Grap 04096
Utredning om Kottlasjön, Lidingö Stad
Gert Nilsson Geosigma AB
Uppsala, november 2004 Rev 2005-01-24
Sammanfattning
Kottlasjön är näringsrik, d v s det finns riklig tillgång av näringsämnena fosfor och kväve.
Detta resulterar sommartid i algblomningar, vilka vissa år har varit mycket kraftiga. Källan till de höga halterna näringsämnen är idag Kottlasjöns sediment, vilka under vissa kemiska och fysikaliska förhållanden kan frigöras till vattenmassan.
Idag är Kottlasjön i princip avlastad från externa källor till gödande ämnen, vilket gör att man i framtiden kan förvänta sig en allt bättre vattenkvalitet i sjön. I mätdata från åren 1970-2004 går också att utläsa att kväve- och fosforhalter i vattnet har minskat under denna period.
Förändringar i en sjös näringstillstånd går emellertid långsamt, och kan kräva flera decennier (eller längre tid).
Att genomföra någon form av restaureringsmetod, är ett sätt att påskynda de långsamma processer som styr en sjös näringsnivå. Sådana åtgärder har överlag större möjligheter att lyckas i sjöar som Kottlasjön, vilka tidigare haft en näringsfattig status, jämfört med vad de har i en sjö som även före människans påverkan varit näringsrik
Utredningen har gått igenom och utvärderat åtgärdsalternativ som kan användas för att reducera pågående utläckage av fosfor från sedimenten. Den åtgärd som bedöms ha bäst möjligheter att lyckas är den typ av sedimentbehandling (fällning med aluminiumklorid) som tidigare bland annat genomförts i Flatensjön i Stockholms stad. Redan somrarna efter en sådan åtgärds genomförande kan förväntas att siktdjupet ökat och att algblomningarna blivit betydligt mindre kraftiga. Sedimentbehandlingen bedöms vara såväl billigare, skonsammare och ha bättre förutsättningar att ge önskade resultat än muddring, vilket var den åtgärd som projekterades för 20-talet år sedan i Kottlasjön.
Att genomföra en sjörestaurering är emellertid dyrt, och man kan konstatera att Lidingö Stad idag står inför ett vägval. Antingen accepterar man dagens situation med gradvisa men långsamma förbättringar, eller så ger man ”naturen en knuff” och satsar medel i att restaurera Kottlasjön.
Oavsett om Lidingö stad beslutar sig för att genomföra en restaurering av Kottlasjön eller ej, är det också viktigt att Kottlasjön även i övrigt sköts på rätt sätt. För att ge goda
förutsättningar för framtida förbättringar, är det av vikt att man övervakar och kontinuerligt utvärderar halter av näringsämnen med flera parametrar i Kottlasjön och dess tillflöden.
Kottlasjön bör också skyddas från framtida exploatering och eventuell ökad tillförsel av skadliga ämnen. Givet Kottlasjöns status som potentiell råvattentäkt är det då lämpligt att ett vattenskyddsområde upprättas. Till skyddsområdet kan i så fall skyddsföreskrifter anpassas till förhållanden och markanvändning på platsen. Att inrätta ett vattenskyddsområde är dock bara en av flera möjliga skyddsåtgärder. Kottlasjön kan också skyddas genom kommunal fysisk planering, lokala föreskrifter, eller genom att låta den ingå i t ex ett naturreservat (lämpligen då som en utvidgning av Långängens naturreservat).
Utredningen har också föreslagit ändrade rutiner för regleringen av Långängssjön. Det näringsrika vatten som under sensomrar töms från denna fågelsjö, kan ha viss inverkan på vattenkvaliteten i Kottlasjön. Av denna anledning förordas bland annat att regleringen av
Innehåll
Sammanfattning ... 2
1 Uppdraget ... 5
1.1 Bakgrund och syfte... 5
1.2 Områdesbeskrivning... 5
1.3 Kottlasjöns historiska utveckling ... 5
2 Genomförande / Metoder ... 7
2.1 Inläsning av befintligt material, problemformulering ... 7
2.2 Fältinsatser och utredningsmoment... 7
3 Problembeskrivning – Kottlasjön... 8
3.1 Övergödning (eutrofiering) ... 8
3.2 Algblomningar ... 8
3.3 Bakteriehalter ... 9
3.4 Lågt vattenstånd ... 9
4 Källor till konstaterade problem... 11
4.1 Intern belastning... 11
4.2 Extern belastning... 11
4.2.1 Dag- och spillvatten ... 11
4.2.2 Långängssjön... 12
4.2.3 Diffusa källor... 13
5 Förväntad utveckling för Kottlasjön i ett 25 år långt perspektiv... 14
5.1 Igenväxning... 14
5.2 Algblomningar ... 14
5.3 Låga halter syrgas... 15
5.4 Ekologiska konsekvenser av framtida råvattenuttag... 15
6 Förslag till restaureringsåtgärder i Kottlasjön ... 16
6.1 Interna och externa källor... 16
6.2 Fastläggning av fosfor ... 16
6.3 Muddringsarbeten... 17
6.4 Öka syrgashalterna i sjöns djupdelar... 18
6.5 Manipulation av fiskfauna... 18
7 Skötselplaner ... 19
7.1 Kontrollplan ... 19
7.2 Kottlasjöns framtida skydd... 19
7.3 Reglering av Långängssjön ... 20
7.4 Rensning av vegetation ... 22
8 Slutsatser och rekommendationer ... 25
9 Litteraturförteckning ... 27
1 Uppdraget
1.1 Bakgrund och syfte
Föreliggande uppdrag upphandlades under vår-sommar 2003. För att kunna följa Kottlasjön under årstidsväxlingarna har arbetet genomförts under ett drygt år tid.
Syftet med uppdraget definierades vid projektets uppstart i att presentera konkreta förslag som ska ha till mål att:
• förhindra att fiskdöd, algblomning, höga E.coli-halter m m inträffar i framtiden.
• motverka igenväxning och om möjligt återställa tidigare öppna vattenytor
• uppnå en vattenkvalitet som ej föranleder restriktioner för framtida friluftsliv, bad mm
• möjliggöra ett biologiskt liv som kan anses naturligt för sjösystemet.
Målbeskrivningen har sin grund i översiktsplanen som antogs av kommunfulläktige i maj 2002. Däri anges att vattenområden inte ska förorenas av dagvatten eller direktutsläpp.
Undersökningen har vidare sökt prognoscera en framtida utveckling av Kottlasjön i ett 25 år långt perspektiv. Som en del av detta utredningsmoment har ekologiska konsekvenser av framtida råvattenuttag utretts.
1.2 Områdesbeskrivning
Kottlasjön har en sjöyta på ca 25 hektar, längs sydvästra, västra och norra stränderna finns villabebyggelse, i söder och sydöst naturmark. Via en ca 300 meter lång bäck, står Kottlasjön i förbindelse med Stockbysjön, som har en yta av ca 2.4 ha. Stockbysjön har till övervägande del flacka, träd- och buskbevuxna stränder. Kottlasjöns omsättningstid har beräknats till cirka två år, medan omsättningstiden i Stockbysjön är ungefär 4 månader. Båda sjöarna är
förhållandevis grunda. Stockbysjön har ett maximalt djup om ca 2 meter, medan största djupet i Kottlasjön är ca 6 meter.
Kottlasjön är en sprickdalssjö, som ligger nedsänkt i terrängen. Det skyddade läget gör att sjön i liten grad utsätts för vindverkan, vilket kan ge höga yttemperaturer sommartid. Detta, jämte Kottlasjöns relativt höga omsättningstid, skapar förutsättningar för att stagnant (stillastående) vatten utvecklas, vilket i sig kan bidra till nedsatt vattenkvalitet.
Kottlasjön och Stockbysjön utgör Lidingös enda insjöar. Sjöarna utgör sommar- som vintertid viktiga rekreationsbaser. Promenadstråken runt sjöarna används flitigt, i Kottlasjön finns badplatser och vintertid finns möjlighet till skridsko- och skidåkning. I sjöarna finns fiskarna gädda abborre, mört, sutare och braxen. Det finns även signalkräftor i sjön. Dessa har
planterats in på privat initiativ, efter att kräftpesten slog ut det tidigare beståndet av flodkräftor.
1.3 Kottlasjöns historiska utveckling
Kottlasjön är en ung sjö. Den skapades för ungefär 2000 år sedan, i och med att landhöjningen reste Lidingö ur havet. Igenväxningen av sjöar är en naturlig process. Näring som tillförs sjön, tas om hand av växter och plankton. När växtsäsongen upphör på hösten, faller döda alger och växtdelar till sjöns botten, där det med tiden utvecklas allt kraftigare sediment. Med en
uppgrundning skapas möjligheter för bladvass och annan vegetation att breda ut sig. Sjöar fungerar därmed normalt som en näringsfälla, eftersom näring som tillförs sjön binds upp i sedimentmaterialet.
Jordmån och naturtyp i sjöars tillrinningsområde, är det som i första hand avgör deras näringsnivå. Näringsrika (eutrofa) sjöar har höga halter av kväve och fosfor. I sådana sjöar sker ofta en kraftig produktion av alger (blomningar) och en snabb ackumulation av sediment på sjöns botten. Näringsrika sjöar har därför en relativt kort livslängd, eftersom bladvass och annan vegetation gör att sjön växer igen allteftersom den grundas upp
Näringsfattiga (oligotrofa) sjöar har längre livstid. Eftersom det i sådan sjö finns relativt låga halter näringsämne, utvecklas inga kraftiga algblomningar. Produktionen i sjön är låg, vilket ger en långsam sedimentationstakt. Jämfört med en näringsrik sjö, innehåller sedimenten i den näringsfattiga också en högre andel minerogent material, fattigt på kväve och fosfor, vilket i sig missgynnar högre vegetation som t ex bladvass.
Extern påverkan på sjöar, från t ex jordbruk eller avloppsledningar, kan emellertid ändra en sjös näringstillstånd. Denna process kallas för övergödning (eutrofiering). Övergödningens största effekt är en ökad produktion av växtplankton i form av algblomningar, men den ökade tillgången på växtnäringsämnen ger också möjligheter för högre vegetation att breda ut sig över sjöns grundområden.
En övergödd sjö blir med tiden självförsörjande på näringsämnet fosfor. Denna process kallas för intern belastning, och innebär att det fosfor som under många års tid ackumulerats på sjöns botten, under vissa förhållanden läcker tillbaka upp i vattenmassan. Den interna
belastningen fördröjer resultaten av eventuella åtgärder som vidtas i sjöns tillrinningsområde.
Förbättringar i vattenkvaliteten i en sjö, efter att sjön avlastats från externa källor, kan därför gå mycket långsamt - tiotals eller rent av 100-tals år. Processer som styr intern belastning beskrivs närmare i kapitel 4.1.
Kottlasjön var omkring 1940 en näringsfattig sjö. Extern påverkan gjorde gav dock Kottlasjön en mer näringsrik karaktär, med algblomningar som med åren blev allt mer uttalade.
Problemen med algblomningar är dock sannolikt mindre kraftiga idag jämfört med hur situationen såg ut för 25-30 år sedan. Så här skrivs t ex i en utredning från 1977:
”Kottlasjön är tydligt störd av en ökande fosfor- och kvävehalt. Detta medför en mycket tydlig algproduktion under vår, sommar och höst”, ”Undersökningen har visat att Stockbysjöns vatten är av mycket dålig kvalitet”.
Avlastad från extern påverkan av gödande ämnen, styrs cirkulationen av växtnäringsämnen i sjön idag av intern belastning från sedimenten. Mätdata från perioden 1970 fram till idag indikerar att Kottlasjön är på väg mot en mer näringsfattig status. Det är därför att förvänta att algblomningar kommer vara såväl mindre vanligt förekommande, som mindre kraftiga, i framtiden. Det är däremot inte realistiskt att tro att Kottlasjön kommer att kunna återfå den karaktär den hade kring ca 1940 och dessförinnan.
Att genomföra någon form av restaureringsmetod, är ett sätt att påskynda de långsamma processer som styr en sjös näringsnivå. När det handlar om intern belastning, utgörs
metoderna vanligen av kemisk behandling av bottnen, muddring eller biologisk manipulation (utfiske av vitfisk). Metoderna beskrivs närmare och utvärderas i Kapitel 6.
2 Genomförande / Metoder
2.1 Inläsning av befintligt material, problemformulering
Uppdraget inleddes med en genomgång av befintligt material. Kottlasjön har undersökts i omgångar alltsedan tidigt 70-tal och det finns idag en stor mängd mätdata och
utredningsmaterial. Det tidigare rapportmaterialet ingår i litteraturförteckningen (Kapitel 9).
2.2 Fältinsatser och utredningsmoment
Vattenståndsmätningar från de senare decennierna har studerats för att utröna om vattenståndet kan kopplas till vattenkvaliteten i Kottlasjön. Kopplingar har gjorts till klimatdata.
Tillflöden har inventerats och provtagits i syfte att finna vilka halter näringsämnen, syretärande material m fl parametrar som det till Kottlasjön flödande vattnet innehåller.
Genomförda fältundersökningar omfattar vegetationskartering, växtplanktonanalyser och undersökning av bottenvattenkemi. Fältundersökningarna har ej fokuserats på att
dokumentera biologiskt liv, utan gavs en omfattning och innehåll som dels syftade till att karaktärisera sjön m a p på näringsstatus, dels till att ge information om vilka förutsättningar som råder för att i framtiden genomföra vattenkvalitetshöjande åtgärder.
Figur. Provtagning i Kottlasjön, juli 2004.
För att finna eventuell närvaro av toxinbildande cyanobakterier (”blågröna alger”)
genomfördes provtagning och analyser av växtplanktonfloran. Resultaten från växtplankton användes också för att karaktärisera sjön vad avser trofinivåer och miljötillstånd. Analyser har också utförts på innehåll av klorofyll, vilket är bra mått på vattnets totala innehåll av
fotosyntetiserande alger.
Höga halter bakterier i Kottlasjöns vatten har under en rad av år under 1990- och 2000-talet utgjort återkommande problem. För att tillse att dess bakterier inte har sin grund i kommunala eller enskilda avloppsanläggningar, har ledningsnät och avloppslösningar i Kottlasjöns
omgivningar studerats i ett par fristående projekt.
3 Problembeskrivning – Kottlasjön
3.1 Övergödning (eutrofiering)
Kottlasjön av idag är en näringsrik sjö, som sommartid har återkommande problem med vattenkvalitet i form av algblomningar, grumlighet, illaluktande vatten eller höga
bakteriehalter. Problemen förvärras av sjöns skyddade läge och den begränsade omsättning av vatten som föreligger under stora delar av året. Vinden förmår inte röra ned ytvatten till djupare nivåer, vilket ger ett stagnant ytvatten och ökar risken för algblomning och
bakterietillväxt. Under sensommaren sker ofta heller inget utflöde från sjön (vattennivån är för låg), vilket har sin orsak i liten nederbörd och stor avdunstning. Den låga vattennivån minskar möjligheterna till vattenutbyte ytterligare.
De höga halter näringsämnen som finns i Kottlasjöns vatten har sin orsak i att sjön historiskt sett varit belastad av gödande ämnen. För 50 eller 100 år sedan skulle Kottlasjön troligen kunnat klassificeras som näringsfattig. Halterna av näringsämnen i vattnet har emellertid åter sjunkit jämfört med hur situationen var på 70-talet. Idag är Kottlasjön jämförbar med andra eutrofa (näringsrika) sjöar i regionen.
3.2 Algblomningar
Blomningar av växtplankton är den mest uppenbara effekten av ett högt innehåll av
näringsämnen (kväve och fosfor) i ett vatten. I Kottlasjön råder överskott på fosfor, jämfört med hur mycket kväve som finns tillgängligt. De flesta plankton kan alltså växa till, i den grad som motsvarar tillgången till kväve, och när allt tillgängligt kväve är slut (när det har bundits upp i själva algen) slutar algblomningen för den algarten. Kväve är därmed normalt begränsande för planktontillväxten i Kottlasjön.
Överskotten på fosfor i Kottlasjöns vatten ger emellertid förutsättningar för de växtplankton som kan tillgodogöra sig kväve från luften (s k kvävefixerare). De kan växa ohämmat under sommarperioden, när de saknar konkurrens från andra växtplankton. Kvävefixerarna i
Kottlasjön utgörs av flera olika arter cyanobakterier (förr populärt kallade för blågröna alger).
Algblomningar av kvävefixerare är särskilt oönskade eftersom de i flera fall är
toxinproducerande, och kan ge skador på lever, nervsystem, påverka andning och ge upphov till illamående eller diarré.
Eftersom blomningarna av cyanobakterier är en direkt följd av höga fosforhalter, behöver eventuella åtgärder som vidtas i sjön sikta direkt mot att minska tillförseln av fosfor till sjöns vatten. Ett antal möjliga åtgärdsalternativ för att uppnå detta kommer mer ingående att diskuteras i kapitel 6.
3.3 Bakteriehalter
I Kottlasjön tas återkommande prover vid badplatserna för att kontrollera vattnets innehåll av tarmbakterier (bland annat E.coli). Vid flera tillfällen under senaste 10-års-perioden har bakteriehalterna varit förhöjda, ibland till nivåer med bedömningen ”tjänligt med
anmärkning” eller ”otjänligt”. Höga halter av E.coli med flera parametrar har uppträtt så sent som i år (2004). Situationen tycks emellertid ha varit värre under senare delen av 1990-talet.
Som en fristående del av föreliggande undersökning har inventeringar av enskilda
anläggningar (tryckavloppssystem) och det kommunala dagvattennätet genomförts för att tillförsäkra att källan till de höga bakteriehalterna inte kommer från villabebyggelsen kring Kottlasjön. Inventeringarna påvisade enstaka läckage. Några händelser med sönderfrusna tryckavloppssystem har förekommit, de är emellertid av engångskaraktär och de ska, eftersom de inträffat vintertid, inte kunna påverka sommarens vattenkvalitet.
De konstaterade bakteriehalterna har sannolikt istället flera andra orsaker. Det faktum att vattnet i Kottlasjön är varmt (ofta >25ºC) och stillastående ger dessutom goda livsbetingelser för bakterier. Jämfört med många andra sjöar av samma storlek är därför risken för att höga bakteriehalter ska uppkomma högre i Kottlasjön.
Under 90-talet kan gäss och änder ha utgjort den främsta källan till de höga bakteriehalterna.
De var under den perioden enligt uppgift vanliga vid barnbadet. Viss påverkan kan också förväntas komma från de badande själva. Vid enstaka tillfällen kan dagvattennät (Brevik och Stockby) eller haverier på enskilda tryckavloppssystem givit upphov till höga halter. Idag finns ingen boskap som betar i Kottlasjöns närhet, men viss påverkan kan också komma från exempelvis hundar (promenadstråken runt sjön är frekvent använda av hundägare).
Vidare kan konstateras att höga halter ofta är kopplade till regn (eftersom de bakterier som finns i och på marken då sköljs till sjön). Det kan i sammanhanget nämnas att tömningen av Långängssjön kan liknas vid ett kraftigt regn, eftersom utsläppet eroderar ytskiktet i den ca 250 meter långa åfåran och därmed för med sig de bakterier som lever i åfårans sediment.
Bakteriehalterna i sedimentmaterial kan vara höga, och överskuggar helt bakterieinnhållet i Långängssjöns vatten.
3.4 Lågt vattenstånd
Vattenståndet i Kottlasjön regleras av en vattendom från 1949. I den föreskrivs vilka
dämningsgränser som skall gälla över året. Idag får den vattendomen anses vara obsolet. Med avledning av dagvatten och förändringar i markanvändning och i viss mån
vegetationsförändringar kring Kottlasjön, kan inte inte lägsta tillåtna vattennivå upprätthållas under nederbördsfattgia somrar. I Figur 3.1 redovisas hur vattenståndet i Kottlasjön har varierat från 1989 och framåt.
Lägsta tillåtna fördämningsgränser i vattennivån (plushöjd 14.50) går vidare inte att reglera ned till, eftersom utloppskanalen numer har grundats upp och torrläggs vid ca 14.65. Under perioder med lågt vatten i Kottlasjön lämnar därför inget vatten sjön via utloppskanalen.
Vattennivåförändringar från 14.65 och nedåt styrs istället av avdunstning och eventuellt läckage till grundvatten.
I praktiken regleras emellertid inte fördämningen vid utloppet aktivt. Fördämningen är året igenom ställt på nivån 15.30, vilket motsvarar högsta tillåtna fördämningsgräns. Först i samband med höga flöden (vanligen på våren) sänks fördämningen (vanligen med någon
decimeter) för att undvika skador på bryggor och strandnära fastigheter. Det går därför inte realistiskt att med förändringar i nuvarande reglering öka vattenståndet i Kottlasjön.
14.40 14.50 14.60 14.70 14.80 14.90 15.00 15.10 15.20 15.30 15.40
1989-08-01 1990-08-01 1991-08-01 1992-07-31 1993-07-31 1994-07-31 1995-07-31 1996-07-30 1997-07-30 1998-07-30 1999-07-30 2000-07-29 2001-07-29 2002-07-29
Figur. Vattenstånd i Kottlasjön. Tjockare linjer representerar de i vattendomen tillåtna övre och nedre dämningsgränserna.
Under 1970-talet utreddes om läckage till berggrund/käppalatunneln kunde vara en tänkbar förklaring till Kottlasjöns låga vattenstånd. Utredningen mynnade ut i att läckage ”inte kan uteslutas” i norra delen av Stockbyån, där berget går i dagen – men att det låga vattenståndet troligen främst kan kopplas till nederbördsvariationer och en stegrande urbanisering.
Allteftersom dagvatten letts bort från sjön och väg- eller bostadsbyggen skapat nya
vattendelare, har en allt större del av det vatten som tidigare kommit Kottlasjön till del, istället förts direkt till Värtan.
Den minskande del av vatten som når Kottlasjön kan i sig vara en del av förklaringen till varför Kottlasjön lider av algblomningar och andra vattenkvalitetsnedsättningar. En sjös omsättningstid räknas som en av de viktigaste parametrarna för dess näringstillstånd. En längre uppehållstid och nedsatt omsättning av ytvatten sommartid ger förutsättningar för höga vattentemperaturer och en stagnant vattenmiljö, lämplig för såväl växtplankton som bakterier.
Det ska dock poängteras att det inte är önskvärt att idag söka återföra dagvatten till Kottlasjön. Dagvattnets innehåll av föroreningar och näringsämnen riskerar i så fall att förvärra dagens situation. Ett eventuellt tillskott av vatten till Kottlasjön för att öka genomströmningen genom sjön behöver göras istället göras med näringsfattigt vatten.
4 Källor till konstaterade problem
4.1 Intern belastning
Kottlasjöns främsta fosforkälla är idag sannolikt den interna belastningen. Det fosfor som under många års tid ackumulerats i bottensedimenten, frigörs under vissa kemiska och fysikaliska förhållande och gör Kottlasjön självgenererande på fosfor. Denna s k interna belastning ger många års fördröjningseffekt, och har hittills kunnat motverka de positiva effekter man hoppats uppnå genom att avlasta Kottlasjön från externa fosforkällor.
Syrgassituationen är det som tydligast styr läckaget av fosfor från sedimentytan. När
syrgashalten i bottenvattnet sjunker, oftast vintertid och sensomrar, bildas en kemisk miljö i sjöns djupområden som medger att fosfor bundet till sedimentpartiklarna frigörs.
Provtagningar som genomförts inom ramen av föreliggande arbete har indikerat att intern belastning av fosfor från sedimentmaterialet sker vintertid i Kottlasjön.
Utläckage av fosfor sker emellertid även från bottnar belägna på grundare delar av en sjö, och är då kopplad till höga pH-värden. Höga pH-värden kan uppkomma i samband med kraftig algblomning, vilket ger en stor assimilation av koldioxid. I grunda delar av sjöar, kan vatten med högt pH (orsakad av algblomningen) stå i direkt kontakt med sedimentmaterialet, vilket ger en kontinuerlig tillförsel av mineraliserad växtnäring till den fria vattenmassan. Från grundområden i sjöar sker därmed en intern belastning av fosfor från sedimenten sommartid, i samband med algblomningar och höga pH-värden.
Utöver detta kan intern belastning förvärras ytterligare genom närvaron av fiskar som grumlar runt bottenmaterialet. Särskilt braxen (finns i Kottlasjön) är känd för att rent fysiskt röra runt i bottensedimenten vid sitt födosök.
4.2 Extern belastning
4.2.1 Dag- och spillvatten
Utsläpp av dag-/spillvatten och läckage från enskilda avloppsanläggningar har historiskt sett varit den största källan för näringsämnen till Kottlasjön. Ännu in på 80-talet fanns externa källor som kunde tillföra Kottlasjön stora mängder gödande ämnen. Det fanns fastigheter med lokala avloppslösningar (trekammarbrunn) och sjön påverkades också av utsläpp av BDT- vatten (bad/dusch/tvätt). Idag är samtliga boende kring Kottlasjön inkopplade på det kommunala avloppsledningsnätet. Läckaget från ledningar och anläggningar till Kottlasjön inskränker sig därmed till dagvattenutloppen i Stockbysjön respektive Brevik.
Vid Stockbysjön anlades våren 2003 en sedimenteringsdamm, med en beräknad reningseffekt på fosfor om 70% (Sweco 2002). Även om sedimenteringsdammen troligen inte uppnått full reningseffekt ännu (för det behöver växtligheten etablera sig bättre) så innebär tillkomsten av dammen att den externa belastningen på Kottlasjön minskat betydligt.
I östra änden av sjön mynnar Breviks dagvattenutsläpp, vilken avvattnar körbanor,
parkeringsplatser och naturmark i områden öster om sjön. Provtagning av dagvattnet i Brevik utfördes i augusti 2003, vid ett relativt lågt vattenflöde. Det kunde då konstateras att halterna näringsämnen vid provtagningstillfället var höga. Kvarstår de höga halterna även vid
kommande provtagningar, bör möjligheten övervägas att även låta föra detta vatten genom en dammkonstruktion innan det når Kottlasjön. Flödet vid Brevik är emellertid relativt litet, vilket gör att den totala belastningen på Kottlasjön (mätt som kg/år) sannolikt är underordnat andra källor. Av vikt är också att mäta halterna näringsämnen vid riktigt höga flöden,
eftersom den större delen av näringsämnena kan förväntas transporteras i samband med häftiga regn.
4.2.2 Långängssjön
Långängssjön är en fågelsjö där vattenståndet aktivt regleras. Syftet med regleringen är i första hand att hämma vegetationen och därmed hindra sjön från att växa igen. Man vill också undvika att fisk etablerar sig, vars närvaro är ogynnsam för de flesta fåglar som har sitt
födosök vid dammen.
I en grund näringsrik sjö som Långängssjön kan fosforhalterna variera kraftigt under året.
Under sommarmånaderna lyfts fosfor från sedimenten (som följd av höga pH-värden), medan näringsämnen förs tillbaka till sjöbottnen under hösten, i och med att algblomningarna upphör för säsongen och de döda algerna sedimenterar. För att undvika påverkan på nedströms liggande vattensystem är det därför av stor vikt att utsläpp av vatten från en grund sjö görs under den del av året då halterna näringsämnen i sjön är låga.
Utsläppet av vatten från Långängssjön görs emellertid under sensommaren, ofta under senare delen av augusti. Under den perioden av året pågår algblomningar ännu i Långängssjön, vilket gör att detta vatten har relativt höga halter näringsämnen och syretärande material.
Regleringen av Långängssjön innebär därmed i realiteten ett tillskott av näringsrikt vatten till Kottlasjön mot slutet av sommaren. Efter att ha sedimenterat på Kottlasjöns botten, kommer partiklarna från Långängssjön bidra till att syrgasfattiga förhållanden uppkommer under vintermånaderna, eftersom materialet förbrukar syre i takt med att det bryts ned.
Sett från Kottlasjöns synvinkel är därför en senare tömning av Långängssjön att föredra.
Algblomningarna i Långängssjön har då upphört (algerna har sedimenterat till botten) vilket gör att det vatten som så fall når Kottlasjön innehåller såväl mindre näringsämnen som syretärande material.
Det är förmodligen också en fördel om utsläppet av vatten från Långängssjön kan göras utspritt under en längre tidsrymd. En snabb tömning av sjön ger en relativt kraftig erosion av material i åfåran, vilket gör att vattnet under sin transportväg från fördämningen ned till Kottlasjön grumlas upp. I samband med tömningen av Långängssjön kan grumlingen av det tillflödande vattnet tydligt iakttas i norra delen av Kottlasjön. Grumlingen i sig påverkar inte vattenkvaliteten nämnvärt, då den i huvudsak utgörs av eroderat minerogent material. Men inslag av organiskt (syretärande material), bakterier och till det minerogena materialet bundet fosfor kan också förväntas grumlas upp från åfåran och transporteras ned till Kottlasjön.
Det kan i sammanhanget dock vara på sin plats att poängtera att det inte är önskvärt att avveckla regleringen av Långängssjön. En grund sjö som Långängssjön har generellt en stor potential att få ned ett vattens innehåll av gödande ämnen, dels genom att partiklar kan sedimentera och dels genom att biologiska nedbrytningsprocesser gör att kväve plockas från sjön upp till atmosfären. Det är emellertid viktigt att tillse att regleringen av Långängssjön också anpassas till ekologi och vattenkvalitet i Kottlasjön.
4.2.3 Diffusa källor
De diffusa källorna av näringsämnen till Kottlasjön utgörs idag i princip av den atmosfäriska depositionen. Andra diffusa källor; jordbruk, skogsbruk, och läckage från omkringliggande gräsytor och tomtmark bedöms vara av underordnad betydelse.
5 Förväntad utveckling för Kottlasjön i ett 25 år långt perspektiv
5.1 Igenväxning
Uppgrundning och successiv igenväxning är en naturlig del av en sjös utveckling och behöver i sig inte vara en effekt av eutrofiering. Antropogen (mänsklig) påverkan har dock i många sjöar medfört att igenväxningsprocessen accelererats. Normalt kan man anta att växtbestånden med tiden kommer att etablera sig i de delar av en sjö som har lämplig botten, där
vattendjupet inte är för stort (eller för varierande) och som inte i för hög grad utsätts för vind, vågor eller iserosion.
Givet detta är det inte att förvänta sig några större förändringar i växtbestånden i Kottlasjön inom de närmast 25 åren. Kottlasjön har idag förhållandevis stor del öppna vattenytor och utbredningen av växter är redan i dag reglerat av bottenmaterial och vattendjup. I princip är de ytor där växter kan etablera sig redan idag igenväxta.
Stockbysjön kan däremot i ett långt tidsperspektiv förväntas omvandlas till en igenväxt våtmark, utan fri vattenyta. Stockbysjön är för grund för att vattendjupet ska kunna reglera växtbeståndens utbredning, och även om botten idag kan vara ogynnsam för många växtarter kommer befintliga bestånd fortsätta att långsamt breda ut sig över sjön.
I Stockbysjön pågår också en långsam men successiv uppgrundning, vilken dels beror av sedimenterat partikulärt material, dels av att döda växter och plankton ackumuleras på
sjöbottnen. När botten till följd av uppgrundningen kommer nära eller når vattenytan, kan det förväntas att igenväxningsprocessen kommer att accelereras i och med att vegetationen då snabbare kan etablera sig på nya platser. Det faktum att igenväxningen kan förväntas gå relativt snabbt i de senare stadierna av sjöns igenväxning gör det vanskligt att förutsäga när i tiden sjön kan förväntas vara helt igenväxt. Tidsspannet rör sig emellertid om flera decennier och vi bedömer det som troligt att Stockbysjön även om 25 år delvis kommer att utgörs av fritt vatten.
5.2 Algblomningar
Givet att den externa tillförseln av gödande ämnen kvarstår på dagens långa nivå, kan förväntas att vattenkvalitén i Kottlasjön kommer att förbättras under kommande 25- årsperioden. Om 25 år kommer emellertid Kottlasjön fortfarande vara en eutrof sjö, där problem med t ex algblomningar kan förekomma. Under 25-årsperioden kommer dock algblomningar att gå från frekventa och kraftiga till alltmer ovanliga företeelser med mindre intensiteter och varaktighet.
5.3 Låga halter syrgas
Under stränga vintrar med tjockt istäcke, samt mot sensommaren under varma somrar, kan mycket låga syrgashalter uppstå även i framtiden. Att syrgasbristen skulle medföra fiskdöd i Kottlasjön bedöms dock inte som troligt, för detta är Kottlasjöns vattenmassa alltför stor.
Störst är risken för akut syrgasbrist istället i Stockbysjön. Nedbrytning av organiskt material på sjöns botten, jämte sjöns begränsade djup, gör att det inte kan uteslutas att syrgashalterna i Stockbysjön någon eller några gånger inom den närmaste 25-årsperioden kan hota de fiskar som vistas i Stockbysjön. Det akut låga syrgashalterna inträffar då sannolikt vintertid, eftersom fotosyntetiserande plankton sommartid ofta kan försörja ytvatten med höga halter löst syrgas.
En mindre påtaglig effekt av låga syrgasnivåer är att de syrgasfria bottnarna ökar risken för att fosfor som är bundet till sedimentet frigörs till den fria vattenmassan. Denna transport från sedimenten till sjön kan förväntas pågå ännu under många decennier. Metoder som kan användas för att motverka denna process redovisas närmare i kapitel 6 (Åtgärdsförslag).
5.4 Ekologiska konsekvenser av framtida råvattenuttag Kottlasjön tjänade fram till 50-talets mitt som Lidingös vattentäkt. Därefter har all vattenförsörjning tagits från Stockholm via ledning under Lidingöbron. I framtiden kan Kottlasjön emellertid komma att utgöra reservvattentäkt i händelse av eventuell krissituation.
Att använda Kottlasjön som reservvattentäkt (uttag av råvatten 150 m3/h) skulle medföra en vattenståndssänkning av Kottlasjön på i genomsnitt drygt 10 cm/vecka. En längre tids uttag av vatten från Kottlasjön kommer därigenom att medföra olägenheter, bland annat i form av luktstörningar från blottlagt sediment. Värt att notera att det låga vattenståndet som följer av ett stort uttag, tar tid att åter höja. Ett uttag från Kottlasjön under 1 månad skulle i genomsnitt medföra att återfyllningen skulle tar ungefär 3 månader.
Sker en längre tids uttag under sommarmånaderna är en trolig effekt av det minskade
vattendjupet att kraftiga algblomningar skulle inträffa, och vid långvarigt uttag från Kottlasjön kan heller inte uteslutas att vattenvolymen i Kottlasjön minskar i sådan grad att reell risk finns att syrgasbrist och nedsatt vattenkvalitet kan medföra fiskdöd.
Den kraftiga algblomningen och den nedsatta vattenkvaliteten är dock i så fall direkt kopplat till det låga vattenståndet, och ger inga bestående men för Kottlasjön ekologiska status. Såväl fiskar, bottendjur och vegetation kommer inom några säsonger att ha återhämtat sig till tidigare nivåer. Kräftor utgör ett möjligt undantag. Dessa behöver syrgasrikt vatten för att överleva, och det är möjligt att en långvarig vattenståndssänkning skulle medföra att kräftbeståndet i Kottlasjön helt slås ut.
6 Förslag till restaureringsåtgärder i Kottlasjön
6.1 Interna och externa källor
Intern belastning har utpekats som den sannolika orsaken till att Kottlasjöns vatten har nedsatt kvalitet sommartid. Under vissa kemiska eller fysikaliska förhållanden kan näringsrika
sediment på sjöbottnen läcka fosfor till vattenmassan, där den blir tillgänglig för växtplankton och därigenom kan orsaka algblomningar.
Det är därmed en minskning av fosforläckaget från bottnarna som behöver åstadkommas för att algblomningar ska kunna motverkas och Kottlasjön ska kunna få ett klarare vatten.
Innan en sjörestaurering genomförs är det viktigt att de externa källorna till sjöns problem först har avhjälpts. Problemen riskerar annars återkomma i takt med att näringsämnen och syretärande ämnen fortsätter att tillföras sjön. Att först avlasta sjön är därmed av mycket stor vikt för att en eventuell åtgärd ska kunna få varaktig effekt.
En inventering av de externa källorna till Kottlasjön visar att sjön i dag i princip är helt
avlastad från extern tillförsel av gödande och syretärande ämnen. Samtliga fastigheter belägna kring sjön är idag kopplade till det kommunala ledningsnätet, och den sedimentationsdamm som anlagts vid Stockby kan avsevärt förväntas reducera tillskottet av näringsämnen från detta håll. De enda kvarvarande källorna till näringsämnen och syretärande material är idag dagvattenutloppet vid Brevik, samt de årligen återkommande tömningarna av Långängssjön.
Utsläppet från Brevik bedöms vara av underordnad betydelse jämfört med den påverkan som kommer från den interna belastningen. Långängssjön bedöms idag ha viss inverkan på Kottlasjön, men med revideringar i dess reglering (såsom föreslås i kapitel 7) kommer denna påverkan minska betydligt.
Kottlasjön kan därmed anses vara avlastad från externa källor. Att detta är fallet indikeras också av att i första hand fosforhalterna har minskat under de senaste 30 åren. Med minskade fosforhalter förskjuts kväve/fosforhalten alltmer mot ett läge som missgynnar utvecklandet av de kraftiga blomningar av cyanobakterier som varit vanliga i Kottlasjön. Förändringar av näringsnivåer går emellertid långsamt i ett sjösystem, och utan åtgärd är det troligt att kraftiga algblomningar kan uppstå även flera decennier framåt i tiden.
6.2 Fastläggning av fosfor
Metoden innebär att flockningsmedel (aluminium) harvas ned i sedimentmaterialet.
Aluminiumet bildar svårlösliga föreningar med det fosfor som finns i sedimenten och i bottenvattnet, och fastlägger därmed fosforn på sjöbottnen. Principen är densamma som används för reduktion av fosfor i kommunala reningsverk.
Metoden har med gott resultat använts bland annat i Bagarsjön i Nacka och i sjön Flaten i Skarpnäck. Denna typ av sedimentbehandling bedöms ha goda förutsättningar att lyckas bra även i Kottlasjön. Djupförhållandena är lämpliga, och det faktum att Kottlasjön idag är avlastad från externa källor och tidigare har haft en mer näringsfattig status, ger
tillförsel av syretärande ämnen till sedimenten (mindre mängd döda alger sedimenterar) vilket i sin tur gör att syrgasförhållandena på sjöns botten kan förväntas förbättras.
För att detaljprojektera åtgärdens genomförande krävs kompletterande tester av sedimentens karaktär m m. Entreprenören som genomförde restaureringen av Flatensjön uppskattar dock åtgärdens genomförande i Kottlasjön till ca 3 miljoner kronor. Hela sjön (ca 20 ha) beräknas då åtgärdas. Som jämförelse kan nämnas att restaureringen av Flatensjön i dagens
penningvärde kostade ca 2,7 miljoner. Sedan dess har företaget dock utvecklat
harvningsmetoden, vilket innebär att åtgärdens genomförande tar längre tid, men samtidigt ger bättre och säkrare resultat.
6.3 Muddringsarbeten
Att mekaniskt gräva eller sugmuddra bort näringsrika sediment, är ett sätt att snabbt minska källan till den interna belastningen. En muddring av Kottlasjöns djupare delar projekterades under 80-talet. Kunskapsläget är i dag ett annat, och man vet nu att en muddring sannolikt även behöver göras över grundare delar av sjön, eftersom läckage av fosfor från näringsrika sediment även sker där.
En muddring medför upprörning av det sedimenterade materialet. Vattnet grumlas och närsalter och miljögifter såsom tungmetaller och andra toxiska ämnen som eventuellt suttit bundna i sedimentet riskerar att frisättas. Även om partikulärt material snart sedimenterar bör man räkna med att åtgärden på kort sikt frigör närsalter och att växtsäsongen som följer muddringsarbetena riskerar att präglas av ovanligt kraftiga algblomningar.
En annan uppenbar effekt av muddringsarbeten är att bottenlevande djur och växter försvinner från muddrade områden. Växt- och djurliv återhämtar sig dock snabbt och kommer att
återkolonisera de frilagda bottnarna relativt snabbt.
Med det ökade vattendjupet som kommer av en muddring, ökar dock risken för att syrgasfattiga förhållanden utvecklas, vilket i viss mån motverkar det faktum att fosforinnehållet i sedimentöverytan minskat.
Att sugmuddra Kottlasjön kostar enligt kontaktad entreprenör (Milman) grovt räknat ca 300 kr/m3 vilket skulle innebära 18,6 miljoner kr för 62 000 m3 (halva Kottlasjön med
sedimenttjocklek 50 cm). Då ingår avvattning och pumpning av erhållet vatten till det näraliggande Käppalaverket.
I händelse av att man ej kan använda det avvattnade sedimentet som jordförbättringsmedel eller liknande, tillkommer kostnader för deponering av det restmaterialet. Kostnader för deponering kan grovt uppskattas till ca 100 kr/m3 vilket totalt räknat skulle innebära en kostnad om ca 1,2 miljoner kr (förutsatt att 80% av de muddrade massorna avvattnats). Det ska också noteras att avvattning av muddermassor tar relativt stora ytor i anspråk, och kan ge upphov till störningar under driftstiden (luktproblem och buller).
Givet den stora inverkan en muddring har på sjöns ekologi, samt de stora kostnader metoden är kopplad till, bedöms restaureringsåtgärden vara ett sämre val än en sedimentbehandling beskriven i kapitel 6.2.
6.4 Öka syrgashalterna i sjöns djupdelar
Att öka syrgashalterna i Kottlasjöns djupdelar skulle motverka det läckage av fosfor från en sjös djupdelar som normalt uppkommer under vintrar och sensomrar. De åtgärdsalternativ som uppnår detta är:
• Bortpumpning av syrgasfattigt bottenvatten
• Inpumpning av syrgasrikt vatten
• Cirkulation eller syresättning av sjön
Att pumpa bort bottenvattnet från Kottlasjön är en åtgärd som inte bara medför positiva effekter. Sjön har redan idag lågt vattenstånd under torra perioder, vilket ger upphov till stagnanta förhållanden och ringa vattenutbyte. Att ytterligare minska sjöns volym genom återkommande bortpumpningar av dess bottenvatten är därför inte önskvärt.
Syresättning av Kottlasjön skulle vintertid medföra inskränkningar i friluftslivet, eftersom åtgärden troligen skulle medföra att öppna vakar utvecklades, och möjligheterna till skridsko- och skidåkning på sjön skulle minska. Åtgärden skulle också kunna upplevas störande på grund av buller- och luktstörningar.
Tillförsel av syrerikt vatten till Kottlasjön innebär i realiteten att inpumpning behöver göras med kranvatten, eftersom sötvatten i övrigt saknas på Lidingö. Viktigt är också i så fall att det inpumpade vattnet håller låg temperatur, så att det sjunker till botten. Sannolikt behöver kranvattnet också syresättas innan det pumpas till Kottlasjön, eftersom syrgashalten i kranvatten är relativt låga.
Gemensamt för de tre åtgärderna är att de inte har någon bestående effekt, vilket innebär att åtgärden under lång tid framöver behöver upprepas när ogynnsamma syrgassituationer uppstår. Åtgärderna skulle heller inte inverka på det fosforläckage som sommartid förekommer från bottnarna på sjöns grundare delar, orsakat av höga pH-värden.
Metoder som syftar till att öka syrgashalten i Kottlasjön bedöms vara sämre åtgärdsalternativ jämfört med den sedimentbehandling som beskrivs i Kapitel 6.2.
6.5 Manipulation av fiskfauna
I Kottlasjön och Stockbysjön finns bland annat fiskarna braxen och mört. Särskilt braxen kan aktivt påverka en sjös näringsstatus, genom att den vid födosök gräver tunt i sedimenten och därmed grumlar upp fosfor till vattenmassan.
Ett åtgärdsalternativ som ofta förs på tal när man önskar restaurera sjöar som har problem med algblomningar är att utföra utfiskning av vitfisk (mört, braxen m fl arter). Man har med gott resultat genomfört metoden vid ett antal objekt i Holland. I Sverige har några sjöar i Skåne åtgärdas, varav Finjasjön är det mest kända exemplet.
Den bakomliggande tanken är, förutom att minska bökandet i sedimenten, främst att det minskade beståndet av vitfisk ska tillåta rikliga mängder av djurplankton (vitfiskens normala föda) vilka i sin tur ska äta upp blommande alger och därmed ge ett klarare vatten. Metoden är dock främst lämpad för sjöar vars algblomningar begränsas av kväve. När fosfor är begränsande (vilket är fallet i Kottlasjön) utgörs algblomningarna av cyanobakterier, vilka
7 Skötselplaner
7.1 Kontrollplan
Oavsett om Lidingö stad beslutar sig för att genomföra en restaurering av Kottlasjön eller ej, är av vikt att tillse att vattenkvaliteten i Kottlasjön fortsätter utvecklas i positiv riktning.
Tillflödande vatten (Stockby, Brevik och Långängssjön) bör därför kontinuerligt övervakas enligt en kontrollplan, för att tillse att halterna av syretärande material och näringsämnen i dessa tillflöden ej når kritiska nivåer. Halter av näringsämnen med flera parametrar bör också övervakas och kontinuerlig utvärderas i Kottlasjön.
Beslutar Lidingö stad att genomföra en restaureringsåtgärd, bör i samband med att åtgärden projekteras också ett kontrollprogram för uppföljning av restaureringen sättas samman. I kontrollprogrammet bör provtagningspunkter, -tillfällen och -parametrar specificeras.
7.2 Kottlasjöns framtida skydd
Enligt beslut i kommunfullmäktige 28 januari §1.01, ska vattenkvaliteten i Kottlasjön skyddas så att en framtida användning av sjön som reservvattentäkt inte försvåras. Med
kommunfullmäktiges beslut kan Kottlasjön därmed ges status som en potentiell täkt, till vilket ett skyddsområde och skyddsföreskrifter behöver kopplas.
Att vattentäkter ska ges vattenskyddsområden anges i ”Svenska Miljömål – delmål och åtgärdsstrategier” (proposition 2000/01:130), som antagits av riksdagen. Däri anges att s k vattenförsörjningsplaner med vattenskyddsområden och skyddsbestämmelser ska ha upprättats för allmänna ytvattentäkter senast år 2009. EU:s ramdirektiv för vatten
(”Vattendirektivet”), som implementerades i svensk lagstiftning 2003, kommer också att påverka framtida tillsyn och skötsel av ett eventuellt vattenskyddsområde till Kottlasjön. I vattendirektivet anges att skyddade områden (t ex vattenskyddsområden) ska ha en god vattenstatus senast 2015. Detta innebär att bestämmelser om miljökvalitet då ska efterlevas och att någon försämring av vattenstatusen orsakad av mänsklig påverkan inte får föreligga.
Emellertid behöver restriktionerna för en potentiell råvattentäkt enligt gällande allmänna råd för Vattenskyddsområden (NV Handbok 2003:6) nödvändigtvis inte vara så omfattande.
Däremot bör täkten snarast skyddas mot sådana verksamheter som kan ge irreversibla skador.
Skyddet bör riktas mot såväl tillfälliga som kontinuerliga föroreningar orsakade av människan, och bör inkludera ett brett spann av verksamheter:
- Hantering av oljor och kemikalier (undantag medges ofta för bostadsfastighets oljeförsörjning).
- Avledning av hushållsspillvatten och kommunalt dagvatten
- Infiltrationsanläggningar för hushållsspillvatten och kommunalt dagvatten.
- Transport av farligt gods.
- Hantering av ensilage och växtnäringsämnen.
- Hantering av bekämpningsmedel.
- Deponering av avfall
- Deponering av snö från trafikerade ytor.
- Nyetablering av industriell verksamhet.
- Användning av salt för halkbekämpning eller för dammbindning.
- Upplag eller tillverkning av asfalt, oljegrus eller vägsalt.
I och strandnära Kottlasjön bör flera av verksamheterna ovan förbjudas helt, medan det i övriga delar av tillrinningsområdet kan regleras genom anmälnings- eller tillståndsplikt.
Möjligheterna att ”skräddarsy” föreskrifterna just efter förhållanden och markanvändning på platsen är emellertid goda. Skyddsbestämmelserna kan kopplas till dispensmöjligheter, och för redan befintliga verksamheter kan fleråriga omställningstider medges. När ett
vattenskyddsområde upprättas, har markägare bara i undantagsfall rätt till ekonomisk ersättning.
Att inrätta ett vattenskyddsområde är dock bara en av flera skyddsåtgärder som kan användas för att garantera en säker och uthållig vattenförsörjning. Kottlasjön kan också skyddas genom kommunal fysisk planering, lokala föreskrifter, eller genom att låta den ingå i t ex ett
naturreservat (lämpligen då som en utvidgning av Långängens naturreservat). Ett
naturreservat kan förklaras i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet. Det kan också fungera som skyddszon kring värdefulla naturmiljöer eller syfta till att återställa eller nyskapa sådana. Ett reservat har ett speciellt syfte och specifika bestämmelser som reglerar vad som är tillåtet och ej inom området. Till varje reservat hör en skötselplan som talar om hur området ska skötas för att bevara naturvärdena och hur det ska vara ordnat med stigar, skyltar etc. Vid bildandet av naturreservat har markägaren rätt till ekonomisk ersättning.
7.3 Reglering av Långängssjön
Långängssjön är idag reglerad för att ge goda förutsättningar för sjöns fågelliv. Regleringen görs om möjligt - om tillräcklig vattenmängd finns i kärret - genom att vatten släpps ut i två omgångar, dels under sensommar (före eventuell höstflod), dels före vinter och isläggning i oktober/november. Denna reglering kan emellertid förväntas ha viss påverkan på Kottlasjön.
Tömningen som görs under sensommaren genomförs när algblomningar ännu pågår i Långängssjön. Detta medför att det vatten som släpps från sjön har stort innehåll av
näringsämnen och syretärande ämnen. Nuvarande regleringsmetod innebär också en relativt snabb tömning av sjön, vilket medger att minerogent och organiskt material från åfåran nedströms Långängssjön eroderas och transporteras ned till Kottlasjön.
Figur. Utflödet från Långängssjön, under pågående sommartömning.
Regleringen av Långängssjön tjänar flera syften:
1) Stressa vegetationen, så att pågående igenväxning av sjön motverkas,
2) Tillse att fisk inte kan etablerar sig i sjön, vilken annars skulle konkurrera med fåglarna om föda,
3) Erbjuda flyttfåglar i augusti-september rastplaster i form av frilagda bottenområden.
Att hämma vegetationsutveckling genom vattenståndssänkningar och återkommande uttorkningar bedöms dock ha begränsad verkan. För att stressa vegetation genom
vattenreglering krävs istället plötsliga höjningar av vattenståndet. Bäst effekt ger en höjning om minst 50 cm under sensommar. Ett alternativ är också att låta sjön stå tom under vintern och sedan åter fylla upp den innan isen/tjälen släppt. En del av växtligheten kan då förväntas ryckas upp med rötterna, i och med att isen lyfts när vatten flödar till. Men Långängssjön har ett relativt litet tillrinningsområde, vilket gör det svårt om inte omöjligt att uppnå erforderliga vattenståndshöjningar.
Att årligen sänka vattenståndet kan också få rakt motsatt effekt jämfört den avsedda. Vissa växtarter kan anpassa sig till vattenståndsförändringarna och ges därmed möjlighet att sprida sig via frösådd när bottnar blottläggs. Bladvass, som är den art vars utbredning regleringen främst syftar att hämma, kan annars endast föröka sig genom sitt rotsystem.
Att årligen tömma sjön för att undvika etablering av fisk är vidare en ovanlig långtgående åtgärd i skötseln av en våtmark. Att tömma sjön helt ca varje 5:e till 8:e år bedöms för detta syfte vara fullt tillräckligt.
Flyttfåglars behov av frilagda bottnar under sensommar och tidig höst bör vägas mot det faktum att Kottlasjön utgör en recipient som är känslig för varje tillskott av näringsämnen och syretärande ämne. Vi menar emellertid att man med relativt små förändringar i använd regim kan få ett varierat vattenstånd som också tar hänsyn till Kottlasjöns behov:
Förslag till revidering av Långängssjön reglering:
1. Sommartömningen av Långängssjön förskjuts med ung 1 månad till ca senare delen av september (när algblomningarna upphört för säsongen).
Tömningen görs i begränsad omfattning, syftande till att frilägga bottnar för rastande vadarfåglar. Sommartömningen har därmed inte som ambition att tömma hela sjön.
2. Vintertömningen görs i sin helhet bara varje 5:e till 8:e år, för att undvika det stora och plötsliga inflöde av fosfor och syretärande ämnen till Kottlasjön som en tömning innebär.
3. För att undvika erosion i åfåran nedströms Långängssjön, förespråkas att regleringen görs genom att vattnet med lägre flöde och under längre tid låtes rinna ut från Långängssjön.
4. I syfte att stressa vegetationen förslås vidare att regleringen skall ha som mål att aktivt söka höja vattenståndet under växtsäsongen juli-augusti samt innan islossning ungefär i mars månad. På grund av Långängssjöns lilla tillrinningsområde, kan sådana vattenståndshöjningar emellertid inte förväntas uppnås varje år. Viktigt är också att det höga vattenståndet kan bibehållas under 3-4 veckor. Kortare nivåförändringar klarar växter utan att ta skada, och gör därmed ingen nytta.
7.4 Rensning av vegetation
Växtbestånd längs stränderna har brett ut sig under de senaste 50 åren. Idag är detta tydligast vid Stockbyån och vid utloppskanalen. För ett antal decennier sedan var Stockbyån flera meter bred och farbar med båt/kanot. Idag kringgärdas bäcken av träd och buskage, medan själva flodfåran har en bredd om ca 1 meter.
Även grundområden i Kottlasjön har idag en helt annan flora jämfört med 40- och 50-talen.
Längs stränder finns idag en bård av vass som förr saknades, och inne i sjöns vikar påträffar man idag näckrosor i en omfattning man inte gjorde förr.
Figur. Vyer från Kottlasjön under sent 1940-tal.
Att en sjö växer igen är dock naturligt och behöver i sig inte stå för någon onaturlig
utveckling. Viktigt att komma ihåg att det inte är ett självändamål att hålla strandzoner öppna.
Igenväxande stränder och vattenområden erbjuder ofta till exempel goda miljöer för många djur och växter.
Det finns dock inga ekologiska hinder för att genomföra varsamma gallringar av buskar och träd kring Kottlasjön för att öka sjön tillgänglighet, eller att utföra mekanisk bearbetning av vattenvegetationen i syfte att bibehålla t ex badplatserna öppna. Mer långtgående insatser, vilka innebär direkta markarbeten i vassområdet eller liknande bör emellertid undvikas.
Grävarbeten skulle medföra en uppgrumling av näringsämnen, och ger en direkt påverkan på Kottlasjöns vattenkvalitet.
Större åtgärder i Stockbyån får anses vara särskilt vanskliga att genomföra. Att öka bredden på detta vattendrag, skulle medföra att det befintliga flödet mellan sjöarna ändrades och ge ett ökat vattenutbyte mellan Kottlasjön och Stockbysjön. Det snabbare vattenutbytet vore
sannolikt inte till gagn för Kottlasjön, som därmed riskerar att behöva ta emot högre halter av näringsämnen och syretärande material. I norra delen av Stockbyån bör dessutom
markarbeten undvikas eftersom de kan förvärra eventuellt läckage av sjövatten till grundvattenakvifären. Tidigare utredningar har inte kunnat utesluta att läckage till
grundvatten förkommer vid den bergklack som går i dagen vid norra delen av Stockbyån (och därmed medverkar till Kottlasjöns låga vattenstånd). Rensningar i norra delen av bäcken kan riskera öka detta läckage, och därmed ge upphov till ytterligare försämrad genomströmning av Kottlasjön.
8 Slutsatser och rekommendationer
Utredningen har konstaterat att:
• Vattenkvaliteten är nedsatt i Kottlasjön. Problemen är främst kopplat till årligen återkommande algblomningar av cyanobakterier.
• Kottlasjön var ca 1940-50 ännu en näringsfattig sjö. Dagen eutrofa situation (näringsrika) kommer av en hög belastning på sjön under 1900-talets senare hälft.
• Idag är sjön emellertid i princip helt avlastad från extern belastning. Problemen är istället kopplat till höga halter näringsämnen i sedimentmaterialet, vilka under vissa kemiska och fysikaliska förhållanden kan frigöras till vattenmassan.
• Vattenkvaliteten har förbättrats sedan 1970-talet, och kan även utan restaureringsåtgärder förväntas att förbättras ytterligare under närmaste 25- årsperioden. Det är dock inte att förvänta att sjön kommer att återfå sin tidigare näringsfattiga status, men förändringarna kommer att göra att algblomningarna med åren blir allt mer ovanliga och mindre kraftiga. Förändringar i en sjös trofistatus (näringsnivå) är en mycket långsam process som kan kräva många decennier.
• I Kottlasjön har vegetation i princip redan etablerat sig över den del i sjön där vattendjup och bottenförhållanden medger högre växtlighet. Det finns därmed ingen risk att Kottlasjön kommer att växa igen i framtiden. Fortsatt vass- och
näckrosbekämpning kommer emellertid att krävas för att hålla badplatserna öppna. Att grundområden växer igen är en naturlig process och att hålla grunda vikar utan
vegetation kräver i princip kontinuerligt underhåll.
• Stockbysjön kommer att grundas upp och så småningom växa igen till en våtmark utan fri vattenyta. Igenväxningen av Stockbysjön kan dock förväntas gå relativt långsamt, och sjön kommer att ha öppna vattenytor även om 25 år. Att långsiktigt hejda igenväxningen eller återge mer öppet vatten till Stockbysjön kräver att sjön ges ett djup om 2-3 meter för att förhindra återetablering av vegetationen. Denna åtgärd skulle innebära ett mycket stort ingrepp direkt uppströms den känsliga miljö som Kottlasjön utgör.
• Man kan konstatera att Lidingö Stad idag står inför ett vägval. Antingen accepterar man dagens situation med gradvisa med långsamma förbättringar, eller så ger man
”naturen en knuff” och satsar medel i att restaurera Kottlasjön. De kostnader och effekter som olika åtgärder är kopplade till (redovisat i kapitel 6) behöver då ställas i relation till den förväntade utvecklingen i Kottlasjön om inga åtgärder vidtas
(redovisat i kapitel 5).
• Det åtgärdsalternativ som bedöms ha bäst möjligheter att lyckas är den typ av sedimentbehandling som tidigare bland annat genomförts i Flatensjön i Stockholms stad. Redan somrarna efter en sådan åtgärds genomförande kan förväntas att siktdjupet ökat och att algblomningar blivit betydligt mindre kraftiga. Denna typ av
sedimentbehandling har också fördelen att den utgör en åtgärd som har bestående effekt, medan flera andra av de utredda åtgärdsalternativen utgör behandlingar som behöver utföras årligen eller återkommande under lång tid.
• Oavsett om Lidingö stad beslutar sig för att genomföra en restaurering av Kottlasjön eller ej, anser Geosigma att det är av vikt att den kontroll- och skötselplan som föreslagits under kapitel 7 följs. För att ge goda förutsättningar för framtida förbättringar är det viktigt att tillflödande vatten håller låga halter närsalter och syretärande ämnen. Halter av näringsämnen och vattenkvalitén i Kottlasjön med tillflöden bör därför övervakas och återkommande utvärderas.
• För att ge Kottlasjön ett advekat skydd, i syfte att garantera att dess framtida användning som reservvattentäkt inte förvåras, rekommenderar Geosigma att ett skyddsområde fastställs för denna denna potentiella råvattentäkt. Till skyddsområdet kan i så fall lämpliga skyddsföreskrifter på ett enkelt sätt skräddarsys.
• Utredningen har också föreslagit ändrade rutiner för regleringen av Långängssjön, då den som idag används i någon mån kan förväntas ha negativ inverkan på det känsliga ytvattensystem Kottlasjön utgör.
9 Litteraturförteckning
Blomqvist, S. (1983): ”Ekologiska bedömningsgrunder för muddring och muddertippning”.
Feuerbach, P.(2000): ”Praktisk handbok för våtmarksbyggare- anläggning och skötsel”. Hushållningssällskapet Halland, LMG Laholm.
A Fredin 1976. ”PM ang vattenståndet i Kottlasjön”. PM (2 sidor).
A Fredin 1976. ”PM angStockbysjön/Stockbybäcken.” PM (2 sidor).
Grip, H. & Rodhe, A., 1994. ”Vattnets väg från regn till bäck”.
Hagconsult, 1976. Ritning över vattenstånd och nederbörd. (”Förhandskopia”) Hagconsult, 1977. ”Berg- och vattenfrågor vid Kottlasjön, Lidingö.”
Hertzman, T. och T. Larsson (1997). ”Hornborgaresjön- från vasshav till fågelrike”.
naturvårdsverket Rapport 4469.
Horne, A.J. och C.H. Goldman (1994): Limnology – 2nd edition. McGraw-Hill Inc, Singapore.
Jordbruksdepartementet (1978):”Data om sjörestaurering- Rapport om kostnaderna för miljövården”. Ds Jo 1978:4. Liber förlag/Allmänna förlaget, Stockholm.
K- Konsult, 1974. ”Lidingö, Stockby – Kottlasjön, vattenundersökning den 26 februari 197”4.
K- Konsult, 1979. ”Granskning av områdesplan Kottla med avseende på recipientpåverkan och dagvattenhantering”. PM (9 sidor).
K-konsult 1985. ”PM beträffande inplantering av gräskarp i Stockbysjön”. PM (4 sidor).
K-konsult 1985. ”Sjörestaurering. Kottlasjön – Stockbysjön.”
K-konsult 1986. ”Restaurering av Stockbysjön”. PM (7 sidor).
K-konsult, 1976. ”Vattenstånd i brunnar”
K-konsult, 1977. ”Kottlasjön – Stockbysjön. Utredning för restaurering.”
K-Konsult, 1985 (?). ”Restaureringsplan för Kottlasjön-Stockbysjön”.
K-Konsult, 1986. ” Förslag till Restaurering av Stockbysjön.”
K-konsult, 1987. ”Förslag till snabba åtgärder rörande Stockbysjön och Stockbyån – Koncept”. PM (3 sidor).
K-konsult, 1988. ”Restatueringsarbeten i Stockbysjön”. PM (3 sidor).
Kungliga Tekniska Högskolan, 1994. ”Inventering och riskklassificering av förorenad mark i Lidingö Stad.” Kungliga Tekniska Högskolan. Anläggning och Miljö.
Vattenvårdsteknik. Anna Fjelkestam ,KTH, Stockholm. TRITA-VAT-2941.
Larsson, T. och B. Welander (2000): ”Lake Angarn – a lesson in Wetland management”. manuskript.
Lidingö kommun - Gatukontoret, 1980. ”Angående restaurering av Kotlasjön, Stockbysjön och Stockbyån – Förslag till erforderliga kompletterande
undersökningar”. PM (3 sidor).
Lidingö kommun – Gatukontoret, 1983. ”Förslag till åtgärder för restaurering av Kottlasjön, Stockbysjön och Stockbyån”. PM (6 sidor). Sammanställning över inkomna remisser angående restaurering av Kottlasjön, Stockbysjön och Stockbyån.
Lidingö kommun – Gatukontoret, 1988. ”Förslag till åtgärder för restaurering av Kottlasjön, Stockbysjön och Stockbyån”. PM (5 sidor).
Lidingö kommun – Natur- och kulturskyddskommittén, 1986. ”Förslag till snabba åtgärder rörande Stockbysjön och Stockbyån”. PM (2 sidor).
Lidingö kommun – Tekniska kontoret, 2003. ”Utkast till program för konsultuppdrag, utredning och åtgärder för kvalitetsförbättring av vattnet i Kottlasjön, Lidingö”. FFU till uppdraget.
Lidingö kommun, 1976. ”Minnesanteckningar från projektmöte angående Kottlasjö- utredningen 1976-12-15. (2 sidor)
Lidingö kommun, 1977. Minnesanteckningar från projektmöte angående Kottlasjöutredningen 1977-05-23. (2 sidor)
Lidingö kommun, 1979. ”Angående restaurering av Kotlasjön, Stockbysjön och Stockbyån”. PM (8 sidor).
Lidingö kommun, 2002. Översiktsplan för Lidingö Stad. Antagen av kommunfullmäktige den 27 maj 2002.
Lidingö kommun, 2003. ”Handlingsplan för att minska belastningen på Kottlasjön”.
Motion till kommunfullmäktige. Dnr 2001.10144-431.
Lidingö Ornitologiska Förening, 1986. ”Synpunkter på Stockbysjöns fågelliv”.
Lidingö stad – Gator och Natur, 1994. ”Förslag till åtgärder avseende Stockbysjön”.
GKO 94:163. PM (5 sidor inklusive bilagor).
Lidingö Stad – Gator och Natur, 1997. PM, Västra Långängskärret 1997-04-24. (2 sidor).
Länsstyrelsen i Stockholms län, Miljö- och planeringsavdelningen 2003. ”Förorenade områden. Bekämpningsmedelstillverkare och sprängämnestillverkare. En inventering av potentiellt förorenade områden i Stockholms län.” Rapport 2003:6.
Länsstyrelsen i Stockholms län, Miljö- och planeringsavdelningen.”Förorenade områden. Färgindustrin. En inventering av potentiellt förorenade områden i Stockholms län”. Rapport 2003:2.
Länsstyrelsen i Stockholms län. ”Näringstillståndet i Stockholms läns sjöar, vattendrag och havsomården”. Rapport 2003:23.
Löfroth, M., 1987. ”Våtmarken och deras betydelse”. Naturvårdsverket rapport 3824
Naturvårdsverket (). ”Effekter av vassslåtter på den bladvasslevande faunan.” Snv pm 1589.
Naturvårdsverket ().”Metoder för behandling av icke önskvärd vattenvegetation.” Snv pm 666.
Naturvårdsverket (1985): ”Muddring och muddermassor”. Naturvårdsverket allmänna råd 85:4
Naturvårdsverket (1995): ”Skadliga alger i sjöar och hav”. Rapport 4447.
Naturvårdsverket 1999. ”Sjöar och vattendrag – bedömningsgrunder för miljökvalitet.”
NV Rapport 4913.
Naturvårdsverket 2003. ”Vattenskyddsområde – Handbok med allänna råd.” Hanbok 2003:6.
Persson, J., 1998. ”Utformning av dammar: En litteraturstudie med kommentarer om dagvatten-, polerings. och miljödammar” Institutionen för vattenbyggnad, Chalmers tekniska högskola..
Petterson, K. och Wallsten, M. (1990): ”Sjörestaurering i Sverige, metoder och resultat”. Naturvårdsverkets rapport 3817. Naturvårdsverket, Stockholm.
Ringsjökommiteen (1991) ”Ringsjöns Restaurering 1980-1990”. Team Offset, Malmö.
Rust VA-project, 1994-11-23. ”Uppföljning av flygfotografering från 1981 till 1985”.
Ryding, S.-O. och W. Rast (1989): ”The control of eutrophication of lakes and reservoirs”. The Parthemon Publishing group, Ney Jersey, USA.
SLU, sveriges lantbruksuniversitet – Artdatabanken. ”Checklista över cyanobakterier i Sverige.”
SMHI. Nederbördsuppgifter 1946-1976.
Statens Naturvårdsverk (1976): ”Sjöfågelvård vid sjörestaurering”. Berglinska Boktryckeriet, Lund..
Strand, J och V. Vretare (2000). ”Utvärdering av Lillasjön – samt effekter av muddring poå nedströms liggande ekosystem”. Hässleholms kommun
Sweco VBB Viak, 2002.”Kartläggning av dagvattenföroreningar i Lidingö.
Kartläggning av föroreningsutsläpp med dagvatten till recipienter i Lidingö Stad.”
Sveriges Herpetologiska Förening, 1986. ”Utlåtande angående Stockbysjöns restaurering”.
Sveriges Lantbruksuniversitet, 1995. ”Riksinventering, Stockholms län”.
Tekniska Högskolan i Stockholm, Institutionen kulturteknik Sektionen Lantmäteri, 1978. ”Limnologisk Undersökning av Kottlasjön, Lidingö Kommun”.
Undersökningsrapport från kursen i Naturresurslära HT 1978. Rapport Nr 01-1979.
Wallentinus, Hans-Georg, Sonia Eriksson och Maria Westerdahl, 2001. ”Strategisk miljöbedömning av förslag till förbättringar av trafiksäkerhet, framkomlighet och miljö för Södra Kungsvägen / Södra Huvudleden”. Koncept.
VA-projekt 2000. ”Utredning Stockbysjön - Kottlasjön. Del 1: Ekologisk status och förutsättningar för reservvattentäkt. Del 2 Alternativa lösningar för Lidingös vattenförsörjningssystem”.
Vattenfall, 199x ”Utredning ang- möjligheten för havsöringsreproduktion i utloppsbäcken”. PM (1 sida).
VBB VIAK AB, 2002. ”Analysresultat muddermassor från Kottlasjön, Lidingö”.
Telefax 1998-05-25.
Welander, Björn och Jarmo Kukka, 1996. ”Undersökning av fågelliv, vegetation och hydrologi vid Långängskärret i Lidingö kommun”.
Wetzel, R.G., 1983. ”Limnology”.
Willén, E., 2001. ”Checklista över Cyanobakterier i Sverige”. Artdatabanken, SLU.
