Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
N:R 16 (1267). 24:DE ÂRG. VANLIGA UPPLAGAN LÖSNUMMERPRIS: 12 ÖRE.
WWw
Söndagen 23 april 1911.
ILLCISTREPADraTIDNING
ORUMa
FRITHI0F-HELLBER6
FÖR KVINNAN Hoch HEMMET
Hufvudredaktör och ansv. utgifvare: Bitr. redaktör: ERNST HÖGMAN.
JOHAN NORDLING. Red.-sekreterare: ELIN WÄGNER.
VVVV
Zs.y.y
Paris
mmssmasm
SKRIFRUMMET
N
ÄR BIRGER MÖRNER kom till förliden höst, jag tror det var i iber, sade han till mig: “Jag tänker slå mig på att bli författare, tycker du ir.te att det vore originellt?“
Jo, det tyckte jag verkligen, ty med den litterära barlast han har, var det på samma gång ytterst modest taladt som onekligen öfver- raskande att höra honom så där tillkännagifva sin afsikt att begynna en bana, där han varit hemmastadd redan innan han hunnit trampa ut barnskorna.
Yttrandet var dock ej ämnadt att tagas efter orden.
Men Birger Mörner, som från sitt första framträdande såsom skald till stor del måst nöta sin penna under oaflåtligt raspande på ämbetsmannens konceptpapper och således ej kunnat helt ägna sig åt litterära värf, ville med ofvan citerade ord meddela mig, att han nu efter långa år af rastlöst och plikttroget arbete i statens tjänst dragit sig tillbaka från offentliga värf för att uteslutande ägna sig åt litterära sysselsättningar.
/|Y
’S\
A A
?!
/'i y*•/£/v.?!
?!
Att. han under de år han varit tjänsteman, såväl hemma i Sverige som under sitt irrande lif som konsulatstjänsteman, ej varit overksam såsom författare, vet man ju dock, ty litet emellan har han sadlat sin pegas och gifvit sig ut på utflykter i diktens rike. Jag behöfver endast erinra om de populära arbetena “Dess höga plaisir“ och “Fru Brahe till Eriksholm“
samt den på tyska språket utgifna, i Sverige föga kända, färgmättade “Inshallah“, där för
fattaren framlagt sina intryck från Orienten.
Äfven har han, ehuru med långa mellanrum, i känsliga strofer sjungit om forntid och nutid, om ljust och mörkt, om glädje och sorg.
Man ser således, att han ej öfvergifvit sin ungdoms sånggudinna, om han också inte kun
nat ägna henne en fullt så odelad hyllning, som han skulle önskat.
Nu har nan emellertid, åtminstone tills vidare, lämnat statstjänsten och tänker sig att här i Paris, där litteratur och konst sedan urminnes tider stått minst lika högt i kurs som elegans och raffineradt umgängeslif, finna diktarfrid på samma gång som näring för sitt efter frihet, skönhet och intima konstnärliga sensationer ande sinne. Bättre val af vistelseort
Foto för Idun af hoffotograf Albin, Paris.
kunde han säkerligen ej ha gjort, och det har redan visat sig, att hans sångmö gjort honom en varaktig påhälsning och känt sig hemma
stadd i det trefna hem han lyckats skapa sig under de få månader, som förflutit sedan han flyttade till Seinens strand.
Det är också med anledning af Birger Mör- ners hitflyttning och närmast på grund af hans senaste och snart förväntade publikationer, som Iduns redaktion ombedt mig att för denna tid
nings stora läsekrets presentera honom i hans nuvarande miljö, hvilket uppdrag jag skall söka att i följande rader afbörda mig.
Först några ord om mannen.
Det var inte i går jag gjorde Birger Mör- ners bekantskap. Förresten är det så långt bort i tiden, att jag glömt när det var, och dessutom hör det inte hit, men säkert är, att han är en af dessa personligheter, som man tycker sig alltid ha känt, ty han besitter just de egenskaper, som grundlägga vänskap för hela lifvet. Att fastslå dagen för en dylik vänskaps första uppspirande kan därför vara tämligen likgiltigt. Ett öppet och okonstladt väsen, en glödande entusiasm för allt, som. han anser vara rätt, för allt som är upphöjdt och ädelt, ett omfattande vetande i vidt skilda ämnen och en vänfasthet “så säker som graniten“, se där egenskaper, som äro betecknande för Birger Mörner, och som förvärfvat honom många vän
ner inte blott i fosterlandet, utan äfven i de olika länder och världsdelar, där han såsom turist eller ämbetsman vistats och haft sitt hem.
Den ungdomliga entusiasm, hvarmed han all
tid omfattar de ämnen, som för tillfället ligga honom mest om hjärtat, har måhända någon gång förorsakat honom missräkningar, men å andra sidan, exempelvis under den af honom med så mycken framgång förda striden i emi
grantfrågan i Australien, har just denna entu
siasm i förening med hans orubbliga tro på det rättas seger helt säkert ofta beredt honom stor tillfredsställelse.
Bland sina intimaste vänner räknar eller har Mörner räknat män sådana som Per Hassel
berg, Gustaf Fröding, August Strindberg, Ver
ner v. Heidenstam, Karl Tavaststjerna, hvilkas vänskap han bibehållit genom alla lifvets skif
ten och med hvilka han stått i liflig brefväx- ling under åratal.
Birger Mörner var äfven en bland de få, som den 28 juli 1896 bevistade Werner von Heidenstams bröllop å Blå Jungfrun, där han delvis agerade som ett slags ceremonimästare, åtminstone var det han, som å ångbåten från Stockholm tog hand om oss öfriga medgäster, bland hvilka befunno sig bl. a. Gustaf Fröding med syster, Acke Andersson med fru, Pelle Staaff, Albert Engström, Per Hallström, Helmer Key m. fl.
Och hvem minnes ej de glada samkvämen i det af Mörner i viss mån stiftade sällskapet U. D., som florerade under senare hälften af 1890-talet i Stockholm, och där våra finaste förmågor på alla konstnärliga områden plägade samlas till muntert glam, oskyldigt skämt och litterära såväl som konstnärliga idrotter. Med den för Birger Mörner egendomliga förmågan att sätta sådana saker i scen hade han för samkvämens hållande utvalt den lilla stäm
ningsfulla våning, där fordom Sofie Hagman residerat, en trappa upp i Hotell Östergötland (hörnet af Västerlånggatan och Salviigränd).
Men så reste Birger Mörner från Stockholm för att tillträda en befattning vid generalkon
sulatet i Helsingfors. För vännerna i Stock
holm var han visst ej förlorad för det, ty de följde honom nog i tankarna under hans många
55^*53
peregrinationer, från Finland till Italien och Turkiet, från Bosporens strand till England och därifrån- till Spanien samt slutligen till antipoderna, nämligen till Sydney i Australien, där han såsom Sveriges konsul residerade un
der närmare fyra år.
Någon gång hörde man visserligen utaf ho
nom, och med långa mellanrum framträdde han på den litterära vädjobanan, men, såsom jag förut nämnt, ämbetsmannens plikter gjorde allt större och större intrång på hans verksamhet som diktare. Så kom egendomligt nog i Tysk
land ut en bok af Birger Mörner, den ofvan omtalade “Inshallah“ med sina lifliga skildrin
gar från Stambul och dess rörliga, färgrika folklif. Man läse t. ex. de båda kapitlen om hundarna i Konstantinopel, de äro helt enkelt små mästerstycken i berättarkonst, ja, de äro t. o. m. intagna i den Dürrska “Lesebuch für Volkschulen“.
Men så bief det åter ett mellanrum. “Hvar
för skrifver inte Mörner något från Australien?“
hörde man litet hvar af hans vänner säga.
“Det vore just något för honom att använda sin berättareförmåga på och ett lämpligt till
fälle att tillgodogöra sig sitt vetande inom na
turvetenskapen.“
Man behöfde ej vänta alltför länge. Sist- lidne höst utgaf han en samling kallad “Sö- derhafvets sagor“, däri han gifvit oss en in
blick såväl i Maori- och Tonga-folkens sagodikt
ning som i deras känslolif och lefnadsförhållan- den. Det är en både intressant och i stilistiskt hänseende märklig bok, som Mörner härmed skänkt den nordiska litteraturen, men mången skulle nog hellre sett, att han tolkat sina egna upplefvelser i de länder han besökt under resorna på Söderhafsöarna. Nå ja, det kanske kommer.
Emellertid är han nu sedan några månader parisare, och att döma af den omsorg han ägnat åt att här skaffa sig en med hans smak och vanor öfverensstämmande miljö, torde den sven
ska pariskolonien ha berättigad anledning att hoppas det han för lång tid här nedslagit sina bopålar.
Att Birger Mörner, när han nu skulle in
stallera sig i Paris, inte ville bo som en van
lig människa, därom var jag på förhand lifligt öfvertygad. Dels har jag ofta haft nöjet gästa honom såväl i Stockholm som i Genua, dels visste jag att han ej kan trifvas utan att vara omgifven af vackra saker, helst antika möbler, konstsaker och personliga minnen af mera egen
artad karaktär. Han har nu en gång penchant för allt som ur en eller annan synpunkt kan komma under rubriken kuriositet, och det må man förlåta honom, då denna hans svaghet aldrig förleder honom att gå utom den goda smakens gränser.
Han kom till Paris så att säga med två tomma händer, men dess lyckligare för honom var det, att han nyligen hade fått lyfta den ansenliga försäkringssumman för sitt i Sydney genom vådeld uppbrunna bo, hvaraf endast helt föga kunnat räddas. Med den för honom ka
raktäristiska grand-seigneur-uppfattningen ansåg Mörner sig nära nog förpliktad att använda hela detta belopp till inköp af ett nytt möble
mang. Och det har han också samvetsgrant genomfört.
Först gällde det för honom att få en lämplig bostad. Inte ville han bo i de nyare, eleganta, men fruktansvärdt banala kvarteren kring Triumf
bågen och Champs-Elysées, och i artistkvarte
ren å Montparnasse eller Montmartre hade han ej lust att slå sig ned, då äfven där ej erbju- des den atmosfär af gammaldags gedigenhet, som Birger Mörner älskar att ha omkring sig.
Om man disponerar öfver furstliga inkomster, kan man med lätthet få hyra något af de gamla, ännu rätt talrika palatsen i det s. k. Faubourg S:t Germain, där man bakom höga murar i ett spatiöst barockhotell, beläget midt i en härlig park eller åtminstone trädgård, kan lefva full
komligt isolerad från gatans buller samt obe
svärad af nyfikna grannar och skramlande auto
mobiler. En sådan lyx var emellertid ej att tänka på för Mörner, men han ville dock ha något ditåt. Han började därför att söka i det gamla Maraiskvarteret, där den franska högadeln höll till under 15- och 1600-talen, och där det ännu formligen vimlar af gamla, ståtliga, men nu mestadels till fabriker, ämbetslokaler m. m.
använda palats. Exempelvis riktade han sina blickar på place des Vosges, som uteslutande är kantad af privathotell från början af 1600- talet, och där han hoppades finna en i gammal stil inredd våning. Detta slog emellertid fel, men Mörner lät sig ej däraf nedslås, utan sökte fortfarande, bl. a. i de i öfrigt ganska ruskiga kvarteren bakom Hôtel de Ville samt i trakten af Luxembourgpalatset.
Det blef dock slutligen i själfva Faubourg S:t Germain, som Mörner lyckades finna hvad han sökte, nämligen en våning i ett gammalt privat-hotell. Det är ingen stor våning, men den har en alldeles ovanligt hemtreflig karak
tär, en gammaldags prägel, som vida skiljer den från de moderna, med “alla nutida bekväm
ligheter“ utrustade finare parisvåningarna.
Nu gällde det att skaffa lämpliga möbler till detta blifvande Tusculum. Har man erforder
liga kontanter är detta för vanliga människor en smal sak, allra helst här i Paris, där just möbelindustrien i alla tider varit en af de för
nämsta näringsgrenarna. Men Birger Mörner, sin vana trogen, kunde naturligtvis ej ligga i en modern säng, sitta i en bekväm länstol eller äta vid ett vanligt matbord. Jag minnes mycket väl, hur han hade ordnat sig t. ex. i Genua.
Där fanns i hans d. v. hem inte en möbel, som ej var inlagd med italienskt intarsiaarbete, allt skulle vara i stil, intet fult fick störa harmo
nien.
Redan långt innan våningen var tagen, hade emellertid Mörner börjat snoka i Paris’ oräkne
liga antikvitetsbodar, ty intet som var yngre än empirtiden fann nåd för hans ögon. Isyn
nerhet var det kejsarstilen, som frestade honom.
Men detta har sin alldeles särskilda förklaring.
Birger Mörner har nämligen sedan flere år haft
“flugan“ på Napoleon, och sedan någon tid har han varit ifrigt sysselsatt med en diktsamling kallad “Gyllene bin“, ett fyrtiotal sonetter, med ämnen från den napoleonska tiden, och med det för honom egendomliga behofvet af en i minsta detalj harmonisk omgifning, skulle han ej känna sig i stämning, om han inte efter dagens arbete vid ett empirskrifbord finge krypa till kojs i en empirsäng, hvars omhän- gen måste uppbäras af en gyllene örn. Det var inte lite letande efter en sådan örn, men nu sitter den där. Så är det förresten med hela bohaget; i sängkammaren och skrifrummet äro nästan alla föremålen i empir samt sam
manplockade från olika håll efter ihärdigt sö
kande hos antikvitetshandlarna. Huru många bilder öfver Napoleon Birger Mörner lyckats uppsnoka och inköpa, har jag verkligen ej räk
nat, men de äro legio, ty de äro många; stora och små, byster och statyetter, kopparstick och laveringar. Med få ord, man skulle kunna tro sig vara hos någon af det bonapartistiska par
tiets koryféer, såvida man ej redan i förstugan välkomnats af en byst af Marie-Antoinette och i antichambren af en dito i brons af Ludvig XIV, en präktig pjäs, signerad Hou- don.
Prenumer
Vanl. upplagan:
Helt år ... Kr. 6.60 Halft år... » 8.60 Kvartal ... » 1.75 Lösn:r... » 0.12
ationspris:
Praktupplagan : Helt år ... Kr. 8.—
Halft år... • 4.25 Kvartal ... » 2.26 Lösn:r.„... » 0.15
Idons Byrå o. Expeditio
Bedaktionen: Biks 1646. Allm. 9808.
Kl. 10-4.
Bed. Nordling: Biks 86 60. A. 402.
Kl. 11—1.
Yerkst. direktören kl. 11—
n Stockholm,
U) Mästersamuelsg. 43.
Expeditionen: Riks 16 46. A, 6147.
Kl. 9-6.
Annonskontoret: Riks 1646. A. 195.
Kl. 9-6.
1. Riks 86 59. Allm. 4304.
Annoi
Pr millimetei 25 öre efter text.
30 Öre å textsida.
20 o/o förhöjning å sär
skild begärd plats.
ispris:
’ enkel spalt:
Utländska annonser debiteras 60 öre med 20 °/o förhöjning å sär
skild begärd plats.
— 246 —
Men det är likväl ej uteslutande föremål från empiren, som pryda den lilla, hemtrefliga våningen. I entrérum
met t. ex. finner man ett präktigt rokokobord samt några gamla hög- karmade skinnstolar från senrenässansen jämte en hel samling orientali
ska vapen, ett stycke
“verdure“ från 1600-ta- let, förutom diverse olje- färgstaflor från olika pe
rioder och en monumen
tal byrå från rokoko
tiden. Med få ord, där finnas alla stilar repre
senterade liksom äfven i det lilla kabinettet, hvars väggar smyckas af åtskilliga värdefulla tailor, bl. a. en bild från Paris af den gamle berlinprofessorn Adolf von Mentzel. Allt är antikt, eller åtminstone i gammal stil ; fågel
buren t. o. m. är i Ludvig XVI:s stil, men den gulfjädrade sånga
ren torde dock höra till nutiden.
Hvart ögat vänder sig i detta, liksom på ett trollslag ordnade och än
dock så intima, så per
sonliga hem, har det något vackert, något till
dragande att se på.
Allting är så noga öfver- vägdt, så måttfullt i ton och står i en i få hem vanlig harmoni med omgifvande föremål eller med själfva våningens egen karaktär.
- På sista tiden ha ytterligare en del föremål tillkommit från Mörners af elden sköflade hem i Sydney, ty allt för
stördes ej, men äfven de passa utmärkt i stycke med de nyköpta gamla.
Jag har på sista tiden tyckt mig förmärka, att det napoleonska intres
set hos de “Gyllene biens“ författare börjat att något svalna, sedan bien tagit färden till Sverige för att utkomma i bokform, och jag har af vissa tecken trott mig kunna konstatera ett hos honom växande intresse för australiska föremål. Skulle detta visa sig vara rätt, så torde det inte dröja länge, förrän man kan vänta ett nytt alster af hans penna med motiv från Söderhafvet.
Ännu så länge är dock Birger Mörners våning fullt europeisk, men det skulle ingalunda
»IIWWWWWWWWWWSWVVW'VNNWNVVA « «•
gCéS*'‘t I«' WWVWWWWWViWVWyWWWWWWWWa (i
\
»i*
Î
. - * « 1
UR
GYLLENE
*
BIN
AF
«
A
BIRGER MORNER. * I !
I
i
%I
! !
I
$
i
$i
$
P 1
i i
i i
/s
«
“Grefvinnan Walewskas sånger“. III.
(Elba, den 3 maj 1815.)
ATT PÅ HJÄRTATS nödrop akta, än en gång att dig betrakta kom jag hit som tjuf om natten. Kärast bief du i betrycket!
Jag har trotsat vida vatten. Blif ej mörk! Hvem rår för tycket!
Kyss i stället dessa ögon, ofta nog till tårar bragta!
Än en gång i mina händer sänk ditt hufvud sakta, sakta.
Stackars glob, som skrämde länder, och som tänkt så stort och mycket,
blott min fallna tår nu glimmar, där du burit kungasmycket!
Sof i nattens tysta timmar, och låt din Maria vakta!
Susande örnar så gärna i drömmen flyga han låter, kanske ser han sin stjärna tindrande klar nu åter, drömmer sig fattig och ung, min kung utan länder.
Ack, se röda bränder morgonsolen tänder, redan skeppskanonen doft sin varning sänder, räck mig dina händer, älskade, som gråter!
Värjan.
(Longwood, St. Helena, 1818.)
“Bertrand, se denna värja! Glimmat har den vid Austerlitz i solen och vid Jena.
Med den jag världar trotsat har allena;
en gång mot Rysslands hjärta dragen var den.
Dess saga tolkas skall i sång af barden, och hänfördt lyssna skola släkten sena.
Hör på, Bertrand, hvad skulle du väl mena, om än en gång bland örnar höjd jag bar den?
Mot nya öden kanske ännu bär det..
Bland golfvets kartor prasslar då. “Hvad är det?
Jaså, som vanligt blott en näsvis råtta!“
Napoleon sågs då sitt vapen blotta och höja klingan och med omsorg måtta,
men hugget slant. Han teg och slängde svärdet.
förvåna mig, om han en vacker dag ändrade om den till ett Fidjilä- ger. Han är förresten redan tatuerad; hans armar och ben skulle kunna visas för pengar, ty de förete verkliga mästerstycken af tatu- eringskonst.
Jag kan ej här längre trötta läsaren med be- skrifning af alla de olikartade föremål, som Birger Mörner under några veckor samlat dels här i Paris, dels i Lon
don, jag vill därför en
dast i förbigående om
nämna, att hans tafvel- samling innehåller flera synnerligen märkliga dukar, bl. a. en Palma Vecchio, en Honthorst, ett par Thomas Law
rence, en Constable o.
s. v.
En storartad bok
samling, autografer, graverade porträtt, ar- kivalia samt otaliga små bibelots, hopbragta från Mörners resor i alla världsdelar, ge hans bostaifc: en oförtydbar prägel"-af att vara ett hem, jag menar ej ett hem i banal mening, utan ett hem, där man skulle tro, att den lyck
lige ägaren af allt detta sett dagen, upp
fostrats och lefvat alli sin tid.
Att Paris länge måtte få behålla honom inom sina murar är en ön
skan, som alla de hvilka inom svenska kolonien kommit i beröring med Birger Mörner uttalat mer än en gång under den korta tid han nu varit här. Men som vå
ningen är förhyrd på.
nio år, så finnes det förhoppning, att denna önskan kommer att gå i fullbordan.
Att han trifves i detta sitt nya hem torde man få taga för gifvet, allrahelst som han där utvecklar ett energiskt arbete och med en nästan otrolig intensi
tet så godt som uteslu
tande sysslar med sina;
studier och med förbe
redelserna till en heî serie böcker, till hvilka planen för länge sedan uppgjorts, men som på grund af bristande tid ännu ej kunnat komma, till utförande.
W. Legran.
kronor sparar Sveriges folk ärligen genom kemisk tvätt af kostymer, klädningar, kappor, gardiner, draperier, täcken m. m. kos örgryte Kemiska Tvätt-
& Färgeri A.-B., Göteborg.
Skandinaviens största affär i sin branche.
Det är ej likgiltigt, till hvilken affär Ni vänder Eder, ty det är stor skillnad på kemisk tvätt och
— kemisk tvätt.
Öfver
Cerebos Salt
renhet och kvalitet garanteras.
Generalagent: Gustaf Clase, Göteborg & Stockholm.
\\>£èét WS 'StCààT
0>O<!I
■*>£> I
KOMUMG VICTOR EMANUEL' DR0TTMIM6 ELEHR ikUlrtciiir,M E>HJ
i>o<ir
IfXKlS * qummflLEn JF&<n
MES
H.U FVü DPOFlT^mn KOnVER.ÀRTIOnaS/q.IgrNO
Wji«iaairyT
.
S
OM SVERIGES KUNGAPAR inom kort kommer att gästa det italienska kungaparet, kan det måhända intressera Iduns läsare att höra något om drottning Elena.
Den i Italien mycket kända och uppburna författarinnan Sofia Bisi-Albini hör väl egent
ligen icke ihop med dessa rader, men det var nu med anledning af en förestående publikation i hennes tidskrift La vita ilaliana femminile som undertecknad kom att träda innanför Kvi- rinalens murar.
Signora Albini skall nämligen grundligt re
videra, hvad som blifvit af alla de föräldralösa, Ihvilka efter den stora jordbäfningen för två år sedan fördes till klosterskolor och privata upp
fostringsanstalter. Och då undertecknad kom
mer att ha ett finger med i den där publika
tionen och drottning Elena är den som bättre än alla andra har reda på olycksbarns öde, fföll det sig helt naturligt att söka utverka ett .samtal med henne.
'Till det yttre ter sig icke kungaborgen vi
dare imponerande, och man kan icke underlåta att så ofta man passerar där förbi, i tankarna göra sina jämförelser med palazzo Farnese, la Cancelleria eller il Laterano, men “fädernes- ilandets fader“ yttrade ju, när han tog Kviri- malen i besittning: “Ci siamo e ci resteramo!“
(Nu är vi här och här förblir vi!)
Kommer man in under arkaderna blir dock Intrycket ett annat. “Långa raden“ har för
bytts i en arkitektoniskt tilltalande borggård, där det påfliga ursprunget ger sig tillkänna med en madonnabild i freskomålning. Det påfliga kapellet finnes äfven kvar inom slottet i oförändradt skick. Dock kan där aldrig hållas mässa, emedan Pius den nionde, då han mot sin vilja måste lämna Kvirinalen, lyste det heliga rummet i bann.
Från Vestibülen går vägen i en elegant hiss upp till första våningen, där man genom en fil af smakfullt och dyrbart inredda gemak kommer in i en stor salong, som bildar för-
/DUN MEDDELAR i dag en intressant intervju från det land, som i dessa dagar är på allas läppar: Italien. Det är Italiens egen härskarinna, den vackra drottning Elena, som mottagit vår kor
respondent fröken Astrid Ahnfelt i audiens, och våra läsare komma helt visst att med nöje ta del af för
fattarinnans intryck af drottningen. Som bekant har vårt konungapar i dagarne sammanträffat i Rom
för att deltaga i jubileumsfestligheterna.
rummet till audienssalen. Och här göres Les honneurs af grefve Bruschi-Palgari och hans blonda grefvinna.
En romersk adelsdam, som skall presentera sina döttrar, en marinofficer med sin hustru, un
gerska regeringens representant i stor uniform . ..
Till slut kom öfven turen till undertecknad.
Grefven följde mig till den öppnade dörren, gjorde en handrörelse med orden: Hennes majestät drottningen! och försvann.
En hög och ståtlig gestalt i någonting stål- blått af siden och tyll, en blixtrande solitär, som sammanhöll en dyrbar pärlrad. . . . Ett snabbt öfvergående intryck af furstlig prakt.
Drottningen hade åter tagit plats i en emma i det lilla inbjudande hörnet af det stora ge
maket och bjöd mig sitta ned.
Jag använde uttrycket: “ett snabbt öfvergå
ende intryck af furstlig prakt.“ Därmed afses icke att drottning Elena skulle sakna furstlig värdighet, tvärtom! Men hvem kan bry sig
n>o<n ..
om siden och spetsar och juveler, när man ser blicka emot sig ett par ögon med ett obeskrif- ligt uttryck af ömhet, klokhet och godhet?
Inte ville jag heller förlora en stafvelse af samtalet med att titta mig omkring, så jag kan verkligen inte åstadkomma någon beskrifning af salongen, kallad “azaleasalongen“, emedan där alltid finns en stor grupp af dessa prakt
fulla blommor. Det berättas, att den lille kron
prinsen, som en dag befann sig i “azalea
salongen“, lär ha utropat, observerande att en blomma låg på golfvet: “Se mamma, de vackra träden har tappat ett af sina små barn! Vi måste försöka att sätta upp det på grenen igen.“
Det väntas snart utkomma från trycket ett verk, som i Italien kommer att mottagas med det allra största intresse. Savonarolas tidigaste barndomsår ha hittills varit höljda af ett oge
nomträngligt dunkel, intet har varit att förtälja därom. För ett år tillbaka gjorde en lärd i Venedig ett dyrbart fynd i en liten handskrif- ven bok, som i dagboksform innehöll tankar och reflexioner i pedagogiskt afseende.
Det visade sig nämligen, att anteckningarna förskrefvo sig från den store humanistens mor
far och att denne helt och hållet handledt dottersonens uppfostran de första sju lefnads- åren. Men det märkligaste med dessa anteck
ningar är det, att många af de idéer och åsikter där framhållas återkomma i Savonarolas skrifter som mogen man. Efter sju år upphörde mor
faderns inflytande öfver Savonarola. Morfa
derns anteckningar har han aldrig haft till
gång till, alltså är det historiska fyndet ett nytt bevis på att de första lefnadsåren äro de viktigaste för utformandet af en personlighet.
En af Roms mera kända läkare brukade ofta uppmana sin hustru att på allt sätt vårda sin hälsa, “ty,“ säger han, “endast du är oumbär
lig för våra barn. Barn kunna växa upp utan en far utan att taga skada däraf, men icke utan en mor.“ Detta yttrande är nog ganska betecknande för tänkesättet i allmänhet i detta
248
+
Gustaf Gullberg.
D
EN SVENSKA PRESSEN har lidit en betydande förlust, i det en af dess främste män, redaktören och ansvarige utgifvaren af Stockholmstidningen Gustaf Gullberg, i en ålder af 52 år den 13 dennes bortryckts af lieman
nen. Han sörjes närmast af efterlefvande maka, den kända danslärarinnan fru Josefina Gullberg, samt fyra barn, hvaribland äldste sonen är medarbetare i Stockholmstidningen.
Deras saknad delas af en stor och hängifven vänkrets, som i Gustaf Gullberg skattade en rikt begåfvad och nobel personlighet. Som journalist var han en af våra vaknaste och talangfullaste, en flammande frihetsvän, en varmhjärtad lifsbejakare. Han förde en kvick och galliskt tränad penna, och de otaliga alster den strött omkring sig under en mer än 30- årig tidningsmannaverksamhet lyfte sig ofta öfver dagsjournalistikens nivå. Särskildt var han en vida faren och spirituell reseskildrare samt har i bokform utgifvit verkningsfulla humoresker, Paris- och Chicagominnen. Äfven Iduns spal
ter ha mer än en gång mottagit värdefulla bi
drag från hans nu allt för tidigt domnade hand.
Som vän var han trofast, glad, god. Må vårvindarna gå lätt öfver hans nyredda kulle!
J. N —G.
afseende i ett moderskultens land, där som en naturlig följd däraf uppstått dyrkan af den heliga jungfrun, icke tvärtom. Moderskulten fanns till i Italien före den kristna tidräkningen.
För dem, som äro af den åsikten, att de första lefnadsåren äro af den allra största be
tydelse för personlighetens utformande, fram
står 'ju klart, hvilken lycka som fallit på de fyra intagande små prinsbarnens lott. Ty om drottning Elena kan sägas, att hon personifierar modersidealet. Och det är icke blott för sina barn hon är en den kärleksfullaste mor. Hen
nes famn och hennes hjärta är öppet för hvarje barn hon möter på sin väg. Hennes drott
ningmantel är vid och rymlig, den är icke till för att bäras upp af pager, men för att värma och omsluta alla dem, som stå utan huld och skydd.
Uttalande sig om hvad som i allmänhet blif- vit af de otaliga föräldralösa efter jordbäfningen, kom drottningen att uppehålla sig vid ett par episoder från barnfesten i Kvirinalens trädgård, som gafs för snart två år sedan med anledning af att prinsessan Jolanda fyllde åtta år.
“. . . Bland de större lade jag märke till en flicka, som icke på något sätt tycktes kunna deltaga i den rådande feststämningen. Fastän nära ett halft år förflutit sedan olyckan, före
föll hon ännu vara fången under det första in
tryckets förfäran och förtviflan. Oupphörligt fuktades kinderna af tårar, och ögonen hade ett uttryck, som skar mig i hjärtat. Jag vände mig till en af de närvarande nunnorna för att få några upplysningar. Det visade sig att den unga flickan var en arbetardotter, som först efter flera dygns förlopp gräfdes fram ur rui
nerna. Hon hade förlorat sina föräldrar och andra anhöriga. Så hade hon förts till Rom till en klosterskola. Hon uppförde sig mönster
gillt i alla afseenden, sades det, men grät dag och natt, kunde icke ens ett kort ögonblick upphöra att sörja, hvad hon förlorat. Jag för
stod genast, att det var nödvändigt, att hon fick en annan omgifning och beslöt mig omedel
bart för att ta henne till oss här. Och detta beslut har jag aldrig behöft ångra . . .“ Drott
ningen höll upp ett ögonblick och öfver hen
nes vackra, allvarliga drag flög ett älskligt småleende. “Jag kan blott icke säga“, återtog hon, “till hvilken glädje och nytta för våra barn det har varit att få denna nu adertonåriga flicka i vårt hus.
Jag tror inte att någon ung flicka ur den mest högaristokratiska familj kan besitta en sådan medfödd takt och finhet som denna lilla arbetardotter. Ofta hör jag henne uppmana barnen till att vara lydiga och tacksamma.
Med det största förtroende kan jag lämna dem i hennes vård. En äkta liten sicilianska är hon äfven i sin omutliga ärlighet och den nobla stolthet, som då och då skymtar fram . . . Om hon gråter mer? Nej, alltsedan hon kom till mig, har jag icke sett henne fälla en tår. Hon har därför inte blifvit sorglös, men emedan hon icke längre känner sig vara ensam i världen, har hon fått mod att börja lefva på nytt, kan åter le mot lifvet . . . Vid samma fest med anledning af min lilla dotters födelsedag fästes min uppmärksamhet vid en annan flicka, den om hvilken det sades mig, att hon var i högsta grad kall och känslolös och aldrig gjorde annat än skrattade, fast hon förlorat alla de sina.
Jag gick fram till henne och såg henne in i ögonen och... vi förstodo hvarandra. Hon brast plötsligt i gråt och hviskade under häf
tiga snyftningar: Så har ingen sett på mig sedan mamma dog. Också hon har fått en plats i mitt hem, och äfven af henne har jag blott glädje
Under det jag lyssnade till den flärdlösa berättelsen, hade jag tillfälle till att uppmärk
samt betrakta de uttrycksfulla drag jag hade framför mig, och sällan har jag fått ett så starkt intryck af en personlighet, som helt funnit sig själf och därför under inre harmoni och jäm
vikt stilla går sin väg fram, men icke som en dröm
mande; som en den där vakar och vårdar sig om det minsta, som kommer inom hennes synkrets.
Drottningen talade dessutom med stor sympati om Norden, särskildt om Norge, som hon under sin kronprinsessetid besökt tvenne gånger och hvars storslagna natur aldrig gått ur hennes minne. “Tyvärr kommo vi aldrig till Sverige,
’idyllens hemland’. De ’hvita’ nätterna med sin fågelsång måtte vara hänförande .. .“
Det är nog icke svenska läsare obekant, att Italiens drottning äger en verklig poetisk begåf- ning. Likaledes lär hon med stor framgång hand- tera penseln och är liksom kungen mycket beläst.
Sitt folk har kungaparet förstått att helt eröfra, icke med egenskaper, som blända för ögonblicket, men med att ha gifvit prof på att ha tagit sin svåra uppgift på fullt allvar: att icke stå främmande eller oförstående inför tidens idéer och sträfvanden och att i olyckans stund trofast och hjälpande stå vid sina undersåtars sida.
Astrid Ahnfelt.
REDAKTÖR BEYRON CARLSSON.
“Hela Stockholms“ föiv fattare*
J
A, SÅ SER HAN UT, mannen som skall göra’t, stockholmspojken, stockholmskännaren och stockholmskåsören par préférence, Dagens Nyheters, Aftonbladets och allas vår oförbrän- nelige Celestin-Floridor, hvilken nu satt pennan till papperet för att resa “den sköna synderskan“det litterära monument, vi länge efterlängtat.
Tro inte de milda mammasgossedragen och den sveklöst blåa blicken, ty där sticker en liten räf bakom örat och en spjufver i ögonvrån!
Men det är ändå inte så farligt, för längst inne klappar en poets varma och impulsiva hjärta.
Ni behöfver bara läsa de första sidorna i första häftet af hans och Bonniers nya vackra bok (Hela Stockholm; skildringar från Sveriges hufvudstad af Beyron Carlsson), så har ni ho
nom lifslefvande inför er —- både spjufvern, poeten och hjärtat. Och i och med detsamma är ni fast. Han släpper er inte, förrän han lockat er med sig genom hela den besjungna och belackade hufvudstad, som han älskar och agar som få, från Skinnarviksbergens granit
hällar till Djurgårdens blomsterängar, från slotts
gemakens gyllene ståt till grändernas gråa torf
tighet. Han skall afslöja er Stockholms an
sikte i glädje och sorg, i arbetssvett och tanke
grubbel, i morgonljus och aftonskugga. Och när ni ändtligen öfverger hans arm och blickar
er om, skall ni förvånas öfver vägarnas längd och underbara - växling, dem ni tillryggalagt utan ett spår af trötthet eller slappnande in
tresse genom 50 häftens femtio sinom femtio upplefvelser och syner.
Se, det kan man kalla ett ciceronskap!
J. N —G.
Dyningarnas ö.
Den gamle kaptenens berättelse upptecknad af Julia Svedelius, f. von Heijne.
I
SALONGEN, där de ärfda empirmöblerna stå, där brukar mina kära gamla taga emot sina vänner.I den lilla småstaden bor det många män
niskor med arbetsdagen bakom sig, och de ha god ro att språka midt på blanka förmiddagen.
Och talet glider så lätt tillbaka till tider, som flyktat.
Öfver den långa mahognysoffan sitter far- morsmors porträtt, måladt af Breda.
Hennes skönhetsideal var madame Récamier, tjuserskan, inför hvilken själfve Napoleon böjde sig ödmjukt.
Hvarli husmoder läFISPFÉSFOiSSIl HwarlB sömmBrska
b5r Prit för helt Sr 3 kr.: halft är
prnnumernra på kr. 1:60. Lösnummer 30 öre. 12 häften ärligen.
PERLSALT.
Elisabeth Östman skrifver i Idnns hjälp
reda om tändernas vård: udet bästa mun- vattnet är, om man tar en tesked salt i ett stort glas ljumt vatten och låter det väl smälta. Vi veta jn att saltet har en både renande och bevarande egenskap.“
fä.-B. Fukffriff Bordsalt, Sundbyberg.
Ssws
: -*W'/‘•>1
JAMESTOWN PÅ S:T HELENA.
Stiltroget har farmorsmor låtit kopiera sin dräkt efter den sköna förebildens.
Möblerna i rummet, där hennes bild sitter, bära alla empirens former, och ha en gång stått i hennes hem. Marmorklockans pendel har ännu ej‘ hunnit svänga sig trött, fastän mer än ett sekel svunnit, sedan den först sattes i gång.
I de två mahognyskåpen stå bokraderna tätt, världshistoria, svensk historia, litteraturhistoria, Macaulay, Geijer och Fryxell i pressade skinn- hand. ....
Dfvanpå d:@t“~$£ängbara runda bordet med ntdragslådor liggar riksdagsförhandlingarna och dagens tidningar, och farmorsmor 1er halft iro
niskt, då hon blickar ner på det färska trycket.
Det är som ville hon säga: “Mon Dieu, den som lefvat med på Napoleons tid, den finner allt så smått, som nu förs fram på den euro
peiska arenan.“
Nu har du orätt, farmorsmor!
Inför dig själf skulle jag ej vågat opponera
— ty de unga gjorde det aldrig förr i tiden inför de äldre, men inför penselbilden vågar jag det, ditt Mona-Lisaleende till trots.
Men hörde du inte häromdagen, när den gamle kaptenen berättade? Var det inte ro
ligt att lyssna då? Han, som rest hvarf efter hvarf kring världen och nu slagit sig till ro, men ännu genom böckerna lefver i de stora världshändelsernas midt.
Hvar gång han kommer på besök, har han en trafve genomlästa böcker under armen, och när han går, medför han en trafve olästa.
Han kan berätta så lefvande, att man följer honom på långfärder, hvart han vill.
Sist jag satt under farmorsmors porträtt, följde jag honom till dyningarnas ö, till S:t Helena, där den stolte kejsarörnens vingar bundos och där de omsider löstes af dödens barmhärtiga hand.
—■ Ah, det är länge sedan nu, började han sin berättelse, men har man en gång varit där, så kan man aldrig glömma det — han satt tyst ett ögonblick, som ville han ur minnet hämta upp allt, som förband sig med hans be
sök på S:t Helena.
Jo, nu kom han ihåg det.
—- Vi hade varit 40 dagar under segel, kommo från Batavia, och ännu återstod 50 dygn, innan vi hade utsikt att nå land i Europa.
— Är det inte för
färligt att vara så länge ute till hafs? frågade jag.
— Visst inte. Och min hustru, min tro
fasta vän till lands och vatten, var med mig, dessutom vår 4-åriga pys — ni känner ho
nom visst?
Ett leende af faders
stolthet gled fram, helt berättigadt vid tanken på den förtroendepost
“pysen“ nu intar i sam
hället.
—- Och så vårt 7 må
naders flickebarn hade vi också ombord. Det var ingen konst att sätta hennes vagga i gång. När elementen rasade, gick hela farty
get som en “lulla“.
En höstmorgon ank
rade vi utanför S:t He
lena, midt framför öns enda stad Jamestown.
Vi skulle öka vårt proviantförråd och hämta friskt vatten.
Den sydostliga passadvinden blåser alltid
NAPOLEONS GRAF PÅ S:T HELENA.
fS,
WS*-
IlftfilK:
• ...
här nere, och dyningarna falla och stiga oaf- brutet alla tider på året.
Hafshäfningen upphör aldrig omkring S:t Helenas klippiga stränder, därför medför land
ningen stora svårigheter. Fartygen kunna al
drig lägga till vid den af granit på stengrund byggda kajen.
Hafvet andas tungt vid Napoleons ö.
Jag och min familj fingo landstiga på samma sätt som kejsar Napoleon, och vi land- stego också på samma plats som han, fortsatte kaptenen.
— Berätta, berätta — jag var idel öra — hur går då det till?
— Det tillgår så vid landningen, att man ror i en liten båt från fartyget till kajens när
het, där svänges båten om med aktern vänd mot densamma och så nära som möjligt.
Helt försiktigt stiger man därefter upp på den aktre sitsen, passar på det ögonblick, då dyningen lyfter båten i jämnhöjd med kajens öfverkant, och stiger så raskt i land. Ingen tid till onödiga funderingar, ty inom ett ögon
blick är båten minst ett par meter under kajen igen. Roddarna få sitta i spänd vaksamhet med sina åror ute för att hålla roddbåten fri från kajen. Hjälpsamma händer räckas ifrån land, men det är ett nog så riskabelt ögon
blick, synnerligast med små barn på armen.
Kapten smålog och satte sig tillrätta i karm
stolen.
— Det berättas ännu därborta hur svårt Na
poleon lär ha haft vid landstigningen — och han var då heller ingen sjöhjälte, tilläde kapten.
Den lilla staden Jamestown är belägen på öns norra sida, där den ligger väl skyddad mellan väldiga klippvallar.
Genast vi kommo i land, uppsökte vi sven
ske konsuln, en då 80-årig gammal man, som lefvat hela sitt lif på S:t Helena, aldrig en enda gång varit därifrån.
Tänka sig lefva åttio år på en ö, som är en mil bred och en och en half mil lång! Höra dyningarnas brus från vaggan till grafven utan uppehåll! Mr Carrol var också ett med S:t
Helena och dess historia.
Han kunde tala om, hur det var den gången, då han som yngling stod vid stranden och kikade utåt hafvet för att se den stora engel
ska fregatten närma sig, medförande den fångne kejsaren.
Han kom ännu så väl ihåg, hur det var den stunden, då officerarne sprungo i land med Napoleon emellan sig. Öboarna trängdes för att komma nära honom, som en gång drömt så stolta segerdrömmar, sett sig som herre till mäktiga riken.
Uppför de branta klipporna, där soldaterna då ännu ej hunnit spränga bergstigar, gick hans väg till Longwood house, en ömklig trä
barack, uppförd för hans räkning.
Temperaturen där uppe är kall, och vinden sveper öfver hällarna, där inget jordstoft kan bindas och alstra lif mellan skrefvorna. Long
wood house ligger 1,500 fot öfver hafvet.
Ännu en stigning af 1,200 fot, och man kommer till en för länge sedan slocknad vulkan.
Det var ett väldigt skådespel för dem där ute på hafvet i den tid, då dess eldflammor stego mot skyn, himmelsträfvande höga, och ut öfver bergryggen flöt lavan i strömmar och band allt under sin viljas hårdhet.
Napoleon stirrande i djupet af en slocknad vulkan! Bundna krafter, ansikte mot ansikte, tänkte jag.
Kaptenen fortsatte:
— Den svenske konsuln kunde vidare tala om Napoleons fångvaktare, den grymme sir Hud-
LONGWOOD HOUSE : TILL VÄNSTER NAPOLEONS BOSTAD, TILL HÖGER BODDE SIR HUDSON LOWE.
Iduns Modellkatalog ï,,™®' P* 60
ore.— 250
son Lowe, som bodde däruppe i en särskild byggnad ; hur denne ofta rått och ohöfviskt behandlade fången.
I och med Napoleons ankomst till S:t Helena, hur förvandlades ej det tysta lifvet där! Rundt omkring ön lågo pansarfartyg och bevaknings- båtar af alla typer. Och på land dånade sprängskotten, då den ditflyttade garnisonen bröt vägar i bergen. Man kunde ju inte sitta med händerna i kors och bara stirra uppåt Longwood. Något arbete måste ju utföras, hur meningslöst som helst.
Sicksack som åskviggen går, löpa nu de branta vägarna längs bergsryggarna.
Då sex år förflutit, var fången på Long
wood död.
I en stilla dalsänka, där de svartgröna cypressträden tätnat i lä för stormen, och där tropikens hela flora samlat sig som ett knippe, där reddes hjältens graf.
Mr Carrol berättade vidare, hur det var den där dagen 1840, då en fransk fregatt låg utan
för redden, färdig att föra stoftet af Frankrikes störste son till hans hemland. Sedan dess hägna cypresserna endast minnet af hans första grafplats. — —
Kapten gjorde ett uppehåll, innan han fort
satte.
— Konsuln, som ej visste, hur mycken vänlig
het han ville bevisa oss, föreslog till sist, att vi skulle själfva göra ett besök vid Longwood.
I Jamestown fanns år 1871, då vi voro där, endast en vagn, och den ställdes nu till vårt förfogande. Under en hel timmes tid drogos vi af ett par små hästar uppåt i starkt stigande.
Vid sidan af vagnen gick en svartmuskig in
föding och höll i, så att ej hela ekipaget skulle vältra utför bråddjupet, som med hvar minut blef allt hemskare. Upp gick det i alla fall något så när, men nedfärden var sannerligen ej behaglig. Bakhjulen voro då fastbundna och repade ohyggligt i graniten. Oupphörligen och i hvar skarp krök tycktes vägen ta slut;
och min hustru med barnen i famnen böjde sig djupt ner och slöt ögonen för att slippa se vår undergång. Nog var det hemskt, me
dan det pågick — men intressant är att ha varit där uppe.
Att ha stått i Napoleons dödsrum och sett de låga kamrar, där han stängdes inne, den storhetsträngtande anden. Nedanför Longwood house bredde hafvet sin väldiga yta, och vå
gorna brusade sin eviga sång, oberörda af människolifvets växlande öden. —■ —
Ja, detta berättade den snälle gamle kapte
nen för mig sist, när jag satt under farmors mors porträtt, och nu har jag återgifvit det.
Några bilder från S:t Helena, hemförda därifrån, belysa orden.
Hur minns jag ej en dag för några år sedan, då jag såg solen skina in genom de gulfärgade fönstren i Invaliderdömen, där kejsar Napoleon nu hvilar i sin jättesarkofag af röd granit.
Omkring honom hänger de genomskjutna seger
fanorna från Austerlitz.
Öfver ingången till hans grafplats stå ristade de ord, som han själf nedskrifvit på S:t Helena i sitt testamente:
“Je desire que mes cendres reposent sur les bords de la Seine, au milieu de ce peuple, que j’ai tant aimé.“
Hans stoft har sålunda hamnat där han själf önskade. Dagligen trängas skaror kring Napo
leons graf och världsstadens sorl dämpas för en stund därinne.
Men otystade svalla och brusa vågorna ännu kring S:t Helena, dyningarnas ö.
Ungdomsporträtt efter en oljemålning af J. F. Höckert. Senaste porträtt efter fotografi af hoffotograf Rylander.
FREDRIQUE WAHLGREN, FODD HOCKERT.
EN REMARKABEL 90^ÅRING.
NTÄR FRU FREDRIQUE WAHLGREN i dag på nittio- 1 ’ årsdagen ser tillbaka öfver sitt lif är det samtidigt nära ett sekel af Jönköpings historia, som passerar revy. Ty fru Wahlgren föddes nämligen i Jönköping i samma gamla gård hon nu bebor. Hon växte upp "i en familj, hvars namn genom hennes broder Johan Fredrik Höckert är kändt icke blott af alla konstbildade, men af den stora svenska allmänheten och efter några korta års äktenskap med kapten Wahlgren, då hon be
bodde annan ort i landet, genomlefde hon sitt långa änkestånd i fädernestaden, där hennes dotter är gift och där barnbarnen vuxit upp. Om hon alltså i olik
het med sin berömde broder — som hon likväl besökte i Paris — blifvit i sitt land, så har hon också förmått att där knyta vid sig med starka band en krets af släkt och vänner, den endast döden kunnat bryta. Vår in
tressanta bild från en bjudning för omkring ett half-
sekel sedan ger, tycker man, en glimt af sällskapslifvet i Jönköping i den gamla tiden. De äldre voro då redan kända namn — medicinalrådet Sköldberg tillhör ju koleraåret stadens historia — de yngre ha sedan blif
vit det.
Vacker, glad och angenäm och därför också omtyckt och eftersökt i sällskapslifvet gick dock fru Wahlgren aldrig upp helt i dess förpliktelser och nöjen. För välgörenhet visade hon ett varmt intresse, och särskildt barnens väl låg henne om hjärtat. Hon var också initiativtagare till en förening med ändamål att sörja för värnlösa barn. Lifvet har skonat henne från en skröplig ålderdom, som är så tung att bära. Hon är kry och liflig, intresserad icke blott af sina närmaste, men af allt som sker i världen, och hon kan sy sina fina handarbeten och sköta sin stora korrespondens som förr — Vätterstadens trognaste inbyggare.
'-„J
EN KAFFEJUNTA I DEN GAMLA GODA TIDEN. EFTER EN DAGUERROTYPI, TAGEN HOS PRESI- DENTSKAN FRIHERRINNAN GYLLENHAAL I JÖNKÖPING ÅR 1860.
Sittande (från vänster till höger): Fru Malin Sköldberg, fru Sophie Höckert, född Melin, fröken Thecla Sköld
berg (nuvarande grefvinnan Wrangel), friherrinnan Sophie Gyllenhaal, född Palm, fröken Ellen Wahlgren (nuv.
hofrättsrådinnan Bratt), öfverstinnan Fredrique Breitholtz, född Gyllenhaal, fru Fredrique Wahlgren, född Höckert.
Stående (från vänster till höger): Fröken Gerda Sköldberg (sedermera fru Sparre), fröken Elise Killander (seder
mera gift med öfverintendenten Ludv. Nyström), assessor H. G. von Gegerfelt (sedermera president i Göta Hof- rätt), medicinalrådet S. Sköldberg, fröken Signe Sköldberg (nuv. grefvinnan Hamilton).
D
EN BLÄA aprilhimmeln är dekorerad med små gula och mörkgråa rococo- moln, som då och då skicka ned en sval droppdusch öfver det vårljusa Stockholm.'Folkvimlet på gatorna har icke längre den inpälsade och frusna karaktär, som under vintermånadernas råkalla dimdagar, kvinnorna börja se bra ut, få grace i rö
relsen och pikanteri i blicken och de ogifta männen under fyrtio börja reflektera på borgerlig vigsel och en Lidingövilla med amorteringslån.
En sådan dag gör Stockholm skäl för sitt gamla goda rykte, det att vara en glad, en vacker och en älskvärd stad, och hur det känns för alla trofasta gamla stockholmare, som önska skönhetsfördärfvande arkitekter, prosaiska stadsplaneritare och allt högdraget och tillknäppt palatsfolk dit pepparn växer, behöfver ju inte närmare angifvas.
En sådan dag erinrar Stockholm om en dansande najad eller ännu hellre om en bellmansk tärna i styfkjortel och rödklackade skor, och en sådan dag förstår man det möjliga i att staden, trots sitt grannskap med polcirkeln, en gång hyst inom sina murar rococons sirliga, njutningsglada folk, dess skimrande snäckfor
mer i konst och arkitektur, dess poesi af epigram och idyll.
Ingen tids seder och ton vända någonsin tillbaka i sin ursprungliga form och allra minst lär rococon göra oss äran af ett nytt besök — hur skulle för öfrigt denna läckra, pretiösa, galanta stil kunna inympas på vårt flåsande och skrikiga tidehvarf, hvars människor lefva i automobiler och flygmaskiner och sakna allt sinne för intimiteten i rococons lif?
1. INTERIÖR FRÅN STORA SALEN.
2. MATSAL. BORDET DUKAT MED EN SMAKFULL ROCOCOSERVIS. 3. KABI
NETT AFSEDT ATT FRAMSTÄLLA DEN LÄTTARE ROCOCON.
i
*** < «.
■MP
mmi
saisi
jL£ ,.?WI *
:Jj '
j1 kj.Ipt W:
. . & V ! fe j
^E1
Men snirkelperiodens fina esteticism har dock icke dött ut här uppe, den finnes, om ock fragmentariskt, lefvande i många svenska borgarhem i stad och på lands
bygd, för att ej tala om, hvad våra slott innesluta af rococons skatter i möbler, porslin, taflor och pretiosa.
Det är med tanke på, hur dessa skönhetsvärden kunna verka smakförädlande på en större allmänhet, som den i mars förra året bildade Konstsamlarföreningen anordnat en nyss öppnad Rococoutställning i Konstakademien. Utställningens kommissarie, kapten W. Bäcklin, har med berömvärd energi hopbragt föremålen från 100-tals privatpersoner i Stockholm och åstadkommit en uppvisning i rococo, som icke lämnar något öfrigt att önska i fråga om smakfullt urval och fyn
dig arrangeringsförmåga. Det är bara rococomänniskorna man skulle vilja blåsa lif i, där de sitta i sina ramar, för att de skulle stiga ned i interiören och på
*
.
ïssiL
ftgsm
6
, ■
4. SALONG, AFSEDD ATT FRAMSTÄLLA DEN TYNGRE ROCOCON. 5. INTERIÖR MED ROCOCOMÖBLER AF OLIKA TYPER.
6. ARBETSRUM. VÄGGMOTIV FRÅN TRÅNGSUND. A. BLOMBERG FOTO.
