• No results found

Allmänna vattentjänster

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Allmänna vattentjänster"

Copied!
8
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2006-01-13

Närvarande: f.d. justitierådet Lars K Beckman, justitierådet Leif Thorsson och regeringsrådet Lars Wennerström.

Allmänna vattentjänster

Enligt en lagrådsremiss den 24 november 2005 (Miljö- och samhälls- byggnadsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över fö rslag till

1. lag om allmänna vattentjänster,

2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),

3. lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va -nämnd, 4. lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978),

5. lag om ändring i lagen (1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall prövas av statens va -nämnd,

6. lag om upphävande av lagen (1981:1354) om allmänna värme- system.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Helena Forsaeus.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

(2)

Förslaget till lag om allmänna vattentjänster

6 och 7 §§

Enligt 6 § i lagförslaget är kommunen under där angivna förutsätt- ningar skyldig att ordna så att vatte nförsörjning eller avlopp för viss befintlig eller bliva nde bebyggelse tillgodoses genom en allmän va- anläggning. I 7 § stadgas vidare att en allmän va -anläggnings verk- samhetsområde skall vara bestämt samt att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kommunen får meddela föreskrifter om verksamhetsområdets bestämmande. I sistnämnda avseende torde avses ett beslut som redovisar hur verksamhetsområdet för en viss va-anläggning skall a vgränsas och inte generella föreskrifter om hur avgränsningen av verksamhetsområden skall göras. Bestämmelsen i nu berört hänseende bör därför justeras så att det klart framgår av lagtexten att fråga i förekommande fall är om beslut eller föreskrift om vilket verksamhetsområde en viss va-anläggning skall ha.

Såsom lagförslaget utformats har kommunen först att ta ställning till om den är skyldig att sörja för att vattentjänster ordnas för viss befint- lig eller blivande bebyg gelse genom en allmän va-anläggning. Först härefter skall så regeringen eller efter regeringens bemyndigande kommunen besluta om vilket verksamhetsområde a nläggningen skall ha. Det kan ifrågasättas om inte en na turligare ordning vore att först besluta att viss befintlig eller blivande bebyggelse under vissa förut- sättningar skall utgöra verksamhetsområde för en allmän va-

anläggning för att härefter stadga att kommunen inom sådant områ- de är skyldig att snarast tillgodose behovet av vattentjänster genom en sådan anläggning. Lagrådet förordar att en sådan ordning över- vägs under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

(3)

Lagförslagets grundläggande konstruktion, som innebär att det är regeringen eller efter bemyndigande kommunen som beslutar om avgränsningen av verksamhetsområde för en va-anläggning, förut- sätter vidare att dessa beslut blir att anse inte som förvaltningsbeslut utan som normbeslut.

Genom bestämmande av en allmän va-anläggnings verksamhetsom- råde avgränsas det geografiska område inom vilket va ttenförsörjning och avlopp skall ordnas genom en allmän va-anläggning. Med hä n- syn till att verksamhetsområdets avgränsning kan omfatta i stort sett all tätbebyggelse i en kommun och då ett beslut om verksamhetsom- råde får den innebörden att lagstiftningen om allmänna vattentjänster skall gälla inom det utpekade området får beslut om verksam-

hetsområde, enligt lagrådsremissen, anses ha sådan karaktär att fråga blir om ett normbeslut. I lagförslaget föreslås därför att reger- ingen bemyndigas att meddela beslut om verksamhetsområde med möjlighet till subdelegation till kommunen.

Remissens ställningstagande till den normativa karaktären hos ett beslut om verksamhetsområde är inte helt invändningsfritt.

Regeringsformens (RF) normbegrepp är inte närmare preciserat i RF. Inte heller ger RF:s förarbeten någon säker ledning när det gäller att klargöra innebörden av det normbegrepp på vilket 8 kap. RF vilar.

Enligt propositionen med förslag till ny RF (1973:90 s. 203 f.) avses med normer rättsregler och det sägs att dessa kännetecknas i princip av att de är bindande för myndigheter och enskilda. De känneteck- nas vidare av att de inte bara avser ett visst konkret fall utan har ge- nerell giltighet. Det sistnämnda kravet får enligt propositionen anses uppfyllt om föreskriften avser exempelvis situationer av ett visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller om den riktar sig till eller på annat sätt berör en i allmänna termer bestämd krets av personer.

(4)

Föreskrifter som meddelas till skydd för konkret bestämda områden eller andra objekt bör således betecknas som generella om de är riktade till allmänheten som till exempel ordningsföreskrifter för na- turvårdsområden enligt 7 kap. 30 § miljöbalken. Detsamma gäller föreskrifter som inte innehåller några fullständiga rättsregler utan e n- dast avser en viss författnings tillämplighet eller förordnande att en lag skall träda i kraft vid en viss tidpunkt. (Se härom Håkan Ström- berg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 uppl, s. 42-43.)

När det gäller beslut med lokalt begränsad räckvidd som avser vissa konkret begränsade områden, som till exempel olika bebyg-

gelseplaner, där besluten närmast drabbar berörda fastighetsägare eller vissa andra rättsinnehavare, intar dessa beslut dock många gånger en svårbestämd mellanställning mellan normbeslut och för- valtningsbeslut. (Strömberg, a.a. s. 42 och där redovisade förarbeten till plan- och bygglagen, PBL.)

I propositionen (prop. 1975/76:112 s. 63 ff.) med förslag till kungö- randelagen diskuterade föredragande statsrådet de gränsdragnings- svårigheter som möter i fall där en bindande föreskrift avser ett

mycket litet lokalt område med kanske bara en eller ett par bestämda fastigheter. Han slog till en början fast att ett lokalt begränsat beslut hade karaktären av författning om det helt eller främst riktar sig till medborgarna i gemen såsom exempelvis ett förbud att ta bort eller skada växter av viss art där den växer vilt. Däremot kunde den gene- rella naturen starkt ifrågasättas när fråga var om lokalt begränsade föreskrifter avsedda att begränsa handlingsfriheten för ägarna till vis- sa bestämda fastigheter eller vissa därmed jämförliga rättsinnehava- re. Detta gällde även om föreskrifterna band inte bara den aktuella ägaren eller rättsinnehavaren utan även framtida sådana. I enlighet

(5)

härmed och med åberopande av den praxis som följts vid tillämp- ningen av 3 § andra stycket 2 förvaltningslagen (1971:290) i ärende om fastställelse av detaljplan ansåg föredraganden att bl.a. beslut om bebyggelseplaner enligt byggnadslagstiftningen och beslut om förbud mot byggande, schaktning m.m. enligt samma lagstiftning inte borde hä nföras till författning. Däremot borde föreskrifter som riktade sig till jordägare eller liknande personkategorier inom ett större om- råde, t.ex. ett län, anses ha så generell karaktär att de borde be- dömas höra till kategorin författningar. Att i generella termer ange var gränsen exakt går mellan föreskrifter av författnings natur och andra föreskrifter var, framhöll föredraganden, inte möjligt.

Som framgår av vad ovan anförts är gränsen mellan föreskrifter i RF:s mening – normer – och andra bestämmelser inte helt klar. När ställ- ning skall tas i ett enskilt fall, blir det därför uppenbarligen inte sällan nödvändigt att väga samman olika omständigheter som kan inverka på bedömningen (jfr Lagrådets yttrande till Bostadsutskottet i förarbe- tena till PBL, BoU 1986/87:1, s. 458).

Ett beslut om verksamhetsområde torde i och för sig få betydelse inte bara för berörda fastighetsägare utan också för hälsan och miljön för de boende inom området. I de fall ett beslut om verksamhetsområde blir bindande för ett stort antal fastighetsägare inom ett större område där ingen enskild kommer att inta någon partsställning i ärendet blir också den normativa karaktären av ett verksamhetsområdesbeslut framträdande.

Det bör dock framhållas att den personkrets som blir direkt berörd av ett beslut om verksamhetsområde utgörs av en bestämd och avgrän- sad personkrets, ägare av fastigheter eller de som har särskild rätt till fastigheter inom området. Det område som berörs kommer också att ha en fast geografisk avgränsning. Även om verksamhetsområdet

(6)

eller områdena för kommunens va-anläggning(ar) efterhand kan komma att omfatta all tätbebyggelse inom kommunen torde det vida- re, enligt Lagrådets uppfattning, närmast ligga i sakens natur att ett beslut om verksamhetsområde sannolikt inte kommer att få någon större geografisk omfattning utan avse utvidgningar – eller in-

skränkningar – av verksamhetsområden i takt med utbyggnaden av kommunens va-anläggning(ar). Lagtexten såsom den utformats i 6 §, där det, för att skyldigheten att anordna en allmän va-anläggning skall uppkomma, skall vara fråga om behov av sådan inom viss be- fintlig eller blivande bebyggelse, understryker även att ett verksam- hetsområdesbeslut inte kommer att avse annat än begränsade o m- råden av en kommun.

De rättsverkningar som är förenade med ett beslut om verksam- hetsområdets avgränsning tar i och för sig sikte på såväl huvudman- nen som ägarna till de fastigheter som finns inom området. Från den enskildes synpunkt kommer dock fråga att vara om ett beslut som främst tar sikte på skyldigheten att under vissa förutsättningar betala avgifter till huvudmannen och där a vgiftsskyldigheten kan hänföras till en bestämd och avgränsad personkrets inom ett klart begränsat område av en kommun.

Mot bakgrund av det nu anförda får ett beslut om a vgränsning av ett verksamhetsområde, i likhet med vad som gäller för t.ex. beslut om antagande av detaljplaner och områdesbestämmelser, anses ha så- dana karaktäristika att det kan ses som ett mot berörda sakägare inom området riktat förvaltningsbeslut av sådan art att det bör kunna bli föremål för domstolsprövning, i allt fall inom den prövningsram som nu gäller när ett avgörande i ett förvaltningsärende prövas enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Detta oaktat att en enskild fastighetsägare i särskilt fall enligt lagfö rslaget ges möjlighet att få prövat t.ex. om hans fastighet skall erhålla all-

(7)

männa vattentjänster och alltså ingå i verksamhetsområdet för en allmän va-anläggning.

Det kan därför ifrågasättas om inte rätten för kommunen att fatta be- slut om verksamhetsområde för kommunens va -anläggning bör grun- das direkt på lagen om vattentjänster och att man inte bör söka ut- forma det som ett normbeslut. Enligt Lagrådets mening bör i stället karaktären av förvaltningsbeslut tydliggöras genom att berörda sak- ägare får en direkt partsställning i ett ärende om verksamhetsområde genom att låta beslut om sådant område föregås av ett samrådsförfa- rande samt upprättande av en fastighetsförteckning över berörda fastigheter som bifogas beslutet, vilket sedan i lämplig form delges berörda fastighetsägare eller andra sakägare.

53 §

I paragrafen anges Statens va-nämnds behörighet att pröva tvister enligt den nya lagen. Efter modell av 37 § den nuvarande lagen sker detta genom en punktvis uppräkning, som avslutas med ”14. andra frågor om vattentjänster som omfattas av denna lag.” Paragrafen utgör ett komplement till 52 § som reglerar det enda fall då överkla- gande få r ske hos nämnden.

Med anledning av vissa frågor angående omfattningen av nämndens behörighet har vid föredragningen klargjorts att alla tvistefrågor som avses i den nya lagen skall kunna prövas av nämnden.

Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse:

”Statens va-nämnd prövar i övrigt mål om frågor som regleras i den- na lag eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.”

(8)

Om lagrådsremissens ståndpunkt i fråga om huruvida bestämmande av va-anläggningens verksamhetsområde utgör normbeslut eller fö r- valtningsbeslut skulle vidhållas, bör lagen tillföras en bestämmelse om att talan inte får föras mot sådana beslut.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

References

Related documents

19 § Huvudmannen skall ordna de pumpar och andra särskilda anordningar som på grund av den allmänna VA-anläggningens konstruktion eller utförande behövs på en fastighet för

fastigheterna inom verksamhetsområdet i övrigt, skall enligt lagen om allmänna vattentjänster avgifter utgå enligt särskilt antagen särtaxa. Är det inte skäligt att för

Om ledningar går förbi ett område som inte räknas som större sammanhang eller om det inte finns någon miljö- eller hälsofara kan kommunen inte kräva att fastigheten ansluts

När verksamhetsområde för vattentjänster (VO) antagits innebär det en skyldighet för huvudmannen att ansluta de fastigheter som ingår i detta och tillgodose behovet för

Enligt en lagrådsremiss den 16 maj 2013 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om

Från de utgångspunkter som JO har att beakta ger förslaget inte anledning till några synpunkter från

Kommunen vill därmed framföra att det finns skäl att undersöka om en digital lösning, som innebär förenklad hantering och rättssäker handläggning, kan införas..

Förslag till utökning av verksamhetsområdet för vatten, spillvatten, dagvatten gata och dagvatten fastighet för fastigheterna Häggenäs 21:55, Häggenäs 21:56, Häggenäs 21:57