på könsskillnader som legitimerade kraven på kvinnors politiska rättigheter.⁵⁶ Carlbergs ståndpunkt var därmed tidstypisk för kvinnorörelsen.

Manns påpekar även att kvinnorörelsens organisationer ökade på kvinnoseparatistiska grunder under början av 1900-talet. Hon har noterat skillnader i FBF:s programförklaringar om medlemsantal 1921, där män sjönk i medlemsantal och inte längre definierades som en del av frigörelsearbetet. Hon menar att det tyder på att kvinnokampen kring 1921 alltmer exkluderade män.⁵⁷ Initiativet till Kvinnornas tidning; ”grundad av kvinnor, äges och redigeras av kvinnor”;

låg därmed i tiden.⁵⁸

Manns härleder kvinnorörelsens övergripande särhållning mellan könen till Ellen Keys ”moderlighetsideologi”. Manns betonar hur Key skilde mellan moderskap och moderlighet, att den tidigare var den biologiska och den senare den sociala instinkten. Det var den sociala (men biologiskt bundna) moderligheten som var frigörande för kvinnor och skulle bidra till samhällsbygget.⁵⁹ Lindén betonar att begreppet ”samhällsmoderlighet” innebar en oxymoron, där moderlighet och samhälle, som kvinnliga och manliga motpoler, skulle förenas och omvandla det manliga medborgarskapet, med samma biologiserade medel som hade uteslutit kvinnan.⁶⁰ När Carlberg betecknade Kvinnornas tidning som ett organ för en moderlighet som överskred hemmets privata till politikens offentliga sfär, deltog hon därmed i en samtida tankegång om hur könens olikheter skulle gynna samhället.

Enligt Manns innebar utvecklingen mot en kvinnoseparatistisk och moderlighetsideologisk kvinnorörelse att husmodersidealet förstärktes.⁶¹ Samma tendens syns i Kvinnornas tidning. Den första diskussionsspalten hade titeln ”Husmodern som hemmets tjänarinna”, där en insändare diskuterade den så kallade ”tjänarinnefrågan”; huruvida husmodern förlorade sin värdighet när tjänarinnan försvann, och i vilken mån hushållarbetet skulle tillfalla resten av familjen.⁶² Ämnet återkom flera gånger under 1922, samtidigt som liknande frågor relaterade till hemmet togs upp med rubriker som ”Vem älskar kvinnan mest –

56 Manns, Den sanna frigörelsen, 233–234.

57 Ibid, 212–213.

58 Redaktionen, ”Kvinnornas Tidning: En presentation”, 1.

59 Manns, Den sanna frigörelsen, 234–235.

60 Lindén, Om kärlek, 185–186.

61 Manns, Den sanna frigörelsen, 215.

62 Monica, ”Diskussionsspalten: Husmodern som hemmets tjänarinna”, Kvinnornas tidning, 9/12 1921:2, 3.

mannen eller barnet?”.⁶³ När frågan om kvinnor utanför hemmet togs upp, exempelvis med rubriken ”Kvinnans lämplighet som underrättsdomare”, argumenterades det för att kvinnor hade egenskaper som män saknade.⁶⁴ Som underrättsdomare var kvinnor nödvändiga för sin särskilda moderlighet; i ”familjerättsmål” eller för att ”motverka ett schematiskt och schablonmässigt avgörande av rättsfrågor”.⁶⁵ Av insändarspalterna att döma hade Kvinnornas tidning därmed etablerat en överenskommelse med sin läsekrets om vikten av moderlighetens intåg i den offentliga sfären.

Sfärideologin syns framförallt i hur de gjorde skillnad på hemmet och ”det offentliga livet”.⁶⁶ I berättelser om kvinnans ökade medborgarskap framhölls hur hon hade gått från hemmet till att delta i det politiska livet, och förutom rösträtten var kvinnans förvärvsarbete och högre utbildning en vanlig dikotomisering mot hemmet.⁶⁷ I skillnaden mellan hem och offentlighet definierades alltså den senare av medborgarskapet. Detta stämmer överens med Patemans analys av kontraktualism, där sfärerna definierades av det politiska och naturliga tillståndet, som stod i meningsutbyte med manlighet och kvinnlighet. Mannen blev synonym med medborgaren när han placerades i den offentliga sfären, och kvinnan förstärktes som naturligt tillstånd när hon förpassades till den privata sfären. Båda sfärerna innefattades i civilsamhället, men endast den offentliga sfären representerade medborgarskapets frihet och jämlikhet, och fick sin mening i motsats till den privata sfären.⁶⁸ Enligt Pateman rymde den offentliga sfären allt som berörde medborgarskapet och politiken; det som kvinnorörelsen ville åt; exempelvis lika rätt till arbete, lön och rösträtt.⁶⁹ I den privata sfären innefattades det icke- politiska naturliga tillståndet; hemmet och familjen som baserades på äktenskapet och legitimerade kvinnlig underordning.⁷⁰ Att skribenterna använde skillnaden i den politiska

63 För husmodern, se t.ex.: Utlandssvenska, ”Diskussionsspalten: Husmodern som hemmets tjänarinna”, Kvinnornas tidning, 2/1 1922:1, 3.; Evy, ”Diskussionsspalten: Husmodern som hemmets tjänarinna”,

Kvinnornas tidning, 9/1 1922:2, 3.; ”Insändarnes spalt: ’Husfrudöme eller tjänarinnedöme’”, Kvinnornas tidning, 29/10 1922:44, 6.; Husmoder, ”Insändarnes spalt: Husfrudöme eller tjänarinnedöme?”, Kvinnornas tidning, 12/11 1922:46, 6.; För liknande ämnen, se t.ex.: En åter självförsörjande, ”Diskussionsspalten: Varför gå äktenskapen sönder?”, Kvinnornas tidning, 23/1 1922:4, 3–4.; ”Insändarnes spalt: Vem älskar kvinnan mest – mannen eller barnet?”, Kvinnornas tidning, 27/8 1922:35, 2–3.

64 Juris Studiosa, ”Insändarnes spalt: Kvinnans lämplighet som underrättsdomare”, Kvinnornas tidning, 7/5 1922:19, 3.

65 Ibid.

66 Se t.ex.: Elin Wahlqvist, “Grupptänkande eller självständigt tänkande”, Kvinnornas tidning, 7/5 1922:19, 1.;

Julie Gram, ”Kvinnlig solidaritet”, Kvinnornas tidning, 19/11 1922:47, 1.

67 Se t.ex.: ”Kvinnorna och det politiska livet”, Kvinnornas tidning, 27/3 1922:13, 1.; ”Helt eller endast delvis raserade murar?”, Kvinnornas tidning, 14/5 1922:20, 1.; Westergaard, ”Lika lön”, 1.

68 Pateman, The Sexual Contract, 10–11.

69 Ibid, 125, 135.

70 Ibid, 110, 93.

offentligheten och det naturliga hemmet innebar inte att de ville överge hemmet i sina politiska anspråk, utan snarare att hemmet skulle politiseras.

För det är enligt ideologin om separata sfärer som tidningens huvudsyfte om att fostra kvinnor till medborgare kan förstås. Liksom Lindén påvisar i Ellen Keys tanketradition innebar kvinnligt medborgarskap att ”skriva kvinna där det endast stått man eller människa”.⁷¹ Detta skedde uttryckligen i Kvinnornas tidning, där uppmaningar gjordes till ”de kvinnliga medborgarne!”, krig blev till en kvinnlig angelägenhet och utlandspolitiska krönikor hade kvinnor som målgrupp.⁷² Medborgarskapet var enligt tidningens logik förenlig med en särartsretorik, vilket skulle lösa upp föreställningen om ett manligt medborgarskap. Det var exempelvis därför Carlberg hävdade att det ”borde finnas en barnkrubba i samband med varje arbetsplats, där kvinnor sysselsättas.”⁷³ Det handlade om att förändra det manligt offentliga genom det kvinnliga, inte om att assimilera det kvinnliga i det manligt offentliga.

Kvinnornas tidnings könsideologi kan alltså betecknas enligt den kvinnoseparatism och samhällsmoderlighet som betonades i kvinnorörelsen kring sekelskiftet 1900. De reserverade tidningen till kvinnor, men skrev samtidigt om offentliga angelägenheter som hade varit reserverade till män. De var en del av en kvinnorörelse som värderade traditionella könsroller som reformverktyg och ändamål. Samtidigt beklagade de att det i samma rörelse inte fanns en organisation anpassad efter kvinnors sakfrågor i stil med LKPR. De var mer pessimistiskt inställda till kvinnorörelsen än Hertha, och till skillnad från Tidevarvet värderade de kvinnlig solidaritet framför politiskt ställningstagande. Kvinnorna kunde inte gå emot varandra, utan de behövde bevisa sin samlade handlingskraft och omvända ”det principiella manliga motståndet”.⁷⁴ Kvinnoseparatismen, den förstärkta moderligheten och reformeringen av medborgarskapet handlade därmed även om mannen. Den nedlagda rösträttsrörelsen var ett föredöme, men den var bara början på ett samhällsarbete där kvinnan skulle laga det manligt styrda samhället. Vilka egenskaper som tillskrevs mannen och konstruerade detta förhållande utforskas i nästa kapitel.

71 Lindén, Om kärlek, 186.

72 Citat: Nancy Astor, ”Till de kvinnliga medborgarne!”, sv. övers., Kvinnornas tidning, 11/6 1922:24, 1.; För krig, se t.ex.: Katharina Dexter McCormick, ”Gör krig olagligt!”, sv. övers., Kvinnornas tidning 27/8 1922:35, 1–2.; För utlandspolitik, se t.ex.: ”Utlandskrönika i sammandrag”, Kvinnornas tidning, 27/8 1922:35, 1.

73 Frigga Carlberg, ”Slöseri med mänskliga värden”, Kvinnornas tidning, 30/1 1922:5, 1.

74 ”Oss kvinnor emellan”, 1.

Mannen som nödvändigt ont

Ideologin om separata sfärer användes alltså för att konkretisera och bryta mot könsmaktsordningen. Jag försöker i detta kapitel utläsa om det fanns skillnader i hur skribenterna betraktade mannen i den privata sfären, som kvinnan hade tillgång till, respektive i den offentliga sfären, som de ville att kvinnan skulle förändra. Detta kapitel är därmed uppdelat i sfärer, för att urskilja hur de talade om mannens plats i den privata respektive offentliga sfären.

Mannen i den privata sfären

Det fanns i tidningen en övergripande vilja av att ta kontroll över den privata sfären som kvinnlig domän. I en artikel härledde Julie Gram kvinnornas brist på solidaritet till männens sociala makt. Hon klargjorde att männen hade monopol på ”det offentliga livet”, vilket utgjorde ”en stark världsorganisation, vars klippfasta mur ingen utomstående, d. v. s. ingen kvinna kan genombryta.”⁷⁵ Hon ansåg att kvinnorna visserligen åtnjöt en solidaritet i den privata sfärens separatistiska rum, men att den var bruten när en man steg in.⁷⁶ Gram uttryckte alltså en föreställning om att mannen inte bara hade monopol på den offentliga, utan även på den privata sfären, där kvinnor stod maktlösa inför hans närvaro. I samma tankegång resonerade en insändare om äktenskapet:

Vi veta från skoltiden, att äktenskapet är instiftat av Gud, men sin form har det dock fått av mannen.

Männen hava velat äktenskapet. Som ett skydd, ett värn för kvinnorna? Som en manlig uppoffring? Finns någon rättrådig man, som besvarar dessa frågor jakande?

Nej, männen söka i äktenskapet liksom eljes överallt i livet sin egen lycka.⁷⁷

Även de institutioner som innefattades i den privata sfären var här formade efter mannen. Enligt insändaren hade mannen styrt äktenskapet till sin fördel, vari kvinnan stod inburad. Att ifall äktenskapet inte hade gynnat mannen, hade det lagstiftats bort för länge sedan.⁷⁸ Den privata och offentliga sfären, hemmet och lagstiftningen, stod därmed till mannens förfogande. Kanske var det därför tidningen markerade mannens inkompetens i den privata sfären. På så vis konstruerades en särartskompetens som männen inte kunde åstadkomma. Detta syns i hur mannens förhållande till hem och hushållsarbete diskuterades.

75 Gram, ”Kvinnlig solidaritet”, 1.

76 Ibid.

77 Den fundersamma, ”Insändarnes spalt: Äktenskapet”, 15/10 1922:42, 4.

78 Ibid.

Den dominerande uppfattningen om mannen och hushållsarbetet var att han var oförstående för dess arbetsbörda. En insändare skrev exempelvis hur det var ”en vacker inbillning” att kvinnans arbete hade varit ”’högt värderat av mannen’”.⁷⁹ I en artikel argumenterade Louise Bergh för att husmodern var nödvändig för barnens trygghet, men som ”hemmets genius” uppskattades hon endast när vikten av hennes arbete belystes i hennes frånvaro: ”Mannen känner när han kommer hem att allt är på sned, men han är för litet inne i maskineriet att förstå, varpå det beror.”⁸⁰ Han längtade efter säkerheten hon bidrog med, men var ignorant inför hennes livssituation. Bergh framställde husmodern som hemmets martyr, vilket även förekom i mer humoristiska former. I tidningens två första nummer publicerades ett kåseri med titeln ”Vad en äkta man aldrig begriper”, efterföljt av en lista med saker som ”att téfat, tallrikar och blomkrukor icke äro askbägare” och ”att hans fru icke på samma gång kan hålla honom sällskap i hans arbetsrum och laga en smaklig middag i köket.”⁸¹ Mannens oförståelse inför kvinnan i hemmet var en vedertagenhet som förekom i allt från politisk argumentation till förlöjligande kåserier.

Betoningen på det manliga oförståndet var ofta en reaktion på manlig värdeminskning av kvinnan i hemmet. I ett nummer fick män skriva artiklar och insändare, varpå en man svarade på frågan: ”Varför dör kärleken?”. Han skrev hur unga män hade ”goda förutsättningar att kunna bevara sin hustrus kärlek”, medan den unga flickan var ”bortskämd från hemmet”.⁸² I nästa nummer fick han svar av en kvinna:

Och när ni slutar med att vittna att den unge mannen som sätter bo, har en hel del älskvärda egenskaper, som göra samvaron behaglig, han har lärt sig lägga band på sitt lynne, han är underhållande och angenäm – då är ni ju rent av förtjusande. Bara ändå alla fruar kunde intyga att ni hade rätt!⁸³

I dialogen ser vi hur retoriken om mannens respektlöshet inför kvinnan i hemmet var ett gensvar på en manlig föreställning en irrationell kvinna. Lindén noterar att kvinnliga krav på offentligheten förstärkte manlig medvetenhet som rationell och överordnad kvinnan.⁸⁴ Samma tendens har i en europeisk kontext definierats av Mosse och Vickery, där manligheten tenderade att gå till försvar och förordna en kvinnlig sfär.⁸⁵ Jag menar att den kvinnliga skribentens gensvar porträtterar ett försvar åt motsatt håll. Den manliga skribenten förminskade den

79 Monica, ”Diskussionsspalten: Husmodern som hemmets tjänarinna”, 3.

80 Louise Bergh, ”Hemmets kvinna”, Kvinnornas tidning, 21/5 1922:21, 1.

81 ”Vad en äkta man aldrig begriper”, Kvinnornas tidning, 17/11 1921:1, 2.

82 Stilett, ”Varför dör kärleken?”, 3.

83 Marta, ”Insändarnes spalt: ’Varför dör kärleken?’”, 3.

84 Lindén, Om kärlek, 126.

85 Mosse, The Image of Man, 103–104.; Vickery, “Golden Age to Separate Spheres?”, 400.

giftasvuxna kvinnan, vilket gjorde den kvinnliga skribenten benägen att förminska den giftasvuxna mannen. Det var en offensiv särartsretorik där gick kvinnan till retoriskt anfall.

Problematiseringen av mannen var alltså en tillgång till kvinnlig auktoritet. Julie Gram diskuterade i en annan artikel hur osannolikt det verkade att kvinnor kunde bli bedragna av sina makar, eftersom kvinnor kunde läsa av män: ”Annorlunda med männen. De kunna vara levande konversationslexikon, som äga kunskap om allt mellan himmel och jord, men om sina fruars tankar, önskningar och sinnesstämningar veta de platt intet.”⁸⁶ Det fanns en dubbelhet här, där kvinnan visserligen förpassades till hemmet, men ändå verkade ge intrycket av makt. I könsmaktsordningen där mannen klagade på det ”ettersalta smöret” eller glömde ”en särskild bemärkelsedag” som utgjorde kvinnans privata sfär, hade hon ett bitterljuvt övertag.⁸⁷ Det formulerades igen i samma nummer, där en lista under rubriken ”Hur han skall ta’s…” gav riktlinjer åt kvinnor om hur de skulle styra mannen genom att visa kärlek, empati och tacksamhet, varpå den sista punkten lyder: ”Men låt honom på inga villkor ana – att du leder honom dit du vill.”⁸⁸ Genom den offensiva särartsretoriken var mannen här känslomässigt ointelligent, vilket gjorde att kvinnans intelligens liknades vid makt.

Men den offensiva särartens tal kunde även förekomma utan att vara explicit nedvärderande. Det handlade återigen om att förstärka kvinnans auktoritet i hemmet genom att betona vad mannen saknade. I en artikel målade Gram upp för- och nackdelarna med att vara man. Hon såg fördelar i att vara en stark man, ett ”högsta manliga ideal”, för att ”ridderligt kunna få ingripa till det misshandlades och kränktas försvar”.⁸⁹ Men mannens privilegier vägde lätt mot hans bristande medkänsla inför det nyfödda barnet:

På det hela taget saknar mannen utpräglat sinne för miniatyrer, småsaker, bagateller. som dock utgöra livets utsöktaste njutning. Han drömmer ej om nätterna, han gråter aldrig över en dikt, han besitter mera sällan natursinne. Mannen i genomsnitt är ur kvinnlig synpunkt sett ett ganska enkelt och prosaiskt maskineri, som äter, arbetar, röker, läser tidningar och somnar in så mekaniskt som man fäller en rullgardin.⁹⁰

Detta är inte bara en biologiserad bild av mannen. Det är framförallt en bild av mannen ”ur kvinnlig synpunkt”; i jämförelse med kvinnlig medkänsla blev mannen näst intill mekanisk.

Enligt Gram hade mannen visserligen goda egenskaper: ”hans solidaritet, hans vidsynthet, hans förmåga att offra något för en idé”, men hans negativa egenskaper grundades i en brist på ”modersinstinkt” som var avgörande i förhållande till kvinnan.⁹¹ Gram ansåg inte ens att den

86 Julie Gram, ”Kvinnans trådlösa…”, Kvinnornas tidning, 2/7 1922:27, 2.

87 Ibid.

88 ”Hur han skall ta’s…”, Kvinnornas tidning, 2/7 1922:27, 3.

89 Julie Gram, ”Hur jag skulle tycka om att vara man?”, Kvinnornas tidning, 21/5 1922:21, 2.

90 Ibid.

91 Ibid.

mekaniska mannen var ett samhällsproblem. Den offensiva retoriken syns istället i hur hon betonade hans brister, vilket förstärkte kvinnans värde.

Medan särartsperspektivet var förhärskande i den privata sfären, fanns det artiklar som argumenterade mot kvinnans plats i hemmet ur ett samartsperspektiv. Men även där var särartsföreställningen om manlig oduglighet närvarande. I en artikel översatt från engelska argumenterade författaren för att fixeringen vid kvinnan som moder varken gynnade kvinnorna eller samhället. Hon använde en defensiv samartsretorik om att själar var förenade i ett könsöverskridande syfte:

Den moderna uppfattningen att kön är det viktigaste i livet, naturens starkaste lag, tyckes icke riktigt stämma överens med Pauli uppfattning om pålen i köttet och kroppens underkuvelse; eller som en liten pojke uttryckte det att ’själen ska' sitta överst’.⁹²

Här kritiserade hon särartsföreställningen om att könens kroppsliga skillnader skulle härska över och ge upphov till skillnader i person. Men det tjänade endast hennes argument om att kvinnor inte behövde hänge sig åt moderskap. För när hon gick vidare till frågan om äktenskapets könsdynamik blev könskaraktärerna viktiga. Hon grämde sig över en kvinna som stannade i sitt äktenskap trots en ”suput till man”, och menade att för tidiga äktenskap ledde till skilsmässor eller karaktärsförlust, varpå hon målade upp orsakssambandet:

Men om vi antaga att hustrun är värd 80 % och mannen 40 %, (om man jämför deras karakterer vid giftermålet) så får man ett medeltal av 60 %. Men är det säkert att kvinnan stannar där, eller sjunker hon till 50 % eller mindre, d. v. s. hon förlorar 30 % för att han må vinna 10 %.⁹³

Hennes argumentation mot det för tidiga äktenskapet grundade sig här i att mannen var den oduglige, att han drog ned kvinnans karaktär och livskvalitet. Mannen placerades återigen i den offensiva särartskategorin, som i enlighet med Hirdmans analys blandades med grundläggande samartsvärderingar.⁹⁴ Skribenten använde en samartsretorik när hon inte ville vika sig åt moderskapet, men för att legitimera hemmet som ett kvinnligt ”lidande” var den offensivt särartsretoriska betoningen på manlig oduglighet nödvändig.⁹⁵ Detta samartsperspektiv var visserligen inte lika vanlig för tidningen som särartsbetoningen på samhällsmoderligheten, men samma bild av mannen i hemmet förmedlades. Mannens funktion var att förhöja kvinnan, oavsett om de förkastade eller helgonförklarade den privata sfärens kvinnlighet.

92 Spinster, ”Diskussionsspalten: Den övergivna på Glasberget”, sv. övers., Kvinnornas tidning, 3/4 1922:14, 3.

93 Ibid.

94 Hirdman, ”Rosa Mayreders stora förtvivlan”, 46–47.

95 Spinster, ”Diskussionsspalten: Den övergivna på Glasberget”, 3.

Mannen i den offentliga sfären

Den offensiva särartsretoriken var delvis närvarande i synen på mannen i den offentliga sfären, där kvinnorna gick till attack mot männen. Under rubriken ”Till de kvinnliga medborgarne!”

publicerades ett översatt tal av den amerikansk-brittiske politikern Nancy Astor. Där löd uppmaningen: ”Den av männen styrda världen har gjort bankrutt. Låt oss laga, att vad vi kalla kristen civilisation blir något mer än blott ord.”⁹⁶ Kvinnorna var den civiliserande kollektiva aktören som skulle laga samhället som de ociviliserade männen hade förstört. Männen hade haft exklusivt tillträde till den offentliga sfären utan att ge bevis på förbättring, kvinnorna innehade därmed en outnyttjad samhällskompetens. Retoriken om manlig skadegörelse betonade kvinnlighetens nytta i den offentliga sfären.

Den offensiva särartens retorik kunde även här, likt i den privata sfären, förekomma i implicita former, där manlighetens brister betonade kvinnlighetens värde. I sin redogörelse för moderlighetens samhällsnytta argumenterade Carlberg för vikten av kvinnliga poliser, vilket var en återkommande sakfråga i tidningen. Moderlighetsideologin var närvarande när hon skulle förklara det ”modershjärta” som gjorde kvinnor mer passande än män i vissa situationer:

Det modershjärta som varje god och förståndig kvinna äger i sin förståelse av mänsklig sorg och nöd, och som ingen poliskommissarie i världen – hur god och välmenande, erfaren och juridiskt bildad han än må vara – kan åstadkomma, därför att denna egenskap är medfödd och av speciellt kvinnlig natur.⁹⁷

Carlberg klandrade inte mannen, den offensiva särartsretoriken syns snarare i hur hon som kvinna tog avstånd från honom, vilket karaktäriserade honom som emaptilös. Betoningen på mannens naturliga brister var vanlig i argumentationen för kvinnliga poliser. Mannen kunde vara ett aktivt hot som brottsling, där kvinnliga poliser behövdes för att ”i parkerna skydda de lekande barnen för de manliga ’hökar’, som där söka sig ett byte.”⁹⁸ Den manliga brottslingen blev även ett bevis på kvinnlig sedlighet i hur offret, ”makan, modern eller systern, oftast utan att utbrista i fåfäng klagan eller ens ställa ett enda förebråelsens ord till den skuldbelastade, undergivet tagit mot det hårda slaget.”⁹⁹ Framförallt var manliga poliskonstaplar passivt hotfulla genom sin existens inför kvinnor och barn. Deras närvaro riskerade att nedbryta kvinnliga brottslingars ”anständighetskänsla” och skrämma barn som upphämtades från vanvårdande familjer.¹⁰⁰ Argumenten för kvinnliga poliskonstaplar motiverades av att män hade en naturlig brist på mjuka värden.

96 Astor, ”Till de kvinnliga medborgarne!”, 1.

97 Frigga Carlberg, ”Ropet på mor”, Kvinnornas tidning, 17/9 1922/38, 1.

98 Observator, ”Kvinnorna åter i motvind?”, Kvinnornas tidning, 24/4 1922:17, 3.

99 ”Vitsordet”, Kvinnornas tidning, 2/1 1922:1, 1.

100 ”Kvinnor i polisens tjänst: En behövlig eller obehövlig reform?”, Kvinnornas tidning, 9/12 1921:2, 2.

När män som kollektivt ociviliserade, empatilösa och hotfulla uttryckte sig som ett problem i den offentliga sfären, förstärktes alltså argumenten för kvinnans inträde däri. Förutom rättsväsendet tog redaktionen avstånd från den manliga partipolitiken, med betoning på ”den kvinnliga solidariteten”:

Den utgör en den vackraste kontrast till den oförsonlighet och den lust att komma varandra till livs, som känneteckna de manliga partiorganisationernas förhållande till varandra och söka sig utlösning i allt häftigare och för landet allt mera fördärvbringande partistrider.¹⁰¹

De satte här en tydlig könsprägel på samhällsutvecklingen. Männen hade endast använt sin makt för krig och polarisering, varpå kvinnligheten blev till samhällets räddningstjänst.

Kvinnor skulle visserligen bli bildade medborgare som använde sin rösträtt förnuftigt, men det politiska medborgarskapet skulle även påverkas av kvinnligheten. De positionerade sig alltså mot en manlig särart, och yrkade för att kvinnor skulle inta och förändra den offentliga sfärens normativa och fördärvande manlighet.

Till skillnad från den privata sfären fanns det även en tydlig samartsretorik i den offentliga sfären, där det framhölls hur kvinnorna inte ville knuffa ut männen. Om kvinnors tillträde till statstjänst skulle ”likställighetsprincipen” instiftas i likhet med äktenskapslagstiftningen och rösträtten.¹⁰² I en offensiv samartsretorik ställde de politiska krav baserat på könens olikheter.

Men retoriken blev defensiv när de framhöll hur kvinnorna inte var något hot: ”Den föreslagna reformens lösning i denna riktning innebär icke något särskilt gynnande av kvinnorna, lika litet som något intrång på männens rätt”.¹⁰³ I det sista numret för 1922 reflekterade redaktionen likväl över tidningens första år, och menade att tidningen inte skulle agera som ”ett stridsorgan mot männen”, utan för att förena ena halvan av ”mänsklighetens två stora parter”.¹⁰⁴ Vi ser i dessa exempel hur den defensiva samartsretorikens likställning av könen med en mänsklighet, förstärkte dem som binära enheter i en defensiv särartsretorik, där jämlikhetens retorik fortfarande var närvarande. Fokus vreds till enskilda ändamål för kvinnor och män. Här kunde de hylla manliga egenskaper, i frågan om kvinnliga poliser värderades exempelvis den ”manliga styrkan” som ingav respekt.¹⁰⁵ Vad Hirdman benämner som det ”slarviga” talet om kvinnor i den defensiva särartsretoriken var här ett lika slarvigt tal om män.¹⁰⁶

101 ”Kvinnlig solidaritet: Till ömsesidig hjälp och samhällets gagn”, 2.

102 ”Kvinnornas tillträde till ämbeten: Fri och öppen tävlan mellan män och kvinnor? – Eller skola kvinnorna hållas tillbaka?”, Kvinnornas tidning, 16/1 1922:3, 1

103 Ibid.; För defensiv retorik och behörighetslagen, se även ”icke fråga om någon undanträngning av männen”

i: ”Kvinnornas tillträde till statstjänst”, Kvinnornas tidning, 27/3 1922:13, 3.

104 ”Det år som gått, och det som kommer”, Kvinnornas tidning, 31/12 1922:53, 1.

105 ”Kvinnor i polisens tjänst: En behövlig eller obehövlig reform?”, 2.

106 Hirdman, 46.

Skribenter kunde även hylla arbetet som bedrivits av män i politiskt reformarbete. En artikel som önskade behörighetslagens genomslag avslutade med noteringen:

De senaste årens lagstiftningsarbete har kännetecknats av en ärlig manlig vilja att undanröja de särlagar, vilka kringskurit kvinnans rättigheter som människa och medborgare, och det är troligt, att riksdagen också nu i anslutning härtill skall rasera den kvinnorna hindrande mur, det här gäller, och lämna dem tillträde till den väg, vilken, som något så alldeles självklart och naturligt, står öppen för männen. Rättvisan kräver det!¹⁰⁷

Detta kan närmast benämnas som defensiv särartsretorik. Grunden som lades för likställt medborgarskap var enligt skribenten inte att kvinnor var lika männen, utan att de hade självkännedom i sina moderskapsfunktioner. Männens insikt om detta framhölls, och skribenten ställde därmed inga krav utan förutsatte att den manliga viljan skulle vara till lags.

De manliga beslutsfattarna hade tidigare beviljat kvinnor politisk rätt, att de skulle motsätta sig behörighetslagen var ”en absurd tanke.”¹⁰⁸ Denna defensiva särartsretorik var vanlig när tidigare reformarbeten användes som förebilder för nya arbeten. Den kan visserligen ses som en påminnelse om männens aktivism i en alltmer separatistisk kvinnorörelse, vilket förekom i redogörelser för tidigare kvinnosaksarbeten.¹⁰⁹ Men det är intressant att den användes i frågor om politisk reformism, där männen var beslutsfattare.

Den defensiva särartsretoriken kan ses i relation till hur tidningen framställde en manlig rädsla för kvinnors medborgarskap i offensiv särartsretorik. När en kvinnlig majoritet hade röstat för rusdrycksförbudet, framhöll en pressdiskussion ”hur förhatligt det skall kännas för männen att i en angelägenhet som har huvudsakligt intresse för dem påtvingas kvinnornas vilja”.¹¹⁰ Enligt en tidningsartikel förstod kvinnorna männens förtvivel, men menade att kvinnorna ”i så otaligt många frågor, som rört deras intressen, påtvingas männens mot de kvinnliga önskningarne stridande lagstiftande vilja”.¹¹¹ Samma tendens syns i åsiktsstriden med Hertha, där kvinnorna skulle ”övervinna det starka manliga motståndet”.¹¹² Dessa exempel förmedlar en offensiv särartsretorik som gick till attack mot en manlig motvilja mot kvinnligt medborgarskap. Det indikerar om att den defensiva särartsretoriken var ett förebyggande av den manliga motviljan. Det var de motsträviga situationerna om politiska krav som lade grunden för det defensiva särartstalet. De ville inte assimileras i mannen men ville samtidigt ha

107 ”Helt eller endast delvis raserade murar?”, 1.

108 Ibid.

109 Se t.ex.: Ann Margret Holmgren, ”Den yngre systern”, Kvinnornas tidning, 16/1 1922:3, 2.; Granström, ”En märkesman i den svenska kvinnans frigörelsekamp”, 1.

110 ”En vädjan och ett eko”, Kvinnornas tidning, 14/5 1922:20, 3.

111 Ibid.

112 Axianne Thorstenson & Ebba Odhner ”Insändarnes spalt”, Kvinnornas tidning, 11/6 1922:24, 3.