Den fluktuerande staden –en fältstudie om Ljungbys tomma och livfulla stadskärna

Institutionen för samhällsvetenskap

Uppsatsarbete – samhällsgeografi C. SGC 531 VT – 2007

Handledare – Christer Persson & Erland Ullstad Författare – Anna Sándor – 2007 – 08 – 27

Den fluktuerande staden – en fältstudie om Ljungbys

Sammanfattning

Med den här undersökningen, avser jag att undersöka hur man kan skapa balans och helhet mellan den tomma och livfulla stadskärnan i Ljungby. Vid olika tidpunkter på dygnet, blir stadskärnan tom. Tillsammans med mina handledare på Ljungby kommun, beslutade vi att jag genom observationer och litteraturstudier skulle dokumentera och analysera hur

människorna använder Ljungbys stadskärna under olika tidpunkter. Mitt syfte med den här studien är att undersöka var och hur människorna använder stadskärnan, hur funktionerna påverkar användandet av stadskärnan och hur stadskärnan kan förändras i syfte att öka användandet av den.

Jag började min undersökning med litteraturstudier. De litteraturer som jag har haft mest användning av för det här ämnet var Jane Jacobs ”The death and life of great American cities”, Charles Landrys och Franco Bianchinis ”The Creative City”. Dessa författares tankar och teorier om stadsutveckling och livfulla stadskärnor, har haft ett stort inflytande på min undersökning och mitt sett att se på Ljungbys stadskärna. Jag har både dokumenterat genom minobservationsdagbok med foton och anteckningar som kommer att återfinnas hos Ljungby kommun eller genom att kontakta mig.

Mina slutsatser av den här studien är att människorna använder de områdena mest där det finns intressanta funktioner. De funktioner som ligger närmast kanterna i stadskärnan använd minst av människorna. Den här nedgående utvecklingen för funktionerna i kanterna kommer att fortsätta om man inte utvecklar området kring kanterna i centrum. På kvällarna rör sig människorna och använder de funktioner som fortfarande har öppet. Det är då restauranger, pubar och livsmedelsaffärer. Om fler funktioner skulle ha en bredare öppettids schema, skulle mer områden i stadskärnan att användas oftare och mer varierande under dagens alla timmar. För att förbättra de områden som används färre, måste planerare och politiker uppmuntra och hjälpa privata företag och utveckla allmänna verksamheter på de platser som är impopulära. Dessa områden är främst i kanterna av stadskärnan.

Författarens kontaktuppgifter

Adress: Anna Sándor, Kungsgatan 19, 34130 Ljungby Telefon: 0372 – 808 11, 0707 – 78 80 811

Innehållsförteckning

3.1 Urval och avgränsning ...8

3.1.1 Adresskarta över Ljungby centrum ...8

3.2 Metodval ...9

3.3 Genomförande...10

3.4 Bearbetning av observationerna...11

3.5 Metodproblem…...11

3.6 Källmaterial och källkritik ...12

4. Teoretiska utgångspunkter ...14

4.1 Stadens olika element ...14

4.2 Stadens själ...15

4.3 Från den traditionella staden till den moderna staden ...16

4.4 Olika sätt att skapa ”stadsliv” ...16

4.4.1 Kreativitet i staden ...16

4.4.2 Vad politiker och planerare kan göra...17

4.4.3 Fördelar och nackdelar med parker...18

4.4.4 Trafiklösningen ...19

4.4.5 Kulturella och traditionella kvaliteter ...20

4.4.7 Mångfald av människor, kultur och funktioner ...22

4.4.8 Trygghet i gaturummet ...23

5. Redogörelse av observationer ...24

5.1 Adresskarta över Ljungby centrum...24

Karta 0. Avgränsning ...25

Karta 1. Öppna publika byggnader dagtid ...26

Karta 2. Öppna publika byggnader 20.00 ...27

Karta 3. De viktigaste stråken, samlingspunkterna och barriärerna ...28

6. Analys av observationer ...29

6.1 Var rör sig människorna i de centrala delarna av staden under olika tidpunkter på dygnet?...29

6.1.1 Barriärerna i och kring Ljungby centrum ...29

6.1.2 Stråken och knutpunkterna i Ljungby centrum ...32

6.1.3 Landmärken ...36

6.2 På vilket sätt påverkar Ljungby centrums olika funktioner användningen av stadsrummet? ...37

6.2.1 De kulturella funktionerna ...37

6.2.2 De kvalitativa funktionerna ...38

6.2.3 De kommersiella funktionerna ...39

6.2.4 Offentliga myndigheter och kontor ...40

6.2.5 Restauranger, kaféer och pubar ...40

7. Åtgärder...42

Karta 7.0 Områden att utveckla ...42

7.1 Rekommendationer ...42

8. Slutsatser...44

9. Slutdiskussion...45

1. Inledning

Jag har valt att skriva min uppsats för Ljungby kommun. Jag har bott i Ljungby stad i 15 år och har själv erfarit de problem som den här uppsatsen avser att undersöka. Under senare år har jag och min sambo och våra närmaste vänner funderat på vad som skulle behövas i Ljungby stad för att den skulle bli mer livfull. Sedan fick vi ungdomar delta i en undersökning som Ljungby kommun har gjort om hur ungdomarna upplever Ljungby kommun och vad man skulle vilja förändra i Ljungby stad. Då insåg jag att den här frågan hade uppfattats av kommunen också och att förändringar var på väg. Ljungby kommun är en trevlig och fin kommun att bo och leva i, men stadslivet skulle kunna vara mer livfull.

Människan är en social varelse. För att människor ska kunna mötas och interagera med varandra utanför hemmet måste det finnas miljöer som hon tycker om att röra sig i. Det måste också finnas några former av aktiviteter som har en dragningskraft och gynnar interaktionen människor emellan. Det kan vara allt ifrån affärer till kaféer och parker, funktioner som fungerar som samlingsplaster för människorna. När människorna använder dessa funktioner i sina dagliga besök i stadens kärna, skapar de liv i stadens hjärta. Men när funktionerna stänger för dagen blir stadens hjärta tom på folk och upplevs som ”död”. Det myllrande stadslivet har plötsligt blivit tyst och tom.

Att vistas på en plats som är tom, kan många gånger kännas skrämmande och ogästvänlig. Trygghetskänslan hos besökaren påverkas negativt om han/hon måste röra sig på gator där det saknas ”övervakande” ögon. Med övervakande ögon, menar jag i det här sammanhanget att även främlingar som rör sig i gaturummet känns tryggare än om där inte finns en enda själ. Men även människorna som sitter i sina bostäder och betraktar gaturummet ger en

trygghetskänsla.

Men det är inte bara bristen på funktioner som kan orsaka att delar av stadskärnan känns tom vid vissa tidpunkter. Brister på andra kvaliteter som parker, olika kulturella utbud och mindre trafikerade gator kan göra att människor helt omedvetet väljer att inte gå i vissa delar av stadskärnan. I människans undermedvetande eller medvetande kan det vara orsaker som buller, stress och ”fula” områden i stadskärnan som tränger undan människorna från vissa områden i stadskärnan.

1.1 Disposition

Jag har delat in den här uppsatsen i 8 olika kapitel. I de första tre kapitlen presenterar jag problembilden till det här ämnet, vilka liknande studier som finns och hur jag har gått tillväga. Min observationsdagbok i vilken jag har dokumenterat mina observationer, har jag inte tagit med i arbetet på grund av utrymmet. Vid intresse kan den erhållas från författaren. Under kapitel 4 gör jag en litteraturgenomgång, där jag presenterar de teorierna som jag har haft mest användning av. Kapitel 5 består av ett par förenklade kartogram som överlappar det som finns i observationsdagboken. Kartogrammen visar mönstren som jag har kunnat läsa av med hjälp av litteratur och observeringar. Under analysdelen (kap 6.) analyserar jag mina observationer utifrån mina frågeställningar med hjälp av de presenterade teorierna. Utifrån analysen har jag sammanställt en lista med punkter om vilka områden i Ljungby centrum som behövs utvecklas. De punkterna presenterar jag i ett kapitel för sig, i kapitel 7. I de två sista kapitlen presenterar jag mina slutsatser och diskuterar slutligen fördelar och nackdelar med hela uppsatsarbetet. Jag ger också en rekommendation om fortsatta studier inom ämnet.

1.2 Tidigare forskning

Hur man skapar en levande stadskärna i en stad som i övrigt fungerar bra och inte är

stagnerande är relativt outforskat. New Urbanismens teorier hade inte passat in i denna studie eftersom de teorierna kan bäst tillämpas på de stadskärnor som verkligen behöver

revitaliseras både ekonomiskt och estetiskt. Den här studien kan därför komma till användning av särkilt planerare och andra samhällsutvecklare i svenska kommuner som upplever liknande fenomen.

De studier vars teorier jag använt mig av för att kunna förklara och söka lösningar för det som jag observerat, har varit de enda studierna som ligger närmast ämnet. Men det finns två studier som jag använt mig särskilt mycket av. Det ena är Jane Jacobs studie ”Den

amerikanska storstadens liv och förfall” och det andra är Charles Landray och Franco Bianchinis studie ”The creative city”.

Jane Jacobs gjorde en omfattande studie genom att observera och dokumentera hur

gaturummen, torgen och verksamheterna fungerar ihop och hur människorna använder dessa. Hennes studie grundas först och främst på New York då det var där hon bodde när hon gjorde studien men hon har även tagit med företeelser från andra storstäder som hon själv erfarit eller hört. Även om Ljungby är bara en bråkdel till storleken av New York, har hennes sätt att se staden och lyfta fram de essenser som skapar stadsliv varit till stor nytta när jag skulle betrakta Ljungby. Jane Jacobs lägger stor vikt på det sociala samspelet i gaturummen men också vid orsakerna om vad som kan förhindra eller uppmuntra till stadsliv.

Charles Landrays och Franco Bianchinis studie använde jag mig mycket av när jag observerade vilka funktioner som finns i stadskärnan och hur öppettiderna för dessa

2. Problemformulering

Ljungby kommun är den näst största kommunen i Kronobergslän med Ljungby som central ort och den största staden i kommunen. Ljungby Gästgivaregård anlades på 1300- talet när Ljungby uppmanades av kungahuset att underlätta resandet utmed de viktiga vägarna. Sedan dess har Gamla Torg varit en viktig handels och mötesplats, för både resenärer och

Ljungbybor. 1953 inträffade det som inte fick hända, en stor brand ödelade stora delar av centrala Ljungby och många gamla byggnader försvann och påverkade centrumets utseende idag. Torgen lämnades kvar där de funnits hittills men stora delar av t.ex. Stora Torg utgör idag centrumets parkeringsplatser (www.ljungby.se).

Idag har Ljungby fortfarande en dominerande roll både i kommunen och i Sverige då Ljungby är en av Sveriges industritätaste städer. Ljungby kommun har idag ca 27000

invånare varav ca 15000 bor inne i Ljungby stad. I hela Kronobergs län finns det ca 180 000 invånare. Ljungby kommuns största näringsgren är inom tillverknings och utvinningssektorn, med vård och omsorgssektorn som kommunens näststörsta näringsgren (www.ljungby.se,

www.scb.se).

På uppdrag av Ljungby kommun har jag fått uppgiften att i denna uppsats ta reda på varför vissa delar av centrala Ljungby känns ”dött” vid vissa tidpunkter på dygnet och hur man skulle kunna åtgärda de områdena som är bristfälliga. Att Ljungby centrum känns dött, särskilt efter att butikerna har stängt, är ett problem som inte bara planerarna i kommunen har uppmärksammat. Även ungdomar och äldre kan känna att staden blir tom på människor när affärerna stänger. Många upplever att det inte finns något att göra i centrum. Detta är ett problem för människorna som vistas i staden, men också ett problem för staden i sig. Ljungby stad blir inte attraktiv för nyinflyttade och för de som vill bo kvar om den kännetecknas som ”död”.

2.1.1 LUPP – enkäten

Kommunfullmäktige fattade beslutet i juni 2006 att ungdomsstyrelsens enkät; LUPP – lokal uppföljning av ungdomspolitiken, skulle genomföras i Ljungby kommun under hösten 2006. Politikerna ville ha större kunskap om vad ungdomarna gör på fritiden och vad de saknar. Även andra frågor som handlar om trivseln i skolorna, möjligheter att påverka sin situation, framtidsplaner och hur det i allmänhet är att vara ung i Ljungby kommun. Den här rapporten sammanställdes av Malin Söderberg, som är demokratisamordnare för kommunen. De svarande på enkäten var Ungdomar mellan 13 – 25 år. Svarsfrekvensen var för högstadiet (7 – 9 årskurs) 89 % (1010 svar), gymnasiet (1 – 3 årskurs) 75 % (291 svar) och 19 – 25 år 43 % (439 svar), (Söderberg, 2006: 2).

% att det finns mycket att göra på fritiden, 67 % av gymnasieeleverna är också nöjda och 62 % av ungdomarna i 19 – 25 års ålder är nöjda. Men de här siffrorna sjunker i takt med högre ålder (Söderberg, 2006: 5).

Under rubriken vad de tillfrågade saknar i kommunen var den mest representerade funktionen i alla tre åldersgrupper caféer som har öppet på kvällar (efter 19) och helger. Friidrottshall och bättre lokaler för olika band att spela i var också ofta representerade (Söderberg, 2006: 6 – 7).

2.2 Syfte

Syftet med uppsatsen är att utifrån observationer, kartlägga hur människorna använder Ljungbys centrala delar och utifrån litteraturen finna de områden som måste åtgärdas i syfte att öka användandet i de bristfälliga områdena.

2.3 Frågeställningar

För att uppfylla mitt syfte har jag ställt upp ett par frågeställningar:

 Var rör sig människorna i de centrala delarna av staden under olika tidpunkter på dygnet?

 På vilket sätt påverkar Ljungby Centrums olika funktioner användningen av stadsrummet?

3. Metod

3.1 Urval & avgränsning

I den här studien har jag gjort två avgränsningar geografiskt. Den första avgränsningen var inom Ljungby stad och då den del av staden som är mest central. Det området är som en ”halvö” i staden då den avgränsas naturligt av tre stora vägar; Märta Ljungbergsvägen, Drottninggatan och Stationsgatan (se adresskartan här nedan). När jag senare påbörjade mina observationer insåg jag att den del, i det här stort avgränsade området, som det rörde sig flest människor inom var mycket mindre än hela den ”halvön” som jag först avgränsade mig till. Den andra avgränsningen blev området mellan Storgatan och Kungsgatan. Mellan dessa gator finns; Bergagatan, Stora Torget, Lilla Torget, Eskilsgatan, Föreningsgatan och Smedjegatan. Drottninggatan och Stationsgatan är större vägar som avgränsar detta området med. Jag har valt att observera den sistnämnda avgränsningen närmare då det är där som de flesta

människor rör sig. Det är även i anslutning till detta område som avbrotten och skillnaderna i rörelsemönstret syns bäst.

På grund av tidsmässiga skäl är det också det rimligaste att jag har valt det mindre området för en djupare undersökning. Jag har 10 veckor på mig att göra den här undersökningen och jag jobbar ensam så jag hade inte haft tid för att undersöka hela det stora området . Dessutom styrs min avgränsning av mina frågeställningar och då har det varit logiskt att avgränsa sig till det området där flest människor rör sig idag. På så sett kan jag uttyda vad som saknas i de områden där färre människor rör sig.

3.2 Metodval

Vid första mötet med planerarna på Ljungby kommun, fick jag reda på att den studie som jag skulle genomföra, skulle ske med kvalitativa metoder. Mina handledare på Ljungby kommun ville inte ha enkätinsamling då de, och jag i samtycke med dem, trodde att det inte skulle ge så mycket information. För att ändå få någon slags uppfattning om vad medborgarna i Ljungby kommun tycker om Ljungbys centrala delar, har jag läst igenom en annan undersökning ”Ung i Ljungby kommun – en rapport utifrån LUPP – enkäten 2006”.

Kommunen ville ha reda på hur människorna nyttjar Ljungbys centrum och föreslog att jag skulle gå runt i staden och antingen räkna folk, eller fotografera var de rör sig. Jag skulle helt enkelt observera hur människorna använde stadsrummet. Därför bottnar min metod i den kvalitativa metodiken. Anledningen till att jag valde den kvalitativa ansatsen i min

undersökning var att just det här problemet måste observeras för att det inte kan mätas. Den kan inte mätas direkt för att jag måste skapa mig en helhetsbild av problemet och då kan jag inte utgå från t ex enkätunderökningar. I enkätundersökningar hade risken funnits att

personerna som intervjuades inte skulle ha förstått helheten i problembilden och hade då svarat med korta svar. Den kvalitativa metodiken passar därför bättre då jag måste tolka och observera det som kan vara mångtydigt och vagt och sedan finna karaktäristiska drag i det som observerats (Wallén, 1996:73).

I och med att jag har observerat och sedan tolkat det, inryms min metodik under den induktiva ansatsen. Det induktiva angreppssättet innebär att teorin kommer ur resultatet. I mitt fall kommer jag fram till en teori en lösning på mitt problem utifrån mina observationer. Men för att lösningen skall vara så tillförlitlig som möjligt, måste jag pendla mellan andra teorier och min empiri. Jag har således läst på andra teorier och observerat ytterligare om det behövdes. Den här strategin är därför till en viss del deduktiv. Strategin kallas för iterativ = upprepande, som innebär att man går fram och tillbaka mellan data och teori (Bryman,

2002:22). Men för att inte blanda ihop min metodik med ”gorunded theory” – ansatsen, måste jag poängtera att den lösningen och teorierna som uppkommer ur mitt resultat kanske ändå inte blir så tydlig som annars är kravet vid ”grounded theory” ansatser. Detta för att

fältstudien görs av enbart Ljungbys stadskärna och lösningen uppkommer först och främst ur de förutsättningarna som staden har. Detta innebär att teorin i lösningen inte kan vara så pass tydlig att den blir helt och hållet generaliserbar för andra städer också (Bryman, 2002:23). Inom den kvalitativa ansatsen har jag valt observationer som tillvägagångssätt för

datainsamlingen. Mina observationer är delvis strukturerade och ostrukturerade. De är

strukturerade för att jag har avgränsat plats och tid för observationen och för att jag delvis har utgått från torier för att veta vad jag ska observera (Bryman, 2002:180–181). Men

observationsschema för registreringen av personernas rörelsemönster. Jag har istället försökt att så detaljerat som möjligt dokumentera mina observationer.

När man använder observationer kan man antingen göra deltagande eller icke deltagande observationer. Det förstnämnda innebär att forskaren under en längre tid engagerar sig i den miljö som han/hon ska undersöka för att få en bild av hur individerna beter sig i den miljön. I mitt fall har jag valt att göra mina observationer på ett icke deltagande sätt. Icke deltagande observationer används främst vid strukturerade observationer och ostrukturerade

observationer. Det innebär att man som forskare iakttar, men inte deltar i det som sker i den studerade omgivningen. Detta har varit mitt tillvägagångssätt då jag oftast satt på en parkbänk och antecknade eller promenerade i staden. Jag har således inte deltagit i det sociala skeendet utan försökt vara en ”osynlig” observatör. Jag valde detta tillvägagångssättet för att det är på det här sättet som man enklast kan uppfatta den naturliga rörelsen och tomheten i staden. Hade jag deltagit i det sociala skeendet i staden hade jag riskerat att störa min

uppmärksamhet eller uppmärksammat personerna i min omgivning på det som jag iakttar. På så sätt hade jag kanske påverkat deras naturliga rörelser i staden (Bryman, 2002:176). Min roll som forskare har helt och hållet varit som en fullständig observatör (Bryman, 2002:287).

3.3 Genomförande

Eftersom jag har stor förförståelse för mitt undersökningsområde, har jag inte behövt observera den mer än 11 gånger för att se problemen i stadskärnan. Anledningen till att jag slutade observera efter de 11 gångerna var för att uppmärksammade samma problem om och om igen. Vid varje observationstillfälle tillbringade jag också ganska långa timmar, oftast 1,5 timmar, i centrum för att säkerställa att det jag såg inte var en tillfällighet. Jag har också observerat på helger och kvällar för att så förutsättningslöst kunna dokumentera

rörelsemönstren. Däremot har jag inte observerat på förmiddagarna eftersom till och med i storstäder är det rätt så folktomt i centrum vid den här tidpunkten. Jag bor nära centrum och ibland har jag tittat ut från min balkong vid 8 och 10 på morgonen, och det har alltid varit lugnt, förutom vid de tillfällena som marknader förbereds eller andra evenemang.

För att jag ska kunna uppfatta var barriärerna, stråken och samlingspunkterna finns i det avgränsade området, har jag studerat Lynchs teorier om stadens fem olika element. Utifrån dessa element har jag observerat, antecknat och fotograferat det som utgör en barriär eller en samlingspunkt kring eller i centrum. Jag har sedan observerat var människorna rör sig, om barriärerna verkligen är barriärer och därmed hinder för ökad rörlighet i stadens centrala delar. På de områden där det finns ett starkt flöde av människor, har jag undersökt också vad det finns för aktiviteter som kan locka till rörelse, men också hur strukturen ser ut som möjligtvis underlättar och gynnar flanerandet. Jag har dokumenterat dessa rörelser på både primärkartor i skalan 1:2500 och i anteckningsblock som jag tog med mig under

observationerna. När jag kom hem efter varje observation gjorde jag en fullständig fältanteckning på datorn där jag utvecklade mina preliminära anteckningar. I mina

anteckningar har jag hela tiden försökt vara så självkritisk som möjligt och antecknat även mina tvivel eller andra faktorer som kan ha påverkat mina observationer.

gick också ut på sen eftermiddag runt 16 – 17 för att se kontrasten i de områden som myllrade av liv och som oftast blev väldigt tomma vid den här tidpunkten. På kvällarna observerade jag oftast mellan 20.00 – 22.00 för att så förutsättningslöst kunna dokumentera det som jag befarat. Jag har också observerat då det har varit fint väder, för att jag av egen erfarenhet vet att väldigt få människor rör sig i centrum när det är dåligt väder. Men för att mina

observationer inte skulle grunda sig på det fina vädret och vara så förutsättningslösa som möjligt gick jag även ut i regn och molnigt väder. Vid de tillfällena var de flesta i affärerna och utnyttjade inte gaturummet lika aktivt.

När jag fotograferade tog jag inte bilderna med regelbundna intervaller. Jag tog dem när jag lade märke till skillnader i rörelsemönstret. Jag försökte koncentrera mig och utgå ifrån mina egna intryck när jag tog bilderna. Det gick ganska bra, trots att min sambo var med mig. De första 9 observationerna gjorde jag mer strukturerat då jag hela tiden försökte iaktta de fenomen i stadens centrum, som jag hade läst i andra observationsstudier, som skapar liv. Men de två sista observationerna den ena dagsobservation och den andra kvällsobservation, gjorde jag genom att inte ta med mig anteckningsblocket. Då försökte jag promenera i det avgränsade området så spontant som möjligt för att uppleva staden som en vanlig besökare. Det var givetvis svårt att inte leda min uppmärksamhet på omgivningen utifrån de tidigare observationerna och den litteratur som jag hade läst. Det intressanta var att på dessa två sista observationer lade jag nästan samma upplevelser på minnet som vid de strukturerade

observationerna. När jag gjorde dags och kvällsobservationer på samma dag, märkte jag att det fanns en större kontrast mellan den tomma och den livfulla stadskärnan.

3.4 Bearbetning av observationerna

De anteckningar som jag förde för hand i anteckningsblocket har jag först renskrivit in i datorn. Det hände flera gånger att jag kom på mer tankar när jag renskrev mina anteckningar och då har det varit t.ex. upplevelser som jag kom tänka på i efterhand och inte direkt vid observationen. Jag har även tagit med dessa upplevelser för att vid renskrivningen hade jag tid för att på en djupare plan kunna bearbeta mentalt det jag såg. Ibland hände det att jag renskrev mina anteckningar någon dag senare än på samma dag som observationen och då har jag haft svårt för att komma ihåg allting. Men det har också hänt att jag kunde bearbeta mina upplevelser bättre för att man hade tid att fundera över de mönstren man såg och på så sätt få en bredare helhetsbild. Detta för att jag använde gaturummet spontant som en vanlig besökare.

Bilderna har varit svårare att bearbeta eftersom jag inte antecknade i samma ögonblick som jag tog bilden och då kan jag omedvetet skrivit någonting annat istället för det som var tänkt från början. Men med litteraturens hjälp har jag ändå kunnat uttyda vad bilderna vill visa. Jag gjorde även en funktionsinventering av centrum för att kunna analysera den aspekten – i anslutning till vad människorna rör sig.

3.5 Metodproblem

utförligt. Man måste också ta med faktorer som tidpunkt och andra påverkande faktorer (Bryman, 2002: 292 – 293). Mina främsta metodproblem uppstod främst när jag använde kameran vid observationerna. Det var väldigt svårt att anteckna lika flitigt när man lät kameran sköta jobbet och problemen uppstod när jag kom hem och skulle uttyda mina reflektioner ur bilderna. Då beslöt jag mig för att enbart använda anteckningsblocket för det var det endast på så vis som jag kunde föra de tydligaste och levande anteckningarna. Jag stötte också på problem när vädret blev dåligt för att en sådan dag fanns det inte så mycket rörelser i centrum att iaktta. När jag promenerade och antecknade stötte jag ibland på vänner eller bekanta och ibland blev jag störd när jag höll på att räkna antalet bilar eller människor och sedan fick jag börja om igen. De flesta gångerna satt jag en 15minutersperiod på samma ställe och observerade, därför har jag många gånger inte antecknat mitt omedelbara intryck utan antecknat mitt sammanlagda intryck. Detta har både sina för och nackdelar; på ett sätt blev observationerna mer tillförlitliga när jag hade suttit en stund och iakttagit men å andra sidan kan jag ha förlorat den omedelbara känslan som den vanliga besökaren i centrum upplever.

3.6 Källmaterial och källkritik

Eftersom min primära källa är mina egna observationer har jag hela tiden behövt reflektera i mina anteckningar över mina egna fördomar. Min förförståelse för Ljungby stads problem har haft både för och nackdelar. Fördelarna har varit att jag inte har behövt observera så många gånger för att upptäcka var problemen finns, men samtidigt kan min förförståelse ha förblindat mig och inte sett sådant som en utomstående kanske skulle lägga märke till. Jag har även använt mig av en sekundärkälla – LUPP- enkäten. Eftersom alla författare har makten att utforma sin rapport/uppsats som han/hon vill måste man vara försiktig med de tolkningar som författaren gör av diagram och enkätundersökningarna. Jag har tolkat de diagrammen som varit relevanta för mitt ämne för att se om jag tolkar som författaren. Ibland finns det skillnader i tolkningarna men det kan bero på att jag endast läser av diagrammen och inte har sett de faktiska talen som diagrammen bygger på. I och med att den här rapporten har skrivits för kommunstyrelsen kan man inte vara helt säker på att den är helt fri från

politiska värderingar. Denna kritik är ju ingenting som går att bevisa om där inte finns

faktiska uttalanden men det är viktigt att påpeka en viss försiktighet. Jag deltog själv i den här enkätundersökningen och jag blev förvånad över att så många saknade samma funktioner i kommunen.

Mina observationer utgick delvis från vad litteraturen säger om hur en stadskärna ser ut och vad som kan utgöra hinder för ett rikt folkliv. Men jag har också observerat utifrån råd från mina handledare och den kunskap som jag har fått från samhälls och stadsgeografin. När det gäller Kevin Lynch;s teorier om stadens element och mina observationer utifrån dem, finns det en stor sannolikhet att en annan forskare vid en annan tidpunkt skulle uppleva samma saker som jag. Detta för att jag har använt en strukturerad form av observation just när jag observerade barriärerna och de andra elementen i staden. Intrabedömarreliabiliteten är stark just i detta avseende. Intrabedömarreliabilitet är graden av överensstämmelse då

För att vid en annan tidpunkt och med en annan forskares observationer kanske man inte får fram samma resultat då rörelsemönstret i centrum kan ha förändrats på grund av faktorer som t ex nya funktioner i centrum. Men en annan forskare kan också ha andra

bakgrundskunskaper som gör att han/hon inte ser eller upplever samma saker som jag eller att han/hon upplever helt andra mönster som jag inte ens hade tänkt på.

Validitet i min metodik och mina observeringar grundas i huruvida jag har observerat det som jag avsåg att observera. I och med att jag observerade centrum ensam behöver jag endast granska mig själv och min observation. När man undersöker validiteten vid observationer måste man också undersöka om det har funnits faktorer som påverkat, i mitt fall,

observationerna. En huvudsaklig faktor, i mitt fall, är fel som kan ha uppstått när jag tillämpade observationer som datainsamlingsmått i forskningsprocessen. Dessa fel kan ha varit sådant som kan ha påverkat mina observationer t ex att människorna som jag

4. Teoretiska utgångspunkter

En fungerande stads komplexa form utgörs av rörelse och förändring. Men det är viktigt att rörelserna och förändringarna i gaturummen inte är av samma form. Är förändringarna och rörelserna likadana på flera olika ställen i gaturummet, ger det en känsla av monotoni som leder till att gaturummet ser tråkigt ut. Detta kan med tiden leda till stagnation för att det börjar användas av människorna allt mindre (Jacobs, 1993: 72-73).

Kevin Lynch har utvecklat teorier om hur människorna uppfattar staden efter olika element som går att uttyda i staden, både mentalt och fysiskt. Lynch har utvecklat dessa teorier för att han tror att stadsarkitekter och planerare kan skapa bättre mentalt tillfredsställande stadsrum om de förstår hur människorna upplever dess fem element. Lynch har delat in stadsrummets innehåll i fem element: stråk, kanter, stadsdel, knutpunkter och landmärken (Lynch, 1960: 479).

Det som Lynch kallar för stråk är kanaler som observeraren rör sig längs med. Kanalerna kan vara gator, gångbanor, kommunikationsled, kanaler eller järnvägar. Dessa ”kanaler” utgör huvudelementet i många människors stadsbild. Detta då de upplever staden när de reser genom den. De kopplar även andra miljöer till stråken och skapar helhetsbilden av staden utifrån hur stråken och den omgivande miljön ligger i förhållande till varandra.

Kanterna utgör gränsen mellan två olika miljöer i staden. Det är ett linjärt element som inte används eller inte uppfattas av betraktaren. Kanterna gör linjära avbrott i kontinuiteten genom t ex järnvägar, kuster, utvecklingsområden och väggar. Dessa kanter är några former av barriärer som går att använda i mer eller mindre utsträckning. Det kan vara barriärer som antingen knyter ihop två platser eller barriärer som håller isär två platser. För betraktaren är barriärerna viktiga kännetecken när han/hon ska uppfatta konturerna av staden. Vad gäller järnvägsspår brukar den ena sidan om järnvägsspåret klara sig bättre än det andra. Men fysiskt sett brukar områdena närmast järnvägsspåret klara sig allra sämst,. Gränserna skapar återvändsgränder i människornas rörelser, därför är den gata, som går längst gränsen, slutpunkten för ”stadslivet”. Gatan som är närmast gränsen blir ofta livlös då det blir färre och färre människor som använder den. Detta gör att cirkulationen i det området minskar till fördel för ett annat område. De funktioner som befinner sig nära gränsen riskerar att hamna i en ond cirkel särskilt om de har liknande funktioner. Människor med olika ärenden dras inte dit för att där finns det inte olika funktioner och den ekonomiskt nedbrytande processen sätter igång. Tryggheten riskeras också för att det är den kontinuerliga rörelsen av olika människor som skapar trygghet på gatorna. Men gränserna kan intensifiera stadsmiljön genom att den koncentrerar olika funktioner och människor till samma plats (Jacobs, 1993: 287 – 292). Gränsområden kan också utvecklas genom att man lägger olika funktioner på gränsområdet och då stimulerar detta både gatan innanför och utanför gränsen (Jacobs, 1993: 296).

Stadsdelen uppfattar betraktaren som ett tvådimensionerat område som betraktaren kan gå in i. Stadsdelar har också någon form av identitetskaraktär. Betraktaren kan antingen uppfatta staden utifrån stadsdelens karaktär (om den har en synlig identitetsmarkör) eller av stråken. Knutpunkterna kan vara brytpunkter på vägsträckor, stråk som korsar eller sluter sig samman men det kan också vara koncentrationer av en viss funktion, ett gatuhörn eller ett torg.

Landmärken är externa navigeringspunkter i staden. Observeraren kan inte uppleva att man går in i landmärken som områden för att dessa är oftast fysiska objekt såsom byggnader av olika slag och naturliga objekt som t ex berg. Landmärkena kan både vara så pass stora att de syns på långt avstånd och leder betraktaren mot en viss riktning men de kan också vara så pass små att de bara syns inne i staden. Det finns många landmärken inne i en stad som fyller ut stadens helhetliga identitet och struktur. Då är det oftast frågan om landmärken som t ex träd och affärsskyltar (Lynch, 1961: 479–480). Landmärken kan dra vår uppmärksamhet till platser som är av stor betydelse för staden och som behöver styrkas visuellt (Jacobs, 1993: 415).

I en stad måste gatorna, som är stadens viktigaste organ, vara intressanta för användaren att röra sig i för att då tycker folk om att röra sig i och använda gaturummen. Men om

gaturummen är enformiga, kommer inte folk att använda dem så ofta och stadslivet blir också monotont (Jacobs, 1993: 51). Stadslivet påverkas inte enbart av hur intressanta gaturummen i staden är, rörelsen på gatorna och trottoarerna påverkar också människans trygghetskänslor. För att gatan och trottoaren ska uppfattas som trygga måste de förutom att vara intressanta, befolkas kontinuerligt under dagens olika tidpunkter. Det är en övervakande känsla som ges av alla de andra människorna som använder gaturummet kontinuerligt (Jacobs, 1993: 57).

4.2 Stadens själ

För att staden ska ha en fungerande själ måste där finnas miljöer med fin estetik och skönhet som lockar människorna till möten. Detta ger liv åt staden (Rönnmark, 1999: 191). Men dagens IT- samhälle hotar stadens ursprungliga liv. När varuutbudet blir alltmer likt i hela staden och i alla städer hotas stadens identitet och stadslivet för att det inte längre finns stora variationer som lockar olika människor in i staden. Dessutom hotar IT stadslivet genom att ta upp mer av vår fritid än aldrig förr. Vi går hellre hem från staden för såpoperan eller något annat ”kul” på TV än att sitta kvar t ex i parken och umgås med bekanta. Det blir därmed TV program som skapar dramatik och dynamik i vårt vardagsliv och inte pratstunden i parken (Nyström, 2000: 32).

Stadens historia måste kunna avläsas av besökaren som skapar stadsbilden helhetligt när identiteten och den lättfattliga strukturen är tydlig. Stadsbilden påverkar det sociala livet och är avgörande för huruvida besökaren trivs i staden. I stadens själ har torget den viktigaste funktionen där både representativa och kommersiella funktioner blandas och knyter samman människor. Torget är framförallt viktigt för att det ägs av det allmänna och då ska den vara tillgänglig och öppen för alla under dygnets alla timmar (Åström, 2000: 43). Olika gallerior som är belägna på Torget håller öppettiderna och därmed det offentliga livet i styr efter butiksinnehavarnas egna önskemål (Åström, 2000: 47 – 48).

4.3 Från den traditionella staden till den moderna staden

I den traditionella staden var gatornas struktur och funktionerna utmed den ordnade på ett sådant sätt som gynnade det sociala livet. Det finns olika verksamheter i bottenvåningarna i byggnaderna och ”ögon” i form av bostäder och kontor ovanför verksamheterna. Detta lockar dit människor under olika tidpunkter och det finns ett ständigt flöde av människor

(Bergström, 2000: 72 – 74).

För att återigen skapa liv i den moderna staden ska man också ta en tillbakablick på vad det fanns för funktioner och i vilken omfattning de fanns. Idag finns det inte mer än ca 10 kaféer och konditorier i en genomsnittlig stad. På 1920- talet fanns det uppemot 50 kaféer och konditorier i större städer och ca hälften i mindre städer. Förr i tiden spelades det även mer levande musik både i kaféer och på torg. Det fanns även fler specialaffärer som t ex

knappmakare, skräddare och skomakare. En affärsgata bli ännu mer variationsrik om både ”udda” affärer och icke kommersiella verksamheter kan få plats i en affärsgata (Boverket, 1995: 103).

4.4 Olika sätt att skapa “stadsliv”

Här nedan beskrivs olika forskares synpunkter på hur man kan skapa attraktiva och levande städer och stadskärnor. Mestadels av teorierna är av samma slag eller täcker upp varandra.

4.4.1 Kreativitet i staden

”The creative city” är en studie som handlar om vad kreativitet är och hur man kan skapa kreativa städer utifrån olika förutsättningar och idéer. Nyskapande idéer som leder till kreativitet finns inom tre olika stora områden. Kreativiteten går att återfinna inom kulturen, teknologin eller stadsrummens omvandling. Den kreativa staden är nödvändig för att skapa den grund som stadens ekonomi kan blomstra och utvecklas på. Men den kreativa staden är också eftertraktansvärd ur sociala aspekter. Kreativitet leder till att människor utnyttjar stadens olika rum oftare om där finns någon form av dragningskraft.

Med hjälp av kreativt tänkande uppmanar man till nyskapande och nya möjligheter, den är således ett begrepp som löper parallellt med utvecklingen. Genom kreativiteten skapas nya idéer och med nyskapandet sätter man de idéerna i bruk (Landray, Bianchini, 1995: 20). Idag behöver vi kreativitet inom olika områden för att kunna skapa synteser, kontakter, mäta olika konsekvenser inom alla livssituationer och se helhetligt.

För att lyckas med nyskapande inom alla sektorer, måste planerare och stadsutvecklare tänka kreativt, tvärvetenskapligt och helhetligt. Man måste ersätta gamla tankesätt med nya och göra sig av med fördomarna annars kommer de att utgöra hinder och då kan inte städerna utvecklas i samma takt som omvandlingarna sker (Landray, Bianchini, 1995: 12). Det är också viktigt när man omvandlar en stad, att man inte enbart ser till de fysiska formerna. För att människor ska trivas med att röra sig i staden och skapa liv i den, måste planerarna och andra aktörer som påverkar stadens form, ha kunskap om vilka tankar och motiveringar människorna har om sin närmiljö. Planerarna måste också inneha kunskaper om vad man har för känslor och associationer när man som besökare eller boende vistas i stadens olika rum. Man måste också ha kunskap om hur man skapar ”mjuka” infrastrukturer som underlättar människornas dagliga liv. Om planerarna inte börjar tänka i ”mjuka” termer också, riskerar städernas kärnor att dö ut till fördel för stormarknaders blomstring i städernas ytterkant (Landray, Bianchini, 1995: 13). När planerarna endast tänker i de banor som går att lösa logiskt, förloras andra aspekter såsom känslor, minnen, upplevelser och passioner i samhället. Det är de sistnämnda faktorerna som avslöjar kvaliteten i en stad. Att planerarna har en snäv horisont, ter sig också i att de tänker mest på ”behovet” än ”önskemål” när de planerar (Landray, Bianchini, 1995: 21 – 22).

Det ovannämnda ter sig i konflikter mellan olika intressenter där trafiken och bilens dominerande roll i städer har lett till allt större problem. Konflikter som handlar om

parkeringsplatser, ringvägar inne i städerna och hastighetsbegränsningar (Landray, Bianchini, 1995: 15 – 16).

4.4.2 Vad politiker och planerare kan göra

För att en stad ska bli kreativ, måste både byråkratin inom den offentliga sektorn och den privata sektorn genomgå förändringar. Politiker inom den offentliga sektorn måste bli mer öppna för medborgarnas kreativa idéer och ta tag i problemen innan de blir ett problem. Tjänstemännen och andra specialister inom städernas utformningsområde måste börja använda ett sådant språk som lätt kan förstås av utomstående också. Kommunikationen med utomstående blir lidande och andra kreativa idéer kan gå förlorade om man inte förstår varandra (Landray, Bianchini, 1995: 25 – 26).

Det mest grundläggande i en stadsförnyelse är att planerarna planerar från ögonhöjd och inte ovanifrån genom att enbart betrakta staden från en karta. När man planerar genom att enbart utgå ifrån det som man ser på kartan kan det bli funktionsuppdelade områden och resultatet blir ”sovstäder” där det inte finns ett kontinuerligt flöde av människor. Om man planerar från ögonhöjd kan man se möjligheterna i byggnadernas höjd där man kan lägga olika funktioner ovan varandra istället för jämte varandra. Ju fler verksamheter det finns på en gata desto intressantare blir det för besökaren att promenera på gatan (Åström, 2000: 81 – 82).

För att lägga grunderna till en kreativ stad måste politikerna och tjänstemännen förutom att kommunicera med utomstående även förbättra sig på andra områden:

Med politiska beslut kan man uppmuntra de privata aktörerna, genom att politikerna anlägger verksamheter på de rätta platserna och får igång en katalysator effekt. På så sätt skulle en tom stadskärna på kvällstid plötsligt få liv igen genom t ex föreläsningssalar och konserthus. Dessa kulturutbud genererar ekonomisk tillväxt för även andra funktioner som t ex

vara att genom politiska beslut skapa de grunder med de offentliga verksamheterna som gynnar mångfaldens självgenerering (Jacobs, 1993: 271).

Man måste också i ett tidigt skede skapa samarbete mellan de olika parterna för att täcka upp de olika idéerna. På så sätt får man alla aktörer i staden tänka helhetligt. De olika sektorerna ska samarbeta och täcka upp varandras behov.

Kreativitets tänkande finns inom alla individer och den individ som tar tag i en idé och vill genomföra den, ska bli uppmuntrad och bli hjälpt med att genomföra den. Inga idéer är fel och ibland kan den djärvaste idén bli den bästa lösningen.

Invandrarnas bakgrund och erfarenheter från en annan kultur kan ge en impulsiv kreativitet i staden. I Storbritannien har olika asiatiska affärer skapat liv i de stadsområden som dittills hade upplevts som ”döda”. Detta uppnådde affärerna genom att de hade natt och helg öppet. Tidsfördelning skapade en annan dynamik i stadslivet. ’

Genom att ordna pådrivande evenemang kan olika människor med olika idéer träffas och utbyta idéer med varandra. På så sätt skapas förutsättningarna för att människorna ska ha en gemensam förståelse för stadens problem och möjligheter. Även på offentliga platser kan man öppna upp för samtal genom att man bjuder dit olika typer av människor.

Att vidga vyerna utomlands och skapa kontakter med andra länder och jämföra deras idéer med ens egna kan vara väldigt givande för utvecklingen. Man kan också skapa nationella och internationella tävlingar för att utveckla ekonomin, miljön, det sociala livet eller för att lära sig om hur man kan designa städer.

För att ta tillvara på mångkulturaliteten borde man verka för att de olika kulturerna blandar sig och skapar en tvärkulturalism där den lokala kulturen avspeglar sig i mångkulturen. Tvärkulturalism skapar mer kreativitet än mångkulturalism därför att om kommunikationen inte fungerar mellan de olika kulturerna kan de inte skapa kreativitet.

Medborgardeltagandet är också viktigt för att skapa en kreativ stad. Det kan uppmuntras genom olika möten där medborgarna kan får deltaga som åhörare. Medborgardeltagande ökar också sannolikheten att flera medborgare blir intresserade av och vill delta i de projekt som framförs (Landray, Bianchini, 1995: 27-30).

Även barns synpunkter är viktiga i planeringen eftersom de utnyttjar gaturummen nästan lika aktivt som de vuxna gör. Ibland tänker barn ur sådana synvinklar som vi vuxna kan ha missat. Om man pratar med barnen får man fram dessa synvinklar som kan vara oerhört värdefulla (Boverket, 1995: 128).

4.4.3 Fördelar och nackdelar med parker

musikevenemang eller teatrar. Man ska låta staden expandera mer organiskt och låta den återförenas. I Rotterdam, har man t ex planerat om stadskärnan efter en modell som heter ”stads intensitets modellen”. Här har man alltså blandat bostäder, rekreation, promenadstråk och kulturella nöjen (Landray, Bianchini, 1995: 32-34). Parkernas attraktivitet och

användbarhet påverkas av hur människorna använder den. En park som inte används av människorna ofta, stämplar parken som impopulär och misslyckad (Jacobs, 1993: 113). Parkerna kan också bli oattraktiva för att de ligger inom ett område som har drabbats av ”funktionell monotoni”. Den monotona livlösheten tenderar att tränga undan all liv och variation (Jacobs, 1993: 123). Nackdelarna med oattraktiva parker är flera; för det första är det slöseri med markutrymme, för det andra upplevs en tom park som en tom gata och kan således upplevas som farlig särskilt på kvällen. För det tredje utsätt ofta oattraktiva parker för vandalisering som ger onödiga kostnader för parkförvaltningen (Jacobs, 1993: 119). För att en park inte bara ska befolkas av utslagna människor måste den vara belägen där olika funktioner finns för att den då drar dit olika människor (Jacobs, 1993: 125). Parken användas av en så bred allmänhet som möjligt när den har fyra yttre egenskaper: sinnrikhet,

centrumbildning, sol och inramning. Med sinnrikhet menas att parken måste ha den mångfald som gör att människor besöker den av olika orsaker och vi olika tillfällen. Människorna ska kunna vila sig, leka med barnen, läsa i parken, arbeta i parken, kunna uppleva stadens rymt och livlighet från en lugn plats, möta andra människor och bekanta, kunna komma närmare naturen, bli förälskad eller bara se på människor. En park uppfyller inte sinnrikheten om man kan fånga upp hela parken med en blick. Det betyder att den inte erbjuder olika

användningsområden och då har man inte som besökare några anledningar att komma tillbaka till den. Centrumbildning i samband med parkutveckling skall förstås som att parken fungerar bäst där de ligger centralt i staden och nära centrumets funktioner som ger parkens

variationer. Solen har också stor inverkan på hur man upplever parken. På sommaren måste det även finnas skuggor i parken för att man skall kunna njuta av naturen länge. Men om parken saknar inströmningen av sol och står hela tiden i skugga kan den jaga bort allt liv för att människor tycker om ljuset och blir pigga av det. Samtidigt som byggnaderna inte får skymma parken från solen, måste det ändå finnas byggnader kring parken så att den blir inramad. Med inramning ges parken en fast form och betydelse i stadsbilden, istället för att den ska se ut som en övergiven markplätt (Jacobs, 1993: 128 – 132).

Bänkar både i parker och utanför parken måste finnas på sådana ställen som lockar

människorna till att sätta sig ned och prata med bekanta (Rönnmark, 1999: 193). För att TV inte ska ”förstöra” stadslivet är det nödvändigt att man förskönar gator och torg som lockar människor från alla generationer och etniciteter att delta i det offentliga rummet. Det behövs även fler lekplatser inne i centrum så att föräldrar kan träffa andra vuxna människor och då trivs både barn och föräldrar för att man känner sig delaktig i det offentliga rummet

(Nyström, 2000: 34 – 37).

4.4.4 Trafiklösningen

Äldre och småbarnsföräldrar och deras barn måste känna sig trygga i trafiken för att då lockas även dessa grupper till stadskärnan som annars inte är lika uppmärksamma på trafiken som vuxna (Boverket, 1995: 106).

affären. I Nederländerna i en stad som heter Gronigen, bestämde man sig för att göra staden gång och cykelvänlig på 80- talet. Där var handelsmännen motvilliga i början, men nu vill de att man utökar det trafikfria området. Experimentet var mycket lyckat då folk började flytta tillbaka till stadskärnan vilket har ökat mark och egendomsvärdena. Liknande utvecklingen har München genomgått och det har lett till otroliga handelsvinster för affärerna (Landray, Bianchini, 1995: 38). Men gågator kan också bli skadliga, detta särskilt när gågatan skapar barriärer och vakuumzoner kring splittrade parkeringar och rullande fordon. Det är också denna fara som man ser många gånger med att dirigera om trafiken i städernas centrum (Jacobs, 1993: 299).

Städer innebär fler valmöjligheter och om man tar bort bilen från stadskärnorna helt och hållet kommer möjligheten för kunderna att söka upp utbudet att minska. Detta kommer at påverka handeln negativt. Företagen i innerstäderna har behov av servicebilar för att få varor och annat utkörda. Konflikten mellan bilister och fotgängare grundas inte på bilen som färdmedel utan på att antalet fordon i de täta innerstäderna har ökat markant i takt med att fler människor har råd att köpa bilar.

På gågatorna tenderar människorna att gå på sidan av gatan där de kan underhållas av de olika skyltfönstren och den enda gången de går mitt på gågatan är när någonting drar deras blickfång dit. Problemet i städers innerstäder ligger i att det finns alldeles för många bilar som kör snabbt. Att försöka lösa trafikproblemet i staden genom att separera fotgängare och bilister från varandra, tar man inte problemet vid roten. En stadsmiljö som saknar mångfald av funktioner och vitaliteter gör att fler människor tar bilen. Då är gaturummen inte

tillräckligt attraktiva att röra sig långsamt i. När färre människor rör sig på gatorna kan den upplevas som tom och skrämmande och kan många gånger vara farlig och då känns det tryggare för människorna att sitta i bilen än att vistas på en tom gata (Jacobs, 1993: 369 – 379). Hastighetsbegränsningen i trafikplaneringen blir särkilt viktig vid de stråk där många människor passerar vägen. Ju fortare fordonen rör sig desto svårare blir det för de gående att passera. Barriären förstärks ju fortare fordonen kör. Vid låga hastigheter upplevs inte

barriären lika starkt även om många fler fordon passerar. Fordon med låg hastighet för inte heller lika mycket buller som fordon med höga hastigheter. Avgaser och buller minskar ju lägre hastighet fordonen kör med och då blir det trivsammare för människorna att sitta ute i parker och på torg (Holmberg, 2000: 103).

4.4.5 Kulturella och traditionella kvaliteter

För att skapa ”stadsliv” ska man ta tillvara på de lokala traditionerna och det som har utmärkt staden historiskt sett. Olika lokala festivaler går att återfinna runt om i världen och de återger känslan av att staden är en gemensam plats med en gemensam identitet där invånarna har en möjlighet att utrycka sin personlighet artistiskt. Problemen med dessa festivaler är att de varar bara tillfälligt och förvandlar således inte hela strukturen i vardagens stadsliv. (Landray, Bianchini, 1995: 39 – 40).

de har friheten och tiden att skapa någonting. Detta har ett universitet som har äldre som studenter varit vittne till i Storbritannien. Men verkligheten är det motsatta, de äldres erfarenheter är oftast underskattad (Landray, Bianchini, 1995: 42).

Det är även viktigt att det finns funktioner som är gratis och tillgänglig för alla. I Norge har man infört ett projekt där varje samhälle ska ha ett offentligt rum med funktioner som är kulturella, skapar samvaro och lockar till samtal (Nyström, 2000: 34 – 37). Om man placerar olika kulturutbud i stadskärnorna skapar det en annan dynamik av stadsliv. Dessa kulturutbud gynnar stadslivet särskilt på kvällen då de flesta affärerna är stängda (Boverket, 1995: 104). För att göra staden extra intressant och spännande, kan man sätta ut olika symboler som berättar för besökaren hur staden har varit och vart den vill gå, när han/hon rör sig igenom staden. På så sätt berättar staden om sig själv och blir attraktiv för turister och

lokalbefolkningen som blir stolta över sin stads historia (Landray, Bianchini, 1995: 49). Om medborgarna kan känna igen sig i staden gynnar det också befolkningsutvecklingen särkilt i de städer som håller på att avfolkas. Pensionärerna känner också mer tillhörighet i staden om de kan känna igen stadens form från den tid då de var unga. Då känner de att de kan

reflektera över sina liv i bebyggelsen (Rönnmark, 1999: 192).

Det är viktigt att de som har ansvaret för stadens kärna, kan se centrum helhetligt. Man ska inte bara fokusera på vad som behövs ur handelsmässiga synpunkter under dygnet utan kan också ta med nattlivets möjligheter, det socialekonomiska och kulturella livet i beräkningen (Landray, Bianchini, 1995: 51).

Idag är mångkulturalitet ett trendigt begrepp, men i verkligheten har inte det mångkulturella samhället kunnat slå igenom med den kraft som den skulle kunna. För att den mångkulturella estetiken och kulturen ska kunna slå sig in i de västeuropeiska städerna, måste planerare och medborgare bli varse om att det inte finns någon universell estetik. I en stad där det finns en dominerande kultur kan främmande kulturer hamna i underläge och uppfattas som opassande för att de är tagna ur sitt sociala och kulturella sammanhang. För att främmande kulturer ska kunna bli accepterade måste det finnas kontextuell perception och empati i den dominerande kulturen. Undervisning och det ökade medvetandet om andra kulturer hjälper samhällen att överbygga rädslor och andra fientligheter mot divergenta kulturer. Att mångkulturen kan komma till stånd är av oerhörd vikt särkilt för dem som bär med sig en annan kultur än vad det finns i det land/stad där de bor. Dessa människor känner igen sig också i staden om de kan se spår av deras kultur också (Emine Onaran Incirlioglu & Zerrin G. Tandogan, 2000: 150 – 153).

De visuella avbrotten i städerna är också viktiga för besökaren för att de intensifierar upplevelserna och lockar besökaren att fortsätta sin promenad för att han/hon inte vet vad som väntar bakom nästa gatuhörn (Jacobs, 1993: 412 – 413). I den traditionella staden är estetiken variationsrik och besökaren kan registrera gränserna. Ju mer variationer det finns i estetiken i en stad desto längre tid tar det för besökaren att upptäcka allt och då finns det någonting fortfarande att återvända till och upptäcka senare. När man upprepar funktionerna och det avspeglas på deras yttre också bildas ett kaos för att besökaren upplever att man inte kommer någonstans och man kan få svårt att orientera sig i staden (Jacobs, 1993: 252). Staden blir värdesatt för att den intressanta estetiken lockar dit fler människor och uppskattas av medborgarna. I de städer där estetiken är enformig finns det också färre människor

(Bergström, 2000: 76)

Kyrkorna har haft en viktig roll i stadsbilden både kulturellt och för människornas

och lockade dit människor under olika tidpunkter under en dag. Kyrkan förhöjde också atmosfären på torget och på gatan. Under 50 och 60 talen har kyrkan fått en omplacering i staden kanske på grund av bilismens utveckling. Idag finns många kyrkor i utkanten av städerna och den atmosfär som skapas vid olika högtider koncentreras i utkanten av staden medan de centrala delarna står tomma (Åström, 2000: 54).

4.4.6 Tiden som en resurs

Stadslivet påverkas också av öppettiderna i centrum. I de flesta Brittiska städer, stänger affärerna i centrum runt 17.30 medan shoppingcentren i utkanten av staden förblir proppfulla eftersom de har längre öppettider fram till 20.00. När affärerna stänger i centrum blir det tomt och ”dött” medan livet fortsätter i shoppingcentren. I dessa städer har man försökt att fylla det tomma gapet mellan 17.30 – 19.30 genom att inrätta ”Happy Hour”. I New Castle

(Storbritannien) har man använt ”Happy Hour” mer mångsidigt för att fylla ut det tomma gapet i centrum. Man har gjort så att barer och restauranger reducerar sina priser så pass mycket under den här tiden att det blir mer lönsamt för besökarna att stanna kvar i centrum och äta där än att gå hem och laga den själv. I Manchester förlängde man öppettiderna för pubar och barer fram till midnatt och för klubbar och diskotek till 4 på morgonen. Fler människor använde centrum som ett gott resultat av projektet. Fantasifulla tidscheman i staden kan rädda resurser och förbättra kvaliteten i stadslivet genom att staden blir mer hållbar. Hållbarheten ekologiskt skulle utvecklas genom att trafikmängden skulle kunna reduceras genom att olika kontor varierar sina öppettider. Den hektiska staden skulle också bli lugnare om man hade spridit ut aktiviteterna på en bredare tidsintervall under dagen. Kreativiteten i staden kan alltså uppnås genom att man utnyttjar tidens möjligheter (Landray, Bianchini, 1995: 43-44). Gatulivet berikas när funktionerna har olika öppettider i samma gata. När kontoren stänger är det bra om det finns affärer i bottenvåningarna som håller kvar livet på gatan. När sedan affärerna stänger är det bra om det finns restauranger och pubbar på samma gata som håller det livfullt ända in på kvällen (Söderlind, 2004: 36). När funktionerna läggs bredvid varandra och gynnar varandra ekonomiskt, gynnar det dessutom det offentliga livet vilket kallas för synergi. Med synergi menas samverkansfördelar där de olika

funktionerna kan dra nytta av varandra (Söderlind, 2004: 45).

4.4.7 Mångfald av människor, kultur och funktioner

Den vanligaste bristen i dagens stadskärnor är blandningen av primära funktioner. Mångfalden av primära funktioner såsom, kontor, fabriker, bostäder, olika platser för underhållning, utbildning och rekreation är viktig för att skapa mångfald i en stadsdel. Men om en primär funktion står ensam i stadsdelen blir den ineffektiv som mångfaldskapare. Det kvittar inte heller hur den kombineras med andra primärfunktioner. Om funktionerna får människorna att röra sig ut och in på gatorna vid exakt samma tidpunkter, har man misslyckats med att skapa mångfald. Men om man däremot kan kombinera

Om gatorna löper parallellt med varandra eller avviker från varandra, kan man inte få till en riktig blandning. Det är också viktigt att om bostäder byggs i stadskärnorna måste de ingå i en komplex användargemenskap som täcker både dagar och kvällar samt helger (Jacobs, 1993: 190 – 192). En välfungerande gata har olika verksamheter som lockar dit folk under dygnets alla timmar och om man samlar ihop alla de verksamheterna under ett tak på en stormarknad, töms gatorna och stadens hjärta blir tom (Nyström, 2000: 34 – 37).

I London har Arup Associates skapat ”Broadgate” Arenan som ligger intill ett stort privat kontorsområde. Arenan byggdes mellan 1985 – 1990 och har olika användningsområden på sommaren och på vintern. Under sommarhalvåret fungerar arenan som en scenplats för olika framträdanden och på vintern används den som skridskobana där både vuxna och barn kan åka. Runt arenan finns byggnaderna som ramar in arenan och ger en känsla av att det är en innergård man befinner sig på. Arenan har förbindelse med omgivande gator och stationen. Arenan omringas av balkonger där det finns kaféer och restauranger varifrån man kan betrakta det som sker nere på arenan. Under arenan finns det flera stenbänkar där man kan sitta. Men arenan kan inte utnyttjas i full utsträckning eftersom när kontoren stänger

försvinner människorna från området och det blir ”dött”. Väggen som omringar arenan låser in den och är inte inbjudande för de som står utanför arenan (Gehl & Gemzø, 2000: 114 – 115).

4.4.8 Tryggheten i gaturummet

För att gaturummen ska kännas trygga för människor under olika tidpunkter måste det finnas barer, restauranger och butiker som används på kvällar och helger. Olika funktioner lockar folk med olika ärenden och olika ärenden innebär att man som användare disponerar sin tid i staden över en bredare tidsintervall för att man har olika behov. Även platser som i sig själva inte är lockande börjar användas då de leder till en annan plats som har lockande funktioner. När människor börjar koncentrera sig på vissa platser lockar de omedvetet dit andra

5. Redogörelse av observationer

Min primära avgränsning i Ljungby stad var området inom Märta Ljungbergsvägen, Drottninggatan och Stationsgatan. Men efter mina 11 observationer visade det sig att det området som det var mest ”liv” inom och som lade grunden för min analys var längs

Stationsgatan, Storgatan, Bergagatan, Eskilsgatan, Föreningsgatan, Smedjegatan, Kungsgatan och Drottninggatan. Under resten av detta kapitel ska jag redogöra för det jag observerat med hjälp av 4 kartor.

Karta 0. Avgränsning

Den här kartan är en förenkling av den första adresskartan. Det som är markerat med

Karta 1. Öppna publika byggnader dagtid.

Karta 2. Öppna publika byggnader kl.20.00

Karta 3. De viktigaste stråken, samlingspunkterna och barriärerna

6. Analys av observationer

I det här kapitlet kommer jag att analysera mina observationer utifrån mina teoretiska utgångspunkter. Med analysen av mina observationer visar jag de tolkningar som man kan göra utifrån de presenterade teorierna. Jag kommer att analysera observationerna utifrån den ordningen som mina frågeställningar är indelade i. Under varje frågeställning tar jag upp olika teoretiska aspekter som kan förklara, bekräfta eller motbevisa mina observationer.

6.1 Var rör sig människorna i de centrala delarna av staden under olika tidpunkter på dygnet?

Under det här stycket tar jag upp vilka olika element som avgränsar och utmärker var

Ljungby centrum börjar och tar slut. Jag tar också upp hur människorna rör sig kring de olika elementen och vilka konsekvenser dessa element har för människornas rörelser och

funktionerna som befinner sig i anslutning till dessa. Hur dessa element upplevs och används på kvällen tar jag också upp.

6.1.1 Barriärerna i och kring Ljungby centrum

Under mina observationer behövde jag först göra en avgränsning av Ljungbys centrala delar utifrån Lynchs teorier om stadens olika element. De stora trafiklederna Stationsgatan, Märta Ljungbergsvägen och Drottninggatan är de kanter eller barriärer som jag undersökte för min primära avgränsning och som verkligen upplevs som kanter enligt Lynch:s teorier. Även Järnvägsspåret fungerar som en kant i centrum, dessa analyserar jag även med.

Stationsgatan

När man befinner sig vid Stationsgatan och ska gå över till Stora Torg upplever man att man går in i ett annat område för att man stöter både på fler människor och funktioner än vad som finns på andra sidan av Stationsgatan (mot Salutorget). Det gamla järnvägsspåret parallellt med busshållsplatsen och Stationsgatan utgör en stark gräns och identifierar var centrum börjar och tar slut. Järnvägsspåret fungerar som en viktig markör för betraktaren men den skapar samtidigt ett stort tomrum i den kontinuerliga stadsbilden. Det gamla järnvägsspåret med den långa busshållsplatsen förstärker gränsens tomhet och markerar var centrum börjar och var den tar slut. I och med att tre långa tomma områden löper parallellt med varandra förstärker de varandras gränsegenskaper (se karta 3 i resultatsnittet).

På Stationsgatan håller busshållsplatsen och järnvägsområdet isär Garvaren från

Trafiken skapar buller och otrygghet som ”jagar” istället för att locka dit människor. Detta kan man särskilt uppmärksamma i Järnvägsparken som ligger närmast Stationsgatan. Ju fler fordon där kör desto färre människor sitter kvar i parken. Även restaurangernas uteservering blir tommare när ”rusningstrafiken” kommer igång. Mellan Garvaren och Storgatan cyklar människorna främst under ”rusningstiden”. Tryggheten för cyklisterna och de gående

påverkas av att fordonen kör med 50 km/h och cykelvägarna på Stationsgatan löper parallellt med trafikleden. Det är även på få ställen som man kan ta sig över på Stationsgatan, vilket gör att fordonen inte behöver köra långsammare. När det är få övergångsställen trappas barriäreffekten upp än mer för att det blir svårare att gå ut eller in i ett annat område. När en gräns är tydlig och lång undviker människor att använda både det stråket och funktionerna som ligger närmast gränsen. Detta påverkar både tryggheten men även

ekonomin för de funktioner som ligger närmast gränsen. Garvaren och de funktionerna som finns i den byggnaden används mindre och mindre ju längre in på kvällen man kommer. Och det liv som finns i Garvaren på kvällen märks inte av tydligt och lockar därmed inte dit människor för att det ligger avgränsat. Färre och färre människor sätter igång en ond cirkel för funktionernas ekonomi. Det gamla järnvägsspåret ger ett typiskt exempel på det som Jacobs tar upp med hur det ena området längs järnvägen klarar sig bättre medan det andra blir lämnat åt sitt öde. Området på Stationsgatan närmast järnvägen har klarat sig bättre än vad området bakom busshållplatsen och restaurangerna har. Detta kan delvis bero på att det inte finns attraktiva funktioner mellan Skånegatan och Stationsgatan. Där finns framförallt stora parkeringsplatser som förstärker järnvägens barriäreffekter. Tomhet kan inte fyllas med tomhet.

Märta Ljungbergsvägen

Även vid korsningen av Märta Ljungbergsvägen och Storgatan upplever man gränsen mellan två olika miljöer. Även här blir det fler och fler människor och fler och fler funktioner ju längre in man går på både Storgatan och vid korsningen av Södra Torggatan. Märta

Ljungbergsvägen är också en stor och trafikerad väg och under rusningstiden är det bullrigt här också. Här kör fordonen fort och det är svårt att passera, den höga hastigheten förstärker barriärens effekter. Längs Märta Ljungbergsvägen promenerar inte många människor, här är det också fordonen som dominerar och på kvällarna blir Storgatan tommare och tommare ju närmare man kommer Märta Ljungbergsvägen. Det kan vara en av anledningarna till varför Storgatan är oftast livlös på kvällarna.

De funktioner på Storgatan som hamnar närmast Märta Ljungbergsvägen är de funktioner som används minst särskilt på kvällarna (se karta 2 i resultatavsnittet). Märta

Ljungbergsvägen fungerar som en återvändsgränd och ju närmare man kommer Märta Ljungbergsvägen från Storgatan. Detta påverkar funktionerna ekonomiskt och det sociala livet. När färre och färre människor använder de funktionerna som ligger närmast kanten blir funktionerna mindre och mindre attraktiva för att det skapar en ”snöbollseffekt” där

Även Storgatan kan upplevas som otrygg, särkilt på kvällarna då färre och färre människor använder gaturummet. Den här otryggheten blir starkare och starkare ju närmare man kommer Märta Ljungbergsvägen som för övrigt är väldigt tom på människor på kvällarna. Men de bilar som kör förbi på Märta Ljungbergsvägen. och Storgatan ger ändå någon form av trygghet för att även fordon skapar en form av liv och rörelse. Torg och gaturum kan bli väldigt ensliga och otrygga, särkilt på kvällarna om man helt och hållet håller fordonen borta. Märta Ljungbergsvägen avgränsar även Gamla Torg från centrum och ”låser” in Garvaren (se karta 3). Gamla Torg är ett värdefullt kulturforniskt minne som inte kommer till rätta på grund av den trafikerade Märta Ljungbergsvägen. När man promenerar upp till Garvaren på Stationsgatan vill man vända tillbaka mot centrum för att det första man ser efter Garvaren är den breda Märta Ljungbergsvägen. Man får anstränga sig för att se Gamla Torg på andra sidan för att den blir lätt undanskymd under en trafikerad dag och av de stora fina

träden(under sommarhalvåret). Sagomuséet som ligger mittemot Gamla Torg, kommer inte heller till sin rätta på grund av att den avgränsas av Märta Ljungbergsvägen. Även Gamla Torg och Sagomuséet påverkas negativt av den stora trafikleden och avståndet genom Stationsgatan. De här kulturella funktionerna används inte i lika stor omfattning som de funktioner som är mest centralt belägen och förblir kvalitativt lönsamt men inte kvantitativt.

Drottninggatan

Drottninggatan utgör någon form av barriär och detta märks särkilt parallellt med Oxtorget där Eskilsgatan ”affärsgatan” tar an och det blir fler och fler människor. Men de negativa konsekvenserna av den här barriären märks av särskilt vid korsningen Föreningsgatan och Drottninggatan (se karta 3). Även parkeringsplatsen på Oxtorget, i anslutning till

Drottninggatan förstärker Drottninggatans barriäreffekt, särkilt på kvällarna när parkeringsplatsen är tom.

Vid korsningen mellan Föreningsgatan och Drottninggatan upplever man barriären starkt. Föreningsgatan blir tommare och tommare ju närmare man kommer Drottninggatan. Detta gäller såväl på kvällarna som på dagarna. På kvällarna förstärker parkeringsplatsen (på Oxtorget) Föreningsgatans tomhet. Detta skapar otrygghet även om där finns bostäder i övervåningarna. Pizzerian som hamnar också nära Drottninggatan kan därför vara oattraktiv på kvällen för att närmast Drottninggatan, rör det sig väldigt få människor.

De människor som rör sig på Föreningsgatan på kvällen är huvudsakligen inne på gymmet och på dagarna är det fordon som dominerar gatan. Men fordonen på Föreningsgatan kan inte köra fort för att det är en ”gårdsgata” och det är enkelt att ta sig över gatan. Drottninggatan är även utrustad med fler övergångsställen än vad Stationsgatan och Märta Ljungbergsvägen är och därför upplevs inte Drottninggatan som en stor barriär för att fordonen kan inte köra fort. Avståndet mellan ICA Maxi på Drottninggatan och Kungsgatan där flera olika funktioner finns är inte lika stort som mellan Garvaren på Stationsgatan och Storgatan. Det är alltid mer folk på ICA Maxi än Garvarens Hemköp. Detta kan bero mycket på deras läge. Garvaren är avgränsad av Märta Ljungbergsvägen, Stationsgatan, Busshållsplatsen och det gamla järnvägsspåret (se karta 3). Dessa stråk är inte trevliga att promenera på då främst fordon använder dessa vägar. ICA Maxi befinner sig vid en barriär (Drottninggatan) som inte upplevs som stark då det är lätt att ta sig över Drottninggatan. Det finns även annan bebyggelse kring Drottninggatan som gör att avståndet mellan centrum och ICA Maxi