• No results found

När andra gick ut, gick jag in: En autoetnografisk studie om internet och ensamhet

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "När andra gick ut, gick jag in: En autoetnografisk studie om internet och ensamhet"

Copied!
26
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Examensarbete på kandidatnivå, 15 hp

Beteendevetenskapliga programmet med inriktning mot IT-miljöer

SPB 2020.34

NÄR ANDRA GICK UT, GICK JAG IN

En autoetnografisk studie om internet och ensamhet

Jesper Carlson

(2)

Abstract

This paper is about loneliness and the internet, to study its effect on us and how it can help us. What is the effect and its limitation to help us to decrease the feeling of loneliness and what is loneliness? Loneliness can take many forms and have many dimensions to it. The focus in this study is the form of loneliness that is a self- described lack of valued social interaction. The method used in this study is narrative autoethnography, to get a closer look at the experience in the interaction between human and technology. This paper also talks about the use of autoethnography as a method in the field of informatics. Results from this study concludes that internet and technology can help us to decrease social loneliness by giving us channels to communicate with others. But it cannot help to decrease emotional loneliness. Also, sometimes it is only the technology itself we interactive with to decrease the feeling of loneliness.

(3)

1

Förord

Jag vill först ge ett stort tack till min handledare Eva Svedmark som varit ett otroligt bra och stort stöd till att driva processen framåt. Jag har lärt mig mycket av Eva, som varit en stor tillgång i denna process.

Så stort tack till allt stöd, engagemang och hjälp under denna process, det har varit en givande och intressant resa.

Vidare vill jag rikta ett tack till familj och vänner som hjälpt och stöttat mig i detta arbete, det har betytt mycket och jag är evigt tacksam för ert stöd.

(4)

2

Innehållsförteckning

Inledning ... 3

Syfte och Frågeställningar ... 4

Bakgrund ... 4

Definitioner av ensamhet ... 4

Ensamhet och dess påverkan på hälsa ... 4

Internet och ensamhet ... 6

Metod ... 7

Kvalitativ ansats genom autoetnografisk metod ... 7

Narrativet som metod ... 8

Självreflektion som verktyg ... 8

Forskningsetiska ställningstaganden ... 9

En autoetnografisk metod för analys ... 9

Metodkritik ... 10

Min berättelse ... 10

Jag, autoetnografen ... 10

Tonåren ... 11

Första internet spelen ... 11

I spelens värld ... 12

Arbetslivet ... 13

Helger som ung vuxen ... 13

Sociala tillställningar ... 13

Digitala vänner ... 14

Student ... 14

Studentlivet ... 15

Reflektioner med en bekant. ... 15

En autoetnografisk analys ... 16

Datorn är min vän ... 16

Närhet och distans definierar digital kommunikation ... 17

Autoetnografi som kunskapande metod ... 18

Diskussion/Slutsats ... 20

Vidare studier ... 21

Referenser ... 23

(5)

3

Inledning

Ensamhet är ett känt fenomen med många dimensioner. Vi har alla en relation till ensamhet på det ena eller andra viset och det är känt att ensamhet medför många negativa hälsoaspekter (Folkhälsomyndigheten 2018). Sverige är ett land med väldigt många ensamhushåll, närmare bestämt är runt 1,9 miljoner av 4.7 miljoner hushåll ensamståendehushåll enligt nya siffror (SCB, 2019). Det är viktigt att påpeka att bo ensam självklart inte är samma sak som att känna sig ensam, dock finns det även ca fyrahundratusen hushåll som klassas som socialt isolerade (Nordström, 2019). Social isolering bidrar ofta till känslor av ensamhet och utanförskap (Loboprabhu & Molinari, 2012) vilket gör att siffran i Sverige är anmärkningsvärt hög. I en studie av Brülde & For (2014) kunde man se att det i Sverige fanns mellan en halv till en miljon personer som kan betraktas som socialt isolerade. Detta är en anmärkningsvärt stor siffra i relation till vår befolkningsmängd. Ensamhet är uppmärksammat som ett folkhälsoproblem som behöver utredas och förstås vidare.

Samtidigt pågår en digital transformation som påverkar vårt samhälle på olika sätt, som hur vi kommunicerar och interagerar med varandra. Vi har idag börjat kommunicera på sätt som inte tidigare varit möjliga för oss tack vare nya digitala kanaler. Detta kan ske på många olika sätt och nya former av digital kommunikation utvecklas hela tiden. De vanligaste formerna är mobilsamtal, SMS, e-post, röst- och textchatt samt videochatt (Liu

& Yang, 2016; van den Berg, Arentze, & Timmermans, 2012) men människor ser ut att vara olika snabba att ta till oss dessa nya kommunikationskanaler. Äldre kan ta längre tid på sig att börja använda sig av dessa tekniker i relation till de yngre generationerna (Van den Berg m.fl., 2012).

Digitaliseringen av vår kommunikation ser ut att påverka oss både positivt och negativt och det finns indikationer på att det kan ha en positiv inverkan när det kommer till just ensamhet. Att kommunicera genom mobiltelefoner ger oss en större närhet än sociala medier till exempel (Liu & Yang, 2016). Det finns även skillnader mellan olika sociala medier, de ger oss olika grader av närhet till varandra, där textbaserad kommunikation ger mindre än de visuella medierna (Pittman & Reich, 2016). Det finns givetvis ett flertal digitala arenor som kommunikationen kan ske på. Spel är ytterligare en sådan kanal som uppvisar flertalet olika sätt att komma i kontakt med andra. I Digitala spel kan kommunikationen både vara röstbaserade men även textbaserade (Snodgrass m.fl., 2012).

Närheten som digitala spel kan ge är i nivå med sociala medier, vilket visserligen är lägre än känslan av närhet genom kommunikation via mobil. Dock kan spelets genre påverka känslan av närhet och ju mer kommunikation mellan spelare desto högre grad av känsla av gemenskap och närhet (Liu & Yang, 2016). I vissa spel kan interaktionen med andra till och med ses som mer meningsfull och betydande än spelandet i sig. (Snodgrass m.fl., 2012).

Digitala kommunikationsvägar kan hjälpa till att minska den ensamhet som upplevs i avsaknad av närhet. Det är framförallt den sociala ensamheten som kan motverkas med olika former av digitala verktyg (Folkhälsomyndigheten, 2019; Liu & Yang, 2016; Moody, 2001). Det finns olika dimensioner av ensamhet, således kan en tillvaro som känns ensam bero på flertalet anledningar. Kanske är den självvald, åldersberoende, påverkad av sjukdom eller påverkad av huruvida kommunikationen eller relationen i sig är meningsfull.

Som vi alla känner igen är inte all kommunikation meningsfull och en individ kan trots

(6)

4 kontakter med andra känna sig ensam (Loboprabhu & Molinari, 2012; Nordström, 2019;

Söderholm, Söderberg, & Nordin, 2011).

Som student på beteendevetenskapliga programmet med inriktning mot IT-miljöer (BIT), har jag alltid haft intresse för både det beteendevetenskapliga samt IT. Det är i kombinationen av dessa två jag funnit det extra intressant att studera hur vi interagerar med tekniken. Hur behöver den vara utformad för att fungera på ett bra sätt som även kan hjälpa oss i mänskliga möten? Dessa två områden kommer att kombiernas i denna studie genom att undersöka människan och tekniken, ensamheten och internet. Denna studie kommer utföras med en autoetnografik metod, där huvudfokus belyser berättelser om hur digitala verktyg har hjälpt påverka och förebygga ensamhet.

Syfte och Frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att genom ett autoetnografiskt narrativ problematisera hur och om digitala arenor kan överbrygga känslor av ensamhet. Den frågeställning som kommer behandlas i uppsatsen lyder: Hur kan digitala gemenskaper påverka känslor av ensamhet och närhet? Vilken kunskap kan genereras med autoetnografisk metod gällande ensamhet och internet?

Bakgrund

I denna del kommer jag ta upp relaterad forskning till studien. Jag kommer främst fokusera på studier av ensamhet, närhet och internet samt även erbjuda en definition av tillståndet sensorisk hyperreaktion och hur det kan leda till ensamhet och social distansering.

Definitioner av ensamhet

Ensamhet är något vi pratar om på många olika vis men vad är ensamhet egentligen? Det finns många definitioner av ensamhet men gemensamt för de flesta är att ensamhet definieras som en form av social isolering. Ensamhet kan ha flera olika dimensioner och anledningar till att den har uppstått samt hur den uppleves. Jag kommer här att redogöra hur några av dessa dimensioner se ut.

Nordström (2019) beskriver ensamhet som något som kan vara självvalt eller en följd av till exempel åldrande eller medicinska skäl. Idag är det ca 4% i Sverige som lever i social isolering. De som tillhör denna kategori är de som inte träffar någon närstående mer än ett par gånger i månaden. Det är framförallt vanligare bland personer i gruppen ålderspension och mindre vanlig i yngre åldrar (Ibid).

Loboparabhu & Molinari (2012) definierar ensamhet som ”individens subjektiva erfarenhet av bristfällig tillfredställning av sociala relationer som ger en negativ känsla”.

I en metaanalys som gjorts på ämnet ensamhet och social isolering, definieras ensamhet som ett subjektivt emotionellt tillstånd som kan bero på social isolering eller upplevelsen av att vara ensam. En känsla av ensamhet kan även uppstå om det finns en skillnad mellan önskade sociala relationer och personens faktiska sociala relationer (Holt-Lunstad, Smith, Baker, Harris, & Stephenson, 2015). Denna ensamhet kan sedan delas upp i två skilda typer av ensamhet - en social och en emotionell ensamhet. Den sociala varianten innebär att det finns en avsaknad av meningsfulla vänskapsrelationer och känslan av att inte tillhöra en

(7)

5 grupp. Den emotionella ensamheten innebär istället en avsaknad av personliga och nära kontakter till en eller flera personer (Moody, 2001).

Ensamhet och dess påverkan på hälsa

Ensamhetens hälsopåverkan kan vara stor och även farlig, att motverka den kan vara svårt och problematiskt. Ensamhetens effekter är viktiga att motverka då effekterna i vissa fall är stora. Som ett flertal studier visar är ensamhet en starkt bidragande faktor till ökad ohälsa, både fysiskt och psykosocialt (Folkhälsomyndigheten, 2018; Loboprabhu &

Molinari, 2012; Sternudd, 2020). Studierna visar att ensamheten i sig ökar risken för ängslan, oro, ångest, sömnbrist och även ökad dödlighet. Ensamhet kan jämföras med rökning i skadlighet på vår hälsa (Sternudd, 2020).

I en studie som gjorts för att undersöka huruvida personer med ryggmärgsskada upplevde att de var ensamma, visade resultatet att runt 40% av deltagarna i studien upplevde ensamhet (Robinson-Whelen, Taylor, Feltz, & Whelen, 2016). Sensorisk hyperreaktion (SHR1), i korthet doftöverkänslighet, har i en studie undersökts för att se hur personer med denna sjukdom ser på sociala relationer. Flera kände att de leder till en form av social isolering, det vill säga att inte kunna vara en del av samhället (Söderholm m.fl., 2011). För att klara av vardagen kände några deltagare att de är beroende av närstående (Söderholm m.fl., 2011). Detta är bara ett par exempel på att olika hälsotillstånd kan leda till ensamhet och att dessa personer, ofrivilligt eller frivilligt får en distans till andra medmänniskor.

För personer med SHR är social distansering en möjlig strategi för att minska exponering till dofter. Då dofter har en tendens att sprida sig lätt och snabbt i lokaler med sämre luft så kan det bidra till att personer tar extra distans från andra individer i sin omgivning (Hodgetts m.fl., 2011). Social distansering är inget nytt begrepp utan användas som strategi för att minska smittspridning (Glass, Glass, Beyeler, & Min, 2006), som nu vid en pandemi kan det användas som strategi till exempel.

Social distansering är ett sätt att distansera sig från andra i sin omgivning, att helt enkelt ta extra fysiskt avstånd från andra (Hodgetts m.fl., 2011). Även personer som har en sjukdom som kan försämras vid kontakt med andra medmänniskor kan uppvisa liknande beteende som personer med SHR, där dessa personer försöker undvika personer med dofter.

Närhet till skillnad från social distansering behöver inte alltid ske fysiskt utan kan uppstå trots distans mellan individer, det vill säga att meningsfulla utbyten kan ske till exempel digitalt. Närhet mellan personer kan ha många betydelser beroende på vem vi frågar. Det kan handla om romans eller vänskap. Det är närhet i en vänskap som kommer ligga i fokus i denna uppsats, samt bearbetningen av vad närhet innebär. I en metaanalys om teknisk kommunikation och vänskap definierar de närhet på följande sätt: För att få

1 SHR är en from av doftöverkänslighet (Söderholm m.fl., 2011). Personer med denna sjukdom kan få olika symtom. Vanligare former är tung andning, hosta och tryck över bröstkorgen. SHR har en grund i ökad känslighet mot kapsaicin vid inandning av ämnet. kapsaicin är till exempel ett av innehållen i chilifrukter (Å.

Johansson, Millqvist, Nordin, & Bende, 2006). Detta kan också leda till att personer som har SHR också blir sjuka av dofter, vilket gör att de med SHR måste välja vilka aktiver de kan delta i utan att riskera sin hälsa.

De kan behöva hjälp från andra människor då de ej kan eller bör utsätta sig för vissa situationer. Som till exempel att söka hjälp för inhandling av produkter då butikslokalen kan vara en olämplig miljö för personer med SHR. (Söderholm m.fl., 2011)

(8)

6 denna närhet till en annan person i en vänskap behöver vi kunna känna att vi kan vara oss själva med den personen, sedan bry oss om denna person och få ett ömsesidigt utbyte med varandra (Liu & Yang, 2016).

Internet och ensamhet

Som samhället är i dag blir vi allt mer digitala och sociala. Internet och sociala medier är ett viktigt ämne att studera och passar in på informatikområdet, som syftar på att förstå interaktionen mellan människa och teknik. Kontakter upprätthålls via sociala medier, spel och andra digitala kanaler som nämndes tidigare. Det finns dock de som hävdar att ensamheten till viss del följer med oss in i dessa nya arenor. I Sherry Turkles bok Alone Together (2011) menar författaren att vi är visserligen mer tillsammans digitalt men känslan av ensamhet kvarstår. Turkle (ibid) resonerar kring att vårt sociala beteende visserligen har förändrats och anpassats efter de digitala sociala kontakter vi skapar men att studier också visar att vi samtidigt minskar vår kontakt med andra utanför de digitala arenorna. Turkle menar vidare att de kontakter vi skapar över nätet är friare, lösare och mer tillfälliga, de ger inte heller ett socialt trygghetsnät på samma vis som de vänskapsband vi skapar utanför den digitala världen. Vi ska därför inte låta oss luras av denna nya ersättare av fysiska inreaktioner eftersom den tenderar att vara flyktig och inte långvarig i samma utsträckning som de fysiska kontakterna, enligt Turkle (Ibid). Risken finns nämligen att de enda personerna vi kan vända oss till för fysisk kontakt blir vår familj. Att spendera allt mer tid ensam framför digitala enheter för att kommunicera och socialisera med andra hävdar Turkle skapar en falsk känsla av gemenskap, en typ av kollektiv ensamhet som upplevs tillsammans.

Det finns visserligen ensamhet som internet kan hjälpa oss att överbrygga, den typen av ensamhet då den sociala kontakten brister. Andra studier har nämligen visat att personer som använder sig mycket av internet kan känna en lägre grad av social ensamhet.

Moody (2001) utförde tidigt i sociala mediers historia en enkätstudie som visade att Internet ger oss nya möjligheter att få kontakter i sociala sammanhang. Det skapas communitys2, forum, spelsajter och andra sociala platser på internet där människor söker sig till gemenskap, om än en digital sådan. Noterbart är att studien även fann att de som använde sig mycket av internet för social samvaro samtidigt upplevde en allt högre grad av emotionell ensamhet (Ibid).

I senare publicerade studier har det visat sig att social interaktion på internet kan både öka och minska känslan av ensamhet. I en studie av Nowland, Necka och Cacioppo (2018) visade de hur digitala sociala kontakter skapar ett dynamisk förhållande mellan känslan av samhörighet och ensamhet beroende på hur användandet av sociala tjänster sker. Används dessa för att förstärka kontakten med de vänner som vi har sedan tidigare så motverkar det känslan av ensamhet. Om dessa tjänster används för att ersätta icke-digitala vänner kan ensamheten öka. Detta kom Nowland m.fl., (2018) fram till i en metaanalys på ämnet ensamhet och social internetanvändning. Beroende på hur vi använder oss av internet kan ensamheten minska men används den på ett sätt för att ersätta de kontakter vi har utanför den digitala miljön kan den öka vår känsla av ensamhet. (Nowland m.fl.,2018). Genom sin

2 Communitys är en plats där personer samlas för att samtala och utbyta idéer, Dessa kan ta olika former som fotografidelnings grupper eller communities rörande särskilda spel. (Rheingold, 2018)

(9)

7 studie kunde forskarna visa att de första kontakterna unga får online främst består av existerande vänner, att det mest är kommunikationen som flyttas över till det digitala och inte byggandet av nya vänskaper. Forskare har kunde visa att utbytet av fysiska sociala interaktioner mot enbart digitala ledde till en ökad känsla av ensamhet (Ibid). En annan studie visar att ungdomar som använder sig mer av sociala medier kan uppleva en lägre grad av ensamhet. Denna studie var en självskattningsstudie där testgruppen bestod av ungdomar och deras föräldrar (Barry, Sidoti, Briggs, Reiter, & Lindsey, 2017). Intressant i denna studie var att de ungdomar som skattade en högre grad av ensamhet även hade flera olika arenor inom sociala medier. Om dessa kontakter på flertalet arenor byter ut de meningsfulla kontakter som kan skapas utanför dessa plattformar kan det medföra ohälsa då de digitala kontakterna inte alltid kan skapa samma betydelse för individen (Barry m.fl., 2017).

Folkhälsomyndigheten (2019) hänvisar till studier som visar att digital teknik kan genom olika former av kommunikationskanaler användas för att öka social delaktighet i gruppen äldre och äldre-äldre. Mobiltelefoner och digitala mötesplatser som till exempel Skype lyfts här fram som exempel på en typ av digital kommunikationskanal. Detta stärks av en studie gjord av Liu & Yang (2016) som visar att den kommunikationsform som ger högst grad av upplevd närhet är mobilsamtal följt av SMS, därefter sociala medier, chatt och slutligen spel. Inom spel fanns det emellertid stora skillnader från spel till spel. Spel där användaren möter sig själv eller en bot leder till ökad känsla av ensamhet medan spel där användaren interagerar med andra individer visar mer positiva resultat. Spelgenre har således betydelse för känslan av närhet och samhörighet (Ibid). Inom så kallade Massively Multiplayer Online Game (MMO) finns det forskning som visar att spelare av World of Warcraft finner att den sociala interaktionen, samarbetet och känslan av närhet som uppstår i spelet är meningsfull, betydande och verklig (Snodgrass m.fl., 2012). Spelare i spelgenren MMO kan även finna kontakt med andra. Denna kontakt kan vara en typ av meningsfull social interaktion och kan bidra till en minskad ensamhetskänsla. Detta minskar genom att spelarna umgås i denna digitala värld och kommunicerar med varandra i spelet (Visser, Antheunis, & Schouten, 2013). Denna interaktion sker mestadels i spelen men kan även börja gå över till andra kanaler som är utanför spelen i sig, genom kommunikation i textchat, sociala medier, röstchat och forum som inte är en del av spelet (Mason, 2013).

Metod

I denna del kommer jag beskriva den metod som ligger till grund för denna studie. Jag kommer även att förklara dess styrkor och svagheter samt föra ett forskningsetiskt resonemang med utgångspunkt i den valda metoden.

Kvalitativ ansats genom autoetnografisk metod

Informatik studier görs på många olika vis, allt från kvalitetsstudier till insamling av stora datamängder och kvantitativa studier. Dessa kan bidra till att skapa förståelse för vad användarna gör men inte lika mycket vad användaren faktiskt känner och upplever i det de gör. Att pröva en annan metod för kunskapande kan pröva dess förståelse och insikt i nyttan hos den metoden, i detta fall autoetnografi. Genom att utforska metoden kan vi få

(10)

8 förståelse för när den bör användas och varför, därav prövas autoetnografi i denna studie.

En autoetnografisk metod används i kvalitativa studier som metod där forskare använder sig själva som studieobjektet (Hughes & Pennington, 2017). Den används även i sammanhang där de egna erfarenheterna har betydelse utifrån det ämne eller område som ska studeras (Davies, 2008). Ibland benämns denna metod som Complete Member Researcher (CMR), där de som forskar om något endera är födda i det sammanhang som ska studeras eller hamnar där på grund av förvärvade erfarenheter eller sjukdom (Anderson, 2006). Autoetnografi kan användas som en självständig form av metod men går väldigt väl att användas i kombination med andra metoder (Hughes & Pennington, 2017).

Ett exempel på när denna metod har använts är när en antropolog ville belysa hur sociala och kulturella uppfattningar angående att ha funktionshinder ser ut. Detta gjordes utifrån dennes egna upplevelser rörande att ha funktionshinder - forskaren blev sin egen största informant i studien, utifrån minnen och upplevelser (Davies, 2008). För att autoetnografi ska få legitimitet som metod inom vetenskapen finns flera tillvägagångssätt som är viktiga att beakta. Extra vikt bör exempelvis läggas på att knyta an till befintliga kvalitativa teorier och grunder inom området som studeras. Ett annat sätt att öka legitimiteten och trovärdigheten för studien är att själv tillhöra den grupp som studeras (Hughes & Pennington, 2017), som i fallet ovan där antropologen var funktionshindrad. I denna studie har den autoetnografiska processen utgått från mig och mina minnen från tonår tills idag. Metodologiskt har jag skrivit fram ett livsnarrativ med ett tematiskt fokus på upplevd ensamhet och mina erfarenheter av digitala möten.

Narrativet som metod

Narrativ metod kan användas för att samla in och analysera berättelser som endera är skriftliga eller muntliga. Denna metod kan förekomma i både kvalitativ och kvantitativa studier och baseras på en narrativ teori, teorin om att i berättandet genereras kunskap om upplevd erfarenhet och dess betydelse (Johansson, 2005). Narrativ metod är ett relativt vanligt tillvägagångssätt för etnografi i flertalet ämnen där syftet med studien är att bygga djupare kunskap om människors upplevelser och rationalitet av livshändelser (Ibid). Ett narrativ kan i praktiken bestå av media-texter, skönlitteratur, samtal eller självskrivna livsberättelser (Ibid). En livsberättelse är i sin enkelhet en persons egenberättade historia, ofta utvalda delar ur en berättelse med ett visst tema som är relevant för studien. Den här studien bygger på ett autoetnografiskt narrativ, min historia, som tar avstamp i mina år som tonåring. Temat för uppsatsen är ensamhet och internet och därmed är det också temat för mitt narrativ. Dessa berättelser synliggör mina subjektiva upplevelser (Johansson, 2005), genom att lyfta fram mina starkaste minnen.

Självreflektion som verktyg

Att studera ett fenomen genom sig själv är utmanande och ställer höga krav på självkännedom. Man måste också var modig då det är självutlämnande och det finns en känsla av utelämnande när man studerar sina egna upplevelser. Jag började med att skriva ner de starkaste minnena jag kom ihåg. I skrivandet av de historierna började även andra minnen komma tillbaka. Min berättelse, mitt narrativ som autoetnograf behöver även kompletteras med en strukturerad självreflektion för att kunna se och lyfta det

(11)

9 kunskapsbidrag som min historia erbjuder. Eller med andra ord; för att vetenskapliggöra autoetnografi behövs en strukturerad och välgenomtänkt självreflektion som går att redogöra för. Jag har här tagit stöd i boken ”Reflektionshandboken” (Bie, Kärnekull, &

Kärnekull, 2009) där självreflektion beskrivs på följande sätt; ”För att utföra reflektion måste vi kunna betrakta oss själva inifrån och utifrån. Genom att vara utanför oss själva kan vi observera och betrakta oss själva och får på så vis en annan bild av oss själva som kan vara annorlunda från den vi känner eller redan har.” (Bie m.fl., 2009). På det här viset kan vi skapa en bredare och kanske förändrad förståelse för våra erfarenheter och uppfattningar. Det är denna process som vi kan lära av och få till en förändring utifrån. Det är viktigt att vi inkluderar tankar och känslor i denna process. Men det är även viktigt att vi inte censurerar eller klandrar oss själva utan är sanna och nära vår egna historier (Ibid).

I narrativet finns erfarenheter som vi sedan granskar i en reflektionsprocess, det kan både vara negativa och positiva erfarenheter. I den autoetnografiska processen är det de upplevelser forskaren har erfarenhet av och känslor för som reflekteras över. Denna reflektion ska göras utifrån upplevelsen och inte blandas ihop med den påbörjade reflektionen (Davies, 2008). Erfarenheter är en personlig och subjektiv upplevelse av händelser och känslor (Bie m.fl., 2009). Det vi är delaktiga i är lättare för oss att reflektera över, men i minnet finns redan en reflektion, en analys som är påbörjad vilket gör att det är ett jobb i sig att hålla sig till det ursprungliga narrativet för analys (Davies, 2008). Att utföra reflektion av narrativ går att göra individuellt (självreflektion) men kan med fördel göras tillsammans med andra. Att göra det enskilt medför, som nämnt ovan, att upplevelsen tenderar att blandas med analysen vilket inte är fallet i lika hög grad om reflektion och analys sker tillsammans med andra (Bie m.fl., 2009). I denna uppsats gör jag en självreflektion och egen analys av mina narrativ.

Forskningsetiska ställningstaganden

Mina forskningsetiska ställningstaganden har guidats av vetenskapsrådets forskningsetiska principer (Vetenskapsrådet, 2002) som gäller vid studier av människor.

Som princip ska alla deltagare informeras om studiens syfte och mål, hur deras data kommer hanteras samt om det finns risker med att delta i studien. Efter denna information ger deltagaren sitt samtycke att delta i studien (eller inte) och forskaren är då skyldig att hantera all insamlad data med varsamhet så att deltagarens identitet skyddas genom hela processen (Ibid). Då detta är en autoetnografisk studie behöver dessa etiska principer inte tas i beaktning på samma sätt. Dock finns det en forskningsetisk aspekt i att behöva skydda sig själv i en studie med autoetnografisk metod. Det ställningstagande jag har gjort är att inte blanda in andra personer som skulle kunnat vara en del i mina berättelser utan istället generalisera något och vara noga med att förhålla mig i min berättelse helt utifrån mitt eget upplevda perspektiv. Där har jag gjort aktiva val för att ta skydd genom att inte ta med saker som inte är relevanta för studien och som är för privat. Mitt narrativ är skrivet för att hålla en personlig nivå men inte övergå till att bli en allt för privat och utelämnande berättelse.

En autoetnografisk metod för analys

Analysen i denna uppsats kommer att kombineras med tidigare studier och självreflektion.

För en narrativ autoetnografisk studie som är skriven ur första person ligger fokus på en

(12)

10 situation som utspelat sig över tid, samt att forskaren är en komplett medlem av fenomenet - jaget finns i narrativet. Analysen kan ske på olika sätt som att narrativitet fortsätter i analysens del eller att narrativitet och analysen separeras från varandra (Pace, 2012). Det senare är mycket svårt. I denna studie kommer analysen att kombiernas med självreflektion löpande. Självreflektion sker i kombination med tidigare studier för att se hur informantens upplevelser förhåller sig mot tidigare studiers resultat. Självreflektionen kommer att följa den modell som beskrivits tidigare, att försöka om möjligt observera jaget utanför sig själv, för att därigenom ge nya insikter och förståelser kring fenomenet och sig själv. Den reflektion som är gjord följer det som Bie m.fl., (2009) tar upp, att reflektion ger oss nya lärdomar och förståelser kring de upplevelser och erfarenheter vi har. Dock kan en autoetnografisk reflektion bli utdragen och börja reflektera över den reflektion som är gjord (Davies, 2008), det är viktigt att sätta en gräns här för att inte göra processen oändlig.

Metodkritik

Autoetnografiska studier möts stundtals av kritik då de kan ses som självabsorberande eftersom dessa studier helt utgår från forskarens erfarenheter (Davies, 2008). Dessutom tas andra personers upplevelser inte med på samma sätt om det inte kombineras med en annan metod, vilket inte har gjorts i denna studie. Vetenskapligheten av autoetnografi ifrågasätts då objektiviteten är svårt att visa och därför behöver den autoetnografiska metoden följa vissa steg för att vara vetenskapligt legitim. Detta kan göras på olika sätt, vilket nämndes tidigare, som att vara en medlem av fenomenet som studeras (Hughes &

Pennington, 2017). Det finns även begränsningar med självreflektion då inte fler ser materialet och kan bidra till olika synvinklar på narrativets betydelse (Bie m.fl., 2009). Som nämnt tidigare kommer vi oftare djupare och längre när vi reflekterar tillsammans istället för enskilt och det gör att kunskapen stundtals kan bli desto bredare.

Min berättelse

Här kommer min berättelse om hur min relation har sett ut till tekniken, hur har jag använt mig av tekniken och framför allt av internet för att hjälpa till med min upplevda ensamhet.

Strukturen i mitt narrativ är fördelad till tidsepoker från tonåren fram till idag som student.

Varje epok har ett antal berättelser i sig samt en inledning, detta för att beskriva vad som skett emellan dessa perioder samt andra saker som kan vara bra att veta i sammanhanget.

Detta för att underlätta och skapa en röd tråd i det som hänt och hur jag tänkt kring detta.

Jag, autoetnografen

Jag har SHR, en sjukdom som gör att jag har problem att vara i offentliga miljöer. Min sjukdom debuterade när jag var barn och innebar till en början inte så mycket mer än att det kunde vara svårt att vara hemma hos folk med blommor. Vi har SHR i familjen så hemma var jag inte särskilt annorlunda utan jag upplevde mitt tillstånd som en naturlig del av hur livet kan vara. Jag var inte på påverkad av SHR som barn, det var först i tonåren livet blev tydligt annorlunda för mig i relation till mina vänner och med tiden även mina kollegor och arbetsgivare. Ensamheten smög sig på och blev en följeslagare i allt fler situationer där andra kunde vara tillsammans medan jag var tvingad att välja att stanna hemma. Utöver SHR har jag även dyslexi, astma och allergier. Även dessa har haft inverkan

(13)

11 på min sociala samvaro men inte till den grad som SHR har haft, då den har förändrat många förutsättningar för att träffa människor.

Tonåren

När jag var barn var jag ganska extrovert. Jag hade lätt att få nya kompisar, mina funktionshinder hade egentligen ingen påverkan då många lekar skedde utomhus och mina besvär inte var så utmärkande. När tonåren kom, kom också parfymer. Oftast inte i små mängder utan mina klasskamrater började dofta som hela parfymbutiker. Även om det var goda dofter försvårade det livet för mig omedelbart och det blev överlag svårt att delta i samvaron. I skolan blev det allt svårare med tiden eftersom dofterna ökade och jag blev allt oftare sjuk på grund av all exponering av dessa goda lukter. Att umgås med jämnåriga blev allt mer problematiskt och jag upplevde det som svårt att få förståelse för min SHR.

Tonåringar är ju, som ni vet, självupptagna och att inte dofta gott var inte ett alternativ för de flesta på vägen mot att bli vuxen. I de senare tonåren tillkom kroglivet, en plats som inte fanns på kartan för mig med min doftöverkänslighet och allergi. Mina vänner började gå ut allt mer och jag kan konstatera att det var ungefär här som det istället blev så att jag gick in.

Datorn kom tidigt till min räddning rent socialt och min användning ökade allt mer när mina kompisar började gå ut mer. Ibland följde jag med ut men jag blev alltid sjuk så jag valde till slut att sluta eftersom kostnaden i min sjukdom blev för hög. Jag började söka mig till andra digitala sätt att spendera min tid med och kommunicera med andra tonåringar, främst för att slippa känna mig ensam. Jag spelade en hel del liksom många av mina vänner men jag sökte mig också till olika typer av forum för att på så vis även hitta samtal bortom spelet. På nätet fanns alltid någon eller några att samtala med och det var av stort värde för mig.

Egentligen började allt med att jag deltog i ett forum för ett spel där jag skrev lite emellanåt men inte allt för ofta, det var lite nervöst och osäkert att utelämna sig där också.

Jag fastnade dock för hur alla hade en grafisk signatur under sina meddelanden, det kändes personligt och intressant. Signaturen visade sig till slut vara en av de mer populära punkterna på forumet att diskutera och samtala kring hur vi gick till väga för att göra dem.

Signaturen blev min ingång till samtal och jag kände mig upptagen i gemenskapen på forumet. Jag fanns. Jag fick ett sammanhang.

Jag började lära mig om design allt mer, vilka program som behövdes och jag vågade dela med mig av det jag själv hade designat. Jag försökte fokusera på mer än bara bild och form och till slut kunde jag skapa hemsidor med snygg layout och design. Denna tid var avgörande för saker som skulle komma så som gymnasieval och senare även som yrkesval.

Det var roligt och spännande att få se vad andra tyckte om det jag hade gjort samtidigt som det bidrog till att sysselsätta mig. Dock var det inte detsamma som att umgås med en vän fysiskt. Jag kände ofta att det var något som saknades och ensamheten fanns där i bakgrunden. Mina interaktioner och samtal på nätet blev ett sätt att försöka distrahera mig från ensamheten för en stund. Det blev dock en annan typ av känsla. Att vara tillsammans men ändå inte. Som ett tomrum fyllt av innehåll men inte närhet.

(14)

12 Första internetspelen

Första online spelet jag spelade hette Knights online. Det gick ut i grova drag på att gå upp i nivå med sin spelkaraktär, finna föremål som kunde underlätta ekonomiskt i spelet och utföra olika uppdrag. Det jag gjorde mest var att spela med andra och jaga monster som kunde ge ett föremål som vi tillsammans behövde. Detta var första steget i att kommunicera med andra på nätet utanför forum och chatt där jag endast kommunicerade med personer jag redan kände. Det blev en ny, större värld med fler möjligheter som öppnade sig.

Mestadels skedde kommunikationen i skrift då detta var innan röstsamtal blev vanliga över nätet. Detta spel var inget jag höll på länge med men det var ett första steg till det som skulle komma med spelet World of Warcraft (WoW). Det var i WoW jag upptäckte en ny möjlighet med vad jag kunde göra på internet. Det var även här jag träffade de flesta som jag umgåtts länge med på nätet som sedan lett till flera vänskaper.

I spelens värld

Det spel jag spenderade mycket av min tid med och fann många att interagera med i var World of Warcaft. Det spelet var det som fanns till hands när jag började inse hur svårt det skulle vara för mig att kunna delta i sociala sammanhang fysiskt. Jag kommer ihåg hur jag försökte vara på ungdomsgården som fanns i närheten. Jag gick dit för att jag ville umgås med de jag kände och lära känna nya personer. När jag kom innanför dörrarna kände jag snabbt dofter som inte var behagliga, känsla av oro och stress kom över mig. Det var en ganska stor byggnad så det fanns gott om rum, jag började söka efter det rum som gick bäst för mig att vara i. Hittade ett och det var datorrummet, här var det nästan tomt. Jag satte mig där en stund men kom till insikt att jag lika gärna kunde sitta hemma framför en dator.

Jag kunde helt enkelt inte vara i de övriga rummen då det var mer dofter i dem, det var även mer dofter på fritidsgården än det var på skolan. Detta kändes orättvist på det sätt att jag inte kunde umgås som alla andra, att SHR kunde sätta stop på det viset var inget jag var van vid och det kändes fel och frustrerande.

Det var här internet kom in som en allt större och viktig del för mig, för att kunna kommunicera med andra och ge en lägre ensamhetskänsla. Det var framförallt den digitala miljön som började komma mer och mer in i bilden, det vill säga WoW. Det var här jag kunde umgås med personer jag kände från skolan. Jag kunde spela och umgås med dem på ett annat sätt än att vara där fysiskt, vi satt och skrev och pratade med varandra över nätet.

Vi skrev till varandra i spelet och hjälpte varandra med olika uppdrag som fanns och samarbetade. Med tiden blev det mindre skrivande och mer pratande, det kändes då som att vi faktiskt umgicks med varandra. Ungefär som när vi spelar sällskapsspel med varandra i hur vi pratade om spelet och det som pågick där men även andra saker utanför den sfären.

Ganska snabbt efter att jag börjat spela fick jag fler vänner i spelet än de jag kände tidigare och umgicks mer med dem i spelet än de jag faktiskt kände sen innan. Det var för att vi var på samma nivå och var ute efter samma saker i spelet men det var även inte lika stelt att skriva med dem för jag hade ingen tidigare relation med dem. Utan jag kunde vara mer jag och inte behöva förklara min sitts för dem. Utan de var där på helgen medan de jag kände kunde vara ute och gjorde något som jag inte kunde delta i. Att ha dem där i spelet både på vardagar och helger, gav en slags trygghet, att det fanns personer jag kunde umgås med och som ville umgås med mig. Denna digitala plats gav mig något som jag inte hade sen tidigare och bidrog med mycket för att motverka ensamhetskänslan.

(15)

13 Denna värld blev en frihet från vardagen, att slippa bli påmind om min SHR och vilka begräsningar den gav utan i denna digitala värld hade jag inte några begräsningar i hur jag kunde delta. Jag kunde följa med på saker och kunde även hitta på aktiviteter med andra.

Detta var en frihet som jag inte trodde jag skulle kunna uppleva utifrån mina begräsningar.

Att kunna umgås med dessa personer, utan att behöva tänka på SHR, gav en frihet och gjorde att jag inte kände mig lika ensam. Under åren med detta spel fick jag kontakt med många fler i olika sammanhang och vissa av dessa kontakter blev till riktiga vänskaper och ledde till träffar utanför spelet. Det har fram till idag givit mig flertalet kontakter som startade på de digitala arenorna och som så småningom övergick till vänskaper samt fysiska träffar.

Arbetslivet

Åren efter grundskolan och gymnasiet, påbörjade jag en utbildning inom IT men var tvungen att avbryta denna på grund av familjeskäl. Under denna period var jag mer tillbakadragen då jag hade fått insikt i hur mina funktionshinder påverkade mig och mina sociala kontakter. Det blev en period då det var svårt med sociala möten med fysiska vänner. Jag umgicks mest med mina digitala kontakter på den tiden. Utan plugg behövde jag hitta en annan sysselsättning vilket skapade nya funderingar och orosmoment angående hur detta skulle gå med tanke på min doftöverkänslighet och svårighet att vara i större sociala sammanhang. Jag hamnade i Arbetsförmedlingens ungdomsprogram. Jag kommer väl ihåg det första mötet jag blev kallad till. Där var massor av människor, dåligt ventilerat och många dofter i luften. Miljön gjorde mig stressad, jag fick svårt att fokusera och precis som jag misstänkte slutade det med att jag fick ett enormt påslag av min SHR direkt efter mötet. Hur skulle jag kunna få ett jobb om jag inte ens kunde vara med på ett informationsmöte?

Jag hade tur. Jag fick en bra handledare som satte sig in i SHR och vad det innebär.

Tack vara detta fick jag snabbt en intervju för en praktikplats, som webbadministratör. Det kändes bra. Den digitala miljön har inga dofter. På intervjun var jag öppen med mina behov av doftfria miljöer och jag fick sedan praktikplatsen. De försökte anpassa arbetsmiljön så gott de kunde och det gick rätt bra. Jag blev snabbt en i gänget och efter praktiken var över fick jag erbjudande om en ledig tjänst. Seger! Det finns en plats för mig trots allt, även i arbetslivet.

Helger som ung vuxen

När jag jobbade kom ofta frågan vad jag skulle göra till helgen, många hade en bild av att någon i min ålder då (runt 21) umgicks med vänner på helgen och gick ut. Men det kunde inte jag på grund av dofter så det blev ofta att jag försökte sopa undan den frågan och ge något vagt svar. Det var för att jag visste hur min helg skulle se ut. Den var densamma som den ofta var, jag umgicks med mina vänner över nätet istället för att gå ut och träffa människor fysiskt, det var den miljön som fungerade för mig.

Det var inte heller lätt att få personer som inte hade kännedom om vad SHR innebär samt vilka begräsningar det ger att förstå. För skulle jag gå ut finns risken att jag kommer att ligga sjuk på måndag och vara sjukskriven från jobbet vilket inte kändes bra då det var mitt åtagande att jobba och vara där. Då att riskera att bli sjuk kändes fel, vilket hade en annan kostnad i form av att känna sig ensam på helgen. Det var även här IT kom in som

(16)

14 stöd att minska denna känsla. Jag hade ändå något att se fram emot, vänner att umgås med online, utan hinder. Detta var svårt att få andra att förstå, detta värde för mig som fanns i det jag sysslade med på fritiden som oftast var spel och/eller lära mig något nytt gällande IT och teknik.

Sociala tillställningar

När det var tillställningar anordnat på jobbet, detta kunde vara stormöten som det sedan skulle bjudas på middag under, After Work (AW) och allmänna events. Av dessa så är det AW som sticker ut, dessa kunde jag sällan delta på. Då konsekvenserna av dofter var överhängande. Jag var på ett par av dessa, det var väldigt givande. Jag fick chansen att lära känna kollegorna på ett annat sätt. De var helt enkelt roligt. De gånger jag valde bort dem på grund av hälsoskäl var alltid jobbiga, det kändes ensamt att inte kunna delta som alla andra. Det var vid dessa tillfällen stödet av mina digitala sysslor kom in och kunde vara ett stort hjälpmedel för att överbrygga denna känsla av ensamhet. Här fanns det personer jag kunde umgås med under samma förutsättningar som alla andra. Det var betryggande att ha, de tillfällen det inte fanns någon att umgås med digitalt fanns det andra saker jag kunde syssla med, som nämndes tidigare, som att lära mig nya saker.

Digitala vänner

Efter att i många år umgåtts med vissa personer bara online fick jag möjlighet att träffa några av dem. De fanns. Detta var en rolig upplevelse, att få träffa personerna jag bara pratat med online i flera år. Det kändes som att vi redan hade träffats innan fast vi inte hade det. Det var en annorlunda känsla. Det gjorde att jag kände mer att jag hade riktiga vänner som fanns där, det var inte lika ensamt, vi var på samma plats. Vi kunde umgås och spela sällskapsspel istället för digitala spel och äta tillsammans.

När resan hem gick kändes det bra, jag hade fått träffa de personer jag umgåtts med digitalt i flera år, vilket var otroligt roligt. En tid efter detta så kom jag på att det kommer att dröja tills nästa gång. Denna insikt var inte rolig men den var inte jobbig, då det fanns en nästa gång. Det var sådant jag saknade, att ha personer att umgås med fysiskt och inte bara digitalt, att ha en kombination av detta. Denna upplevelse gjorde mig samtidigt mer tacksam till mina digitala arenor som gjorde att jag kunde finna dessa personer som hade full förståelse för mina hinder och såg inga problem med dem när vi umgicks fysiskt.

Student

I jobbsökandet kom jag fram till att alla jobb inte kommer att fungera för mig och då blev frågan var i arbetslivet passar jag in? Kontorsjobb hade ju fungerat väl under många år.

Jag kunde delta i det sociala i många hänseenden även om det gav mig lite symptom emellanåt. Jag hade dock inte en utbildning som ledde till ett kontorsjobb som mina övriga funktionshinder passar in i. Tjänsten jag fick var tack vare min utbildning från gymnasiet, men egentligen kom kompetensen från alla timmar av eget utforskande jag hade ägnat mig åt framför datorn, som hur en hemsida fungerar och vilka system det finns för att driva och sjösätta den. Detta var svårt att sälja in, jag hade nog problem med att försöka förklara hur mina funktionshinder inte behövde vara ett problem och

samtidigt argumentera för min kompetens. Detta var frustrerande och stressande. Detta ledde till grubblande. Efter detta grubblande kom jag fram till att ett liknande jobb skulle

(17)

15 funka bäst, att få vara i en kontorsmiljö som går att kontrollera bättre luftmässigt. För att få ett sådant jobb behöver jag öka chansen. För att göra detta så behövde jag bättre

förutsättningar. Dessa bättre förutsättningar tänkte jag ge mig själv genom en utbildning i ett ämne både jag och arbetsmarknaden finner attraktivt. Då blev planen ta mig in på en utbildning.

Studentlivet

SHR har gjort, som i många andra fall, det svårt att delta och studentlivet var inget undantag. Det som ska tilläggas är att jag har haft tur med den klass jag haft som har haft förståelse för mina funktionshinder, det har givit mig möjlighet att kunnat delta mer än vad jag trodde innan jag påbörjade studierna. Det finns saker jag valt bort för de konsekvenser som kunde bli, som föreläsningar som är öppen för alla. Dessa har jag valt bort för att jag vet hur det skulle bli. Med risk att jag måste gå tidigt ifrån den. Denna slutsats har jag dragit utifrån tidigare erfarenheter från föreläsningar med klasser från andra program där SHR gjort att jag behövt lämna salen. I dessa fall har inte distansering i lokalen som strategi hjälpt för att det inte är tillräckligt stora lokaler för att minska doftspridningen. Det gör att jag undviker tillställningar som är över programgränserna och likande saker som inspirationsdagar.

Jag har missat dessa delar av studietiden för att jag prioriterat hur saker kommer att vara efteråt. Denna känsla har varit jobbig, då jag inte vetat vad jag missat då jag aldrig kunnat delta. Hade jag inte haft mina funktionshinder så hade jag kunnat delta utan att behöva fundera på konsekvenserna. Utan istället tänkt något i still med att detta bara kommer att ta någon timme och kan vara skoj. Nu blir det i stället hur ska jag klara mig genom denna timme och hur kommer jag framförallt må efteråt. Kommer det leda till att min sjukdom blir till ett problem och påverkar det jag behöver göra i skolan. Här har mycket av mina sidointressen tagit plats för att distrahera och minska den ensamhet som kan uppstå vid dessa tillfällen. Jag hade på känn innan jag började studera att dessa sidointressen skulle bli en positiv distraktion från ensamheten, dock så hoppas jag alltid att det ska bli bättre och skillnad på detta denna gång och att jag ska kunna delta desto mer på fysiska träffar. Som tur är har jag mina intressen jag kan ta till när det inte fungerar.

Dessa intressen involverar att umgås med mina digitala kontakter. Jag kunde umgås med dem, detta har tidigare fungerat och skulle fungera här med. Tekniken skulle även denna gång vara en räddning om så skulle behövas.

Reflektioner med en bekant

För en tid sedan hade jag ett samtal med en av de personer jag vid den tiden spelade med online, när jag under en period var sjukskriven för mina funktionshinder och min SHR. Vi kom in på samtal om varför jag var sjukskriven. Det började med att jag förklarade hur jag påverkas av dofter i min omgivning, hur jag kan bli sjuk och dra på mig en förkylning lätt om jag utsätts för dem. Detta gör det svårt att få jobb, då alla jobb verkligen inte funkar för mig. Det var dagen efter de samtalet som personen kom tillbaka och hade funderat kring detta och började ställa frågor om olika scenarios och hur dessa fungerar för mig.

Det började med en fråga om att gå ut på puben, hur funkar det? Jag började berätta om hur jag lätt blir sjuk av det och sedan dök frågor upp angående hur det påverkar min vardag. Till exempel att jag måste planera mina veckor utifrån de prioriterade sakerna jag

(18)

16 ej kan missa och de grejer jag kan stanna hemma ifrån. Detta gör att jag måste välja bort aktiviteter och istället deltar online för att få en känsla av social samvaro. Spontant tyckte personen det var trist. Denna ställde sedan en fråga om bio, hur funkar det? Då berättade jag att det är lite samma sak där fast det går bättre för att jag kan planera efter vilka platser som är mindre populära. Det minskar risken att någon sitter nära samt så går jag alltid med någon så att jag kan jag få en buffer till nästa person på raden.

Det jag berättade för personen gjorde att den fick en helt annan bild och förståelse kring vad det faktiskt innebär att ha SHR, det finns mycket som kan få ens dag att bli dålig snabbt.

Att det även sätter påfrestningar på det sociala, att jag inte kan göra saker som många andra tar för givet. Att det blir isolerat och ensamt, vilket personen också insåg och tyckte var tråkigt. Personen fick då också en insikt i varför jag ofta finns tillgänglig för att spela spel med under de flesta dagarna. Att detta är mitt sätt att umgås med andra för här i den digitala världen är det lättare. Det är riskfritt.

En autoetnografisk analys

En autoetnografisk analys kan ske på olika sätt, den kan låta narrativitet fortsätta in i analysen eller separera narrativitet och analysen ifrån varandra (Pace, 2012). I denna studie kommer analysen att kombiernas med självreflektion utifrån den autoetnografiska processen, även kring de tidigare studier som tagits upp. Jag kommer i analysen nedan pröva och ompröva min berättelse för att skapa ny kunskap om både autoetnografi som metod inom studier i informatik samt kunskap om hur digitala arenor kan överbrygga ensamhet.

Datorn är min vän

Ensamhet har olika former och grader. Helt enkelt olika dimensioner gällande vad ensamhet är. I den här analysen kommer det läggas mest vikt vid social och emotionell ensamhet då det är i dessa tillstånd som känns igen från narrativitet. Social ensamhet är den som kan överbryggas enklast med hjälp av internet och sociala medier enligt Moody (2001) och narrativitet bekräftar detta. Men även tekniken i sig kan hjälpa till med detta till viss del genom att distrahera och vara den som personen faktiskt umgås med, för det finns inte alltid någon på andra sidan. Detta är något som även ses i andra studier som studerat unga och ensamhet på internet, där de har sett att kontakterna som bildas på internet kan sakna betydande karaktär (Barry m.fl., 2017). Detta är något jag känner igen mig i. När jag var yngre var ens digitala kontakter mer tillfälliga, de kunde tvärt ta slut och du hörde aldrig av den personen igen, detta var förstås tråkigt och den vetskapen om att det kunde hända skapade också en form av ensamhet. Detta är det som Turkle (2011) är inne på om att våra digitala kontakter är mer flyktiga och skapar inte samma trygghetsnät som vänskaper utanför digitala världen. Det kan därför diskuteras om det ens skapas något trygghetsnät med digitala kontakter. Det gjorde det svårt att skapa en betydande och nära relation till dem jag umgicks med digitalt. Detta är både Barry m.fl., (2017) och Moody (2001) inne på gällande internet och dess begräsningar, vilket bidrog och förstärkte den känsla av ensamhet som redan fanns där. Vilket gjorde att det fanns en begräsning i vad internet kunde motverka. Barry m.fl., (2017) kom även fram till att personer som redan var ensamma hade en tendens att använda sig av internet i större utsträckning, detta påstående

(19)

17 känner jag igen mig i då i synnerhet i mina tonår blev det mer internet och dator när jag själv inte kunde hänga med och umgås med mina vänner fysiskt. Datorn kunde vara ett eget distraktionsmoment för att minska ensamhetskänslan på sitt sätt när ingen annan fanns där, vilket ändå hade en positiv effekt på min ensamhet. Redan i tidig ålder började jag utföra det som kallas social distansering när jag väl umgicks med andra (Hodgetts m.fl., 2011). Denna tendens kom tidigt i samband med att jag inte kunde delta som alla andra.

Vid den tidpunkten var inte heller social distansering ett problem eller annorlunda beteende jämfört med de i samma ålder då även de umgicks mycket genom datorn med andra, så mitt sätt att vara var inte alltför annorlunda då jämfört med andra. Känslan av utanförskap kom i senare ålder när jag fortsatte utföra ett likande beteende för att undvika dofter, då var däremot ett annorlunda beteende jämfört med de i min omgivning. Det sätt att leva kring dofter och bli ofrivilligt isolerad för att anpassa sig efter dofter är inte ett hållbart tillvägagångssätt i det långa loppet. Dessa tankar har funnits emellanåt men alltid förkastats för att det inte fanns någon annan lösning på problemet. Detta skulle kunna ses som ett val till ensamhet för ingen annan lösning fanns.

Datorn och tekniken har varit en central del i narrativet då den bidragit stort till att motverka den upplevda ensamheten jag haft genom mina tonår. De digitala miljöerna har möjliggjort sociala kontakter med andra personer men det finns även inslag av att jag har en relation med datorn i sig själv. Bakgrunden till den upplevda ensamheten som beskrivs i narrativitet stämmer överens med Loboparabhu & Molinari (2012) definition av ensamhet till följd av isolering. Sensorisk hyperreaktion har varit en stor bidragande faktor till känslan av ensamhet. Denna insikt har funnits där, dock inte lika tydlig som den är nu när narrativitet är nedtecknat jag har ägnat aktiv tid att analysera och reflektera över min berättelse. Denna möjlighet till reflektion har bidragit till djupare insikter om vem det är jag faktiskt umgicks med många gånger. Det var inte alltid personerna på andra sidan, lika ofta var det datorn i sig som var min vän. Datorn och internet har alltid funnit där att ta till som distraktion eller stöd men jag har aldrig tidigare reflekterat över hur det gått till och vad denna interaktion faktiskt innebär för min känsla av ensamhet.

Visserligen är det genom datorn som jag har umgåtts med andra, de digitala vännerna, men även datorn i sig har en social funktion då den fungerat som trogen partner för att söka efter kunskap och lära sig nya saker. Det blir mer datorn som är den som jag har umgåtts med och genom den har jag sedan umgåtts med andra. Kanske är det mer korrekt att skriva att det är internet som är min vän. Att internet i sig till viss del kan motverka ensamhet men även bidra till ensamhet beroende på hur vi använder oss av internet och datorn vet vi av tidigare studier (Nowland m.fl., 2018). Genom mitt narrativ kan jag se att tekniken har på många sätt format mig, i hur jag tänker och är. En dator har sina begräsningar när det kommer till kontakt med andra men den kompenserar genom att alltid finnas till hands för andra typer av interaktioner så som sökningar på internet, enmansspel och så vidare.

Även om mina fysiska vänner var upptagna fanns datorn och de digitala kontakterna där. Som när jag jobbade och det närmade sig helg umgicks jag ofta med de digitala vänner som fanns, men de kunde inte alltid och då fanns datorn ändå där för att distrahera och sysselsätta mig. Jag ägnade mig åt att lära mig nya saker inom programmering och design, precis som i början av den digitala resa jag gjort när jag började lära mig om design och diskuterade den på forum.

(20)

18 Nu när jag skrivit min berättelse och reflekterar över den så inser jag att min ensamhet har motverkats med hjälp av internet och datorn, dock har det inte kunnat hjälpa till med den emotionella ensamheten i samma utsträckning som den sociala. Det är en begräsning i tekniken även om den är min vän.

Närhet och distans definierar digital kommunikation

Internet och teknik kan vara bra verktyg för att komplettera ens sociala nätverk som är utanför den digitala sfären. Att använ?da oss av internet som ett substitut är problematiskt då internet kan vara skadligt för individer som redan känner sig ensamma, då de då använder internet i större utsträckning än en individ som ej känner sig ensam. (Moody, 2001; Nowland m.fl., 2018). Detta medför att vår ensamhet kan komma att öka, det är något som även går att se i narrativet. Det som saknas i den digitala arenan är känslan av närhet till de andra som är delaktiga, det finns flera olika sätta att kommunicera med varandra online. Dessa sätt har olika grader av närhet som Liu & Yang (2016) tar upp att till exempel mobilsamtal är den kanal som ger oss högst grad av närhet när vi pratar med vänner. Sedan spel varierar gällande hur mycket närhet det ger till användaren beroende på spelgenre. Då det kommer till att få närhet till varandra digitalt är min upplevelse att samtal som kommunikationssätt är en av de bättre sätt att uppnå det på jämfört med textchat av olika slag, dock så anser jag att vissa spel som MMOs ger en högre grad av närhet till andra. När väl kommunikationen upprättas har den en tendens att snabbt flyttas över till att bli röstsamtal, detta hjälper nog dessa spel att ge dem en ökad känsla av närhet, ett sätt att kombinera flera olika kommunikationskanaler. Detta har även setts i andra studier, att kommunikationskanalerna kan byta plats från att ske i spelet till andra digitala verktyg och i spel som är av typen MMO finns det studier som visar att de kan minska känslan av ensamhet (Mason, 2013; Snodgrass m.fl., 2012; Visser m.fl., 2013). Detta är också något som har hänt och är till grund för de digitala vänskaper som har varat allra längst. Detta är något som återfinns i Sondragrass m.fl. (2012), de fann i deras studie att personer kan finna meningsfull och betydande kontakt med personer i dessa spel. En annan studie om närhet och sociala medier visade att bilder ger ökad känsla av närhet i större utsträckning än textbaserad kommunikation (Pittman & Reich. 2016). Det som de kom fram till kan förstås då det finns en begräsning i att bara kommunicera i textform, begräsningen är att du aldrig riktigt vet vem du kommunicerar med, vilket ett bildbaserat kommunikationssätt kan ge en lösning på.

Denna autoetnografi och självreflektion har varit givande och intressant för att förstå beteende och internet samt teknik för att minska ensamhet. Ensamhet kan motverkas av internet. Framförallt den sociala ensamheten men inte den emotionella till lika stor del.

För att bearbeta emotionell ensamhet kanske inte internet är rätt verktyg. Detta då finns en begräsning på den närhet och kontakt vi får med andra genom användning av internet.

Men social ensamhet kan hjälpas av internet, vilket även andra studier tar upp (Barry m.fl., 2017; Moody, 2001; Nowland m.fl., 2018). De lyfter även att det finns begräsningar i hur internet kan motverka den emotionella ensamheten då det kan vara svårt att få betydande kontakter som ger närhet. Detta är begräsnings på tekniken som påverkas av vårt behov att känna närhet med andra som vi umgås med fysiskt, detta kan göra mycket för att ge närhet.

Detta är något internet och teknik har svårt att åstadkomma.

References

Related documents

Vi skrev brev till näringsministern och tog fram ett vykort med krav på regeringen att verka för att. EU ska dra tillbaka sina krav på liberalise- ringen av vattendistributionen i

Vi har i vår undersökning valt att fokusera på och bedöma svar och material utifrån fyra, övergripande frågeområden; vilka motiv finns bakom ett förvärv, vad anses vara ett lyckat

Syftet är att ta reda på hur det har gått för sex elever som inte uppnådde målen i ämnet svenska i år fem när de kommit upp i år nio samt att ta reda på vilka faktorer elever

För högre nivå ska ni även presentera resultaten i diagram och dra allmänna slutsatser om hur svängningstiden påverkas av variablerna.. Ni ska även undersöka om det finns

Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK) menar att kvinnor utsatta för våld i nära relationer har rätt till god hälso- och sjukvård efter följderna av övergreppen, att vård

det handlar dels om villkoren för intersubjektiva relationer och dels om den institutionaliserade rättvisans aporier. I kapitel tre ges en ut- vecklad bild av det specifika exempel

Following Derrida’s understanding of deconstruction as a bipartite process, focusing on genealogy and representation as well as the logico-formal paradoxes, aporias or

Texten bör inte vara för svårläst utan ska vara enkel att ta till sig, dock bör den vara innehållsrik och ge en bra bild av vad kåren arbetar med samt att det finns möjlighet