Regelverk för mindre bolag

MAGISTERUPPSATS (61-80 P) I FÖRETAGSEKONOMI VID INSTITUTIONEN FÖR DATA OCH AFFÄRSVETENSKAP

2007:MF27

Regelverk för mindre bolag Vilket föredrar banker?

Mattias Rundgren Charlott Mattsson

VT 2007

Svensk titel: Regelverk för mindre bolag, vilket föredrar banker?

Engelsk titel: Regulations for SMEs, which do banks prefer?

Författare: Mattias Rundgren och Charlott Mattsson Färdigställd (år): 2007

Handledare: Sten-Eric Ingblad och Pernilla Lundqvist

Abstract: The Swedish Accounting Standards Board has decided to change its work in issuing standards. The organisation has begun to develop accounting standards that are intended for different categories of companies.

The purpose with the new body of regulations is to simplify and clarify the regulations for smaller entities. In early 2007 the Swedish Accounting Standards Board proposed an exposure draft for smaller limited companies, K2. The International Standards board, IASB, is working on a similar project for small and medium-sized entities, SMEs, the purpose is to develop an International Financial Reporting Standard, IFRS, tailored to meet the needs of SMEs. This exposure draft was also published in 2007.

The purpose of this paper is to compare the IFRS for SMEs with the new body of regulations, K2, of the Swedish Accounting Standards Board to see how their valuation methods for assets differ. The purpose is also to find out which of these bodies of regulations Swedish banks prefer that the smaller limited companies use. It is interesting to investigate these new bodies of regulations from a creditor’s point of view because banks are the biggest stakeholders for these companies.

The investigation showed that the bodies of regulations do differ in how they valuate assets. However it also showed that these differences have limited importance for the Swedish banks in the process of rating credits for smaller limited companies.

Keywords: The Swedish Accounting Standards Board, K2, IASB, SME,

Sammanfattning: Den svenska myndigheten Bokföringsnämnden (BFN) har beslutat att ändra inriktningen på sitt normgivningsarbete och har därför börjat utveckla redovisningsstandarder som ska gälla för olika kategorier av företag. Avsikten med detta arbete är att förenkla och förtydliga reglerna.

Under år 2007 har BFN lagt fram ett utkast till ett nytt regelverk som ska gälla för mindre aktiebolag, K2. Internationellt arbetar organisationen International Accounting Standards Board (IASB) på ett liknande projekt som är avsett att användas av små och medelstora företag (SME). IASB:s projekt har som syfte att ta fram en internationell redovisningsstandard skräddarsydd för att möta dessa företags behov. Även detta utkast till regelverk publicerades tidigt under år 2007.

Uppsatsens syfte är att jämföra IASB:s SME-projekt och BFN:s K2-projekt för att se hur de skiljer sig avseende värdering av tillgångar. Ytterligare ett syfte är att ta reda på vilket av regelverken som svenska banker tycker är bäst att tillämpa på svenska mindre aktiebolag. Att undersöka dessa nya regelverk ur ett kreditgivarperspektiv är intressant då banker är mycket stora intressenter till denna typ av företag.

Uppsatsen är skriven ur ett hermeneutiskt synsätt och två kvalitativa undersökningar har genomförts, dels en jämförande studie och dels en med djupgående intervjuer. Slutsatserna är dragna utifrån ett deduktivt tillvägagångssätt.

I undersökningarna framgick det att regelverkens värderingsregler skilde sig åt på flera områden, det visade sig dock att dessa skillnader skulle ha begränsad betydelse för de svenska bankerna vid kreditgivning till denna kategori företag.

Innehållsförteckning

1 INLEDNING ... - 1 -

1.1 BAKGRUNDSBESKRIVNING...-1-

1.2 PROBLEMDISKUSSION...-3-

1.3 PROBLEMFORMULERING...-5-

1.4 SYFTE...-5-

1.5 AVGRÄNSNING...-5-

1.6 FORTSATT DISPOSITION...-5-

2 METODDISKUSSION... - 7 -

2.1 VETENSKAPLIGT FÖRHÅLLNINGSSÄTT...-7-

2.2 UNDERSÖKNINGSMETOD...-8-

2.3 UPPSATSENS UNDERSÖKNINGSOMRÅDE...-10-

2.4 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT...-11-

2.5 SLUTLEDNINGSMETOD...-13-

2.6 DATAINSAMLING...-13-

2.7 GILTIGHETSANSPRÅK...-14-

3 TEORETISK REFERENSRAM ... - 16 -

3.1 ANGLOSAXISK OCH KONTINENTAL TRADITION...-16-

3.2 HARMONISERING...-17-

3.3 KREDITGIVNING...-18-

3.4 BFN ...-21-

3.5 BFN:S FÖRENKLINGSPROJEKT FÖR K2 ...-22-

3.5.1 Grundläggande bestämmelser om tillgångar ... - 24 -

3.5.2 Värdering av tillgångar ... - 25 -

3.6 IASB...-26-

3.7 IASB:S PROJEKT FÖR SMÅ OCH MEDELSTORA FÖRETAG...-27-

3.7.1 Grundläggande bestämmelser om tillgångar ... - 28 -

3.7.2 Värdering av tillgångar ... - 30 -

4 JÄMFÖRELSE MELLAN K2 OCH SME ... - 32 -

4.1 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT...-32-

4.1.1 BFN – Varulager ... - 32 -

4.1.2 IASB – Varulager... - 35 -

4.2 KUNDFORDRINGAR...-36-

4.2.1 BFN – Kortfristiga fordringar ... - 36 -

4.2.2 IASB – Finansiella tillgångar och skulder... - 37 -

4.3 MASKINER, INVENTARIER OCH FASTIGHETER...-40-

4.3.1 BFN –Immateriella och materiella anläggningstillgångar... - 41 -

4.3.2 IASB – Materiella anläggningstillgångar... - 47 -

5 INTERVJURESULTAT... - 54 -

5.1 SPARBANKEN ALINGSÅS...-54-

5.1.1 Processen vid kreditgivning... - 54 -

5.1.2 Regelverken för mindre bolag... - 55 -

5.2 NORDEA...-57-

5.2.1 Processen vid kreditgivning... - 57 -

5.2.2 Regelverken för mindre bolag... - 58 -

5.3 SEB...-60-

5.3.1 Processen vid kreditgivning... - 60 -

5.3.2 Regelverken för mindre bolag... - 62 -

5.4 HANDELSBANKEN...-63-

5.4.1 Processen vid kreditgivning... - 63 -

5.4.2 Regelverken för mindre bolag... - 65 -

6 ANALYS OCH TOLKNING ... - 68 -

6.1 SKILLNADER MELLAN REGELVERKEN...-68-

6.1.1 Varulager... - 68 -

6.1.2 Kundfordringar... - 69 -

6.1.3 Maskiner och inventarier... - 70 -

6.1.4 Fastigheter... - 74 -

6.2 BANKENS SYN PÅ REGELVERKEN...-75-

6.2.1 Varulager... - 75 -

6.2.2 Kundfordringar... - 77 -

6.2.3 Maskiner och Inventarier... - 77 -

6.2.4 Fastigheter... - 78 -

6.2.5 Helhetssyn över regelverken... - 79 -

7 SLUTSATSER... - 82 -

7.1 SKILLNADEN MELLAN REGELVERKEN...-82-

7.2 BANKERNAS VAL AV REGELVERK...-83-

8 FÖRSLAG TILL FORTSATT FORSKNING ... - 85 -

KÄLLFÖRTECKNING... - 86 -

BILAGA 1 ... - 89 -

1 Inledning

Detta inledande kapitel ger en överblick av uppsatsens ämne. Inledningen börjar med en bakgrund till ämnet. Därefter förs en problemdiskussion som resulterar i uppsatsens frågeställning. Slutligen presenteras uppsatsens syfte, avgränsning och fortsatta disposition.

1.1 Bakgrundsbeskrivning

Under de senare åren har redovisningsområdet utvecklats kraftigt på grund av anpassningen till EG-rätten. Bland annat har Europaparlamentets och rådets förordning om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (IAS-förordningen) införts som sedan år 2005 varit tvingande för noterade svenska företag. Bokföringsnämnden (BFN) har arbetat med att anpassa de internationella redovisningsreglerna för att de även ska passa de onoterade bolagens behov. Detta har lett till att redovisningsreglerna för de små företagen har blivit för omfattande och komplicerade, vilket i sin tur bland annat lett till att regeringen lagt fram en proposition om förenklade redovisningsregler (Regeringens proposition 2005/06:116).

I och med de politiska kraven har BFN inte fortsatt sitt arbete med att anpassa de internationella redovisningsreglerna för onoterade företag, istället har de startat ett projekt för att arbeta fram fristående nationella regler (Bengtsson 2004). BFN är statens expertorgan på redovisningsområdet och ska hjälpa regeringskansliet i redovisningsfrågor samt uttala sig om författningsförslag. De har också huvudansvaret för utvecklandet av god redovisningssed, vilket sker genom utgivning av allmänna råd och informationsmaterial (BFN¹ 2007).

De ovan nämnda fristående nationella reglerna tas fram för olika kategorier av företag, där företagen delas in beroende på sin storlek eller möjligen i vissa fall genom verksamhetsform eller andra kriterier (Bengtsson 2004).

Det finns fyra olika kategorier, vilka utgår från de nya gränsvärdena i årsredovisningslagen (SFS 1995:1554). För var och en av de olika kategorierna av företag tar nämnden fram ett regelverk som behandlar allt som ska gälla för upprättandet av årsbokslut och årsredovisningar (BFN 2006). Företag ska följa de regler i den kategori företaget tillhör. De ¹

kan dock alltid välja att flytta upp en kategori och ska då tillämpa alla reglerna för den kategorin (BFN² 2007).

Det senaste framlagda utkastet i detta förenklingsprojekt är K2, som är avsett för mindre bolag. Dess syfte är att minska antalet regler, samla reglerna i ett allmänt råd och överlag förenkla och förtydliga regelverket. Det idag gällande regelverket består av både allmänna råd, uttalanden och rekommendationer med mera, som ger olika lösningar på redovisnings- frågor, vilket i sin tur gör att det ställs stora krav på tilläggsupplysningar (BFN² 2007). En förenkling som gjorts i och med K2-projektet är att det inte är tillåtet med värdering till verkligt värde då det huvudsakligen bygger på försiktighetsprincipen (BFN 2007). ³

På samma sätt som BFN har även International Accounting Standards Board (IASB) ett liknande projekt för små och medelstora företag (SME) (IASB¹ 2007). IASB är en privaträttslig organisation med säte i London och är internationellt en stor normsättare. IASB har under en längre tid arbetat med att utveckla de globala redovisningsstandarderna IAS/IFRS. Syftet är att utforma högkvalitativa redovisningsstandarder som ska resultera i finansiella rapporter av hög kvalitet och som ska ge jämförbara redovisningsrapporter.

Standarderna ska vara möjliga för alla företag att använda (IASB² 2007).

IASB:s projekt för SME-företag har som syfte att ta fram en internationell redovisningsstandard skräddarsydd för att möta just dessa företags behov.

Redovisningsreglerna för SME-företagen ska även de vara högkvalitativa, begripliga och ska kunna användas av länder världen över. Målet är att rapportering för SME-företag som väljer att använda internationella standarder ska förenklas. Det bland annat för att de ska kunna möta sina intressenters behov av finansiella rapporter (IASB¹ 2007).

Det finns faktorer som gör att IASB:s arbete skiljer sig från det i Sverige utfört av BFN. En av dessa beror på skillnader som sträcker sig långt tillbaka i tiden och har att göra med vilka olika redovisningstraditioner länderna har.

Artsberg (2003) skriver att IASB:s regler ligger närmast den så kallade anglosaxiska redovisningen och Smith (2006) menar att värdering till verkligt värde är ett uttryck för den redovisningstraditionen. Inom den kontinentala traditionen har istället försiktighet varit mer dominerande.

Sverige omfattas av den kontinentala traditionen tillsammans med de andra västeuropeiska länderna med undantag för Storbritannien, Irland och

Nederländerna. De tre senare länderna och USA omfattas istället av den anglosaxiska traditionen (Smith 2006).

Intressenterna inom den anglosaxiska och den kontinentala gruppen är olika starka och viktiga vilket leder till att redovisningslösningarna inom dessa huvudgrupper inte ser lika ut. Det beror på att redovisningslösningarna växer fram genom ett samspel mellan olika intressenter. På grund av dessa skillnader anses den anglosaxiska redovisningen vara mer informativ och öppen och ha en mindre försiktig redovisning i jämförelse med den kontinentala redovisningen (Artsberg 2003).

Det som framförallt skiljer den anglosaxiska och den kontinentala gruppen är källan till finansiering, om företaget är finansierat med aktiekapital eller upplånat kapital (Artsberg 2003). Inom den anglosaxiska traditionen har aktieägare haft stort inflytande, då bolagen i större utsträckning varit börsnoterade medan det i de kontinentala länderna varit staten, banken och familjeintressen som har haft ett avgörande ägarinflytande (Smith 2006).

Enligt IASB är bankfinansiering internationellt sett viktigt för de små och medelstora företagen då över hälften av dessa får sitt kapital från banker (IASB³ 2007).

Enligt en undersökning utförd av Jonas Frycklund (2006) är de svenska, mindre företagen mycket beroende av bankfinansiering, hela 64 % av de tillfrågade företagen svarade att bankfinansiering var den viktigaste formen av finansiering. Banker kan erbjuda finansiering till företag och de har vanligtvis fullständiga krav på återbetalning. I gengäld kräver de att företagen har säkerheter (Garmer & Kyllenius 2004). De undersöker tillgångar som kan fungera som säkerhet för krediten, vilket innebär att de tittar till historiska siffror och hur företagets ledning sköter verksamheten (Hansson 1998), de förlitar sig helt enkelt på de finansiella rapporterna när de tar kreditgivningsbeslut (IASB³ 2007).

1.2 Problemdiskussion

Den anglosaxiska och den kontinentala redovisningen leder till olika redovisningslösningar. Då IASB:s regelverk ligger närmast den anglosaxiska redovisningen och BFN:s regelverk ligger närmast den kontinentala, eftersom K2 bygger på försiktighetsprincipen, är det sannolikt att de två regelverken skiljer sig. Sverige, som medlem av den Europeiska Unionen

(EU), har påverkats av IASB genom IAS-förordningens regler, vilket gör att det inte är helt orimligt att även IASB:s regler för SME-företag i framtiden kommer påverka de svenska normerna genom ytterligare förordningar från EU. På grund av denna aspekt är det av intresse att se om det idag råder skillnader mellan regelverken.

Både Artsberg (2003) och Smith (2006) skriver om den skillnad som finns mellan företags finansiering i länder från de olika traditionerna. Skulle IASB:s SME-regler influera de svenska reglerna genom vårt medlemskap i EU, kan det påverka kreditgivarnas situation. Kreditgivare är den klart dominerande finansieringsparten i Sverige idag och de använder sig av bland annat den finansiella informationen för att bestämma om de ska bevilja en kredit. I den finansiella informationen tittar de på tillgångarna för att se att det finns säkerheter för krediten. Kan det vara så att bankernas roll som stor finansiär minskar eller att deras intressen inte blir tillgodosedda i lika stor utsträckning om det mer anglosaxiska regelverket skulle införas.

Det är därför av intresse att ta reda på vilket av regelverken som kreditgivarna föredrar, eftersom ett mer aktieägarorienterat perspektiv kanske skulle försvåra för kreditgivare att ställa upp som finansiärer om de finansiella rapporternas information ändras och inte längre tillfredsställer dem helt. Det är ju så att det mer aktieägarorienterade perspektivet eftersträvar de verkliga värdena medan den kontinentala traditionen bygger på en försiktig värdering. Det betyder helt enkelt att värderingsprinciper skiljer sig beroende på vad regelverken härstammar ifrån. Därför är det speciellt intressant att se hur just värderingen av tillgångar skiljer sig mellan regelverken, då tillgångar också är just vad bankerna tittar på. Det är även av intresse att veta vilket av regelverken kreditgivarna skulle föredra ur sitt kreditgivarperspektiv, om det ena är bättre än det andra ur deras synvinkel.

1.3 Problemformulering

Av föregående bakgrund och problemdiskussion har följande forsknings- frågor formulerats:

• Vilka skillnader föreligger mellan Bokföringsnämndens projekt för K2-företag och IASB:s projekt för SME-företag avseende värdering av tillgångar?

o Vilket regelverk föredrar svenska kreditgivare att de svenska K2-företagen tillämpar och varför?

1.4 Syfte

Syftet är att genom en jämförelse av IASB:s SME-projekt och BFN:s K2- projekt definiera skillnaderna avseende värdering av tillgångar och undersöka vilket av regelverken som ur ett kreditgivarperspektiv föredras att tillämpa på svenska mindre aktiebolag och varför.

1.5 Avgränsning

Jämförelsen kommer att behandla BFN:s och IASB:s regelverk för mindre företag. Avgränsning görs till att enbart behandla hur olika tillgångar värderas, där tillgångsslagen varulager, kundfordringar maskiner och inventarier samt fastigheter kommer att studeras. Det då dessa tillgångar är en viktig del vid bedömning om finansiering av företag för kreditgivare.

Med kreditgivare menas i uppsatsen svenska banker, då banker står för en stor del av finansieringen till mindre svenska aktiebolag.

1.6 Fortsatt disposition

Kapitel 2

I detta kapitel presenteras den metod som använts vid uppsatsens uppbyggnad. Kapitlet behandlar vilket övergripande synsätt som undersökningen belagts med. En redogörelse görs för de metoder som använts vid undersökningarnas genomförande.

Kapitel 3

För att få en teoretisk referensram behandlar detta kapitel BFN:s och IASB:s organisationer och deras respektive projekt där deras grundläggande principer om tillgångar och hur de värderas på olika sätt beskrivs. Kapitlet behandlar även olika redovisningstraditioner, harmonisering och kreditgivning.

Kapitel 4

I detta kapitel presenteras för undersökningen relevanta delar från BFN:s utkast ”Bokföringsnämndens vägledning –årsredovisning för mindre aktiebolag” och IASB:s utkast ”Exposure draft of a proposed IFRS for Small and Medium-sized Entities”

Kapitel 5

Resultaten från fyra intervjuer presenteras i detta kapitel. Intervjuerna har genomförts med anställda på Sparbanken Alingsås, Nordea, SEB och Handelsbanken.

Kapitel 6

Här tolkas och analyseras skillnaderna mellan regelverken, respondenternas svar och teorin. Först behandlas skillnaderna mellan regelverken kopplade till teorin för att i nästkommande avsnitt kopplas samman med svaren från intervjuerna med en återkoppling till teorin.

Kapitel 7

I detta kapitel presenteras de slutsatser som dragits utifrån analysen och problemformuleringen. Här binds hela arbetet samman och svar på problemfrågorna redovisas.

Kapitel 8

I detta kapitel förs en avslutande diskussion kring uppsatsen och dess frågeställning. Avslutningsvis innefattar kapitlet även förslag till fortsatt forskning.

Källförteckning

Källförteckningen presenteras, enligt Harvardsystemet, i alfabetisk ordning för bästa möjliga översikt.

2 Metoddiskussion

Kapitlet innehåller en diskussion som förs runt den metodologi uppsatsen kännetecknas av. Först tas positivismens och hermeneutikens grunder upp och vilken av dessa som lämpar sig bäst för uppsatsens undersökning.

Därefter beskrivs metoderna som använts vid undersökningarnas genomförande. Vidare redogörs för det empiriska undersökningsområdet och tillvägagångssättet. Slutligen diskuteras olika sätt att dra slutsatser på, vilken data som använts till uppsatsen och uppsatsens relevans.

2.1 Vetenskapligt förhållningssätt

För att veta hur man ska gå tillväga och varför, utgår man från olika vetenskapsteoretiska grunder. Positivism och hermeneutik är två vetenskapsteoretiska grunder, vilka i sin tur ligger till grund för vilken metodteori som används (Lundahl & Skärvad 1999).

Den positivistiska vetenskapsteorin ser på världen ur ett naturvetenskapligt synsätt. Samhällsvetenskapliga undersökningar anses därför kunna besvaras på samma sätt som naturvetenskapliga undersökningar. Målet för de som är hängivna positivismen är att finna ett samband mellan orsak och verkan, det vill säga att finna förklaringar till olika fenomen. Positivister är objektiva, då de inte kopplar samman värderingar med fakta. De förespråkar det som är verkligt och tydligt och bortser från det som inte är iakttagbart. De vill också avbilda och förenkla verkligheten, därför är statistik en stomme i deras undersökningar (Andersson 1979).

Hermeneutikens huvudsakliga syfte är att tolka och söka förståelse, men syftet kan också vara att skapa förändringar. Hermeneutiker, till skillnad från positivister, skiljer mellan sociala och fysiska fenomen. De anser att de inte kan jämställas. De sociala fenomenen tolkas alltid av människan och det går därmed inte att vara helt objektiv. De anser helt enkelt att alla på något sätt tillför sin subjektivitet vid forskning, delvis på grund av att personliga erfarenheter ofta är en förutsättning för att finna ny kunskap (Lundahl &

Skärvad 1999).

Denna uppsats utgår från ett hermeneutiskt synsätt, då det är en djupare förståelse som uppsatsen och dess syfte bygger på. En viss förförståelse till ämnet finns, vilket innebär en avsaknad av objektivitet. Tanken med uppsatsen är inte att enbart få fram rena fakta genom undersökningarna, utan att få djupare kunskap. Målet är att urskilja de skillnader i värderingsmetoder som finns mellan regelverken gällande de utvalda tillgångsslagen och få en djupare förståelse för dem. Målet är även att få veta vilka tankar respondenterna har kring ämnet, vad de grundar sina svar på och få förståelse för hur de tänker.

Undersökningarna innebär automatiskt en viss påverkan eller subjektivitet från intervjuarnas sida i och med att kunskapen i ämnet och engagemanget runt det ökat. Detta stärker uppsatsens hermeneutiska utgångspunkt eftersom positivismen förutsätter objektivitet.

2.2 Undersökningsmetod

För att lösa problem och nå ny kunskap används olika metoder. Metoder är som redskap vilka används för att kunna uppnå den målsättning som forskaren har med sin undersökning. För att kunna göra en seriös undersökning är det därför tvunget att det finns en viss kunskap om olika metoder. Två typer av metoder (metodteorier) som finns inom samhällsvetenskapen är den kvantitativa och den kvalitativa (Holme &

Solvang 1997). Dessa metodteorier utgår från de två vetenskapsteorierna positivism och hermeneutik. Den kvantitativa metodteorin utgår från positivismen och den kvalitativa metodteorin utgår från hermeneutiken (Lundahl & Skärvad 1999).

Vilken metod som används grundar sig på vilken av dem som passar bäst för att ge relevanta svar på forskningsfrågorna. För att förstå vilken metod som är lämpligast för att besvara forskningsfrågorna i denna uppsats kommer de båda metoderna kort att presenteras nedan.

Den kvantitativa metoden har som utgångspunkt att undersökningen ska behandla enheter som är mätbara. För en kvantitativ undersökning krävs det att svaren kan rangordnas, genom exempelvis skalor eller olika gruppindelningar (Andersen 1994). Syftet med den kvantitativa metoden är att fastställa en kvantitet, det vill säga storlek eller mängd, av någon kvalitet hos en viss företeelse. Underförståelsen är att verkligheten kan beskrivas

uteslutande med siffror (Eneroth 1994). Det handlar om exakta observationer som mäts objektivt samt rent allmänt om hög strukturering och formalisering (Andersen 1994).

Den kvalitativa metoden undersöker saker som inte är mätbara, istället handlar det om att finna säregna och unika egenskaper. Andra utmärkande drag är att den kvalitativa metoden går på djupet, med andra ord samlar in mycket information om få objekt. Detta skiljer sig kraftigt från den kvantitativa metoden som istället söker mindre information från fler objekt (Holme & Solvang 1997). Den kvalitativa metoden är helt enkelt en metod som ger kunskap om vilka slags kvalitéer en företeelse har. Det är med denna metod underförstått att samtliga företeelser är kvalitativt unika. Syftet är att hitta de kvaliteter som tillsammans kännetecknar den speciella företeelsen (Eneroth 1994).

Inom den kvalitativa forskningen har även forskaren en närhet till undersökningen vilket tar sig uttryck i att forskaren och undersökningsobjektet har en närmare relation än vad som är fallet med de kvantitativa metoderna. I övrigt är den kvalitativa metoden mer osystematisk och ostrukturerad, exempelvis används djupintervjuer som inte har fasta frågor eller svar (Holme & Solvang 1997).

Både undersökningen av de två regelverken och den med de djupgående intervjuerna har genomförts med en kvalitativ metod. Med huvudfrågan, vilka skillnader som finns mellan BFN:s projekt för K2-företag och IASB:s projekt för SME-företag och delfrågan, vilket av regelverken som svenska kreditgivare föredrar och varför de gör det, är det inte möjligt att få svar som är mätbara, vilket styrker att detta är en kvalitativ undersökning.

Regelverken som har undersökts är inte framställda på liknande sätt vilket gjorde det mer komplicerat och det var nödvändigt att undersöka dem noggrant för att kunna besvara den övergripande forskningsfrågan. Det är således inte fråga om någon kvantitativ undersökning. I intervjuerna existerade det inte några fasta svarsalternativ, utan alla frågor hade öppna svar där respondenten fritt fick yttra sig, vilket styrker att även undersökningen till uppsatsens delfråga är av kvalitativ art. Syftet med djupintervjuerna var att få ut så mycket relevant information som möjligt av respondenterna, som sedan använts som underlag till tolkningar och analyser.

Genomgående för uppsatsen finns, som ovan nämnts, ett hermeneutiskt synsätt och tänkande, vilket ligger till grund för kvalitativa undersökningarna.

2.3 Uppsatsens undersökningsområde

I detta avsnitt presenteras vad som undersöks i uppsatsen och varför. För att ta reda på vilka tillgångar som är vanligast att svenska banker (kreditgivare) tittar på och analyserar vid kreditgivning till mindre aktiebolag har en mindre förundersökning utförts. Denna undersökning har enbart gjorts i syfte att ta reda på vilka tillgångsslag som är relevanta att undersöka i uppsatsen och kommer därför inte att presenteras närmare i uppsatsen. Vid genomförande av förundersökningen tillfrågades bankpersonal på respektive banks företagsavdelning, som dagligen hanterar denna typ av ärenden. För att säkerställa att rätt person kontaktades besöktes bankerna, för att där sedan hänvisas till personen i fråga. Vid samma tillfälle tillfrågades och bokades tid för djupintervjuerna med de personer som deltog i förundersökningen.

De banker som valts ut för både förundersökningen och intervjuerna är Handelsbanken, Nordea, SEB och Sparbanken i Alingsås. Dessa banker valdes då de tillhör de största bankerna i Sverige och därmed kan anses representera den svenska bankmarknaden. Sparbanken Alingsås är förvisso en mindre lokal bank, men har ett nära samarbete med Swedbank där kreditgivningsmetoderna är ungefär desamma. Denna bank valdes med anledning att det sedan tidigare finns kontakter med banken. För de resterande bankerna valdes kontor i Borås eftersom de ligger i närheten till Högskolan i Borås.

Endast en respondent från vardera banken har valts, då bankerna internt tillämpar likartade metoder för kreditgivning. Fyra respondenter har valts då det utgör ett bra underlag för den djupare studien. Dessa respondenter tillhör samtliga vardera bankens företagsavdelning och har kunskaper om kreditgivning till mindre aktiebolag. Följande respondenter har intervjuats:

Anders Korpås från Sparbanken Alingsås, Christer Fogelström från Nordea, Tommy Alfelt från SEB och Magnus Liman från Handelsbanken.

Uppsatsens undersökningsområde kommer först att innefatta en djupgående granskning av de delar i BFN:s och IASB:s regelverk som behandlar de

utvalda tillgångsslagen kundfordringar, varulager, maskiner och inventarier samt fastigheter och dessa tillgångars värderingsmetoder. Valet av dessa tillgångar gjordes genom den tidigare nämnda förundersökningen.

Värderingsmetoderna undersöks då det är själva värderingen som påverkar balansräkningen, vilket är en del av den information som bankerna tar hänsyn till vid kreditgivningsärenden.

All information om de berörda tillgångsslagen från utkasten har inte tagits med utan endast det som berör värdering, det vill säga information som kan innebära att balansräkningens poster blir annorlunda. I de fallen inte hela paragrafen varit relevant för undersökningen har resterande information inte tagits med och har istället ersatts med följande: […]. De paragrafer som direkt omfattar undersökningen har tagits med i ett eget kapitel, jämförelse mellan K2 och SME, eftersom de utgör stommen i uppsatsens undersökning.

Information från utkasten har även använts i den teoretiska referensramen för att ge läsaren en inblick i regelverkens grundläggande principer och bestämmelser om tillgångar och värdering. Dessa övergripande delar behandlar dock inte specifika värderingsfrågor om de utvalda tillgångsslagen och ingår därmed inte i samma kapitel som övriga paragrafer.

Anledningen till att regelverken från BFN och IASB har valts att undersöka är att BFN:s regelverk för K2-företag snart kommer att börja tillämpas i Sverige och att IASB:s regelverk eventuellt kan komma att införas i Sverige vid en fortsatt harmonisering.

2.4 Tillvägagångssätt

I detta avsitt presenteras hur undersökningarna har gått till väga. För att jämföra IASB:s och BFN:s regelverk har originalutkasten till dessa använts, vilka funnits tillgängliga på respektive organisations hemsida. Ur dessa har sedan information om värderingsregler för varulager, kundfordringar, maskiner och inventarier samt fastigheter hämtats för att forma underlaget till den första av uppsatsens undersökningar. Reglerna från BFN:s utkast har skrivits av ordagrant medan reglerna från IASB:s utkast har översatts då dessa var författade på engelska.

Vid översättningsarbetet har IASB:s International Financial Reporting Standards 2006 och den svenska Internationell redovisningsstandard i Sverige 2005 använts som hjälpmedel. I de fall där reglerna i utkastet

överrensstämt ordagrant med International Financial Reporting Standards 2006 har den svenska översättningen av dessa i Internationell redovisningsstandard i Sverige 2005 använts i uppsatsen. Då utkastets regler inte kunnat återfinnas ordagrant, har ändå de båda böckerna använts som hjälpmedel för att få liknande uttryck och språk genom hela översättningen.

Utöver detta har Nationalencyklopedins översättningstjänst utnyttjats, vilken kan nås genom Högskolan i Borås biblioteks hemsida.

En sammanfattning av de mest väsentliga skillnaderna mellan regelverkens värderingsregler (bilaga 1) skickades via e-post till respondenterna innan intervjuerna genomfördes, eftersom de efterfrågade denna information då de inte var insatta i dessa utkast till regelverk. Underlaget förenklades för att på ett tydligt sätt framhäva de skillnader som är intressanta för bankerna. Med underlaget skickades också ett antal övergripande frågor för att underlätta för respondenterna. Under intervjuerna antecknades respondenternas svar för att underlätta för kommande sammanfattning. När intervjuerna genomfördes användes inga svarsalternativ eftersom standardiserade svar inte var önskvärda, då avsikten med undersökningen var att gå på djupet. Frågorna var utformade på ett mycket övergripande sätt för att minska den eventuella påverkan det skulle kunna ha på respondenterna.

En grundtanke vid intervjuerna var att respondenterna fritt skulle få formulera sina tankar kring ämnet för att få bästa möjliga information. Detta gjorde att intervjuerna mer hade karaktären av samtal än just intervju, frågor ställdes först när respondenten avvikit för mycket från ämnet. För att respondenterna skulle berätta om rätt målgrupp påpekades i början av intervjuerna att det var mindre, etablerade aktiebolag, där det finns finansiell historik, som skulle behandlas. Intervjuerna resulterade i en stor mängd information och den information som inte är väsentlig för uppsatsen har därmed exkluderats och intervjuerna sammanfattats.

Sammanfattningarna skedde snarast möjligt efter intervjuerna, eftersom respondentens svar och ordval då fanns färskt i minnet. I kapitlet med intervjuresultaten har de sammanfattade intervjutexterna valts att presenteras var för sig för att ge läsaren en klar och tydlig bild av vad vardera respondenten sagt. De har även delats upp i att först behandla bankernas process vid kreditgivning till företagskunder, för att få en förståelse till varför bankerna värderar tillgångarna som de gör. Därefter beskrivs hur de ser på värdering av de olika tillgångsslagen utifrån vartdera utkastet.

Analyskapitlet har lagts upp på samma sätt som forskningsarbetet fortskred.

Först har skillnaderna mellan regelverken analyserats tillsammans med teorin och sedan har skillnaderna som kunde urskiljas ställts mot de svar som framkom under intervjuerna. Analysen är en tematisk sammanställning av de olika tillgångsslagen. Analysen speglar således forskningsarbetets tillvägagångssätt.

2.5 Slutledningsmetod

Enligt Andersen (1998) finns det två olika tillvägagångssätt för att dra slutsatser, induktion och deduktion. Deduktion kallas för bevisföringens väg och induktion för upptäcktens väg. Deduktion är därmed att utgå från teorin och sedan dra slutsatser om enskilda händelser i empirin. Det induktiva sättet baseras på empirisk data, att samla in data från empirin för att sedan komma fram till en teori eller princip.

Uppsatsen bygger på en deduktiv slutledningsmetod då utgångspunkten i uppsatsen är teorin om att redovisningsnormer är olika beroende på vilken redovisningstradition de utgår från. Denna teori ligger till grund för uppsatsens huvudfråga medan uppsatsens delfråga bygger på teorin om att de flesta K2-företagen i Sverige finansieras av banker. Dessa teorier kommer därför presenteras i den teoretiska referensramen. I analysen kommer teorin att ställas mot resultatet från undersökningarna, det vill säga jämförelsen och intervjuerna. Det blir därmed helt naturligt att gå från en rådande teori till att testa den empiriskt och dra slutsatser, det vill säga att använda ett deduktivt tillvägagångssätt.

2.6 Datainsamling

De data som använts för att skriva denna uppsats har hämtats från böcker, rapporter och elektroniska källor samt svaren från respondenterna. Enligt Andersen (1998) kan data klassificeras på olika sätt, antingen är det primärdata eller sekundärdata. De data som samlas in av forskaren själv är primärdata, det kan vara exempelvis intervjuer och enkäter. Data som däremot har samlats in av andra är sekundärdata, vilket kan vara böcker, tidningsartiklar och filmer.

De primärdata som använts till denna uppsats är svaren från intervjuerna som genomförts. Sekundärdata består av de böcker, rapporter och elektroniska källor som ligger till grund för informationen i metodkapitlet, den teoretiska referensramen och kapitlet jämförelse mellan K2 och SME.

Källorna i metodkapitlet kommer uteslutande från böcker, de i den teoretiska referensramen kommer att utgöras av både böcker, rapporter och tillförlitliga elektroniska källor, medan de i kapitlet jämförelse mellan K2 och SME utgörs av utkasten till regelverken som BFN och IASB producerat.

2.7 Giltighetsanspråk

Reliabilitet handlar om hur pålitlig de fakta är som observerats. Mäts samma fenomen flera gånger och resultaten blir ungefär desamma innebär det hög reliabilitet. Det finns två olika typer av reliabilitet, nämligen intersubjektiv och intrasubjektiv. Den förstnämnda mäter graden av överensstämmelse mellan olika forskares mätningar av samma fenomen.

Den sistnämnda, intrasubjektiv reliabilitet, mäter däremot hur bra en och samma forskares olika mätningar av samma fenomen stämmer överens (Andersen 1994).

Reliabiliteten är lättare att mäta på kvantitativa undersökningar, då de ska vara objektiva och möjliga att generalisera till en större population. Denna uppsatsens undersökning bygger på att genom få studeringsobjekt söka en djupare förståelse, vilket gör att det är svårt att få samma svar på liknande undersökningar. Djupintervjuer är inte till för att kunna generaliseras och de ger inte samma svar.

När det gäller den jämförande studien av de två regelverken påverkas inte underlaget vid olika studier, vilket borde leda till att reliabiliteten förbättras.

Tilläggas bör dock att utkasten inte är fastslagna än, vilket kan innebära att de ändras innan de blir slutgiltiga. Studien utsätts också för undersökarnas subjektivitet, då texten tolkas och analyseras utifrån egna erfarenheter och kunskaper.

Validitet är ett mätinstruments förmåga att mäta det som avses mätas.

Eriksson och Wiedersheim-Paul (2001) beskriver de två olika typerna av validitet, inre och yttre validitet. Inre validitet handlar om hur bra undersökningens mätinstrument överensstämmer med det som ska

undersökas. Den yttre validiteten handlar om hur bra undersökningens resultat stämmer överens med verkligheten.

Det är viktigt att det är rätt person som väljs ut till undersökningen för att få relevanta svar. Respondenterna till undersökningen måste vara de som inom banken arbetar med företag och som har kunskap om kreditgivning till företag vars huvudsakliga finansiering ombesörjs av banken. För att få en bredd i undersökningen har respondenter från olika banker valts, då banker internt har en likartad arbetsmetod. Hade respondenterna valts från en och samma bank hade det inte gett en rättvis bild och validiteten hade försämrats avsevärt. För att ytterligare säkerställa en hög validitet har de sammanfattade intervjuerna återsänts till respondenterna för kommentarer, för att inga missförstånd ska föreligga.

I den jämförande studien är det viktigt att direkt titta på BFN:s och IASB:s egna dokument för att få korrekta uppgifter och inte titta på andras förklaringar eller översättningar av dem. De kan redan i sin tur då ha belagts med subjektiva värderingar. För att uppnå god validitet är det viktigt att inte bara plocka ut och läsa och tolka just de delar i regelverken som är av intresse för uppsatsen. Det primära är att få en klar förståelse för helheten, för att inte riskera att något tas ur sitt sammanhang. Det skulle kunna leda till missvisande resultat. Översättningen av de relevanta delarna i IASB:s regelverk är av stor betydelse för validiteten, därför läggs stor vikt på förståelse och omsorgsfullhet.

3 Teoretisk referensram

I detta kapitel kommer inledningsvis anglosaxisk och kontinental redovisningstradition att beskrivas som sedan följs av ett avsnitt om harmonisering och kreditgivning. Därefter presenteras BFN och IASB. Där finns att läsa vad för organisationer det är, deras syften, deras projekt för mindre företag samt deras grundläggande bestämmelser för tillgångar och värdering.

3.1 Anglosaxisk och kontinental tradition

Inom redovisningen finns det två olika redovisningstraditioner, den kontinentala och den anglosaxiska traditionen. Den kontinentala traditionen omfattar de västeuropeiska länderna förutom Storbritannien, Irland och Nederländerna och den anglosaxiska omfattar de tre föregående länderna och USA (Smith 2006). Att det finns olika redovisningslösningar beror på att de växer fram som ett samspel mellan olika intressenter. I olika länder är intressenterna olika viktiga och framgångsrika vilket leder till att redovisningslösningarna blir olikartade (Artsberg 2003). Skillnaden mellan dessa traditioner ligger långt tillbaka i tiden och en stor olikhet är att civilrätten från länder med den kontinentala traditionen bygger på nedskrivna lagar medan det i anglosaxiska länder är sedvanerätt och domstolars prejudikat som har större betydelse (Smith 2006).

Redovisningen har utvecklats olika och det har som sagt att göra med att intressenterna i de två grupperna av länder är olika starka. I länder som tillhör den kontinentala traditionen har staten, banker och familjeintressen haft ett avgörande ägarinflytande. Företag i anglosaxiska länder har däremot i större utsträckning varit börsnoterade, vilket lett till att aktieägarna har en framträdande roll (Smith 2006). Det är således den huvudsakliga källan till finansiering som påverkat redovisningslösningarna. I synnerhet i vilken utsträckning företagen är finansierat med aktiekapital eller upplånat kapital (Artsberg 2003).

Det finns dock fler saker som gör att de båda traditionerna skiljer sig, som exempelvis kopplingen mellan redovisningssystemet och skatteberäkningen.

Kopplingen finns i de kontinentala länderna i större utsträckning än i de

anglosaxiska (Artsberg 2003). Detta har gjort att redovisningarna i de anglosaxiska länderna har kunnat tillgodose marknadernas krav på ett bättre sätt. Uttrycket ”true and fair”, det vill säga att redovisningen ska ge en rättvisande bild av verkligheten, är något som styr redovisningen i de anglosaxiska länderna. Detta är något som gör att det även finns skillnader i exempelvis värderingsfrågor. Värdering till verkligt värde är ett uttryck för den anglosaxiska redovisningstraditionen medan försiktighet har varit mer dominerande inom den kontinentala traditionen (Smith 2006).

Skillnaderna mellan de båda grupperna av länder har gjort att anglosaxisk redovisning anses vara mer informativ och öppen samt mindre försiktig än kontinental redovisning (Artsberg 2003). Redovisningar i de anglosaxiska länderna tenderar att vara mer marknadsorienterade än i de kontinentala länderna, eftersom det där finns en större andel börsnoterade företag där investerarna är beroende av företagens externa information. I de kontinentala länderna finns en högre andel statliga bolag och företag som inte är noterade.

Dessa företags intressenter är mindre beroende av företagens externa information då de oftare, än intressenter till företag i anglosaxiska länder, har större tillgång till företagens interna information (Ball 2006).

3.2 Harmonisering

De senaste decennierna har skillnaden mellan redovisning som upprättats i länder med den anglosaxiska traditionen och den från länder med kontinental tradition börjat luckrats upp i och med en harmonisering av redovisningen (Smith 2006). Målet med harmonisering är att skapa jämförbarhet mellan räkenskaper och för att nå det målet anser många att det krävs att alla berörda företag använder samma redovisningsregler (Van Hulle 1993).

Harmoniseringen har skett genom att länder med den kontinentala traditionen påverkats av den anglosaxiska traditionen. Detta beror bland annat på att Storbritannien blivit medlem i EU vilket har inneburit att ”true and fair” har upphöjts till en övergripande princip i EU:s redovisningsdirektiv. I Sverige har uttrycket ”true and fair” översatts till rättvisande bild (Smith 2006).

En andra orsak till utvecklingen är IASB:s arbete med att utarbeta sina standarder, vilka bygger på den anglosaxiska traditionen (Smith 2006). Även om IASB sedan dess tillkomst har fått en alltmer internationell styrelse kan

organisationen trots allt anses vara starkt anglosaxisk (Ball 2006). IASB är en internationell organisation som arbetar för en harmonisering av världens redovisning och för detta ändamål utvecklar standarder vilka ska kunna användas i länder världen över, bland annat har EU beslutat att använda sig av dess standarder i sitt harmoniseringsarbete. Det är något som påverkar den svenska redovisningen (Artsberg 2003), då IAS-förordningen sedan år 2005 varit tvingande rätt för noterade svenska företag (Regeringens proposition 2005/06:116).

Harmonisering av länders redovisning kan ske på olika sätt. En strategi är att använda sig av enhetliga redovisningsregler, en andra, något mjukare strategi, är att använda likvärdiga regler och en tredje är att använda regler med valmöjligheter där önskvärda alternativ anges. Den sistnämnda strategin är den som IASB använder sig av och den kan sägas ligga mellan den första och den andra strategin, dock närmare den första eftersom den slutgiltiga målsättningen är att avskaffa valmöjligheterna och endast ha ett alternativ (Van Hulle 1993).

Anledningen till harmonisering av redovisningen är idag främst att den globala kapitalmarknaden kräver jämförbara redovisningar och en harmoniserad redovisning gör det möjligt att kontrollera och styra i en globaliserad värld (Artsberg 2003). Känner investerare osäkerhet för hur vinster räknats fram när de granskar finansiella rapporter från andra länder kan det leda till att kostnaden för kapital ökar, det vill säga att investerarna vill ha högre avkastning på grund av den större osäkerheten. Osäkerheten grundas i att investerarna inte känner till de olika redovisningsregler länder har. För att öka den ekonomiska effektiviteten på kapitalmarknaden behövs därför liknande regler världen över (Ball 2006). IASB:s harmoniseringsarbete har bland annat som syfte att öka den ekonomiska effektiviteten på kapitalmarknaden. Då bland annat banker verkar internationellt är en harmonisering på redovisningsområdet positiv eftersom företags finansiella rapporter ligger till grund för bankers kreditbeslut (IASB³ 2007).

3.3 Kreditgivning

Finansiering är ett av de viktigaste problemen för företag att lösa (Garmer &

Kyllenius 2004). De behöver kapital eftersom verksamheten normalt binder just kapital och de behöver kontanta medel för att göra utbetalningar och för

att investera i tillgångar (Hansson 1998). Banker kan erbjuda finansiering till företag och de har vanligtvis fullständiga krav på återbetalning. I gengäld kräver de att företagen har säkerheter (Garmer & Kyllenius 2004). Det kapital som bankerna förmedlar är helt dominerande för försörjningen av mindre företag (Hansson 1998). En undersökning visar att de svenska mindre företagen är beroende av denna finansiering, 64 % av företagen som deltog i undersökningen uppgav att bankfinansiering var den viktigaste finansieringsformen (Frycklund 2006). Enligt IASB är bankfinansiering viktig för de små och medelstora företagen då över hälften av dessa får sitt kapital från banker (IASB³ 2007).

Banker kan erbjuda företag olika tjänster eller finansieringsformer där de vanligaste är investeringskredit, rörelsefinansiering och lagerfinansiering.

Investeringskredit är en finansieringsform som används när företag behöver låna pengar för att göra en specifik investering, det kan exempelvis handla om ett inköp av en maskin. Rörelsefinansiering är lån som företag får för att de har likviditetsvariationer (Garmer & Kyllenius 2004), i de flesta företag sker utbetalning innan inbetalning exempelvis om företag ger kredit till sina kunder och de inte betalar innan kredittiden är slut och leverantörernas kredittid är kortare eller om de betalas kontant (Hansson 1998).

Rörelsefinansiering är en finansiering som rör hela verksamheten, inte enbart en speciell investering och finansieringsformen består av en checkräkningskredit som bankerna erbjuder, vilket helt enkelt är en kredit som kopplas till ett bankkonto (Garmer & Kyllenius 2004).

Lagerfinansiering är när företag lånar pengar och lämnar sitt varulager som säkerhet för det. Denna finansieringsmetod kräver att det finns mycket pengar uppbundet i lagret och att det värderas mycket högt, det vill säga några miljoner kronor och uppåt. För banker innebär denna typ av finansiering mycket arbete eftersom lagret ska värderas och kontrolleras för att det ska kunna fastställas att allt stämmer. Det är viktigt att kontrollera att företaget faktiskt är ägare av varorna och att varorna inte är skadade (Garmer & Kyllenius 2004).

För att banker ska öka sina möjligheter att få tillbaka pengar som de lånat ut till företag, begär de någon form av säkerhet. Detta gör att banker har möjlighet att få tillbaka kapitalet även om företaget hamnar i problem, det vill säga om företaget inte går så bra som planerat (Garmer & Kyllenius 2004). En specifikation av företagets omsättningstillgångar, såsom varulager

och kundfordringar, är speciellt viktigt för dem som är intresserade av företagets kortsiktiga betalningsförmåga dit just kreditgivare (banker) räknas (Artsberg 2003)

Bankrörelselagen är en lag som reglerar stora delar av bankernas verksamhet vid exempelvis utlåning av kapital, det är statens sätt att kontrollera banker.

Denna lag ålägger banker att de normalt ska kräva ”betryggande säkerhet”

vid utlåning. Detta är dock inte tvingande om banken anser att det inte är nödvändigt (Garmer & Kyllenius 2004). Det finns i lagen ingen begränsning för hur stor en kredit utan säkerhet får vara för varje enskild kredittagare.

Tanken vid dessa lån är att företagets utvecklingsmöjligheter och företagsledningens skicklighet är en tillfredställande säkerhet för bankerna.

Bankerna begär dock säkerhet för huvuddelen av lånen (Hansson 1998).

Det finns två typer av säkerheter som banker oftast använder sig av, borgen och realsäkerheter. Banken kan begära olika typer av borgensförbindelser som säkerhet. Det innebär att en eller flera personer ställer upp och betalar de skulder som företaget har om företaget inte längre kan betala.

Borgensförbindelsen kan vara begränsad, det vill säga begränsad till ett visst belopp eller obegränsad, vilket innebär att alla skulder ska betalas oberoende av belopp (Garmer & Kyllenius 2004).

Realsäkerhet innebär säkerhet i något fysiskt som har ett visst värde vilket banken kan sälja, exempelvis kan det gälla pantbrev i en fastighet eller en företagsinteckning. Företagsinteckning omfattar den del av företagets egendom som inte är särskilt pantsatt, exempelvis maskiner, inventarier, varulager och kundfordringar (Garmer & Kyllenius 2004). Den säkerhet som grundas på företagsinteckning ger banker ett visst företräde till betalning ur företagets tillgångar vid utmätning och konkurs. Finns det flera företagsinteckningar gäller den äldre före den nyare (Bolagsverket 2007).

Företagsinteckningen pekar inte ut specifika tillgångar som säkerhet utan alla omfattas. Om företaget köper in maskiner eller om kundfordringarna ökar omfattas även de automatiskt av en tidigare uttagen företagsinteckning (Hansson 1998).

Vid kreditgivningsärenden bedömer banker företagets framtida lönsamhet för att kontrollera om företaget har förmåga att betala framtida amorteringar och räntor. Banker undersöker också de tillgångar som kan fungera som

säkerhet för krediten, vilket innebär att de tittar till historiska siffror och hur företagets ledning sköter verksamheten (Hansson 1998).

3.4 BFN

Bokföringsnämnden är en statlig myndighet som inrättades i samband med tillkomsten av 1976 års bokföringslag (Nationalencyklopedin 2007).

Nämnden har tio ledamöter som utses av regeringen, dagens ledamöter kommer från organisationer som exempelvis FAR SRS, Svenskt Näringsliv, Finansdepartementet och Skatteverket (BFN⁴ 2007).

BFN är den myndighet under regeringen som är statens expertorgan på redovisningsområdet, vilket innebär att den hjälper regeringen i redovisningsfrågor, uttalar sig över författningsförslag och deltar i utredningar. BFN har även huvudansvaret för utvecklandet av god redovisningssed. BFN:s normgivning sker bland annat genom att de ger ut allmänna råd om hur framförallt bokföringslagen (BFL) och årsredovisningslagen (ÅRL) ska tillämpas. Tidigare kallades dessa för rekommendationer och uttalanden, rekommendationerna behandlade redovisningsfrågor på ett mer övergripande plan medan uttalandena behandlade mer avgränsade frågor (BFN¹ 2007).

Fortsättningsvis kommer BFN:s normgivning ske genom att de ger ut tre olika serier av publikationer vilka är Bokföringsnämndens allmänna råd (BFNAR), vägledningar och uttalanden. BFNAR kommer att innehålla de normer som BFN självt beslutat om, vilka ofta är relaterade till BFL och ÅRL. Därför måste de läsas tillsammans med den lagtext de behandlar för att få en fullständig bild av vad som gäller på området. Dessa regler som BFN publicerar i BFNAR är inga formellt bindande föreskrifter, men de ger uttryck för vad som är god redovisningssed och BFL samt ÅRL anger att god redovisningssed ska följas. Ett företag kan därför inte hur som helst avvika från ett allmänt råd utan att bryta mot lagstiftningen (BFN⁵ 2007).

BFN kommer även att ge ut en serie som kallas ”Bokföringsnämndens vägledningar”, för att ge en samlad bild av hur redovisning ska se ut på ett visst område. De kommer att innehålla delar av lagar, förordningar, BFNAR och andra redovisningsnormer. Det kommer även att finnas kommentarer till dessa som förklarar hur redovisningen ska gå till i praktiken. Den tredje serien BFN ger ut är uttalanden, vilka kommer att behandla mer begränsade

frågeställningar. Då vägledningarna och uttalandena innehåller ytterligare förklaringar till de allmänna råden och därmed kommer återge innehållet i dem, har dessa samma rättsliga ställning som just råden (BFN⁵ 2007).

De senaste åren har utvecklingen på redovisningsområdet gått snabbt på grund av anpassningen till EG-rätten och införandet av IASB:s redovisningsstandarder. BFN har därför tidigare lagt ner ett stort arbete på att anpassa de internationella redovisningsreglerna så att de även ska passa onoterade bolag. Det har dock visat sig att redovisningsreglerna för dessa företag blivit alltför omfattande och komplicerade. BFN har därför beslutat att normgivningen ska förändras genom att istället utarbeta regelverk för olika kategorier av företag, något som ska förenkla på redovisningsområdet (Regeringens proposition 2005/06:116, Bengtsson 2004).

3.5 BFN:s förenklingsprojekt för K2

K2 är en del av BFN:s förenklingsprojekt, detta är det andra steget i BFN:s förenklingsarbete där det första regelverket, BFNAR 2006:1, för enskilda näringsidkare (K1) redan trätt ikraft. Den gamla normgivningen, vilken fortfarande är gällande, består av ett antal allmänna råd, uttalanden och rekommendationer med mera. Dessa regler har ofta sin utgångspunkt i internationella redovisningsregler och har ofta flera alternativa lösningar vilket gör att det finns stora krav på tilläggsupplysningar. Utgångspunkten för utformandet av reglerna i förenklingsprojektet ska vara användarnas behov och perspektiv och inte de internationella reglerna (BFN² 2007).

BFN har beslutat om att regelverk ska tas fram för företag i fyra olika kategorier, den första kategorin omfattar enskilda näringsidkare, den andra kategorin ska gälla mindre företag och kategori tre ska gälla större företag.

Den fjärde kategorin omfattar de företag som tillämpar IAS/IFRS (Regeringens proposition 2005/06:116). Avgränsningen mellan större och mindre företag finns lagstadgade i ÅRL 1 kap. 3 §. Större företag är de vars andelar, teckningsoptioner eller skuldebrev är noterade vid en börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller företag som uppfyller mer än ett av följande villkor:

a) medelantalet anställda i företaget har under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50,

b) företagets redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 25 miljoner kronor,

c) företagets redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50 miljoner kronor.

Mindre företag är företag som inte är större företag. (SFS 1995:1554).

Företag som genom sin storlek ingår i K2 ska följa de regler som finns i kategorins regelverk. Det finns dock möjlighet för ett företag att flytta upp till nästa kategori, K3 och ska då istället tillämpa samtliga regler i den kategorin (BFN² 2007). De företag som vill eller av olika skäl behöver en teoretiskt mer riktig redovisning kan därför istället välja att tillämpa K3 (BFN² 2007). Företag som på grund av sin storlek ingår i kategori K2, men som är moderföretag i en större koncern får inte tillämpa reglerna som finns i K2, utan ska tillämpa K3. Stöter företag, som ska använda K2, på frågor som inte finns reglerade måste de gå till de grundläggande principerna som regelverket bygger på, exempelvis försiktighetsprincipen och konsekvent tillämpning (BFN⁶ 2007).

Det nu framtagna utkastet till regelverket för K2 får användas av mindre aktiebolag. BFN kommer även att ge ut vägledningar för andra mindre företag som drivs i andra företagsformer vilka så långt det är möjligt kommer att vara samma som för mindre aktiebolag. Med förenklingsprojektet har BFN som målsättning att minska antalet regler och förenkla dem, de regler som ska gälla för de så kallade K2-företagen ska samlas i ett eget allmänt råd. BFN anser att schablonregler med tydliga regler, minskade alternativ och färre tilläggsupplysningar innebär förenkling.

Då regelverket inte heller ska bli för omfattande, ska det inte innehålla regler som enbart berör ett fåtal företag. Förenkling är det huvudsakliga målet, vilket innebär att förenklingar och schabloniseringar, som inte är helt redovisningsteoretiskt riktiga, kommer att finnas (BFN² 2007). En förenkling som gjorts i och med K2-projektet är att det inte är tillåtet med värdering till verkligt värde då det huvudsakligen bygger på försiktighetsprincipen (BFN 2007). Andra principer och förändringar som det

3

allmänna rådet för K2-företag i huvudsak bygger på är följande:

- värdering till anskaffningsvärde, - tydliga väsentlighetsregler,

- förenklingar i form av att samla alla regler och minska valmöjligheter, och

- språkliga och pedagogiska förenklingar (BFN² 2006)

Fram till dess att alla regelverken är kompletta kommer det i hög grad vara valfritt att använda de regelverk som BFN tar fram. När regelverken för alla kategorier har färdigställt är avsikten att all gammal normgivning, inklusive BFN:s nu gällande allmänna råd, ska upphävas (BFN² 2006).

3.5.1 Grundläggande bestämmelser om tillgångar

Enligt BFN utkast till årsredovisning i mindre aktiebolag (2007) är grundregeln att företag ska redovisa tillgångar som de äger, vilket innebär att en hyrd tillgång inte ska tas upp som tillgång. Tillgångarna ska redovisas när företaget övertagit de risker och förmåner som är förknippade med att äga tillgången eller när riskerna och förmånerna som återstår att överföra är små (BFN⁶ 2007).

Sådana utgifter som ska ingå i en tillgångs anskaffningsvärde ska dock redovisas som en tillgång om arbetet utförts eller förskott erlagts även om riskerna och förmånerna inte övergått. Ett exempel på det kan vara juristtjänster som kan hänföras till ett förvärv av en tillgång. De ska aktiveras i balansräkningen när arbetet är utfört även om risker och förmåner som är förknippade med tillgången inte överförts. En tillgång som har utrangerats eller avyttrats så att risker och förmåner övergått till köparen ska inte längre redovisas i balansräkningen, medan en tillgång som skrivits ner till noll fortfarande ska vara kvar i balansräkningen (BFN⁶ 2007).

När ett företag ska bedöma om en tillgång är en anläggningstillgång eller en omsättningstillgång, ligger avgöranden i vad avsikten vid förvärvet var.

Tänker företaget använda tillgången stadigvarande (normalt minst 12 månader) är den en anläggningstillgång medan om avsikten vid inköpet var att sälja tillgången i den normala verksamheten ska den klassificeras som en omsättningstillgång. En omsättningstillgång är det även om den inte skulle bli såld inom 12 månader och det gäller oftast poster under rubriken varulager (BFN⁶ 2007).

En anläggningstillgång ska inte omklassificeras om företaget bestämmer att sälja den, däremot ska en finansiell anläggningstillgång omklassificeras till omsättningstillgång om den förfaller inom 12 månader. Det innebär att en

placering som löper på fem år med avsikt att innehas till förfallodagen, det femte året ska klassificeras som omsättningstillgång. Har ett företag från början en omsättningstillgång som de beslutar att stadigvarande bruka eller inneha ska den tillgången omklassificeras till anläggningstillgång.

Anskaffningsvärdet för anläggningstillgången är det redovisade värdet på omsättningstillgången vid årets ingång (BFN⁶ 2007).

3.5.2 Värdering av tillgångar

När en tillgång betalas med likvida medel är utgångspunkten vid beräkning av anskaffningsvärdet det belopps om framgår av fakturan (inklusive kreditfaktura), avtal eller liknande handling. Detsamma gäller när en tillgång förvärvas mot lånerevers eller övertagande av skulder. Byts en tillgång mot en annan är anskaffningsvärdet på tillgången det verkliga värdet (marknadsvärdet) på den tillgång som lämnats i byte, justerat för eventuella betalningar. Det innebär att en realisationsvinst eller förlust kan uppstå (BFN⁶ 2007).

Ändrar ett företag principer för värdering ska posterna för det närmaste föregående räkenskapsåret räknas om eller ändras på det sätt som behövs för att de ska kunna jämföras med räkenskapsårets poster på ett meningsfullt sätt. Byte av alternativ för värdering får endast ske när det särskilt anges i utkastet att det finns en valmöjlighet och får bara genomföras på det sätt som då anges. Värdering enligt det nya alternativet ska tillämpas framåt i tiden (BFN⁶ 2007).

Vid upprättandet av balansräkningen ska värdering av olika poster och i befintliga fall delposter göras med iakttagande av rimlig försiktighet. Detta innebär särskilt att hänsyn ska tas till värdenedgångar oavsett om resultatet för räkenskapsåret är en vinst eller en förlust. Ytterligare en viktig sak att ta hänsyn till vid upprättandet av balansräkningen är att de olika beståndsdelarna som balansräkningens poster och i förekommande fall delposter består av ska värderas var för sig (BFN⁶ 2007).

En balansräkningspost ska värderas med utgångspunkt i de verkliga inkomster alternativt utgifter eller intäkter alternativt kostnader som är relevanta för värderingsåret. Ett företag kan i vissa fall använda sig av en schabloniserad värdering. Denna schabloniserade värdering kan användas antingen om det är svårt att få fram de riktiga uppgifterna eller om en mer noggrann värdering inte kan motiveras av kostnadsskäl. Ett antal kriterier

måste dock uppfyllas för att få göra schabloniserad värdering, det första är att det ska finnas ett relevant och tillförlitligt underlag för schablonen, och det andra är att tillämpningen ska vara konsekvent. Det sista kriteriet är att schablonen kan antas ge ungefär samma värde som en värdering utifrån årets faktiska inkomster alternativt utgifter eller årets faktiska intäkter alternativt kostnader (BFN⁶ 2007).

3.6 IASB

International Accounting Standards Board (IASB) är en normsättare som sedan 1973 arbetat för att förbättra och harmonisera redovisningar över hela världen. År 2001 ändrades namnet från International Accounting Standards Commitee (IASC) till IASB i samband med en omorganisation (Artsberg 2003). Organisationens 14 styrelsemedlemmar kommer från nio länder och alla har varierande bakgrund (IASB² 2007).

IASB är en självständighet, privat organisation som är belägen i London.

Organisationens medlemmar är engagerade i arbetet att utveckla globala redovisningsstandarder benämnda IAS/IFRS vilka ska hålla hög kvalité.

IASB samarbetar också med nationella standardsättare inom redovisningsområdet för att få till stånd en harmonisering inom redovisningen. För att säkerställa att redovisningsstandarderna som framställs håller hög kvalité, har organisationens styrelsemedlemmar varierande bakgrund, så att den samlade kunskapen inom styrelsen ska vara så god som möjlig. Detta är något som alltid ska eftersträvas vid valet av styrelseledamöter och finns nedskrivet i organisationens konstitution (IASB² 2007).

IASB är starkt påverkad av den amerikanska organisationen Financial Accounting Standards Board (FASB) då båda organisationerna har ett aktiemarknadsfokus. Detta märks i IASB:s referensram som i mångt och mycket är en avskrift från FASB. IASB har till skillnad från FASB, haft större svårigheter att bli erkända som normgivare och även skaffa pengar för att kunna fortsätta sitt arbete. Organisationen har den senaste tiden dock fått en större betydelse genom att EU har valt att använda sig av IASB:s standarder i sin redovisningsharmonisering (Artsberg 2003). Idag är alla börsnoterade företag inom EU tvingade att använda dessa standarder i sina koncernredovisningar. IASB har haft en stor påverkan globalt och det visas av att över 100 länder världen över kräver eller tillåter användandet av

standarderna och många andra länder arbetar för att ersätta de nationella standarderna till förmån för IASB:s (Ball 2006).

IASB är en privat organisation och har endast möjlighet att ge ut rekommendationer och inte rena standards. Detta har gjort att rekommendationerna har haft flera valmöjligheter, antalet alternativ har dock minskats och en uppdelning har gjorts mellan de som är prioriterade och de som är alternativa. En anledning till att det varit tvunget att använda alternativ i normgivningen är att organisationen arbetar mångkulturellt, avsaknaden av alternativ skulle innebära en risk att rekommendationerna inte följs (Artsberg 2003).

3.7 IASB:s projekt för små och medelstora företag

Utkastet till IFRS för små och medelstora företag (SME) är en förenkling av de fullständiga IAS/IFRS. Det finns dock möjlighet för företag som kommer att använda sig av IFRS för SME att tillämpa alternativa lösningar som finns i IASB:s övriga standarder. IASB:s styrelse ansåg att en total förenkling utan alternativa lösningar på olika problem var lockande då det skulle leda till förenklingar för SME-företagen samt öka jämförbarheten mellan dessa företag. Negativt med en sådan lösning var dock att jämförbarheten med företag som använder de fullständiga IAS/IFRS skulle hindras. Lösningen blev att de enkla alternativen togs med i utkastet för IFRS för SME och de mera komplexa alternativen i de fullständiga IAS/IFRS finns med som hänvisningar till dito (IASB³ 2007).

Projektet att utarbeta en IFRS för SME inleddes 2001, inte långt tid efter det att organisationen omdanats till dagens IASB. Styrelsen lät bilda en arbetsgrupp bestående av experter för att skaffa fram information och även möjliga lösningar på frågan. I juni 2004 publicerade styrelsen en remiss där de efterfrågade kommentarer till deras projekt. Av de kommentarer som kom in framkom det bland annat att det fanns en stor efterfrågan på internationella rekommendationer för SME-företag och en vilja att införa sådana istället för nationellt eller regionalt utvecklade rekommendationer.

Detta ledde till att IASB fortsatte arbetet och ett utkast för en IFRS för SME offentliggjordes i februari 2007. Utkastet ger möjlighet att lämna kommentarer, då det ännu inte är en färdig standard (IASB³ 2007).