Känsliga kvinnor och slutna män: En kvalitativ jämförande studie av två olika generationers kvinnor och deras upplevelser av jämställdhet i parrelationen.

En kvalitativ jämförande studie av två olika generationers kvinnor och deras upplevelser av jämställdhet i parrelationen

Dea Didic Stina Hortell Blom

Psykologi, kandidat 2019

Luleå tekniska universitet

Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle

Känsliga kvinnor och slutna män

- En kvalitativ jämförande studie av två olika generationers kvinnor och deras upplevelser av jämställdhet i parrelationen.

Dea Didic Stina Hortell Blom

Filosofie kandidat Psykologi

Luleå Tekniska Universitetet

Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle Teknisk psykologi

Sammanfattning

Jämställdhet har varit på Sveriges politiska agenda i nästan ett halvt århundrade och idag är den officiella ideologin att jämställdhet skall prägla all svensk politik. Tidigare forskning inom området tyder dock på att Sverige är ett patriarkalt samhälle och att detta manifesteras både i samhället i stort, men även i den heterosexuella parrelationen. Denna kvalitativa intervjustudie identifierar vilka faktorer som påverkar upplevd jämställdhet hos tio kvinnor som befinner sig i heterosexuella parrelationer och försöker fastställa huruvida någon skillnad existerar mellan två olika generationers kvinnor. Studien visade huvudsakligen att kvinnor upplever sig ta mer känslomässigt och praktiskt ansvar än män samt att kommunikation och känslomässig anknytning har stor påverkan på upplevd jämställdhet i den heterosexuella parrelationen. Resultatet illustrerade även en ökad medvetenhet kring jämställdhet hos den yngre generationen, men någon större skillnad mellan åldersgrupperna erhölls ej. I enlighet med tidigare forskning visar studien att patriarkala könsstrukturer har stor påverkan på den heterosexuella parrelationen i alla aspekter.

Nyckelord: jämställdhet, generationer, jämställdhetsfaktorer

Abstract

Gender equality has been on the political agenda in Sweden for nearly half a century and today’s official ideology is that gender equality shall infiltrate all areas of Swedish politics.

However, previous research has shown that Sweden is a patriarchal society, which manifests itself in all aspects of society, but also in the heterosexual couple relationship. This

qualitative interview study identifies which factors affect experienced gender equality among ten heterosexual women who are in a couple relationship and aims to determine whether or not a difference exists between two different generations of women. The result shows that women experience that they take greater emotional and practical responsibility than men in the relationship and identifies communication and emotional attunement as being key factors which affect gender equality in the heterosexual relationship. Furthermore, it illustrates an increased level of awareness regarding gender equality among the younger generation of women, but no big differences between the age groups were found. In accordance to previous research, this study shows that patriarchal gender structures greatly affect the heterosexual couple relationship in all aspects.

Keywords: gender equality, generations, key factors

1 Jämställdhet mellan kvinnor och män är en grundläggande statsrättslig norm och ett tydligt politiskt mål i Sverige (Jämställdhetsmyndigheten, 2019). Redan under tidigt 1970-tal formades jämställdhetsfrågorna till ett eget politiskt område och frågorna har sedan dess haft en central ställning i samhällsdebatten. Jämställdhetspolitikens syfte är att ge kvinnor och män samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla områden i livet och sedan 1994 har Sverige tillämpat en strategi som innebär att alla beslut inom samtliga politiska områden skall präglas av ett jämställdhetsperspektiv. De övergripande målen för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män skall ha samma makt att forma samhället och sina egna liv, vilket innefattar bland annat en jämn fördelning och samma ansvar av det obetalda hem- och omsorgsarbetet (Jämställdhetsmyndigheten, 2019).

Sveriges officiella ideologi när det gäller relationen mellan könen har de senaste årtiondena präglats av jämställdhet men trots det har det inte varit så enkelt att som kvinna och man i en heterosexuell relation bestämma sig för att leva jämställt. Det beror på att samhället, sin jämställdhetsideologi till trots, varit strukturerat kring kön och mäns makt i både

parrelationen och samhället överlag (Holmberg, 1993). Kvinnor har i dagens Sverige lägre lön, lägre inkomst och lägre pension än män trots att de har högre utbildningsnivå. Samtidigt uppger kvinnor sin hälsa som sämre, att de oroar sig mer samt är mer stressade än män (SCB, 2018). Det är ett faktum att män och kvinnor lever på ojämställda villkor och att en

förändring är nödvändig. Vetskapen om att kvinnan missgynnas medan mannen gynnas av de ojämställda villkoren visar på vikten av mer forskning inom ämnet. Vår studie är därför viktig eftersom den undersöker kvinnans upplevelse av jämställdhet i heterosexuella parrelationer.

Tidigare forskning

För att kunna undersöka begreppet jämställdhet krävs det förkunskap om hur det historiskt har sett ut inom området och därför följer nedan en genomgång av tidigare forskning från tidigt 90-tal och framåt. Vår studie jämför två olika generationers kvinnors upplevelser av jämställdhet i den heterosexuella parrelationen och 90-talet är en relevant tidsperiod för vår studie eftersom kvinnorna i den äldre åldersgruppen var unga samt hade småbarn boendes hemma då. Det finns även mycket forskning gällande jämställdhet från denna tidsperiod och av dessa anledningar har vi valt en studie från 1993 som utgångspunkt för vår studie.

Patriarkalt samhällssystem

Vi lever i en patriarkal samhällsstruktur vilken innebär att kvinnor generellt är underordnade män i parrelationen och att parrelationen likväl som samhället i stort är strukturerat runt kvinnans underordning och mannens överordning (Holmberg, 1993). Könsmaktsordningen har skapats till följd av den segregering och hierarkisering av könen som pågått i årtionden (Ahrne, Franzén & Roman, 2008) och har haft en betydande roll vid sorteringen av individer till samhällets olika positioner. Könsmaktsordningen har bidragit till att männen fått större tillgång till resurser, makt och status än kvinnorna och att de kvinnliga positionerna underordnats de manliga (Ahrne et al., 2008). Det har bidragit till skapandet av ett

2 manssamhälle som inneburit att samhället och kulturen definierats av män vilket medfört att kvinnors erfarenheter och uppfattningar inte avspeglats i den allmänna kulturen och inte ägt samma giltighet som männens (Holmberg, 1993). Män har således haft tolkningsföreträde vilket inneburit att männens tolkningar av en situation varit av extra tyngd i parrelationen vilket i sin tur kunnat medföra svårigheter för kvinnan om hon försökt hävda att hennes tolkning av situationen varit lika korrekt som mannens. Då verkligheten är definierad av män framstår mannens tolkningar som mer riktiga och mer i överensstämmelse med verkligheten än kvinnors (Holmberg, 1993).

Omgivningen har haft skilda krav och förväntningar på könen vilket legat till grund för kvinnors och mäns olika val gällande familjeengagemang och yrkesliv (Ahrne et al., 2008).

Historiskt sett har det uteslutande varit kvinnorna som tagit ut merparten av

föräldraledigheten och som arbetat deltid vilket har haft en stark inverkan på hushållsarbetets fördelning och bidragit till att kvinnorna tagit huvudansvaret för barnomsorg samt praktiska sysslor i hemmet såsom matlagning, städning och tvättning (Ahrne et al., 2008; Moberg, 1961). En förklaring som angavs till det var att normativa föreställningar om kön tycktes ha en inverkan på människors handlande. Även inkomst kunde vara avgörande för vem av parterna som tog huvudansvaret för barnens omsorg, eftersom det till följd av mannens högre inkomst ofta var kvinnan som var hemma med barnen medan mannen arbetade.

“Mammarollen” förknippades med familjeorientering, snarare än yrkesorientering och kvinnor förväntades på ett annat sätt än män sätta familjen i det främsta rummet när de fick barn. Makar och sambor upplevde det ofta som en självklarhet att det var mamman som skulle vara hemma med barnen under deras första år (Ahrne et al., 2008).

Skapande av könsmaktsordningen i parrelationen

Kön är en social konstruktion som skapas av hierarkiskt ordnade samhälleliga föreställningar av vad som anses vara feminint respektive maskulint där det maskulina värderas högre än det feminina (Ahrne et al., 2008; Holmberg, 1993). Holmbergs studie (1993) visade hur unga, till synes jämställda, barnlösa heterosexuella par i Sverige tolkade varandra enligt dessa

samhälleliga föreställningar av vad som ansågs vara feminint respektive maskulint. De könsspecifika föreställningarna formade grunden för att kvinnan och mannen tillsammans skapade och bibehöll under- samt överordnade positioner i relationen. Även om båda parter inte nödvändigtvis trivdes med relationens könsordning så var båda med och konstruerade den. Positionerna konstruerades genom könskaraktäristika som parterna tillskrev varandra samt genom deras könsspecifika sätt att bete sig mot varandra (Ahrne et al., 2008; Holmberg, 1993). Det kunde uttrycka sig i hur parterna visade kärlek och ilska, hur de bemötte varandras känslor, deras olika sätt att samtala med varandra samt i uppdelningen av hemarbetet (se avsnittet nedan; resultat från tidigare forskning). Holmbergs studie syftade till att undersöka hur och med vilka sociala mekanismer patriarkatet reproducerades i parförhållanden i ett samhälle som till synes hade en jämställd ideologi (Holmberg, 1993). För att förändra könsmaktsförhållandet som existerade i parrelationen krävdes det att både kvinnor och män förändrade de subtila mönster och processer som strukturerade parrelationen (Holmberg, 1993). Med dessa patriarkala strukturer i åtanke undersökte Holmberg (1993) hur kvinnans underordning av mannen samt patriarkatet upprätthölls genom det sätt som parterna visade

3 varandra kärlek och omsorg, kommunicerade samt löste konflikter på (Holmberg, 1993).

Resultatet av Holmbergs studie visade att kvinnan underordnas mannen i parrelationen och att denna över- och underordning reproduceras genom parternas sätt att interagera med varandra (Holmberg, 1993). Resultatet behandlas mer ingående nedan under avsnittet resultat från tidigare forskning.

Upprätthållande av könsmaktsordningen

I ett maktasymmetriskt förhållande identifierar sig den underordnade med den överordnade och den överordnade upprätthåller differentiering. I parrelationer definierar sig främst

kvinnan med mannen och mannen upprätthåller en social distans (Holmberg, 1993). Kvinnors identifiering med män i parförhållandet är en social mekanism som kan tydliggöra hur

kvinnor hindras från att se de könsmaktstrukturer som konstituerar deras vardagsverklighet.

Kvinnans identifiering med mannen kan leda till att kvinnor övertar mäns tolkningar av hur de handlar och vilka de är samt att de gör mäns åsikter och värderingar till sina egna. På så sätt återskapas den patriarkala samhällsordningen i parrelationen (Holmberg, 1993). I

parrelationen finns ett intresse från männens sida att upprätthålla hierarkin på grund av att de känner ett maktbehov gentemot kvinnorna. Män som upplever avsaknad av makt över sina kvinnor känner sig själva som kvinnor vilket de upplever nedvärderande och således vill undvika genom att upprätthålla över- respektive underordning (Holmberg, 1993).

När människor interagerar, agerar och diskuterar riktas handlingen mot ett socialt objekt som kan bestå av exempelvis en norm eller en regel (Holmberg, 1993). Personen som kontrollerar de sociala objekten har makt att definiera och styra den givna situationen och behöver inte anpassa sitt handlande efter andras önskemål. Det innebär således att en person som inte har möjlighet att definiera situationen i större utsträckning behöver forma sitt handlande efter den andre, vara känslig inför den andre samt förstå dennes definition av situationen för att kunna forma sitt handlande i enighet med dennes definition (Holmberg, 1993). Personen som har makt över situationen behöver inte leva sig in i den andres perspektiv lika mycket som den underordnade. Att leva sig in i den andres perspektiv beskrivs av Holmberg (1993) som att utöva rollövertaganden. När den ena parten utövar rollövertaganden i högre utsträckning än den andra kallas det för asymmetriskt rollövertagande. Holmberg (1993) menar att kvinnor utövar rollövertagande i högre utsträckning än män eftersom männen definierar situationen.

Rollövertagande kan ur ett samhälleligt perspektiv ses som en kvinnlig egenskap och kvinnor förväntas vara empatiska, omhändertagande och relationsorienterade (Holmberg, 1993).

Mäns liv är beroende av kvinnors handlande i mycket lägre grad än vad kvinnors liv är av mäns handlande vilket bidrar till att männen är mindre intresserade och nyfikna på vad kvinnorna gör. Däremot påverkar männens handlingar kvinnorna mycket mer och av den anledningen är kvinnorna mer uppmärksamma och observanta på vad männen gör (Goode, 1982).

Både Hall och Nilsson (2003) och Nyman (2002) undersökte heterosexuella par med barn och deras studier syftade till att ta reda på kvinnors och mäns arbetsdelning samt upplevelser av jämställdhet i hemmet. Fördelningen av hushållssysslor i parrelationerna var tydligt

4 uppdelade i manliga och kvinnliga sysslor (Hall & Nilsson, 2003; Nyman, 2002). De

kvinnliga sysslorna innebar huvudansvar för tvättning (Hall & Nilsson, 2003; Nyman, 2002), veckohandling, matlagning, städning samt barnomsorg (Nyman, 2002) medan de manliga sysslorna utgjordes av reparation och däckbyte av bilen, snöskottning samt gräsklippning (Hall & Nilsson, 2003; Nyman, 2002). Själva uppdelningen av kvinnliga och manliga sysslor var inte av större betydelse för paren, men däremot tidsmängden som användes för att utföra de olika sysslorna eftersom det upplevdes ojämställt om den ena parten ägnade mer tid åt hemarbetet än den andra parten (Hall & Nilsson, 2003; Nyman, 2002). Omedvetna

traditionella mönster kunde vara en möjlig orsak till att parterna i parrelationen utförde olika typer av sysslor (Hall & Nilsson, 2003).

Merparten av respondenterna i Hall och Nilssons studie (2003) relaterade inte uppdelningen av de olika sysslorna till något icke-jämställt, vilket kunde medföra att maktförhållandena i relationen skapades och upprätthölls och således bidra till att kvinnlig under- respektive manlig överordning återskapades (Hall & Nilsson, 2003). Resultatet från Nymans studie (2002) visade att kvinnorna utförde merparten av hemarbetet i de flesta parrelationerna men trots den ojämna fördelningen upplevde båda parter att de levde i jämställda relationer

(Nyman, 2002). Jämställdhet var enligt samtliga respondenter av stor vikt men svåruppnåeligt i praktiken, vilket enligt både kvinnliga och manliga respondenter kunde bero på traditioner och värderingar som skapats under deras uppväxt och som påverkade deras sätt att bete sig i relationen (Nyman, 2002).

Känslomässig anknytning och jämställdhet

Huruvida parter känner sig tillfredsställda i sin relation är huvudsakligen beroende av om de känner en emotionell anknytning till sin partner eller ej (Johnson, 2002). Siegel (2007) menar att förmågan att kunna sätta sig in i den andra partens känslor är en viktig del av denna process. Jonathan och Knudson-Martin (2012) har utfört en studie som utgår från att dolda könsrelaterade mönster ligger till grund för maktskillnader mellan könen och orsakar ojämlikheter i heterosexuella relationer. Deras studie syftade till att undersöka huruvida attunement, som kan definieras som känslan av att känna sig sedd och/eller hörd av sin partner, är länkad till jämlikhet mellan könen i parens beskrivningar av deras

relationsprocesser.

Attunement är processen av att vara närvarande i sin relation och ha förmågan att läsa av den andres behov och signaler (Siegel, 2001). För att kunna etablera attunement behövs en djup nivå av samhörighet mellan parterna och de behöver känna sig motiverade för att etablera denna samhörighet (Sherman, 1993) vilken måste vara ömsesidig (Curan, Hazen, Jacobvitz &

Sasaki, 2006). Maktasymmetri mellan könen kan dock begränsa gemensamt engagemang (Steil, 1997). Eftersom könsmönster är så normaliserade tas de dock ofta för givet och kan även existera i en relation utan att parterna själva märker dem. Greenberg och Goldman (2008) menar att relationella band inte kan utvecklas när dominans förekommer i relationen.

5 Jonathan och Knudson-Martin (2012) intervjuade 35 heterosexuella par och identifierade tre olika nivåer av attunement vilka var ömsesidig, försvagad och icke existerande attunement.

Par med ömsesidig attunement hade konsekvent kommunikation, partnerskap och ömsesidig förståelse. De använde sig av avsiktliga strategier för att anknyta och anpassa sig till den andra samt delade ansvar och makt i förhållandet. Par med försvagad attunement ville uppnå djup anknytning till varandra och verkade känna anknytning i vissa aspekter av deras liv.

Dessa par hade ofullständig kommunikation och fluktuerande förståelse vilket bidrog till att försök till partnerskap aldrig uppnåddes. Dessa par förklarade sin försvagade attunement med hjälp av livsomständigheter och kvinnorna gjorde flest försök att förbättra relationen.

Jonathan och Knudson-Martins (2012) studie undersökte hur könsbaserad makt i

heterosexuella relationer relateras till processerna av attunement. Enligt författarna illustrerar studiens resultat en tydlig länk mellan jämställdhet mellan könen och attunement i

parrelationer. Endast de par som delade på makten i relationen och som inte organiserade sig runt könsskillnader visade på ömsesidig attunement. Vidare skriver författarna att socialt skapade könsmönster leder till att paren interagerar från olika maktpositioner, vilket tycks påverka deras kapacitet för emotionell attunement. Författarna påstår att dessa samhälleliga mönster uppmuntrar män att prioritera arbetet och andra utomstående ansvarsområden och resultatet visade att män använde detta som en förklaring till att inte anpassa sig till sin partners behov. Par med ömsesidig och försvagad attunement beskrev liknande

livsomständigheter såsom stressfyllda arbeten, småbarn och familjekriser. Den huvudsakliga skillnaden mellan paren var att de med försvagad attunement använde omständigheterna som en ursäkt för att rättfärdiga maktasymmetri mellan könen i försök att upprätthålla attunement, medan par med ömsesidig attunement försökte ta till avsiktliga strategier för att skapa

anknytning till varandra. Genom att lära män ta initiativ till attunement kan en störning av maktbalansen ske, vilket i sin tur kan skapa ett gemensamt stöttande emotionellt band parterna emellan. Författarna betraktar attunement-processer som en viktig del för att förändra samhälleliga könskonstruktioner och ser ett direkt samband mellan ömsesidig attunement och jämställdhet (Jonathan & Knudson-Martin, 2012).

Resultat från tidigare forskning

Tidigare forskning har visat att kvinnor i högre utsträckning än män uttrycker känslor, särskilt de av negativ karaktär (Deng, Chang, Yang, Hou, & Zhou, 2016). Det

överensstämmer med resultaten från Holmbergs studie (1993) vilken nedan beskrivs för att illustrera denna könsskillnad.

Resultatet av Holmbergs studie (1993) visade att kvinnorna hade en samlad

helhetsuppfattning av hushållsarbetet samt kände ansvar för ordningen. Några par i studien upplevde att kvinnan hade en låg toleransnivå för oordning, vilket i vissa fall

problematiserades av båda parterna i parrelationen. Däremot problematiserades det aldrig att männen hade en låg toleransnivå för oordning, utan det var alltid hos kvinnan problemet låg i de par där toleransnivåerna utgjorde ett problem (Holmberg, 1993).

6 Männen var generellt mindre delaktiga i de små vardagliga sysslorna som inte syns. Denna lägre delaktighet i hemarbetet tolkades av Holmberg (1993) som att männen inte visste hur mycket extra arbete kvinnorna utförde och att de inte var speciellt intresserade av att veta det.

Arbetsfördelningen i hemmet blev ett uttryck för relationens könskonstruktion, där männen utförde arbeten som ansågs vara “tunga” och även om kvinnorna också utförde arbeten som i egentlig bemärkelse var tunga definierades de inte som sådana (Holmberg, 1993).

Kvinnorna samtalade generellt mer i relationen än vad männen gjorde vilket illustrerades av männens beskrivningar; ”jag är inte mycket för att diskutera”, ”hon pratar mycket – jag är tyst”, ”det är kvinnligt att prata – män håller saker för sig själva” (Holmberg, 1993). Enligt kvinnorna låg det i deras natur att vilja samtala och diskutera. Kvinnorna beskrev det faktum att männen inte ville prata som ett uttryck för deras personligheter genom att säga “han är inte en sådan som vill prata” och ”han säger sällan saker av sig själv”. Studien illustrerade även hur kvinnorna i de flesta fall förväntades acceptera dessa personliga egenskaper hos männen vilka betraktades som oföränderliga medan kvinnorna i sin tur fick anpassa sin egen personlighet efter männens önskemål i samtalet. Kvinnornas sätt att förhålla sig till samtalen i relationen utgjorde en central del i upprätthållandet av över- och underordningen (Holmberg, 1993).

Resultatet visade även att kvinnornas och männens olika uttryckssätt för ilska respektive ledsamhet bidrog till att konstruera kön i relationen vilket tycktes vara mer generellt än att bara handla om personliga drag och temperament (Holmberg, 1993). Parternas olika sätt att uttrycka ilska kunde sammanfattas genom att männen betraktades som jämna i humöret, medan kvinnorna pendlade. Männen uppfattade kvinnorna som “bråkiga, hysteriska och provokativa” medan kvinnorna gav uttryck för att ha övertagit männens negativa

värdeomdömen av dem genom att uppfatta sig själva som “jobbiga och hysteriska”.

Kvinnorna sa att eftersom männen var så lugna och hade ett så jämnt humör var de

uppmärksamma på deras humörskiftningar. Det framgick ur studien att kvinnorna i vissa fall anpassade sig efter männen vilket kunde innebära att de hade anpassat sig till männens

definition av vilka omständigheter som måste föreligga för att männen ska kunna tänka sig att diskutera deras relation, men att det å andra sidan kan innebära att kvinnorna är noga med att inte gå utöver den gräns männen har satt när de bråkar (Holmberg, 1993). När konflikter uppstod mellan parterna ville kvinnorna egentligen ”diskutera deras förhållande” eller någonting de fann viktigt, medan männen inte ville prata om saker de inte tyckte det fanns något allvar bakom (Holmberg, 1993).

Männen och kvinnorna blev enligt männen i Holmbergs studie (1993) ledsna på olika sätt och männen beskrev att de försökte trösta kvinnorna med sig själva som utgångspunkt. Det kunde betyda att männen försökte ”avgöra hur pass ledsen hon är och av vilken anledning hon gråter”. Därefter bestämde sig männen sig för hur de skulle agera t.ex. om de skulle ”säga åt henne att sluta gråta eftersom han inte tycker att det är något att gråta för” eller ”trösta henne

7 för att det är någonting att vara ledsen över”. Kvinnorna, å andra sidan, beskrev sig själva som ”en känslomänniska som ofta skiftar i humör” (Holmberg, 1993).

Resultatet illustrerade enligt Holmberg (1993) en bild av mannen som lugn och balanserad och kvinnan som någon som lever ut och uttrycker sina känslor. Parens svar tolkas som uttryck för tudelningen mellan förnuft och känsla och denna tudelning hänvisas till en

hierarkisk ordning som tillskriver könen olika känslor vilka värderas olika (Holmberg, 1993).

I svensk kultur förknippades förnuft med manlighet och var högre värderat än känsla som sammankopplades med kvinnlighet. Holmberg (1993) beskrev även att mannen tröstade kvinnan när han ansåg att hon behövde det och inte när hon ville det.

Avslutningsvis beskrev både männen och kvinnorna i Holmbergs studie (1993) att männen på olika sätt visade att de var ointresserade när kvinnorna pratade eftersom de gav en låg grad av respons vid interaktion. Inom den symboliska interaktionismen är det möjligt för en person att tvinga en annan till total underordnad genom att inte ge någon respons och därigenom hota den personens sociala existens. På ett sätt är en persons existens beroende av andras bekräftelse av den. Signifikansen av att prata och lyssna som påverkan på underordning och överordning skall ej underskattas (Holmberg, 1993).

Vår studie fokuserar på att undersöka kvinnans upplevelse av jämställdhet i parrelationen eftersom de flesta existerande studier inkluderar även mannens uppfattning (Ahrne et al, 2008; Hall & Nilsson, 2003; Holmberg, 1993; Jonathan & Knudson-Martin, 2012; Nyman, 2002). Vi anser att kvinnans perspektiv är av högst relevans då det är kvinnan som

missgynnas medan mannen gynnas av det patriarkala samhällssystemet. Vår studie

undersöker även två olika generationers kvinnors upplevelser av jämställdhet i parrelationen och försöker utröna om det förekommer några skillnader i de olika generationernas syn på jämställdhet i parrelationen. I Holmbergs studie (1993) återfinns kvinnors upplevelser gällande praktiskt och känslomässigt ansvar samt kommunikation i parrelationen och vi vill undersöka om kvinnorna i vår studie, 2019, delar dessa upplevelser.

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka kvinnors upplevelse av jämställdhet i en heterosexuell parrelation samt försöka fastställa huruvida någon skillnad mellan två olika generationer förekommer.

Utifrån kvinnans perspektiv kommer nedanstående frågeställningar att besvaras för att uppnå studiens syfte:

● Upplever kvinnorna att de lever i en jämställd relation?

● Hur ser fördelning av praktiskt ansvar ut i parrelationen?

8

● Hur upplever kvinnan att parterna kommunicerar med varandra?

● Hur är det känslomässiga ansvaret uppdelat i parrelationen?

Metod

Val av metod

En kvalitativ insamlingsmetod i form av en semistrukturerad forskningsintervju valdes för att besvara frågan om hur kvinnor upplever jämställdhet i en heterosexuell parrelation. Metoden valdes då dess syfte är att förstå ämnet utifrån respondenternas perspektiv och då den gav oss möjlighet att på ett flexibelt sätt utforma intervjun med hänsyn till respondenternas svar (Howitt, 2012). Med en semistrukturerad intervju får respondenterna även möjlighet att utveckla sina svar med stor frihet vilket är en förutsättning för att ta reda på deras upplevelser och således uppfylla studiens syfte. Metoden genererar detaljrik och meningsfulla data som möjliggör vidare analys.

Urval av data

Eftersom syftet var att undersöka kvinnors perspektiv på jämställdhet i heterosexuella relationer var det givet att respondenterna skulle vara av det kvinnliga könet. Det låg även i vårt intresse att genomföra en jämförande studie mellan två olika generationer. Av den anledningen bildades två åldersgrupper varav den ena bestod av kvinnor i åldrarna 25–35 år (Yngre åldersgruppen) och den andra av kvinnor i åldrarna 55–65 år (Äldre åldersgruppen).

Val av respondenter var dels strategiskt för att säkerhetsställa meningsfulla data och dels ett bekvämlighetsurval eftersom vi var bekanta med samtliga respondenter. För att

säkerhetsställa meningsfulla data sattes fyra kriterier, förutom kvinnligt kön, upp vilka var tvungna att vara uppfyllda för att bli aktuell för deltagande. Kriterierna innebar att

respondenten antingen för tillfället måste befinna sig i en heterosexuell relation som varat i två år eller mer och ha ett pågående samboskap med sin partner som innebär att de bor ihop och har bott ihop i ett år eller mer, alternativt att respondenten har befunnit sig i en relation som varade i två år eller mer och då bodde ihop med den partnern i ett år eller mer.

Urvalet skedde genom att vi kontaktade respondenter i vår närhet som uppfyllde kriterierna via telefon. Tid och plats för intervju bokades in med de respondenter som tackade ja till att medverka i studien. Sex intervjuer bokades in med respondenter i åldern 25–35 år (Yngre åldersgruppen) och fyra med respondenter i åldern 55–65 år (Äldre åldersgruppen). Vi strävade främst efter att få tag i respondenter som för närvarande befann sig i en relation (som varat i två år eller mer) samt bodde ihop med sin partner (och hade gjort det i ett år eller mer). Åtta av respondenterna som tackade ja till deltagande i studien uppfyllde dessa

kriterier.

9 Tabell 1 syftar till att ge läsaren en tydligare förståelse för respondenternas uttalanden i resultatavsnittet och kan främst användas vid härledning av citat från respektive respondent.

Tabell 1.

Bakgrundsinformation om respondenterna.

Ålders- grupp

Relations- status

Samboskap Barnstatus Syssel- sättning

Partnerns- sysselsättni ng

Respondent 1 Yngre, 29 år Pågående relation 2,5 år

1,5 år Inga barn Studerande Studerande

Respondent 2 Yngre, 28 år Pågående relation 4 år

3,5 år Inga barn Studerande Studerande

Respondent 3 Yngre, 29 år Pågående relation 4,5 år

2,5 år Partnern har barn

Studerande Flexibel arbetstid

Respondent 4 Yngre, 26 år Pågående relation 3,5 år

3,5 år Inga barn Studerande Arbetar heltid

Respondent 5 Yngre, 35 år Pågående relation 1,5 år

1,5 år Båda parter egna barn

Sjukskriven Arbetar heltid

Respondent 6 Yngre, 30 år Pågående relation 7 år

6 år Ett

gemensamt barn

Arbetar 80% Arbetar heltid

Respondent 7 Äldre, 55 år Pågående relation 14 år

13 år Båda parter egna barn

Arbetar heltid Arbetar heltid

Respondent 8 Äldre, 55 år Pågående relation 33 år

30 år Tre

gemensamma barn

Arbetar heltid Arbetar heltid

Respondent 9 Äldre, 62 år Frånskild. Fd relation 7 år

7 år Två

gemensamma barn

Arbetade 80% Arbetade heltid

Respondent 10

Äldre, 62 år Frånskild. Fd relation 19 år

18 år Ett

gemensamt barn

Var barnledig Arbetade heltid

Insamlingsmetod

Intervjuerna genomfördes med hjälp av en intervjuguide (se Bilaga 1) som utformades med utgångspunkt i studiens syfte och frågeställningar samt delvis utifrån tidigare forskning gällande jämställdhet i heterosexuella relationer. Intervjuguiden skapade en struktur i samtalet vilket gjorde det lättare för oss att vandra i samtalet och återgå till de

frågeställningar som behövde behandlas mer djupgående. Intervjuguidens första del syftade till att ta reda på bakgrundsinformation om respondenterna och bestod därför av slutna frågor gällande deras relationsstatus. Vidare innehöll intervjuguiden fyra övergripande frågeteman bestående av Praktiskt ansvar, Arbete och framgång, Kommunikation och Känslomässigt

10 ansvar. Varje frågetema utgjordes av både teoridrivna och induktiva öppna frågor med

tillhörande följdfrågor. Varje intervju påbörjades med att inledande frågor ställdes som syftade till att få respondenten att känna sig avslappnad. Därefter ställdes de slutna frågorna gällande respondenternas relationsstatus som syftade till att generera i korta och koncisa svar.

Intervjun övergick sedan till att behandla de fyra frågetemana bestående av öppna frågor vilka syftade till att ge respondenten möjlighet att med egna ord och stor frihet berätta om sina upplevelser. Följdfrågor ställdes vid behov och samtalet anpassades utifrån de enskilda respondenternas svar, vilket medförde att frågeställningar och tidsåtgång varierade vid de olika intervjuerna. När alla tänkta frågor var ställda avslutades intervjuerna med att fråga om respondenterna hade något mer att tillägga. I genomsnitt varade intervjuerna mellan en till två timmar.

Alla tio intervjuer genomfördes ansikte-mot-ansikte i respondenternas hem utan

störningsmoment vilket bidrog till ett ostört samtal med fullt fokus från båda parter. Alla respondenter informerades inför varje intervju om de forskningsetiska principerna som innebär att respondenterna garanteras anonymitet, att materialet endast kommer att användas till forskningsändamål, att det endast är vi som kommer ha tillgång till materialet samt att de har rätt att avbryta sin medverkan när som helst utan några negativa konsekvenser som följd (Vetenskapsrådet, 2017). Varje intervju påbörjades samt avslutades med att vi tackade respondenten för dennes medverkan i studien. Vi hade en önskan om att båda två delta vid varje intervjutillfälle förutsatt att det kändes bekvämt för respondenterna vilket det gjorde för samtliga. En av oss agerade intervjuare och ställde alla frågor, medan den andra förde

anteckningar och kontinuerligt följde med i samtalet för att inflika med eventuella

följdfrågor. Upplägget möjliggjorde avlastning och större frihet för intervjuaren i och med att denne kunde fokusera fullt ut på att vara närvarande i samtalet. Efter godkännande av

respondenterna spelades samtliga intervjuer in på flera enheter för att underlätta transkribering.

Bearbetning och analys och data

Det insamlade materialet har bearbetats genom transkription från ljudupptagning. En

ortografisk transkriberingsmetod användes, vilken innebar att allt som sades under intervjun skrevs ned ordagrant på dator (Howitt, 2012). Det som respondenten uttalade sig om som inte hade någon koppling till forskningsfrågan skrevs inte ned samt överflödiga ord som

“liksom”, “alltså”, “typ”. Svaren analyserades därefter utifrån intervjuguidens fyra frågeteman; Praktiskt ansvar, Arbete och framgång, Kommunikation och Känslomässigt ansvar. Ur analysen växte även ett nytt tema fram som blev Upplevd jämställdhet i relationen. Materialet lästes igenom flera varv och kodades i syfte att få fram kvinnans upplevelse kring varje tema samt hur det påverkade hennes upplevelse gällande jämställdhet i den heterosexuella parrelationen. En jämförelse mellan åldersgrupperna bestående av likheter och skillnader gjordes slutligen inom respektive tema.

11 Resultat & analys

Resultatet av analysen är organiserat efter studiens huvudteman: Praktiskt ansvar, Arbete och framgång, Kommunikation, Känslomässigt ansvar och Upplevd jämställdhet i relationen.

Analys av den yngre och äldre åldersgruppen kommer att presenteras separat under respektive tema, följt av en jämförelse mellan de två åldersgrupperna.

Praktiskt ansvar

I praktiskt ansvar ingår att ansvara för hushållssysslor såsom städning, tvättning, matlagning och barnomsorg.

Yngre åldersgruppen

Samtliga respondenter befinner sig i en pågående relation. Två av respondenterna har barn, en med sin nuvarande partner och den andra från en tidigare relation. Under intervjuerna framkommer att ansvar och fördelning av hemarbetet kan se olika ut. Hälften av

respondenterna upplever att de utför en större mängd hemarbete än partnern, vilket kan handla om vad som behöver göras, inköp och städning men också för den generella ordningen i hushållet i sin helhet. Det inkluderar även att hålla reda på födelsedagar och bokade tider samt anordna barnkalas: “Det är ju oftast jag som är våran samordnare och har något slags kalenderhuvudansvar för att hålla koll på när vi är uppbokade på saker och ting”

(Respondent 6).

Vidare beskriver övervägande del av respondenterna att deras partners sällan tar egna initiativ gällande hushållssysslor men att de utför de sysslor som respondenterna ber dem om. Dessa respondenter menar dock att de inte kan förvänta sig eller kräva av sina partners att de städar i lika hög utsträckning eftersom det är deras önskemål att hemmet ska vara städat. Några av respondenterna tillägger även att deras kontrollbehov är ytterligare en anledning till att de inte vill överlåta ansvar till partnern: “Han ringer alltid mig när jag inte är hemma och frågar var allt är och det är klart, då känner man ett behov av att hålla reda på allt” (Respondent 4).

I merparten av relationerna är det männen som tar ansvar för “tyngre sysslor” såsom snöskottning, gräsklippning, att rensa avlopp samt utvändig skötsel av hus. Hur

respondenterna upplever denna fördelning skiljer sig åt då två av respondenterna känner ett missnöje över den ojämna fördelningen och önskar att deras partners tog initiativ till att utöka sina insatser i hushållet. En av respondenterna ansåg däremot inte att det var några

svårigheter med att utföra den mängd arbete hon gör så länge hon känner sig uppskattad för det. Två av respondenterna upplever att denna fördelning är rättvis då diverse hushållssysslor fördelas lika på båda parter, vilket också båda parter känner sig nöjda med. Till skillnad från övriga beskriver en respondent att hon upplever att hennes partner utför en större mängd hemarbete på grund av att hon är sjukskriven vilket får henne att känna skuld.

12 De skillnader som går att utröna mellan de par som har barn är att den ena respondenten upplever en jämn fördelning av praktiskt och känslomässigt ansvar för båda parters barn från tidigare relationer. Den andra respondenten upplever att hon har både det praktiska och känslomässiga huvudansvaret över parets gemensamma barn. Hon berättar att partnern vänder sig till henne för att fråga saker relaterade till barnet eftersom hon är den som har koll och för att “mamma vet bäst”.

Det förväntas ju inte heller av honom att han ska ta samma ansvar. Av varken

samhället, kollegor, vänner eller familj. Det är ju ingen som har frågat mig om jag ska vara föräldraledig. Min partner har fått den frågan hur många gånger som helst.

(Respondent 6)

Äldre åldersgruppen

Hälften av respondenterna befinner sig i en pågående relation, varav den ena har gemensamma barn med partnern. Resterande två respondenter beskriver sina senaste relationer varav båda har gemensamma barn från den relationen.

Hälften av respondenterna upplever att de utför största delen av hushållssysslorna. Den ena menar att det beror på att maken arbetar på annan ort, medan den andra hänvisar till sin egen personlighet vilken beskrivs som “bossig”. Den ojämlika arbetsfördelningen skapar irritation hos henne ibland, men hon uppger att det beror på henne själv eftersom hon har ett behov av att styra och ställa och ha det på sitt sätt. Av de resterande respondenterna uppger den ena att hushållssysslor såsom städning och tvättning fördelas lika på båda parter men att hon har huvudansvar för matlagning på grund av hennes kortare arbetsdagar och kontrollbehov.

Partnern handlar men det är hon som skriver inköpslistor till honom. Den andra respondenten menar att det inte fanns någon särskild uppdelning av det praktiska ansvaret utan att det föreföll sig naturligt och att parterna utförde det de var bäst lämpade för.

En respondent uppger att båda parter tar lika mycket praktiskt och känslomässigt ansvar över deras gemensamma barn. Av de resterande två respondenterna, som båda är frånskilda, uppger den ena att hon tog mest praktiskt och känslomässigt ansvar gällande barnen medan den andra uppger att hon tog mest känslomässigt ansvar för parets gemensamma barn. Hon menar att det berodde på samhälleliga förväntningar om kvinnan som mer omhändertagande och hänvisar till det klassiska begreppet ”fråga mamma”: “Det var jag som kom ihåg och skrev upp barnens tandläkarbesök eller grejer som skulle göras. Det var jag som höll reda på det. Och födelsedagar” (Respondent 9).

Ingen av respondenterna berättar att partnern tar mer ansvar kring hushåll eller barn.

Jämförelse mellan åldersgrupperna

I både den yngre och den äldre åldersgruppen uppger hälften av respondenterna att de utför merparten av hushållsarbetet. Kvinnorna tycks stå för den generella ordningen i hemmet, att

13 utföra de vardagssysslor som inte syns och hålla reda på att saker inte tar slut i hushållet. Att kvinnorna tar mer ansvar över hushållssysslor rättfärdigas av respondenter i båda

åldersgrupper med beskrivningar av kvinnans personlighet. Hon beskrivs som att hon har ett stort kontrollbehov, att hon är bossig, att hon har svårt att överlämna ansvaret på honom, att hon gillar att styra och ställa och vill ha det på sitt eget sätt. Respondenter ur båda grupper beskriver också hur partnern förväntar sig att hon har koll på läget. I båda åldersgrupper talas det om samhälleliga förväntningar på kvinnan som medför att hon tar störst känslomässigt ansvar i relationen. Ingen av kvinnorna uppger att männen tar större ansvar över varken hushållsarbetet, det känslomässiga eller praktiska ansvaret kring eventuella barn.

Merparten av de respondenter som är mödrar beskriver hur de tar störst känslomässigt ansvar kring parets gemensamma barn. Ur båda åldersgrupperna hänvisas till det klassiska uttrycket

“mamma vet bäst”. Mödrar ur båda åldersgrupperna har gått ned i tid och tagit ut störst del av föräldraledigheten när barnen varit små. Det faktum att pappan inte har gjort det i något fall rättfärdigas med att han har högre inkomst och att det inte skulle vara möjligt på grund av hans jobb. I den yngre åldersgruppen nämner fler respondenter att männen utför de tyngre sysslorna och de som nämner det ifrågasätter även den stereotypa könsfördelningen. Den äldre åldersgruppen tycks inte reflektera över detta. Det är även fler respondenter i den yngre åldersgruppen som tydligt har uttryckt sitt missnöje över den ojämlika fördelningen av praktiskt ansvar.

Arbete och framgång

Under denna kategori behandlas endast respondenter som har gemensamma barn med den för studien aktuella partnern.

Yngre åldersgruppen

Den respondent som har gemensamma barn med partnern uppger att hennes partners

framgångar prioriteras i relationen på grund av hans högre inkomst och karriärsdriv. Till följd av det har hon valt att nedprioritera sin karriär och gå ned i arbetstid medan barnen är små.

Detta har en negativ inverkan på hennes välmående.

Äldre åldersgruppen

Samtliga respondenter menar att partnerns arbete eller framgångar blir prioriterade i relationen.

Om man ska offra någon så skulle det vara jag. Eftersom han har bättre betalt, högre utbildning och tjänst så har jag alltid tänkt att jag kan flytta på mig istället för att han ska förlora på det sättet. Det är inte så att vi har sagt att nu ska du utveckla dig och jag sitta bakom, utan det bara blev så på grund av hans utbildning och omständigheterna.

(Respondent 8)

Jämförelse mellan åldersgrupperna

14 Samtliga respondenter, oavsett ålder, som har gemensamma barn med den för studien

aktuella partnern uppger att partners arbete och framgångar blir prioriterade i relationen.

Ingen respondent i någon utav åldersgrupperna uppger att kvinnans framgångar eller arbete blir prioriterade i relationen. I den äldre åldersgruppen hade merparten av respondenterna gemensamma barn med den för studien aktuella partnern till skillnad från i den yngre åldersgruppen där bara en respondent hade gemensamma barn med partnern.

Kommunikation

Under detta avsnitt redogörs för parternas sätt att kommunicera med varandra vilket

innefattar vem av parterna som inleder känslomässiga samtal och uppmärksammar brister i högst utsträckning samt försöker hitta lösningar till att förbättra kommunikationen. Även kvinnans upplevelse av partnerns sätt att kommunicera och bemöta henne när hon uttrycker sina känslor behandlas.

Yngre åldersgruppen

En respondent skiljer sig från de andra gällande hur kommunikationen i parrelationen beskrivs. Nedan följer en sammanfattning av de fem respondenter där likheter i kommunikationen erhållits.

Dessa fem respondenter anger att de ansvarar för den övervägande delen av

kommunikationen i förhållandet eftersom de är mer kommunikativa framförallt gällande känslor. Det innebär enligt respondenterna att de i högre utsträckning inleder känslomässiga samtal och under samtalen både berättar och ställer frågor till partnern medan partnern mestadels lyssnar. De likheter som går att urskilja mellan dessa fem respondenter är att samtliga känner ett större behov än sin partner att uttrycka och dela sina känslor och upplevelser med den andre. Samtliga uttrycker att deras respektive sällan uttrycker sina känslor på grund av att de har svårt för att prata om känsliga ämnen, är mer praktiskt lagda eller inte anser att det är nödvändigt att prata i så stor utsträckning vilket bidrar till att flera av respondenterna ofta upplever att de får dra saker ur sina partners.

Till följd av sina behov av att uttrycka känslor och kommunicera upplever dessa fem

respondenter att det faller sig naturligt att de inleder känslomässiga samtal i relationen samt i högre utsträckning uppmärksammar brister och försöker hitta lösningar till att förbättra kommunikationen. Dessa respondenter uppger att de skulle uppskatta om deras partner tog mer initiativ gällande att kommunicera överlag, inleda känslomässiga samtal, uppmärksamma brister samt försöka hitta lösningar till att förbättra kommunikationen. Partnerns bristande initiativtagande bidrar enligt två av respondenterna till en känsla av att han inte är lika mån om relationen varav den ena tillägger att hon dock måste ha förståelse för att partnern är en annan personlighetstyp som visar omtanke genom handlingar och inte ord. Två respondenter uppger att de kan känna sig jobbiga över det faktum att det alltid är dem som är

initiativtagande i dessa frågor.

15 Jag är mer mån om att utveckla kommunikationen. Jag vet inte varför men det återgår väl till att jag tror att det hjälper att prata om allt och han tror inte på det på samma sätt utan han tror mer att saker kan lösa sig av sig själva. (Respondent 4)

Tre av dessa fem respondenter upplever att parternas kommunikation inte fungerar bra varav en menar att det är mycket påfrestande att allt ansvar för huruvida kommunikationen fungerar eller ej är helt och hållet beroende av henne och hon säger att partnern måste bli bättre på att kommunicera för att deras relation ska fungera: “Det här med kommunikationen känner jag inte att jag kan kompromissa med, om han inte löser det så kan vi inte vara tillsammans”

(Respondent 1).

Två respondenter tycker att kommunikationen parterna emellan fungerar bra trots att det är dem som kommunicerar mest i förhållandet vilket enligt en av dem beror på att båda parter försöker lyssna på varandra och aldrig höjer rösten eller visar irritation gentemot varandra under argumentationer. Hon uppger att hon känner irritation inombords men att hon sällan agerar ut den.

En del av respondenterna uttrycker att partnerns oförmåga att uttrycka sina känslor kan bidra till missförstånd och även till en känsloexplosion efter att han hållit inne sina känslor under en längre period. Partnern kan då uttrycka sig på ett elakt sätt vilket bidrar till att

respondenterna i fråga känner sig sårade men även har svårt att ta till sig av det partnern uttrycker eftersom de inte vet om han menar det eller bara säger det i ren ilska. Enligt respondenterna uppstår ofta missförstånd på grund av parternas skilda tolkningar och förväntningar på den andre.

Eftersom vi fungerar olika så pratar vi ofta förbi varandra för att jag tycker att han är känslokall och han tycker att jag är ett känslomässigt vrak ungefär. Då är jag den som försöker ta ett större ansvar för att försöka hitta en slags lösning och han är väl den som säger att vi kan inte göra någonting åt det här. (Respondent 6)

Merparten av respondenterna är eniga om att de tydligt måste uttrycka sina känslor och förväntningar på partnern för att få önskvärd reaktion. De uppger alla tre att deras respektive försöker att vara lyhörda genom att lyssna på vad de har att säga men enas om att “det krävs att man talar klarspråk för att han ska förstå”. Dessa respondenter upplever även att deras partners inte har samma “känslomässiga register” som de själva har, vilket för två av dem bidrar till att responsen inte alltid upplevs som hjälpfull utan istället som förminskande. När dessa två respondenter uttrycker att de är ledsna över någonting kan deras partners svara genom att säga “det är ingenting att vara ledsen över för det kan du ändå inte göra någonting åt”.

Jag tror inte riktigt att han har lika mycket känslor eller så kan man ju inte säga. Det är klart att han har känslor, men han funderar inte lika mycket över känslomässiga aspekter på saker och ting” (Respondent 6).

16 Samtliga respondenter känner att de kan prata om saker som känns jobbiga med sina partners.

Detta på grund av att deras partners visar sitt intresse genom att lyssna, även om de inte alltid förstår, samt genom att fråga hur hon tänker och ta det hon berättar på allvar. Några

respondenter menar att de ibland inte får den respons de vill ha av partnern när de uttrycker vissa känslor men säger samtidigt att de är osäkra på om det är rimligt att förvänta sig den responsen på grund av parternas skilda förväntningar och behov. En respondent tillägger i det avseendet att hon ibland avstår från att uttrycka sina känslor till partnern eftersom hon inte kan avgöra om de är rimliga eller ej.

Att kvinnan är den av parterna i relationen som inleder känslomässiga samtal samt kommunicerar i högre utsträckning överlag beror enligt de flesta respondenter på

personlighetsdrag och större behov av att uttrycka sig. Några av respondenterna menar även att uppväxt kan vara en bidragande faktor till det faktumet och hänvisar till att deras partners har växt upp i en hemmiljö där det inte pratats om känslor eller där det inte förekommit en fungerande kommunikation familjemedlemmarna emellan.

Den respondent som skiljer sig åt från de andra beskriver att det i hennes relation är både hon och hennes partner som kommunicerar i lika stor utsträckning, såväl fysiskt som verbalt.

Respondenten säger att båda parter är mycket för att prata och att de i allra högsta grad försöker få den andre att öppna upp sig och samtala om jobbiga känslor i situationer då personen hellre vill stänga ute dessa känslor. Hon menar att båda kan se på den andra parten när något är fel och att de då försöker genom stöttning få varandra att berätta vad som är fel så de tillsammans kan prata om det och således finna en lösning. Enligt respondenten har kommunikationen inga negativa sidor. Hon känner att hon kan prata med sin partner om saker som känns jobbiga eftersom han är ihärdig och inte ger sig när han märker att

någonting är fel. Båda parter inleder känslomässiga samtal samt uppmärksammar eventuella brister i kommunikationen och försöker i det fallet finna förbättringsmöjligheter.

Äldre åldersgruppen

Merparten av respondenterna uppger att det är dem som inleder känslomässiga samtal i relationen. En respondent menar att båda parter gjorde det under relationens första tio år men att det senare “planade ut”. På frågan om vem som uppmärksammar brister i

kommunikationen och försöker finna lösningar till förbättring svarar samtliga respondenter i den äldre åldersgruppen att det är de själva som gör det. Respondenterna beskriver att deras partners inte anser att diskussioner och samtal alltid är nödvändigt, att de försöker undvika samtal genom att skjuta på dem, att de försöker fly från att kommunicera eller att de inte är kapabla till att kommunicera alls. Detta illustreras genom två citat. “För att min partner inte kunde kommunicera. Alls. Whatsoever” (Respondent 9); ”Jag ger mig inte, till slut så kommer han inte undan och då går han faktiskt att diskutera med även om det inte är lätt”

(Respondent 7). Vidare beskrivs männen som slutna och oförmögna att förstå kvinnans känslor. Samtliga respondenter uttrycker en önskan om att partnern skulle ta mer initiativ till känslomässiga samtal.

17 Merparten av respondenterna upplever att de inte kan prata med sina partners om saker som känns jobbiga. En respondent säger att hon oftast vänder sig till vänner, kollegor eller familjemedlemmar för att lätta på hjärtat vid behov på grund av att partnern är så sluten och anser att hon är alldeles för känslofokuserad: “Han säger att jag inte borde fundera så mycket, han tycker att alla som har problem inte ska fundera så mycket utan bara göra, det ska inte diskuteras någonting” (Respondent 7). Hon önskar dock att han var mer mottaglig för att prata med henne eftersom det hade bidragit till ett upplevt stöd. Hon säger att det inte är någonting hon mår dåligt över men kan längta efter.

En annan respondent upplever att hon inte fick något gensvar av sin partner när hon uttryckte sina känslor genom att han inte frågade och inte ville veta. Han drog sig även ibland undan fysiskt genom att gå till ett annat rum när hon uttryckte ilska eller ledsamhet. En tredje respondent upplevde att det blev ett “oherrans liv” när hon försökte prata med partnern. Båda dessa respondenter slutade försöka och började istället att dra sig undan till följd av partnerns bemötande: “Ibland var man bara tyst för att det tog för mycket energi. Man sa ingenting, man lät det bara fortgå” (Respondent 10).

En respondent uttrycker till skillnad från de andra att hon känner att hon kan prata med sin partner om det hon upplever är jobbigt eftersom han lyssnar. Hon tillägger dock att hon brukar behålla vissa saker för sig själv på grund av att hon inte vill lägga en börda på partnern eller på grund av att hon inte tror att han kommer förstå.

Jämförelse mellan åldersgrupperna

I båda åldersgrupperna beskriver kvinnorna sig själva som de mest kommunikativa. Det är de som inleder känslomässiga samtal, som uppmärksammar brister i kommunikationen och försöker finna strategier till att förbättra den. Kvinnorna tar övervägande mest initiativ till kommunikation, särskilt gällande känslor. I båda grupper beskrivs männen som att de inte tycker det är nödvändigt eller har så stort behov av att samtala, att de har svårt för att prata om jobbiga saker, att de är slutna och drar sig undan. Männen beskrivs vara praktiska och inte lika känslosamma som kvinnorna vilket bidrar till att de ofta har svårt att förstå kvinnornas känslor. Kvinnorna å andra sidan beskriver sig själva som tjatiga, jobbiga, känslosamma och ibland rent ut sagt orimliga. I båda åldersgrupperna är det kvinnan som pratar och mannen som lyssnar. Hon försöker att känna av vad han känner och vill och därefter anpassa sitt beteende efter honom.

Samtliga respondenter i den yngre åldersgruppen känner att de kan prata med sina partners om saker de upplever jobbiga eftersom de upplever att partnern lyssnar och försöker förstå.

Även om männen ofta misslyckas med att förstå kvinnornas känslor, känner kvinnorna sig tacksamma över det faktum att männen åtminstone försöker. Merparten av respondenterna i den äldre åldersgruppen upplever däremot att de inte kan prata med sina partners om jobbiga

18 saker. De flesta respondenter i båda åldersgrupperna uttrycker en önskan om att partnern ska ta mer initiativ till kommunikation, speciellt gällande känslor.

Känslomässigt ansvar

Känslomässigt ansvar innefattar hur parterna bekräftar varandra och tillgodoser varandras känslomässiga behov.

Yngre åldersgruppen

Hälften av respondenterna känner sig sedda, hörda och bekräftade av sina partners eftersom de upplever att deras partners lyssnar, frågar hur de mår och tänker, ger komplimanger och ibland även bekräftar dem fysiskt samt har förståelse för och visar hänsyn till att parterna är olika och reagerar på olika sätt. Likheterna som vidare går att urskilja mellan dessa tre respondenter är att alla delar upplevelsen om att deras känslor i de allra flesta avseenden blir både uppmärksammade och tillgodosedda av partnern. De gånger känslorna inte blivit

tillgodosedda av partnern har enligt en respondent berott på att hon endast gett en antydan till vad hon känner och utifrån det förväntat sig att partnern ska förstå hennes signaler. Samtidigt tillägger hon att det kan vara svårt för honom genom att uttrycka; “han har ju inte någon aning om att jag har dom här känslorna” (Respondent 3). En annan respondent menar att partnerns bemötande är orsaken till att hon ibland inte får sina känslor tillgodosedda. När hon ger uttryck för att vara stressad eller ledsen kan hon ibland uppleva att partnern förminskar hennes känslor genom att säga att det inte går att påverka situationen vilket bidrar till att hon känner sig ensam i något hon inte borde vara ensam i.

Merparten av respondenterna har själva upplevt att de inte alltid tillgodoser sina partners känslomässiga behov men på vilket sätt respondenterna menar att de inte tillgodoser partnerns behov skiljer sig däremot åt. Tre av respondenterna berättar att deras partners behöver bearbeta sina känslor ifred vilket de inte alltid får utrymme till. Respondenterna är eniga om att de borde ge sina partners mer utrymme till att vara ifred men menar att det är svårt att lägga sina egna behov av att kommunicera åt sidan för att tillgodose hans.

Två av respondenterna känner att de inte blir sedda, hörda och bekräftade av sina partners i tillräcklig utsträckning och inte heller får sina känslor uppmärksammade eller tillgodosedda i den mån de har behov av. Båda respondenterna uttrycker att de har ett stort bekräftelsebehov och att deras behov av att bli sedda, hörda och uppmärksammade är större än deras partners vilket kan bidra till att partnern har svårt för att förstå hennes behov eftersom “han ju inte kräver lika mycket” (Respondent 2). En annan förklaring till hans svårigheter att förstå hennes känslomässiga behov är enligt båda respondenterna det faktum att partnern inte är lika känslomässigt lagd som henne och båda två menar att det är lättare för dem att förstå sin partners känslor än tvärtom. På vilket sätt respektive partner inte tillgodoser respektive respondents känslor skiljer sig däremot åt. En respondent menar att hennes partner ibland avvisar henne när hon behöver eller vill prata samt inte kan pausa det han håller på med för stunden för att lyssna på henne. “Då blir han direkt såhär bara kan du vara tyst, ser du inte att