Examensarbete i kriminologi Malmö universitet 61-90 hp Hälsa och samhälle Kriminologiprogrammet 205 06 Malmö Juni, 2021
VÅLDET OCH VIRUSET
COVID-19 PANDEMINS PÅVERKAN PÅ MÄNS VÅLD MOT KVINNOR I NÄRA RELATION
EMMA SJÖSTEN CLARA ILLEBORG
1
VÅLDET OCH VIRUSET
COVID-19 PANDEMINS PÅVERKAN PÅ MÄNS VÅLD MOT KVINNOR I NÄRA RELATION
EMMA SJÖSTEN CLARA ILLEBORG
Sjösten, E & Illeborg, C. Våldet och viruset. Covid-19 pandemins påverkan på mäns våld mot kvinnor i nära relation. Examensarbete i Kriminologi 15/30 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för kriminologi, 2021.
Mäns våld mot kvinnor är idag ett omfattande samhällsproblem som nu börjar uppmärksammas mer inom media så väl som politik. Kvinnors utsatthet för våld är inte längre en privat sak utan ansvaret vilar på samhällets axlar. Svenska kvinnojourer är idag den enda möjligheten för skydd och organisationerna har lång erfarenhet med både stöd- och förebyggande arbete inom området våld i nära relation. Den rådande covid-19 pandemin har nu tagit sin plats på världskartan och har försvårat mycket av det viktiga arbete jourerna gör för utsatta kvinnor. Denna studie syftar på att undersöka upplevelser och erfarenheter personalen på svenska kvinnojourer har, av covid-19 pandemins påverkan på de våldsamma relationerna, samt deras möjlighet att erbjuda det livsviktiga stödet. Att försöka att skapa en bild av pandemins konsekvenser för kvinnorna som utsatts för detta våldsamma samhällsproblem var därtill också en huvudpoäng med studien. Den ökade
isoleringen och den ökade frustrationen över situationen syns i studiens resultat att vara de största riskfaktorerna för intensifiering och ökningen av mäns
kontrollerande och våldsamma beteende mot kvinnor. Därutöver har den sociala distanseringen försvårat kvinnojourernas arbete och därmed kontakten till de utsatta kvinnorna. Det förebyggande arbetet har mer eller mindre ställts in.
Efterverkningarna av denna nya verklighet är fortfarande okänd men förväntas inte vara utan betydelse.
Nyckelord: Covid-19, förebyggande arbete, isolering, kvinnojourer, våld i nära relationer, pandemi, stödbehov.
2
VIOLENCE AND THE VIRUS
THE COVID-19 PANDEMINCS EFFECT ON MENS INTIMATE PARTNER VIOLENCE AGAINST WOMEN
Emma Sjösten Clara Illeborg
Sjösten, E & Illeborg, C. Violence and the virus. The covid-19 pandemics effect on mens intimate partner violence against women. Degree project in Criminology 15/30 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society,
Department of criminology, 2021.
Men's violence against women is today a widespread societal problem, which is now beginning to receive more attention in the media as well as in politics.
Women's exposure to violence is no longer a private matter, the responsibility now rests on the shoulders of the society. Swedish women shelters are today the only opportunity for protection, and the organizations have extensive experience and knowledge of both support and preventional work in the area of intimate partner violence. The current covid-19 pandemic has now taken its place on the world map, and has made much of the important work the women shelters do for victimized women more difficult. This study aims to examine the experiences and perceptions of Swedish women shelters, on the impact of the covid-19 pandemic on violent relationships and their ability to offer vital support. The purpose of creating an image of the pandemic's consequences for the women who were exposed to this violent societal problem was also a main point of the study. The increased isolation, and the intensified frustration over the situation is shown in the study results as being the biggest risk factors for intensifying and increasing men's controlling and violent behavior towards women. In addition the social distancing has made the work of the women shelters and thus the contact with the victimized women more difficult. The preventive work has more or less been seized. The aftermath of this new reality is still unknown, but is not expected to be without significance.
Keywords: Covid-19, intimate partner violence, isolation, pandemic, preventive work, support needs, women shelters.
3
FÖRORD
Vi vill först och främst rikta ett stort tack till vår handledare Susanne Egnell som med sitt stora engagemang har guidat oss genom denna process. Vi vill även tacka våra intervjupersoner på kvinnojourerna som har bidragit med värdefull
information och kunskap till vår studie. Det har varit extra uppskattat med ert deltagande med tanke på den rådande situationen under den pågående pandemin.
Mange tak!
Emma Sjösten & Clara Illeborg, juni 2021
4
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING 6
1.1 Syfte och frågeställningar 7
1.2 Studiens avgränsningar 7
1.3 Våld i nära relation 8
BAKGRUND 8
2.1 Tidigare forskning 10
2.2 Teoretisk bakgrund 12
METOD 14
3.1 Urval 14
3.1.1 Genomförandet av intervjuer 15
3.2 Analysmetod 15
3.3 Forskningsetiska överväganden 16
RESULTAT 17
4.1 Våldets utveckling under covid-19 pandemin 17
4.1.1 Övergripande uppfattningar gällande stödsökande 17
4.1.2 Förändring i kontaktsätt under pandemin 18
4.1.3. Stödboende i relation till pandemin 18
4.1.4. Anmälningsbenägenhet 19
4.2 Pandemins konsekvenser för kvinnorna 19
4.2.1 Social distansering 19
4.2.2. Ingenstans att andas 20
4.2.3. Socialt distanserat stöd 20
4.3 Våldets karaktär under Covid-19 pandemin 21
4.3.1 Det psykiska våldet 22
4.3.2 Isolering - ett stort problem för kvinnorna 22
4.3.3 Varför lämnar hon honom inte? 23
4.4 Det förebyggande arbetet 23
4.4.1 Pandemin har satt stopp för det förebyggande arbetet 23 4.4.2. Mäns våld mot kvinnor - en osynlig pandemi 24
4.4.3. Kvinnojoursrörelsen måste bli kvar 24
DISKUSSION 25
5.1 Metoddiskussion 25
5.1.1 Studiens tillförlitlighet 25
5.1.2 Analysmetoden 26
5.1.3 Urvalet 26
5.1.4 Förförståelse 27
5.2 Resultatdiskussion 28
SLUTSATS 30
REFERENSLISTA 31
BILAGOR 35
5
8.1 Intervjuguide 35
8.2 Informationsbrev 37
8.3 Samtyckesblankett 38
8.4 Tematabell 39
6
1. INLEDNING
“FN kallar det för en skuggpandemi, den stora ökning av mäns våld mot kvinnor som uppstår när samhällen stänger ner, och människor isoleras” (TV4, 2021). Så börjar tv-inslaget i TV4-nyheterna den 30:e mars 2021 i samband med en
presentation av en rapport från organisationen Huskurage som just har publicerats.
I denna rapport tyder siffror och diagram på en oroande bild av en ökning av våld i nära relation under coronapandemin. Denna pandemi har lett till att många samhällen över hela världen har tvingats att stänga ner, vilket har försatt miljoner människor i isolering (Huskurage, 2021). I juli 2020 presenterade Förenta
Nationerna en rapport till generalförsamlingen med information kring åtgärder för att förhindra våld i nära relation, där de uppmärksammade det uttryckliga behovet för skyddsåtgärder i förhållande till covid-19 pandemin (UN Women, 2020). I den tidigare nämnda rapporten presenterades statistik gällande ökningen av
rapporterade våldsbrott mot kvinnor världen över (a.a.). I några länder syntes en ökning med fem gånger det ”vanliga” antalet kontakter till hjälporganisationer när det gällde våld i nära relation. Ökningen i polisrapporter, larmsamtal och
kontakter till hjälporganisationer summerar behovet av uppmärksamhet av detta problemet (a.a.).
Våld i nära relation är inte ett nytt problem eller ett fenomen som är enskilt kopplat till den pågående pandemin. Det finns överallt och drabbar kvinnor världen över i alla ålders-, socioekonomiska- och kulturella grupper (WHO, 2012). Det är av stor vikt att betrakta våld i nära relation som ett utbrett strukturellt problem över hela världen, snarare än enskilda händelser som sker spontant (WHO, 2013). WHO (2013) klassificerar våld mot kvinnor i nära relation som ett globalt hälsoproblem vilket stämmer överens med statistiken, som visar att generellt sett har nästan en av tre kvinnor fallit offer för våld i nära relation någon gång under sitt liv. Ungefär 38% av alla mord på kvinnor har begåtts av hennes nuvarande eller före detta partner (a.a.). Det finns ett väldigt stort
mörkertal kring denna typ av brottslighet. UN WOMEN uppskattar att mindre än 40% av kvinnorna som upplever våld söker hjälp, varav ungefär endast 10% av dessa söker hjälp hos polisen (UN Women, 2021) vilket motsvarar svenska siffror (NCK, 2014). Historiskt sett har våld i nära relation setts som något som sker i hushållet bakom stängda dörrar och inte för någon annan utomstående att lägga sig i (Gottzén, 2014). Denna syn har fungerat som en täckmantel för att dölja fenomenets samhälleliga- och strukturella karaktär (NCK, u. å. -a). Dessa siffror är därför en stark indikation på att jämställdheten mellan män och kvinnor fortfarande är snedfördelad och behöver uppmärksammas.
Det finns även vissa patriarkala föreställningar i samhället där kvinnor anses som mindre värda i relation till män (Johnsson-Latham, 2014). Föreställningen om att män är mer värda i samspel med det tolkningsföreträde som män besitter finns även risk för att kvinnor blir misstrodda i sina berättelser om våldsutsatthet (a.a.).
År 1993 trädde FN:s deklaration om avskaffandet av allt våld mot kvinnor i kraft.
Deklarationen har omdirigerat synen på våld i nära relation och har fastställt att våldet är orsakat av den historiska icke-befintliga jämställdheten mellan kvinnor och män, snarare än att det är spontana våldshandlingar som sker i samband med alkohol i osunda relationer (NCK, u. å. -a)
7 Pandemins påverkan på mäns våld mot kvinnor är fortsatt oklar, eftersom
pandemin fortfarande är pågående. Dock kan preliminära siffror tyda på en krypande ökning av kvinnors behov av stöd och skydd. Med denna bakgrund anses det vara av stor vikt att undersöka pandemins effekter på våldets tendenser samt behovet och möjligheten för stöd under en sådan krisperiod. I det tidiga skedet av denna studie hittades endast ett fåtal vetenskapliga artiklar om
förändringar i våld mot kvinnor i nära relationer relaterat till covid-19 pandemin.
Dessa artiklar baserades på utländska studier och denna studie behövs därför för att fylla de luckor som tydligt finns på området i en svensk kontext. Detta eftersom pandemin fortfarande är pågående. Således måste mer kunskap skapas om denna problematik.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att undersöka utvecklingen av våld mot kvinnor i nära relation under Covid-19 pandemin i Sverige. Coronapandemin är ett nytt fenomen och därför finns inte mycket forskning inom området som har undersökt den möjliga relationen mellan förändringar i våld i nära relation och den pågående covid-19 pandemin. Syftet med denna studie är att undersöka det specifika våldet som begås av män mot kvinnor i intima relationer. Studien syftar vidare till att undersöka vad olika relevanta professioner på kvinnojourer har för upplevelser och erfarenheter av förändringar i våldets omständigheter och karaktär på grund av pandemin, vilka konsekvenser pandemin har för utsatta kvinnor, samt att redovisa förslag för hur förebyggande insatser på området skulle kunna utvecklas och förbättras.
- Upplever medarbetare på svenska kvinnojourer att det finns en förändring i våldets omständigheter under pandemin? I så fall hur beskrivs dessa?
- Vilka konsekvenser har pandemin för de kvinnor som lever i våldsamma relationer?
1.2 Studiens avgränsningar
En könsspecifik definition av våld i nära relation valdes både ut av praktiska och resultatbeskrivande skäl. Det är av stor vikt att inkludera kön i definitionen av våld i nära relation, då könet i sig själv kan vara anledning till våldet. Våld mot kvinnor i nära relation är en kränkning av de mänskliga rättigheterna och kan alltså definieras som en könsrelaterad handling och därmed ett strukturellt könsbaserat problem (NCK, 2014). I denna studie definieras därför våld i nära relation som mäns våld mot kvinnor i nära relation. Av tidsmässiga skäl ansågs det av studenterna inte vara möjligt att skapa ett urval av kvinnorna själva som har blivit utsatta, då denna grupp anses vara svår att få kontakt med, samt att det ansågs vara både tidskrävande och etiskt utmanande. Utöver tidsaspekten var medvetenheten om att Covid-19 pandemin fortfarande pågår också en faktor i beslutet av uppsatsens inriktning på professionellas erfarenheter framför kvinnornas egna, eftersom kvinnorna möjligen fortfarande finns kvar i otrygga situationer, samt att medarbetare på svenska kvinnojourer kan ge en bredare och en mer objektiv bild av fenomenet.
8 1.3 Våld i nära relation
Att definiera våld kan vara svårt då fenomenet innehåller många möjliga handlingar med olika motiv och konsekvenser. Ofta användas Per Isdals definition: ”Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något som den vill” (Isdal, 2001, s. 34).
Våld i nära relation kan definieras som den typ av våld som har begåtts av offrets nuvarande eller före detta partner. Våldshandlingen kan vara av fysisk, psykisk eller av sexuell karaktär och även stalking eller kontrollerande beteenden kan vara en form av våld i nära relation (WHO, 2012). Fysiskt våld kan innebära allt från att ha blivit sparkad eller slagen till att bli dragen i håret, detta är ofta den enda typen av våld som lämnar blåmärken. Psykiskt våld kan bland annat komma till uttryck som en partners systematiska och upprepade dominerande och
bestämmande beteende, såsom att bestämma vem man får träffa, hur man ska se ut, vad pengar ska spenderas på och så vidare (NCK, 2014). Hot om fysiskt våld hör också under psykiskt våld, och mer specifikt inom kategorin latent våld (a.a.).
Sexuellt våld i nära relation täcker inte bara våldtäkter och sexuellt tvång, utan också situationer där man säger ja till sex eller liknande av rädsla för vad som händer om man säger nej (a.a.). Det finns alltså multipla uttryck för våld i nära relation, men oftast är motiven för våldet detsamma, det handlar om kontroll och makt, med syftet att skrämma och även skada sin partner (NCK, 2021). Isolering är ett välkänt verktyg i förövarens ändamål att kontrollera samt underlätta
normaliseringen av den våldsamma relationen (NCK, u. å. -b).
Våldshandlingarna begås oftast i offrets hem och kan komma att öka i allvarlighetsgrad och intensitet ju längre tiden går (NCK, 2021). Att våldet långsamt steg för steg ökar i intensitet är en medverkande faktor till att våldet normaliseras som en del av vardagen, känt som normaliseringsprocessen (Roks, u.å. -b). I empirisk litteratur är det framträdande att kvinnor är den största
riskgruppen gällande våld i nära relation, speciellt när det kommer till sexuellt och psykiskt våld (NCK, 2014). Det är av vikt att förtydliga att män och kvinnor utsätts för våld i någorlunda samma utsträckning, men att skillnaden syns i vilken typ av våld och i relationen till förövaren. Här blir det tydligt att kvinnor oftare drabbas av en nuvarande eller före detta partner i mycket större utsträckning än män, som oftare rapporterar att förövaren inte är en närstående person (a.a.).
2. BAKGRUND
Tidigt under vintern 2019 blev vi bekanta med Covid-19-viruset. Viruset spred sig hastigt och under våren 2020 var vi mitt i en pandemi som strövade över hela världen (Goh, Lu & Jou, 2020). Många länder och städer tvingades stänga ner och genomföra flera restriktioner och förebyggande åtgärder för att hålla spridningen av viruset på ett minimum (a.a.). Covid-19-viruset orsakar influensaliknande symptom och kan i vissa fall leda till döden. I Sverige var nedstängningen inte lika påtaglig som i många andra europeiska länder som tvingades införa
utegångsförbud för att minska den våldsamma smittspridningen (SVT Nyheter, 2020). Svenska restriktioner inkluderade bland annat att minska sociala kontakter förutom de i hemmet, jobba hemifrån och stanna inomhus vid minsta symptom (Folkhälsomyndigheten, 2021 -a). I och med den ökade isoleringen har kvinnor
9 isolerats från omvärlden vilket har varit framträdande i samhället och lett till negativa konsekvenser (Sveriges Radio, 2020). Svenska kvinnojourer gör ett viktigt arbete i att försöka hjälpa kvinnor som är eller har blivit utsatta för våld i nära relation.
Denna uppsats har fokuserat på två olika organisationer för kvinnojourer. Dessa är ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och Unizon.
ROKS definierar sig själva och deras kvinnojourer på detta sätt: “kvinnojourer är föreningar som arbetar för kvinnor och barns rättigheter och frigörelse, och mot mäns våld mot kvinnor. Inom Roks finns nära 70 kvinnojourer, från norr till söder. Är du utsatt för våld, hot, kränkningar eller övergrepp? Kvinnojourerna hjälper dig.” (ROKS, u. å. -a). Unizon har följande definition “Unizon är riksförbund för över 130 idéburna kvinnojourer, tjejjourer och ungdomsjourer som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld.” (Unizon, u å. -a). Båda organisationerna jobbar opinionsbildande och för att förmedla kunskap om mäns våld mot kvinnor. Kvinnojours-rörelsens mål är att motverka och förebygga våld mot kvinnor i det svenska samhället (NCK, u. å. -c).
Unizons riksförbund har sammanställt statistik som påvisar att antalet stödkontakter har ökat och att det finns ett stort behov för deras kunskaper.
Antalet stödkontakter har drabbats av en uppåtgående trend, inte bara på grund av pandemin utan sett till de senaste fyra åren (Unizon u. å. -b). Från 2017 till år 2020 har antalet stödkontakter blivit cirka 46 000 fler (a.a.). Det senaste året har antalet stödkontakter ökat från 121 600 stödkontakter år 2019 till 138 500 stödkontakter år 2020 (a.a.). Utöver kvinnojourernas berättelser om en generell ökning i stödkontakter, visar statistik över anmälda misshandelsbrott också en ökande trend när man studerar misshandelsbrott mot kvinnor över 18 år som var närstående till gärningspersonen genom en parrelation inomhus (BRÅ, 2021b).
Typen av våld definieras som misshandel från Brottsbalken 3 kap. 5-6 §§ (BRÅ, 2021c). I Brottsbalken står det: “Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel [...]” (BrB, 3:5).Under år 2001 anmäldes över 15 000 misshandelsbrott mot kvinnor av en bekant gärningsperson (BRÅ, 2002). Ungefär 10 000 av dessa 15 000 anmälningar beräknas komma från misshandelsbrott orsakade av en man som antingen har haft en romantisk relation med kvinnan eller som fortfarande har det (a.a.). I statistiken för anmälda brott för misshandel syns det att brott mot kvinna, 18 år och äldre, i en närstående relation, inomhus har ökat från 2019 (n = 7618) till 2020 (n = 11874). Antalet anmälda brott för misshandel mot män i närstående relation inomhus har också ökat i samma period från n = 1353 till n = 2589 (BRÅ, 2021b). I en sammanställning av alla anmälda brott för misshandel under 2020 har BRÅ (Brottsförebyggande rådet) redovisat att våld mot kvinnor har ökat med 3% sedan 2019, jämfört med våld mot män som har minskat med 4% sedan 2019 (BRÅ, 2021a), det är dock inte möjligt att säga något om vart incidenten har ägt rum samt offrets relation till förövaren.
Sedan början av 2019 har relationen mellan offer och gärningsperson
kategoriserats utifrån 4 kategorier: närstående genom parrelation, närstående genom släktskap eller familj, annan slags relation samt obekant med offret (BRÅ, 2021a). Under 2020 gjordes förändringar i hur polisen kodar våldsincidenter, vilket gör att dessa kategorier inte längre registreras gemensamt i hela landet.
10 Detta betyder att detaljnivån inte längre är tillförlitlig (a.a.). Datan som har
redovisats i BRÅs rapport är därför enbart kategoriserade utifrån två kategorier:
bekant med gärningsperson eller obekant med gärningsperson. Vid 80% av alla anmälda våldsbrott mot kvinnor var gärningspersonen en bekant, vilket kan jämföras med att enbart 45% av alla anmälda våldsbrott mot män var gärningspersonen en bekant (a.a.). Det är inte möjligt att säga något om gärningspersonens kön eller specifika relation till offret. Att gärningspersonen ofta är bekant för kvinnan som blivit utsatt för misshandel tyder inte alltid på att det alltid handlar om våld i nära relation, även om situationen många gånger tyder på det.
Det finns en mängd olika konsekvenser som kan uppstå som ett resultat av våld i nära relation. Konsekvenserna av våld i nära relation är många och sträcker sig från oönskade graviditeter, missbruk av olika substanser, fysiska skador, psykiska sjukdomar såsom ångest, depression och PTSD till självmord och dråp (WHO, 2012). Att leva i en våldsam relation kan alltså vara livshotande. Om covid-19 pandemin är en provocerande faktor för en ökning av dessa konsekvenser finns det inget svar på än, dock tyder det på att det är mycket möjligt att det är så. I en rapport av Trygghetsutredningen (SOU, 2020) från september 2020 fastslås det att det syns en splittrad bild från svenska kvinnojourer angående trycket och
frekvensen av stödkontakter under pandemin. Dock pekar berättelser från svenska kvinnojourer på tendenser av att isoleringen ökar möjligheten för kontroll och makt, det psykiska våldet ökar samt att det fysiska våldet förvärras (a.a.).
2.1 Tidigare forskning
Den internationella forskning som finns att tillgå kring förändringar i våld i nära relation relaterad till coronapandemin är ny och bearbetar därför kreativa typer av data och infallsvinklar, för att få en preliminär bild av den påstådda effekten. I en vetenskaplig artikel av Lyons och Brewer (2021) var syftet att uppmärksamma erfarenheter hos offer för våld i nära relation under pandemin. De nämnda författarna använde sig av Reddit för att få tillgång till inlägg skrivna av offer för IPV (intimate partner violence). Reddit är ett onlineforum som bland annat används för att diskutera olika vardagliga ämnen (a.a.). I en annan studie av Zandifar och Badrfam (2020) gjordes en enkätundersökning online i Indien för att få svar på hur utvecklingen av våld i nära relation såg ut under pandemin.
Coronapandemin är fortfarande pågående, vilket förklarar den ringa mängden av vetenskaplig publicerad forskning på ämnet. Det finns dock andra jämförbara fenomen än coronapandemin som kan påverka en förändring i frekvensen och allvarlighetsgraden av våld i nära relation. I en studie av Schwab-Reese m fl (2016) undersöktes huruvida olika finansiella stressfaktorer skulle kunna påverka olika typer av fysiskt våld i våld i nära relation. I en kvantitativ studie av
Anastario m fl (2009) genomfördes efter orkanen Katrina en undersökning för att kunna fastställa att könsbaserat våld mot kvinnor ökar när personer tvingas bort från bekanta omgivningar och tvingas leva på ett annat ställe än deras hem på grund av en naturkatastrof. I detta fallet var det husvagnsparkeringar som var aktuellt i undersökningen (a.a.).
De använda tillvägagångssätten varierar sig från de tidigare nämnda studierna.
Lyons och Brewer (2021) använde sig av en kvalitativ tematisk analys av 50
11 stycken inlägg skrivna på Reddit. Zandifar och Badrfam (2020) gjorde en
onlineundersökning i form av en enkät som behandlade 654 svar, varav 560 av dem inkluderades i studiens resultat. I undersökningen av Schwab-Reese m fl (2016) använde de data från en longitudinell undersökning vilket blev en sekundäranalys. Av cirka 20 000 personer som medverkade i den longitudinella studien var det ungefär 15 500 personer som intervjuades (a.a.). Studien
inkluderade både kvinnor och män och det var gärningspersonsperspektivet som var i fokus (a.a.). I studien av Anastario m fl (2009) användes en tvärsnittsdesign med ett randomiserat urval av totalt 119 husvagnsparkeringar, fördelade över hela delstaten Mississippi. Vid datainsamlingen användes strukturerade enkäter; totalt 420 kvinnliga respondenter deltog i undersökningen. Mätningen av könsbaserat våld inkluderade sexuellt- och fysiskt våld uppdelade efter relation till
gärningsperson, samt självmordstankar och försök till självmord.
Trots olika typer av data och studiedesign som kan tänkas att komplicera en jämförelse av resultaten, framkom ändå liknande resultat i studierna gällande våld i nära relation relaterat till olika problemområden. I studien med inläggen från Reddit presenterades fyra olika teman kopplat till materialet och analysen (Lyons
& Brewer, 2021). Dessa var; (1) användning av covid-19 av förövaren, (2) avbrott i olika tjänster, (3) förberedelser för att lämna och (4) faktorer som ökade våldet eller ångest (a.a.). Det första temat speglade de som svarat att deras förövare på något sätt hade använt sig av covid-19 för att försöka kontrollera offret, som till exempel att styra offret till att vara hemma mer (a.a.). Det andra temat hänvisades till de tjänster som tidigare använts av både förövare och offer som stöd och terapi och som nu inte kunde användas på grund av pandemin (a.a.). Det tredje temat grundades i att offren hade planerat att lämna hemmet och förövaren men
tvingades att stanna kvar på grund av ekonomiska eller andra skäl som pandemin inneburit (a.a.). De ekonomiska problemen som kunde uppstå var även kopplade till det fjärde och sista temat. Vissa andra faktorer kunde även bidra till en ökad frekvens av våld, såsom att offret och förövaren i större utsträckning var hemma mer och att till exempel alkohol och droger användes mer frekvent (a.a.).
I enkätstudien av Zandifar och Badrfam (2020) identifierades liknande teman som Lyons och Brewer (2021) diskuterat och som bidrog till mer frekvent våld i nära relation. Dessa var; (1) finansiella svårigheter (som även innebar att bli
arbetslös), (2) begränsningen med att inte kunna socialisera sig med andra människor, (3) delat ansvar vad gäller barnen, (4) delat ansvar vad gäller dem äldre och (5) begränsningen med att inte kunna ägna sig åt sitt substansmissbruk som tidigare (Zandifar & Badrfam, 2020). Det svaret som var tydligt i överkant var de finansiella svårigheter som hade drabbat offren och även den sociala isoleringen som bidrog till ökat IPV (a.a.).
Resultatet från Schwab-Reese m fl (2016) visade att i många relationer där det fanns ekonomiska svårigheter syntes även tendenser till mer våld. De faktorerna som påvisade en signifikant koppling mellan alla olika former av IPV var; obetald telefonräkning, obetald hyra och liten tillgång till mat (a.a.). Detta gällde för både män och kvinnor, dock var det kvinnor som i högre utsträckning begick våldsbrott till följd av de tidigare nämnda faktorerna (a.a.).
I studien av Anastario m fl (2009) visade resultatet en tydlig ökning av
könsbaserat våld under året efter orkanen, varav våld i nära relation (ökade 5.1%) stod för den största delen av ökningen. Studien visade även att kvinnor som
12 rapporterade händelser relaterade till våld i nära relation var 10,4 gånger mer benägna att rapportera symtom av MMD (major depressive disorder) och en högre nivå av självmordstankar (a.a.). Flera studier har gjorts av IPV incidenter
efterföljande orkanen Katrina, med samma resultat, att risken för IPV ökar efter sådana stora katastrofer (a.a.; Schumacher m fl ,2010; Harville m fl, 2011). I en litteraturöversikt av Kaukinen (2020) är konklusionen i linje med resultaten från ovanstående studier. Den pågående Covid-19 pandemin kan mycket väl ställa till med otaliga problem för kvinnors säkerhet i nuläget. Forskaren pekar på de ekonomiska utmaningar som är en konsekvens av pandemin samt en ökande arbetslöshet bland män och därmed tillägget av flera stressorer i många hem, vilket leder till att hemmet alltså inte är den tryggaste platsen för kvinnor (Kaukinen, 2020). I en annan litteraturstudie av Piquero m fl (2021) gjordes en meta-analys av 18 studier om relationen mellan våld i nära relation och Covid-19 restriktioner. Studier från olika länder användes och analysens resultat förstärktes mest av de studierna som kom från USA (a.a.). Resultatet visade att
anmälningarna av våld i nära relation ökat drastiskt under isolering och
nedstängning (a.a.). De faktorer som var associerade med våld i nära relation var bland annat isolering, ökade möjligheter för förövaren att utöva makt och kontroll över offret, finansiella problem och missbruk (a.a.).
Det finns alltså ett antal riskfaktorer som är medverkande till att våldet förvärras.
Dessa faktorer kan vara orsakat av en sådan katastrof som Covid-19 pandemin, men också andra omfattande katastrofer såsom finansiella kriser och
naturkatastrofer (Anastario m fl, 2009; Schwab-Reese m fl, 2016; Piquero m fl, 2021). Bland annat lyfts ekonomiska problem, arbetslöshet, oförutsedda och ofrivilliga förändringar i vardagen samt att befinna sig i en osäker livssituation fram. Den tidigare forskningen visar tydligt att den ekonomiska pressen som uppstår skapar en frustration som kan leda till ökningar i våldets frekvens och allvarlighet, samtidigt som att pressen intensifieras i samband med att den sociala distanseringen förstärker isoleringen till omvärlden (Piquero m fl, 2021). De viktigaste faktorerna i de två studier som specifikt handlar om covid-19 pandemin är alltså den finansiella problematiken som uppstår samt den ökade isoleringen, som ger män fler verktyg för att utöva makt och kontrollera sin partner. Att våldet ökar och intensifieras i samband med krisperioder betyder nödvändigtvis inte att trycket på kvinnojourer ökar, eller att anmälningar till polisen blir fler under den pågående krisen. En studie av Parkinson (2019) undersökte via kvalitativa
metoder den möjliga länken mellan katastrofer och våld mot kvinnor i Australien efter Black Saturday bränderna och fann att rapporteringen av våld ökade efter katastrofens slut, delvis på grund av en tystnadskultur samt sämre möjligheter för rapportering (a.a.).
2.2 Teoretisk bakgrund
I den teoretiska bakgrunden kommer relevanta teorier lyftas fram i syfte att skapa mening bakom de nyss nämnda riskfaktorerna som forskningen inom området våld i nära relation lyfter fram, som var av störst inflytande på förändringar i våldets allvarlighetsgrad och frekvens.
Tidigare i denna uppsats nämndes den frånvarande jämställdhet mellan män och kvinnor i det moderna samhället. En uppfattning som är en av de drivande faktorerna inom de feministiska teorier som är strukturellt orienterade och
13 fokuserar på skillnader mellan könen som resultat av sociala processer så som sexism, rasism, patriarkatet och det strukturerade våld mot kvinnor genom
historien (Giddens, 2007). Det råder fortfarande en debatt inom de kriminologiska fälten om huruvida kön ska vara en avgörande faktor i utveckling av teorier och förebyggande av våld generellt, som den syns i litteraturen angående våld i nära relation finns en symmetri mellan offer och förövare. Offer tenderar att oftare vara kvinna, medan förövare oftare är man (Althoff m fl, 2019). Därför kan
genusspecifika teorier vara ett viktigt verktyg i strävan efter bakomliggande faktorer för denna typ av våld (a.a.). Med ett sådant genusspecifikt angreppssätt kan man försöka förklara den mekanism som pågår när män med avsikt
systematiskt kontrollerar och utövar makt över sin kvinnliga partner. En teori som kan förklara detta utgår från begreppet coercive control. Med ett strukturellt och samhälleligt perspektiv täcker begreppet den strategin män använder sig av för att manipulera och bryta ner sin partner tills hon är totalt beroende av honom (Stark, 2007). Kontrollen berör de handlingar som medvetet minskar kvinnans
livsutrymme och begränsar eller helt tar bort hennes mänskliga krav på frihet.
Detta kan visa sig i form av övervakning, ekonomisk kontroll och hot i alla dess former (a.a.). En av de vanligaste mekanismerna och kontrollteknik som Stark beskriver är isolering. Att hindra kvinnan i att arbeta eller studera och umgås med kollegor eller studiekamrater, att skapa disharmoni och distans till familj och umgängeskrets i en sådan grad att hon inte har andra än honom att vända sig till, är ett vanligt sätt att isolera och därmed också kontrollera sin partner (a.a.).
Att isolera sin partner är också ett sätt att minska insynen i relationen, så att mannen själv har den fulla kontrollen över sin partner och den rådande
situationen. Rutinaktivitetsteorin av Cohen och Felson (1979) syftar till att det finns en motiverad gärningsperson, ett lämpligt offer samt avsaknaden av en kapabel väktare. När endast två av dessa tre komponenter är existerande så räcker det oftast för att förhindra brottsligheten, men om alla tre krav uppfylls blir chansen för en brottslig handling större (a.a.). Rutinaktivitetsteorin kan appliceras på våld i nära relation och eskalering gällande våldet under coronapandemin. Fler familjer stannar hemma utan någon insyn, alltså avsaknaden av någon kapabel väktare och det finns inte längre någon som har möjlighet att upptäcka vad som är på gång och reagera i syfte att stoppa våldet.
På grund av pandemin har fler kvinnor tvingats vara hemma med deras partner.
Denna förändring i dagliga rutiner kan bero på att både kvinnan och mannen antingen har blivit arbetslösa, någon kanske måste stanna hemma för att barnen är hemma från skola, någon har blivit sjuk i corona eller att båda jobbar hemifrån.
Detta kan i sin tur ha inneburit mer intensitet, fler friktioner i relationen och även mer fysisk- och psykisk kontroll samt maktutövning från mannens sida. Att inte ha samma ekonomiska tillgångar som tidigare eller att inte kunna träffa sina kompisar, att ha förlorat sin status som arbetande och försörjande man, kan vara orsaker till frustration och kan leda till att våldet intensifieras eller blir mer frekvent (Kaukinen, 2020).
Strainteorin som först beskrevs av Merton (1938) är baserad på att samhället kan uppmuntra individer till brottslighet. Socialt accepterade mål tvingar individer i samhället att anpassa sig till de socialt konstruerade normerna. Senare har Agnews generella strainteori (GST) inkluderat fler personliga och individuella aspekter av begreppet strain (Agnew, 1992). Hans teori upplöste strain från kulturell och social klass för att istället fokusera på de emotionella mekanismerna och
14 individuella reaktioner människor upplever, i syfte att fokusera på individens närmaste sociala miljö. Med detta tankesätt tillåts strainteorin att förklara kriminellt beteende som en reaktion av en individs egna misslyckande för att nå framgång (a.a.). Strain kommer också att uppstå som en följd av att en persons framgång eller mål avlägsnas, eller erfarenheter av negativt stimuli. Sådana händelser kan framkalla aggressivitet och frustration. I linje med
genusperspektivet tillåter GST även en differens mellan könen i relation till reaktioner på de emotionella upplevelserna av strain och kan därmed bidra till förklaringen i skillnaden på kvinnor och mäns handlingsmönster i nära relationer (Eriksson & Mazerolle, 2013). I krissituationer liknande en pandemi är det alltså rimligt att fler människor än vanligt upplever strain och frustration som ett resultat av pandemin (Piquero m fl, 2021). Utifrån GST är det sannolikt att män vill uppfatta den negativa stimulit i form av finansiella faktorer som att bli av med jobbet, huset eller sin status som försörjande som mer allvarlig än kvinnor, samtidigt tenderar mäns reaktionsmönster att riktas utåt i större utsträckning (Eriksson & Mazerolle, 2013).
3. METOD
Angreppssättet som stod i fokus för att svara på frågeställningarna var en
kvalitativ tvärsnittsdesign. Eftersom syftet var att få djupgående information kring upplevelser och erfarenheter hos olika medarbetare på kvinnojourer ansågs en kvalitativ ansats som den mest lämpliga. Kvalitativa studier syftar till att få ingående information om ett fenomen eller av en viss social kontext, vilket kan komma till nytta och anses som lämplig för denna typ av undersökning (Bryman, 2018).
I studien presenteras material från nio intervjuer med elva stycken informanter. På två av intervjuerna var det två informanter som medverkade samtidigt. Då syftet med studien är att undersöka medarbetare på kvinnojourers erfarenheter och upplevelser av mäns våld mot kvinnor i relation till coronapandemin togs beslutet om att genomföra kvalitativa intervjuer, då detta ansågs som mest passande utifrån de valda frågeställningarna. Intervjuerna var semistrukturerade vilket innebär att det finns en intervjuguide med fasta teman som forskaren kan utgå ifrån under intervjun men också att det finns möjlighet att ställa andra frågor om informanten berör relevanta ämnen som intervjuguiden inte innehåller (Bryman, 2018). Intervjuguiden utformades efter frågeställningarna och bestod av tre ämnen. Dessa var våldsutveckling, stödsökande och resurser samt förebyggande av våld i nära relation. Dessa ämnen identifierades genom förståelse kring ämnet och inspirerat av det material som är behandlat i tidigare forskning.
3.1 Urval
Urvalet bestod av totalt 93 stycken kontaktade kvinnojourer. Urvalet var slumpmässigt stratifierat utifrån populationen av cirka 150 kvinnojourer och skedde i tre etapper. Urvalet formades efter tre etapper på grund av den låga svarsfrekvensen hos de tillfrågade kvinnojourerna. Vid den första etappen kontaktades 27 kvinnojourer från ROKS. Två av de 27 mailadresserna var felaktiga och därför ersattes de med ytterligare två mailadresser. Dessa var slumpmässigt stratifierat utvalda med bakgrund i ett försök till jämn fördelning
15 mellan norra, mellersta och södra Sverige för att få en bild av hela landet eftersom det möjligen finns skillnader från ort till ort, vilka då kan identifieras som urvalets olika strata. Efter några dagar valdes ytterligare 21 stycken jourer ut för
intervjuförfrågan till den andra etappen i urvalet, nu från Unizon. En av dessa mailadresser fungerade inte och därför valdes en annan ut i dennas ställe. Efter att många av jourerna avböjt togs beslutet om att maila ännu fler jourer, vilket
resulterade i den tredje etappen i urvalet. Nu valdes 20 jourer från Unizon samt 20 stycken från ROKS. En mailadress från vardera organisation var felaktig och därför ersattes dessa. Etapperna i urvalsprocessen har slutligen kvalificerat urvalet som målinriktat. Sammanfattningsvis blev det 42 stycken kontaktförsök i den tredje etappen.
Sammanlagt var det 88 jourer som hade korrekta mailadresser. Av dessa 88 kontaktade jourerna var det 19 jourer som svarade. Av de som svarade var det åtta som tackade nej och elva som tackade ja. Totalt genomfördes nio intervjuer med elva informanter. Sammanlagt tackade 11 jourer ja till att delta i studien, dock märkte studenterna en viss mättnad i materialet efter nio stycken intervjuer och beslutade därför att stoppa datainsamlingsprocessen där. Informanterna som deltog i studien hade olika utbildning och yrkesroller, med vissa gemensamma nämnare. En av kvinnojourerna valdes bort då samtliga i personalen hade börjat jobba på jouren efter pandemins början och studenterna ifråga var osäkra på om de hade kunnat svara på frågorna kring förändringar som skett i samband med pandemin.
3.1.1 Genomförandet av intervjuer
Intervjuerna genomfördes via Zoom då det inte var aktuellt att träffas personligen i och med den rådande situation som vi idag lever i. Informanterna fick en
inbjudan på mail till en länk via Zoom som de sedan kopplade upp sig på inför mötet. Innan intervjun påbörjades gick studenterna än en gång igenom syftet med studien samt samtyckesblanketten för att säkra att alla samtyckte till att delta och till att intervjuerna spelades in. Ljudinspelning av intervjuerna var ett krav för att kunna delta, då det är av hög relevans att ordagrant kunna återskapa informationen som samlats in för att undvika felaktigt datamaterial, som troligtvis hade uppstått vid endast anteckningar från intervjuerna (Bryman, 2018). Materialet spelades in på en extern enhet som uppfyllde de forskningsetiska kraven för
inspelningsenheter (Vetenskapsrådet, 2017). För att undvika missuppfattningar eller tolkningsproblematik deltog de två ansvariga studenterna på alla intervjuer.
Intervjuerna pågick mellan 30-60 minuter. Efter varje avslutad intervju påbörjades transkriberingen av materialet som samlats in. Materialet kunde med enkelhet delas upp då studenterna spelat in materialet på var sin enhet för att gemensamt kunna ta del av allt material. Efter varje transkriberad intervju förstördes det berörda materialet på den externa enheten. I transkriberingen anonymiseras information såsom namn och arbetsplats i syftet att undanhålla informantens identitet.
3.2 Analysmetod
Analysmetoden bestod av en tematisk analys. En tematisk analys syftar till att hitta teman i en text utformade av forskaren (Bryman, 2018). Tematisk analys är en metod var på man får möjligheten att identifiera mönster i sin data, samt
16 organisera detta på ett sådant sätt att det blir möjligt att beskriva datan i detalj (Braun & Clarke, 2006). Processen för analysen påbörjades genom att studenterna enskilt gick igenom de två första intervjuerna, för att kontrollera
interbedömarreliabiliteten. Interbedömarreliabiliteten syftar till att undersöka i vilken utsträckning två eller flera forskare är överens gällande materialet som samlats in och hur detta bör kodas, vilket också bidrar till en hög reliabilitet om de är överens (Bryman, 2018). Interbedömarreliabiliteten uppfattats som hög då det var väldigt få delar i materialet som inte överensstämde. Studenterna gick därefter var för sig igenom allt transkriberat material i fortsättningen av analysarbetet. På samma sätt analyserades de resterande intervjuerna som tidigare beskrivits.
Citaten som valdes ut var sådana som ansågs vara av relevans för studien var bland annat återkommande åsikter, samt intressanta synpunkter till det givna ämnet.
När delarna från allt material var utvalda påbörjades kodningen i
kodningsschemat. I schemat fanns tre kolumner: meningsbärande enhet, kondenserad enhet samt övergripande tema. Citaten valdes ut för att sen
kondenseras till nedbrutna delar i syfte att identifiera kärnan av meningen för att i sin tur bli kategoriserade i olika teman. En diskussion kring vilka teman som skulle kunna upptäckas under kodningen fördes innan kodningen påbörjades men under analysens gång utformades ytterligare teman som ansågs aktuella för de valda citaten. Teman och underteman som tidigare inte funnits med skapades med inspiration från empirin som samlades in. Genom analysen framkom fler teman och underteman som ansågs relevanta utifrån studiens syfte och frågeställningar.
Informanterna diskuterade även andra ämnen som var relevanta för studien och som studenterna inte hade inkluderat i intervjuguiden. Efter avslutad inkodning delade studenterna sedan upp materialet och gick därefter igenom varandras kodningar för att se till att tolkningen var densamma, innan påbörjandet av resultatskrivandet.
3.3 Forskningsetiska överväganden
Våld i nära relation är i sig ett väldigt känsligt ämne. Det involverar personliga emotioner och är för många gränsöverskridande att tala om. I denna studie kommer personlig information och erfarenheter inte att vara av intresse utan tendenser och generaliseringar är av relevans. Intervjupersonerna består endast av personer inom professioner som på något sätt jobbar med utsatta kvinnor, de ska enbart berätta ur en professionell synvinkel och därför blir inte heller resultaten individbaserade. För att studien fortfarande ska bibehålla en hög kvalité och för att försäkra att resultatet och slutsatsen är framtagna av ansvarsfullt insamlad data utgår studien från de fyra etiska principerna; informationskravet,
samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2002). I samband med planeringen av tillvägagångssättet och formuleringen av frågeställningarna diskuterades huruvida en etikprövning var lämplig för studien.
I samråd med handledare och etikprövningsnämnden fastställdes beslutet om att en etikprövning inte var nödvändig med utgångspunkt i att inga personspecifika uppgifter kring kvinnorna ifråga kommer att behandlas i studien.
Datan i denna studie består främst av intervjuer och därför är studiens etiska överväganden byggda på att informanterna i så liten utsträckning som möjligt ska uppleva kränkningar eller andra emotionella skador som kan komma att uppstå
17 (Vetenskapsrådet, 2017). Innan intervjuerna genomfördes skickades ett mail ut till de utvalda kvinnojourerna med en beskrivning av studiens syfte samt
informationsbrev. Även intervjupersonernas roll i studien klargjordes samt var arbetet skall komma att publiceras, vilket resulterade att kraven för
informationskravet uppfylldes. En samtyckesblankett ifylldes av informanten innan intervjuns början, där det tydligt framgick att deltagandet var frivilligt och att de när som helst kunde välja att avsluta sin medverkan, helt utan krav på att förklara varför. Ett extra förtydligande kring intervjupersonernas anonymitet klargjordes och att ingen personspecifik information kan utläsas för läsare av den färdigställda rapporten. Det insamlade materialet förvarades säkert för endast studenternas tillgång och förstördes sedan efter avslutad transkription.
Informanterna fick även information om att materialet som samlades in endast skulle användas för studien och dess specifika syfte (Vetenskapsrådet, 2002;
2017).
4. RESULTAT
I resultatdelen nedan kommer fyra olika teman med tillhörande underteman att presenteras utifrån det insamlade materialet bestående av nio stycken intervjuer med medarbetare som jobbar på svenska kvinnojourer. Informanterna benämns med siffror för att särskilja vem som sagt vad. Dessa teman är våldets utveckling under covid-19 pandemin, pandemins konsekvenser för kvinnorna, våldets karaktär/uttryck under covid-19 pandemin samt det förebyggande arbetet. (Se bilaga 8.4)
4.1 Våldets utveckling under covid-19 pandemin
Detta tema inkluderar underteman om övergripande uppfattningar gällande stödsökande, förändring i kontaktsätt under pandemin, stödboende i relation till pandemin samt anmälningsbenägenhet.
4.1.1 Övergripande uppfattningar gällande stödsökande
Det råder delade meningar över hur behovet för stöd har sett ut under Covid-19 pandemin. Ett fåtal av informanterna menar att det har skett en ökning gällande stödkontakter, medan en liten mindre del menar att stödkontakterna har minskat.
En annan del av intervjupersonerna har uppfattningen om att det har varit relativt jämt och någorlunda samma belastning under fjolåret. Några av
intervjupersonerna har även märkt en skillnad i antalet stödkontakter under restriktionsperioderna som har pågått under året. Den gemensamma nämnaren som binder intervjupersonerna samman är att de nämner att när restriktionerna började lätta så ökade antalet stödkontakter, för att sedan minska ju stramare restriktionerna blev. Det råder inget tvivel om att uppfattningen av hur många kvinnor som sökt hjälp under pandemiåret är delad och att det kan bero på en rad olika faktorer, vilket kommer att presenteras senare i avsnittet.
“[...] ja vi har haft fler sökande i den öppna verksamheten, fler kontakttillfällen fler stödsamtal, har vi haft, det ökande ganska, jag tror med över 140
kontakttillfällen under 2020 jämfört med 2019 [...]” #2
18
“Det vi har märkt är ju att vi har inte haft någon tillströmning av kvinnor som söker skydd, och vi vet ju att våldet har accelererat hemma, men, då kan vi bara gissa och tro att det kan vara så att när den kontrollerande mannen finns i närheten så har hon svårt att söka hjälp.” #3
“Jag tror nog på hela året sett (2020) att vi hade ungefär samma.” #6
“Det vi kunde se lite grann en tendens utav det var när samhället började öppna upp lite grann under andra halvan av förra året, då fick vi lite mer kontakter, men så fort det stängdes ner igen så blev det igen att det blev tyst.” #4
4.1.2 Förändring i kontaktsätt under pandemin
Många av intervjupersonerna beskriver att de använder sig av en stödchatt i kontakten med kvinnorna. Av de informanter som upplever att antalet stödsökande har ökat upplever även några en ökning i antalet stödsökande i chatten. Några av kvinnojourerna har startat upp en chattfunktion under pandemin, dock inte enbart med pandemin som anledning. Ett fåtal
intervjupersoner berättar att det har varit på tal att starta en stödchatt som sedan har trätt i kraft under fjolåret. En intervjuperson nämner även ovissheten kring varför stödchatten öppnades under pandemiåret men säger också att det är fullt möjligt att det skett på grund av pandemin. Behoven för chattfunktionen har även den sett olika ut beroende på vilken kvinnojour det gällde. I några fall har det synts en stor anströmning på chatt från kvinnor utsatta för våld. I andra fall har det varit väldigt liten efterfrågan på chatten med väldigt få, om ens någon
stödsökande.
“Vi har ju en chatt som är ganska nystartad, vi har ju haft tjejjours chatt i väldigt många år men vi har också startat en kvinnojour chatt och det var väl kanske.. vi har pratat om det i flera år men att det blev nu, jag vet inte om det kanske hade lite med pandemin att göra ändå” #7
“Den var väldigt extrem [ökningen i stödkontakter 2020], vi har inte sett såna extrema höjningar tidigare, nu verkar det dock ha landat lite grann, det är inte alls samma tryck på chatten [...]” #8
“Vi har börjat med en chatt. Det är inte längesen men den är det dött på faktiskt tyvärr. Vi har ju den öppen under en timme om dagen nu för att se, men nä, vi har inte fått napp där än så länge.” #9
4.1.3. Stödboende i relation till pandemin
Stödboende är något som samtliga informanter berättar om att de har på sina kvinnojourer. Dock fanns en stor skillnad i antal platser på de skyddade boendena.
Några beskriver behovet av stödboende som något som verkligen har behövts under pandemin då efterfrågan har ökat drastiskt, medan somliga menar att vissa stödboenden har haft vakanta platser mer eller mindre hela tiden under fjolåret. En kvinnojour nämner även att de tvingats stänga ner en plats på grund av
smittspridning, vilket har bidragit till sämre tillgång av stödboende för kvinnor i nöd.
“Men vi har haft mycket förfrågningar från andra kommuner om plats i det skyddande boendet, så att det verkar ju vara brist överlag.” #4
19
“[...] skyddat boende minskade oerhört mycket, den minskade med 525 dygn jämfört med 2019, så vi hade tomt, helt tomt i sju månader sammanlagt under 2020, så att det är ju en enorm minskning.” #2
“Och det kan vara fler som oss som har måst stänga en plats för att man har kollektivt boende.” #4
4.1.4. Anmälningsbenägenhet
Gällande anmälningsbenägenheten påpekar de flesta som fått frågan om det märks en skillnad i anmälningsbenägenheten att svaret är nej. Informanterna svarar att det är svårt att veta ifall pandemin har någon påverkan på
anmälningsbenägenheten eller att det inte finns någon märkbar skillnad relaterad till pandemin. En informant nämner också att det är svårare att anmäla våld i nära relation under en pågående pandemi.
“Nej, det gör jag inte, det är lika sällan tänker jag att säga, man vill ofta inte anmäla, och det är ingen skillnad, inte som jag ser det.” #8
“Jag undrar det, om jag upplever någon skillnad [i anmälningsbenägenheten]
där, jag skulle säga att en otrolig stor del av dom vi möter vill inte anmäla överhuvudtaget [...]” #6
4.2 Pandemins konsekvenser för kvinnorna
Detta tema handlar om social distansering, minskat livsutrymme, samt svårigheter med distanserat stöd. En sak är väldigt tydlig när det kommer till de konsekvenser som covid-19 pandemin har för de utsatta kvinnorna. Samtliga intervjupersoner nämnde isoleringen och den sociala distanseringen som huvudproblematiken när det talas om säkerheten för de kvinnor som lever i en våldsam relation. Det är inte isoleringen i sig själv som är orsak till denna oro, utan det är det som följer med den.
4.2.1 Social distansering
En av huvuduppmaningarna för att minska smittspridning är att isolera sig själv hemma om man har symptom och därutöver praktisera social distansering så mycket som möjligt. Flera av intervjupersonerna förklarar hur denna distansering från omgivningen tyvärr är en hjälpande hand i mannens kontroll över kvinnan.
Insynen i de privata hemmen har minskat betydligt i och med att alla uppmanas till att inte umgås med sina sociala relationer, familj och vänner i samma utsträckning som tidigare. Att förlora insynen och socialiseringen är en direkt möjlighet att utveckla sitt våldsamma och kontrollerande beteende, samtidigt som att möjligheten för att berätta om sin situation för anhöriga blir sämre.
Intervjuperson 2 beskriver problematiken som följande:
“[...] isoleringen så klart, som oftast är en rätt stor del i våldet generellt, man har ju fått den förevändning att faktisk isolera sin partner ännu mer ‘nu får du faktiskt inte gå ut’, ‘nu ska alla hålla sig inne, och du kan inte gå till den här och den här’
[...] förövaren vill ju inte ha nått insyn generellt, utan de vill ju att det ska vara
20 där ingen ser, och det blir ju väldigt mycket enklare om alla befinner sig i en lockdown” #2
4.2.2. Ingenstans att andas
Utöver att inte ha kontakt med sina sociala relationer i samma utsträckning som tidigare har pandemin och den medföljande isoleringen också orsakat ett mindre livsutrymme. Kvinnan eller mannen kanske jobbar hemifrån, det är inte längre möjligt att gå ut och träffas med vänner, fritidsaktiviteter har stängt och så vidare.
Kvinnorna har förlorat alla sina undanflykter för att ta sig iväg ett tag och få en paus från det konstanta förtryck och oro som finns i hemmet. Denna paus som kvinnor använder som en form av överlevnadsmekanism finns inte tillgänglig på samma sätt under en pandemi. Denna problematik beskrivs bland annat som förlorandet av andra arenor, eller platser de kan andas på och komma bort ifrån den våldsamma relationen:
“Konsekvenserna är ju katastrofala för dom personerna som lever med det här, dom lever ju med tortyr dagligen i sina egna hem, dom har ingenstans att andas, har dom haft någonstans att andas kanske det har varit på jobbet eller i skolan eller, och nu har den möjligheten krympt ännu mer” #6
“Det blir ju mycket svårare för dom att söka stöd, och även att få kontakt med kompisar och vänner eller familj, för att man får inte träffa dem heller och inte kunna gå på sina aktiviteter och så, varken barn eller vuxna, så det finns inga arenor kvar att få gå iväg och andas på eller söka hjälp på” #2
4.2.3. Socialt distanserat stöd
Samtliga intervjupersoner nämner den problematik som finns i och med att flera stödfunktioner som bör finnas tillgänglig för kvinnor som lever i en våldsam relation har stängt, eller har försämrats i och med att fler jobbar hemifrån även när det gäller socialt-, juridiskt- och psykiatriskt stöd. Flera förklarar hur det har blivit svårare för kvinnorna att få kontakt till offentliga stöderbjudanden samt att
väntetiden på hjälp har blivit längre.
“Ja det är det [svårare att få hjälp], och inte bara från oss, utan även en del kvinnor de står till exempel i kö för att komma till en psykolog inom vård
psykiatrin, och där är det upp till ett halvårs väntetid, och då har man under det här året i öppen vård inte har fysiska möten utan man har det via Zoom, och det blir väldigt många samtal som blir avbokade på grund av symptom, jag tror att det är väldigt mycket svårare att få det stöd man behöver... inom socialtjänsten till exempel är det många som jobbar hemifrån, då kan dom inte träffa kvinnor i samma utsträckning” #8
Samtidigt har jourernas arbete ändrats och blivit mer digitalt på grund av pandemin, vilket kan verka skrämmande för personer som har byggt upp modet till att be om hjälp under lång tid, vilket ofta är fallet för kvinnor som lever med en våldsam och kontrollerande man.
“Dom här kvinnorna är ofta otroligt duktiga på att läsa av andra människor, det är ju egentligen så dom har överlevt sin vardag, i att läsa av sin partner, i vilket humör är han på, hur högt vågar jag prata liksom, så dom är ju otroligt duktiga på att se vilket bemötande dom får, inte bara uttrycksmässigt i tal, utan även hur
21 ser man ut i ansiktet hur man lyfter sig i stolen och allt det här, och det är klart blir du då hänvisade bara till telefon, det blir liksom en kontext som blir ännu svårare för att dom behöver kunna läsa av hur personen tar emot deras historia liksom” #6
Utöver att det känslomässigt är svårt att be om hjälp när man är mer ensam med problemen beskriver flera intervjupersoner också den praktiska problematiken i relation till att söka stöd. Det blir helt enkelt svårare att ta telefonen och ringa någon när man är hemma alla dygnets timmar tillsammans med sin förövare. När har man tid att ringa eller gå till ett möte utan att vara rädd för att han ska
upptäcka vad som är på gång?
“Vi behövs, jag vet det. Men det är alltså hur dom kan nå oss va. Å sitta i en telefon när man är instängd hemma, det går ju inte. När mannen är hemma hela tiden.” #5
Några av intervjupersonerna nämner även den försvårade kontakten med kvinnor som ett problem som uppstått under pandemin. Det som många påpekar är att isoleringen i hemmet under en pågående pandemi både leder till ökat våld och försvårar situationen att få kontakt med olika stödfunktioner. Det finns inte samma möjligheter för den stödsökande kvinnan att söka hjälp när hon hela tiden är hemma med mannen. Isoleringen är den största vardagliga
samhällsförändringen som har påverkat kvinnornas utsatta situation till det värre, menar samtliga kvinnor på kvinnojourerna som har intervjuats.
“Det klart att en del jourer har kanske haft begränsningar med att hjälpa och stötta under dom här perioderna när man inte har haft samma
personalbemanning och resurserna kanske har minskat lite på en del jourer vilket gör att kanske blir svårigheter för kvinnan att komma fram.” #1
“Jag tror att det är många som sitter inne i sina hem och inte har möjlighet att nå ut till varken oss eller sos eller polis eller sjukvård eller vad det är nu som dom behöver komma i kontakt med.” #5
En intervjuperson hade däremot en annan syn på pandemins påverkan, denna beskrev en tänkbar situation där pandemin orsakar en mycket mer koncentrerad och kontinuerlig typ av våld att kvinnan därför beslutar att lämna relationen på bakgrund av den förändring:
“Det kanske blir mera markant det dåliga, man kanske hade stått ut en längre tid om man ser dom mindre men nu ser man så mycket av någon och det gör så jävla ont under kortare tid, så då kanske man tar sig ur snabbare [...]” #1
4.3 Våldets karaktär under Covid-19 pandemin
Våldets karaktär under pandemin kommer främst att belysas av typ av våld, kvinnors isolering under pandemin samt varför kvinnan inte lämnar mannen som utsätter henne för våld.
22 4.3.1 Det psykiska våldet
När det kommer till våldets karaktär så framkommer det i intervjuerna att samtliga informanter delar med sig av erfarenheten att den allmänna uppfattningen om kvinnor som söker hjälp för våldsutsatthet söker detta på grund av fysiskt våld.
Detta är vanligtvis inte fallet utan det är det psykiska våldet som alltid finns med när en kvinna söker hjälp. Det kan vara i kombination med andra typer av våld, som fysiskt eller ekonomiskt. Det psykiska våldet är också det mest påfrestande för kvinnorna berättar intervjupersonerna, då det är något som skapar djupa sår i en persons självkänsla. Ingen av informanterna beskriver att det psykiska våldet har ökat i frekvens på grund av pandemin, dock tar de upp att mannens utökade kontroll och makt över kvinnan kan leda till att det redan befintliga våldet intensifieras.
“Ja, det är alltid psykiskt våld, oavsett andra kategorier så skulle jag säga att psykiskt våld alltid finns med, just det här med kränkande behandling att man blir kallad väldigt fula elaka saker, nedvärderande saker, att man blir nedtryckt psykiskt och känslomässigt så att man istället tror att man kanske inte är
någonting, man klarar inte av någonting, man är ganska värdelös, det är i princip alltid förekommande skulle jag säga.” #2
Det ekonomiska våldet är även det framträdande i relation till pandemin.
Ekonomiskt våld är en praktisk metod av psykiskt våld. Ekonomiskt våld syftar till att mannen har kontroll över kvinnans tillgångar, som till exempel bankkort och andra saker kopplat till ekonomi. Just den ekonomiska biten menar många av intervjupersonerna är framträdande i många fall av våld, då mannen på detta sättet styr kvinnan genom makt och kontroll. Detta är något som i många fall beskrivs som ett stort problem inom våldet, särskilt då kvinnan kanske inte ens är
medveten om att det sker. Att bli av med jobbet kan vara en central del i det psykiska våldet. Arbetslöshet kan förknippas med att ha förlorat kontroll och status, vilket i sin tur kan leda till att frustrationen går ut över kvinnan som på ett eller flera sätt blir utsatt för olika typer av våld.
“[...] arbetslöshet just är ju en faktor kring som kan öka risken för att utöva våld.
Asså i och med att vi tänker att våld handlar väldigt mycket om makt och kontroll, så det är ju ett sätt att förlora makt på, att bli av med sitt jobb. Och då kan det tas uttryck genom att välja att använda våld mot någon annan. Så den kopplingen tänker jag finns.” #7
4.3.2 Isolering - ett stort problem för kvinnorna
Isolering är något som samtliga informanter diskuterar i intervjuerna. Isolering är generellt sett något som påverkar kvinnans situation negativt i relation till våld menar alla intervjupersoner. Genom isolering kan kvinnan i större utsträckning bli utsatt för mer och grövre våld. Isoleringen har blivit mer påtaglig i och med coronapandemin, vilket har försatt fler kvinnor i en farligare hemmiljö. Männen har i flera avseenden haft större makt och kontroll över kvinnan tack vare isoleringen under pandemin.
“Mm, det som det kanske har blivit mer av, är ju isoleringen så klart, som oftast är en rätt stor del i våldet generellt, ehm, man har ju liksom fått den förevändning att faktiskt isolera sin partner ännu mer ‘nu får du faktiskt inte gå ut’ ‘nu ska alla
23 hålla sig inne, och du kan inte gå till den här och den här’ då blir det mycket lättare för förövaren att isolera sina partners, så det ökar ju såklart” #2
“Men isoleringen antar jag, om jag bara tänker på hur våldet ser ut att isoleringen förmodligen är svårare just nu [...]” #7
4.3.3 Varför lämnar hon honom inte?
Flera av intervjupersonerna kommenterar också hur våldet uppstår och utvecklas inom relationen. Den komplexitet som kännetecknar denna process är inte många medvetna om, varken kvinnan själva eller de personer hon möter på hennes väg ut ur relationen. Många ifrågasätter fortfarande idag varför hon inte bara lämnar honom första gången han slår henne, men så enkelt är det inte, för det första slaget är väldigt sällan den första våldshändelsen.
“Så det har vi ju lärt oss att det eskalerar ju alltid det finns ju ingen kille som bara håller på med kontroll och sen är allting jättebra, det finns nog inte utan det eskalerar ju alltid” #1
Det finns ingen recept på hur han ser ut eller vad han jobbar med, men en sak som kan sägas att vara en gemensam egenskap är att dessa män ofta är väldigt
charmiga och passionerade från först början.
“Det är klart att han inte visar den här sidan i början av relationen, då skulle han ju aldrig få en kvinna, asså han är Mr. Charming från början det är ju passion, [...], och sen så kommer det sakta sakta sakta in, i form av kanske från början svartsjuka, vilket hon kan tycka är lite charmigt, för att då visar han ju att han älskar henne, och till att han börjar styra hennes sociala medier, han blir sur över att hon gillar en killkompis bilder på facebook, och sen tar det jätte små steg, så små steg skulle jag säga så att det inte märks” #8
4.4 Det förebyggande arbetet
I frågorna om det förebyggande arbetet var samtliga informanter överens om att det måste göras mer på detta område när det kommer till mäns våld mot kvinnor generellt men också specifikt i nära relationer.
4.4.1 Pandemin har satt stopp för det förebyggande arbetet
Kvinnojourernas egna förebyggande arbete fokuserar mycket på att sprida kunskap om ämnet, genom att bland annat föreläsa på skolor, högstadier och arbetsplatser, samt att driva opinionsbildande arbete. Pandemin har satt stopp för mycket av den delen av jourernas arbete, vilket flera informanter beskriver som ett stort problem speciellt vad angår spridningen av kunskap om våld i nära relation, jämställdhet och samtycke bland de yngre barngrupperna i skolorna.
“[...] vi försöker hinna göra allting annat också samtidigt, jamen planera kanske framtida projekt som vi skall göra, information av något slag, vi vill ju gärna ut och föreläsa mer än vad vi gör, och allt sånt har ju också mer eller mindre tagit stopp på grund av corona” #4
