De germanska dödsstraffen, Tacitus och mossliken Sandklef, Albert Fornvännen 1944(39), s. 27-44 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1944_027 Ingår i: samla.raa.se

(1)

De germanska dödsstraffen, Tacitus och mossliken Sandklef, Albert

Fornvännen 1944(39), s. 27-44

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1944_027 Ingår i: samla.raa.se

(2)

kW

DE GERMANSKA DÖDSSTRAFFEN, TACITUS OCH MOSSLIKEN

AV

A L B E R T S A N D K L E F

A nda sedan jag sommaren 1936 hade tillfälle att gräva upp en död man i Bockstens mosse tre mil öster om Varberg har hela det stora frågekomplexet kring de döda i mossarna varit aktuellt för mig, icke minst Taciti uppgifter i 12 kapitlet i Germania och de få notiserna av intresse i sammanhanget ur den fornnordiska litteraturen. I samband därmed måste också den gamla frågan om do germanska dödsstraffen aktualiseras, särskilt Taciti påstående att germanerna såsom straff för vissa brott brukade dränka brottslingar i mossar.

De germanska dödsstraffen ha nyligen varit föremål för en utred- ning av Folke Ström, som i avhandlingen O n t h o S a c r a l O r i - g i n of t h e G e r m a n i c D e a t h P e n a l t i e s (1942) tagit upp de svårutredda problemen. Ström har gått till verket med sunt kritiskt sinne och har obunden av dogmer sökt komma till botten med frågorna. Han vänder sig kritiskt mot den tyska rättshistoriska forsk- ningen, främst Karl von Amira, vilken i ett stort och lärt men alltför fantasifullt arbete, D i e g e r m a n i s c h e n T o d e s s t r a f c n

(1922), tolkat sina källor på ett sätt som måste föranleda allvarliga invändningar från kritiskt inställda forskare.

von Amira har uppställt tesen att de gamla germanerna straffade vanliga fridsbrott med fredlöshet och de särskilt kvalificerade ni- dingsdåden, till vilka bl. a. hörde helgerån, »sakrilegier», med offer- död. Nidingsdåden framkallade gudarnas vrede, denna stillades först genom offret av nidingens liv.

Ström analyserar det material som föreligger och finner von Amiras ståndpunkt ohållbar. Medan von Amira t. ex. ansåg sig ha funnit spår av ålderdomliga kultakter i de med exekutionen sam-

(3)

2 8 A L B E R T S A N D K L E E

manhörando mor eller mindre gamla sedvänjorna och trosföreställ- ningarna och följaktligen ansåg sig här ha fått stöd för tesen att dödsstraffet ursprungligen varit en offerdöd, finner Ström i stället rester av folklig övertro, knuten till döden och den döde, och intet som tyder på dödsstraffets sakrala ursprung.

I Saga och sed, K. Gustav Adolfs Akademiens årsbok, 1942, har Dag Strömbäck tagit till orda i anledning av Ströms avhandling.

Strömbäck erkänner det berättigade i Ströms kritik av von Amiras tes om nidingeiis offerdöd, men i fråga om do till exekutionen knutna sedvänjorna och trosföreställningarna är han misstrogen, då han anser hela materialet så sent atl det bör vara irrelevant för bedömande av dödsstraffens genesis. Han går därefter in på en kritik av vissa enskilda partier i Slröms avhandling, och här har han på några punkter tänkvärda invändningar att göra. Så t. ex. i fråga om pålen över den döde på Grönland, skildrad i E i r i k s s a g a r a u S a, där det icke är fråga om att fästa liket vid jorden utan om en kanal ned till den döde, genom vilken kanal prästen kan kasta nod tre skövlar mull vid Jordfästningen. Vidare anser Strömbäck att notisen om levande begravning hos Gregorius av Tours bör utmönstras såsom alltför osäker. På liknande grunder vill Strömbäck avfärda anf.

ställe i Nostorskrönikan. — Till Strömbäcks diskussion av Ströms tolkning av Tacitus får jag tillfälle att återkomma.

Strömbäck levererar en ingående kritik av Ströms framställning rörande g u d a r n a s v r e d e . Reagerade gudurna överhuvudtaget inför rättskränkningar eller enbart vid sakrilegier? Ström anser att de reagerade endast i sistnämnda fall. Strömbäck konstaterar att full enighet bör råda därom att s a c r i 1 o g i u m framkallade gudarnais vrede. Vid sådant förhållande finner Strömbäck det på rent religions- historiska grunder rimligt att straffet för s a c r i l e g i u m måste uppfattas såsom en försoningsgärd åt gudarna, alltså ett o f f e r i en eller annan form, och som stöd tör denna uppfattning anför Ström- bäck det bekanta stadgandet i slutet av L e x F r i s i o n u m , den s. k. A d d i t i o L e g i s F r i s i o n u m T i t . X I i Herolds Origi- num Libri: H o c t r ä n s L a u b a c h i . Q u i f a n u m e f f r e - g e r i t e t i b i a l i q u i d d e s a c r i s t u l e r i t , d u c i t u r a d in a r e , e t i n s a b u l o , q u o d a c c e s s u s m a r i s o p e r i r e s o l e t , f i d u n t u r a u r e s e i u s , e t c a s t r a t u r , e t i m m o - 1 a t u r d i i s q u o r u m t e m p l a v i o 1 a v i t. Vilket bör översät-

(4)

DE G E R M A N S K A D ö DS ST It AF F E N 29

tas: »Detta på andra sidan Laubach: den som uppbryter ett tempel och där tar något av do heliga föremålen föres till havet, och i sanden som havets flod plägar överskölja uppsprättas hans öron och kastre- ms han och offras åt de gudar, vilkas tempel han skändat.» Allden- stund stadgandet utan tvivel är av förkristet ursprung, tillmäter Strömbäck detsamma stort värde som bevis för att här föreligger offerdöd. Han »tänker snarast på ett offer till gudarna» då det hos Adam av Bremen skildras huru den engelske missionären Wolfredus slog sönder Tors bild i Uppsala och därför stympades och under mycket begabberi sänktes i on sumphåla: c o r p u s e i u s b a r- 1) a. r i 1 a u i a. t u m p o B t in 11 Ila, 1 u d i b r i a m B r B e r u ut i n

p a l u d e m.1 m

1 E g i 1 s s a g a S k a 11 a g r i m s s o n a r kap. 56 finner Ström- bäck ett bra textställe för klarläggande av gudarnas reaktion inför on rättskränkning. Där skildras utförligt hur Egil för att få ut sin hustrus arv i Norge hänskjuter saken till Gulatinget, fastän han har emot sig sin hustrus svåger, Berg-Anund, konung Erik blodyx och dennes gemål, drottning Gunnhild. När Egils vittnen skulle träda inför domstolen sprängdes tinget av drottningens män, de heliga ban- den kring domarna skuros sönder och domarna själva drevos bort.

Egil fick sålunda icke rätt vid tinget. Han vände sig då till Berg- Anund och förklarade i en högtidlig formel att han förbjöd atl någon bebodde eller brukade den jord som hans svärfar Björn ägt, och att den som gjorde det hemtölle åt gudarnas vrede. När Egil lämnade Norgo diktado han:

s v å s k y l d i g o 5 g j a 1 d a, g r a m r e k i b o n d B,f l o n d u m ,

r e i ö s é r o g n o k O S i n n , r (j n m i n s f é a r h o n u in;

f o l k m y g i l å t f l y j a ,

F r e y r o k N j o r S r , a f j o r S u m , 1 e i 5 i s k 1 o f S a s t r i 5 i

1 a n d 9 s s, fj a n n s v é g r a n d a r.

»må gudarna jaga konungen bort från hans land; så skulle de ve- dergälla honom för rövandet av min egendom; Odin och gudarna

1 Magistri Adam Bremensis Gesta Hammaburgensis ecclesife pnntificiim.

Bernhard Schmeidler (Hannoveree et Lipsise 1917) II: 60.

(5)

3 0 A L B E R T S A N D K L E F

vare honom vreda; Fröj och Njord, låt folkförtryckaren fly från sina egendomar; må 'landåsen' hata den männens fiende som kränker den helgade platsen.»²

En annan märklig upplysning om gudarnas vrede finner Ström- bäck i D r o p l a u g a r s o n a s a g a , »en ålderdomlig saga från isländska östlandet». Där berättas att ett långvarigt och häftigt åsk- väder berott på att man gått »medsols kring ett gudahus» och att gudarna vredgas därför att ett dråp icke kungjorts enligt lagarnas föreskrift.

I V a t n s d c o l a s a g a säger Jgkull Iiiginuindarson, när han ut- manar Bergr SkiSason till holmgång, att den som inte kominer till holmgången ska^l h a f a g o S a g r o m i o k g r i ö n i ö i n g s n a f n, »hava gudamas vrede och gridnidings namn.»

Strömbäck drar ytterligare fram de hedniska edsformulären och finner att alldenstund gudarna insättas såsom garanter för att den som avlägger eden talar sant, »så är det också klart att ett hot från deras sida vilar över den som svär falskt.»

Efter allt detta summerar Strömbäck att gudarna beröras av rätts- ordningens kränkande och i sin vrede kunna straffande ingripa mot individ eller samhälle. Härav drar han nu den slutsatsen att sonande åtgärder vidtagits för att avvända gudarnas vrede och straff. Det synes honom »fullt befogat att tänka sig att grova rätlskränkningar och uppenbar skada mot samhällsordningen ursprungligen sonades med offer till gudarna och i så fall närmast med ett offrande av den sara- hällsfarlige individen.»

Ström har sökt skilja straffhängning från offerhängning och gjort gällande att hängning såsom straff ägt rum i galge och saknat all sakral karaktär, medan offerhängning ägt rum i träd. Detta drar Strömbäck i tvivelsmål. En sådan Indelning synes icko heller med skäl kunna upprätthållas.

Strömbäck anför vidare uppgiften i Germania kap. 11 om att präs- terna ägde straffrätt och sammanställer detta med uppgiften i kap. 12 om hur man hänger förrädare och överlöpare i träd. Mon förrädare och överlöpare förekomma ju under krig, och kanske ondast under krig. Enligt Germania kap. 7 ålåg det prästerna »att straffa till livet

2 Övers. enl. Sjrömbäck, som följer Nordals tolkning och E. A. Kocks an- visningar i Notationes Norroense § 1044.

(6)

DF. G E R M A N S K A D Ö D S S T R A F F E N 3 1

eller fängsla liksom på den guds befallning som de tro vara med i kampen.» Slutsatsen härav blir, enligt Strömbäck, att det döds- straff Tacitus talar om i 12 kap. användes vid det tillfälle då stammen lydde direkt under guden och straffrätten omhändcrhades av prästerskapet. Strömbäck finner härav att hängningsstraffet på så vis kominer i en religiös miljö, vilken vi icke kunna betrakta såsom betydelselös vid bedömandet av straffets karaktär av profant eller sakralt straff.

För att få en riktig uppfattning av Strömbäcks kritik måste vi granska de anförda källorna och jämföra resultatet med lians slut- satser.

Strömbäck anför en rad exempel på gudarnas vrede. Egil Skalla- grimson gripes av rättmätig vrede, när han på grund av drottningens skändliga ingripande mot lagen måsto resa hem utan att ha fått rätt.

Oförmögen att själv hämnas denna oförrätt ber och besvärjer han gudarna hjälpa honom att hämnas: »må gudarna jaga konungen bort från hans land» etc. Och Jgkull Ingimundarson nedkallar gudamas vrede över den som into kommer till holmgångon — vid sådant för- hållande hjälper det ju inte att han själv vredgas. Säkerligen böra gudarna också vredgas på den som svär falskt. Men intet av dessa fall visar ett s p o n t a n t ingripande från gudarnas sida vid en rätts- kränkning. Gudarna n ö d g a s g e n o m b ö n e r e l l e r b e s v ä r - j e l s e r att deltaga i människornas mellanhavanden. Eller do förut- sättas bli vreda, om man svär falskt; h u r de i dylikt fall tänkas ingripa kan icke utläsas ur källorna.

När Strömbäck anför e 11 fall där gudarna spontant ingripit för att man gått medsols kring ett gudahus och icko kungjort dråp enligt lagen, sä befinnas gudarna ge vreden utlopp i ett långvarigt och häf- tigt åskväder. Var detta ett s t r a f f eller var det h ä m n d ? Eller bara ett t i l l k ä n n a g i v a n d e av gudarnas misshag eller harm?

Detta synes mig icke klarlagt. När dot enligt Germania kap. 7 ålåg prästerna att »straffa till livet eller fängsla — — — liksom på den guds befallning som do tro vara med i kampen», så få vi för en gångs skull besked om att guden — genom prästen — s t r a f f a r . Men vi få icko besked om att det är fråga om ett o f f e r .

»Gudarna beröras av rättsordningens kränkande och kunna i sin

(7)

3 2 A L B E R T S A N D E L E F

vrede straffande ingripa mot individ eller samhälle,» säger Ström- bäck. Som ovan framhållits har Strömbäck endast anfört e t t fall där detta skedde spontant, d. v. s. där gudarna opåverkade ingripit.

»Men existerar nu denna gudarnas vaksamhet över rättsordningen ooh deras reaktion inför dess åsidosättande, så iir det också klart att vid skedda rättskräiikningar även sonande åtgärder vidtagits för att avvärja gudarnas vrede och straff», fortsätter Strömbäck. Först må anföras att det icke synes bevisat att gudarna visa »vaksamhet över rättsordningen», såvida de icke nödgas därtill genom påverkan utifrån. Det framgår icke av anförda källor att »sonande åtgärder vidtagits». Delta hindrar ju emellertid icke att så k a n ha varit fallet på ett sent utvecklingsstadium. Till tidigare skeden skall jag återkomma.

»Liksom det är uppenbart att sakrilegiel, denna direkta kränkning ax- gudarnas helighet och heliga rum krävde ett sakralt soningsoffer — vilket Ström snarast vill bestrida — så synes det också fullt befogat att tänka sig, att grova rättskräiikningar och uppenbar skada mot samhällsordningen ursprungligen sonades med offer till gudarna och i så fall närmast mel ell, offrande av den samhällsfarliga individen», summerar Strömbäck sin uppfattning. Det finns o t t exempel på att sakrilegiet krävt soningsoffer, nämligen L e x F r i s i o n u m , där den brottslige individen offrades. Det är synbarligen på grund härav Strömbäck finner det »fullt befogat att tänka sig att grova rätts-

kränkningar — ursprungligen sonades med offer av den samhällsfarlige individen.» Men även om stadgandet i L e x

F r i s i o n u m är förkristet, ligga dock årtusendens utveckling f ö r e stadgandet. Det bevisar alltså ingenting om rättsväsendets u r s p r u n g l i g a tillstånd. Så vitt jag kan se är det sålunda icko bevisat att ens sakrilegiet ursprungligen krävde soningsoffer, än mindre ett offer av den brottslige individen själv. Ännu mindre är del bevisat att sådant offer följde »grova rättskräiikningar och uppenbar skada mot samhällsordningen». Det är icke blott o b e v i s a t , det torde vara o b e v i s b a r t .

Vi veta ju att dödsstraffet hos de gamla nordborna var sällsynt, men att dråpare och andra som skadade individen och släkten drab- bades av si ä k t h ä m n d en. Den var säkert en urgammal institu- tion, så visst som tanken på hämnd är primitivare än tanken på offer.

Så hos barnet, så hos den primitive vuxne. Gudarna äro ju skapade så nära efter människomas belåten att gudarnas hämnd bör ha tett

(8)

DE G E R M A N S K A D Ö D S S T R A F F E N 33

sig lika naturlig som människans. För de gamla nordborna var hämnden lika självklar som den egna existensen.

Vid sådant förhållande förefaller det mig klokt att vidhålla Ströms sunda skepsis. Skulle jag gissa — det enda som återstår — så skullo jag f ö r m o d a att gudars och människors h ä m n d är ä l d r e och u r s p r u n g l i g a r e än både s t r a f f och s o- n i n g s o f f e r . Ty den enskilda människan utkräver hämnd, släkten utkräver hämnd, men en större samfä.llighet, ett samhälle, hämnas på den brottslige genom straffet.

Så vitt jag kan se har Dag Strömbäck icko anfört vägande skäl emot Ströms uppfattning att de germanska dödsstraffen sakna sakralt ursprung. Hämnd och självförsvar äro säkerligen ursprungliga hos människorna och hos deras belåten, gudarna. Offer äro utan tvivel långt senare resultat av utvecklingen hos mer eller mindre avance- rade religioner.

*

Tacitus berättar i Germania 12 kap. om germanska dödsstraff. Det avsnitt som här är av intresse lyder som följer:

l i c e t a p u d c o n c i l i u m a c c u s a r e q u o q u e e t d i s c r i - m e n c a p i t i s i n t e n d e r e . d i s t i n c t i o p o c n a r u m e x d e l i c t o : p r o d i t o r e s e t t r a n s f u g a s a r b o r i b u s s u s - p e n d II n t, i g n a v o B o t i m b e l l e s e t c o r p o r e i n f i i r a e s c 83 n o a c p a 1 u d c, i n i e c t a i n s u p e r c r a t e, m e g u n t . d i v e r s i t a s s u p p 1 i c i i i 1 1 u c r e s p i c i t, t a m q u a m s e e - l e r a o s t e n d i o p o r t e a t. d u m p u n i u n t u r. f 1 a g i t i a a b s c o n d i.

Vilket synes mig böra översättas med:

»Inför folkförsamlingen (tinget) får man även anklaga och åtala i livssaker. Straffen äro olika alltefter förbrytelsens beskaffenhet.

Förrädare och överlöpare hänger man i träd; omanliga och krigs- odugliga och do som övat onaturlig otukt dränker man i något gytt- jigt träsk eller kärr och lägger flätverk av grenar (fasciner) över dem. Olikheten i straff synes åsyfta att vid bestraffning lagbrott skola visas men skändligheter (nesliga handlingar) skola döljas.»

Texten bör först konfronteras med de arkeologiska vittnesbörd vi må kunna ha till förfogande, De hängda ha ju into efterlämnat några arkeologiska spår, men som bekant har man i nordvästra Europa

3 — Fomvcinnen 1944.

(9)

funnit mellan femtio och sextio döda människor i torvmossar — de dränkta finnas alltså kvar och kunna studeras. Humussyrorna i torv- mossarna bevara under årtusenden alla homämnen såsom naglar, hår, läderhud och annat, medan kalken i benstommen småningom försvinner. Några av de i mossar anträffade döda ha befunnits vara nakna, några ha burit kläder av ylle. Emellertid torde även de vid fyndet nakna ha burit kläder då do hamnade i mosson, men deras kläder ha varit tillverkade av linne eller andra växtfibrer, vilka humifieras i torvmossen under årens lopp och helt sammansmälta med övriga växtdelar i mossen. Yllekläder kunna alltså tagas fram ur en mosse oskadda etter århundraden och årtusenden, medan kläder av växtfibrer mycket snart förstöras. Några av fynden visa att de döda genom olyckshändelse hamnat i mossen, sjunkit ner i gyttjan och fastnat, kvävts och fått sin grav i mossen. I några fall äro de döda otvivelaktigt mördade, och mördarna ha efter dådet släpat liken till cn torvmosse för alt dölja dem där. Man har velat skydda sig mot att den döde gick igen, och av skilda anledningar trodde man sig nå detta lättare om man begrov offret i mossen. Slutligen visa några fynd att man måste ha d r ä n k t den döde i mossen. Kroppen har lagts på botten av en grävd håla i mossen och fjättrats med träkrokar över knäleder och armbågsleder så att den fjättrade icke kunnat röra on lem. När så vattnet steg i hålan, dränkte dot delinkventen. Flera personer måste ha deltagit och man måsto ha givit sig mycket god tid med den omsorgsfulla fastnaglingon vid botten, varvid kroppen icke skadades. Man kan icko härvid tala om levande begravda människor;

här föreligger säkert — som Tacitus säger — d r ä n k n i n g . Det är troligt alt vi här stå inför minnen av verkställda avrättningar, som erinra om 12 kapitlet i Germania: c s e n o a c p a l u d e , i n i e c t a i n s u p e r c r a t e , m o r g u n t. Det kanske säkraste av de här avsedda fynden — de dränkta — är det i Haraldskjser på Jylland funna kvinnolik som brukar kallas »drottning Gunhild».

Erinra do nämnda fynden om Taciti text, så visa de också att Tacitus väl kan ha rätt i själva huvudsaken, men att han måste ha begått misstag eller missförstått sina källor i detaljerna. Han berät- tar att man lado flätverk (c r å t e s ) över delinkventerna. Men varken flätverk eller risknippen ha någonsin anträffats över något av mossliken. Visserligen är inte därmed bevisat att man icke framdeles kan påträffa något sådant, men då vi ännu intet anträffat, ens bland dem

(10)

D E G E R M A N S K A D Ö D S S T R A F F E N 3 5

som kunna sägas vara dränkta i mossen, finns grundad anledning antaga att Tacitus far vilse. Hos Livius, I, 51, 9, talas om att T u m u s dödades genom ett nytt slags straff, i det att han störtades ned i en källa och dränktes, varvid ett flätverk (c r a t e s) lades över honom och stenar sammanfördos (betyder väl alt stenar lades över flätverket för att hålla det nere.) Tacitus kan av denna eller liknande uppgifter ha föranletts att skriva e r a t e s vid skildringen av dödsstraffet genom dränkning. Man får således läsa Tacitus med kritik. Hans text får icke uppfattas såsom en germansk lagtext. Så har han aldrig själv framställt saken, och f. ö. fanns vid denna lid ingen skriftligt formulerad lagtext hos germanerna. Do hade sedvanerätt, mer eller mindre klart fixerad, stadd i en utveckling som väl icke var snabb men som dock (id efter annan bör ha medfört nyheter. Det kan där- för vara av betydelse om Tacitus fått sina uppgifter från Poseido- nius, vars skrifter böra vara omkring 200 år äldre än Taciti Ger- mania, eller om han fått dem från samtida romare som kommit i berö- ring med germanska handelsmän, sändebud, fångar e. d. Därom veta vi intet. Vi känna icke heller huru de germanska uppgifterna över- förts till latin, men svårigheterna att förstå böra ha varit så mycket större som do germanska rättsförhållandena voro andra än de romerska.

I några smärre uppsatser har Nat. Beckman behandlat frågan om tolkningen av Germania kap. 12.³ Dot gäller do ord som här över- satts med o m a n l i g a o c h k r i g s o d u g l i g a o c h d e s o m b e d r i v i t o n a t u r l i g o t u k t , d. v. s. i g n a v o s e t i m b e l - l e s e t c o r p o r e i n f a m e s . I g n a v u s kan betyda slapp, slö, håglös, feg, ocli i detta sammanhang kan det översättas o m a n- l i g . I m b e l l i s synes mig böra översättas med det svenska k r i g s o d u g l i g . Beträffande c o r p o r e i n f a m e s har Wilh.

lieeb övertygande visat, att Tacitus använder uttrycket i sådant sammanhang i andra sina skrifter, att det står klart vad han själv menar med orden: han menar o n a t u r l i g o t u k t.4 Men rodan 1S42 på-

8 Nat. B e c k m a n , Ett ställe hos Tacitus (Nordisk Tidsskrift for Filo- logi, 4:e Rsekke, Bd 9, 1920), s. 103—108. D e n s a m m e , Ignavi et imbelles et corpore infames (Arkiv f. nordisk filologi, Vol. 52, Lund 1936. Den- s a m m e , Salebystenons förbannelseformel. Några notiser om västgötska runstenar (Fornvännen 1925), s. 134—137.

4 AVilhelm R e e b , Tacitus Germania (Leipzig u. Berlin 1930), s. 95

(11)

visade rättshistorikern Wilda att germanerna icke straffade något slags otuktshandlingar.5 Först med kristendomens införande blevo otuktsbrotten kriminaliserade. Hos de gamla germanerna var allt så- dant privatsaker som samhället icke lade sig i. På sin höjd kunde en förfördelad persons släkt eller familj ingripa med hämnd. Nu har Beckman letat efter ett ord som kunde tänkas ha legat till grund för Taciti uttryck. Ett sådant anser han sig ha funnit i r a g r, a r g r , som kan betyda 1) f e g , 2) s e x u e l l t p e r v e r s , 3) u s e l , f ö r - a k t l i g , o n d . Härtill anför nu Beckman såsom en bestyrkt iaktta- gelse, att personer med ett perverst inriktat driftliv på det sexuella området, visa benägenhet att antaga det motsatta könets psykologiska egenheter och intressen. Följaktligen menar han att om man beskyllde en person för att vara r a g r , så avsåg man därmed icke att han var a n t i n g e n feg eller pervers, utan man menade att han var b å d a d e r a . Beckman finner därför att Tacitus »kan sägas ha helt enkelt givit begreppets definition». Vi skullo sålunda icke röra oss mod tre kategorier av personer som dränktes i kärr utan med e n, som på isländska betecknades med r a g r eller a r g r , vilket av Taci- tus — enligt Beckman — alldeles riktigt översatts till latinets i g n a- v o s e t i m b e l l e s e t c o r p o r e i n f a m e s . Beckman erinrar om att i nordiska lagar beskyllning för sådana egenskaper räknades såsom do värsta skällsord. Enligt isländsk rätt var den så benämnde berättigad att på stående fot dräpa smädaren.

Beckman har här påvisat dels att a r g r eller r a g r har samma betydelse som i g n a v o s e t i m b e l l e s e t c o r p o r e i n f a - m e s , dels påvisat att om man b e s k y l l d e en man för att vara r a g r , så var denna smädelse straffbar. Men han har icke påvisat att det var straffbart att v a r a r a g r . Ooh dock är det detta vi behövde. Tacitus talar icke om ärekränkningsmål. Han berättar icke alt den som beskyllde en annan för att vara i g n a v u s etc. skulle dränkas, men han talar om att de som v o r o i g n a v o s o t im- b e l l e s e t c o r p o r e i n f a m e s straffades så.

Den danske rätlshistorikem Gsedeken har sökt tolka Tacitus med utgångspunkt från stilen. Tacitus talar i 12 kap. om två slags straff, hängning och dränkning. De äro, säger Gaedeken, avsedda för brottslingar som ha det gemensamt att de förbrutit sig mot stam,

• W. E. Wilda, Das Strafrecht der Germanen (Halle 1842), s. 153.

(12)

samhälle. Förrädare och överlöpare äro aktiva förrädare. Dem hänger man i träd. De andra äro passiva förrädare, och dem dränker man. I g n a v i betecknar den passiva feghet som undandrar sig sin försvarsplikt, i in b e i l e s betecknar den fullständiga frånvaron av krigarmod, och c o r p o r e i n f a m e s betecknar i detta sammanhang u s e l h e l . Det är sålunda fråga om ett pleonastiskt uttryck.

Det är, säger Gaedeken, felaktigt aft översätta, c o r p o r e i n f a- m o s med onaturlig otukt. Tacitus har omskrivit ett uttryck som han hittat hos Livius, där det heter om en överlöpare som emellertid inte kan bistå fienden med något förräderi av betydenhet, att han endast räknas såsom u n u m v i l e a t q u e i n f a m e c o r p u s . Det konkreta fall av urbotamål som namnes i Germania kap. 12 är således, enligt Gaedeken, grov förbrytelse mot den egna stammen, det egna samhället.6

Ström har i sin avhandling anslutit, sig till Gaedekens tolkning.

Häremot har Strömbäck i sin kritik angripit Gaedekens tolkning av c o r p o r e i n f a m e s såsom en omskrivning av u n u m v i l e a t q u e i n f a m e c o r p u s (Liv. X X I I : 22). Han framhåller att i n f a m e c o r p u s betyder 'föraktlig person'. Där har c o r p u s alldeles samma överförda betydelse som hos oss i uttrycket »en konstig kropp» och i n f a m e står där attributivt. Hos Tacitus där- emot ha vi en ablativ där c o r p u s har sin e g e n t l i g a betydelse, 'kropp', 'bål". De båda uttrycken ha sålunda ur lietydelsesynpunkt intet med varandra att göra.

Denna invändning synes mig vara helt oangriplig och bestyrka min ståndpunkt.

Vi kunna icke veta om Tacitus riktigt återgivit ett riktigt upp- fattat meddelande om germanernas rättsbruk, och vi kunna icke heller veta om bruket förekom inom ett större eller mindre område. Vi kunna konstatera att man anträffat fynd vilka synas visa, att man under första årtusendet av vår tideräkning avlivat människor gonom dränkning i torvmossar i nordvästra riuropa. Dock har man icke lagt flätverk eller risknippen över dem som Tacitus påstår. Bland dessa mosslik äro lika många kvinnor som män. Det kanske allra säk- raste Tacitus-fyndet är, som nämnt, »drottning Gunhild» från Ha-

" P, Gaedekon, Retsbrudet og Reaktionen derimod i gammeldansk Ret (Kbhn 1934).

(13)

raldskjaer. Därmed böra de förmodade krigsförbrytarna vara ur spe- let. Ty hade man genom dränkning i mossar bestraffat krigsförbry- telser, skulle näppeligen antalet bestraffade kvinnor ha varit lika stort som antalet sålunda bestraffade män.

Den äldro nordiska litteraturen lämnar några exempel på män- niskor som dränkts i mossar. Där är först den av sagorna omför- mälda drottning Gunnhild av Norge, vars syndiga leverne är väl- bekant — det var hon som bl. a. bröt tingsfriden när Egil Skalla- grimson processado vid Gulatinget. Hon blev narrad ned till Jylland av konung Harald Blåtand som falskeligen föregav att han ville äkta henne sedan hon blivit änka. I stället lät han fånga henne och dränkte henne i en mosse. Vidare ha vi tjänstekvinnan Herkja som enligt GuSrunarkviSa blev dränkt i en myr som straff för att hon falskeligen beskyllt sin matmor, Guorun, för äktenskapsbrott. Så ha vi Draumr, {lorsteinns träl, som efter att ha mördat borsteinn tortera- des och dränktes i ett kärr. Vidare konung HrciSars falska maka _Esa, som dömdes att sänkas i en mosse: p> a t d o e m d i l a n d s - f o l k i t , a t J _ s a v s e r i d r e k k t i m y r i. Kanske får jag också räkna hit den förut nämnde engelske missionären Wolfredus, som förgrep sig på Tors bild i Uppsala, varvid den förtörnado menigheten genast tog fast honom, lynchade honom och därefter dränkte honom i en mosse.⁷ Det är Adam av Bremen som berät- tar om detta de svenska hedningarnas dåd, vars bevekelsegmn- der vi böra kunna förstå. Det var ett fruktansvärt helgerån att för- gripa sig på don store guden Tors bild, och det är på intet sätt märk- ligt att en sådan missdådare genast blev fasttagen och lynchad av en uppretad menighet. Hans dödssätt betyder väl att man följde den första impulsen att hämnas helgerånet, men don postmortala dränk- ningen i mossen ( i n p a l u d e m ) k a n betyda att brottet b o r d e ha straffats genom dränkning, fast man inte erinrade sig detta förrän delinkventen var död. Dotta är, det understrykes härmed, blott ett antagande.

Enligt Historia Norwegiae blev R a g n v a l d r K é t t i l b e i n i , sedan han visats ha sysslat med svart magi, dränkt i Haoaland på befallning av sin fader konung Harald. Enligt Snorre, H a r a l d s S a g a h i n s h å r f a g r a , blev emellertid Ragnvaldr innebränd på

7 Magistri Adam Bremensis Gesta Ilammaburgensis, II: 60.

(14)

D E G E R M A N S K A D ö 1) S S T R A F F E N 3 9

tillskyndan av sin kunglige fader; exekutor var Ragnvalds broder E i r i k r b l ö S ö x , sedermera drottning Gunnhilds make. Snorre berättar vidare i S a g a O l å f s T r y g g v a s o n a r om huru konung Olafr med svek lockade till sig E y v i n d r k e l d a och hans män, bjöd dem starka drycker, O k p ä o r b e i r v ä r n d r u k k - n i r , l é t k o n u n g r l e g g j a e l d i s t o f u n a . o k b r a n n

• t o f a s ii o k a l t p a t f o l k , e r [ i a r v a r i n n i , n e m a E y v i n d r k e l d a k o m s t u t u m I j ö r a n n — — Men senare fångade man Eyvindr och de män han nu hade med sig; man band dem ute på ett skär under ebb och lät floden dränka dem: L é t E y v i n d r s v å l i f s i t t , o k a 11 i r b e i r ; e r p a t s i S a n k a l l a t S k r a t t a s k e r . Det bör anmärkas att Eyvindr var sonson till Ragnvaldr Réttilbeini.

Ragnvaldr och hans sonson Eyvindr voro sojdmän, och det var därför de skulle dödas. Man synes ha dödat sådana män genom dränkning eller bränning. Sättet att binda dem ute på ett skär under ebb för att låta floden dränka dem påminner om döden i mossen, där det stigande grundvattnet dränkte den fjättrade delinkventen. I båda fallen kan man, som Ström antagit, ha velat g© ett sken åt exekutionen att döden inträffade utan exekutors åtgärd, emedan man var rädd för delinkventens förmodade övernaturliga makt i dödsögonblicket.

Man ville vara på avstånd då döden inträdde, så alt man icke skulle skadas av den döendes makt. Mon man har sannolikt även tänkt på gengångaren. Det var tryggare att det stigande vattnet fick dränka delinkventen än att man handgripligen avlivade honom. I sistnämnda fall kunde exekutor frukta såväl den döendes makt som gengånga- rens hämnd.

En granskning av detta material visar att man straffat utan åtskill- nad mellan kungliga och trälar. Gunnhild är drottning, Ragnvaldr är kungason, Herkja är tjänstokvinna, Draumr, bo r s*e'n n s mör- dare, är träl.

Brotten voro av skilda slag. Drottning Gunnhild hado varit sin blodbosudlade makes hjälp vid utrotandet av makens egna bröder liksom i allehanda andra ogärningar. Hon ansågs trollkunnig och hado överhuvudtaget skaffat sig mycket dåligt rykte. Hennes brott voro skändliga. Herkja beskyllde falskeligen sin matmor för äktenskaps- brott, trälen mördade sin herre, främlingen Wolfredus förgrop sig på

(15)

gudens bild i svearnas heligaste tempel, sejdmännen skadade sin nästa med sin trolldom.

Kan man nu sammanfatta alla dessa brott under någon enhetlig rubrik? Har Tacitus riktigt återgivit en riktigt uppfattad uppgift om germanerna?

Så vill Beckman göra gällande, oidi han har sedermera fått stöd av Ivar Lindquist som sökt visa att c o r p o r e i n f a m e s voro 'häxeri bedrivande fega, som också bedriva pervers otukt'. Lind- quist utgår från runstenarnas förbannelseformulär, där det t. ex. på Sparlösa-stencn heter: »Den som förändrar tecknet (d. v. s. vränger skriften) vare fredlös, perverst otuktig, för allt folket känd och uppenbar.» På Stentofton-stenen heter det: »Hejdlös i arghet (nesligt levnadssätt) död för giller den detta nedbryter.» (Jfr även Björke- torp-stenen.) I anslutning härtill framhåller Lindquist att det karak- täristiska för nordbornas tanke är, att den mäktige runmagikern hotar den som gör åverkan på gravmonumentet mod ett liv, som hölls för det skamligaste som en fri man kunde tänka sig. Hade han hotat med sjukdom och sådan hade drabbat den skyldige, skulle ju denne hatt andras medömkan, vilket brutit udden av straffet. Men med det nesliga liv runmagikem utlovade följde hån och nesa. Att man med verbal magi trodde sig kunna påföra en normalt skapt man könslig veklighet är en yttring av magisk livsåskådning och är icke i sig orimligt. Lindquist understryker att här föreligger en genomtänkt tankegång, om än på ett för oss ovant plan. På två runstenar, från Sender Vinge och Saleby, sammanställas sejd och pervers otukt med konjunktionen a u k. För den tidens människor voro sexuellt perversa och feglingar ett. Emellertid medger Lindquist att det var emot do gamla germanernas privaträttsligt tänkta straffrätt alt straffa dem.

I själva verket voro de rättslösa, emedan de inte kunde hämmas eller into tordes. I 12 kap. Germania vill Lindquist spåra lynch-justis mot do homosexuella. »Do dränktes i kärr enligt Tacitus», säger Lind- quist. Denna hedniska tavla försvinner vid kristendomens införande på det sätt att så beskaffade män i Skandinavien såväl som annor- städes drogos till hierarkien eller till munkordnarna, så vida de inte gonom börd voro predestinerade till tronen. Med en viss reservation anför Lindquist konung Magnus Eriksson såsom ett ex. Lindquist påpekar vidare sammanställningen mellan ae r g i a ooh s se r b s k- het å ena sidan och fredlöshet å don andra, där fredlösheten skall

(16)

förstås såsom en påföljd. Slutligen framhåller Lindquist att man får gå utanför Europas gränser för att träffa på en direkt motsvarighet av ursprunglig art. Och där den påträffas kan man alltid konstatera en strängare tukt än hos andra folkslag. Det hänger samman med att ingen härskare kan införa och tillämpa on så sträng bestämmelse, om inte de bevisliga fallen äro undantagsfall. Belysande instanser från skilda håll i världen har Lindquist anträffat i Edward Wester- marcks verk O r i g i n a n d D e v e l o p m e n t of t h o M o r a l I do a s (1908), Kap. Homosexual lo ve.⁸

Lindquist åberopar en anonym förf. i Jahrb. fiir sexuelle Zwi- schenstufen, 4 (1902) och talar om perversa och trollkunniga m ä n :

»En utväg stod trots allt de homosexuella öppen för att hävda sig personligt. liksom så många kvinnor kunde de ägna sig åt trolldom.» Trollkarlen skyddades genom rädslan för hans konst.

Här måste man fråga: hur skall man förklara de kvinnliga mossliken som visas vara dränkta?

Beckman har i ett av sina tre bidrag till frågan (Fornvännen 1925) varit inne pä sistnämnda spörsmål. Jag citerar: »Hur skola vi förstå ordet a r g r då det uttalas om en kvinna? Då dot uttalades om en man betecknade det just egenskapen att äga kvinnligt driftsliv, med vilken egenskap vissa till trolldom predestinerade egenskaper troddes följa. Men att vara kvinnlig är ju icko för on kvinna något nodsättande. Jag tror att förklaringen finnes i samma berättelse, där vi göra bekantskap med namnet R é t t i l b e i n i . En a r g kvinna torde stenens ristare ha tänkt sig ungefär så, som Snöfrid skildras.

Till det yttre var hon i bokstavlig mening förtrollande, så att kung Harald greps av en alldeles vansinnig kärlek. Men den 'arvstyp', den 'genotyp', för att nu begagna ett hypermodernt uttryck, som dolde sig bakom denna av skönhet strålande 'fenotyp', vidlåddes av egenskapen att den manliga avkomman blev sejdmän, måhända just i g n a v i e t i m b e l l e s e t c o r p o r e i n f a m e s » (A. a. s.

136). Fynden ge emellertid ingen annan upplysning än att kvinnor faktiskt blivit dränkta i mossar, och de i fornnordisk litteratur nämnda fallen synas icke kunna föras hit; de synas icke heller entydiga. Jag kan icke finna det möjligt att pressa in Gunnhild,

8 I v a r L i n d q u i s t , Religiösa runtexter. II. Sparlösastenen. (Skrifter utg. av Votenskaps-cSociotcten i Lund, 24, Lund 1940). Isynnerhet s. 131—135.

(17)

w

Herkja och iEsa i Beckmans hyllfack mod etiketten: »av skönhet strålande fenolyp, vars manliga avkomma blev sejdmän», så mycket mindre som man, så vitt jag kan se, helt bortsåg från den ev.

avkomman vid beslutet att dränka dem!

Lindquist vill spåra lynchjustis i 12 kap. av Germania. Men Tacitus själv talar dock om regelrätta domstolsförhandlingar: l i c e t a p u d c o n c i l i u m a c c u s a r e q u o q u o e t d i s c r i m e n c a p i - t i s i n t e n d e r e . Det är i det sammanhanget som vår omstridda passus förekommer: i g n a v o s e t i m b e l l o s e t c o r p o r e i n - f a m e s c sen o a c p a l u d e , i n i e c t a i n s u p e r c r a t e , m e r - g u n t. Emellertid bör c r a t o s vara ett misstag, liksom uppgiften att de förut nämnda egenskaperna straffades av germanerna. Det bör ha varit straff nog att gå omkring i ett gammalgermanskt sam- hälle med ett så djupt föraktat lyte. Och det ha runristarna varit medvetna om. De ha önskat gravskändarna d e l s ett skändligt, för- aktat liv, d e l s en skändlig död, men icko den senare såsom en följd av det förra. — Vad nu en a r g k o n a var för ett konstigt väsen, så finns intet som stöder antagandet att hon på grund av egenskapen a r g r straffados genom att dränkas i en mosse.

Efter att ha diskuterat dessa ting med professor Martin P:n Nilsson har denne som sin åsikt framhållit följande. Sexuella för- villelser straffades icke av de gamle germanerna. Men o m en sådan människa av någon annan anledning skullo straffas, så betraktades denna vederbörandes egenskap såsom särskild kvalifikation vid straffets utmätning och då blev straffet dränkning. Människor med så föraktade egenskaper fingo en skamligare död än andra, om de dömdes till något straff.

Förutom rena olyckshändelser (människor som gått ned sig i mossar) ha vi två kategorier mosslik:

1. Människor som under det första årtusendet av vår tideräkning blivit lagda i mossar och där dränkta, varvid de fått sin grav på döds- platsen;

2. Människor som dödats på annat sätt och sedan fått sin grav i en mosse.

Fynden under 1 här ovan vill jag kalla T a e i t u s f y n d . Fyn- den under 2 kunna vara mördade såväl som dömda och avrättade;

(18)

intet av dessa fynd kan med säkerhet sägas visa, att den döde blivit avrättad. Däremot kan man om flera, bl. a. den döde frän Bocksten, säga att mord föreligger.

Fornnordiska källor berätta om människor som blivit dränkta i mossar: drottning Gunnhild, tjänstekvinnan Herkja, drottning ./Esa, trälen som mördade Jjorstcinn. Vidare berättas om sejdmän som bränts inne eller dränkts i havet. De sistnämnda kunna räknas till samma grupp som 1 här ovan; fanns en mosse i närheten dränkte man i den, fanns ingen mosse inom räckhåll, dränkte man i havet.

I likhet med Ström vill jag understryka, att det synes mig likgiltigt, om de anförda uppgifterna ur fornnordisk litteratur äro bokstavligen sanna eller om do äro diktade; do torde dock avspegla tänkesätt och tillstånd hos do gamla nordborna och k u n n a vara sanna.

Man kan icke framdraga någon enhetlig princip till grund för dränkningen.

Germania av Tacitus måste behandlas icke såsom ett historiskt dokument men såsom en osäker uppteckning av en muntlig tradition.

En sådan bör tillmätas vitsord endast i den mån den kan bestyrkas även på annat sätt än genom sin egen uppgift. Tacitus bör vinna tilltro i samma mån man kan verifiera honom genom fynd och andra av Tacitus oavhängiga uppgifter.

Det här beskrivna dödandet genom dränkning i mossar, sådant det bestyrkes av de nordvästeuropeiska mosslik jag här kallat T a c i t u s f y n d , stämmer väl med den metod som användes vid dränkningen av sojdmännen på Skrattasker. I båda fallen låter man ett stigande vatten dränka de fjättrade, varigenom vinnes ett sken att delinkventen dödas utan exekutors åtgärd.

Däremot synas varken T a c i t u s f y n d e n eller Taciti text tyda på ett ursprungligt offer av delinkventen åt förtörnade gudar. Icke heller har det material Dag Strömbäck dragit in i diskussionen inne- burit bevisning för dödsstraffets sakrala ursprung. Dödsstraffet synes mig snarare leda sitt ursprung från primitiv vrede och primitiv hämnd.

(19)

S U M M A R Y

ALBERT SANDKLEF: The Germanic Death Penalties, Tacitus and the Bog Corpses.

The Germanic death penalties and their origin have recently been ex- haustively dealt wilh in a treatise by Folke Ström, Stockholm, who inain- lained that their origin is not sacral, after which Dag Strömbäck, Uppsala produced a paper in which he advanced opinions diverging from those of Ström in the main question, though he admits that he is right in individual details. Strömbäck considers that he has support for the assumption that the Germanic death penalties were of sacral origin in a number of extracts from ancient Nordic literature, from Lex Frisionum, and from Tacitus"

»Germania».

The writer of the artide has examined Strömbäoks material and aims at proving that there is no support in it for the thesis of the sacral origin of the Germanic death penalties.

With regard to Tacitus in particular, Nat. Beckman and Ivar Lindquist have translated i g n a v o s e t i m b e l l e s e t c o r p o r e i n f a m e s by the ancient Nordic a r g r , r a g r , which is believed to mean 1) cowardly, 2) sexually perverse, 3) wretched. contemptible, evil. Lindquist refers to the maledictory formulas of the rune carvers, in which the rune magician wishes that he who defaces tho writing may be outlawed, sexually perverse, and die a shameful death as a punishment for his shameful life. Lind- quist believes that he can trace lynch-justice in the drowning in bogs of which Tacitus speaks in »Germania», chapter 12.

The writer of the artide does not believe in lynch-justice in the pre-ent case, and points out that Tacitus' text must bo compared firstly, with the finds in the peat bogs ot North-west Europé, and secondly, with the mention in the ancient Nordic literature of drowning as a punishment. After having made such a comparison, the author finds that, even thougb Tacitus wafl mistaken about certain details. he is undoubledly right in the main: tho Germanic races did punish certain criininals by drowning them in peat-bogs.

From finds it can be seen that tho delinquent was fettered at tho bottom of a freshly dug pit in the bog, after which lhe subsoil water rose and drowned him. When porsons were fettered during ebb tide on rocks which were covered at flood tide, the mode of death was the same, and in both cases, owing to fear of the power of the (lying man at the moment of his passing and of the ghosts revenge, the sentence was given the appearance of being carried out independently of any mea-sures on the part of the executioners.

Seeing that the Germanic races can be proved not to have punished sexual errors, Beckman and Lindquist must be mistaken. No uniform principle in the application of the drowning penalty can be deduced from the ancient Nordic litorature.

Neither Tacitus's text nor lhe finds indicate an original sacrifice of criminals to offended gods, nor any sacral origin of any other diameter.

The author is more inclinod to seek the origin of the death penalty in primitive wrath and primitive vengeance.