https://doi.org/10.18261/issn.1504-288X-2019-01-06 BOKANMELDELSE
Reflektioner kring samlevnadens konst
Knut Stene-Johansen, Christian Refsum og Johan Schimanski (red.) Living Together: Roland Barthes, the Individual and the Community
Transcript, 2018, 338 sider
Carin Franzén
Professor i språk och kultur, Linköpings universitet.
carin.franzen@liu.se
(f. 1962) Forskar om relationen mellan subjektivitetens former och kulturella hegemonier i litteraturens historia. Senaste publikation: När vi talar om oss själva. Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén (Stockholm, Ariel förlag, 2018).
I den svenska morgontidningen Dagens Nyheter kunde man den 25 december 2018 läsa följande rubrik ”Den digitala kulturen gör oss ensamma tillsammans”. Artikeln, som var skriven av Anja Hirdman vid institutionen för mediestudier på Stockholms universitet, handlade om den specifika socialitet som kommer sig av att vi ensamma framför våra skär- mar delar information, känslor och upplevelser med andra som befinner sig någon annan- stans. Detta slags grupptillhörighet, genom samvaron med andra i digitala rum bygger, enligt artikelförförfattaren, även på en affektiv teknologi som inte bara aktiverar våra kän- sloregister utan även formar och styr dem ”på ett mer intrikat och förföriskt sätt än någon- sin tidigare”.
”Ensamma tillsammans” skulle också kunna sägas vara ämnet för Roland Barthes första föreläsningsserie vid det anrika Collège de France där han den 14 mars 1976 på Michel Foucaults förslag valts in och tilldelats lärostolen i litteratursemiologi. Föreläsningarna – som inleddes året därefter hade titeln Comment vivre ensemble. Simulation Romanesques de quelques espaces quotidien – utforskade vissa typer av samlevnad som på olika sätt gav utrymme åt eller begränsade den enskildes liv. Det som framställdes som något nytt i Hird- mans artikel – att den nya digitala tekniken gör oss ensamma tillsammans – blir hos Bart- hes ett mer generellt och grundläggande drag i samlevnadens problem.
Till skillnad från de kurser och seminarier Barthes tidigare hållit vid École pratique des hautes études, vilka han ofta omarbetade till böcker, förblev dessa föreläsningar länge okända för en större publik. Föreläsningsmanuskriptet gavs ut på förlaget Seuil 2002, men
Årgang 22, nr. 1-2019, s. 96–100 ISSN online: 1504-288X
det var inte förrän med den engelska översättningen How to Live Together: Literary Simula- tions of Some Everyday Living Spaces från 2013, som det arbetet började uppmärksammas på allvar.
Bland de första att göra det var en grupp forskare vid Universitetet i Oslo som i anslut- ning till 100-årsjubileet av Barthes födelse tog sig an det utgivna föreläsningsmanuskriptet i olika former – genom kurser, workshops och konferenser – vilket 2016 resulterade i anto- login Å leve sammen. Roland Barthes, individet og felleskapet. Den boken föreligger nu även i en engelsk utgåva i skriftserien Culture & Theory (Transcript Verlag) med en nyskriven inledning av redaktörerna Knut Stene-Johansen, Christian Refsum och Johan Schimanski.
Förhoppningsvis kommer även denna engelska översättning att bidra till det ökande intresset för Barthes rika och komplexa reflektioner kring samlevnadens konst.
Redaktörerna har på ett lyhört vis uppmärksammat den specifika forsknings- och undervisningsmetod som var Barthes signum genom att själva experimentera med antolo- giformen. Som de skriver i förordet till den engelska utgåvan, ”we conceived of making a new version of Barthes’s How to Live Together manuscript” (10). Detta gör de framför allt genom att följa det upplägg som Barthes använde sig av redan i sitt seminarium om ”kärle- kens diskurs”, vilket han höll åren innan han blev invald till Collège de France. Det semina- riet byggdes upp kring olika förtätade språkstycken, oftast enstaka ord som han lät följa den lika slumpartade som strikta ordning som alfabetet ger. Då kallade han dem figurer.
Nu kallar han dem även för ”drag” (trait) som kan lägga fokus på eller utveckla någon aspekt av samlevnadens i grunden outtömliga problem. Som organisationsprincip för antologin har redaktörerna låtit varje sådant ord eller ”drag” få var sin bidragsgivare, vilka de menar sig ha valt ”randomly, partly according to assumptions of competence and acade- mic relevance” (10). I antologin reflekterar således 30 forskare från främst litteraturveten- skap men även från andra områden som konst, arkitektur, medievetenskap, ekonomi, sociologi, medicin och naturvetenskap, över ett av de 30 ord som strukturerar Barthes föreläsningsserie. Och det hela görs enligt den alfabetiska ordning Barthes själv valde för att undvika att ge sitt arbete ett sken av vetenskaplig systematik.
Den röda tråden och avstampet för föreläsningarna liksom för antologiförfattarnas reflektioner är termen ”idiorytmi” (idiorrythmie), som springer ur en religiös kontext där den användes för att beskriva organiseringen av munkarnas liv vid klostren på berget Athos. Barthes använder det i sin tur på ett mer övergripande vis i sitt utforskande av sam- levnadens konst. I antologin listas även detta ord, kanske något missvisande, som ett i raden av de ”drag” som Barthes organiserade sina föreläsningar efter. Litteraturvetaren Fre- derik Tygstrup, som fått det på sin lott, skriver att ”idiorytmi” handlar om att bryta med socialt påtvingade rytmer, om ett insisterande på den egna rytmen som något annat än den gemensamma. Samtidigt implicerar detta att det egna – idios – endast kan uppkomma i och genom ett deltagande i det gemensamma. Tygstrup påpekar också att Barthes själv kallade ordet för en fantasm, en insisterande bild eller en önskeföreställning om samlevnad som i sin psykoanalytiska tappning också visar på hans vilja att öppna språk, tänkande och skri- vande för begär, kropp och affekter.
I det sammanhanget är det intressant att notera att den franske litteraturforskaren Éric Marty i sitt bidrag till antologin – som av redaktörerna beskrivs om ett ”bonus track” – framhåller Barthes återvändande till den kanske oväntade kategorin ”liv” för någon som
aldrig upphörde att utforska språket, litteraturen och skrivandet. Marty, som också ansva- rar för utgivningen av Barthes föreläsningar och seminarier på Collège de France, hävdar att dessa föregriper en större rörelse bland 1980-talets franska intellektuella. Det rör sig om ett brott med ”the dry and abstract strategies that characterized the preceding period”
(322), och som i Barthes fall även innebar ett tillbakadragande från de ändlösa teori- och idédebatter som hittills kantat hans väg. Vad han sökte istället framgår till viss del av de avslutande orden i hans installationsföreläsning, vilka Tygstryp även citerar i sitt bidrag:
”Sapientia: no power, a little wisdom, and as much flavour as possible” (229).
På samma sätt som för seminariet om kärlek utgår Barthes i sina föreläsningar om kon- sten att leva samman från ett fåtal främst litterära huvudtexter, med kortare eller längre utvikningar till andra områden som psykoanalys, antropologi och filosofi. Det rör sig om Palladius av Galatiens Historia lausiaca från 400-talet, som varit en viktig text för uppkom- sten av munkväsendet; Daniel Defoes Robinson Crusoe (1719); Émile Zolas skildring av det parisiska borgerskapet bakom fasaderna i Pot-Bouille 1882; Thomas Manns ironiska bruk av sanatoriet i Der Zauerberg (1925); samt en krönika av André Gide baserad på en verklig händelse, det så kallade Blanche Monnier-fallet, om en ung kvinna som hållits fången i ett rum i hemmet av sin mor under 25 år. Som redaktörerna visar i antologins inledning kan dessa fem texter kopplas till en rad topoi som ringar in olika sätt att leva samman. Det kan röra sig om de klostergemenskaper som växte fram kring ökensfädernas asketiska liv eller om individens isolering eller gränser som på olika vis kan förknippas med föreställningen om en öde ö, den moderna storstadens boendeformer, det institutionaliserade livet eller de levnadsätt som kan rymmas inom hemmets lyckta dörrar.
Antologins författare har hanterat uppgiften att bidra till en ny version av Barthes arbete på varierande vis beroende på forskningsinriktning och läggning. Som redaktörerna alltså understryker har de velat göra Barthes originalitet rättvisa genom att ge författarna frihe- ten att pröva Barthes ”drag” och reflektioner utifrån sina egna forskningsfält. Det rör sig om relativt korta texter som reflekterar över Barthes tankefragment och för dem vidare på mer eller mindre kritiska och kreativa vis. Så finner man till exempel i den första texten om akèdia, skriven av litteraturvetaren Kjersti Bale, en initierad genomgång av ordets kopplin- gar till en känsla av leda, håglöshet och trötthet som lär ha varit ett stort problem inom det tidiga klosterväsendet och som senare har förknippats med depression. Utifrån ett eget lit- terärt exempel, David Foster Wallaces novell ”The Depressed Person” (1998), gör Bale sedan en kritisk läsning av Barthes reflektioner över termen. Hon påpekar att Wallaces novell kan läsas som ”a variation over what Barthes calls idiorrhytmy, as it showcases an extreme effort to find balance in the relationship between a subject and his or her environ- ment” (23). Samtidigt vill Bale visa på förhållanden som Barthes inte berör i sina föreläs- ningar, nämligen ”the genderedness of acedy” (27). Hon påpekar i sammanhanget att Världshälsoorganisationen visat att depression idag är dubbelt så vanligt bland kvinnor än bland män. Sociologen Fredrik Engelstad efterlyser å sin sida, i en reflektion över ordet
”chef ”, en mer maktkritisk blick än den Barthes valde att anlägga på samlevnadens former i sina föreläsningar. Det är en typ av kritik som följs upp av Corina Stan, litteraturvetare vid Duke University. I en betraktelse över ordet ”domestiques” (tjänstefolk, men även allt som kan förknippas med hem i vidare mening) hävdar hon att Barthes inte tar tillräckligt hän- syn till de sociala implikationerna i sin ”fantasy of the vivre-ensemble” (184). Stan diagnos-
ticear Barthes dragning till ideal som takt och det rätta avståndet som sprungna ur ett klassprivilegium som han skulle ha delat med ”a generation of European intellectuals caught between two worlds, who made it their task to find the ideal distance between themselves and other people” (184). Och det må så vara.
Det troliga är ändå att Barthes var högst medveten om att han avvek från sin tids poli- tiska engagemang. Som han skrev i boken Fragment d’un discours amoureux, som det tidi- gare seminariet resulterade i samma år som han inledde föreläsningarna vid Collège de France, riskerar han att gå mot strömmen genom att diskutera kärlek i stället för politik, begär i kärleken istället för behov i samhället. Även i föreläsningarna framträder en vilja att analysera subjekts relation till den andre bortom ”the social or normative sphere” (327), som Marty skriver. Och han exemplifierar vad detta kan innebära genom att erinra om Barthes uppfattning av den grekiska termen parresia (frispråkighet) som ju även skulle bli central för de föreläsningar som Foucault påbörjade efter Barthes tragiska bortgång i en bilolycka i mars 1980. Medan parresia hos Foucault står för modet att säga sanningen blir begreppet hos Barthes definierat negativt, ”as an arrogance of language, a will to appropri- ate the world, an excessive graspingness” (329). Kanske kan man säga att även antologins bidrag på olika vis förhåller sig till parresia, i den meningen att de i olika grad vill finna argument där Barthes endast öppnade språket och litteraturen, som en pågående fråga eller ett oavslutat projekt, för att utforska mindre dogmatiska, förtryckande eller påträngande former.
Antologin inger också denna läsare lust att återvända till Barthes. Inte bara för att bidra- gen på olika vis inbjuder till och närmast förutsätter att man gör sig bekant med föreläsnin- garna. Längtan efter Barthes egna texter beror även på den akademiska ram som antologin trots allt är skriven inom. Den blir särskilt förnimbar i konfrontationen med ett förfarings- sätt som just söker en befrielse ur den akademiska diskursen. Jag kan ibland tycka att de olika bidragsgivarna inte förhåller sig tillräckligt reflekterande till detta grundläggande drag hos Barthes, troligen av den enkla anledningen att de hörsammat redaktörernas uppmaning, ”to take a single concept as a starting point, draw Barthes’s reflections into their own fields of research, and develop an original argument related to the essential pro- blem of How to Live Together” (10). Det ska sägas att på så vis görs flera intressanta iaktta- gelser, men omvandlingen av föreläsningarnas lekfulla ”drag” till begrepp sker ibland på bekostnad av vad jag ser som det väsentliga i Barthes arbete från det slutande 1970-talet, nämligen etiken. Eivind Røssaak, førsteamanuensis vid Nationalbiblioteket i Oslo, är en av de få som närmar sig den aspekten i sin reflektion över ordet ”couplage” (sammankopp- ling). Han gör det i termer av en kulturteknik som också innebär ett etiskt modus, närmare bestämt genom att framhålla Barthes förkärlek för kortkatalogen som utgjorde en intim del av hans skrivande praktik. Framför allt får Røssaak den tekniken att belysa hur Barthes intertextuella och associativa metod i grunden utforskar subjektet villkor, som handlar om att bli ”something else, something other, some other place” (164).
För att knyta an till min inledning, den medieteknologi som Barthes livet igenom använde sig av var utan tvivel boken, pennan och papperet. Det var i arbetet med språket, skrivandet och läsandet han utforskade samlevnadens konst. I hans senare arbeten blir det också tydligt att han sökte en etik för att leva samman bortom ”a gregarious, narrow-min- ded, purely social disposition of pure familiarity, insensitivity, clumsy tactlessness”, för att
åter citera antologins bonus-text om Barthes beskrivning av parresia (329). Det kanske kan tyckas vara ett väl romantiskt ideal, vilket också antologins redaktörer påpekar. Men de affektiva teknologier som dagens digitala värld genomsyras av ter sig till stor del som just en påträngande och arrogant närvaro av olika typer av indiskretioner. Dessutom styr de i stora stycken även dagens polariserade åsiktsklimat, eller med den term Barthes själv ofta använde, vår tids doxa.
I sitt förord framhåller antologins redaktörer att Barthes 40-åriga föreläsningsserie har mer relevans idag än under sin tillkomst. De för på tal singellivets stora utbredning och till viss del ”the global problems of finding new ways of organizing the increasing multi-cultural aspect of social life” (17). De går inte närmare in på de mer akuta problem som utgörs av västvärldens skamlösa tendens att sluta sina dörrar för flyktingar och migranter, inte heller tar de upp den digitala revolutionen som kanske mest av allt påver- kat vårt sätt att leva samman idag. Genom den här antologin får vi likväl ett ypperligt till- fälle att dela Barthes tankar och gärning på nya sätt. För min egen del tänker jag att de utgör ett starkt motvärn mot den impulsdrivna flockmentalitet som dikterar rytmen i vårt liv när vi framlever det ensamma tillsammans framför skärmen.
