“Om vi bygger starka barn slipper vi laga så många trasiga vuxna”
En kvalitativ studie om socialsekreterares
upplevelser kring barn som bevittnat våld, vilka konsekvenser barnen får och vilket stöd som ges, samt hinder för att kunna hjälpa de utsatta barnen.
Författare: Gabriella Jonsson och Anna Eklöf Handledare: Anna Piasecka
Kandidatuppsats
Abstrakt
The purpose of the study is to seek an understanding of social workers experiences in working with children who have witnessed violence. The study aims to study and analyze what efforts the social services offer children who have witnessed violence, and what difficulties there are for social workers to help children who have
witnessed violence, with the ambition to increase knowledge about what support children who have witnessed violence receive from social services and whether there are factors experienced that make it more difficult for social workers to work with children who have witnessed violence. To answer this purpose, the following questions were asked: According to the social workers, how are children affected by witnessing violence? How does the social service work with these consequences and what support does the social service offer to children who have witnessed violence?
According to the social workers, what are the obstacles to being able to give children that support after they have witnessed violence? To pursue the study, we chose to do a qualitative method and we interviewed five social workers. The essay's results show that the social workers think that the consequences of
witnessing violence are very different for each child. But there is a common picture among the social secretaries that children who witness violence are exposed to great psychological stress. It will also have a negative effect on the children's social, mental and physical well-being. Several times the child has their basic safety removed. The study also shows that social workers experience that they can not always help the children although they want to and believe that the children are in need of help. The result has been analyzed using theories about coping and street level bureaucracies. The coping strategies were mainly helpful in analyzing the first question regarding children's consequences. Street level bureaucracies were
especially helpful in explaining the support provided by social workers to children and the obstacles that may exist in helping children who have been subjected to violence and who have adopted the various coping strategies.
Nyckelord
Socialsekreterare, gräsrotsbyråkrater, coping-strategier, barn, våld
Keywords
Social workers, street-level bureaucrats, coping strategies, children, violence
Tack
Vi vill tacka våra intervjupersoner. Det hade inte varit möjligt att utföra denna studie utan er hjälp. Återigen tack för att ni tog er tiden att berätta om era upplevelser kring det här viktiga ämnet.
Anna och Gabriella Juni 2021
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Problembakgrund 1
1.2 Problemformulering 2
1.3 Syfte och frågeställningar 3
1.4 Centrala begrepp 3
1.4.1 Våld 3
1.4.2 Våld i nära relation 4
1.4.3 Bevittnande av våld 4
1.4.4 Trappan-modellen 4
1.5 Avgränsning 5
2 Tidigare forskning 6
2.1 Våldets konsekvenser för barn 6
2.2 Kartläggning av stöd till barn som bevittnat våld 7 2.3 Utvärdering av stödinsatser till barn som bevittnat våld 8 2.4 Vilket stöd ges barn som bevittnat våld och vilka är hinderna? 8
2.5 Evidensbaserad praktik inom socialt arbete 9
2.6 Socialtjänstens arbete utifrån lagrum och organisatorisk påverkan 10
3 Teori 11
3.1 Coping-strategier för barn 11
3.2 Street Level bureaucrat 13
3.3 Coping-strategier för gräsrotsbyråkrater 14
3.4 Kritisk reflektion av teorival 16
4 Metod 17
4.1 Datainsamlingsmetod 17
4.2 Urval 18
4.3 Bearbetning av intervjuer och analysmetod 18
4.4 Etiska överväganden 19
4.5 Arbetsfördelning 20
4.6 Reflektion kring studiens genomförande och tillförlitlighet 20
4.7 Metoddiskussion 21
5 Resultat och analys 23
5.1 Barnets strategier och påverkan av att ha bevittnat våld 24 5.1.1 Barnets konsekvenser av att ha bevittnat våld 24 5.1.2 Barnets strategier från att ha bevittnat våld 26 5.2 Socialtjänstens stöd till barn som bevittnat våld 31 5.3 Hinder för att kunna ge stöd till barn efter att de bevittnat våld 32
5.3.1 Samtycke 32
5.3.2 Otillräckliga insatser eller handlingsutrymme? 36
5.4 Evidens och kompetens 38
6 Diskussion 39
6.1 Diskussion av resultat utifrån studiens frågeställningar 39
6.2 Kunskapsluckor och vidare forskning 41
7 Referenser 43
Bilagor
Bilaga 1. Informationsbrev 1(3) Bilaga 2. Samtycke till deltagande i forskningsstudie 2(3)
Bilaga 3. Kvalitativ intervjuguide 3(3)
1 Inledning
1.1 Problembakgrund
Det finns ungefär 2,1 miljoner barn i Sverige. Var tionde barn i Sverige har någon gång upplevt våld mellan närstående vuxna (SOU 2019:32). Våld kan ske fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt, ekonomiskt, latent och genom försummelse (Isdal, 2017). Barn som lever i familjer där det förekommer partnervåld beskrivs även vara utsatta för en sorts psykisk barnmisshandel och har en större risk att bli direkt utsatta för våld själva (SOU 2019:32). Våldet som barn bevittnar kan vara av olika
karaktär. Det kan inkludera livshotande eller dödligt våld, tvetydiga hot och våldshandlingar som ligger på gränsen till kriminella handlingar anses vara skrämmande för barn (Stenson, 2002).
Våld i nära relation är ett komplext socialt problem som har flertalet konsekvenser, inte minst för de barn som lever i våldsutsatt miljö. 1 juli 2021 börjar det tidigare förslaget om “barn som bevittnar våld” gälla som lag. Det medför att det blir straffbart att låta barn bevittna våld mellan närstående. Den nya lagen medför även att barn som bevittnat våld betraktas som brottsoffer och straffrättsligt får barnen ett starkare skydd (Betänkande 2020/21:JuU35).
Barn som har bevittnat våld kan få negativa hälsomässiga, sociala och kognitiva konsekvenser. 70 % av de barn som upplevt våld i hemmet mellan vuxna menar att de själva har blivit vittne (Överlien, 2012). Barn som har bevittnat våld kan få olika insatser av kommunens socialtjänst. Det kan bland annat handla om separata insatser och diskussionsgrupper. Den vanligaste insatsen är krissamtal av olika varianter utifrån trappan-modellen (Eriksson & Wycichowska, 2010).
2006 skrev Eriksson m.fl. (2006) att kunskapsområdet gällande insatserna i Sverige präglas av bristande förståelse för effekterna av insatserna och metoder som
utvecklats internt och externt av socialtjänster för att stödja barn som har bevittnat våld. Eriksson m.fl. (2006) påvisade att det fanns en tydlig brist på vetenskaplig och systematisk dokumentation gällande insatser för barn som har bevittnat våld. De påtalade också att det var oroväckande att det inte fanns några longitudinella studier om vilka de långsiktiga effekterna är samt vilken effekt insatser har över tid (ibid).
Det är socialnämndens skyldighet att särskilt beakta och ansvara för att barn som upplevt våld mot eller av närstående får de insatser som barnet behöver (SFS 2001:453). Lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter ska tillämpas i svensk lagstiftning från och med 1 januari 2020. Lagen finns till för barnets säkerhet och ska se till att barn har rätt att uttrycka sig fritt i alla frågor som rör barn.
Det är socialnämndens uppgift att fastställa mål för arbetet med barn som bevittnat våld samt beskriva hur och när målen ska uppnås. De har också ansvaret för att undersöka om utbudet av insatser och sociala tjänster som ges till barn som bevittnat våld tillgodoser kommunens behov. Handläggare i ärenden som rör barn som har bevittnat våld bör förstå hur man pratar med barn om våld samt vilka konsekvenser det kan få för barnet att bevittna våld av eller mot närstående (SOSFS 2014:4).
1.2 Problemformulering
Barn som vanligen upplever våldsamma bråk och skrik mellan vuxna hamnar ofta i mitten av våldet. Utgångspunkten för den här uppsatsen är barn som bevittnat våld.
Barn som har våld som en del av sin vardag utsätts för en långvarig traumatisering och det svåraste ett barn kan uppleva är att dagligen bevittna våld (Hindberg, 2006).
Barn som bevittnat våld har även en större risk att drabbas av svår psykisk ohälsa (Davies & Cummings, 2006).
Hydén (2017) beskriver att mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett av de sociala problem som belysts allra mest de senaste 25 åren. Drygt en fjärdedel av de kvinnor som blivit misshandlade har blivit det av en närstående (ibid). Vår
upplevelse är att det behövs vidare forskning kring barn som har bevittnat våld i hemmet. När vi sökt bland den tidigare forskningen har vi hittat delar som
fortfarande inte är utforskade, vilket väckte ett intresse hos oss att undersöka dessa delar vidare.
I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4) finns direktiv om hur barn som bevittnat våld ska bemötas av socialtjänsten. En utredning hos socialtjänsten ska innefatta vilket behov av stöd och hjälp barnet har på kort och lång sikt, efter att ha bevittnat våld (Socialstyrelsen, 2016). Det är därför av vikt att
undersöka vilka insatser som barn som bevittnat våld erbjuds men även vilka hinder verksamma inom socialtjänsten upplever när de ska bevilja barn som bevittnat våld insatser.
1.3 Syfte och frågeställningar
Studiens syfte är att söka en förståelse för socialsekreterares upplevelser i arbetet med barn som har bevittnat våld. Studien ämnar studera och analysera vilka insatser socialtjänsten erbjuder barn som bevittnat våld, samt vilka svårigheter som finns för socialsekreterare att hjälpa barn som bevittnat våld, med ambitionen att öka
kunskapen om vilket stöd barn som bevittnat våld får av socialtjänsten samt om det finns faktorer som upplevs försvåra arbetet för verksamma inom socialtjänsten i arbetet med barn som bevittnat våld. Studiens frågeställningar är:
• Hur påverkas barn av att bevittna våld enligt socialsekreterarna?
• Hur arbetar socialtjänsten med dessa konsekvenser och vilket stöd erbjuder socialtjänsten till barn som bevittnat våld?
• Vilka hinder finns enligt socialsekreterare för att kunna ge barn stöd efter att de bevittnat våld?
1.4 Centrala begrepp
1.4.1 Våld
Alla handlingar som skadar, skrämmer, plågar eller förolämpar en annan person, och får personen att göra något mot sin vilja eller hindras från att göra de handlingar man vill innefattas av begreppet våld. Våld kan ske fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt, ekonomiskt, latent samt genom försummelse (Black et al. 2011; Isdal, 2008).
Black et al. (2011) lyfter att det fysiska våldet kan ske genom handlingar som exempelvis att slå, sparka eller ruska. Psykiskt våld sker genom användning av språk och kroppsspråk som kränker, skrämmer och kontrollerar andra samt hot om eller nonchalerande. Det sexuella våldet sker genom handlingar som riktas mot andra människors sexualitet, det kan exempelvis handla om sexuella trakasserier eller tvång till sexuella handlingar. Det materiella våldet riktar sig mot att stjäla samt ha sönder eller skada materiella ting, genom att exempelvis slå i väggar och
golv och kasta saker. Det ekonomiska våldet avser att inte tillåta andra att kontrollera sin egen ekonomi, genom att kontinuerligt kontrollera eller begränsa ekonomin. Latent våld innebär att offret har en ständig rädsla för att nytt våld ska uppkomma, detta leder även till att offrets beteende och handlingar ofta omedvetet styrs för att undvika nytt våld. Försummelse innebär att offret begränsas från bland annat den vård, omsorg och tillgång till hygien som krävs. (ibid).
1.4.2 Våld i nära relation
Våld i nära relation innefattar en pågående eller tidigare nära relation mellan offret och våldsutövaren. Det är vanligt att offret har eller har haft en stark känslomässig anknytning till våldsutövaren. Våld i nära relationer förekommer i så väl
heterosexuella som homosexuella relation, men våld i nära relation innefattar även våld mellan syskon och släktingar (Sinsisalo & Moser-Hällen, 2018)
1.4.3 Bevittnande av våld
Bevittna och utsättas för våld är begrepp som återfinns i 5 kapitlet 11 paragrafen Socialtjänstlagen (SFS 2001:453). Då studier har visat att konsekvenserna för barn är desamma oavsett om de bevittnar eller drabbas av våld (Isdal, 2017; Överlien, 2012), väljer vi som författare för studien att använda begreppet bevittnande av våld. Vi som författare har uppfattningen av bevittnandet av våld är att barnet upplevt, reagerat på samt varit en del av, oavsett om barnet sett eller hört våldet eller bara vet om att våld har inträffat, men också när våldet varit riktat direkt mot barnet.
1.4.4 Trappan-modellen
Rädda barnen tog i slutet på 1990-talet första steget till att skapa en modell för att stödja barn som har upplevt våld mellan sina föräldrar (Källström Cater, 2009).
Modellen används vid individuella krissamtal med barn som har upplevt våld. Vid en utvärdering framkommer det att trappan-modellen kan vara till hjälp för att lindra posttraumatisk stress hos barnen samt vara till hjälp för att öka de äldre barnens känsla av en positiv känsla av sammanhang. Barnens allmänna psykiska hälsa och livssituation kan också påverkas positivt. Trappan-modellen är en arbetsmodell som innehåller mellan tre och åtta individuella krisbearbetande samtal. Det centrala i samtalen är att hjälpa barnen att nämna och tala om de våldsamma situationerna de varit med om. Samtal med en av föräldrarna eller båda föräldrarna sker innan och
efter, i det avslutande samtalet är barnet med. Avsikten med dessa samtal är att barnet steg för steg ska kunna tala om våldet (ibid).
1.5 Avgränsning
För att minska risken för utsvävningar och otydlighet har studien avgränsats i specifika områden. Fokus för den här studien är barn som bevittnat våld mellan närstående. Dock finns det en problematik i att särskilja barn som bevittnat våld från barn som själva utsätts för våld. Tidigare studier har lyft att barn som bevittnat våld i hemmet löper större risk att utsättas för barnmisshandel. Bland annat Almqvist &
Broberg (2004) har i sin studie, som genomförts med kvinnor och barn på kvinnojourer i Göteborg, framfört att 62% av dessa barn hade utsatts för en eller flera typer av misshandel av förövaren.
Studien utgår från vad socialsekreterare berättar att deras upplevelser är av barns konsekvenser av att ha bevittnat våld. Studien avgränsas till barn i åldrarna 6-12 år för att kunna tydliggöra våldets olika konsekvenser för barn i låg- och
mellanstadieåldern, då vi också förstår det som att skolan är en stor del av barnets liv. Det framkommer att socialtjänsten inte bara blir upplyst av den utsatta individen själv att hen är i behov av stöd och skydd, utan att de också kan bli upplysta av andra aktörer (Leviner & Eneroth, 2014; Lundén, 2010). I Socialtjänstlagen 14 kap.
1 § återfinns denna anmälningsskyldighet, där det beskrivs att de myndigheter vars verksamheter berör unga är skyldiga att anmäla oro till socialtjänsten, om de
verksamheten får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa (SFS 2001:453).
Ytterligare avgränsning har utförts när det gäller begreppsdefinitionen av barn som bevittnar våld. Vi kommer därmed att använda oss av följande begrepp som har samma betydelse: bevittnande av våld och upplevelse av våld. Vi har inte valt någon avgränsning vad det gäller olika typer av våld, då vi vill inkludera alla barn som upplevt våld i åldrarna 6-12 år samt att vi vill åskådliggöra att det finns olika former av våld.
2 Tidigare forskning
2.1 Våldets konsekvenser för barn
Flera studier har visat på att barn som bevittnat våld i hemmet löper större risk att utveckla psykisk problematik (Jaffe m.fl., 2002). Att bevittna våld i hemmet kan vara traumatiskt och få allvarliga konsekvenser för ett barns anknytning
(Levendovsky m.fl., 2003) och risken för svår psykisk ohälsa ökar exponentiellt (Davies & Cummings, 2006). Barn som bevittnat våld som utövats mot sin mamma kan få konsekvenser som depression och andra emotionella problem, försämrade skolprestationer och psykosomatiska problem (Silva m.fl., 2000). Barn som bevittnat våld mellan närstående beskrivs även få samma, eller likande symptom som barn som är utsatta för direkt våld (Azad & Christianson, 2012; Isdal, 2017;
Överlien, 2012).
I Almqvist och Brobergs (2004) studie kring barn på svenska kvinnojourer uppvisade majoriteten av barnen problem med vänskapsrelationer och/eller övergripande svårigheter i vardagen och hade därmed behov av fortsatt utredning och behandling (ibid). Konsekvenserna hos barn som har bevittnat våld kan också ha en negativ inverkan på barnets sociala relationer. Till exempel kan bevittnandet av våld förstöra relationen till mamman (Davies & Cummings, 2006). Barnen kan likväl förringa eller bagatellisera upplevelserna av våldet för att skydda en förälder eller sig själv (Arnell & Ekbom, 1999). Andra konsekvenser av bevittnande av våld hos barn är att barnet lär sig att våld kan vara ett effektivt sätt att skaffa sig kontroll på. Vissa barn skiljer tankemässigt det våldsamma beteendet från gärningsmannen, vilket kan leda till att barnet har svårt att tolka olika sociala situationer (Cater, 2004). Det finns dessutom barn som tenderar att nyttja antingen passiva eller aggressiva strategier för att lösa konflikter (Jaffe m.fl., 2002). Det har också visat sig att barn till misshandlade mödrar ofta är särskilt omtänksamma, generösa och tillmötesgående (Almqvist & Broberg, 2004). Det är dock klart att alla barn som bevittnar våld inte blir vare sig traumatiserade eller har symtom och svårigheter.
Vissa barn, med hjälp av goda individuella resurser och bra hjälp, kan behärska svåra och smärtsamma upplevelser utan att få bestående men i den psykiska utvecklingen (Werner & Smith, 2003). Ju svårare och mer omfattande våld barnet
bevittnat ökar riskerna för att barnets psykiska hälsa och utveckling påverkas negativt (Pynoos m.fl., 1995). De barn som känner sig utsatta för hot eller barn som känner att de ansvarar för föräldrakonflikter löper större risk att utveckla
psykosocial problematik än barn som inte växer upp under sådana förhållanden (Skopp m.fl., 2005).
Överlien (2012) förklarar i sin artikel “Barn som upplever pappas våld mot mamma – vad säger forskningen?” möjliga konsekvenser för barn som har bevittnat våldet.
Artikeln lyfter även tidigare forskningsresultat som påvisat att de barn som upplever pappas våld mot mamma löper stora risker för negativa psykologiska konsekvenser, som exempelvis ökad aggressivitet, risk för depression, ångest och oro. Artikeln åskådliggör också de långsiktiga konsekvenserna för barn som upplevt och bevittnat våld i hemmet. Enligt Överlien (2012) finns det ett påtagligt samband mellan att som barn bevittna en förälders våld mot den andra och psykologisk och social problematik senare i livet, såsom depression, traumasymptom och alkoholism.
2.2 Kartläggning av stöd till barn som bevittnat våld
År 2010 kartlade Eriksson och Wycichowska (2010) verksamheter som var riktade till barn som upplevt och bevittnat våld. Studien byggde på en enkätundersökning från kvinnojourer och barn- och ungdomspsykiatriska kliniker och kommunala hemsidor. Kartläggningens resultat påvisade att stödet för barn som upplevt och bevittnat våld har ökat. Flera kommuner gav stöd till barn som har upplevt våld genom att tillhandahålla separata insatser och diskussionsgrupper. Individuella krissamtal beskrevs som den vanligaste insatsen som gavs till barnen. Krissamtalen var i de flesta fall olika varianter av trappan-samtal. Även om stödet till barn som bevittnat våld har ökat, tror man att det saknas uppmärksamhet på barns deltagande och medbestämmande. Det våld barnet bevittnar måste upphöra innan riktade stöd- och hjälpinsatser sätts in. Barn ska ses i sitt sammanhang i förhållande till sina närmaste omsorgspersoner, som också kan vara i behov av stöd (Eriksson &
Wycichowska, 2010).
2.3 Utvärdering av stödinsatser till barn som bevittnat våld
Broberg et al. (2011) utvärderade effekterna av stödinsatserna till barn som bevittnat våld genom en jämförande studie genomförd vid tre mätningstillfällen. Barns rättigheter enligt FN:s barnkonvention, var en central del för forskarna då de ville förstå vilket skydd, stöd och delaktighet som erbjuds barn som bevittnat våld.
Slutsatserna var att barn som bevittnat våld hade fler symtom på psykisk ohälsa än barn i allmänhet. Barnen är i behov av kortsiktigt och långsiktigt stöd och
behandling. Barn som fick riktade insatser och stöd utvecklades positivt och i dessa grupper hade den psykiska ohälsan minskat. Barnens ångest hade minskat och de hanterade olika känslor som sorg och ilska på ett bättre sätt (ibid). Broberg et al.
(2011) betonade att stödet måste vara evidensbaserat och anpassas efter barnet och dess behov. Barnperspektivet måste stärkas så att barn kan delta i insatserna, även om föräldrarna är oense. Det krävs att socialtjänsten fokuserar på att våldet måste upphöra, eftersom det är svårt för barn att tillgodogöra sig olika insatser innan de befinner sig i en trygg miljö. Problematiken kring det faktum att många barn med stora behov inte får det stöd de behöver eftersom deras föräldrar ignorerar deras behov lyfts i studien. Stor vikt läggs därför vid att anpassa stöd och insatser för att nå även de mest utsatta barnen (Broberg et al., 2011).
2.4 Vilket stöd ges barn som bevittnat våld och vilka är hinderna?
I Sverige har kunskap om hur barn påverkas av våld mot sina mammor en inverkan på utformningen av olika insatser för barn och/eller föräldrar (Eriksson et al., 2006;
Hydén, 2005). Från år 2006 till 2010 hade stödet till barn som bevittnat våld ökat kraftigt i hela Sverige. Verksamheterna erbjöd då insatser på både individ- och gruppnivå (Eriksson & Wycichowska, 2010). I Sverige är den vanligaste typen av stödinsats samtal på individnivå, främst baserad på "Trappan-modellen". Andra sätt att ge individuella stödinsatser till barn som har utsatts för våld är till exempel att använda olika behandlingsmetoder som riktar sig till personer som har drabbats av traumatisering, såsom kognitiv beteendeterapi eller familjeterapi inom barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar (Eriksson m.fl., 2006). Det finns fyra olika teman som barn och ungdomar beskrivit som extra värdefulla aspekter av relationen med familjerådgivare när barnen beviljas insatser. De fyra viktiga delarna som lyfts fram är, möjligheten att prata, en modell för andra relationer, och "gå in och ut ur"
ämnet våld, som värderades av de yngre tonåringarna samt att ungdomen lyssnades på "nästan som en vuxen", vilket uppskattades av de äldre tonåringarna (Källström, 2019)
Gällande gruppsamtal har man lyft barngrupper med parallella mammagrupper. År 2006 skrev Eriksson m.fl. (2006) att kunskapsområdet gällande insatserna i Sverige präglas av bristande förståelse för effekterna av insatserna och metoder som
utvecklats internt och externt av socialtjänster för att stödja barn som har bevittnat våld (Eriksson m.fl., 2006).
År 2007 beskrev Christensen (2007) att Sverige fortfarande befann sig i
uppbyggnaden av både ”evidensbaserade metoder” och ”evidens om metoder” som behövs för att ge barnen rätt stöd. För att på ett mer organiserat sätt ge kunskap om insatserna till dessa barn framstod det som nödvändigt att bedriva forskning om individuella insatser och gruppbaserade insatser. Där insatsernas fokus bör läggas på mer generella insatser snarare än att vara specifikt inriktade på att hjälpa barn och mammor att hantera det våld de varit utsatta för. Eriksson m.fl., (2006) beskrev år 2006 att det fanns en uppenbar brist på vetenskaplig och systematisk dokumentation när det gäller insatser kring barn som bevittnat våld. De påtalar också att det var oroväckande att det inte fanns några longitudinella studier om vilka de långsiktiga effekterna är samt vilken effekt insatser har över tid (ibid).
2.5 Evidensbaserad praktik inom socialt arbete
Grundtanken med evidensbaserad praktik är att föra samman teori och praktik. Detta ställer högre krav på att det professionella arbetet ska byggas på evidens samt att besluten som tas stödjer på evidensbaserade kriterier (Avby, 2016). Alexanderson (2016) anser att evidensbaserad praktik syftar till att motverka fenomenet att socialarbetares beslut och beteenden baseras på personliga erfarenheter (ibid). För att en viss metod eller ett specifikt sätt att arbeta ska kunna betecknas som
evidensbaserat krävs det att den har prövats mot bakgrund av de vetenskapliga kriterier som krävs för det (SOU 2008:18).
Evidensbaserat socialt arbete grundar sig i att arbetet ska syfta till att skapa förbättringar för de människor som är i behov av hjälp. Fokus ligger i den
verksamhet som socialarbetare arbetar med, alltså de insatser som ges till klienter, där en del av syftet är att uppnå värde och resultat för klienterna. Men eftersom socialtjänsten ska fungera som det sista skyddsnätet, där varken den enskilda individen, familjen eller andra välfärdstjänster kan ingripa, medför det svårigheter i socialtjänstens möjligheter att hitta kunskap om insatser som är effektiva (Tengvald, 2003).
2.6 Socialtjänstens arbete utifrån lagrum och organisatorisk påverkan
Beslutsfattare som arbetar med barn i det sociala arbetet har bland annat som uppgift att skydda barn som far illa. Ibland kan dessa beslut innebära att de får göra det genom tvångslagstiftning där barnet omhändertas, antingen mot sin egen vilja eller mot sin förälders vilja. Hultman, Forkby och Höjer (2017) beskriver att det i Sverige finns direktiv om att det sociala arbetet med så väl barn som föräldrar ska genomsyras av samarbete. Tvångsåtgärder ska således användas i sista hand då det bedöms att barnet befinner sig i en stor risk att få sin hälsa och utveckling skadad.
När samtycke saknas är det Förvaltningsrätten som beslutar om tvångsvård (LVU 4§). Om det är troligt att ett barn är i behov av vård enligt LVU, det finns ett akut behov av vård och det finns en risk att den unges hälsa eller utveckling skadas kan socialnämnden besluta att den som är under 20 år omedelbart ska omhändertas (LVU 6§).
År 2011 skrev Svensson (2011) en artikel vars syfte var att analysera olika former av kontroll, styrning, legitimitet samt ansvar med förklaring från sjukvård, skola och socialtjänst i offentlig sektor. Svensson (2011) diskuterar hur kollegialitet och professionalism inom yrket kopplas och sammanvävs i relation till organisatorisk styrning och således hur ansvar utformas och beordras. Svensson (2011) anser att socialsekreterare har utrymme för tolkning när de tillämpar lagar och kommunala riktlinjer och därför har möjlighet att välja mellan alternativa lösningar. Svensson (2011) anser att socialsekreterare också måste vara ansvariga för de beslut de fattar och konsekvenserna av besluten för all inblandad personal.
Socialsekreterare förhåller sig inte bara till befintliga lagrum och riktlinjer, utan det finns även andra krav som har inverkan på deras arbete. Staten har tilldelat olika offentligt styrda organisationer olika uppgifter som alla har krav på utförande.
Socialnämnden arbete styrs av ett nationellt system bestående av instrument, verktyg och metoder där det finns stora krav på effektivisering (Johansson et al., 2015). Enligt Johansson et al. (2015) brukar tänkbara problem och hinder lösas genom en utökad byråkrati.
3 Teori
I teoriavsnittet beskrivs den teoretiska referensram som utgåtts från vid analysen av den empiri som samlats in. De teorier som valts är Richard Lazarus och Susan Folkman (1984) begrepp coping och Michael Lipskys (2010) begrepp “Street Level bureaucrat” samt coping för gräsrotsbyråkrater.
3.1 Coping-strategier för barn
År 1984 förklarade Lazarus och Folkman (1984) begreppet coping som ett sätt att göra det möjligt att se på det negativa med ett mer positivt ljus. Coping som process kan i det långsiktiga vara en form av sorg som existerar över tid, men som ändrar form under processens gång. Hela processen kan ta från några månader till att hålla på i flera år. Processen kan också se ut på olika sätt då olika individer kan ha olika coping-strategier och emotionella svårigheter (ibid). En definition av begreppet coping ges i boken där de förklarar coping som:
“constantly changing cognitive and behavioral efforts to manage specific external and/or internal demands that are appraised as taxing or exceeding the resources of the person.” (Lazarus & Folkman 1984, s. 141).
Det ses alltså som en strategi för en individ att hantera stress, och sättet att hantera stressen på kan se olika ut från person till person (Lazarus & Folkman, 1984).
Brattberg (2008) betonar också att vilka strategier en individ använder sig av är beroende på hens personlighet. Det har också en betydelse i vilket tärande stadie individen befinner sig i eller stöter på.
Coping kan antingen ske på ett passivt eller aktivt sätt. Passiv coping innebär att det sker en omedveten process hos människor som de handlar utifrån. Det som
huvudsakligen är vanligt vid en passiv coping-strategi är undvikande och att personen får katastroftankar. Personen försöker minska sin stress, exempelvis
genom att intala sig att stressen inte existerar. Ett annat sätt kan vara att försöka fly från stressen genom olika typer av missbruk. Aktiv coping innebär att individen försöker hantera stressen och övervinna den. Hen börjar tänka positivt och har en strävan att försöka lösa problemet och bli av med stressen som hen känner (Brattberg, 2008).
Brattberg (2008) belyser den undvikande strategin vilken är en passiv coping- strategi. Denna inriktning lägger fokus på att undvika det aktuella problemet. Detta kan ta sig i uttryck på olika vis, dels genom förnekande, undvikande, men det kan också leda till att det växer fram ett kontrollbehov hos individen (ibid).
Lazarus och Folkman (1984) framför också att det huvudsakligen finns två olika inriktningar. De strategier som är emotionellt inriktade och de som är
probleminriktade. Den emotionellt inriktade copingen innebär att det pågår kognitiva processer hos individen med målet att reducera den känslomässiga belastningen. Detta kan ske på olika sätt, bland annat genom undvikande, förminska känslor, plocka ut det som är bra i det negativa. Författarna menar att trots att en jobbig situation omvärderas och förändras av individen, bör hen vara medveten om att hen ljuger för sig själv när denna strategi används. Individer som använder denna form av strategier gör det för att kunna känna optimism och hoppfullhet. Dock hävdar författarna att en individ för att må bättre först måste känna sig sämre innan (ibid).
De probleminriktade strategierna handlar om en strävan att lösa problemet. Den problemfokuserade copingen innefattar två strategier. Den första handlar om att hitta lösningar i den miljö individen befinner sig i utan att förändra situationen hen lever i. I den andra ligger fokus på det inre, det vill säga strategier som handlar om att utföra kognitiva och motiverande förändringar. Det kan bland annat innebära att man ändrar tankesätt, lär sig nya saker eller utveckla eller ändra sina ambitioner.
Vanligtvis används dessa strategier samtidigt snarare än att individen bara använder en strategi (Lazarus & Folkman, 1984).
Det framkommer att en persons copingförmåga påverkas mycket av individens sociala omgivning och sociala nätverket, hens resurser och de förväntningar som hen har på sig. En ökad självtillit samt minskad stress gynnas av relationer och att
individen har ett nätverk som hen kan luta sig mot. Copingförmågan påverkas också av andra aspekter som exempelvis hälsa, fysisk miljö och kognitiv uppfattning (Brattberg, 2008).
3.2 Street Level bureaucrat
Vi använde oss av Michael Lipskys (2010) begrepp “Street Level bureaucrat”, på svenska “gräsrotsbyråkrati”. Begreppet berör den offentliga sektorns anställda vilka utför myndighetsutövning och har konkret kontakt med brukare. Begreppet har för avsikt att studera socialsekreterares handlingsutrymme inom den offentliga sektorn (ibid). I denna studie är det socialsekreterarna som vi intervjuat som är
gräsrotsbyråkraterna. Vi kommer även belysa Lipskys teori om coping-strategier i relation till gräsrotsbyråkrater.
Lipsky (2010) lyfte att gräsrotsbyråkrater hamnar i en situation där de dels ska möta klienten och deras behov, dels också följa de organisatoriska målsättningar som finns. Socialarbetaren har i teorin chansen att besluta kring vad för stöd och insatser som ges, men i det faktiska arbetet styrs gräsrotsbyråkraterna av den organisatoriska strävan kring effektivisering och ekonomiska aspekter (ibid). Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) förklarar att begreppet gräsrotsbyråkrat är till hjälp för att förklara den position som socialarbetare innehar när de i arbetet är representanter för en myndighet i mötet med klienter. Socialarbetaren har ett begränsat
handlingsutrymme till följd av de ramar som organisationen skapat. Det är socialarbetarens uppdrag att koppla samman klientens behov med organisationens mål och försöka uppnå en nöjdhet hos båda parter (ibid). Lipsky (2010) åskådliggör dessutom att de beslut som tas kommer att generera skilda reaktioner hos klienterna.
Eftersom det är gräsrotsbyråkraten som har kontakten med klienten är det också hen som får bemöta de reaktioner som uppstår.
Samtidigt finns det lagar och riktlinjer som har en inverkan på socialarbetarens beslut och hur hen exempelvis bemöter klienten. Dessa lagar kan såväl ha en negativ effekt på handlingsutrymmet samtidigt som de kan användas för att hänvisas till för att undgå ångesten som eventuellt kan framkomma då det uppstår konflikter mellan organisationens riktlinjer och socialarbetarens egna värderingar. Likaså kan
riktlinjerna inom organisationen användas som en stöttepelare då
handlingsutrymmet känns för omfattande. Vanligtvis är det gräsrotsbyråkraten som blir kritiskt granskad av medborgarna och får flera olika krav ställda på sig. Detta gör att det blir svårt att uppnå nöjdhet hos de inblandade (Lipsky, 2010).
Ändamålet med arbetet för en gräsrotsbyråkrat är att besluta om sanktioner eller insatser för enskilda individer, detta förstås därför vara en form av maktutövning.
En av de utmaningar som gräsrotsbyråkraten har framför sig är balansen mellan att hjälpa och att kontrollera personen (Lipsky, 2010).
Enligt Lipsky (2010) ska socialsekreteraren inte bara finna balansen mellan hjälp och kontroll. Socialsekreteraren ska också hitta balans mellan att följa riktlinjer och regler utifrån varje enskild individ och situation och även behandla alla lika
samtidigt som vissa individer ibland behöver mer (ibid). Alltså behöver socialsekreteraren både följa lagar, riktlinjer och regler men samtidigt kunna anpassa sig utifrån situation och individ, men också veta vilka gånger flexibilitet passar bäst och vilka gånger lagar, regler, och riktlinjer står högre.
Lipsky (2010) åskådliggör ett dilemma för socialsekreterare. Med
socialsekreterarens handlingsutrymme vill de hjälpa utsatta individer samtidigt som det begränsas av bristande resurser och organisatoriska riktlinjer. Detta leder till att socialsekreteraren arbetar fram egna arbetsmetoder och rutiner som förenklar arbetet med att både ta hänsyn till riktlinjer och samtidigt kunna erbjuda stöd för de olika behov varje individ.
3.3 Coping-strategier för gräsrotsbyråkrater
I situationer där gräsrotsbyråkrater känner korstryck å ena sidan från
organisationens resurser och å andra sidan från klienternas håll, använder de sig av olika strategier för att ha möjlighet att prestera tillräckligt bra i stället för vad som är det mest gynnsamma (Vedung, 2015). Gräsrotsbyråkrater har svårt att kunna
tillfredsställa klienters behov och krav fullt ut samt att de upplever enskilda individers krav som de inte kan uppfylla i relation till de tillgängliga resurserna.
Denna situation leder till att gräsrotsbyråkrater hamnar i situationer som för dem är ogynnsamma (ibid). För att gräsrotsbyråkrater inte ska bli psykiskt utmattade med
oändliga krav, måste de därför tillämpa det som Lipsky (2010) kallar coping- strategier (Vedung, 2015).
Enligt Lipsky (2010) innebär gräsrotsbyråkraternas arbete att man skapar olika informella coping-strategier. Thorén (2012) förklarar att dessa strategier betraktas som relativt undermedvetna bland de anställda inom verksamheten och strategierna fastställer samt vad olika policys innehåller. Winter & Nielsen (2008) menar att coping-strategier betraktas som en förlust för både gräsrotsbyråkrater och klienter.
Gräsrotsbyråkrater har höga ambitioner kring att göra ett bra jobb och mår dåligt över att använda coping-strategier (ibid). Gräsrotsbyråkrater måste dessutom bemöta klienter annorlunda gentemot hur de själva önskar att kunna bemöta klienten. Klienterna har inte makten att kunna få det som klienterna tycker är önskvärt. Det kan därför betraktas som att det är en förlust för båda parter när gräsrotsbyråkrater tillämpar coping-strategier (Winter & Nielsen, 2008). I en sammanställning gjord av Vedung (2015) lyfter han fram de olika strategierna.
Vedung (2015) belyser två strategier som gräsrotsbyråkraterna tillämpar för att minska och slippa tung arbetsbörda, att minska klientefterfrågan för service även kallad “limit client demand” samt gräddskumning även kallad “creaming”.
Limit client demand-strategin innefattar åtgärder som att minska spridningen av serviceinformation, kräva att kunder väntar eller hindrar dem från att ta kontakt genom att göra sig otillgänglig (Vedung, 2015). Det kan också leda till att
gräsrotsbyråkraten skickar vidare mer komplicerade klienter till andra myndigheter.
Gräsrotsbyråkraten kan också favorisera de klienter som kan gynna hens egen självbekräftelse (ibid). Vedung (2015) beskriver att creaming-strategin handlar om att gräsrotsbyråkraten koncentrerar sig på ett begränsat antal utvalda klienter och väljer de klienter som inte kommer vara särskilt svåra att hjälpa. De väljer således ut de fall som verkar lovande och mindre komplicerade (ibid). Vedung (2015) menar att gräsrotsbyråkraternas copingmekanismer är så vanligt förekommande i
utförandet, vilket medför andra sidospår. Vilket även överensstämmer med Lipskys (2010) uttalande om att gräsrotsbyråkraterna är policymakare, då de fattar politiska beslut och policys baserat på ett stort antal alternativ när de arbetar med klienter.
Winter och Nielsen (2008) upplevde en kunskapslucka i Lipskys (2010) teorier om gräsrotsbyråkraters copingmekanismer. De menade att Lipskys (2010) teorier i detalj inte lyckades beskriva hur de olika strategierna kunde nyttjas av
gräsrotsbyråkrater i svåra situationer, vilket föranledde till att de själva försökte fylla denna kunskapslucka. Vår studie inkluderar endast Lipskys teorier, men det är viktigt att förstå att det finns de som upplever att teorin inte går att nyttjas i alla sammanhang och det bör även tas i beaktande i denna studie.
3.4 Kritisk reflektion av teorival
Vi har under arbetets gång reflekterat över val av teorier och teoriernas relevans i relation till studien. Teorierna valdes till sist utifrån den empiri som samlats in.
De coping-strategier som Lazarus & Folkmans (1984) mynnade, användes för att förstå socialsekreterarnas berättelser av vad barn kan få för konsekvenser av att ha bevittnat våld i nära relationer. Det kan vara viktigt att lyfta att det inte är utifrån barnens egna upplevelser och berättelser som vi kan analysera deras olika coping- strategier, utan detta sker genom det socialsekreterare berättat om barns
konsekvenser och strategier.
Michael Lipskys (2010) begrepp “Street Level bureaucrat”, användes för att förstå den kontext som intervjupersonerna som socialsekreterare befinner sig i. Den uppfattades också vara behjälplig för att förstå de svårigheter och hinder som yrkesrollen kan leda till då de både ska förhålla sig till de individer de möter men också organisationens riktlinjer samt lagar. Eftersom vi fann det intressant att se coping i relation till barn konsekvenser uppmärksammade vi även Lipskys teori om coping. Lipsys (2010) teori om gräsrotsbyråkraters coping-strategier kommer därför att användas för att förstå hur socialsekreterares spänningar mellan klienter och resurser. Där de med hjälp av coping-strategier hanterar tung arbetsbörda och komplexa arbetsuppgifter i sin yrkesroll.
Barns coping-strategier har främst varit till hjälp för att analysera den första
frågeställningen angående barns konsekvenser. Gräsrotsbyråkrati, socialsekreterares handlingsutrymme och coping-strategier har varit behjälpliga att förklara det stöd
som socialsekreterare ger och vilka hinder som kan finnas för att hjälpa de barn som utsatts för våld och som anammat de olika coping-strategierna.
4 Metod
I detta metodavsnitt framförs datainsamlingsmetoden, urval, intervju- och
analysmetod, etiska överväganden samt reflektion kring studiens genomförande och tillförlitlighet.
4.1 Datainsamlingsmetod
Studien baserades på en kvalitativ forskningsmetod och vi genomförde semi- strukturerade intervjuer med socialsekreterare som har erfarenhet av barn som bevittnat våld. Eriksson-Zetterqvist och Ahrne (2015) beskriver att man vid en kvalitativ forskningsmetod vill få fram en fördjupad och detaljerad uppfattning av det som studeras och ligger i centrum. Inom den kvalitativa forskningen är det vanligast att genomföra intervjuer. Vid en kvalitativ forskning återger forskaren informanternas synsätt och åsikter, det som respondenterna berättar blir således enbart utifrån dem själva och inte forskarens värderingar eller åsikter (Yin, 2013).
Detta tolkas som att det är en fördel för vår studie där vi bland annat ville söka en förståelse för socialsekreterares upplevelser i arbetet med barn som har bevittnat våld. Intervjuerna genomfördes digitalt på grund av coronapandemin, där
socialsekreterarna fick möjlighet att välja mellan Teams, Zoom och telefonsamtal.
Intervjuerna har varit cirka 60 minuter långa och samtliga intervjuer har skett enskilt med intervjupersonerna och författarna.
Yin (2013) beskriver även att informanten genom kvalitativ data blir fri i sin skildring av det som ska forskas på utifrån att forskarna inte har ett frågeformulär som bestämt måste följas vilket gör att den sociala interaktionen mellan forskare och informant blir mer lättsam (ibid). Vi utgick utifrån ett frågeformulär där Anna ställde de planerade frågorna och där Gabriella fokuserade på att ställa följdfrågor för att fånga upp ännu mer betydelsefull empiri. Denna metod föll sig därför väl, då vi hade ett formulär att utgå ifrån, men formuläret gav utrymme för lämpliga följdfrågor och exempel.
4.2 Urval
Yin (2013) beskriver att det finns utmaningar i att veta vilka enheter den som utför studien väljer ut och varför samt hur många enheter som ska vara med. I kvalitativ forskning görs urvalet oftast medvetet och syftet är att välja enheter som berättar mest och som kan bidra till relevant information kring studiens ämne (ibid). Urvalet av respondenter grundade sig huvudsakligen i målsättningen att få intressant och viktig information i relation till problemformuleringen, men även efter vilka respondenter som ville ställa upp. Utifrån studiens syfte ämnade vi intervjua
socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar. Enligt Yin (2013) är detta ett avsiktligt urval, då vi gör ett medvetet val kring vilken enhet socialsekreterarna jobbar inom. Avsiktliga val ger möjlighet till att få den mest relevanta datan till studien. Utifrån vår avgränsning väljer vi att göra ett medvetet val för att få tillgång till väsentlig empiri för vår studie. Genom att intervjua sex socialarbetare från olika kommuner fick vi ett bredare perspektiv och ökad tillförlitlighet (jmfr. Yin, 2013).
4.3 Bearbetning av intervjuer och analysmetod
Vår intervjuguide utgick från tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter. De olika frågorna i intervjuguiden har kategoriserats utifrån bland annat vilka
konsekvenser våldet har för barnen, vilket stöd som kan ges samt hinder som finns.
Efter att vi genomförde intervjuerna transkriberade vi dem ordagrant. Vi bearbetade sedan texterna från intervjuerna för att underlätta läsbarheten och ord som bara används i talspråk kommer att tas bort så som “ehm”. Innehållsanalys innebär att forskaren skapar en överskådlighet av den insamlade datan. Innehållsanalys brukas för att tolka och analysera texters innehåll, syfte och mening och har för avsikt att skapa kategorisering av teman och mönster i den data som ska analyseras
(Graneheim & Lundman, 2003). Vår innehållsanalys består av kodningar för att välja ut det som var relevant för studiens syfte samt skapa en överskådlighet av det intervjumaterial som vi fick in för att sedan underlätta analysen av detta material i förhållande till teorierna. Kodningen utförde vi genom att markera meningar och citat som ansågs vara viktiga och relevanta i olika färger. Vi har valt följande kodningar: Barns konsekvenser och strategier, insatser, hinder. Genom att skapa kodningar så strukturerar forskare sitt material. Jönson (2010) beskriver att syftet med kodningar är att hitta mönster och organisera material, vilket är den del i
analysen. Utifrån vår tidigare forskning och våra intervjuer har vi gjort kodningar.
Vi valde att göra kodningar för att kunna hitta strukturer i vår insamlade empiri samt att kunna organisera materialet för att underlätta analysen av det insamlade
materialet. Den insamlande empirin har sedan analyserats i relation till tidigare forskning och teori.
4.4 Etiska överväganden
Etiska överväganden och riktlinjer har stor betydelse för forskningens kvalitet, genomförande samt hur resultat av den forskning som utförts har skett på ett ansvarsfullt tillvägagångssätt och kan nyttjas för att förbättra samhället. Samtliga personer i forskningsprocessen bör ha en kontinuerlig dialog om etiska frågor (Vetenskapsrådet, 2017). Vi har reflekterat kring att denna studie berör barn och beaktat att vi inte får intervjua barn av etiska skäl. Vi har därför gjort övervägningar kring vikten av att lyfta barnperspektivet samt vikten av att fokusera på
socialsekreterares nämnda upplevelser då det är studiens främsta syfte. Det finns även lagar som reglerar etiken inom forskning. Lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor har som avsikt att skydda den enskilde och dennes människovärde i forskningen. Detta betyder att forskning i vissa situationer ska etikprövas om forskningen uppfyller de krav som står i lagen. I 3 § pkt 1 beskrivs det att personuppgifter av känslig karaktär är otillåtet om den enskilde inte har lämnat sitt samtycke. Denna studie genomgick dock inte en etikprövning eftersom högskolestudier inte ingår i denna lag enligt 2 § (2003:460). Det var ändå väsentligt att vi vid skrivandet av denna uppsats höll en god forskningssed.
Under studien beaktade vi Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska riktlinjer som delas in i fyra huvudkrav: Informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och
nyttjandekravet. Informationskravet har för avsikt att deltagarna ska få information om såväl studiens syfte som intervjuns upplägg och genomförande (ibid). Genom att skicka ut ett informationsbrev (se bilaga 1) i samband med intervjuförfrågan förhöll vi oss till informations- och samtyckeskravet. Informationsbrevet inrymde en redogörelse av studiens syfte, således har vi uppfyllt informationskravet.
Samtyckeskravet innebär att forskaren måste få samtycke från deltagarna i studien.
Det betyder även att deltagaren själv kan bestämma hur länge hen ska medverka och
ska kunna avbryta utan några konsekvenser (Vetenskapsrådet, 2002). Samtycke från respondenterna inhämtades både via e-post och muntligt när intervjun började. Vi klargjorde i början av intervjun att de fick avbryta intervjun eller undvika vissa frågor om de ville. Vi förhöll oss till konfidentialitetskravet som syftar till att se till så att personuppgifter bevaras på ett sätt så att ingen utomstående ska kunna ta del av uppgifterna samt att information om enskilda individer inte ska vara identifierbar av andra (Vetenskapsrådet, 2002). Nyttjandekravet innefattar att information om enskilda individer bara får nyttjas för forskningsändamål och den insamlade datan ska endast användas för det vetenskapliga syftet med forskningen (ibid).
4.5 Arbetsfördelning
Under arbetet med uppsatsen har vi haft ett gemensamt dokument som båda skrivit i. Problembakgrunden och problemformuleringen skrevs tillsammans. De centrala begreppen, större delen av tidigare forskning skrev Gabriella. Anna skrev
majoriteten på teoriavsnittet samt metoddelen. Hela tiden har vi strävat efter att ha en jämn arbetsfördelning där vi delat upp det vi skrivit om utifrån intresse. Det den ena har skrivit har den andra läst igenom och utvecklat vid behov. I samband med intervjuerna delades ansvaret upp, Anna ställde alla frågor utifrån formuläret och Gabriella kom in med följdfrågor och bad om förtydligande och exempel. Vi transkriberade tre intervjuer var och därefter kodade vi dem tillsammans. Slutligen skrev vi analys- och resultatdelen och diskussionen gemensamt, dels genom att sitta uppkopplade digitalt, dels i verkligheten.
4.6 Reflektion kring studiens genomförande och tillförlitlighet
För att höja kvalitén på en studie är det viktigt att reflektera kring genomförande och tillförlitlighet (Yin, 2013). Vi valde att reflektera kring tillförlitlighet i stället för begreppen validitet och reliabilitet då vissa forskare har synpunkter kring att begreppet tillförlitlighet är mer anpassat till kvalitativ forskning. Detta begrepp innehåller fyra grunder: trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och forskarens möjligheter att styra och konfirmera (Bryman, 2018).
Det första begreppet trovärdighet innefattar bland annat att det resultat som framförs är trovärdigt även för läsaren. Det är också av vikt att som forskare beakta de etiska riktlinjer som finns vid studiens genomförande (Bryman, 2018). Vi har strävat efter
att uppnå detta genom att följa de forskningsetiska riktlinjerna. Det har också varit till vår fördel att vi under intervjuerna har kunnat ställa följdfrågor för att öka vår förståelse genom svaren på studiens frågeställningar som beskrivs i resultat- och analysdelen. Genom intervjuerna har vi inte kunnat fånga upp vad våra
intervjupersoner gör eller vad de tänker kring detta sociala problem i praktiken, däremot försöker vi återge det som intervjupersonerna har berättat för oss kring deras arbete med barn som bevittnat våld.
Överförbarhet är det andra begreppet vilket berör om studiens resultat kan överföras från två skilda grupper i olika miljöer. Det beskrivs att ett litet urval påverkar generaliserbarheten av resultaten till andra situationer (Bryman 2018). Eftersom vi enbart har sex intervjuer är vi osäkra på om denna studie kommer kunna
generaliseras till andra grupper i andra miljöer. Studiens pålitlighet är den tredje aspekten som författare behöver ta hänsyn till. Detta innebär att forskarna behöver ha ett kritiskt förhållningssätt till sin egen forskning. Det kan också vara en fördel att ta hjälp av någon som kan läsa studien ur ett annat perspektiv (Bryman, 2018).
Genom handledning och opponeringar har vi fått användbar kritik. Vi har dessutom bett två klasskamrater att läsa texten och ge synpunkter. Slutligen handlar
tillförlitlighet också om forskarens möjlighet att styra och konfirmera. I kvalitativ forskning är det inte fullt möjligt att vara helt objektiv (Bryman, 2018). För att styrka och konfirmera denna studie har vi medvetet valt bort intervjupersoner från tidigare arbetsplatser och på sätt utan avsikt påverkat studiens resultat. Under studiens gång har det också varit viktigt för oss att påminna varandra att utelämna våra egna personliga åsikter och värderingar för att inte påverka studiens
tillförlitlighet på ett negativt sätt.
4.7 Metoddiskussion
Vi valde en åldersgrupp mellan 6-12 år. Vi förstår att detta kan medfört att vi tappat en del av barnen som upplevt våld och att vi därför inte heller fått en heltäckande bild av våldets konsekvenser i alla åldrar. Vi valde denna ålder för att kunna avgränsa oss till en mindre målgrupp och därmed kunna bidra med en forskning som central för denna målgrupp.
Vi förstår även att det finns en viss komplexitet i att socialsekreterarna beskrev deras upplevelser av barns konsekvenser av våld. Vi har diskuterat kring denna komplexitet för att kunna få fram bästa möjliga resultat. På grund av etiska principer fick vi inte intervjua barn, vilket ledde fram till att vi valde att intervjua
socialsekreterare som har erfarenhet och kunskap kring barn som bevittnar våld.
Vi valde att inkludera alla typer av våld för att kunna få en bred bild av
konsekvenserna hos barnen och deras upplevelser. Detta gav oss både ett bredare forskningsunderlag och inkluderar alla barn i åldern 6-12 år. Vår upplevelse var att det är viktigt att inkludera alla typer av våld för att kunna synliggöra och lyfta fram att barn utsätts för olika typer av våld och det kan medföra olika konsekvenser.
Vi hade svårigheter med att nå fram till intervjupersoner som har varit intresserade av att ställa upp på intervjuer. Trots att vi tidigt under våren skickade ut
förfrågningar till studien till 53 kommuner runt om i Sverige var intresset litet, endast fyra stycken intervjupersoner svarade via mail och ville delta i studien. På grund av bristen på intervjupersoner lades en förfrågan ut i en Facebookgrupp för yrkesverksamma socionomer om någon av dem ville delta i studien. Två personer ville då ställa upp på intervju. När den sjätte intervjun skulle genomföras dök intervjupersonen aldrig upp vilket gjorde att vi stod med för få intervjupersoner återigen. Samtal ringdes till en ytterligare socialtjänst och vi fick en intervju under uppsatsens sista vecka. Det är en svaghet för studien att vi inte lyckades få tag på fler intervjupersoner samt att den sista intervjun fick adderas när resultat och analys var under uppbyggnad. En styrka i studien har varit att samtliga intervjupersoner har varit positivt inställda till att delta och svara på frågor, vissa av dem har återkommit för att förtydliga eller lägga till ytterligare information. En svaghet som vi
identifierat efter studien är att vi inte hade möjlighet att testa intervjufrågorna på någon utomstående innan första intervjutillfället. Enligt Bryman (2018) är det betydelsefullt att ha frågor som inte är låsta utan att frågorna har möjlighet att förändras om det uppstår svårigheter med att förstå eller att de utelämnar viktig information. En del som kan betraktas både som en styrka och en svaghet är att intervjuerna utmynnade i olika bredd på svaren. Detta har föranlett till att vi
använder oss mer av vissa intervjupersoner än andra. Det kan ses som en svaghet då vissa socialsekreterares berättelser av deras upplevelser lyfts mer än andra och att
studien därför till viss del kan bli vriden ur en viss vinkel. Det är dock en styrka att vissa intervjuer gav oss mycket användbart material som kunde tillämpas väl utifrån syfte och frågeställningar. Vi har försökt att anpassa vårt empiriska material och lyfta fram det som är relevant, men även försöka återge alla intervjupersonernas nämnda upplevelser.
5 Resultat och analys
I följande avsnitt kommer vi att presentera det resultat som framkommit från intervjuerna som genomförts. Intervjuerna kommer att analyseras och diskuteras i relation till den tidigare forskningen samt valda teorier. För att strukturera och få en övergripande bild av vår analys valde vi att dela upp resultatet i olika delar, de olika huvudrubrikerna är: Barnets strategier och påverkan av att ha bevittnat våld, Socialtjänstens stöd till barn som har bevittnat våld och Hinder för att kunna ge stöd till barn efter att de bevittnat våld.
Erfarenheten av barnavårdsutredningar skiljer sig åt bland de socialsekreterare som intervjuats till vår studie. Vi önskade olika arbetslivserfarenhet för att få en så bred bild av ämnet som möjligt. Det är dock av betydelse att vara medveten om
skillnaderna kring de olika intervjupersonernas erfarenhet. Vi har intervjuat en manlig socialsekreterare och övriga fem är kvinnor. Genus kan vara en påverkande faktor i resultatet. För att minska den påverkan genus haft på resultatet hade det med fördel kunnat vara fler intervjupersonerna som är män. Det måste alltså tas i
beaktande att resultatet till största del utgår från kvinnliga socialsekreterares berättelser.
Kristin har längst erfarenhet av alla intervjupersoner och har jobbat med
barnavårdsutredningar i 12 år. Elin och Thomas har cirka tio års erfarenhet, Pernilla och Maria har nästan lika långa erfarenheter och har jobbat cirka fem år vardera med barnavårdsutredningar. Olivia har arbetat med barn som bevittnat och upplevt våld under några år inom ideella organisationer, men har arbetat med
barnavårdsutredningar drygt ett år. Intervjupersonernas namn är fiktiva då intervjuerna är anonymiserade.
