Fredrika-Bremer-Förbundets adr,: Drottninggatan 54.

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.

Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

gPjP* Fredrika-Bremer-Förbundets medlemmar an­

modas att med snaraste till byrån, 54 Drott­

ninggatan, 1 tr., insända år s-afgifter

och prenurn erationsafgifter.

1897. l:ta häft.

DAGNY

TIDSKRIFT FÖR SOCIftLft OCR LITTFRftRft INTRESSEN

UTGtFVEN AF

FREDRIKA-BREMER-FÖRBUNDET.

INNEHÅLL:

Lydia Wahlström, Fredrika Bremer: Studie med anledning af S.

L—d Adlersparres och Sigrid Leijonhufvuds biografi öfver Fre­

drika Bremer.

Elin Ameen, Hjälphustrun. Skiss.

Litteratur: A. K—dt, Helgsmålsklockan af Mathilda Roos; L. D., Fantasier af Helena Nyblom; N**, Anteckningar från Italien af en svensk diplomat. — Ett år i Italien. Resekrönika ur bref och skissböcker, upptecknade af Gustaf Lindgren.

En kvinna i fattigvårdsstyrelse.

En dräktreform.

Meddelanden från Fredrika-Bremer-Förbundet.

Från skilda håll.

Pris pr årgång: |]i°r Förbundets medlemmar kr. 2:50.

i & ö JFor icke medlemmar » 4:00.

Fredrika-Bremer-Förbundets adr,: Drottninggatan 54.

Fröken Kristine Dahls

rationella Underkläder

såsom Cliemiletter, Bröstbarid, delade Kjolar m. m.

samt

Svenska Dräktreformföreningens Underkläder

i K. M. Lundbergs Bosättningsmagasin och Almedahls Fabriks Försäljningsmagasin

W storH.yrKotormli.eii 7

A STOCKHOLM.

Prislcuranter franco på begäran.

BERENDT

can.

Kongl. Hofleverantör Stockholm. 24 Drottninggatan 24.

Allrn fpl 45 76 Eikstel. Ib db.

OBS! PHslmranter och qvaUtéprofver sändas pa begär,

“ ' ’ “ INT YG:

Undertecknade, som användt Herr Axel Litströms Collodin mot i liktornar och kylknölar, ha funnit , medlet fullt motsvara sitt ända-

Tillforlithgaste 1 ^' 1 ^"

ht LOhM

Verksammaste medel mot liktornar,.

vårtor och nageltrang.

LITSTRÖM

COLLODIN.

och af - ™” » A~Ljungberg,

Kådman.

Undertecknad, som ovarit be- - - svarad af en mängd vårtor, har del mot liktornar, gen0B1 användandet af »Collodm*

m0ll, oeh kunna det derföre hos pTnciQn enhvar.till det hästa rekommen-

UbCiJ.“ dera. Amål de

J. I. G. Oeijer ■

XUflS personer bepröfvaclt me­

del mot liktornar, gen0m anvanuanuei. a! 'Vu11VU1U- vårtor, hudhårdnad från Apotekaren Herr Axel Lit- u Uuinn ström i Ialuri. blifvit fran dem och nageltldng. . Jielt ocll hållet befriad; hvarföre

Obs. alltid denna in- Jag omnä,mnda medel hos enhvar registrerade etikett som tjjj Jlet J3asJa rekommenderar, garanti för varans äkt- Motala & Nykyrke d. 27 aug.

het. 1886. August Axén, Handlande.

Sälles hos Parfym- och Bokhandlare i flaskor à 60 öre och 1 krona.

1 Franko mot 1 kr. 20 öre.

AXEE EITSTRÖM, Falun.

F

ett önskningsmål att kunna öfverlämna vården af sina värdepapper och skötseln af sina affärer åt någon person eller institution, som med absolut säkerhet förenade punktlighet och noggrannhet i utförandet af det anförtrodda uppdraget äfvensom prisbillighet. En sådan institution är

Stockholms Enskilda Banks Notariatafdelning

(Lillii Nygatan 27, expeditionstid 10^—4),

som under garanti af Stockholms Enskilda Bank åtager sig vård och förvaltning af enskilda personers och kassors värdepapper.

Exempel 1. 'Om en person hos Notariatafdelningen deponerar obligationer, inkasserar Notariatafdelningen vid förfallotiderna kupon­

ger och tillhandahåller deponenten influtna medel. Yidare efterser Notariatafdelningen utlottningar af obligationer och underrättar depo­

nenten i god tid, ifall en denne tillhörig obligation blifvit utlottad, samt lämnar förslag till ny placering af det ledigblifna kapitalet.

Exempel 2. Om inteckningar deponeras hos Notariatafdelningen underrättar Notariatafdelningen gäldeftären därom att räntorna å in­

teckningarna skola till afdelningen inbetalas, livarefter de medel, som inflyta, till deponenten redovisas. Vidare tillser Notariatafdelningen att inteckningarne blifva i vederbörlig tid förnyade. Om en hos afdel- ningen deponerad inteckning genom underlåten förnyelse skulle förfalla, ersätter Stockholms Enskilda Bank därigenom uppkommen skada.

Förvaringsafgift : 50 öre för år pr 1,000 kronor af deposi­

tionens värde, dock ej under två kronor.

2X» jT O 2Î

af ylle och bomull. Linnegarn af Almedahls till fabrikspris, Kostymgam, Mättvarp. Crémefärgadt Fiskegarn till Gardiner; Fiskredskapsgarn, Väfske- dar m. m., ailt till lägsta priser

AXEL HINDERSONS Garnbod,

Hötorget 13. Filial: Götgatan 18.

(för bildade flickor). Grnnclad 1881.

Föreståndarinna: Fröken H. Cronius.

IKTyei Husliållssl^olans Matsalar Vestra Trädgårdsgatan 19.

OBS. ! Särskild matsal för fruntimmer.

Hygieniska Skodon

OBS. ! Prisbelönta af Dräkt-ilefoi n:föreningen.

Skodon tillverkas äfven efter modern fason.

Allt arbete utföres noggrann t och af hästa materiel.

Reparationer verkställas väl och på bestämd utlofvad tid.

P. GUST. PETTERSSON, 52 Drottninggatan 52.

 Fredrika-Dr enter ^Förbundets byrå 54 Drott­

ninggatan mottagas anmälningar till inträde i För­

bundets

Sjukkassa.

Äfven personer, som icke äro inedlemmar af Förbundet, kunna blifva delegare i densamma.

Aug. Magnusson

(etablerad I860)

46 ^& 48 Vesterlànggatan 46

48

Försäljningslokaler: nedva botten, en, två och tve tr. upp

STOCKHOLM.

Största lager i Norden

af

kulörta o. Svarta Ylleklädningstyger Kulörta och Svarta Sidentyger Bomulls-Tvättklädningstyger

Schalar och Underkjolar m. m,

UDserverai

nan och torde en hvar genom besök i mina lokaler eller genom reqvisition af profver och varor lätt blifva öfver- tygad om fördelen att hos mig fylla sina behof af dessa artiklar.

OBS! Alln umfetlijofai' tillverkade på eyen fabrik efter nyaste franska och tyska modeller.

ÄMs^.Profver På Napan

kostnadsfritt,

DAGNY

TIDSKRIFT

SOCIALA OCH LITTERÄRA INTRESSEN

UTGIFVEN AF

FREDRIKA-BREMER-FÖRBUNDET 1897^.

STOCKHOLM

AFTONBLADETS AKTIEBOLAGS TRYCKERI 1897.

'

'

-;£ '< % XT "itllivi-». .■;

'

■

. ' . ȣ*? . . .. -V. - . .. .3 :

'

v ;>

'

;v;

' , ßv^ß".v;ßi^:' .v

•„ * 'M'

S ;V ' -»•- !, r -

•»Ä&vSS’ ‘.v-.,:

3ig*sssaa

4HG

gäSssf

Fredrika Bremer.

Några studier med anledning af S. L—d Adlersparres och Sigrid Leijonhufvuds biografi öfver Fredrika Bremer,

Måhända hafva få delar af den ännu jämförelsevis nya och obearbetade psykologiska vetenskapen i allmänhet blifvit så noncha­

lant och tvärsäkert behandlade som frågan om kvinnans själslif.

Till de många hithörande påståenden, hvilka ännu tarfva be­

kräftelse, kan äfven räknas det, att kvinnan har större intresse för det personliga, det konkreta, det praktiska, än för abstrakt och teo­

retisk verksamhet, hvilken därför borde lämnas åt mannen ensam.

Men om detta verkligen är förhållandet, så vore det åtminstone helt naturligt; ty den, som fått rollen af passiv åskådare sig tilldelad, känner sig i allmänhet liknöjdare för en sak, än den verksamme deltagaren. Icke är det underligt, om kvinnorna gäspa öfver af- handlingar, som de aldrig fått lägga hand vid annat än i egenskap af renskrifvare.

Detta gäller till stor del än i dag; hur mycket mera då be­

träffande en tid, som utestängde kvinnan från myndighet och högre bildning I Desto större vördnad känner man också för en sådan kvinna som Fr. Bremer, hvars brinnande intresse det var, som trots alla svårigheter dref henne ut på upptäcktsfärd genom Loyolas upp- byggelseskrifter och Hegels filosofi, genom Minnesotas indianterritorier och Judeens öknar. Näst den rena viljan var just detta outtömliga intresse hennes originellaste, lifskraftigaste egenskap, den som gjort henne till en af sitt lands mest framstående personligheter.

Men så mycket större skada också, att denna brinnande vet­

girighet, hvilken kom henne att som barn operera sina dockor för att se, om de hade blod, och som sextioåring dref henne att stänga in sig i ett kloster för att utransaka katolicismens makt öfver sinnena, icke ens fick tillfredsställas genom en så pass omsorgsfull uppfostran, som kommer en af våra dagars skolflickor till del. Ehuru den un­

dervisning Fr. Bremer fick säkerligen var bättre än vanligt den tiden, med dess öfverflöd på läroböcker »för fruntimmer», klagar hon öfver en okunnighet, som hon tillskrifver >iden syndaräkning, den

4

stora, som bär till öfverskrift fruntimmersuppfostran» och som »gaf ytliga talanger, moraliska sentenser i bnfvudet och fåfänga i hjärtat. » Stort mer än lefvande språk, historia och geografi lär den bokliga undervisningen icke heller ha meddelat. Och den resa, som familjen 1821, då Fredrika var 20 år, företog genom Tyskland, Schweiz och Frankrike, kunde icke medföra synnerligt resultat, inpackad som man satt i täckvagn och med en gammal knarrig fars argusögon öfver sig.

I ett bref från den tiden, berättar Fredrika, hur hon vid åsynen af de många böckerna i Göttingens bibliotek »gjort stora ögon, gapat, ropat kors U — »Hade man dristat öppna en bok, så skulle kanske professorn ha erinrat om, att i denna samling icke fanns någon ’kok­

bok’» — Hvilken behållning för vår litteratur, om den lifliga, vakna unga flickan nu (n. b. efter en grundlig intellektuell uppfostran) fått tillfälle till de rika iakttagelser i främmande länder, som först nära 30 år senare kommo på hennes lott! Hennes ungdom skulle nog ha sörjt för, att icke den naiva friskheten, som nu utgör förnämsta behaget i hennes reseskildringar, gått förlorad på grund af större kritikförmåga. — Men ett så ypperligt tillfälle återkom aldrig. Ännu åtta dystra fängelseår i ett gråkalit familjelif på en ödslig gammal herrgård, där dagarna gingo med snigelfart och de med barnslig otålighet väntade »händelserna» alldeles uteblefvo. Och när så buren öppnades, kunde fågeln icke genast använda sina oförsökta vingar.

Där kom långa tider af frivillig tillbakadragenhet, hvarunder Geijer förgäfves sökte få henne ut genom sina hurtiga ord med anledning af en ifrågasatt resa till Paris: »du har ögon i skallen, nyttja dem!»

Bristen på grundlig elementär bildning kunde icke heller er­

sättas genom den tyska nyromantikens half-filosofiska spekulationer, som hon efter faderns död och under sitt första uppträdande på för­

fattarebanan (1829) kom i beröring med (Herder, Fr. v. Schlegel m. fl.) Kom så bekantskapen med den klassiskt och filosofiskt bil­

dade Böklin. *) Redan vid deras första sammanträffande beklagar sig Fredrika öfver, att hon tycker sig vara som »ett spildt ax på vägen; -om det skall bortplockas af fåglarna under himmelen eller någonstädes få rotfäste, beror på en tillfällighet», då samhället i fråga om bildning mest öfverlåter kvinnorna åt sig själfva.

*) Sedan biografien, s. 84, talat om B:s magisterpromotion 1820, namnes, s. 111, hans »filosofiska (/rarfttaZafhandling», 1830^, hvilket natur­

ligtvis är en felaktig benämning på denna »commentatio academica», som han själf på titelbladet kallar denna disputation.

Rörande är också den förtjusning, hvarmed hon efter sin långa omyndighetstid, delvis tillbragt under både andlig och lekamlig svält, nu hängifver sig åt det studium af Plato, hvari hennes lärare hand­

leder henne. Hungerperioden hade dock varit för lång, för att några,, vare sig muntliga eller skriftliga frågelektioner skulle hafva kunnat göra henne till en i intellektuelt afseende själfständig och kritisk personlighet.

Hvad som mer än alla böcker, mer än Schelling och Hegel, Eddan och Beckers världshistoria bidragit till Fredrika Bremers utveckling, var den ovanliga mängd af framstående personlig­

heter, med hvilka hon kom i beröring: Franzén, Brinkman, Geijer, Fahlcrantz, Södermark, Qvarnström, Lindblad, Jenny Lind m. fl. Till och med i Norge har hon tidigt haft försänkningar inom den litterära väi'lden, så de båda fienderna, Wergeland och Welhaven, som just då befunno sig i striden om »Norges Dæmring».

Betydelsefullast för Fr. Bremers utveckling blef dock den Uppsala-krets, som under denna den svenska vitterhetens gyllene tid brukade samlas fredagsaftnar i öfverstinnan Silfverstolpes salong till läsning och litterära samtal. Det vetenskapliga detaljarbetet, speciali­

seringen hade denna tid ännu icke hunnit utvecklas i en grad, som kunde bli hotande för tankeutbytet mellan begåfvade män och kvinnor.

Ännu fanns godt om autodidakter på båda hållen, och ett jäktande, nivellerande skollif hade ännu icke hunnit i förtid utrota de allmänna intressena. Herrar och damer förde vidlyftiga brefväxlingar med hvarandra i de hjärtligaste ordalag om »religionens och moralens grund­

sanningar», och där fanns fullt upp med vänskapsförhållanden af ideel och älskvärd natur. Den nutida generationen kastar ofta i pessi­

mistiska stunder längtansfulla blickar tillbaka till detta så föga blaserade sällskapslif, ett motstycke till det, som i Berlin grupperade sig kring Rahel Varnhagen. Och medgifvas måste, att den förefaller idyllisk nog denna krets, där gamla bokmalar firade namnsdagar med verser och utklädningar som naiva barn, där Geijer ritade Värmlands-skisser vid öfverstinnan Silfverstolpes förmaksbord, Atterbom rådbråkade engelska i sin förtjusning öfver Moore och Byron, som han nyligen gjort be­

kantskap med, och den blide Törneros fick hvila ut efter alla de kriarättningar, under hvilka adjunkten i latin då för tiden dignade, — för att sedan efter hemkomsten på kvällen analysera upp sina minu­

tiösa iakttagelser i något af de långa, dagboksartade bref, som i sitt ljusa, milda . »Schöngeisterei» förvärfvat honom namn af Sveriges Jean Paul. Det var en tid, då männen, för att begagna en känd

författarinnas dråpliga uttryck, »ännu voro starka nog för att kunna tillåta sig att vara veka».

Dock, — frånsedt, att denna tid nog, liksom den gustavianska, vanligen blifvit skildrad af personer, som betraktat den med något af »minnets illusion», — bör man besinna, att hvacl som däruti mest frapperar oss, mera skapades af de äldre än af ungdomen, livilken då lika väl som nu torde varit mera road af »flirt» än af litterära samtal.

Och hellre är att sucka Ifver att »den gamla, goda tiden» flytt, borde vi söka att i nya former ingjuta det bästa af dess innehåll, som i själfva verket är oförgängligt. Ty den verkliga individualiteten, den verkliga begåfningen skall nog alltid veta att skaffa sig innerligare beröring med sina själsfränder, än den som förmedlas genom telefon och akademiska disputationer. Men väl behöfva vi för en allsidig ut­

veckling af det litterära samlifvet godt om starka, originella, djupt bildade kvinnor, som ha nog inre rikedom att kunna vänta, tills ung­

domen ledsnat vid »reaktionens Eva»y'— skaldeidealet med dess intet­

sägande leende, — och själf tackar dem, för att de icke af en till­

fällig opinionsvind låtit sig förytligas.

Dylika kvinnor hade också sina motsvarigheter fordomdags, bland dem just öfverstinnan S., '»vår fru af de goda ögonen», som Pr. Bremer kallat henne, och som af henne blifvit förevigad i ett synnerligen själfullt porträtt, en sannskyldig illustration till Michel Angelos bekanta påstående, att »ädla kvinnor åldras sent». Samma år som Fredrika lärde känna henne, 1837, blef hon äfven bekant med dåvarande professor Fahlcrantz, hvars »»fromhet och själsenkel- het»j genast intogo henne, under det hon »innerligen roades af hans ordlekar». »Under hans behagliga tyranni>y,tillbragte familjen Bre­

mer följande år en vecka i Uppsala, livuroni Fredrika sedan skrifverf

»så muntert och fritt sällskapslif har jag ingenstädes varit med om.

Mycken godhet och välvilja fingo vi njuta af på alla håll, slöto du- skap plutonvis med sjutton års flickor och sjuttio års gummor och kände oss dessutom helt du med professorer och studenter. ’Bror’

Törnros, bror’ Atterbom, ’bror’ Bergfalk, ’bror’ Fahlcrantz ville springa af sig själf öfver läpparna. Vacker sång fingo vi höra både natt och dag oeh fingo njuta af konversation och märkvärdigheter, mer än man kunde väl smälta. '-"Af5 !?'

Mest kände sig dock Fredrika dragen till Gfeijer, och det är ett talande vittnesbörd om arten af hennes personlighet, att han varit en af hennes allra förtroligaste vänner. Redogörelsen för deras vän- skap: hör till biografiens intressantaste partier och ställer Geijers

storartade gestalt i delvis ny belysning, sedd, som han här blir, med en kvinnas lina blick för detaljer.

Efter denna korta öfversikt af det första skedet i Fredrika Bremers utveckling — en daningstid, som kan anses ha räckt ett godt stycke in på 40-talet — kan det vara tid att säga något om hennes egenskaper som författarinna, hvilka med nödvändighet fram­

gå af det föregående.

Hon var för mycket etiskt anlagd, för mycket principmänniska, för att hennes fantasi skulle ha kunnat räcka till att förmå henne glömma sig själf och gå upp i sina personligheter så mycket som fordras af den äkta konstnären. Och nu hade ödet placerat henne just i en tid, då fantasien betydde allt inom skönlitteraturen och verklighetsskildringen, realismen ännu låg i linda! För denna verk­

lighetsskildring hade Fredrika Bremer de. mest utpräglade anlag, och hade hon lefvat några årtionden senare, innan vi ännu drunk­

nat i symbolism, skulle hennes fina observationsförmåga af detaljer, hennes lekande, älskvärda humor hafva brutit som välgörande sol­

strålar genom »sanningskrafvets» nyktra, något kyliga dagsljus. Nu drefs hon i stället af tidsriktningens öfversvinneligt spekulativa ström in på ett område, där hon som konstnär aldrig kunde blifva hemma­

stadd. Följden blef, att det äfven i hennes bättre romaner finnes ställen, på hvilka hennes egna ord om en af de tidigare novellerna kunna tillämpas att de »simma i en sås af tårajB Dylika ställen taga sig desto barockare ut i jämförelse med sådana små pärlor af humor som t. ex. skildringen af förhållandet mellan presidenten och mamsell Rönnqvist i r;»Presidentens döttrar.» eller af öfverstinnan i »Familjen H.», som midt under intrycket af den mest tragiska kris i sitt Iif förmår allvarligt gräla på köksan, som glömt skilja kotlettraden från bringan —- en situation, som ovillkorligen påminner om den förträffliga episoden i Gösta Berlings saga, där Melchior Sin­

clairs maka blifvit instängd i skafferiet af sin brutale man och midt i sin bedröfvelse använder tiden till att ordna syltburkar på hyllorna.

Dylika scener tyda på, att om Fredrika Bremer endast tagit mod till sig att låta sina närmaste manliga vänner t. ex. Böklin, Fahl- cratz eller Geijer sitta modell för herrarna i sina romaner, skulle dessa ha burit samma prägel af lif, som nu är fallet med fröken Greta i »Nina» och fröken Sophia i..»En dagbok», hvilka ännu i dag förma intressera läsaren. I stället för att nu hennes passio­

nerade bofnaturer verka lika orimliga som Bruno i »Grannarna»

och hennes dygdige hjältar lika sentimentalt abstrakta som den ädle, lungsiktige Yngve Frej(I) Nordin i »Hertha»! För att icke tala om den beskedlige unge presten i »Hemmet», som på sin lidelse­

tulla bön -»dyra Louise, får jag kalla dig min?» får till svar ett sedesamt: !»bästa Jacobi, gå och tala vid mina föräldrar» och -—

lyder utan att så mycket som begära en kyss ! Gingo våra för­

äldrars frierier verkligen till på det sättet? — Hade dåtidens recen­

senter förstått att tillräckligt påpeka dylika brister i hennes böcker, är det möjligt, att vi af Fredrika Bremer fått en författarinna, hvars förmåga svarat till hennes stora rykte. Men Böklin hade nog i allmänhet rätt i, att de icke »hittade henne hemma», att de icke för- stodo hvad som var hennes styrka, »det äkta flamländska i tecknin­

gen af det hvardagliga»:, såsom han kallar det, sådant det framträ­

der i den lilla norska idyllen »Strid och frid».: Susanna, tronande på mjölkkaret med korfven till spira, gårdshundens liberala leben lassen, när skatorna slå ned i hans tråg, råttan, som tittar ned ur takrännan. I själfva verket var hennes konstnärliga utveckling så försenad, att den aldrig hann någon verklig blomning, och det gick som hon själf i en vemodets stund förespått: »när jag får mera ordning, mera klarhet, då är kanske min smula eld förkolnad. Ack, jag blef väl endast ämnad till en skiss, som aldrig blir fallfärdig,

en bön utan amen.-fi

Dock, — på ett område var hon, såsom också biograferna på­

pekat, ämnad att bli fallfärdig, helgjuten mer än de flesta, — på det enda område, som på hennes tid gaf fullt utrymme för en enkel, konkret verklighetsskildring: bref stilen och reseskildringen i brief- form. Här skola ännu kommande generationer med tacksamhet kunna säga ja och amen till hvad hon skrifvit. Och särskildt stå vi i tacksamhetsskuld till hennes biografer, som framtagit sådana äkta pärlor, som finnas i det konkretaste och personligaste af allt, som flutit ur hennes penna: brefven till Böklin. Härvidlag har hon själf varit fullt medveten om sin förmåga; man måste ge henne rätt i de naiva orden:Singen karlhand, om den än tillhörde en Plato eller Cicero eller själfve apostlen Paulus, kan förändra fruntimmers- bref eller uttryck utan att vanställa dem.» Här fick den utan några hämmande band skaffa sig uttryck, Sdenna underliga bildnings- drift, denna kärlek till konsten och betraktelsen, som tar i anspråk hela människan eller motad ligger inom henne som ett samvetskval.»

Här förekomma skildringar så lefvande som den af det (gamla paret i Strömstad,!)?som hade glömt sig själf kvar ett halft århundrade

nedanom vår närvarande tid. Vi kallade dem vårt »Faubourg S:t Germain»1. Där läste man Lettres Péruviennes; Oeuvres de Thomas lågo vackert inbundna på divansbordet, där drack man svagt tévatten kl.

half 6, gamle herrn gick med pudrad peruk, cacherad stångpiska och knästöflar, berättade anekdoter om Versailles, Voltaire etc. och talade alltid på artigaste fransyska till sin något döfva fru, som hade glömt, att hon med åren blifvit gammal och klädde sig med ungdoms an­

språk». Eller sådana ståtliga teckningar som den i saknadens friskhet nedskrifna karakteristiken öfver den nyss aflidna gref- vinnan Sommerhj elm, där själfva stilen tagit intryck af den aflidnas kärnfulla »storsvenskhet» och fått något af 1600- talets egendomliga blandning af kärf kraft och enkel, trohjärtad innerlighet: »Hon var en fru i sitt hus, så som få äro det, med gammaldags kraft och gammaldags gästfrihet, och ansågs af alla där som en försyn. Af godsets underliafvande kallades hon ’herr gref- vinna’. Och hon var så. För grannar och bekanta var hon en kostelig fru, och hennes skämt och hennes allvarliga ord citerades med samma nöje. Men hvad rikedom hon hade i sitt hjärta, i sitt goda, rediga hufvud, det vet allena kanske den vän, som hon ute­

slutande kallade sin . .. Och nu bars hon ut ur sitt hus, stum i den svarta kistan, genom allén af dunkla granar, under dödspsalmers sång. Kring likvagnen, dragen af hennes fyra hvita vagnshästar, flockade en brokig mängd.» — — — Det ligger öfver denna skildring något af samma stilla, nästan manliga undergifvenhet, som tagit sig ett så gripande uttryck i den äldsta svenska psalm vi äga:

j|ty dagen han är dock aldrig så lång» etc. — Hur misslyckad är icke i jämförelse härmed teckningen af den gamle karolinen general Herkules i »Syskonlif», med hvilken hon dock påtagligen velat åstad­

komma något liknande !

'<• ..

tji /

Det har förut påpekats, att biografien saknar öfverskådlighet i fråga om framställningen af Fredrika Bremer såsom romanförfatta­

rinna. Detta gäller icke skildringen af hennes sociala och filantro­

piska verksamhet, en skildring, som är synnerligen väl utförd och knappt; behöfver kompletteras genom några öfversikter. Det var egentligen Amerika-resan, som gaf henne impulserna till praktiskt arbete på detta område, om också en stark önskan att bli sjukskö­

terska flera gånger under 1830-talet dyker upp i hennes bref och endast stäfjas genom Böklins och grefvinnan Sommerhjelms enstän­

diga afrådan från ett den tiden så oerhördt och vågsamt steg. Hon

10

behärskades härvid af sin djupa medkänsla för allt lidande, fram­

kallad genom den långa pröfningstiden i föräldrahemmet, då hon funnit frid och ro under besök hos sjuka och fattiga bland godsets underhafvande. Den gamla älsklingsidén utmynnar under Amerika- resan i hennes där förvärfvade intresse för kvinliga läkarestudier;

själf hade hon då för längesedan insett, att hennes läkarekall, upp­

giften att trösta och lindra, bäst kunde utöfvas genom fortsatt för­

fattareskap. Men för detta ändamål behöfde hon också djupare insikt i den lidande mänsklighetens bekof, än hvad hennes egen erfarenhet kunde skänka henne, och så drefs hon allt mer att upp­

märksamma dé sociala och politiska sträfvandena. » Syskonlif » utgör det första försöket att i skrift framlägga resultatet af dessa studier.

Det blef otympligt nog; säkert har ingen af Fredrika Bremers roma­

ner så misslyckats som denna hybrid af sociala utopier och skön­

litterär form.

För ett offentligt uttalande i politiska frågor aktade hon sig tills vidare. Hon nöjer sig här med att helt privat göra sina iakt­

tagelser rörande Oarl Johans skuggrädsla för liberalismen och uttrycka sin glädje öfver Geijers och Bicherts sträfvanden. Den dag, då representationsfrågan afgjördes, 1844, satt hon på riddarhuset från kl. half 9 på morgonen till 7 på aftonen, »mycket road, men mindre uppbyggd». Det skadade henne icke heller att vänta med offentligt uppträdande härvidlag. När hon sedermera efter sina resor med ett ögonvittnes erfarenhet uttalar sig om t. ex. Förenta staternas författning och Turkiets framtidsutsikter, sker det i ord, som af vår egen tid icke kunna jäfvas. Äfven hennes fosterlandskänsla, hennes första och sista kärlek, som hon kallade den, blir genom resorna allt mer djup och medveten, på samma gång den öfvergick från »barna­

trons;» mera beundrande ståndpunkt till en kritisk, mången gång be­

kymrad blick på svenska förhållanden. »Att bli någonting för Sverige» hade varit föremål för hennes barndoms bön, och redan 1844 kunde Svenska akademien, då den tillerkände henne sin stora guldmedalj, förklara, att hon »befrämjat den svenska vitterhetens namnkunnighet i främmande IandB Erfarenheterna under hennes resor bekräftade i rikt mått detta utlåtande. Det är förklarligt, om hon var benägen att stundom se utländska förhållanden litet väl optimistiskt, så firad och hyllad som hon öfverallt blef på grund af sina redan tidigt till flera språk öfversatta böcker. Antagligen har ingen svensk hvarken före eller efter henne stått i Iifligare beröring än hon med allt hvad samtidens kulturländer haft ypperst i fråga

om rykte ock intelligens. I Köpenhamn var H. C. Andersen hennes ödmjuke ciceron ; Martensen lät henne först af alla, ark för ark läsa och kritisera manuskriptet till sin dogmatik, som då låg under tryck­

ning; Örsted uppsökte henne, gaf henne sina skrifter och diskuterade med henne personlighetsprincipen och naturlagarna; med Grundtvig talar hon skandinavism, nordisk mytologi och kristendom; hos Inge- mann på Sorö vistas hon i 14 dar o. s. v. I Amerika lär hon personligen känna Longfellow, Lowell och Emerson. Under några månaders vistelse i England blir hon god vän med Kingsley; i Schweiz lär hon naturligtvis känna Sécretan och Merle D’Aubigné, i Belgien blir hon kallad till audiens hos konung Leopold, som säger sig ha läst alla hennes skrifter och som under ett tre timmars sam­

tal på franska och engelska framställer för henne sitt regeringssystem och anbefaller henne att taga kännedom om Belgiens städer. Cavour diskuterade med henne italiensk politik, och lofvar, att framtiden skall medföra lika arfsrätt för Piémonts kvinnor; hennes långa audiens hos påfven är ökänd.

Som naturligt var, skärptes genom hennes utländska resor blicken för hemlandets fel och förtjänster. Då hon vid världsutställ­

ningen i London 1851 märker hur litet Sverige hade att bjuda på, tröstar hon sig i ord, som ha påfallande släkttycke med de moderna sträfvandena att göra det bästa möjliga af för handen varande na­

tionella egendomligheter : »Med svensken har det ingen fara —när det gäller ; det veta vi alla och världen med. Men han har ett slags

— får jag säga — gudomlig oförmåga att föra till torgs, att puffa sig och sitt, som icke är att klandra» — ord, som i viss mån erinra om Heidenstams betonande af svenskarnes reserverade, aristokra­

tiska lynne.

Vid hemkomsten strax därpå får hon emellertid intet gladt in­

tryck af förhållandena i Sverige, som hon anser i Iif och framåt­

skridande ej ens kunna täfla med Danmark och Norge. Kunde Sverige bibehålla eller utveckla en stark och storartad individualitet, skild frän andra folkslags, så önskar hon intet högre: »gärna skulle jag se det sofva under snömanteln som Valan, ovilligt att vakna, blott det vid uppvaknandet kunde sjunga ett nytt Völuspa». Men hon finner den gamla ingifvelsen borta. Något trångt och själfviskt, försoffadt i dagens nöd eller njutning låg kväfvande öfver hufvud- staden, och hon kände det svårt att uthärda hemma.

Tio år senare, vid hemkomsten från resorna i Gamla världen, var intrycket ett annat, troligen icke blott på grund af Sveriges rika

inre utveckling under 50-talet, utan säkert äfven därför, att ho»

ofta kännt sig besviken i sina förväntningar på främmande länder..

Hon hade sett betydligt mera nu, än då hon i ungdomlig entusiasm, skildrade den uppspirande amerikanska republiken, på hvilken man då ännu kunde tillämpa Turgenjews träffande ord om ungdomen, att hemligheten af dess tjusning icke ligger i dess förmåga att utföra allting, utan i dess förmåga att tro sig kunna göra det. Af Schweiz, hade hon fått samma intryck af kälkborgerlighet som moderna rese­

skildrare. Hon saknar bredd, stora åsikter och fritt andrum, känner- sig »inklämd» midt i allt andligt Iif och materielt välstånd. Hennes konstnärligt målande jämförelse mellan Paris 1821, smutsens, den oblyga lastens och den ohäjdade lyxens hemvist, »ett stort melodra­

matiskt skådespel, som kom den unga betraktaren att på en gång skratta och gråta», — och Paris 1856, det andra käjsardömets stela, prosaiska hufvudstad, där man förskönat boulevarderna och sopat bort fattigdom och snusk till utkanterna, hvarest nattfjärilarnas dans- nöjen höllos under polisbevakning, —■ denna jämförelse utfaller icke afgjordt till förmån för det senare. I Italien bevarar hon visserligen ett hopp om möjligheten af katolicismens pånyttfödelse, men beträf­

fande påfvedömet känner hon sig lika desillusionerad som den unge- abbén i Zolas »Rom». Hennes två-åriga vistelse i Grekland hade slutligen gifvit henne tillräckligt tillfälle att inse ohållbarheten af dess dåvarande politiska förhållanden.

Med desto rikare hopp återtog hon nu i stället den sociala och filantropiska verksamheten i hemlandet, hvartill Amerika-resan gifvit första impulsen.

*

Intresset för sociala frågor var hos Fredrika Bremer gammalt nog. Hon berättar själf, hur hon vid 15 års ålder gått ned i köket och predikat jämlikhet för kökspersonalen — som inte ville tro henne.

»Kokerskan, född despot öfver kökspigan, blott log och menade, att jag icke var klok». — 1846 vid några och 40 års ålder kvarstod ännu hoppet om »förbrödringens» möjlighet, om också studiet af so­

cialistiska författare och af Tocquevilles »La démocratie en Amérique»

gjort henne allt mera kritisk mot sociala utopier. Några bland dessa, såsom Fouriers teori om arbetarekolonier, tyckes hon i » Syskonlif » ha »skrifvit ifrån sig». Rästen försvann, i Amerika, i synnerhet under besöket i en falanstär i New Jersey. »Hellre ville jag lefva i en backstuga på Sveriges kalaste gråstensberg ensam med mig själf på vatten och bröd (och potatis, söm jag själf skulle koka).

än i en falanstär i fetaste jordmån och midt ibland medborgare och medborgarinnor äfven så hyggliga som dessä här», utbrister Fredrika Bremer förtviflad.

Aldrig får man dock större aktning för hennes sunda för­

stånd än vid anblicken af hennes ställning till slaf-frågan, som vid denna tid började bli som mest brännande. Efter den jämförelsevis långvariga vistelsen i sydstaterna och på Cuba, underskriiver hon visserligen de skildringar af slafveriet, som förekomma i Onkel Torns stuga, men kritiserar skarpt bokens öfverdrifna förhoppningar om negerrasens framtid. Hon anser, att negrerna alltid skola förblifva.

underlägsna i afseende på intellektuell förmåga, och att emancipation före uppfostran skulle vara en säker ruin för både den hvita och den svarta befolkningen i sydstaterna. Och visst är, att hennes hänförelse för sydstaternas tropiska skönhet och poetiska lif, i trots af »slafveriets förbannelse», skulle varit omöjlig för en från pietism och dogmatisk trångsinthet mindre frigjord natur. Att hon dock alltid ärligt och oförskräckt uttalade sin förkastelsedom öfver slaf- systemet behöfver väl här icke påpekas.

Det var emellertid först vistelsen i England 1851, som skaf­

fade Fredrika Bremer en själfständig åsikt i den sociala frågan.

Detta skedde under studiet på ort och ställe af Manchesters och Bir­

minghams arbetareassociationer, dem hon betraktade såsom mönster för problemets lösning och såsom en borgen för Englands fredliga utveckling, helst rörelsen här till stor del omhändertagits af de högre klasserna och ofta framträdde i den kristliga socialismens form. Det enda nya som tiden tyckes henne ha att bjuda på, är just »dessa nya föreningar af de gamla bildningselementen», d. v. s. associations- rörelsen, som sätter arbetarne i stånd att hjälpa sig själfva.

Men i samma mån som den sociala frågan numera framträder på dagordningen i stället för den politiska, som var 1700-talets mest brännande, i samma mån måste också kvinnornas insats i kultur­

arbetet få en betydelse, vida öfverstigande den, som de hade under förra århundradet, då deras politiska verksamhet, inskränkt till en liten krets af de högsta klassernas kvinnor, ofta framträdde såsom en vrångbild af männens. Och för att kunna komma ifrån detta sidoinflytande, denna »kjortelväg», som alltid utgjort männens harm, måste kvinnornas inflytande utöfvas »med Guds nåde», med den offentliga, obestridliga auktoritet, som gifves af en grundlig bildning, en djupare individuell utveckling, sådan vi ännu tyvärr icke hafva allt för godt om.

Tidigt har Fredrika Bremer också börjat fatta kvinnans bety­

delse i den sociala frågan. Bedan på 1840-talet framhåller hon så­

som en Iifsfråga vikten af »att väcka det moderliga i samhället till att klart fatta sig själf och sin kallelse i dess vidsträcktaste mening»,

»att få moraliskt och intellefctuelt starkare mödrar». I början höll hon dock strängt på teorien om en allt omfattande dualism mellan könen — hade t. o. m. svårt att gå in på Kristi lära om det jor­

diska och oväsentliga i denna skillnad —- och fruktade, att kvin­

nans rösträtt skulle göra mannen för henne till hvad den gamla tanten hos Washington Irving kallade »the opposite sex».

Det är ett stort steg mellan denna litet ängsliga ståndpunkt, som hon intog 1838, och hennes åsikter på 1850-talet, då tron på kvinnans uppgift såsom, medborgarinna, ansvarig inför sam­

hället, låg till grund för hennes arbete i så många föreningar och inrättningar, dem vår samtid glömt att sätta i förbindelse med Fredrika Bremers namn, — en stilla välsignelserik verksamhet, som alltför snart förbisågs under det allmänna anskriet öfver Hertha. Och dock ligger ingen farligare princip till grund för denna bok, än den, som uttalas i Böklins ord : »Kvinnan behöfver något fastare än hittills skett inlemmas i samhällsordningen. — — Just detta, att ett förmynderskap öfver henne fortfarande anses nödigt och nyttigt, vittnar om, att samhället icke inser sin egentliga be­

stämmelse och kristendomens idé, att af hvarje sin lem skapa en personlig ande, ett myndigt barn i huset. Kvinnan är icke under­

tryckt, men hon är undanträngd ».

Sådant var i själfva verket hela Fredrika Bremers program i kvinnofrågan. Intet pockande på rättigheter, som genom männen skulle hafva blifvit kvinnan beröfvade; — därtill hade hon stått be- gåfvade män allt för nära. Hennes förnämsta drifkraft yar helt enkelt insikten om, att samhället under nuvarande förhållanden icke har den nytta af kvinnan, som det borde ha. Närmast gällde hen­

nes sträfvanden, sådana de framträda i Hertha, de högre klassernas kvinnor. Med oförvillad blick höll hon sig till det område, där hon själf var bäst hemmastadd och hvarifrån också reformerna i kvinno­

frågan böra utgå, för så vidt de måste ha kapital och bildning bakom sig såsom stöd i kampen för höjandet af arbetare-kvinnornas villkor

Hvad Hertha beträffar, — detta ungdomligt oppositionella arbete- af en femtiofyraåring — så har Fredrika Bremer själf kallat det »första grödan af Nya världens anda, förmäld med svenska förhållanden». Öfver- allt finner man också spår af Amerika-resan ; boken är flerstädes riktigt

»modern»; och läsbar i sin faktiska, konkreta, sakliga ton. Hvilket na­

turligtvis också gör, att de sentimentala bitarna taga sig så mycket underligare ut. Huru som helst är Hertha ett duktigt arbete, ur kulturhistorisk synpunkt mest läsvärd af alla Fredrika Bremers romaner och i åsikter betydligt före sin tid. Vår tids ungdom har skäl att vara förf. tacksam, för att hon genom denna modiga bok uppoffrade sin popularitet för begäret att säga sin samtid en bitter sanning.

Huru olikartade de båda senare skedena af Fredrika Bremers lefnad än ma vara sinsemellan — genom dem begge går dock som en under ström hennes varma religiositet och hennes vänskap för Böklin, hvilka momenter för öfrigt stå i nära samband med hvar­

andra.

Hvad hennes »teologiska system» angår, så vilja vi här ej ägna /någon grundligare undersökning däråt. Men man måste hålla henne räkning för hennes varma kärlek till protestantismen, hennes framsynta uppfattning af läran om Guds rike såsom den centralaste af alla dogmer och hennes lutherskt fria ställning till bibeln.

De teologiska teorierna ha dock på det hela taget icke så stor betydelse för Fredrika Bremers religiösa lif, som man skulle kunna tro på grund af den stora roll de spela i brefvaxlingen med Böklin.

Hennes varma, praktiska frömhet och den trofasta vänskapen mellan dem båda draga snart uppmärksamheten från de för en modern läsare ofta rätt ofruktbara kvasi-teologiska resonnemangerna. Man måste lent af lägga band på sig för att icke brista ut i små hymner vid en djupare inblick i denna vänskapsförbindelse, så helt mänsklig i sina tidigare, oundvikliga ansatser till erotik och så måttfull i sin ssnare glada, innerliga förtrolighet. En idyll är det, detta förhål­

lande mellan »den isolerade landtprästen, som endast genom sina böcker och sin väninna står i förbindelse med den stora, vida värl­

dens brusande lif», och henne, den världsberyktade, vidtberesta, icke så litet aristokratiskt anlagda författarinnan. Och det märkligaste är, att man alls icke känner sig besviken därför, att icke denna, liksom andra prästgårdsidyller, slutar med giftermål. Man får tvärt- 1 om det intrycket, att de båda just under för handen varande omstän­

digheter kunde vara hvarandra som mest gagneliga.

Ett sällsynt vänpar voro de visserligen. En oförfalskad barn­

natur, som Fredrika Bremer till sitt hjärtelif alltjämt förblef, full af humor och entusiasm, frihetslängtan och optimism, företer hennes

Iefnad en ständig variation på det enkla temat: »glad och god skall människan vara, medan hon väntar döden». Och hvilken nobless bodde ej i Per Böklins stilla, inåtvända natur med sitt djupa veten­

skapliga intresse och sin friska, manliga uppfattning af »die Freiheit eines Christermenschen ! » Man känner sig stärkt af att ha fått blicka in i detta förhållande af skär poesi och innerlig fromhet, och det blir hädanefter omöjligt att betrakta Fredrika Bremer annat än i ljuset från detta hennes allra heligaste. Dock — bilden haltar: det allra heligaste i Israels tempel var ett mörkt rum, och säkert strålar

»Herrens härlighet» klarare från ett människolif, sådant som hennes, ägnadt åt hans tjänst, än fordom från förbundsarken, som den gam- mal-judiska tron betraktade som Jehovas boning!

Och icke blir totalintrycket mindre ljust, när man betraktar hennes själslif mot den mörka bakgrunden af »dödsskuggans dal», af själfmordstankens afgrund, där hon redan i sin tidigare ung­

dom blickat in, nära förtrogen med lidandets hemligheter.

Det är en välsignelse för den svenska kvinnosaken att kunna räkna sina anor från en person, hvars karakter så håller profvet vid den skarpaste granskning, och som i hela sitt Iif så förverkligat, den kristna humanismens idéer. Mera än en George Sands »geniali­

ska erotik» eller en Stuart Mills ädla agnosticism skulle hafva kun­

nat göra, har Fredrika Bremer uträttat för oss genom sitt outtrött­

liga intresse, sitt okufliga mod och sin viljas renhet. Därför höfves det kvinnorna af en yngre generation att, med tack för det förflutna och med hoppfullhet för framtiden, fortsätta hennes verk i den fosterländska kulturens tjänst och, såsom hon, söka »blifva någon­

ting för Sverige».

Lydia Wahlström.

Hjälphustrun.

Skiss af Elin Ameen.

Sedan flera år tillbaka infirmer hon sig regelbundet hvarje lördag i vårt hem. Hon har ständigt sett likadan ut, liten och böjd, hvarken gammal eller ung, ansiktet mera fult än vackert med sin uppnäsa, sin grådaskiga hy och sin breda, tandlösa mun. Håret är af en obestämd brungul färg, alltid tofvigt och ovårdadt, där det

sticker fram under bomullssjaletten, ögonen små, gråblå ock lungsiktigt klara. Hon är alltid klädd i detsamma — en rutig bom- ullskjol ock däröfver ett stort, kvitt städ-förkläde af oblekt do- mestik, samt en brun, luggsliten kofta. Men det är också på nå­

got annat man alltid känner igen henne — denna skrällande torra hosta, som hörs redan när kon kommer i trappan klockan åtta på morgonen, som genljuder i rummen eller köket kela dagen, och som ger eko i förstugan, när hon klockan åtta på kvällen lämnar oss efter sitt dagsarbete, för att nästa dag fortsätta på samma sätt.

kos någon annan och så alltjämt i en kretsgång.

Hennes göromål äro att hjälpa till vid »storstädningar», dessa revolutionsdagar, då hela hemmet är i upplösningstillstånd, ock husets herre och äkta man funderar på skilsmässa från sin kära hälft, men resignerar sig med att gå och äta middag på källaren, och då hu­

sets öfriga medlemmar på ett eller annat sätt rymma fältet eller stänga in sig i någon vrå, dit förstörelse-andan ej ännu hunnit intränga.”

Hjälphustruns göromål äro i främsta rummet att sopa mattor, piska möbler, tvätta fönster, skura kök, skafferi och förstugan — allt sådant som man är för rädd om sina egna jungfrurs hälsa och krafter för att låta dem göra.

Men midt igenom piskandet, skurandet eller det Iifsfardiga balan­

serandet på ett half rostigt fönsterbrätte hörs densamma skrällande, sönderslitande hostan, som en ständigt återkommande refräng om den fattigas tunga arbetsok.

Hon klagar i allmänhet icke, och där läses ingen förtviflan i hennes ansiktsuttryck, endast samma oföränderliga tunga, reflektions- lösa undergifvenhet för en lott, som ej kan tänkas annorlunda. Emel­

lanåt håller hon handen under det värkande bröstet, rätar sin rygg och drar ett par djupa suckar, men så börjar hon åter på igen, liksom ett uppdraget urverk, som måste gå och gå till dess det full­

gjort sin 12 timmars "arbetsdag. Ocli hvarför måste hon sträfva så, livarför kan hon ingen dag få hvila ja, t. o. m, ängslas, om hon en och annan dag är utan arbete? Naturligtvis därför att hon är olyckligt gift med en man som super och som länge gått utan arbete.

Hon skall försörja dem alla, man, barn, en gammal mor och sig själf r-- det är därför urverket måste gå, gå — till dess det en dag stannar för alltid.

En dag, medan hon satt och sörplade i sig den fjärde eller femte kaffekoppen »de fattigas enda tröst», säga mina jungfrur — slog jag mig i samspråk med henne. Hon hade hostat så förfärligt den.

dagen och jag hade lofvat laga en dekokt ät henne, som hon sknlle taga med sig hem och dricka.

»Sofi skulle gå till en doktor, och bli riktigt skött och hvila en tid,» sade jag.

Hennes uran drog sig till ett Snedt leende öfver det enfaldiga i mitt förslag.

»Hur kan fröken tro något sånt — inte kan jag gå till nån doktor, å inte skulle det hjälpa, när jag jämt måste vara i drag och kyla.»

»Men kan Sofis man då inte hjälpa henne j-y han måtte väl kunna få något arbete?»

Hon ryckte på axlarne och stoppade en bit socker i munnen i det hon hällde kaffet på fatet och drack en klunk.

»Han», svarade hon därefter med en ton af djupt förakt, »han förtjänar inte så mycke som ett öre, utom händelsevis nån gång extra, ånej, så har jag det inte ställdt för mej.»'

»Men så gör sig då af med karlen>, utbrast jag indignerad,

»så har hon åtminstone inte honom att dragas med. Sätt honom på Grubbens gärde.»

Hon lät handen med det rykande kaffefatet sjunka pch-gaf mig en förebrående blick.

»Till Grubbens gärde? ånej, inte så länge jag lefver, å kan arbeta, så kommer inte min man dit, så usel han än ä — men se­

dan får han väl se —•' när jag inte finns.»)’,»:; »

»Nå så låt skilja sig vid honom lagligt och ordentligt — så behöfver hon inte försörja honom.»

Åter sjönk handen med fatet, som just skulle föras till munnen, och åter fick jag en förebrående blick.

»Å det tror fröken, att vi vill ha sånt trassel å »skamdal»? Anej, illa ä det, men. nog håller vi ihop, å en bit mat kan jag väl alltid skaffa stackarn.»

Hon tog ännu en bit socker och drack en klunk.

»Då håller väl Sofi ändå af sin man, efter hon inte vill skiljas vid honom på något sätt», fortfor jag, intresserad af att taga reda på, om där låg något outgrundligt känslodjup i denna kvinnas natur, som trots mannens superi, ja hugg och slag, ändock e] ville lämna hon om åt hans öde.

Sofi såg allvarligt betänksam ut.

»Neej, inte håller jag åf en, inte», svarade hon långsamt, »hvad ä det för en uselhet att hålla åf — han som druckit opp hela vårt

bo, så när som på några trasor, å som ibland ä så oregerlig, att barna å jag måste låna hus hos grannas — neej, vet fWjkenj det vore allt för mycket begärdt.» : ~ \ ' ’ ' ..

»Men -hvarför i himlens namn uthärdar hon då med allt detta?»

‘utbrast jag otåligt, »hvarför kör hon inte ut honom?»

»Neej, för si bland oss sämre folk håller en ju ändå ut, å när han ä nykter, - ä han glad i barna, å glad i mej med för resten, å han ä ju ändå min man, å han ä inte sämre än många andra.

Men om vår Herre ville ta honom — si, det vore en annan sak

— då skulle ett stort bekymmer lättas för mig.»

Jag måste erkänna för mig själf, att jag stod inför en af kär­

lekens eller pliktens psykologiska gåtor, som jag ej mäktade lösa.

Mina blickar fölle på de två, tjocka släta ringar, som Sofi bar på venstra handens ringfinger.

»Aro de där ringarne guld?» frågade jag.

»De här?» Hon sträckte fram sin knotiga, röda händ med ringarne på. »Neej: — di här ä bara skräp, men när vi gifte oss, hade jag två ringar af äkta guld — 18 karat, |||||||

Hon sade »18 karat» med en viss stolthet.

'»Nå, hvart togo de vägen då?» fortsatte jag mitt interviewande.

? »Di gick, förstås!) s

»Gick — hvart gick de?» Frågade jag och spärrade upp ögonen af förvåning.

»På panten, förstås,» svarade Sofi, med en ton af medlidsamhet öfver min okunnighet i pant-terminologien. »Det var det första, det som var lättast att undvara, sen kom allt annat —- för vi hade ett vackert bo, fast en del var på afbetalning. »‘ i

»Nå men när ni gifte er, var Sofi riktigt kär i Anderson?» y Ett svagt skimmer flög öfver hennes ansikte och glindrade till i hennes ögon. Hennes blick mötte icke min, utan den såg längre bort, liksom ut öfver rum och tid till en ljus hägring från ett länge sedan förflutet.

»Ja, fröken,» sade hon stilla, »det nekar jag inte för, eljes hade jag väl inte lämnat min goda plats hos mitt snälla härskap.»';' Hon satte ifrån sig kaffekopp och fat, reste sig, neg, tackade för kaffet, torkade sig om munnen med handens afvigsida och tog där­

efter fatt pa sopkvasten för att fortsätta med städningen.

På julaftons middag bruka barnen komma och hemta henne-, sedan hon hjälpt oss litet på föröaiddagen. De äro tre flickor och en gosse på fem år, den yngste. De äro mycket snyggt och bra

klädda, det mesta ha de fått i hus, där Sofi går i hjälp, och hon har en stor förmåga att ställa med kläderna, sa att det blir bra och trefligt.

Så kommo de också denna sista julafton, uppsträckta och fina, för att hemta mor och några små gåfvor, som vi gjort i ordning åt dem. Modersglädje och modersstolthet upplysa Sofis annars tunga drag, ehuru hon hela tiden deras besök varar, uppmuntrar dem med förmaningar och rättelser i sträng, snäf ton.

»Se så, Amanda, vet du inte skäms, stig opp när fröken talar med dej — Tala så att det hörs och se folk i synen, Lovisa — Håll dej på mattan, så att du inte smutsar ner golfvet, Martha, o. s. v.

Sofi var mycket stolt öfver sin ende son Sven, ehuru hon för­

sökte att se likgiltig ut.

»Kom fram och bocka dej för fröken, Sven,» hon gaf honom en knuff i ryggen. »Se fröken, kläderna har han fått i en skydds­

förening och kängorna af sin söndagsskolefröken.»

Sven, en liten knubbig parfvel med ett trefligt utseende, pigga, lifliga ögon och leende mun, ställde sig framför mig, bredbent och jovialisk och lät mig beskåda honom i all hans glans, som till och med sträckte sig ända till en hvit näsduk med röd bård, som stack upp ur en liten ficka på kavajen. Sofis ögon tindrade och lyste, men hon behärskade sig för att inte se alltför stolt och glad ut.

Sven tog upp sin näsduk och dök ner med näsan i den, i det han frustade som en häst. Men då var hans uppfostrande mamma ge­

nast tillreds och ryckte näsduken från honom.

»Skäms du inte, pojke, att smutsa ner näsduken !; — hvad tror du vår Herre har gett dej fingrar till om inte för att begagna dom — gå bort i spisvrån. » — Sven utförde manövern enligt kommando med samma käcka och lifvade uppsyn och blef sedan torkad om näsan med mors dammiga förkläde.

Sofi hade på morgonen berättat, att mannen varit »hygglig» un­

der en hel vecka och att de tillsammans sparat litet pängar, så att de kunde bereda barnen en glad julafton. Anderson skulle gå och skaffa dem en gran, och hos oss skulle de få ljus och glitter att sätta i den. Det skulle bli en julafton sådan som de inte haft på många år, med risgrynsgröt och äpplen och små gåfvor.

»Nå, hade pappa gått. efter granen, när ni gick hemifrån?»;

frågade jag.

Den äldsta flickan kastade en skygg blick på modern men ingen svarade.

,'»Nå, svara fröken — hade pappa gått än?l

,,y Pappa? Nej, han ligger hemma dödfull», svarade en af flickorna i förargad ton och slet i sin vante.

Då. såg jag för första gången Sofis tröga resignation gifva vika

— hon sjönk ned på en stol och brast i våldsam gråt.

* *

*

I dag är det åter »storstädning».’ Ute är det bister vinter- kyla, men jag har stängt in mig i mitt rum längst in i våningen, där en flammande brasa håller mig varm. Jag har på det bestäm­

daste tillkännågifvet, att jag icke sticker näsan ut i de andra rum­

men, förrän alla fönster och dörrar stängts och det eldats i alla kakelugnar. Jag har ingen lust att utsätta mig för snufva, för att inte tala om allvarligare förkylningar.

Plötsligt sjunker boken ner i mitt knä, där jag ligger makligt utsträckt på chaiselongen. Ifrån salen därute hörs Sofis hosta, så ihållande och skrällande och dessemellan med ett ljud, som hölle hon på att kväfvas. Hon har också på morgonen sagt, att hon spottar blod och har en stickande smärta i ryggen. Jag sätter fingrarna i mina öron, jag vill inte höra det, det pinar mig, förargar och ängs­

lar mig — men genom dubbla dörrar och öfverröstande piskandet af möbler och skurandet af golf tränger det dock in till mig, där dubbla fönster, tjocka mattor och tunga draperier skydda mig från minsta fläkt.. af drag. Och där ljuder i mitt inre en röst på samma gång mildt förebrående och omutligt fordrande: »Du skall älska din

nästa som dig själf».

Litteratur.

Helgsmålsklockan. Skildring från Norrland af Mathilda Hoos. Tvenne delar. -

Det kan utan tvifvel betraktas som en epok inom vår svenska litteratur att två sådana arbeten under hösten gifvits ut, som Molanders

»En lyckoriddare» och Mathilda Poos’, »Helgsmålsklockan», båda under romanens form ägande ett kulturhistoriskt innehåll, båda vitt­

nande om allvarliga förstudier och samvetsgrann utarbetning.

Helgsmålsklockan är en detaljerad beskrifning på en Norrlands- socken, sådan den var i början af detta århundrade och sådan den, ty värr, i mångt och mycket ännu är, en beskrifning af så gripande san-