DOMSTOLENS DOM den 27 september 2001 *
I mål C-257/99,
angående en begäran enligt artikel 234 EG, från High Court of Justice (England
& Wales), Queen's Bench Division (Divisional Court) (Förenade kungariket), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
The Queen
och
Secretary of State for the Home Department, ex parte:
Julius Barkoci och Marcel Malik,
angående tolkningen av artiklarna 45 och 59 i Europaavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Tjeckien, å andra sidan, som ingicks och godkändes för gemenskapens räkning genom rådets och kommissionens beslut 94/910/EKSG, EG, Euratom av den 19 december 1994 (EGT L 360, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 36, s. 3),
meddelar
* Rättegångsspråk: engelska.
DOMSTOLEN
sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena C. Gulmann, A. La Pergola (referent), M. Wathelet och V. Skouris samt domarna D.A.O. Edward, J.-P. Puissochet, P. Jann, L. Sevón, R. Schintgen och E Macken,
generaladvokat: J. Mischo,
justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:
— Julius Barkoci, genom N. Blake, QC, och T. Eicke, barrister, och Marcel Malik, genom N. Blake och L. Fransman, barrister, befullmäktigade av B. Sheldrick, solicitor,
— Förenade kungarikets regering, genom M. Ewing, i egenskap av ombud, biträdd av E. Sharpston, QC,
— Belgiens regering, genom P. Rietjens, i egenskap av ombud,
— Tysklands regering, genom W.-D. Plessing och C.-D. Quassowski, båda i egenskap av ombud,
— Frankrikes regering, genom K. Rispal-Bellanger och A. Lercher, båda i egenskap av ombud,
— Italiens regering, genom U. Leanza, i egenskap av ombud, biträdd av E Quadri, avvocato dello Stato,
— Nederländernas regering, genom M.A. Fierstra, i egenskap av ombud,
— Europeiska gemenskapernas kommission, genom E Benyon samt genom M.-J. Jonczy och N. Yerrell, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 11 juli 2000 av:
Julius Barkoci och Marcel Malik, företrädda av N. Blake och T. Eicke, Förenade kungarikets regering, företrädd av G. Amodeo, i egenskap av ombud, biträdd av E. Sharpston, Irlands regering, företrädd av E. Barrington, BL, Italiens regering, företrädd av E Quadri, Nederländernas regering, företrädd av M.A. Fierstra, och kommissionen, företrädd av E Benyon samt av M.-J. Jonczy och N. Yerrell,
och efter att den 26 september 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 High Court of Justice (England and Wales), Queen's Bench Division (Divisional Court) har, genom beslut av den 29 mars 1999 som inkom till domstolens kansli den 9 juli 1999, i enlighet med artikel 234 EG ställt sju frågor angående tolkningen av artiklarna 45 och 59 i Europaavtalet mellan Europeiska gemen- skaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Tjeckien, å andra sidan, som ingicks och godkändes för gemenskapens räkning genom rådets och kommissio- nens beslut 94/910/EKSG, EG, Euratom av den 19 december 1994 (EGT L 360, s. 1, svensk specialutgåva, område 11, volym 36, s. 3, nedan kallat associerings- avtalet).
2 Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan Julius Barkoci och Marcel Malik, vilka är tjeckiska medborgare, och Secretary of State for the Home Department (nedan kallad Secretary of State) angående den señares beslut att avslå Julius Barkocis och Marcel Maliks ansökningar om inresetillstånd till Förenade
kungariket.
Associeringsavtalet
3 Associeringsavtalet undertecknades den 4 oktober 1993 i Luxemburg och trädde i kraft den 1 februari 1995 i enlighet med artikel 123 andra stycket i avtalet.
4 Enligt artikel 1.2 i associeringsavtalet har detta bland annat till syfte att tillhandahålla en lämplig ram för en politisk dialog mellan parterna så att nära
förbindelser kan utvecklas, att främja utvidgad handel och harmoniska eko- nomiska relationer mellan parterna och på så sätt gynna en dynamisk ekonomisk utveckling och välstånd i Republiken Tjeckien, samt att skapa en lämplig ram för landets gradvisa integrering i gemenskapen, eftersom det slutliga målet för denna stat är att ansluta sig till gemenskapen, vilket framgår av det artonde övervägandet i avtalet.
5 De bestämmelser i associeringsavtalet som är relevanta för målet vid den nationella domstolen återfinns i avdelning IV, som har rubriken "Arbetstagarnas rörlighet, etablering, tillhandahållande av tjänster".
6 I artikel 38.1 i associeringsavtalet, som ingår i avdelning IV, vars kapitel 1 har rubriken "Arbetstagarnas rörlighet", föreskrivs följande:
"Om inte annat följer av de villkor och riktlinjer som gäller i var och en av medlemsstaterna
— skall arbetstagare av tjeckisk nationalitet som är lagligen anställda inom en medlemsstats territorium behandlas på samma sätt som medlemsstatens egna medborgare, utan diskriminering på grund av nationalitet, beträffande arbetsförhållanden, avlöning eller avskedande,
— skall den lagligen bosatta maken/makan eller barnen till en arbetstagare som är lagligen anställd inom en medlemsstats territorium, med undantag av säsongarbetare och arbetstagare som omfattas av bilaterala avtal enligt artikel 42, såvida inte något annat fastställs i dessa avtal, äga tillträde till den medlemsstatens arbetsmarknad under den tid arbetstagaren har arbetstill- stånd i denna."
7 I artikel 45.3 och 45.4 i associeringsavtalet, som ingår i avdelning IV, vars kapitel 2 har rubriken "Etablering", föreskrivs följande:
" 3 . Varje medlemsstat skall från och med avtalets ikraftträdande inte ge de tjeckiska företag och medborgare som etablerar sig i landet en mindre gynnsam behandling än den som landet ger sina egna företag och medborgare och skall, när det gäller den verksamhet som tjeckiska företag och medborgare bedriver på landets territorium, inte ge dem en mindre gynnsam behandling än den landet ger sina egna företag och medborgare.
4. I detta avtal används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
a) etablering:
i) för medborgare, rätten att påbörja och utöva förvärvsverksamhet som egenföretagare och att etablera och leda företag, särskilt bolag, som de faktiskt kontrollerar. Medborgare får inte i sin egen förvärvs- eller affärsverksamhet söka eller ta anställning på den andra partens arbets- marknad.
Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte dem som inte uteslutande utövar egen förvärvsverksamhet.
c) förvärvsverksamhet: i synnerhet verksamhet inom industri, handel och hantverk och verksamhet inom något av de fria yrkena."
8 I artikel 59.1 i associeringsavtalet, som ingår i avdelning IV, vars kapitel 4 har rubriken "Allmänna bestämmelser", föreskrivs följande:
"För tillämpningen av avdelning IV i detta avtal får inget i avtalet hindra parterna från att tillämpa sina egna lagar och förordningar beträffande fysiska personers inresa och vistelse, arbete, arbetsvillkor och etablering samt tillhandahållande av tjänster, under förutsättning att de inte tillämpar dem på ett sådant sätt att fördelarna för någon av parterna enligt villkoren i en särskild bestämmelse i avtalet upphävs eller begränsas...."
De nationella bestämmelserna
9 I artikel 11.1 i Immigration Act 1971 (utlänningslag, nedan kallad Immigration Act) definieras begreppet "inresa i Förenade kungariket" på följande sätt:
"En person som anländer till Förenade kungariket med fartyg eller luftfartyg skall i denna lag inte anses ha rest in i Förenade kungariket, med mindre och fram till dess att han lämnar fartyget eller luftfartyget, och den som lämnar ett fartyg eller ett luftfartyg i en hamn eller på en flygplats skall inte anses ha rest in i Förenade kungariket så länge som han uppehåller sig inom det område (om ett sådant finns) i hamnen eller på flygplatsen som kan ha godkänts för detta ändamål av en
tjänsteman vid utlänningsmyndigheten. En person som inte på annat sätt har rest in i Förenade kungariket skall inte betraktas som inrest, så länge som han hålls i förvar, innehar tillfälligt inresetillstånd eller är tillfälligt frigiven..."
10 De övriga bestämmelser i nationell rätt som är relevanta för målet vid den nationella domstolen är huvudsakligen United Kingdom Immigration Rules (House of Commons Paper 395) (utlänningsregler antagna år 1994 av parlamentet i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, nedan kallade Immigration Rules), i deras lydelse vid tiden för de faktiska omstän- digheterna i målet vid den nationella domstolen, vilka reglerar personers inresa och uppehåll i Förenade kungariket.
1 1 Immigration Rules har till syfte att anpassa Förenade konungariket Storbritan- nien och Nordirlands rättssystem till bestämmelserna om etablering som finns i associeringsavtalet samt i de övriga europeiska associeringsavtal som har ingåtts mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och länderna i Central- och Östeuropa, å andra sidan.
12 I punkterna 24—26 i Immigration Rules införs ett allmänt system, som innebär att vissa kategorier av personer som ansöker om inresetillstånd (leave to enter) först måste erhålla ett inresevisum (entry clearance) och att ansökningar om inresetillstånd från sådana personer skall avslås om de inte har beviljats inresevisum. I dessa punkter föreskrivs följande:
"24. Medborgare som måste ha visum, och alla andra personer som önskar resa in i landet i ett sådant syfte för vilket det enligt dessa bestämmelser krävs att inresevisum först har beviljats, skall vid ankomsten för en tjänsteman vid utlänningsmyndigheten uppvisa giltigt pass eller annan identitetshand- ling med ett inresevisum till Förenade kungariket. Detta inresevisum skall vara utfärdat till vederbörande för det syfte i vilket han önskar inresa i landet. Personer som tillhör denna kategori och som inte kan uppvisa ett giltigt inresevisum skall nekas inresetillstånd...
25. Inresevisum kan utfärdas i form av ett visum (för medborgare som måste ha visum) eller ett inreseintyg (för medborgare som inte måste ha visum). Dessa handlingar skall betraktas som bevis för att innehavaren har rätt att resa in i Förenade kungariket och de skall följaktligen betraktas som 'inresevisum' i den mening som avses i Immigration Act 1971.
26. En ansökan om inresevisum skall prövas i enlighet med bestämmelserna i Immigration Rules om beviljande av eller avslag på ansökningar om inresetillstånd...."
1 3 I punkt 28 i Immigration Rules föreskrivs att den som ansöker om inresevisum måste befinna sig utanför Förenade kungariket när han inger ansökan och att denna måste inges till härför avsett ställe i sökandens bosättningsland.
1 4 Det framgår av bilagan till Immigration Rules att tjeckiska medborgare inte behöver visum till Förenade kungariket och att det inresevisum som krävs enligt punkt 24 i Immigration Rules utfärdas i form av ett inreseintyg.
1 5 Avdelning 6 i Immigration Rules, som har rubriken "Personer som önskar inresa och uppehålla sig i Förenade kungariket i egenskap av affärsman, egenföretagare, investerare, författare, kompositör eller artist", innehåller vissa bestämmelser om behandling av ansökningar om inresa som ges in av "personer som avser att utöva
verksamhet i enlighet med bestämmelserna i ett associeringsavtal som ingåtts av gemenskapen". Punkterna 211,212 och 214—216, vilka ingår i denna avdelning, har följande lydelse:
"211. Med begreppet verksamhet avses i punkterna 212—223 företagsverksam- het som utövas
— som egenföretagare, eller
— som bolagsman i ett handelsbolag, eller
— i ett bolag som är registrerat i Förenade kungariket.
212. En person som ansöker om inresevisum till Förenade kungariket i syfte att utöva verksamhet i landet måste visa
i) att han uppfyller kraven i... punkt 214,
ii) att han kontrollerar de medel som han investerar i verksamheten och att dessa är tillräckliga för att etablera en verksamhet i Förenade kunga- riket,
iii) att han, fram till dess att han erhåller en inkomst från sin verksamhet, har tillräckliga medel för att försörja och inkvartera sig själv och alla dem som är beroende av honom för sin försörjning, utan att ta anställning (förutom hans arbete i affärsverksamheten) eller uppbära offentliga medel,
iv) att hans andel av affärsverksamhetens vinst är tillräcklig för att försörja och inkvartera honom själv och alla dem som är beroende av honom för sin försörjning, utan att ta anställning (förutom hans arbete i affärs- verksamheten) eller uppbära offentliga medel,
v) att han inte har för avsikt att komplettera sina inkomster genom att ta eller söka en annan anställning i Förenade kungariket än det arbete han utför i verksamheten, och
vi) att han innehar ett giltigt inresevisum till Förenade kungariket i denna egenskap.
213. ...
214. En person som har för avsikt att etablera sig som egenföretagare eller som bolagsman i ett handelsbolag i Förenade kungariket måste, förutom att uppfylla kraven i punkt 212, visa
i) att han är medborgare i... Republiken Tjeckien,
ii) att han aktivt kommer att bedriva handel eller tillhandahålla tjänster för egen räkning eller i ett handelsbolag i Förenade kungariket,
iii) att han, själv eller tillsammans med de övriga bolagsmännen, kommer att äga rörelsens tillgångar,...
215. En person som ansöker om inresetillstånd till Förenade kungariket i syfte att utöva verksamhet i landet kan beviljas sådant tillstånd för en period som inte överskrider tolv månader, förenat med ett villkor som inskränker hans rätt att ta anställning, under förutsättning att han vid ankomsten för en tjänsteman vid utlänningsmyndigheten kan uppvisa ett giltigt inrese- visum till Förenade kungariket i denna egenskap.
216. En ansökan om inresetillstånd till Förenade kungariket som inges av en person som önskar utöva verksamhet i landet skall avslås om veder- börande inte kan visa upp ett giltigt inresevisum till Förenade kungariket i denna egenskap för en tjänsteman vid utlänningsmyndigheten vid ankomsten."
16 I punkt 321 i Immigration Rules föreskrivs att en ansökan om inresetillstånd som inges av en person som innehar ett inresevisum som utfärdats till honom i vederbörlig ordning och som fortfarande är giltigt får avslås endast om den tjänsteman vid utlänningsmyndigheten som prövar ansökan är övertygad om att sökanden, skriftligen eller mündigen, har lämnat oriktiga uppgifter eller under- låtit att redogöra för relevanta omständigheter i syfte att erhålla inresevisumet,
eller om sökanden inte längre kan göra anspråk på en rätt till inresa på grund av ändrade omständigheter efter visumets utfärdande.
Målet vid den nationella domstolen
17 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att Julius Barkoci anlände till Förenade kungariket den 14 oktober 1997. Han ansökte om inresetillstånd för en obegränsad period för att arbeta, samtidigt som han ansökte om politisk asyl.
Han uppgav att han önskade etablera sig i Förenade kungariket, eftersom han som rom inte kunde fa arbete i sitt ursprungsland Republiken Tjeckien. Han placerades i förvar i avvaktan på att hans fall skulle prövas, i enlighet med gällande bestämmelser i Immigration Act.
18 Den 11 november 1997 avslog Secretary of State Julius Barkocis ansökan om politisk asyl. Julius Barkoci överklagade detta beslut och uppgav att han inte önskade ansöka om inresetillstånd i Förenade kungariket på grundval av någon annan bestämmelse i Immigration Rules. Den 3 december 1997 försattes han på fri fot mot borgen i väntan på att överklagandet skulle prövas.
19 Överklagandet ogillades och Julius Barkoci upplystes om att instruktioner hade getts om att han skulle avvisas från Förenade kungariket. De åtgärder som Secretary of State hade vidtagit beträffande hans avvisning upphävdes emellertid, eftersom Julius Barkoci den 9 mars 1998 gav in en ansökan om uppehållstillstånd med stöd av associeringsavtalet i syfte att etablera sig i Förenade kungariket som egenföretagare inom trädgårdssektorn.
20 Det framgår även av begäran om förhandsavgörande att Marcel Malik, som också han är rom, anlände från Republiken Tjeckien till Förenade kungariket
den 18 oktober 1997 och ansökte om politisk asyl. Även han placerades i förvar i avvaktan på att hans fall skulle prövas. Secretary of State avslog hans ansökan genom beslut av den 17 november 1997. Marcel Maliks överklagande av detta beslut avslogs av Special Adjudicator den 23 januari 1998.
21 Den 22 januari 1998 ingav Marcel Malik en etableringsansökan med stöd av associeringsavtalet i syfte att tillhandahålla tjänster inom städsektorn. Han beviljades därför ett tillfälligt inresetillstånd av de behöriga utlänningsmyndighe- terna.
22 Eftersom Julius Barkoci och Marcel Malik inte hade erhållit något inresetillstånd i Förenade kungariket, vare sig i form av ett inresevisum på förhand eller i form av ett inreseintyg, ansågs de, enligt artikel 11.1 i Immigration Act, inte ha rest in i Förenade kungariket. Således behandlades deras ansökningar om uppehållstill- stånd som ursprungliga ansökningar om inresetillstånd i Förenade kungariket med stöd av associeringsavtalet.
23 Under dessa omständigheter kontrollerade den tjänsteman vid utlänningsmyndig- heten som prövade Julius Barkocis och Marcel Maliks ansökningar endast huruvida de klart och uppenbart uppfyllde de övriga villkoren i punkt 212 i Immigration Rules, vilket innebar att kravet på inresevisum enligt punkt 212 vi kunde sättas åt sidan genom en administrativ handling inom ramen för tjänstemannens utrymme för skönsmässig bedömning och att inresetillstånd kunde beviljas på en annan grund än Immigration Rules.
24 M e d hänsyn till de affärsplaner som Julius Barkoci och Marcel Malik ingav till utlänningsmyndigheten samt de svar som var och en av dem lämnade vid de intervjuer som hölls i samband härmed, förklarade emellertid de behöriga tjänstemännen att de inte var övertygade om att Julius Barkocis och Marcel
Maliks planerade verksamheter var ekonomiskt lönsamma och att de inte heller var övertygade om att de hade för avsikt att utöva dem som egenföretagare. I synnerhet Marcel Malik angav uttryckligen att han hade för avsikt att fortsätta leva på socialbidrag till dess att han erhöll tillräckliga inkomster från sin verksamhet.
25 Följaktligen avslog de behöriga tjänstemännen vid utlänningsmyndigheten, genom beslut av den 9 mars respektive den 6 mars 1998, Julius Barkocis och Marcel Maliks ansökningar om inresetillstånd i Förenade kungariket, i enlighet med punkt 216 i Immigration Rules. Som motivering till beslutet angavs att sökandena inte innehade erforderligt inresevisum enligt punkt 212 vi i Immi- gration Rules.
26 Julius Barkoci och Marcel Malik beviljades emellertid tillfälliga uppehållstillstånd i väntan på sin avvisning från Förenade kungariket. I det tillstånd som beviljades Julius Barkoci den 9 mars 1998 föreskrevs för första gången ett förbud för honom att ta anställning och/eller etablera sig som egenföretagare i Förenade kungariket.
27 Däremot innehöll inte det tillfälliga uppehållstillstånd som beviljades Marcel Malik den 22 januari 1998, det vill säga innan hans ansökan om inresetillstånd avslogs, något sådant förbud.
28 Den 24 juli 1998 beviljades Julius Barkoci och Marcel Malik tillstånd att begära överprövning (judicial review) av Secretary of States båda beslut att avslå deras ansökningar om inresetillstånd. Avvisningen sköts upp med hänsyn till detta nya förfarande.
Tolkningsfrågorna
29 High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division (Divisional Court), ansåg under dessa omständigheter att utgången av tvisten var beroende av en tolkning av associeringsavtalet och beslutade därför att förklara målet vilande och ställa följande sju frågor till domstolen:
"Direkt effekt och associeringsavtalets tolkning
1) Har artikel 45 i associeringsavtalet direkt effekt i medlemsstaternas natio- nella rättssystem, utan hinder av bestämmelserna i artikel 59 i associerings- avtalet?
2) Om den första frågan besvaras jåkande, hur skall förbehållet i slutet av första meningen i artikel 59.1 i associeringsavtalet (och i synnerhet uttrycket 'fördelarna för någon av parterna enligt villkoren i en särskild bestämmelse i avtalet') tolkas och, mer allmänt, i vilken utsträckning kan en medlemsstat, utan att åsidosätta detta förbehåll, tillämpa sina egna lagar och förordningar beträffande fysiska personers inresa, vistelse och etablering på personer som åberopar artikel 45 i associeringsavtalet?
3) Om den första frågan besvaras nekande, har en fysisk person som är medborgare i Republiken Tjeckien ändå rätt att i nationella rättsliga förfaranden, som inletts för att bestrida ett beslut av de behöriga nationella myndigheterna att avslå hans ansökan om inresetillstånd i syfte att etablera sig med stöd av associeringsavtalet, åberopa artikel 45 i associeringsavtalet för att bestrida lagenligheten av en medlemsstats lagar och förordningar
beträffande fysiska personers inresa, vistelse och etablering och, om så är fallet, på vilken rättslig grund?
Kravet på att erhålla förhandstillstånd före avresan
4) Om den första eller den tredje frågan besvaras jakande, kan en medlemsstat enligt artikel 45 och/eller artikel 59 i associeringsavtalet kräva att en person, som önskar resa till en medlemsstat enbart i syfte att etablera sig som egenföretagare med stöd av associeringsavtalet, på förhand ansöker om och erhåller ett inresevisum (entry clearance) (det vill säga ett förhandstillstånd att resa till denna stat i det särskilda syftet)?
5) Om den fjärde frågan besvaras jakande,
a) kan en medlemsstat föreskriva villkor för beviljande av en sådan på förhand ingiven ansökan om inresevisum, vilka innebär att sådana materiella krav beträffande etablering som uppställs i punkt 212 HC 395 måste vara uppfyllda,
b) kan en medlemsstat avslå en ansökan om inresetillstånd från en person, som avser att etablera sig som egenföretagare med stöd av associerings- avtalet, enbart på den grunden att vederbörande inte har erhållit ett sådant inresevisum på förhand?
6) När en sådan person inte har beviljats inresetillstånd till medlemsstaten på någon annan grund, påverkas svaret på den femte frågan (och om så är fallet hur) av någon av följande omständigheter:
a) Det förhållandet att personen vid ankomsten till medlemsstatens gräns inte ansökte om inresetillstånd med stöd av associeringsavtalet, utan på en annan grund, en ansökan som senare avslogs.
b) Den tid som har förflutit från det att sökanden ankom till medlemsstatens gräns till dess att han därefter ansökte om att få etablera sig som egenföretagare med stöd av associeringsavtalet.
c) Omfattningen av de eventuella begränsningar i fråga om sökandens frihet eller rätt att ta anställning eller utöva ett yrke som de nationella myndigheterna har ålagt sökanden under denna tid i enlighet med de befogenheter som följer av den nationella utlänningslagstiftningen.
d) Det förhållandet att sökanden har haft tillgång till medlemsstatens socialtjänstsystem och varit ekonomiskt beroende därav medan han etablerade sig som egenföretagare?
7) Om en medlemsstat inte kan avslå en ansökan om inresetillstånd från en person som avser att etablera sig som egenföretagare med stöd av associer- ingsavtalet enbart på den grunden att vederbörande inte har erhållit ett sådant inresevisum på förhand, är det motiverat att de behöriga myndighe- terna beviljar en sådan person inresetillstånd endast under förutsättning att
ansökan klart och uppenbart uppfyller samma materiella villkor som skulle ha tillämpats på en på förhand ingiven ansökan om inresevisum?"
Den första frågan
30 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 45.3 i associeringsavtalet kan åberopas av en enskild vid nationella domstolar i värdmedlemsstaten, även om myndigheterna i denna stat enligt artikel 59.1 i avtalet fortfarande är behöriga att tillämpa den nationella lagstiftningen om inresa, vistelse och etablering.
31 Domstolen erinrar inledningsvis om att det följer av fast rättspraxis att en bestämmelse i ett avtal som gemenskapen har ingått med tredje land anses vara direkt tillämplig om den, med hänsyn till dess ordalydelse samt till avtalets syfte och art, innebär en klar och precis skyldighet, vars fullgörande eller verkningar inte är beroende av utfärdandet av ytterligare rättsakter (se särskilt dom av den 4 maj 1999 i mål C-262/96, Sürül, REG 1999, s. I-2685, punkt 60).
32 För att klargöra huruvida artikel 45.3 i associeringsavtalet uppfyller dessa villkor är det lämpligt att först undersöka dess lydelse.
33 Det kan härvid konstateras att det i denna bestämmelse i klara, precisa och ovillkorliga ordalag föreskrivs ett förbud för medlemsstaterna att på grund av nationalitet diskriminera tjeckiska medborgare som i någon av dessa stater
önskar utöva förvärvsverksamhet som egenföretagare eller etablera och leda bolag som de faktiskt kontrollerar.
34 I denna regel om likabehandling föreskrivs en precis skyldighet avseende det resultat som skall uppnås. Regeln är således av sådan art att den kan åberopas av en enskild vid en nationell domstol för att begära att denna skall göra avsteg från diskriminerande bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning vari det för tjeckiska medborgares etablering uppställs krav som inte åläggs de egna medborgarna, utan att kompletterande tillämpningsåtgärder måste vidtas i det avseendet (se i detta avseende domen i det ovannämnda målet Sürül, punkt 63).
35 Konstaterandet att icke-diskrimineringsprincipen i artikel 45.3 i associeringsav- talet kan anses direkt reglera situationen för enskilda motsägs inte heller efter en undersökning av syftet med och arten av nämnda avtal, där denna bestämmelse ingår.
36 Det framgår nämligen av det artonde övervägandet och av artikel 1.2 i associeringsavtalet att dess syfte är att främja utvidgad handel och harmoniska ekonomiska relationer mellan de avtalsslutande parterna och på så sätt gynna en dynamisk ekonomisk utveckling och välstånd i Republiken Tjeckien, för att underlätta landets anslutning till gemenskapen.
37 Det förhållandet att associeringsavtalet i huvudsak syftar till att främja Republiken Tjeckiens ekonomiska utveckling, och därför kännetecknas av obalans mellan gemenskapens och det berörda tredje landets förpliktelser, kan inte utgöra något hinder för att gemenskapen medger att vissa av dess bestämmelser blir direkt tillämpliga (se i detta avseende domen i det ovannämnda målet Sürül, punkt 72).
38 Konstaterandet att artikel 45.3 i associeringsavtalet är direkt tillämplig motsägs inte heller av lydelsen av artikel 59.1 i avtalet. Av denna bestämmelse följer nämligen endast att medlemsstaternas myndigheter är behöriga att inom de gränser som uppställs i associeringsavtalet tillämpa den nationella lagstiftningen om inresa, vistelse och etablering. Följaktligen rör artikel 59.1 inte medlems- staternas genomförande av associeringsavtalets bestämmelser om etablering, och dess syfte är inte att fullgörandet eller verkningarna av likabehandlingsskyldig- heten i artikel 45.3 skall vara beroende av om det antas ytterligare nationella åtgärder.
39 Av det ovan anförda följer att den första frågan skall besvaras så, att artikel 45.3 i associeringsavtalet skall tolkas på så sätt att det inom tillämpningsområdet för detta avtal härigenom fastställs en princip som är tillräckligt precis och ovillkorlig för att kunna tillämpas av en nationell domstol och som följaktligen kan reglera enskildas rättsliga ställning. Den direkta effekt som denna bestämmelse således skall tillerkännas innebär att de tjeckiska medborgare som stöder sig på den har rätt att åberopa den vid domstolarna i värdmedlemsstaten, även om myndighe- terna i detta land fortfarande är behöriga att tillämpa den nationella lagstift- ningen om inresa, vistelse och etablering i enlighet med artikel 59.1 i avtalet.
Den andra, den fjärde, den femte och den sjunde frågan
40 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra, den fjärde, den femte och den sjunde frågan, vilka bör besvaras tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 45.3 i associeringsavtalet, tolkad mot bakgrund av artikel 59.1 i avtalet, innebär att en tjeckisk medborgare med stöd härav kan erhålla en rätt att resa in i en medlemsstat där han önskar etablera sig som egenföretagare med stöd av detta avtal.
41 Den hänskjutande domstolen önskar särskilt få klarhet i huruvida de bestäm- melser i associeringsavtalet som nämns i föregående punkt utgör hinder mot nationella bestämmelser, som innebär
— att en tjeckisk medborgare före avresan till värdmedlemsstaten måste erhålla ett inresevisum, som beviljas endast under förutsättning att sådana materiella krav som uppställs i punkt 212 i Immigration Rules är uppfyllda, och
— att värdmedlemsstatens behöriga myndigheter, vilka har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller ansökningar om inresetillstånd i etableringssyfte som inges med stöd av associeringsavtalet vid ankomsten av tjeckiska medborgare utan inresevisum, kan bevilja inresetillstånd på en annan grund än Immigration Rules endast under förutsättning att ansökan klart och uppenbart uppfyller samma materiella villkor som skulle ha tillämpats på en ansökan om inresevisum.
42 Domstolen finner att det för att kunna ge ett användbart svar på dessa omformulerade frågor är nödvändigt att undersöka i vilken utsträckning värdmedlemsstaten, utan att åsidosätta det villkor som uppställs i slutet av första meningen i artikel 59.1 i associeringsavtalet, kan tillämpa sin lagstiftning i fråga om inresa, vistelse och etablering på tjeckiska medborgare som åberopar artikel 45.3 i avtalet.
43 Härvid kan det konstateras att det följer av artikel 45.4 a och c i associerings- avtalet att icke-diskrimineringsprincipen i första stycket i denna bestämmelse rör rätten att påbörja och utöva verksamhet inom industri, handel och hantverk eller inom något av de fria yrkena som egenföretagare samt rätten att etablera och leda bolag.
44 Rätten för en tjeckisk medborgare att påbörja och utöva förvärvsverksamhet som inte omfattas av arbetsmarknaden förutsätter att han har rätt att resa in i och vistas i värdmedlemsstaten. Under dessa omständigheter måste det fastställas vilken räckvidd artikel 45.3 i associeringsavtalet har.
Räckvidden av artikel 45.3 i associeringsavtalet och frågan huruvida tolkningen av artikel 52 i EG-fördraget (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse) eventuellt kan utsträckas till att omfatta denna bestämmelse
45 Julius Barkoci och Marcel Malik hävdar att den rätt de åberopar med stöd av artikel 45.3 i associeringsavtalet är att jämställa med den etableringsrätt som föreskrivs i artikel 52 i fördraget. De har härvid gjort gällande att rätt till vistelse visserligen inte omnämns i artikel 52, men att domstolen ändå har fastställt att en medborgare i en medlemsstat har en direkt rätt enligt denna bestämmelse att resa in i en annan medlemsstat och att vistas där, oberoende av om uppehållstillstånd har utfärdats av värdmedlemsstaten (dom av den 8 april 1976 i mål 48/75, Royer, REG 1976, s. 497, punkterna 31 och 32; svensk specialutgåva, volym 3, s. 73).
46 Enligt Julius Barkoci och Marcel Malik är det för att kunna åtnjuta den rätt till etablering och vistelse som följer direkt av artikel 45.3 i associeringsavtalet tillräckligt att den verksamhet som den berörde tjeckiske medborgaren utövar är faktisk och verklig, utan att han kan åläggas krav i fråga om minimiinkomster.
Det framgår av de beslut från Secretary of State som överklagats av Julius Barkoci respektive Marcel Malik att den förvärvsverksamhet som de utövade vid den tidpunkt då de inte hade ålagts några begränsningar i rätten att utöva sådan verksamhet inte endast var marginell eller accessorisk.
47 Julius Barkoci och Marcel Malik har medgett att de ifrågavarande rättigheterna omfattas av begränsningen i artikel 5 9 . 1 i associeringsavtalet. Medlemsstaterna
kan emellertid endast anta bestämmelser om fysiska personers inresa, vistelse och etablering under förutsättning att dessa rättigheter inte begränsas på ett orimligt och överdrivet sätt. En tolkning som innebär att de behöriga myndigheterna har ett oinskränkt utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om utövandet av rätten att etablera sig i en medlemsstat utan att diskrimineras medför nämligen att kapitlet om etablering i avtalet förlorar sin mening.
48 Enligt Julius Barkoci och Marcel Malik innebär därför det förhållandet att värdmedlemsstatens behöriga myndigheter tillämpar nationella utlänningsregler, enligt vilka det krävs att tjeckiska medborgare skaffar inrese- och uppehållstill- stånd, i sig att rättigheterna enligt artikel 45.3 i associeringsavtalet förlorar sin verkan.
49 Förenade kungarikets regering, de övriga regeringar som har inkommit med yttranden till domstolen och kommissionen har svarat att det följer av syftet med och den allmänna systematiken i associeringsavtalet att artiklarna 45.3 och 59.1 skall tolkas tillsammans. De har härvid särskilt gjort gällande att det enligt artikel 38 i associeringsavtalet inte föreligger någon rätt att inträda på arbets- marknaden i värdmedlemsstaten och att det därför är nödvändigt med ett nationellt kontrollsystem grundat på skyldigheten att på förhand ansöka om inrese- och uppehållstillstånd. Detta för att garantera att tjeckiska medborgare som i själva verket har för avsikt att på detta sätt inträda på arbetsmarknaden som arbetstagare inte kan åberopa avtalets bestämmelser om etablering.
50 Domstolen erinrar om att det följer av fast rättspraxis avseende tolkningen av såväl fördragets bestämmelser som bestämmelserna i avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet (EGT 217, 1964, s. 3687) att rätten till nationell behandling i fråga om etablering, såsom den kommer till uttryck i artikel 45.3 i associeringsavtalet på ett jämförbart eller motsvarande sätt som i artikel 52 i fördraget, medför en av etableringsrätten följande rätt till inresa och vistelse för tjeckiska medborgare som vill utöva verksamhet inom industri, handel och hantverk eller inom något
av de fria yrkena i en medlemsstat (se domen i det ovannämnda målet Royer, punkterna 31 och 32, och dom av den 11 maj 2000 i mål C-37/98, Savas, REG 2000, s. I-2927, punkterna 60 och 63).
51 Det skall emellertid även erinras om att det följer av fast rättspraxis att endast det förhållandet att en bestämmelse i ett av fördragen om inrättande av gemenska- perna har en liknande lydelse som en bestämmelse i ett internationellt avtal mellan gemenskapen och ett tredje land inte räcker för att anse att detta avtals lydelse har samma innebörd som fördragens lydelse (dom av den 9 februari 1982 i mål 270/80, Polydor och RSO, REG 1982, s. 329, punkterna 14—21, svensk specialutgåva, volym 6, s. 309, av den 26 oktober 1982 i mål 104/81, Kupferberg, REG 1982, s. 3641, punkterna 29—31, svensk specialutgåva, volym 6, s. 531, och av den 1 juli 1993 i mål C-312/91, Metalsa, REG 1993, s. I-3751, punkterna 11—20).
52 Av denna rättspraxis följer att utvidgandet av tolkningen av en fördragsbe- stämmelse till att omfatta en bestämmelse med en jämförbar, liknande eller till och med identisk lydelse i ett avtal som gemenskapen ingått med ett tredje land, beror i synnerhet på varje bestämmelses syfte satt i sitt särskilda sammanhang.
Härvid är en jämförelse mellan å ena sidan avtalets och å andra sidan fördragets målsättningar och sammanhang av stor betydelse (se domen i det ovannämnda målet Metalsa, punkt 11).
53 Associeringsavtalet syftar endast till att skapa en lämplig ram för Republiken Tjeckiens gradvisa integrering i gemenskapen, detta i syfte att främja landets eventuella anslutning till gemenskapen, medan fördragets syfte är att skapa en inre marknad, vilket innebär att hindren för fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital mellan medlemsstaterna avskaffas (se artikel 3 c i EG- fördraget (nu artikel 3.1 c EG i ändrad lydelse)).
54 Vidare följer av själva lydelsen av artikel 59.1 i associeringsavtalet att tjeckiska medborgares rätt till inresa och vistelse, som en följd av etableringsrätten, inte är oinskränkt, eftersom utövandet av denna rätt i förekommande fall kan begränsas
i värdmedlemsstatens bestämmelser om tjeckiska medborgares inresa, vistelse och etablering.
55 Av det ovan anförda följer att tolkningen av artikel 52 i fördraget i domstolens rättspraxis inte kan utsträckas till att omfatta artikel 45.3 i associeringsavtalet.
56 Domstolen finner följaktligen att det saknas skäl att godta Julius Barkocis och Marcel Maliks argument att det förhållandet att en medlemsstats behöriga myndigheter tillämpar nationella utlänningsregler, enligt vilka tjeckiska medbor- gare måste ha inresetillstånd, i sig innebär att dessa medborgares rättigheter enligt artikel 45.3 i associeringsavtalet förlorar sin verkan.
57 Det är emellertid riktigt att det följer av artikel 59.1 i associeringsavtalet att värdmedlemsstatens befogenhet att tillämpa sina interna bestämmelser om fysiska personers inresa, vistelse och etablering i fråga om ansökningar från tjeckiska medborgare endast gäller under förutsättning att de fördelar som Republiken Tjeckien ges enligt avtalet inte upphävs eller begränsas.
58 Frågan är således huruvida det är förenligt med det uttryckliga villkor som uppställs i artikel 59.1 i associeringsavtalet att begränsa etableringsrätten, en rättighet som tjeckiska medborgare kan göra gällande direkt med stöd av artikel 45.3 i avtalet, samt den därav följande rätten till inresa och vistelse, på ett sådant sätt som har skett i värdmedlemsstatens utlänningslagstiftning.
Huruvida det är förenligt med det villkor som uppställs i artikel 59.1 i associeringsavtalet att begränsa etableringsrätten på ett sådant sätt som har skett i värdmedlemsstatens utlänningslagstiftning
59 Domstolen skall härvid pröva huruvida de utlänningsregler som tillämpas av de behöriga nationella myndigheterna — regler i vilka det föreskrivs att en tjeckisk medborgare före avresan till värdmedlemsstaten måste erhålla ett inresevisum, som beviljas endast under förutsättning att sådana materiella krav som uppställs i punkt 212 i Immigration Rules är uppfyllda — är lämpade för att uppnå det eftersträvade syftet och om de mot bakgrund av detta syfte inte utgör ett ingrepp som skadar själva innehållet i de tjeckiska medborgarnas rättigheter enligt artikel 45.3 i associeringsavtalet genom att det härigenom blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva dessa rättigheter.
60 Julius Barkoci och Marcel Malik samt kommissionen har gjort gällande att det i förhållande till det eftersträvade syftet utgör ett klart överskridande av de begränsningar som en medlemsstats behöriga myndigheter åläggs enligt associer- ingsavtalet att avslå en ansökan om inresetillstånd från en tjeckisk medborgare som önskar etablera sig i den staten av det rent formella skälet att han inte före avresan dit har erhållit inresevisum, när denna medborgare uppfyller de övriga materiella villkor som uppställs i de nationella utlänningsreglerna när det gäller att fastställa att han endast har för avsikt att utöva förvärvsverksamhet som egenföretagare och att denna verksamhet är lönsam.
61 För att avgöra om det finns fog för denna argumentation skall det erinras om att det är nödvändigt att fastställa huruvida de personer som artikel 45.3 i associeringsavtalet riktar sig till planerar att vara verksamma som arbetstagare eller egenföretagare i värdmedlemsstaten, eftersom denna bestämmelse endast är tillämplig på personer som uteslutande är verksamma som egenföretagare, i den mening som avses i artikel 45.4 a i, sista meningen i avtalet.
62 Domstolen konstaterar härvid att en nationell ordning som innebär att det på förhand kontrolleras exakt vilken typ av verksamhet som sökanden planerar att
utöva uppfyller ett legitimt mål, eftersom den innebär att rätten till inresa och vistelse för tjeckiska medborgare som åberopar artikel 45.3 i associeringsavtalet kan begränsas till de personer som avses i denna bestämmelse.
63 Vad särskilt beträffar de materiella krav som uppställs i punkt 212 i Immigration Rules kan det — såsom Förenade kungarikets regering och kommissionen har gjort gällande — konstateras att deras syfte är att de behöriga myndigheterna skall kunna fastställa huruvida en tjeckisk medborgare som vill etablera sig i Förenade kungariket verkligen har för avsikt att påbörja förvärvsverksamhet som egenföretagare utan att samtidigt inneha en avlönad anställning eller utnyttja offentliga medel och att han från början har tillräckliga medel och rimliga framgångsutsikter. Dessutom är de materiella krav som uppställs i punkt 212 i Immigration Rules lämpade för att säkerställa nämnda syfte.
64 Om det inom ramen för en sådan ordning med förhandskontroll visar sig att en tjeckisk medborgare, som på förhand har ingett en formellt riktig ansökan om uppehållstillstånd i syfte att etablera sig i värdmedlemsstaten, uppfyller de materiella krav som härvid föreskrivs i denna stats utlänningslagstiftning, innebär det villkor som uppställs i artikel 59.1 i associeringsavtalet att de behöriga nationella myndigheterna är skyldiga att tillerkänna honom rätten att etablera sig som egenföretagare och att bevilja honom inrese- och uppehållstillstånd.
65 Ett sådant kontrollsystem förutsätter för övrigt noggranna undersökningar, vilka bland annat av språkliga skäl skulle vara svåra för en tjänsteman vid utlänningsmyndigheten att genomföra vid ankomsten till Förenade kungariket.
Således medför kravet att prövningen av om sökanden uppfyller de materiella villkoren skall göras i Republiken Tjeckien att det blir lättare att få tillgång till upplysningar om situationen för de tjeckiska medborgare som önskar etablera sig i Förenade kungariket.
66 Härav följer att nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs att en tjeckisk medborgare före avresan till värdmedlemsstaten måste erhålla ett inresevisum, som beviljas endast under förutsättning att sådana materiella krav som uppställs i punkt 212 i Immigration Rules är uppfyllda, skall anses vara förenliga med associeringsavtalet.
67 När det vidare gäller frågan huruvida värdmedlemsstatens behöriga myndigheter har befogenhet att avslå en ansökan om inresetillstånd, som inges av en tjeckisk medborgare vid ankomsten, enbart på den grunden att han inte i bosättnings- landet har erhållit ett inresevisum i syfte att etablera sig i värdmedlemsstaten, erinrar domstolen om att det framgår av punkterna 22 och 23 i denna dom att de behöriga utlänningsmyndigheterna beslutade — trots att Julius Barkoci och Marcel Malik aldrig hade ansökt om inresevisum till Förenade kungariket — att göra en individuell prövning, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, av Julius Barkocis och Marcel Maliks ansökningar om inresetill- stånd, som de ingav fem respektive tre månader efter det att de faktiskt hade rest in i Förenade kungariket, för att fastställa huruvida de kunde beviljas inresetill- stånd på en annan grund än Immigration Rules av det skälet att de övriga villkoren i punkt 212 i dessa bestämmelser klart och uppenbart var uppfyllda.
68 En sådan individuell prövning av situationen för tjeckiska medborgare utan inresevisum som har gjorts i målet vid den nationella domstolen förefaller ligga i linje med den flexibla praxis som tillämpas av de brittiska utlänningsmyndighe- terna. Förenade kungarikets regering har nämligen vid förhandlingen angett att det är vanligt att Secretary of State använder sitt utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller ansökningar om inresetillstånd i etableringssyfte, som inges med stöd av associeringsavtalet av tjeckiska medborgare vid ankomsten till Förenade kungariket.
69 Under dessa omständigheter är det inte nödvändigt att pröva frågan huruvida det är förenligt med artikel 59.1 i associeringsavtalet att värdmedlemsstatens
behöriga myndigheter avslår en ansökan om inresetillstånd från en tjeckisk medborgare som saknar inresevisum. Det är tillräckligt att pröva huruvida de brittiska myndigheternas tillämpning av den nationella utlänningslagstiftningen i sin helhet — inbegripet det förhållandet att Secretary of State använder sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om kravet på innehav av ett inresevisum kan åsidosättas i enskilda fall — framstår som förenlig med det villkor som uppställs i slutet av första meningen i artikel 59.1 i associeringsav- talet.
Huruvida det sätt på vilket Secretary of State använder sitt utrymme för skönsmässig bedömning är förenligt med det villkor som uppställs i artikel 59.1 i associeringsavtalet
70 Domstolen erinrar härvid först om att det, i enlighet med vad som anförts i punkterna 61—66 i denna dom, i princip är förenligt med artikel 45.3 jämförd med artikel 59.1 i associeringsavtalet att ha en ordning med förhandskontroll, som liksom den som föreskrivs i Immigration Rules innebär att värdmedlems- staten kan bevilja ett inresevisum på förhand, och senare ett inresetillstånd, endast under förutsättning att det har fastställts av de behöriga utlännings- myndigheterna att sökanden verkligen har för avsikt att i denna stat enbart utöva lönsam förvärvsverksamhet som egenföretagare.
71 På grund av att det har införts en skyddsregel i form av den individuella prövningen av situationen för en tjeckisk medborgare som saknar inresevisum, kan dessutom en sådan medborgare beviljas inresetillstånd på en annan grund än Immigration Rules i de fall där de materiella kraven för etablering i värdmed- lemsstatens utlänningslagstiftning klart och uppenbart är uppfyllda och beslutet
att avslå ansökan enbart på den grunden att sökanden inte på förhand har erhållit ett inresevisum skulle fattas på rent formalistiska grunder.
72 I den mån värdmedlemsstatens behöriga utlänningsmyndigheter har antagit riktlinjer som innebär att det tvingande kravet på innehav av ett inresevisum inte skall tillämpas, förefaller det ligga i linje med logiken i ordningen med förhandskontroll, samt vara motiverat enligt associeringsavtalet, att dessa myndigheter, vid den skönsmässiga bedömningen av sökandens individuella situation, gör en prövning av huruvida det finns skäl att bifalla en etablerings- ansökan som har ingetts med stöd av associeringsavtalet vid ankomsten till denna medlemsstat, en prövning som är mindre noggrann än den som görs när en ansökan om inresevisum inges av en tjeckisk medborgare i bosättningsstaten.
73 Domstolen finner således att det förhållandet att tjeckiska medborgare klart måste visa att de ansökningar om att få etablera sig i värdmedlemsstaten som de inger med stöd av associeringsavtalet är välgrundade — utan att detta påverkar domstolarnas prövning av det beslut som härvid har fattats av de behöriga nationella utlänningsmyndigheterna — inte innebär att det blir omöjligt eller orimligt svårt för dessa medborgare att utöva sina rättigheter enligt artikel 45.3 i associeringsavtalet.
74 Av vad som anförts följer att artiklarna 45.3 och 59.1 i associeringsavtalet skall tolkas på så sätt att de inte utgör något hinder mot att värdmedlemsstatens behöriga utlänningsmyndigheter kräver att en tjeckisk medborgare, före avresan till värdmedlemsstaten, erhåller ett inresevisum, som beviljas endast under förutsättning att sådana materiella krav som uppställs i punkt 212 i Immigration Rules är uppfyllda. Detta gäller under förutsättning att dessa myndigheter använder sitt utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om ansökningar om inresetillstånd i etableringssyfte, som inges med stöd av nämnda avtal vid ankomsten till denna stat, på ett sådant sätt att en tjeckisk medborgare som saknar inresevisum kan beviljas ett inresetillstånd på en annan grund än Immigration Rules, när hans ansökan klart och uppenbart uppfyller samma materiella krav som dem som skulle ha tillämpats om han hade ansökt om inresevisum i Republiken Tjeckien.
Huruvida det är förenligt med regeln om likabehandling i artikel 45.3 i associeringsavtalet att kräva att en ny formellt riktig etableringsansökan inges
75 Julius Barkoci och Marcel Malik har dessutom gjort gällande att det förhållandet att de i förevarande fall har blivit hotade med "utvisning" från värdmedlems- staten, trots att de faktiskt befinner sig i Förenade kungariket, allvarligt kan påverka deras förmåga att leda ett redan etablerat företag. Det finns ingen åtgärd som kan åläggas en brittisk medborgare som leder ett liknande företag som skulle ha denna verkan.
76 Det skall således prövas huruvida det är förenligt med regeln om likabehandling i artikel 45.3 i associeringsavtalet att föreskriva att en tjeckisk medborgare, som inte har erhållit ett inresevisum före avresan till värdmedlemsstaten och som inte heller har erhållit ett inresetillstånd på en annan grund än Immigration Rules vid ankomsten till denna stat, skall inge en ny formellt riktig etableringsansökan i sin ursprungsstat eller i förekommande fall i ett annat land, eftersom ett sådant krav inte kan uppställas för medborgarna i värdmedlemsstaten.
77 Domstolen erinrar om att det framgår av punkt 22 i denna dom att Julius Barkoci och Marcel Malik, enligt artikel 11.1 i Immigration Act, inte ansågs ha rest in i Förenade kungariket och att deras ansökningar om uppehållstillstånd således behandlades som ursprungliga ansökningar om inresetillstånd i Förenade kunga- riket. Härvid kan det i motsats till vad Julius Barkoci och Marcel Malik har gjort gällande konstateras att det inom ramen för en nationell ordning som grundas på att det vidtas lämpliga kontrollåtgärder före en tjeckisk medborgares avresa till värdmedlemstaten inte förhåller sig så, att det förhållandet att denna medborgare eventuellt vistas fysiskt i värdmedlemsstaten tillfälligt, trots att han saknar inresetillstånd till denna stat, på något sätt är att jämställa med ett riktigt inresetillstånd till denna stat.
78 Prövningen av huruvida det är förenligt med associeringsavtalet att ha ett nationellt system för invandringskontroll grundat på skyldigheten att på förhand ansöka om inresetillstånd kan nämligen inte påverkas av att en tjeckisk medborgare, i väntan på prövningen av hans överklagande mot ett tidigare beslut varigenom hans ansökan om inresetillstånd till den berörda medlemsstaten avslogs på en annan grund, har beviljats ett tillfälligt inresetillstånd — innan han ingav en etableringsansökan — och har tillåtits arbeta eller motta offentliga medel av skäl hänförliga till mänsklig värdighet och solidaritet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 1990 i mål C-192/89, Sevince, REG 1990, s. I-3461, punkt 31, svensk specialutgåva, volym 10, s. 507, och av den 16 december 1992 i mål C-237/91, Kus, REG 1992, s. I-6781, punk- terna 12—17, svensk specialutgåva, volym 13, s. 243).
79 Julius Barkoci och Marcel Malik kan följaktligen inte med framgång göra gällande enbart att de beviljades ett tillfälligt inresetillstånd till Förenade kungariket till stöd för påståendet att de hade förvärvat en rätt att etablera sig som egenföretagare i denna stat, eftersom detta är en rätt som kan påverkas negativt av kravet att inge en ny formellt riktig ansökan om inresevisum i ursprungsstaten eller i förekommande fall i ett annat land.
so Domstolen erinrar i vart fall även om att den — i fråga om fri rörlighet för arbetstagare — har fastställt att undantagsbestämmelsen i artikel 48.3 i EG- fördraget (nu artikel 39.3 EG i ändrad lydelse) ger medlemsstaterna rätt att under de i denna bestämmelse angivna omständigheterna vidta vissa åtgärder mot medborgare i andra medlemsstater, åtgärder som bland annat får grundas på hänsyn till allmän ordning, och att medlemsstaterna inte kan vidta dessa åtgärder mot sina egna medborgare, eftersom de inte kan utvisa sina egna medborgare från det nationella territoriet eller vägra dem inresa i detta (se i detta avseende dom av den 4 december 1974 i mål 41/74, Van Duyn, REG 1974, s. 1337, punkt 22, svensk specialutgåva, volym 2, s. 389, av den 18 maj 1982 i de förenade målen 115/81 och 116/81, Adoui och Cornuaille, REG 1982, s. 1665, punkt 7, svensk specialutgåva, volym 6, s. 421, av den 7 juli 1992 i mål C-370/90, Singh, REG 1992, s. I-4265, punkt 22, svensk specialutgåva, volym 13, s. 19, av den 17 juni 1997 i de förenade målen C-65/95 och C-111/95, Shingara och Radiom, REG 1997, s. I-3343, punkt 28, och av den 16 juli 1998 i mål C-171/96, Pereira Roque, REG 1998, s. I-4607, punkt 37).
81 Denna särbehandling av egna medborgare i förhållande till medborgare i andra medlemsstater följer av den folkrättsliga princip enligt vilken en stat inte kan vägra sina egna medborgare rätten att få tillträde till dess territorium och att vistas där, och som fördraget i förhållandena mellan medlemsstaterna inte kan antas underkänna (domen i det ovannämnda målet Van Duyn, punkt 22, och domen i det ovannämnda målet Pereira Roque, punkt 38).
82 Av samma skäl kan en sådan särbehandling till förmån för värdmedlemsstatens medborgare inte anses strida mot artikel 45.3 i associeringsavtalet.
83 Av vad som anförts ovan följer att den andra, den fjärde, den femte och den sjunde frågan skall besvaras på följande sätt:
— Etableringsrätten, såsom den kommer till uttryck i artikel 45.3 i associer- ingsavtalet, medför en därav följande rätt till inresa och vistelse för tjeckiska medborgare som vill utöva verksamhet inom industri, handel och hantverk eller inom något av de fria yrkena i en medlemsstat. Det följer emellertid av artikel 59.1 i avtalet att denna rätt till inresa och vistelse inte är oinskränkt, eftersom utövandet av denna rätt i förekommande fall kan begränsas i värdmedlemsstatens bestämmelser om tjeckiska medborgares inresa, vistelse och etablering.
— Artikel 45.3 jämförd med artikel 59.1 i associeringsavtalet utgör i princip inte något hinder mot en ordning med förhandskontroll som innebär att de behöriga utlänningsmyndigheterna endast kan bevilja inresetillstånd om sökanden visar att han verkligen har för avsikt att påbörja förvärvsverksam- het som egenföretagare utan att samtidigt inneha en avlönad anställning eller
utnyttja offentliga medel och att han från början har tillräckliga medel och rimliga framgångsutsikter. Syftet med sådana materiella krav som dem som uppställs i punkt 212 i Immigration Rules är just att de behöriga myndigheterna skall kunna fastställa att sökandens uppgifter är riktiga, och dessa krav är lämpade för att säkerställa att nämnda syfte uppnås.
— Det villkor som uppställs i slutet av första meningen i artikel 59.1 i associeringsavtalet skall tolkas på så sätt att skyldigheten att i bosättnings- landet, före avresan till värdmedlemsstaten, erhålla ett inresevisum, som beviljas endast under förutsättning att sådana materiella krav som uppställs i punkt 212 i Immigration Rules är uppfyllda, varken har till syfte eller verkan att göra det omöjligt eller orimligt svårt för tjeckiska medborgare att utöva sina rättigheter enligt artikel 45.3 i detta avtal. Detta gäller under förutsätt- ning att värdmedlemsstatens behöriga myndigheter använder sitt utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om ansökningar om inresetillstånd i etableringssyfte, som inges med stöd av nämnda avtal vid ankomsten till denna stat, på ett sådant sätt att en tjeckisk medborgare som saknar inresevisum kan beviljas ett inresetillstånd på en annan grund än Immigration Rules, när hans ansökan klart och uppenbart uppfyller samma materiella krav som dem som skulle ha tillämpats om han hade ansökt om inresevisum i Republiken Tjeckien.
Den tredje och den sjätte frågan
84 Med beaktande av de svar som getts på den första, den andra, den fjärde, den femte och den sjunde frågan är det inte nödvändigt att besvara den tredje och den sjätte frågan. Den hänskjutande domstolen har nämligen ställt den tredje frågan endast för det fall den första frågan besvaras nekande, och den sjätte frågan har ställts endast för det fall — vilket inte har skett här — en ansökan om inresetillstånd till en medlemsstat, som inges av en tjeckisk medborgare som
önskar etablera sig som egenföretagare i den staten med stöd av associerings- avtalet, avslås på en annan grund än att denna medborgare inte har erhållit ett inresevisum på förhand.
Rättegångskostnader
85 De kostnader som har förorsakats den brittiska, den belgiska, den tyska, den franska, den irländska, den italienska och den nederländska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
— angående de frågor som genom beslut av den 29 mars 1999 har ställts av High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division (Divisional Court) — följande dom:
1) Artikel 45.3 i Europaavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Tjeckien, å andra sidan, som ingicks och godkändes för gemenskapens räkning genom rådets och kommissionens
beslut 94/910/EKSG, EG, Euratom av den 19 december 1994, skall tolkas på så sätt att det inom tillämpningsområdet för detta avtal härigenom fastställs en princip som är tillräckligt precis och ovillkorlig för att kunna tillämpas av en nationell domstol och som följaktligen kan reglera enskildas rättsliga ställning. Den direkta effekt som denna bestämmelse således skall till- erkännas innebär att de tjeckiska medborgare som stöder sig på den har rätt att åberopa den vid domstolarna i värdmedlemsstaten, även om myndighe- terna i detta land fortfarande är behöriga att tillämpa den nationella lagstiftningen om inresa, vistelse och etablering i enlighet med artikel 59.1 i avtalet.
2) Etableringsrätten, såsom den kommer till uttryck i artikel 45.3 i det nämnda associeringsavtalet, medför en därav följande rätt till inresa och vistelse för tjeckiska medborgare som vill utöva verksamhet inom industri, handel och hantverk eller inom något av de fria yrkena i en medlemsstat. Det följer emellertid av artikel 59.1 i avtalet att denna rätt till inresa och vistelse inte är oinskränkt, eftersom utövandet av denna rätt i förekommande fall kan begränsas i värdmedlemsstatens bestämmelser om tjeckiska medborgares inresa, vistelse och etablering.
3) Artikel 45.3 jämförd med artikel 59.1 i det nämnda associeringsavtalet utgör i princip inte något hinder mot en ordning med förhandskontroll som innebär att de behöriga utlänningsmyndigheterna endast kan bevilja inresetillstånd om sökanden visar att han verkligen har för avsikt att påbörja förvärvsverk- samhet som egenföretagare utan att samtidigt inneha en avlönad anställning eller utnyttja offentliga medel och att han från början har tillräckliga medel och rimliga framgångsutsikter. Syftet med sådana materiella krav som dem som uppställs i punkt 212 i United Kingdom Immigration Rules (House of Commons Paper 395) är just att de behöriga myndigheterna skall kunna fastställa att sökandens uppgifter är riktiga, och dessa krav är lämpade för att säkerställa att nämnda syfte uppnås.
4) Det villkor som uppställs i slutet av första meningen i artikel 59.1 i det nämnda associeringsavtalet skall tolkas på så sätt att skyldigheten att i bosättningslandet, före avresan till värdmedlemsstaten, erhålla ett inresevi- sum, som beviljas endast under förutsättning att sådana materiella krav som uppställs i punkt 212 i de nämnda Immigration Rules är uppfyllda, varken har till syfte eller verkan att göra det omöjligt eller orimligt svårt för tjeckiska medborgare att utöva sina rättigheter enligt artikel 45.3 i detta avtal. Detta gäller under förutsättning att värdmedlemsstatens behöriga myndigheter använder sitt utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om ansökningar om inresetillstånd i etableringssyfte, som inges med stöd av nämnda avtal vid ankomsten till denna stat, på ett sådant sätt att en tjeckisk medborgare som saknar inresevisum kan beviljas ett inresetillstånd på en annan grund än Immigration Rules, när hans ansökan klart och uppenbart uppfyller samma materiella krav som dem som skulle ha tillämpats om han hade ansökt om inresevisum i Republiken Tjeckien.
Rodríguez Iglesias Gulmann La Pergola
Wathelet Skouris Edward Puissochet Jann Sevón
Schintgen Macken
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 27 september 2001.
R. Grass
Justitiesekreterare
G.C. Rodríguez Iglesias
Ordförande
