Juridiska institutionen Vårterminen 2013
Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng
Bör förtalsbrottet ligga under allmänt åtal?
Författare: Britta Forsberg
Handledare: Professor Claes Lernestedt
Förord
Efter mer än sex års farande mellan Uppsalas Juridiska bibliotek, ett teaterkompani i San Francisco, en timmerstuga i Värmland och auditions i Stockholm, är jag äntligen på väg att lämna in min uppsats.
Först vill jag framföra mitt varmaste tack till min handledare Claes Lernestedt, som tog sig an mig då jag under våren 2013 stod utan handledare. Claes inspirerade mig till att skriva i straffrätt och har bidragit med mycket värdefulla synpunkter och upplysningar. Jag vill också tacka Tomas Bull, som var min handledare i den inledande fasen.
Mina föräldrar, Annika och Georg Forsberg, förtjänar också ett stort tack, för att de stöttat mig, haft många kloka saker att säga under årens lopp, samt utan klagan hjälp mig med otaliga flyttlass över halva Sverige. De ska också ha många tack för ekonomiska tillskott i perioder av minus i studentkassan, liksom deras ovärderliga hjälp och stöd under min sjukdomstid. Även mina stöttande syskon, Erik, Kajsa och Mari Forsberg, ska ha varma tack.
Vidare vill jag tacka min pojkvän David Schlyter och mina vänner, för uppmuntrande tillrop i lägen då uppsatsskrivandet gått på tomgång. Även personalen på Wayne´s Coffee vid Sankt Eriksplan i Stockholm ska ha tack för alla goda is-latte de serverat mig den senaste tiden.
Innehållsförteckning
Förord 3
Innehållsförteckning 4
Förkortningar 7
1 Inledning 8
1.1 Presentation av ämnet 8
1.2 Syfte och frågeställningar 9
1.3 Disposition och avgränsning 9
1.4 Metod 10
2 Beskrivning av åtalsrättens utveckling 11
2.1 Inledning 11
2.2 Historisk tillbakablick 11
2.2.1 Målsäganden har primär åtalsrätt 11
2.2.2 Principal åtalsrätt för åklagare i SL 12
2.2.3 Åtalsplikt för åklagare enligt brottsbalken 13
2.3 Nuvarande åtalsregler vid ärekränkning 14
2.3.1 Målsägandebegreppet och den särskilda åtalsprövningen 14 2.3.2 ”Av särskilda skäl vara påkallat ur allmän synpunkt” enligt 15 Åklagarmyndigheten
2.4 Utvidgning av åtalsrätten – ett exempel 16
2.4.1 Prop. 1981/82:43 om ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel) 16
2.4.1.1 Reflektion 17
3 Beskrivning av ärekränkningsbrottens utveckling 19
3.1 Inledning 19
3.2 Ärekränkningsbrottens historiska utveckling 19
3.2.1 Ärekränkning i Landskapslagarna 19
3.2.2 Ärekränkning i 1734 års lag 20
3.2.2.1 Ärekränkningens objekt enligt missgärningsbalken 20
3.2.3 Ärekränkning i strafflagen 1865 21
3.2.4 Thyrén vill modernisera ärekränkningsreglerna 1919 22
3.3 Ärekränkningsbrottens åtalsregler börjar diskuteras 22 3.3.1 Förslag om att införa allmänt åtal vid ärekränkning i SOU 1953:14 22
3.3.1.1 Stark kritik mot förslaget om allmänt åtal 23
3.3.2 Proposition 1962:10 24
3.3.3 Förändringar sedan brottsbalkens tillkomst 25
4 Närmare om förtalsbrottet, 5 kap. 1 § brottsbalken 26
4.1 Inledning 26
4.2 Förutsättningar för tillämpning av förtalsparagrafen 26
4.2.1 Förtal innebär att utsätta någon för andras missaktning 26
4.2.2 Objektiva förutsättningar för straffbarhet 27
4.2.2.1 Förtal måste rikta sig mot en människa 27
4.2.2.2 Uppgiften ska vara lämnad till annan än den ärekränkte 27
4.2.2.3 Uppgift 28
4.2.2.4 Uppgiften ska vara av nedsättande beskaffenhet 28
4.2.2.5 Ansvarsfrihetsregeln 28
4.2.2.6 Sanningsbevisning 30
4.2.3 Det subjektiva rekvisitet 30
4.3 Grovt förtal 31
4.3.1 Exempel på rättsfall där det dömts för grovt förtal 31
5 Tidigare diskussioner om en utvidgning av åtalsrätten vid ärekränkning 33
5.1 Inledning 33
5.2 Förslag om allmänt åtal i förarbeten och utredningar 33
5.2.1 Förslag om allmänt åtal SOU 1975:102 33
5.2.2 Åtalsrätten utvidgas vid förolämpning 33
5.2.3 Förslag om allmänt åtal vid ärekränkning i tryckt skrift 34
5.2.4 Allmänt åtal införs vid ärekränkning riktat mot barn 36
6 Näthat och förtal på internet 38
6.1 Inledning 38
6.2 Vad är näthat och vilka drabbas? 38
6.2.1 e-mobbing och ungdomar 38
6.3 Rättsfall – exempel på förtal på nätet 39
6.3.1 Grovt förtal på blogg 39
6.3.2 Grov förtal via Facebook 41
7 Motiv för och kritik emot att införa allmänt åtal vid förtal 42
7.1 Inledning 42
7.2 Motiv för att lägga ärekränkningsbrotten under allmänt åtal 42
7.2.1 Enskilda behöver det allmännas skydd 42
7.2.2 Enskilt åtal överensstämmer inte med målsättningsstadganden i RF 42 7.2.3 ”Beivrande av ärekränkningsbrott är ett enskilt intresse, vilket leder till få åtal” 43
7.2.4 ”Flertalet fall kan avvisas innan förundersökning” 44
7.2.5 Förstärka normbildande effekt, vara en avhållande faktor, etc. 44
7.2.6 Internets utveckling och näthat 45
7.3 Kritik mot förslagen om allmänt åtal vid ärekränkning 45
7.3.1 Godtyckliga avgöranden 45
7.3.2 Ökning av arbetsbörda 46
8 Sammanfattande diskussion 47
8.1 Inledning 47
8.2 Är de anledningar som motiverade att förtalsbrottet är ett målsägandebrott
giltiga än idag? 47
8.3 Finns det skäl att lägga förtalsbrottet under allmänt åtal? 49
Källor 52
Offentligt tryck 52
Rättsfall 52
Litteratur 52
Elektroniska källor 53
Förkortningar
A.a. Anfört arbete
A.bet. Anfört betänkande A.prop. Anförd proposition
BBS-lagen Lag (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor BrB Brottsbalk (1962:700)
Ds Departementspromemoria
Prop. Proposition
Pm Promemoria
PuL Personuppgiftslag (1998:204) RB Rättegångsbalk (1942:740)
RF Regeringsform (1974:152)
SL 1865 års strafflag
SOU Statens offentliga utredningar
TF Tryckfrihetsförordning
YGL Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469)
1 Inledning
1.1 Presentation av ämnet
Ärekränkning har förekommit under en historiskt lång tid och var straffbelagt i Sverige redan i de allra första lagarna. I takt med utvecklingen av internet har idag spridningsmöjligheterna av kränkande uppgifter blivit mycket stora. I jämförelse med kränkande och förödmjukande uppgifter som förr spreds i till exempel en papperstidnings begränsade upplaga, kan nu liknande uttalanden spridas över hela världen på några sekunder, via bloggar, Facebook, Twitter, nättidningar och internet i stort. Publiceringar på nätet kan dessutom ha en betydligt längre livslängd och finns tillgängliga dygnet runt.
Nästan alla brott i BrB ligger under allmänt åtal, vilket innebär att åklagaren har en skyldighet att åtala dessa brott. Ärekränkningsbrotten däremot är målsägandebrott, vilket innebär att de som huvudregel inte åtalas av allmän åklagare. De skiljer sig därmed från alla andra brott i BrB, liksom från nästan alla i specialstraffrätten. Ett allmänt åtal gällande förtal kan dock väckas i undantagsfall. Det krävs då antingen att den kränkte är under 18 år eller att målsäganden angivit brottet till åtal. Utöver detta krävs alltid en särskild åtalsprövning som är mycket snävt beskriven. Av lagtexten i 5 kap. 5 § st. 1 BrB framgår att
1. målsäganden ska ange brottet till åtal och
2. åtal ska av särskilda skäl anses vara påkallat ur allmän synpunkt.
Trots att dessa brott som huvudregel är målsägandebrott är undantagen enligt första stycket så många att man istället kan säga att de är angivelsebrott med särskild åtalsprövning.1 Eftersom det ofta är svårt för enskilda att göra en tillräcklig utredning är enskilda åtal sällsynta.
Enligt en rättspromemoria från Åklagarmyndigheten väcktes under 2010 sammanlagt 200 åtal för ärekränkningsbrott.2 Av dessa utgjorde åtalen för förtal och grovt förtal cirka 11 procent.3 Under åren 2006-2010 fattade allmän åklagare beslut gällande brottsmisstankar beträffande ärekränkningsbrott i ca 7 700 fall per år. Av dessa väcktes allmänt åtal i ca 3 procent varje år och den särskilda åtalsprövningsregeln tillämpades i 93-95 procent av de fall som inte ledde till åtal.4
Med andra ord är det mycket få ärekränkningsbrott som leder till åtal, trots att många anmälningar inkommer. Anledningen till att så få allmänna åtal väcks verkar vara den särskilda åtalsprövningen.
1 Dahlström, Nilsson, Westerlund, Brott & påföljder, s. 125.
2 RättsPm 2012:1, s. 23
3 SOU 2012:55, s. 446.
4 RättsPm 2012:1, s. 23.
1.2 Syfte och frågeställningar
I ljuset av vad som hänt den senaste tiden, med en explosion av hat och kränkningar på nätet, anser jag att en diskussion av om förtalsbrottet inte borde ligga under allmänt åtal är viktig och aktuell. Syftet med denna uppsats är därför att diskutera huruvida förtalsbrottet bör läggas under allmänt åtal.
Min avsikt är att i denna framställning svara på följande frågor:
- Är de anledningar som motiverade att förtalsbrottet är ett målsägandebrott giltiga än idag?
- Finns det skäl att lägga förtalsbrottet under allmänt åtal?
1.3 Disposition och avgränsning
För att svara på varför ärekränkningsbrotten är målsägandebrott, och vilka motiven till detta är, kommer kap. 2 och 3 att behandla åtalsrättens och ärekränkningsbrottens utveckling. En beskrivning av åtalsrättens och ärekränkningsbrottens utveckling är nödvändig för förståelse av varför i princip alla brottsbalkens brott ligger under allmänt åtal, medan förtalsbrottet finns under enskilt åtal. I kap. 4 avser jag att redogöra för de tidigare förarbeten och utredningar där det diskuterats huruvida inte förtal borde ligga under allmänt åtal. Motiven för och kritiken emot allmänt åtal som framkommer i detta kapitel kommer senare att sammanfattas och behandlas i kapitel sju.
Kap. 5 innehåller en närmare beskrivning av den nuvarande förtalsparagrafen och de förutsättningar som ska uppfyllas för paragrafens tillämplighet, alla kränkningar utgör nämligen inte förtal. I kap. 6 förklaras närmare vad näthat är, hur spridningen på nätet skiljer sig från den spridning av uppgifter som förekom för tjugo år sedan och hur detta kan påverka synen på att förtal ligger under enskilt åtal. Slutligen diskuteras uppsatsens inledande frågeställningar i det avslutande kapitlet.
Uppsatsen berör endast den typ av kränkningar och förtal som faller inom ärekränkningsbestämmelserna. Utanför uppsatsens område faller med andra ord kränkningar som kan utgöra olaga hot eller brott mot exempelvis personuppgiftslagen och BBS-lagen. Jag har heller inte för avsikt att gå in djupare på förtal i tryckt skrift och en därmed följande ingående redogörelse för tryck-och yttrandefrihetsbrott. Förolämpningsbrottet och brottet förtal av avliden
kommer endast att nämnas delvis, eftersom de är ärekränkningsbrott, men jag har valt att i denna framställning fokusera på förtalsbrottet.
1.4 Metod
För att undersöka rättsläget har jag använt mig av traditionell rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag använt mig av lagtext, förarbeten, praxis och doktrin. Det verkar inte finnas någon större mängd av svensk litteratur skriven om ärekränkningsbrotten, därför har jag använt mig av en del äldre litteratur, samt mycket förarbeten och utredningar.
Siffror rörande allmänna åtal kommer från Åklagarmyndigheten. I dess rättspromemoria fanns också relevant information om hur den särskilda åtalsprövningsregeln ska tillämpas idag.
Information om hot och kränkningar på internet, så kallat näthat, har jag hittat just på nätet.
2 Beskrivning av åtalsrättens utveckling
2.1 Inledning
Eftersom jag vill undersöka om förtalsbrottet borde ligga under allmänt åtal är en beskrivning av åtalsrätten på sin plats, för att vi ska få förståelse för varför nästan alla brott idag ligger under allmänt åtal, medan endast ett fåtal finns under enskilt åtal. Därför har jag för avsikt att i detta avsnitt beskriva åtalsrättens utveckling från landskapslagarnas tillkomst, med enskilt åtal som huvudregel, till dagens brottsbalk med allmänt åtal som huvudregel.
Eftersom denna uppsats behandlar åtalsreglerna vid ärekränkning menar jag att det finns anledning att titta på andra fall när en åtalsutvidgning diskuterats, och vilka skäl för och emot en utvidgning som då framkommit. Därför behandlas i slutet av detta kapitel en proposition rörande misshandel.
2.2 Historisk tillbakablick
2.2.1 Målsäganden har primär åtalsrätt
Förr i tiden ansågs brott vara en konflikt mellan enskilda5 och omkring år 1 000 var hämnd eller bot de enda möjliga tillvägagångssätten för att neutralisera en kränkning.6 Vid mitten av 1200- talet infördes den första rikslagstiftningen, edsöreslagstiftningen. Till denna hörde Birger Jarls fridslagstiftning som värnade kvinnofrid, hemfrid, kyrkofrid och tingsfrid. Edsöreslagstiftningen följdes sedan av landskapslagar och Magnus Erikssons stads- respektive landslag. Enligt landskapslagarna tillkom åtalsrätten den enskilde kränkte, målsäganden, som även gavs möjlighet att välja straffart för den åtalade om denne fälldes. Även verkställighet av straffet lades i målsägandens hand. Kyrkan påverkade brottskatalogen relativt lite och det kriminaliserade området bestod av en straffrätt som speglade lokalsamhällets behov. Ärekränkning i form av verbala angrepp straffas med böter.7
Under hela medeltiden kan man säga att målsäganden var den egentliga åklagaren. Med tiden ökade dock det allmännas intresse av att beivra brott. Därför infördes så småningom en allmän medborgerlig åtalsrätt för vissa typer av brott, vilket innebar att vem som helst kunde gripa en
5 Hedenskog, O., Om offentlig åtalsrätt, s. 51.
6 Lernestedt, C., Kriminalisering, problem och principer, s. 36 f.
7 A.a., s. 37 f.
brottsling och ta honom till tings. Den som gripit någon var skyldig att ta denne till tinget och det infördes en juridisk förpliktelse för målsäganden att åtala. 8
Det fanns emellertid redan på landskapslagarnas tid ett ämbete som på kronans vägnar hade rätt att åtala brott. Detta kan sägas ha varit den första offentliga åklagarmyndigheten, som vid slutet av medeltiden utvecklades och organiserades. Målsäganden hade dock fortfarande den primära åtalsrätten, eftersom de flesta straff hade sitt ursprung i målsägandens rätt till självhämnd.9
När den lokala administrationen ordnats på 1600-talet blev landshövdingen en överordnad myndighet, och under honom blev fogdar och länsmän allmänna åklagare på landsbygden. I städerna tillsattes så småningom fiskaler som allmänna åklagare. Åklagaren hade faktiskt enligt lagtexten en subsidiär åtalsrätt så sent som i 1734 års lag. Hedenskog menar dock att detta var en anakronism eller ett uttryck för den kvarlevande tanken att den mot vilken brottet riktades skulle ha den primära åtalsrätten, men utan att binda åklagaren vid några förbehåll mot att väcka åtal. 10
2.2.2 Principal åtalsrätt för åklagare i SL
I 1864 års strafflag (SL) blev allmänt åtal uttryckligen huvudregeln. Ideologiskt skedde med 1864 års lagstiftning en förändring genom att straffrättsliga konflikthanteringen gick över från privat till offentlig. Huvudregeln blev som sagt allmänt åtal, och så har det varit sedan dess. Detta gäller idag inte enbart de brottstyper som i första hand riktar sig mot allmänna och statliga intressen, utan allmänt åtal gäller även de brott som i första hand anses rikta sig mot enskilda.11 Ärekränkningsbrottet däremot, det förblev ett målsägandebrott, ett brott som endast kan åtalas av målsägande.
Brotten delades in i följande tre kategorier:
1. De brott som enligt huvudregeln ovillkorligen hörde under allmän åtalsrätt.
2. Angivelsebrott: de brott som åtalades av allmän åklagare endast om målsägande angav brottet till åtal, vilket innebar att åklagaren var skyldig att åtala.
3. Målsägandebrott: de brott som endast kunde åtalas av målsägande.
Brottens respektive tillhörighet torde enligt Lernestedt ha bestämts av hur starkt det offentliga intresset var av att straffa brottet.12 Eftersom ärekränkningsbrotten hamnade under kategorin
8 Hedenskog, O., Om offentlig åtalsrätt, s. 52 f.
9 A.a., s. 54.
10 A.a.s. 55 ff.
11 A.a., s. 60.
12 Lernestedt, C., Kriminalisering, problem och principer, s. 45, s. 49.
målsägandebrott, borde det ha inneburit att det offentliga intresset av att straffa denna typ av brott var relativt lågt. Även idag kan sägas att lagstiftaren är av åsikten att det i första hand är ett enskilt intresse att ärekränkningsbrotten beivras i straffrättslig ordning, eftersom dessa brott är några av få som fortfarande är målsägande- och angivelsebrott.13
2.2.3 Åtalsplikt för åklagare enligt brottsbalken
Den nya BrB trädde i kraft den 1 januari 1965 och ersatte då 1864 års strafflag (SL).14 Brotten delas i brottsbalken in i fyra underkategorier: brott mot person, förmögenhetsbrott, brott mot allmänheten och brott mot staten.15 Ärekränkningsbrotten faller under kategorin brott mot person.
Även i BrB är allmänt åtal huvudregeln, vilket stadgas i 20:2 st. 1 RB. Allmän åklagare är behörig att väcka åtal beträffande alla brott som hör under allmänt åtal och vilka annat inte är stadgat. Vad som menas med brott som faller under allmänt åtal framgår av 20:3 st. 1 RB, nämligen att alla brott som inte uttryckligen är undantagna från allmänt åtal faller därunder.
Vid tillkomsten av RB fanns en hel del målsägandebrott, brott som undantagits från allmänt åtal. Angivelsebrotten hade däremot inte undantagits från allmänt åtal. Dessa faller även idag under allmänt åtal, med förutsättningen att angivelse till åtal skett av målsäganden. Idag har kategorin målsägandebrott nästan försvunnit: det enda brott som i nuläget räknas som målsägandebrott är förolämpning.16
I 20:6 RB framgår att åklagare, om inte annat är stadgat, ska åtala brott som hör under allmänt åtal. Huvudregeln är en absolut åtalsplikt som är försedd med vissa inskränkningar.17 Även om åklagaren har behörighet att åtala i princip alla brott som ligger under allmänt åtal är hen inte skyldig att väcka åtal i samma omfattning. Bland annat har åklagaren utrymme för en egen bedömning om åtal ska väckas eller inte. Hen ska också ta ställning till om reglerna för åtalseftergift och strafföreläggande ska tillämpas istället, samt ta hänsyn till opportunitetsprincipen och legalitetsprincipen. Enligt legalitetsprincipen ska åklagaren ta ställning till om ett brott har begåtts och undersöka om bevismaterialet ger förutsättningar för en fällande dom. Om det finns tillräckliga skäl mot den misstänkte ska åklagaren ovillkorligen åtala och åklagarens prövning är härmed slutförd. Opportunitetsprincipen innebär att åklagaren ska pröva
13 SOU 2012:55, del 1, s. 445.
14 Elwing, Carl M., Wallén, P-E., Aspelin, E., Brott och brottmål, s. 13.
15 Lernestedt, C., Kriminalisering, problem och principer, s. 52.
16 Olivecrona, K., Rättegång i brottmål, s. 42.
17 Olivecrona, K., Rättegång i brottmål, s. 44, 45.
om åtal med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet är lämpligt ur det allmännas synpunkt. Om det visar sig att åtal inte är påkallat får åklagaren besluta att inte väcka åtal.18
2.3 Nuvarande åtalsregler vid ärekränkning
2.3.1 Målsägandebegreppet och den särskilda åtalsprövningsregeln
Förtalsbrottet är som sagt ett målsägandebrott. Enligt 20:8 st. 4 RB är målsägande den mot vilken brottet är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Med andra ord kan förtalsbrottet i princip endast åtalas av den förtalade själv. I de fall den kränkte är omyndig får vårdnadshavaren företräda henne (20:14 RB).
När BrB trädde i kraft infördes den särskilda åtalsprövningsregeln gällande förtalsbrottet.
Enligt balkens förarbeten ska allmän åklagare endast ingripa vid särskilt kvalificerade fall beträffande förtalsbrott, se mer om detta nedan i avsnitt 3.3.2. Föreskriften att allmänt åtal får ske om det av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt innebär att åklagarna har stöd att utan ingående undersökningar avvisa obefogade anmälningar. Tanken är att allmänt åtal endast ska förekomma i rena undantagsfall. Departementschefen ansåg i förarbetena till BrB att allmänna åklagare endast ska ingripa i ”särskilt kvalificerade fall”. Några konkreta exempel lämnades inte i propositionen, men straffrättskommittén pekade på fall där ”hela en persons existens hotas av förtal”. 19
Den särskilda åtalsprövningsregeln stadgas i 5 kap. 5 § BrB:
Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande. Om brotten riktar sig mot någon som är under arton år eller om i annat fall målsäganden anger brottet till åtal, får åklagaren väcka åtal om detta av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt och åtalet avser
1. förtal och grovt förtal
2. förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutövning,
3. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse, eller
4. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes sexuella läggning.
5 kap. 5 § BrB.
18 Elwing, C., M., Tillräckliga skäl, Studier över förutsättningarna för allmänt åtal, s. 20 ff.
19 Prop. 1962:10, s. C 184 f.
Allmänt åtal kan väckas enbart i undantagsfall. Det krävs då antingen att den kränkte är under 18 år eller att målsäganden angivit brottet till åtal. Utöver detta krävs alltid en särskild åtalsprövning som är mycket snävt beskriven. Av lagtexten i 5 kap. 5 § st. 1 BrB framgår alltså att
1. målsägande ska ange brottet till åtal eller rikta sig mot någon under 18 år och 2. åtal ska av särskilda skäl anses vara påkallat ur allmän synpunkt.
Trots att ärekränkningsbrotten som huvudregel är målsägandebrott så är undantagen enligt första stycket så många att man istället kan säga att de är angivelsebrott med särskild åtalsprövning.20 Eftersom det ofta är svårt för enskilda att göra en tillräcklig utredning är enskilda åtal sällsynta, om man bortser från beivrande av förtal i massmedia, där åtalen är något vanligare.21
2.3.2 ”Av särskilda skäl vara påkallat ur allmän synpunkt” enligt Åklagarmyndigheten Under 2012 kom ett PM från Åklagarmyndigheten som behandlade förtal och förolämpning och hur den särskilda åtalsprövningsregeln ska användas idag. Där framkommer att åtal för förtal och grovt förtal bör anses av särskilda skäl vara påkallat från allmän synpunkt i följande fall:22
- Spridning av bilder eller filmer av sexuell och integritetskränkande art på den utpekade, - Omfattande spridning av särskilt integritetskränkande uppgifter av sexuell art av den
utpekade,
- Omfattande spridning av påståenden om att den utpekade gjort sig skyldig till mycket allvarlig brottslighet och det är särskilt ägnat att utsätta personen för andras missaktning, - Omfattande spridning av andra särskilt klandervärda uppgifter som riskerar den
utpekades hela sociala existens, och
- Om förfarandet bedöms som grovt förtal finns det större anledning att överväga allmänt åtal än i de fall som förfarandet bedöms som förtal.23
Det tycks ha gjorts en viss åtalsutvidgning trots allt, i jämförelse med BrB:s förarbeten och Departementschefens uttalande där, se ovan 2.3.1. (Läs med om förarbetena till BrB och Departementschefens åsikter nedan i 3.3.2.) Personligen tycker jag denna utvidgning vara befogad.
20 Dahlström, Nilsson, Westerlund, Brott & påföljder, s. 125.
21 Jareborg, N., Friberg, S., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, s. 84.
22 RättsPm 2012:1, s. 3.
23 RättsPm 2012:1, s. 3.
2.4 Utvidgning av åtalsrätten – ett exempel
2.4.1 Prop. 1981/82:43 om ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel)
Denna proposition är ett exempel på när möjligheterna till allmänt åtal har utvidgats. Vid en diskussion som i denna uppsats, om åtalsreglerna vid ärekränkning, anser jag att det finns anledning att titta på hur det resonerades år 1982, när regeln som begränsade åtalsplikten vid misshandel upphävdes.
Tidigare fanns i 3 kap. 11 § 1 st. BrB en särskild åtalsregel som innebar att misshandel som inte var grov och som inte hade förövats på allmän plats endast fick åtalas om målsäganden angav brottet till åtal, eller om åtal var påkallat ur allmän synpunkt. Regeln innebar med andra ord att misshandel som begåtts på enskild plats, som i hemmet, enbart fick åtalas om målsägande önskade det och uttryckligen angav brottet till åtal. Vad angår innebörden av uttrycket ”åtal är påkallat ur allmän synpunkt” skulle enligt förarbetena till BrB ”brottets art, straffets syfte och omständigheterna vid brottets begående beaktas.”24
Denna åtalsregel var ett undantag från den absoluta åtalsplikten som, med vissa undantag, gällde och gäller för åklagare. Anledningen till att denna åtalsregel fanns var för att man förr ansåg att ett ingripande mot misshandel inom hemmet kunde leda till att äktenskapet spolierades eller att hustruns situation försvårades. Man pekade också på situationer då makarna efter misshandeln försonats, samt på vissa fall av överskridande av äganderätten. Detta ledde till att den särskilda åtalsregeln vid misshandel infördes i dåvarande 3 kap. 11 § BrB.25
I Prop. 1981/82:43 uttalades dock att en grundläggande förutsättning för uppkomsten av kvinnomisshandel var de ”sociala och ekonomiska orättvisor mellan könen som finns och de strukturella spänningar detta ger upphov till i vårt svenska samhälle.” Därför ansågs det viktigt att vidta åtgärder för att stärka kvinnans ställning, exempelvis genom att skapa bättre möjligheter till arbete, samt tillgång till bostad och barnomsorg. Även att påverka människors attityder mot våld och då särskilt i känslomässiga situationer ansågs vara mycket viktigt i ett vidare perspektiv.26
Nämnda proposition bygger till stor del på det delbetänkande som Sexualbrottskommittén avlämnade i maj 1981, (Ds Ju 1981:8), efter att den 1979 fått i uppdrag att göra en översyn av reglerna om åtal för misshandel. Delbetänkandet innehöll förslag till en ändring i 3 kap. BrB.
Sexualbrottskommittén förklarade i betänkandet att den var medveten om att slopandet av åtalsbegränsningen inte skulle få någon djupgående inverkan på utvecklingen, men att det åtminstone skulle bidra till att attityden till kvinnomisshandel ändrades, och att myndigheternas möjligheter att hjälpa utsatta kvinnor skulle förbättras. Det ansågs att samhällets straffrättsliga syn
24 Prop. 1962:10, del C s. 153, Prop. 1981/82:43, s. 5.
25 SOU 1953:14, s. 150.
26 Prop. 1981/82:43, s. 5.
på kvinnomisshandel var en viktig faktor. Om misshandel, trots att det är ett brott och trots att det blir känt för myndigheter inte beivras, kan det inge föreställningen att vissa misshandelssituationer inte anses brottsliga. Kommittén menade att det då skulle finnas risk för att den särbehandling i rättsligt avseende som angivelseregeln innebär leder till att misshandelshandlingarna betraktas som visserligen inte moraliskt godtagbara, men ändå straffrättsligt tillåtliga. Därför ansågs det att en markering från samhällets sida av att misshandel i hemmen i lika hög grad som misshandel på allmän plats utgör ett brott skulle tjäna som en avhållande faktor. 2728
Kommittén tyckte också att motiven som ursprungligen bar upp undantagen från en allmän åtalsplikt för misshandel på enskild plats inte längre hade tillräcklig bärkraft:
”Åtal och rättegång för hustrumisshandel kan visserligen leda till att äktenskapet spolieras.
Den grundläggande orsaken till skilsmässan ligger dock som regel på ett annat plan. … Vanligtvis kan en skilsmässa inte betraktas som en nackdel från kvinnans synpunkt i nu aktuella fall. … En förändring av den nuvarande åtalsregeln för misshandel på enskild plats i riktning mot ökade möjligheter att väcka åtal vore ägnad att förstärka både den normbildande effekten av förbudet mot misshandel och enskilda brottsoffers möjligheter att för framtiden skydda sig mot ytterligare övergrepp. Kommittén har därför kommit till slutsatsen att åklagarens åtalsrätt vid misshandel bör förstärkas.”29
Regeringen tog senare ledning av sexualbrottskommitténs betänkande och instämde i kommitténs förslag. Propositionens föredragande menade att de strävanden som pågick för att förbättra de förebyggande och stödjande insatserna inte fick hindra att man också vidtog åtgärder på det straffrättsliga området. ”Strafflagstiftningens främsta uppgift i sammanhanget är att verka normbildande, vilket innebär att ge utryck för att samhället ogillar våld.” 30 Även regeringens slutsats blev att åtalsrätten vid misshandel bör förstärkas.
2.4.1.1 Reflektion
Jag menar att argumentationen från dessa förarbeten går att inspireras av i fråga om de begränsade möjligheterna till allmänt åtal vid ärekränkningsbrott idag. Med ledning av argumenten ovan skulle en ändring i åtalsregeln gällande förtal kunna:
- Påverka människors attityder i fråga om förtal och ärekränkning.
- Förbättra myndigheternas möjligheter att hjälpa de som utsätts för ärekränkning.
27 Ds Ju 1981:8, s. 46 f.
28 Prop. 1981/82:43, s. 6.
29 Ds Ju 1981:8, s. 50.
30 Prop. 1981/82:43, s. 7.
- Markera från samhällets sida att förtal i lika hög grad som andra brott är straffbart, något som tjänar som en avhållande faktor.
3 Beskrivning av ärekränkningsbrottens utveckling
3.1 Inledning
Efter en redogörelse för åtalsrättens utveckling vill jag i detta avsnitt redogöra för ärekränkningsbrottens utveckling från landskapslagarna fram till och med brottsbalkens ikraftträdande och dagens regler. Tillsammans med föregående kapitel om åtalsrättens utveckling avser jag att ge en bakgrundsbild till varför ärekränkningsbrotten än idag är målsägandebrott, samt beröra vad som menas med ära och vad som därmed skyddas.
I SOU 1953:14 började åtalsreglerna vid ärekränkningsbrotten att diskuteras och det föreslogs att dessa brott skulle läggas under allmänt åtal, vilket sedan också diskuterades i förarbetena till brottsbalken. Diskussionerna i dessa förslag är betydelsefulla för uppsatsen och behandlas nedan i 4.3.
3.2 Ärekränkningsbrottens historiska utveckling 3.2.1 Ärekränkning i Landskapslagarna
Bestämmelser om ärekränkning fanns redan i de allra första svenska lagarna. Det som straffskyddades brukade sammanfattande kallas för ”äran”. I detta begrepp räknades dels det anseende in som en person fick bland sina medmänniskor, hans ”goda namn och rykte” (den objektiva äran), dels hans egen känsla av att vara aktad och ansedd (äran i subjektiv mening).31
Angrepp mot äran kunde ske genom skällsord eller skymfliga hotelser och beskyllningar (verbalinjurier), skymfliga åtbörder, framställningar i bild och liknande (formalinjurier) eller föraktfull handling behandling av annans kropp, exempelvis genom att spotta på någon (realinjurier).32
Landskapslagarna innehöll bestämmelser om både verbal- och realinjurier. De straffbara verbalinjurierna var ofta uppräknade som bestämda okvädingsord. Flera av lagarna förutsatte att kränkningen skedde offentligt, vilket innebar att det var den objektiva äran som straffskyddades.
De äldre rättskällorna avsåg däremot framförallt kränkningen av subjektiv ära. Ofta förekom en så kallad äreförklaring som förolämparen skulle avge för att upprätta den kränktes ära. Om det visade sig att svarandens påståenden var sanna gick han fri från straff.33
31 SOU 1972:88, s. 17.
32 A.bet., s. 17.
33 A.bet., s. 17.
1643 kom ett lagförslag med ett helt kapitel som handlade om missfirmelse och okvädinsord.
Verbal-, formal- och realinjurier hade definierats var för sig. Ärekränkning genom smädesskrift straffades strängare än andra fall, bland annat genom förvisning eller fängelse. Andra typer av verbalinjurier straffades med böter. Vid formalinjurier, som att räcka ut tungan åt någon, var straffet några dagars fängelse. Realinjurierna, vilket var ett relativt vidsträckt begrepp, kunde bestå av misshandel och hemfridsbrott och behandlades i stort sett på samma sätt som formalinjurierna. Författningar och rättspraxis under senare delen av 1600-talet och början av 1700-talet gav delvis uttryck åt samma uppfattning som lagförslaget.34
3.2.2 Ärekränkning i 1734 års lag
I missgärningsbalken i 1734 års lag förde man ihop falsk angivelse, mened i avsikt att få oskyldig dömd, samt ärekränkning i ett kapitel.35 Det skildes mellan kränkning som gäller ”liv och ära” och mindre allvarliga fall. Beträffande kränkningar som gällde ”liv och ära” skildes mellan falsk angivelse och andra fall. Enligt lagen kunde falsk angivelse ske av argt uppsåt eller obetänksamhet. Om angivelsen skett av arghet gällde talionsprincipen utan inskränkning. Hade däremot angivelsen skett av obetänksamhet var straffet böter och offentlig avbön.36
Författaren av en osann smädesskrift förklarades ärelös och skyldig till offentlig avbön. Utöver detta dömdes den skyldige till ris eller spö, fängelse vid vatten och bröd eller landsflykt.
Smädesskriften brändes dessutom upp offentligt av skarprättaren. Den som spridit skriften straffades på samma sätt som författaren.37
Kränkning som inte gällde ”liv och ära” delades upp i smädesskrift och muntliga injurier.
Smädesskrift straffades med offentlig avbön och fängelse eller böter. Muntliga injurier och formalinjurier straffades med en dalers bot och vid kvalificerade fall två dalers bot. Realinjurier hörde till misshandelsbrotten.38
3.2.2.1 Ärekränkningens objekt enligt missgärningsbalken
På 1950-talet försökte Nelson besvara vad som på missgärningsbalkens tid kunde anses vara ärekränkningens objekt. Nelson menar att både Nehrmann och Järta var av åsikten att anseendet
34 SOU 1972:88 s. 18.
35 A.bet., s. 18. Regler om andra fall av ärekränkning fanns i också på andra ställen i lagen, till exempel lasteligt talande och skrivande mot konung, drottning och tronföljare, om ärekränkning mot konungens ämbetsmän, etc.
36 A.bet., s. 18.
37 A.bet., s. 18.
38 A.bet., s. 18.
var ärekränkningens objekt. Järta skilde dock mellan tvångsrätten till heder och den rätt till anseende som människor får genom sitt uppträdande eller sin ställning. Han menar att endast tvångsrätten ska erhålla rättsskydd och förklarar den som att det är rätten att ”anses, såsom människa och medborgare, rättfärdig.”.39
Sammanfattningsvis kan sägas att man menade att det var en människas anseende som skulle skyddas, att människan har en moralisk värdighet och att rätten till anseende i fråga om ärekränkning inte har något att göra med den rätt till anseende som kan erhållas genom ett visst uppträdande eller ställning.40
3.2.3 Ärekränkning i strafflagen 1865
I lagkommitténs förslag 1832 skilde man på falsk angivelse, förtalsbrott och injurier. Enligt kommittén bestod förtalsbrotten av två typer: pådiktande av egentliga brott och pådiktande av
”gerningar, som, ehuru de ej utgöra egentliga lagbrott, likväl ofördelaktigt inwerka på andras omdöme om hans moralitet, ådraga honom förakt, eller minska förtroendet till honom i den befattning eller det näringsyrke, han utöfvar, m.m.”
I 1865 års strafflag klassificerades brotten efter ”de föremål, Staten har att skydda och på hvilkas bestånd, brotten utgöra ingrepp.” Denna ståndpunkt präglade enligt Nelson strafflagen som gällde fram till brottsbalkens tillkomst 1965. Brotten delades in i tre grupper: brott mot staten och allmänheten, brott mot enskilda samt ämbetsbrott. Till brotten mot enskilda hörde brotten mot liv, frihet och ära, brotten mot familjerättigheter och egendomsbrotten.
Ursprungligen fick med andra ord brotten mot ”äran” sin plats som brott mot personliga rättigheter. 41
Strafflagens bestämmelser om ärekränkning i 16 kap. hade följande lydelse:
7 § Var som, muntligen eller i tryckt skrift, den han utsprider eller utsprida låter, beljuger annan, i ty att han av arghet pådiktar honom bestämt brott eller visst typ av brott; dömes om dödsstraff, straffarbete över två år eller ovärdighet att i rikets tjänst nyttjas å det pådiktade brottet följa kunnat, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader eller böter. Lag samma vore om den, som av arghet utsprider sådan ärekränkande dikt, eller ock eljest så förfar, att den, som oskyldig är, må för skyldig hållas.
39 Nelson, A., Rätt och ära, s. 15 f.
40 A.a., s. 15 f.
41 A.a., s. 77.
Prövas brott, som i denna § sagt är, hava av obetänksamhet skett; då må ej i något fall dömas till svårare straff än fängelse i sex månader.
8 § Utsätter man, i avsikt som i 7 § sägas, emot annan rykte om gärning eller last, som ej efter lag straffbar, men eljest för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst menlig är, eller fortsprider man av arghet sådant av annan utsatt rykte; dömes till fängelse i högst sex månader eller böter.
9 § Förolämpar man annan med smädligt yttrande i tal eller skrift, eller med hotelse eller anna gärning, som missfirmligt är, och sker det å tid, ort eller sätt, att ärekränkningen väcker synnerligt uppseende, eller är det av svår beskaffenhet; straffes gärningsmanen med böter eller fängelse i högst sex månader.
3.2.4 Thyrén vill modernisera ärekränkningsreglerna 1919
År 1919 publicerade Thyrén ett utkast till lagstiftning om ärekränkningsbrotten. I vissa avseenden innebar utkastet en modernisering av ärekränkningsbestämmelserna i strafflagen. Thyrén föreslog att beskyllning mot död man skulle vara straffbar om beskyllningen framställts inom 20 år efter den avlidnes bortgång. Angående sanningsbevisning föreslog Thyrén att om beskyllningen avsåg brottslig gärning så fick sanningsbevisning enbart ske genom laga kraft ägande dom. Även för övriga fall föreslog Thyrén att den åtalade skulle få visa att hans påstående var sant. Detta fick emellertid ske bara om den tilltalade först hade visat att det funnits tillräckliga skäl för att beskyllningen borde göras allmänt känd.42
3.3 Ärekränkningsbrottens åtalsregler börjar diskuteras 3.3.1 Förslag om att införa allmänt åtal vid ärekränkning i SOU 1953:14
Vid tillkomsten av SOU 1953:14 fanns som ovan nämnts de allmänna bestämmelserna om ärekränkning i 16 kap. SL.43 I detta förslag behölls strafflagens indelning i förtalsbrott och förolämpningsbrott. Däremot föreslogs att förtalsbrottet skulle delas in i förtal och vanryktande, alltså två typer, som i sin tur skulle delas in i olika svårighetsgrader. Liksom i Thyréns förslag ovan föreslogs även här att förtal av avliden skulle vara straffbart. 44
Enligt SL 16:15 skulle ärekränkningsbrotten i regel inte åtalas av annan än målsägande.
Ärekränkningsbrotten i SL föll under allmänt åtal endast om ärekränkningen skett mot någon i eller för hans ämbete, tjänst eller annan befattning, med avsikten att göra honom ovärdig det
42 Thyrén, J., Kommentar till strafflagen kap. 16, s. 28 f.
43 SOU 1953:14, s. 177.
44 A.bet., s. 177 f.
förtroende och den aktning som befattningen kräver. Dessa bestämmelser utformades vid en lagändring 1936. Innan dess hade ärekränkningsbrotten fallit under allmänt åtal endast om brottet skett i eller för någons ämbete eller tjänst. 45
I förslaget enligt SOU 1953:14 lades ärekränkningsbrotten under allmänt åtal, med inskränkningen att ”åtal får ske om det är påkallat ur allmän synpunkt.” Det ansågs att ”oftast påkallar ingen allmän synpunkt ett allmänt åtal, utan åklagaren kan utan vidare avvisa flertalet av de angivelser som kan förväntas.”46
Angående tvekan om åtalet var påkallat ur allmän synpunkt menade straffrättskommittén att
”målsägandens inställning till åtalsfrågan böra vinna stort beaktande”. Kommittén ansåg också att hänsyn skulle tas till den som lämnat den ogrundade och kränkande uppgiften, om denne efter lämnandet av uppgiften blivit uppmärksammad på att uppgiften var ogrundad och därefter vidtagit åtgärder för att få till stånd rättelse.47
Å andra sidan framhölls att den nuvarande situationen, den att ärekränkning enbart fick åtalas av målsägande, inte heller var helt tillfredsställande. Man menade att om hela en persons sociala existens hotas av förtal eller vanryktande kan hen oftast inte utan officiellt stöd vinna det skydd hen behöver. ”Att allmän åklagare då åtar sig hans sak är på ett helt annat sätt ägnat att inverka på den allmänna opinionen än om han själv utför ett åtal.”48
3.3.1.1 Stark kritik mot förslaget om allmänt åtal
Förslaget att lägga ärekränkningsbrotten under allmänt åtal möttes av stark kritik. Ett tjugotal remissinstanser menade att åtminstone de svåra ärekränkningsbrotten skulle lyftas bort från den allmänna åtalsrätten. Kritikerna menade bland annat att den föreslagna ordningen kunde sätta principen om allas likhet inför lagen och därmed rättsväsendets objektivitet i fara. Även farhågor för att förslaget skulle medföra en stor ökning av polis- och åklagarmyndigheternas arbetsbörda framfördes från några håll. 49
Statsåklagaren i Malmö, Svenska tidningsutgivareföreningen och några till tillstyrkte däremot förslaget och ansåg att de av kommittén anförda skälen var övertygande. Nämnda statsåklagare menade, liksom straffrättskommittén, att eftersom åtal endast i mycket få fall var påkallade ur allmän synpunkt, så skulle åklagarna endast bli obetydligt belastade med sådana åtal.
45 SOU 1953:14 s. 226, NJA II 1937 s. 34 f. Denna utvidgning av den allmänna åtalsrätten som skedde genom 1936 års lagändring ingick i ett led i de under detta år företagna lagstiftningsåtgärderna mot statsfientlig verksamhet.
46 Se redogörelse för kommitténs förslag i prop. 1962:10, s. C 184.
47 Se redogörelse för kommitténs förslag i prop. 1962:10, s. C 184.
48 Se redogörelse för kommitténs förslag i prop. 1962:10, s. C 184.
49 Se redogörelse för remissinstanserna i prop. 1962:10, s. C 149, s. C 185 f.
Statsåklagaren ansåg att de flesta angivelser för ärekränkningsbrott troligen skulle kunna avvisas redan innan en förundersökning har inletts. Därför, menade han, ”finns ingen anledning att åtal för ärekränkning skulle öka i antal vid genomförande av förslaget.”50
Riksåklagarämbetet ansåg däremot, tvärtemot statsåklagaren i Malmö, att det ofta inte är möjligt att utan förundersökning avgöra om ett åtal kan anses vara påkallat ur allmän synpunkt.
Ämbetet förordade att förolämpningsbrottet skulle konstrueras som målsägandebrott och att det för övriga fall skulle stadgas att allmänt åtal endast får väckas om åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt.51
Advokatsamfundet ansåg att det ”vore direkt olämpligt att låta underåklagarna pröva om det kunde anses påkallat ur allmän synpunkt att åtala ett ärekränkningsbrott, och att det förmodligen skulle resultera i rent godtyckliga avgöranden.”52
Personligen finner jag Advokatsamfundets yttrande något nedlåtande och utan större förtroende för åklagarna och deras möjligheter att klara av bedömningar gällande om åtal är påkallat ur allmän synpunkt eller inte.
3.3.2 Proposition 1962:10
Motivet för straffrättskommitténs ståndpunkt, att lägga ärekränkningsbrotten under allmänt åtal, var i huvudsak att ”en person som utsätts för svårartad ärekränkning kan inför den allmänna opinionen behöva det stöd som det innebär att en åklagare åtar sig hans sak.”53
Även departementschefen ansåg att den allmänna åtalsrätten vad det gäller ärekränkningsbrott borde vidgas. Däremot ansåg han att kommitténs förslag gick för långt. Precis som i remissyttrandena var departementschefen av åsikten att åklagarna skulle betungas med ett mycket stort antal anmälningar för ärekränkning, i vilka det skulle hävdas att åtal var befogat ur allmän synpunkt. Vidare menade han att det vore mest ändamålsenligt att förtals- och förolämpningsbrotten skulle fortsätta vara målsägandebrott.54
När det gällde förtalsbrottet menade han att det kunde vara befogat att allmän åklagare skulle ingripa i särskilt kvalificerade fall. Några tydliga exempel på vad dessa särskilt kvalificerade fall innebar angavs inte. Det kan dock hänvisas till straffrättskommitténs uttalande ovan, att det är fall ”där en persons hela sociala existens hotas av förtal eller vanryktande” som åsyfts.
Liksom i riksåklagarämbetets förslag ansåg departementschefen att allmänt åtal skulle få ske, om det av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt; med förutsättningen att målsäganden
50 Se redogörelse för remissinstanserna i prop. 1962:10, s. C 185 f.
51 Se redogörelse för remissinstanserna i prop. 1962:10, s. C 185 f.
52 Se redogörelse för remissinstanserna i prop. 1962:10A, s. C 187.
53 Se redogörelse för kommitténs förslag i prop. 1962:10 s. C 188.
54 A.prop., s. C 188.
anger brottet till åtal. Denna restriktiva utformning av lagtexten skulle anses ge åklagarna stöd för att utan mera ingående undersökning kunna avvisa obefogade anmälningar.55
Det slutade därför med att ärekränkningsbrotten fortsatte vara målsägandebrott, bland annat med hänvisning till att det fanns risk att åklagarna skulle komma att betungas med ett mycket stort antal anmälningar. Propositionen om ny brottsbalk lades fram 1962, och den nya brottsbalken trädde i kraft 1 januari 1965. Den slutliga lydelsen av åtalsregeln i 5 § BrB blev som följer:
Brott som avses i 1-3 §§ må ej åtalas av annan än målsägande. Förtal eller grovt förtal må dock åtalas av åklagare, om målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.
3.3.3 Förändringar sedan brottsbalkens tillkomst
Den nuvarande lagtexten i brottsbalken är i princip den samma som vid dess tillkomst. Under åren har det gjorts en del redaktionella ändringar, samt har några utvidgningar av den allmänna åtalsrätten införts gällande förolämpningsbrottet.
1975 upphävdes brottet ”missfirmelse mot tjänsteman”, vilket låg under allmänt åtal.
Samtidigt infördes istället en rätt att väcka allmänt åtal för förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutövning.56
1982 infördes rätten att väcka allmänt åtal för förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse.
Departementschefen underströk i samband med införandet av denna regel att den skulle tillämpas restriktivt och att allmänt åtal endast ska väckas i mer svårartade fall av sådana förolämpningar som anspelar på ras eller liknande kännetecken. Som exempel nämndes att någon vid upprepade tillfällen utsätts för sådan förolämpning på sin arbetsplats eller i sitt bostadsområde. Mer om detta nedan i 4.2.2.57
1987 infördes allmänt åtal för förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes sexuella läggning. I förarbetena konstaterades att skyddet för homosexuella bör utformas på att det stämmer överens med det skydd som andra minoritetsgrupper erhåller. Det menades också att åtalsregeln bör tillämpas restriktivt i enlighet med vad som redan följer av praxis.58
2003 togs kravet på målsägandens angivelse bort för brott riktade mot barn.59
55 Prop. 1962:10 s. C 188.
56 Prop. 1975:78, s. 137 f.
57 Prop. 1981/82:58, s. 20, 24.
58 Prop. 1986/87:124, s. 39.
59 Prop. 2002/03:53.
4 Närmare om förtalsbrottet, 5 kap. 1 § brottsbalken
4.1 Inledning
Bestämmelserna om ärekränkning i brottsbalkens 5 kap. bygger på uppfattningen att samhället ska ge skydd åt den enskilde individens ära genom straffbestämmelser. Med ära förstås, precis som i landskapslagarna, äran i objektiv och subjektiv mening. Idag menas med ära i objektiv mening den aktning och det anseende som en person har bland sina medmänniskor, och med ära i subjektiv mening menas hans egen känsla av att vara aktad och ansedd. Uppdelningen i förtals- och förolämpningsbrott bygger på denna skillnad mellan objektiv och subjektiv ära. En kränkning av den objektiva äran är således ett förtalsbrott, medan en kränkning av den subjektiva äran är ett förolämpningsbrott.60
Nedan avser jag att närmare redogöra för förtalsbrottet och vilka förutsättningar som ska uppfyllas för att förtalsparagrafen ska vara tillämplig.
4.2 Förutsättningar för tillämpning av förtalsparagrafen 4.2.1 Förtal innebär att utsätta någon för andras missaktning
5 kap. BrB innehåller brottstyperna förtal (1 §), grovt förtal (2 §) och förolämpning (3 §).
Dessutom finns regler om förtal av avliden (4 §) samt om åtal (5 §).61 Skillnaden mellan förtal och förolämpning är att förolämpning avser smädliga yttranden och skymfliga beteenden och kan ses som en subsidiär brottstyp. 3 § är nämligen endast tillämplig då man inte kan tillämpa 1 eller 2 §.62 Bestämmelsen om förolämpning är inte avsedd att tillämpas vid lindrigare fall av förtal eller förtalsliknande fall.63
Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att
60 SOU 1972:88, s. 27.
61 Holmqvist, Lena m.fl., Brottsbalken. En kommentar. Del I (1-12 kap.), s. 5:6.
62 A.a., s. 5:8.
63 NJA II 1962 s. 141.
uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.
5 kap 1 § BrB
Enligt huvudregeln i första stycket i 5 kap. 1 § BrB är det inte tillåtet att publicera uppgifter om en människa om personen därmed kommer att utsättas för andras missaktning. Andra stycket utgör en ansvarsfrihetsregel som ska reglera yttrandefrihet vid intressekollisioner och andra privilegierade situationer.
Brotten kan indelas i fyra objektiva förutsättningar som alla ska uppfyllas för att förtalsparagrafen ska vara tillämplig. Den kränkande uppgiften ska vara om en människa och lämnas till annan än denne själv. Det ska vara en uppgift som lämnas och denna uppgift ska vara av nedsättande karaktär.64
4.2.2 Objektiva förutsättningar för straffbarhet 4.2.2.1 Förtal måste rikta sig mot en människa
Uppgiften ska gälla en levande person. Om en avliden människas ära kränks kan det bli straffbart enligt 4 § BrB, men det faller inte under 1 § BrB.65
4.2.2.2 Uppgiften ska vara lämnad till annan än den ärekränkte
Om den kränkande uppgiften endast nått den ärekränkte, trots att uppgiften var ämnad för tredje man, anses inte förtal föreligga. I detta fall kan det istället röra sig om förolämpning. Så snart uppgiften kommit till tredje mans kännedom anses brottet vara fullbordat. Det finns inget uttryckligt krav på att uppgiften ska vara en nyhet för tredje man. Däremot kan man inte utan vidare anse att det är förtal om två personer som båda känner till ett rykte om någon, samtalar om detta. En större spridning av uppgiften kan ha betydelse för straffmätningen, men är inte en förutsättning för straffbarhet.66
Med att en uppgift lämnas menas både de fall då gärningsmannen själv framställer uppgiften och de fall han sprider en uppgift vidare från andra. Vanligtvis sker yttrandet i tal eller skrift, men även teckningar, foton och filmer kan innebära förtal. Det är den ärekränkande uppgiftens innehåll som är av betydelse, inte sättet den lämnats på. Det kan röra sig om en insinuation för att misstänkliggöra någon, men det kan också vara konkludenta handlingar.67
64 Holmqvist, Lena m.fl., Brottsbalken. En kommentar. Del I (1-12 kap.), s. 5:9.
65 A.a., s. 5:9.
66 A.a., s. 5:10.
67 A.a., s. 5:10.
4.2.2.3 Uppgift
I straffrättskommitténs förslag beskrevs detta rekvisit som ”uppgift angående gärning eller omständighet som är nedsättande för någons anseende.” Det föreslogs att uppgiften skulle vara ett faktum och avse en omständighet eller en gärning som inträffat. Eftersom departementschefen ansåg att kommitténs begränsning var för snäv så utvidgades det straffbara området för förtal genom att kravet på bestämd gärning togs bort. På detta sätt är brottsbalken utformad idag, och med andra ord omfattas även mer allmänna kränkande omdömen. För att straffbarhet ska ligga för handen får däremot inte uttalandena vara alltför allmänna, utan ska ha en viss bestämdhet. Det får inte heller handla om endast ett värdeomdöme, utan det ska vara något som kan sägas vara en uppgift.68
4.2.2.4 Uppgiften ska vara av nedsättande beskaffenhet
Med detta menas att uppgiften ska vara ägnad att utsätta den beskyllde för andras missaktning.
Uttalandets innehåll ska typiskt sett duga för att utsätta någon för andras missaktning. I lagtexten anges exemplet att någon utpekas som klandervärd eller brottslig i sitt levnadssätt. Det krävs dock inte att den utpekade verkligen utsätts för missaktning, det räcker att det finns en risk för att detta uppkommer. 69 Det krävs inte heller bevisning att beskyllningen medfört missaktning.70
Om uttalandet är sant eller inte har inte någon egentlig betydelse, det som är avgörande är själva missaktningen.71
Det krävs inte heller att den ärekränkande uppgiften är nedsättande enligt en i samhället allmänt rådande uppfattning. Utgångspunkten för bedömningen om en persons anseende utgår från den sociala värderingen på hans ort eller i de sociala kretsar hen tillhör. Denna krets eller miljö får inte bedömas alltför snävt.72
4.2.2.5 Ansvarsfrihetsregeln
Genom det 5 kap. 1 § st. 2 BrB inskränks det straffbara området. Stadgandet kommer i fråga vid intressekollisioner och andra priviligierade situationer. Den som lämnat en kränkande uppgift är fri från straffansvar i de fall hen var skyldig att uttala sig eller om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. I båda dessa fall måste hen visa att uppgiften endera var sann eller att hen hade skälig grund för den.73
68 Holmqvist, Lena m.fl., Brottsbalken. En kommentar. Del I (1-12 kap.), s. 5:11.
69 Strömberg, H., Axberger, H-G., Yttrandefrihetsrätt, s. 75.
70 Holmqvist, Lena m.fl., Brottsbalken. En kommentar. Del I (1-12 kap.), s. 5:9.
71 Warnling-Nerep, W., Bernitz, H., En orientering i yttrandefrihet, s. 83.
72 Holmqvist, Lena m.fl., Brottsbalken. En kommentar. Del I (1-12 kap.), s. 5:11.
73 A.a., s. 5:11.
