Fångstmarksgravarna och fjällgravars relation till en samisk identitet.

1 Institutionen för arkeologi och

antik historia

Fångstmarksgravarna och fjällgravars relation till en

samisk identitet.

Erik Svensson

2

Abstract

Svensson, E. 2020. Fångstmarksgravarna och fjällgravars relation till en samisk identitet. Svensson, E. 2020. Catchment graves and the relation of mountain graves relation to a sami identity.

The purpose of this study is to clarify with the help of relevant research compatible and older historical research the possibilites for the existence of a sami identity within specific

traditional gravesites that where used in the period 200 BC-1200 AD in central parts of Sweden and Norway. The purposes are also oriented to look at how relationships and

influences of neighboring communities wereas created, structured and organized in relations to the gravesites in central parts of Sweden and Norway. The archaeological material will be analyzed in terms of relevant analyzes linked to the structure of the graves, distribution of the graves and the style, number, and materials fins within the grave. This thesis contributes with a concrete discussion regarding different approaches linked to ethnic markers used during the older historical. Modern concepts and different approaches to ethnic markers are critically discussed based on the resourches used by older communities, social variations and the social sanctions that were expressed through this.

Keywords: Catchment graves, graves, ethnic markers, Sami history, central Scandinavia. Omslagsbild: Vivallen-smycket, Härjedalens Museum.

3

Tack!

Jag vill tacka min handledare Gustaf Svedjemo för att ha granskat detta arbete under den tid som jag har lagt ner att skriva och redigera denna textmassa. Jag vill även tacka Carl Gösta Ojala och Karl Johan Lindholm som gav mig goda och relevanta råd och tips och relevanta källor för att hitta goda källor och dokument för att lättare kunna klargöra, organisera, skriva detta arbete på ett sådant klart och effektivt sätt som möjligt.

4

Innehåll

1. Inledning………...……….………...…6

1.1. Syfte och frågeställningar………..………...……….….7

1.2. Källlkritik………...………...…………..……..7

1.3. Material och metod………...………...………..…9

1.4. Avgränsning ………...………...…..10

2. Tidigare forskning………..….10

2.1. En historik kring fångst och fjällgravar som begrepp ………....10

2.2. Tidsindelning av fångstmark/fjällgravar…………...………...11

3. Teoretisk utgångspunkt om begreppet etnicitet………..…….13

3.1. Etnicitet som begrepp………...………13

3.2. Problem med begreppet etnicitet……….………...14

3.3. Problem med begreppet etnicitet inom ett historiskt perspektiv….…….14

3.4. Användningen av begreppet etnicitet för att stärka sin egen historia…...16

4. Resultat från tidigare registrering av gravar och gravlokaler………...18

4.1. Fångstmarksgravar och fjällgravars lokalisering och struktur……...18

4.2. Fördelningen av antalet gravar………...………...….19

4.3. Undersökta gravlokaler av en större storlek: Tröndelag, Jämtland,

Härjedalen och Dalarna………..….20

4.3.1. Den äldsta fasen………...…..………..…..20

5

4.3.3. Den yngsta fasen…………...……...………..….24

5. Analyser……….………..25

5.1. Avgränsing och urval…………...………...25

5.2. Artefakter………...………...26

6. Gravsick ………..……36

6.1. Kremering i gravskicket………..………...……….36

6.2. Skelettgravar………...……….…………...…..37

7. Kulturellt inflytande och sammanblandning i gravskicket………..……39

7.1. Samisk närvaro söderöver och kulturell variation i samisk och

ickesamiska gravlokaler………..…41

7.2. Samiska och ickesamiska kulturgränser………...…………...……….45

7.3. Genetiska studier………...…….……….48

8. Resultat och diskussion……….………..50

9. Sammanfattning………....……….………....…..54

6

1. Inledning

Under slutet av den förromerska järnåldern (3-200 f kr) etableras och utvecklas ett speciellt gravskick som karaktäriseras av gravkonstruktioner som främst placeras på uddar längre in mot centrala svenska/norska inlandet och runt den svenska/norska centrala fjällvärlden. Dessa uddar med gravar låg främst intill större skogssjöar och vattenleder. Gravskicket

karaktäriseras av trekantiga och runda stensättningar och rika fynd av bytesdjur som främst består av ben från älg, björn och ren. Benrester av människor från gravlokalerna brukar främst bestå av mindre fragment av brända och krossade benrester. Trots gemensamma drag mellan fångst och fjällgravarna finns skillnader i gravskick över tid. De äldsta gravlokalerna (200 f kr-200 e kr) har en lägre omfattning benrester från tamboskap såsom gris, får än de yngre gravlokalerna (200 e kr-1200 e kr). Mänskliga kvarlevor är mer omfattande i de yngre gravarna i förhållandet till de äldre gravarna och det är även mycket vanligare att hitta inom de yngre gravarna hela kvarlevor. I de yngre gravarna är inlindade mänskliga kvarlevor ibland inlindade i näver vilket är ovanligt i de äldre gravarna.

I stora delar av mellersta Norge och i stora delar av Dalarna, Härjedalen och Jämtlands fjällvärld återfinns gravar inom högre terräng och inom lägre fjällplatåer som både är samtida och liknar de fångstmarksgravar som man har hittat i lägre terräng vid uddar inne i skogen. De norska och svenska fjällgravarna brukar främst hittas inom Sverige och Norges centrala fjällområden. Områden som även redan under slutet av järnåldern började användas inom ett intensivare renbruk och senare under vikingatiden även för en intensivare odlingskultur och fäbodbruk.

Fångst och fjällgravarna är oftast placerade inom de tradionella sydsamiska gränsområdena. Den geografiska lokaliseringen och de rika artefakter och rituella fynd som tydligt markerar en samisk närvaro har stärk teorier om att gravarna skulle kunna symbolisera en samisk identitet. Denna fråga är även mycket omdiskuterad inom breda akademiska kretsar. Kritiker menar att materialet från gravarna snarare reprensenterar en germansk eller en helt annan form (se diskussion till kommande kapitel) Värdefulla artefakter som har hittas inom gravarna har kopplats till antingen en protosamisk, protogermansk/protonorisk eller en helt annan kulturgrupp. Debatten har med tiden inte bara blivit ett hett aktuellt akademiskt ämne utan har även influerat större juridiska tvister gällande landägande och bruksrätter. Dessa tvister är vanligast i Härjedalen och södra Tröndelag som länge har haft större kulturella grupper levande nära varandra.

7

1.1. Syfte och frågeställningar

Denna studie syftar på att gå igenom ovan summerad debatt på ett djupare plan och klargöra analyserade fångst och fjällgravars roll inom ett bredare samiskt sammanhang.

Mina frågeställningar i denna uppsats är:

1. Går det att se en tydlig kulturell sammanhägnande kontinuitet mellan fångstmarksgravar och fjällgravar under en längre tid?

2a. Går det att på en mindre geografisk yta spåra specifika samiska grupper?

2b ”hur har begreppet etnicitet använts historiskt och modernt kring uppsatsens ämne? Vilken relation har begreppen till uppsatsens kulturella utgångspunkt?

3. Går det att spåra sociala, kulturella och rituella utvecklingar inom gravlokalerna under en längre tid och på ett mer tydligare sätt.

1.2. Källkritik

Ett problem med att få en konkret helhetsbild av antalet fångstmarksgravar och deras

regionala och åldersmässiga fördelning är den stora kulturella och åldersmässiga variationen mellan regioner med rika bestånd av fångstmark/fjällgravar. Exempelvis så är de fåtaligt undersökta fångstmarkslokalerna i norra Dalarna inte lika förekommande som

fångstmark/fjällgravarna i Härjedalen och Jämtland, trots att norra Dalarna hade mellan 200 f kr-1200 e kr en lika tät befolkningsmängd som liknande lokaler norröver i

Jämtland/Härjedalen hade (Wehlin, 2016).

Förståelsen av fångstmarksgravar och fjällgravars utveckling i norra Dalarna försvagas även av de relativt fåtaliga fynden av tidiga fångstmarksgravar. (Ambrosiani, m, fl., 1984).

Detta problematiseras av faktumet att Dalarna har större arkeologiska

forskningsmöjligheter än i Härjedalen och Jämtland när man har i Dalarna fler närliggande avstånd mellan viktiga forskningscentrum och forskningslokaler i jämförelse med

Jämtland/Härjedalen som enbart har Östersund till sitt förfogande. Detta borde även öppna upp en fundering över varför det inte finns lika genomgående analyser av fångstmarksgravar i norra Dalarna som man har gjort i Jämtland/Härjedalen. De främsta analyser av de största fångstmarkslokalerna i Dalarna, baseras på undersökningar gjorda mellan 1920-1960-talet och få större undersökningar har utförts inom liknande lokaler under en senare tid. (Bellander, 1938, Hallström 1945, Serning 1966a & 1966b, Lipping 1976).

Det finns även en mycket stor brist av relevanta fångstmarkslokaler i hela Dalarna som är samtida med de äldre gravlokalerna i Jämtland och Härjedalen (Wehlin, 2016). Det är därför relevant att ställa frågan hur fångstmarksgravarna utvecklades i Dalarna i förhållandet till samtida och äldre större fångstmarksgravar i Härjedalen och Jämtland och i Norge.

8

nordligare och västligare fjällokaler och betydligt äldre (Wehlin, 2016). Det krävs en mycket större insats i framtiden för att kunna göra djupare förundersökningar och analyser runt fjällgravar i Dalarna för att stärka en mer konkret kunskap om de relationer och

kulturutvecklingar som fanns mellan gravlokaler i nora Dalarna och

Dalarna/Härjedalen/Jämtland och norra delarna av Tröndelag under denna tid som uppenbart saknas.

Härjedalen har också geografiska problem som baserar sig på att de tillgängliga materialet från analyser av fångstmarksgravar i Härjedalen. Problemen indikerar att de flesta fynd och analyser kommer främst från nordvästra delen av Härjedalen (Wastenson, 1994). Detta visar att fångstmarksgravar och fjällgravar i Härjedalen inte är tillräckligt undersökt. De flesta undersökningar i Härjedalen har inte heller utförts inom hotande områden till skillnad från de större fångstmarksgravarna vid de större bygderna i Härjedalen. Bristen på fynd av

fånsgt/fjällgravar i Härjedalen/Jämtland försvårar jämförelser med andra fångst och fjällgravar inom andra närliggande regioner i exemplevis Dalarna och Tröndelag.

Fångst/fjällgravar är även svåra att datera, vilket visas i de största och äldsta

fångstmarksgravarna Krankmårtenhögen och Smalänset (Jönsson, 2019: 126). Dateringar från fångstmarksgravar går tillbaka till runt 700 f kr (Jönsson, 2019: 126) Men de allra äldsta fyndet inom de äldsta fångstmarksgravar hade den äldsta säkra felmarginalen runt 400 f kr. (Jönsson, 2019: 126). Även vissa horn inom gravlokalerna hade en egenålder som sträckte sig mellan 90 f kr fram till 580 e kr, en datering som betraktas som mycket osäker med tanke på att fångstmarksgravarna anses upphöra redan under 200-talet e kr (Jönsson, 2019: 126). Felmarginalerna är mycket stora och de yngsta dateringarna passar även in till den tidsperiod där man vet att en mer förändrad rituell tradition började dyka upp med brända benföremål inom separata lokaler (Jönsson, 2019: 126). Offerritualer med brända horn kan också ha vidareutvecklas och utförts inom äldre gravlokaler längre fram under tiden (Jönsson, 2019: 126). Vi vet tyvärr för tillfället inte hur utvecklad denna ritual var inom dessa större lokaler där det saknas fler relevanta fynd av gravarnas brända horn och benrester efter 200 e kr (Jönsson, 2019: 126).

Ett stöd till de äldsta dateringarna är att de större gravkomplexen såsom

Krankmårtenhögen i Härjedalen och Vindförbergsudde i norra Dalarna ligger vid tidigare boplatser som var aktiva under bronsåldern (Ambrosiani, m, fl., 1984). Detta skulle kunna indikera att fångstmarksgravarna och boplatserna runt dessa fångstmarksgravar tillhörde en äldre kontinuerlig samhällsgemenskap (Ambrosiani, m, fl., 1984).

Det är då även möjligt att placeringarna av gravarna berodde på utvecklade rituella positioner först och främst och inte via ekonomiska nyttomaximeringsprinciper (Ambrosiani, m, fl., 1984).

Många äldre gravfält ligger vid äldre boplatser som jag även redan har nämnt, men placeringen kan också ha varit baserad på en viktig traditionell uppfattning om var förfäderna höll till för att därmed legitimerade sin existens. Offrandet av djur såsom älg, ren och annat vilt och inte minst björn skulle då kunna symbolisera ritualer som även belyser detta folks viktiga levnadsätt för överlevnad och ekonomiska kontroll över en större zon.

Benmaterialets representation och fördelning i gravskicket syns som bäst inom större fångstmarksgravar från den andra tidsperioden (200-600 e kr). Speciellt från analyserade material från Vindförberg

9

insamlade material representerar denna gravlokals kulturella identitet under den tid då fångtsmarksgraven var i bruk.

Fynd av björn hittas även bara i enstaka fall inom kontext som inte inkluderar mänskliga kvarlevor i vindförbergs gravfält (grav 3) (Lipping, 1976). De övriga arterna finner man bara vid grav tre inom ett sammanhang med mänskliga kvarlevor (Lipping, 1976). Detta kan stärka gravarnas samiska kulturkoppling, men de kan inte besvara på ett direkt sätt att gravarna tillhör en samisk dominerande kulturgemenskap (Lipping, 1976).

Relevanta problem här är att man inte riktigt vet hur relationen mellan djur och människor verkligen såg ut i gravarna i vindförbergs gravfält, benen kan ha rörts om via senare ritualer inom gravarna och även via senare geologiska omständigheter (Lipping, 1976). Gravarna i Vindförberg tenderar att även försvåra benens förhållande till varandra när förhållandet till det minsta antalet djurben och människoben inte är rättvis fördelad inom en grav men är istället mer rättvis fördelad inom en annan grav i närheten av den första graven (Lipping, 1976). Samma problem ser man även i andra samtida fångst och fjällgravar (Lipping, 1976).

Det finns även andra problem som kan vara relevanta att ta upp kopplade till dessa gravlokaler. Många samtida fångstmarsklokaler som den i Vindförberg har ett stort antal fynd från yngre stenålder och bronsålder. Men andra närliggande och samtida fångstmarkslokaler saknar fynd från bronsåldern ). (Wehlin, 2016: 74). Den närmaste fångstmarksgraven som har liknande äldre fynd från sten och bronsålder som Vinförbersg gravfällt är en fångstmarksgrav vid namn Hönsarvet som ligger intill dalälven i Borlänge i Dalarna med boplatsmaterial som dateras 1500-900 f kr. (Wehlin, 2016: 74).

1.3. Material och metod

Denna undersökning kommer främst att kretsa kring mellersta delarna av Sverige och Norge och även ta upp ett par relevanta arkeologiska fall söderut i både Norge och Sverige för att kunna komplettera och stärka mina frågeställningar och kritik riktat till tidigare forskning. Min utgångspunkt är att samla in och analysera tidigare skriven forskning för att kunna klargöra mina frågeställningar, forskningsmaterial och teroteriska utgångspunkter. Jag kommer att gå igenom ett par större fångst och fjällgravar i mellersta Sverige och Norge och klargöra relevanta fynd av ben från människor och djur och tillverkade föremål från gravarna som kan klargöra en tydig rituell, praktisk och kulturell symbolik utifrån dess stil och i vilket kontext som de har begravts.

10

1.4. Avgränsning

Jag kommer att fokusera på de centrala delarna av Sverige/Norge, specifikt runt södra och norra Tröndelag, Jämtland/Härjedalen och Dalarna som har de flesta större fångst och fjällgravarna och ta upp ett par av de mest analysera gravlokalerna från alla tre tidsperioder mellan den svenska/norska inlandet och de centrala svenska/norska fjälltrakterna runt breda fjällpassage i syfte att inte förstora uppsatsens omffatning och lättare orintera mig runt mina huvudfrågor. Med tanke på att det finns för få väl analyserade fångst och fjällgravar så blir det lättare för mig att avgränsa mig till ett enstaka fångst och fjällgravar som är placerade i stora genomkorsande regionala områden.

2. Tidigare forskning

2.1. En historik kring fångst och fjällgravar som begrepp

Den äldre forskningen gällande fångstmarksgravar formades under 1930-talet. Den äldsta forskningen byggde på empiri från tidigare systematiska undersökningar under 1910–20-talet (Hyenstrand, 1974: 40). Forskaren Gustaf Hallström kallade en del av fångstmarksgravarna för ”skogsrösen”, medan en annan samtida forskare definierade gravlokalerna som

skogsgravar utifrån att de inte är fyllda rösen utan snarare fyllda stensättningar eller låga högar (Hallström, 1931: 19-29).

De främsta gravlokaler som undersöktes under den första delen av 1900-talet i

Mellannorrland var rösegravar mot kusten och inlandet (Hallström, 1931: 29-90). Fångst och fjällgravar och andra olika former av inlandsgravar undersöktes förhållandevis i en mycket mindre omfattning än rösengravarna under samma tid (Hallström, 1931: 29-90). Under denna tid var antagandet att Mellannorrland var kulturellt homogent (Hallström, 1931: 29-90). Forskare utgick från en uppfattning om att den låga befolkningstätheten och fåtaliga fynd av föremål mellan neolitikum-äldre järnålder stärkte empirin om att det fanns ett fåtal aktiva kulturgrupper i mellanNorrland och i mellersta Norge och att de naturligt stod kulturellt nära varandra (Hallström, 1931: 29-90). Resultatet av detta var att fångst och fjällgravar placerades inom samma kulturgrupp som de samtida rösegravarna som främst hittas i Ångermanland, Medelpad och Hälsingland/Gästrikland (Hallström, 1931: 29-90).

I Norge var Björn Hougen en av de första att undersöka fångst och fjällgravar på ett tydligare arkeologiskt sätt. De flesta av de äldsta fångst och fjällgravar i Norge hittades i fjällterräng och fick därmed benämningen fjällgravar (Hougen, 1932). Forskaren Klas-Göran Selinge ville att man främst skulle definiera dessa gravar som insjögravar (Hallström, 1931: 29-90). Placeringen hade på grund av att gravarna skulle enligt honom vara placerade vid stranden mot sjöarna (Hallström, 1931: 29-90). Detta hade som syfte enligt Selinge att tydligt markera kontrollen över regionens resurscentrum (Hallström, 1931: 29-90). Under 1980-talet summerade forskare såsom Björn Ambrosiani och Jan Sundström en stor andel av de tidigare analyserade fångst och fjällgravarna i inlandet i Sverige/Norge (Ambrosiani, m. fl., 1984, Sundström, 1989). Det var inte förrän slutet av 1990-talet som gravlokalerna systematiserades med mer enhetliga termer såsom fångstmarksgravar och fjällgravar då det nu fanns en större empiriskt databas som visade att gravlokalerna hade mycket lika strukturer inom varierande geografiska områden. De främsta storskaliga systematiseringen utfördes av Martin Gollwitzer (Gollwitzer, 2001).

11

kulturgrupperingar. Inger Zachrissons menar att många fångst och fjällgravarnas fyndfördelningar markerar en samisk kulturell symbolik (Zachrisson, 1997a: 189-217). Zachrisson utgår från de äldre och yngre gravlokalernas fyndsamling av Z-formade skrapor, fynd av bronssmycken av en östligare typ. Zachrisson påpekar även att en del av de yngre gravlokalerna har fynd av kvarlevor som är inlindade i björknäver, en gravsed som är vanlig inom samisk kultur (Zachrisson, 1997a: 189-217). De nämnda föremålen brukar ofta hittas inom samiska kontext och fynden av dräktprydnaderna ska även enligt Zachrisson ha används på ett annorlunda sätt än dräktprydnaderna i samtida germansk/nordiska och finska gravar. (Zachrisson, 1997a: 189-217).

Jag kommer här använda mig rikligt av Zachrisson men också förhålla mig kritiskt till hennes tolkningar. Fångstmarksgravarnas placeringar vid sjöstränder menar Zachrisson stödjer en samisk orienterad världsuppfattning som utgår från tron om tre parallella världar, där land möter vatten och som därmed skapar en plats med en särskilt betydelse. (Zachrisson, 1997a: 189-217).

Forskaren Evert Baudou har kritiserat Zachrissons argument och har istället placerat fångst och fjällgravarnas inom en nordisk kontext (Baudou, 1987: 10-23). Baudou utgår då från att gravarnas tresidiga anläggningar hittas främst inom områden med en starkare norisk närvaro (Uppland och södra Norge), att benresterna är främst placerade i en hartstätad ask och lagts under i en täckhäll med en rund sten är vanligare inom en mer norisk orienterad gravsed och att vissa av dessa gravar och gravlokaler tenderar att sakna fynd av asbestkeramik som är vanligt inom mer samisk orienterade gravlokaler.

2.2. Tidsindelning av fångstmark/fjällgravar

Jag kommer nedan att gå igenom de typiska formerna av fjäll/fångstmarksgravar under en längre tidsperiod som en bakgrund.

Fångst/fjällgravarnas strukturella attribut delas in i tre olika tidsperioder. Den första tidsperioden sträcker sig mellan 200 f kr-200 e kr. Inom denna tidsperiod så brukar de första gravlokalerna hittas med cirka tiotal gravar tillsammans. Oftast inom geografiska områden närmare fjällplatån (Sundström, 1989a: 156-171). De äldsta Fångst/fjällgravarna brukar främst bestå av noggrant anlagda trekantiga och runda stensättningar med brandgravar som oftast även har en hartstätad ask med brända benrester i (Sundström, 1989a: 156-171). De äldsta gravarna är även placerad vid gravlokalens centrala delar (Sundström, 1989a: 156-171). De äldsta gravarnas lokaler har oftast rika fynd av ben och horn från älg och ren (Sundström, 1989a: 156-171). Den andra tidsperioden av yngre gravar dateras mellan 200 e kr fram till 600-talet e kr. Dessa gravar brukar bestå av 4-10 stycken gravar i genomsnitt (Sundström, 1989a: 156-171). Gravar från den andra tidsperioden är inte lika genomarbetade som

gravarna från den första tidsperioden. Gravar från denna tidsperiod brukar även innehålla fynd av djurben från tamboskap (Sundström, 1989a: 156-171). De mänskliga benen brukar vara utspridda runt brandlagret och gravarna brukar ligga inom ett bredare geografiskt varierad område i jämförelse med gravar från den första tidsperioden, dock så brukar gravar från den andra tidsperioden tendera i en större omfattning att ligga närmare insjöar än gravar från den första tidsperioden (Sundström, 1989a: 156-171).

12

gravlokalerna brukar placeras nära mindre vattendrag och även närmare vattendragen än de äldre (Sundström, 1989a: 156-171).

Samtida stora fynd av fjällgravar som påträffas i Tröndelag, Hedmark, Jämtland och Härjedalen (fig 1) placeras runt alla aktiva tidsperioder, även om de oftast hittas runt tidsperiod 3 (även om det inte alltid finns dateringar). Fjällgravar från tidsperiod 3 brukar även överlappa utifrån sin stil och artefaktandelar mer med fångstmarksgravarna från den tredje tidsperioden (Hansen, 2004: 85).

Fig 1: Karta över fångstmarksgravarna och fjällgravarnas huvudutbredning. Fångstmarksgravarnas

utbredningsområde enligt Jostein Bergstøl i Fangstfolk och bønder i Østerdalen (1997). Men fångstmarksgravarna i södra Lappland sakna. Skogsfrun (2015-03-28). Hämtad från https: commons.wikimedia.org/wiki/File: Skogsgravar_area.png

Gravlokalerna i fångstmarken och fjällvärlden har tydliga likheter med varandra oberoende tidsperiod. Fångst och fjällgravarna tenderar att sträcka sig inom ett bredare geografiska område där öst-västliga och syd/nordliga fångst och fjällgravar möts. Det har därför föreslagits att fångst och fjällgravar ingick i en relativ homogen kulturgemenskap som existerade parallellt med samtida etablerade jordbrukskulturer i inlandet (Norrman, 1969: 211-239). Relevanta problem med att utgå från en liknande uppfattning är att vissa av de yngre gravlokalerna i fångstmarken från 600-talet e kr, har ett liknande konstruktionssätt och liknande fyndfördelning som de allra äldsta fångtsmarksgravarna både i samtida fjällgravar i både Sverige och Norge (Norrman, 1969: 211-239). Fyndfördelningen i de yngre

fångstmarksgravarna tenderar dock i en större grad sakna ben av tamboskap än samtida fångstmarksgravar och har istället en rikare andel ben av älg och ren (Norrman, 1969: 211-239). Detta skulle snarare kunna betyda att det fanns fler olika kulturuppdelningar mellan dessa kulturgemenskap under senare delen av järnåldern. De allra äldsta fångstmarksgravarna och fjällgravarna och även vissa yngre fångstmarksgravar och fjällgravars fynd av

männikosben är antingen mycket fragmentariska och hela varav de fångstmarksgravar som har flest hela mänskliga kvarlevor är fångstmarksgravarna i Vivallen som var i aktivt bruk i slutet av tidsperiod 3 (Norrman, 1969: 211-239).

13

Gävletrakten, norra Uppland och söderut runt Oslotrakten (Norrman, 1969: 211-239). De sydligare gravarna mellan Gävle-Uppsala- Oslo binder inte någon form av ett tydligt nätverk av sammanbundna gravlokaler mellan nordligare och sydligare regioner (Norrman, 1969: 211-239). Det går i nuläget inte heller tydligt se om de sydligare gravarna mellan Gävle-Uppsala- Oslo minskar eller ökar ju längre söder och norr om städerna man kommer (Norrman, 1969: 211-239).

Andra problem är att fångstmark/fjällgravar runt Skandinavien saknar samtida boplatser vid gravlokalernas närhet, vilket försvårar kulturell kontinuiteten mellan fångst och fjällgravar under en längre tid (Norrman, 1969: 211-239). Antalet fångst och fjällgravar under yngre tidsperioder är mycket fåtaliga i förhållande till äldre tidsperioder (Norrman, 1969: 211-239). Dessa problem försvårar tolkningen av ursprunget till fångst/fjällgravarna.

3. Teoretisk utgångspunkt om begreppet etnicitet

Eftersom denna uppsats har ett relativt stort fokus på begreppet etnicitet och inom ett sammanhang som inkluderar ett längre historiskt perspektiv så är det relevant att klargöra begreppet etnicitet och dess roll och mening inom modernare akademisk forskning och modernt akademiskt perspektiv. Jag kommer att gå igenom begreppet etnicitet, dess språkliga identitetsmarkör och ägandekontrollbetonade markering och betydelse utifrån tre

utgångspunkter.

3.1. Etnicitet som begrepp

En klassisk klargörande av definitionen av begreppet etnicitet brukar inom tidigare

antropologisk forskning baserade sig på forskaren Narrolls forskning där han kom fram till fyra huvudpunkter för att deffiniera etncitet (Barth, 1969: 10-11).

1. Utformande av medvetna biologiska mekanismer som baseras på kulturella sanktioner i syfte att skapa långlivande faställda identiteter som selektivt giftemål exempelvis.

2. Människor som delar gemensamma kulturella värden som sanktioneras och som görs medvetna via olika rituella former och vanlig interaktion.

3. Tydliga regler och värderingar i förhållande till hur man interagerar med varandra 4. Att man tillhör en tydligt utformad identitet som markerar vem man är och vilken

grupptillhöriget man tillhör som även syftar att klargöra tillhörigheten för andra individeer ur andra gemenskaper.

En intressant klargörande och påpekande gällande dessa definitioner av Narrolls fyra huvudpunkterna är att de utgår från och har formats via insamlade kunskaper från individer inom olika kulturer som inte tillhör de individer vars kulturgrupp analyseras (Bourdieu, 1984). Detta syns tydligt i Narrolls egen beskrivning av begreppet etnicitet som utgår från hans egna perspektiv. Begrepp som historiskt associerar med kulturgemenskaper såsom ”bushfolk”, ”eskimåer” och ”pygméer” har formulerats utifrån individer från andra

kulturgemenskaper (Bourdieu, 1984). De betraktande individerna benämner oftare sig själva och sin identitet med andra termer än de som betraktar dem gör (Bourdieu, 1984). Även resonemang om betraktade gruppers kulturella och sociala utvecklingar och historiska förändringar kommer främst från betraktare från en annan kultur (Bourdieu, 1984). Det är fortfarande vanligt att man utgår från liknande perspektiv oreflekterade, även om man inom modern forskning och övergripande forskningscentrum förväntas att ha ett mer aktivt

14

Man bör även relevant till betraktarperspektivet fråga sig på vilket konkret sätt kan man stärka empirin om andra gemenskaper om man utgår från ett visst betraktarperspektiv riktat till ett förhistoriskt samhälle med modernare ögon. Samhällen som idag är fullständigt

försvunna. Man kommer aldrig till fullo veta och förstå hur deras sociala, rituella, ekonomiska och kulturella struktur och mönster var utvecklad och utformad och vilken relation och

uppfattning de hade gentemot andra kulturella gemenskaper (Werbart, 2002).

Den andra viktiga utgångspunkten som gäller för en etnicitets sanktionerade existens är dess relation till ett visst språk, vilket många forskare idag anses vara de främsta tecknen för en utveckling av en homogen utformning av en viss etnicitet. Detta försvåras utifrån denna relations allt för komplexa utformning (Oxford reference). Exempelvis så har många samer sedan främst 1900-talet talat svenska likt många irländare idag främst talar engelska före iriska och många ukrainare i östra Ukraina talar huvudsakligen ryska även om de samtidigt identifierar sig själva som svenskar, ukrainare och irländare först och främst och även idag som både samer och svenskar, ryssar och ukrainare (Oxford reference).

Den tredje och viktigaste utgångspunkten är att etniska markörer tenderar att utgå, stärkas och utvecklas utifrån en fastställande av kontroll av jord och kontroll över ett större regionalt område (Eriksen, 1998: 28). Detta för att kunna särskilja sig själva i förhållandet till andra närliggande gemenskaper och att därmed effektivare stärka kontrollen av viktiga och begränsade resurser. Stöd till denna utgångspunkt är moderna studier från större nomadiska samhällen i torrare områden i östra Afrika som markerar mellan varandra tydliga etniska skiljelinjer i syfte att stärka bruksrätten till större geografiska ytor (Eriksen 1998: 28). Detta i relation till en annan närliggande kulturell och etnisk gruppering. Detta brukar främst uppstå inom en främst resursbegränsad region (Eriksen 1998: 28).

3.2. Problem med begreppet etnicitet.

Mina tankar gällande ambitionen att klargöra etniska gemenskapers existens via specifika lingvistiska drag och kulturella/sociala skillnader som är tydligt i en viss gemenskap och som även särskiljer sig mellan en annan gemenskap är att de är visserligen intressant utifrån ett historiskt perspektiv. Men man bör vara fullt medveten om att synsätten kan vara mer

komplexa än vad man tror. En undersökning av historiska fångst och fjällgravar med liknande begrepp och utgångspunkter försvåras av faktumet att lingvistiska spår från fångst och

fjällgravar är mycket fåtaliga. De spår som finns kommer allt för ofta från andra gemenskaper som man hade vida handelskontakter med.

Det är ovanligt att se en intensivare kulturanvändning runt fångstmarksgravar och fjällgravar under bronsåldern (Wehlin, 2016). Detta kan försvåra argumenten gällande en kontinuerlig kulturutveckling runt fångstmarksgravarna och hur man kan klassifiera dem inom en viss kulturgrupp. Hur man även såg på sig själv i fångstmarken i förhållandet till hur man såg på individer ur samtida större närliggande gemenskaper utanför fångstmarken är även enligt mig ganska oklar med tanke på att man inte ens vet vilken relation

fångstmarkssamhällen hade med andra mindre samhällen orienterade runt fångst/fjällgravar. Det är inte omöjligt att individer som tillhörde samtida fångstmarkskulturer/ kulturer nära samtida fjällgravar särskilde sig mer från andra fångstsamhällen/samhällen runt samtida fjällgravar än vad man gjorde med andra gemenskaperna runt deras omgivning som inte tillhörde ett fjäll och fångstmarkskultur.

15

fångstmarksgravarnas syfte att markera en etnisk identitet när de snarare hade som huvudsyfte att markera ekonomisk kontroll över geografiska områden (Baudou, 1987).

Det är även svårt att veta om fångst och fjällgravar även var så etniskt och kulturellt heterogena det ofta beskrivs inom modern arkeologisk forskning. På senare tid har diskussion om idenitet och etnicitet blivit mer pluraristisk. Det är inte omöjligt att detta beror på att av en slags rädsla över att inte hamna i likande fack som tidigare arkeologisk forskning hade när de beskrev historiska samhällen utifrån en uppfattning om starka homogena kulturella och etniska identiteter som var mer aktuellt att utgå från under 1930-talet än vad det är under 2020-talet.

Etnicitet har även inom modern akademisk forskning i en större grad en mer dualistisk och pluralistisk utgångspunkt där man utgår från en kulturs roll och utveckling i förhållanden till andra kulturella kulturella grupper. Man bör då fråga sig hur tydligt dessa begrepp kan synas i det arkeologiska materialet när tolkningarna av de två begreppen också är starkt präglade av en modern uppfattning av en etnisk markering. En etnisk och kulturell markering skulle kunna vara i förhistoriska samhällen utvecklade på helt annorlunda sätt än vad vi idag tror.

3.3. Problem med begreppet etnicitet inom ett historiskt perspektiv.

Etnicitet som begrepp har en känslig roll inom arkeologins historia. Under en stor del av den andra halvan av 1800-talet och 1900-talet hade den kulturella analysen av arkeologiska urgrävningar stark koopling till klargörandet av tydliga etniska markörer som man ansåg att man redan kunde se spår av i det äldsta gravmaterialet (Olsen, 2010: 30). Markörer som även kunde tydligöra och särskilja olika gruppers ”kulturella, traditionella och andliga egenskaper (Olsen, 2010: 30). Att man ansåg med tvetydighet att en viss arkeologisk kulturgrupp kunde tillhöra en semitisk eller en arisk kulturgemenskap reprensenterades som ett faktum som och kritiserades inte på ett konkretare och mer djupgående sätt efter 1930-talet (Olsen, 2010: 30).

Det är även värt att nämna att arkeologin under denna tid (mitten av 1800-talet fram till 1930-talet) hade ett starkt fokus på att klargöra att samer utifrån påstådda antropologiska, fenotypiska och kulturella analyser ett östligt urspung som de främst delade gemensamt med mongoliska folkgrupper (se sammanfattning av forskningshistoria i Ojala, 2009: 120).

Samernas anfäder hade invandrat till Norden efter det protogermanska folken runt år 0. Dessa teorier utvecklades främst av forskaren Gustav von Duben under slutet av 1860-talet som även var en av de första i Skandinavien att fotografera samer i en större skala. Innan teorierna trädde i kraft i en större omfattning så delade en stor del av den historiska forskarkåren i Norden en mer eller mindre gemensam uppfattning om att samerna var närmast släkt med äldre förindoeuropeiska skandinaviska populationer (Ojala, 2009: 117).

16

av kortväxta individer i den svenska västkusten kunde bekräfta att individer som hade starka fysiska likheter med samtida samer delade gemensamt urspung med samerna och att samernas förfäder levde inom en större geografiska ytor än vad samer främst gör idag (Niskanen, 2009). Inte förrän 1930-talet började dessa teorier kritiseras på en mer konkret plan.

Detta vi och dem perspektivet hade lika starka politiska utgångspunkter som etniska och resulterade till att man försökte klargöra olika folks etniska och ekonomiska skillnader mellan varandra i syfte att både markera vilket folk som har äldst ursprung i Skandinavien (Ojala, 2009: 120-123). De teoretiska resonemangen utgick även från tankarna att germanska folk var kulturellt mer dynamiska och högstående i förhållande till de mer statiska samiska samhällena (Ojala, 2009: 120-123). Samer blev mer och mer betonade som en främmande gemenskap som hade en betydligt mer marginell roll och inflytande i äldre nordisk historia och som även hade en betydligt mindre interaktion med andra skandinaver än vad man vet idag (Ojala, 2009: 120-123).

3.4. Användningen av begreppet etnicitet för att stärka sin egen historia.

I Norge och även i Sverige har man länge utgått från att det fanns en tydlig kulturell gränsdragning mellan samiska och germansk/nordiska gemenskaper redan runt 800 f kr mellan de norra delarna av Tröndelag och södra delarna av Norge, strax en bit över de flesta fångst och fjällgravar (Ljungdahl & Aronsson, 2005: 5). Inom den historiska debatten i Norge var detta en tydlig utgångspunkt ända fram till 1980-talet. Synsättet märks även inom det relativa nya bokverket: Tröndelags historia från år 2000 (Ljungdahl & Aronsson, 2005: 5).

Man kan dock inte bortse från att de flesta fångstmarksgravar och fjällgravar ligger i en större omfattning inom traditionella sydsamiska huvudområden.

Mellanregionen mellan traditionell samisk dominans och nordisk dominans brukar anses vara mittenregionerna: Tröndelag, Jämtland, Härjedalen och Dalarna och man ansåg länge inom grunden till en modern arkeologisk forskning att regionerna hade en betydligt yngre samisk närvaro som inte började synas och etableras i en större omfattning förrän början av 1600-talet (Ljungdahl & Aronsson, 2005: 5). Idag ser man istället att dessa regioner har en stark samisk respektive ickesamisk närvaro under en betydligt längre tid via äldre samiska artefakter som har hittas under senare tid runt om i de fyra regionerna (Zachrisson, 2004: 56-61). Detta har även ökat incitamenten över att använda historisk forskning för att rättfärdiga bruksrätt inom ett större antal regioner hos olika sydsamiska grupperingar (Zachrisson, 2004: 56-61). Risken här är att liknande synssätt tenderar att ha en starkare snarare juridiskt värde och perspektiv än ett direkt historiskt (Zachrisson, 2004: 56-61).

Den sydsamiska närvaron i mittenregionerna har länge varit omdebatterat inom historisk och arkeologisk forskning. Denna debatt har även utvecklats till intensivare juridiska tvister som eskalerade under 1990-talet när ickesamiska bruksägare i Härjedalen kom i kläm med närliggande renbetare gällande bruksrätten inom viktiga renbetesområden (Zachrisson 2004: 56-61). Detta gällde områden där arkeologiska material och kvarlevor påträffats som skulle kunna indikera en stark äldre samisk närvaro under en längre tid. Den juridiska problematiken krävde att man behövde expertisen från två arkeologiska forskare som fick ställa upp som motdebattörer med konkret empiri för sina påståenden gällande vem som har den främsta bruksrätten inom dessa områden. (Zachrisson, 2004: 56-61).

17

samisk närvaro i Härjedalen förrän 1600-talet. Senare historisk forskning indikerar att den samiska närvaron i Härjedalen går ända tillbaka till minst 3-200-talet f. kr, detta utifrån artefakter med tydliga samiska drag som man har hittat i exempel Smalnäset och Krankmårtenhögen (Zachrisson, 2004: 56-61, se kommande kapitel).

Moderna uppfattningar gällande etnicitet även har lett till relevanta juridiska och

andra tvister. Bruksrätten över områden som ligger runt historiska lokaler kopplat till viktiga fångst och fjällgravar har stärkt en uppfattning från närliggande samiska gemenskaper att förstärka den samiska identiteten, den förstärkta identiteten inkluderar då även de begravda inviderna runt viktiga lokaler med en starkare samisk närvaro. Detta resulterar i att

historisk forskning används som stöd för en ökad bruksrätt över ett större område. Ett tydligt exempel är den stora fångstmarken i Vivallen, Härjedalen som diskuteras vidare i denna uppsats. De olika utgångspunkterna bortser ifrån hur fångstmarksamhällena runt i Vivallen under 1100-talet betraktade ägande, något som kan ha varit lika främmande för äldre som yngre samiska gemenskaper liksom för närliggande samtida germanska/nordiska.

Ett annat exempel är hur man försöker stärka bruksrätten inom ett visst område via genetiska undersökningar av bevarade kvarlevor från en viss lokal för att finna stöd över viss relation till döda individer. Detta i syfte att man vill kontrollera en del av historien för sin egen grupps syften först och främst.

Relevant till detta är likande fall i Nordamerika, Kanada och Australien där gravar och äldre kvarlevor som associeras till olika grupper av urbefolkningar anses vara starkt kopplade till nu levande och där praxis föreskriver att det är urbefolkningen som ska få avgöra vad man får göra med den döde, hur man bör se på den döde och vem som har rätt att ta hand om den döde (Armand, 1996). Denna rätt skyddas även delvis enligt modern amerikansk lagstiftning sedan 1990 (Armand, 1996). Att urbefolkningar som under historiens gång har blivit negligerade när man har grävt ut gravlokaler runt olika urbefolkningars närhet och att man sedan tar med kvarlevor till större forskningscentrum där de blir kvar under många år efter genomgående analyser har stärkt incimaneten för olika urbefolkningar att om man ska stärka sina rättigheter så bör man även stärka sin egen rätt till sin egen historia (Armand, 1996, Hurst 2001).

Tidigare argument från forskares sida utgick ofta från att genomgående analyser av historiska kvarlevor och artefakter kan ge bredare historiekunskaper i syfte att gynna fler individer än ett mindre antal individer, även om etiska förhållningsätt inom en viss utgrävning skulle kunna ses som suspekt (Hurst, 2001). Liknande argument godtas inte med samma säkerhet idag än vad de gjorde förr. Som exempelvis kan tas gruppen Umatilla som ledde en kampanj för att avgöra vad man skulle göra med kvarlevorna av den ca 9000 år gamla Kennewickmannen. De resonerade som stöd för sina protester att Kennewickmannen

begrqavdes inom en geografisk yta som tillhör en minst 10 000 år lång historisk aktivitet för Umatillas medlemmar och förfäder (Hurst, 2001).

18

4. Resultat från tidigare registrering av gravar och gravlokaler

4.1. Fångstmarksgravar och fjällgravars lokalisering och struktur

Till att börja med så är det viktigt att klargöra det sammanlagda antalet fångst och fjällgravar som har hittats, analyserats och registrerats samt gravarnas fördelning. Det är även viktigt att redogöra för gravlokaler från de tre tidsperioderna och här kommer jag att diskutera fångst och fjällgravarna i relation till möjliga etniska markörer.

Fångstmarksgravar och fjällgravars sammanlagda antal ligger idag runt 700 och fångstmarksgravarna utgår 5 % av dessa (Zachrisson, 1997a).Den lilla mängd

fångstmarksgravar försvårar diskussionen vilka kulturella attribut gravarna främst bar på och etniska markörer.

De allra äldsta gravlokaler som kan tänkas tillhöra fångstmark/fjällgravkulturen är två fjällgravar i Vuludalen som troligen är från den yngre delen av bronsåldern och förromersk järnålder (500 f kr). Gravarna är ca 3-200 år äldre än de allra äldsta fångstmarksgravarna i Sverige och en stor del av Norge (Bergstøl, 2008). En annan fångstmark/fjällgravssliknande gravlokal som kan dateras till den äldre delen av järnåldern är en gravlokal i Lille Sølensjøen i Rendalen (Bergstøl, 2008). De allra yngsta norska gravlokalen som kopplas till

fångstmarks/fjällgravkulturen är en gravlokal som hittades i Krøkla, i fjellet øst for Kvam i Gudbrandsdalen ska vara från högmedeltiden (12–1300-talet) (Bergstøl, 2008).

Kranmårtenhögen i Storsjö Socken i Jämtland anses vara en av de allra äldsta

fångstmarksgraven i Sverige och ska ha etaplerats mellan 3-200 f kr (Zachrisson, 1997a). Vid Abelvattnet så har man hittat fångstmarksgravar som både är brandgravar och hela gravar som sträcker sig från 1200-talet fram till 1600-talet e kr (Norrman, 1969: 211-239). Vilket gör dem till de yngsta fångst och fjällgravarna i Sverige (Norrman, 1969: 211-239). De alra yngsta fångstmarksgravarna och fjällgravarna visar att gravseden att begrava folk i fångstmarken var i bruk under en betydligt längre tid än vad man tidigare har antagit.

Inom gravlokalerna är inte speciellt omfattande förrän början av vikingatiden då

fångstmarksgravar och boplatser inom deras närhet börjar lokaliseras till uddar, näs och sjöar i inlandet i en större omfattning än de äldsta fångst och fjällgravarna (Baudou, 1977,

Sundström, 1989b, 1997). Det finns även för få gravar för att klargöra den kulturalla konstinutitetn mellan tidsperiod 1 och 2 (Baudou, 1977, Sundström, 1989b, 1997).

Hos de få fångstmarksgravar som är daterade tenderar de äldre gravarna från period 1 att ingå i större gravfält (Baudou, 1987: 13–14, Welinder, 2008: 34). De äldre

fångstmarksgravarna från främst tidsperiod 1 har oftast en tydligt varierad form med flera olika konstruktionsdetaljer såsom gravklot och resta stenar, något som påminner om samtida gravskick i till exempel Mälardalen (Baudou, 1987: 13–14, Welinder, 2008: 34).

Fångstmarksgravar från period 2 och 3 utgörs ofta av låga, fyllda stensättningar, vanligen runda eller ovala (Sundström, 1989, 1997, Gollwitzer, 1997). De bästa representativa fångst och fjällgravar från period 3 är fångstmarksgravar från vendeltid/ tidig vikingatid (Sundström, 1989, 1997, Gollwitzer, 1997). Mellan den äldre och yngre delen av vikingatiden finner man inga konkreta exempel för något som kan ses som en utveckling av gravseden som man kan se mellan tidsperiod 2 och 3 (Baudou, 1977; Sundström, 1989, 1997). Under slutet av period 3 (sen vikingatid och tidig medeltid) finner man tillskillnad från den första och andra

19

generaliseringar finns det en stor variation i självaste gravskicket, höggravar påträffas exempelvis även på typiska insjögravslokaler under en stor del av tidsperiod 3.

4.2. Fördelningen av antalet gravar

Jämtland och Härjedalen har i genomsnitt flest fjäll och sjögravar, därefter kommer Hedmark, Oppland, Tröndelag och Dalarna (Zachrisson, 1997a). Den geografiska fördelningen av fångstmarksgravarna indikerar som man förväntar sig vara geografiskt placerade inom inre skogsområden och de flesta gravar har åldersbestämt att vara från tidsperioden 0 e kr till 1200 e (Zachrisson, 1997a). De flesta regioner i Sverige och Norge har fångstmarksgravar som ligger runt 300 m över havet. Detta är en tillräcklig hög höjd för fångstmarksgravar att synas relativt väl i inre skogslandskap, även i relation till den samtida regionala miljön för 2000 år sedan (Zachrisson, 1997: 189-217). Den allra äldsta fångstmarksgravarna i Dalarna är samtida med de allra äldsta fångstmarksgravarna i Jämtland, Härjedalen och Hedmark, Oppland, Tröndelag (Wehlin, 2016).

I Sydligare regioner I Dalarna har man funnit en hög andel undersökta fångstmarksgravar varav de största antalet fångstmarksgravar har hittats i mellersta och centrala delarna av Dalarna (Wehlin 2016). Fångst och fjällgravarna i Dalarna tenderar att ligga inom en västlig riktning likt de nordligare fångstmarksgravarna och fjällgravarna i Sverige/Norge (Wehlin 2016). De flesta av fångstsmarksgravar och fjällgravar i Dalarna tycks även att vara från tidsperiod 2 och 3 (200-1000 e kr) (Wehlin 2016). Men i jämfört med Norge är fångst och fjällgravarna inom den nordligare delen av Dalarna allt för fåtaliga. Ett större antal fångst och fjällgravar återfinns i glesare bygder norröver och väster från de nordligare delarna av

20

Fig 2: Lokalerna om nämns i denna text: Några fångstgravar i Sverige och Norge. English: Some forest and

mountain graves in Sweden and Norway. Skogsfrun (2015-03-28). Hämtad från https: commons.wikimedia.org/wiki/File: Skogsgravar_punkter.png.

4.3. Undersökta gravlokaler av en större storlek: Tröndelag, Jämtland,

Härjedalen och Dalarna

De flesta av fångst/fjällgravarna började undersökas i en större skala efter 1942 när

vattenkraftsverken började byggas ut (Gollwitzer, 1996, 1997). Forskare framhöll att hotade fångst och fjällgravar behövde förundersökas, analyseras och kategoriseras så mycket som möjligt innan de översvämmades (Gollwitzer, 1996, 1997). De största fångsmarksgravarna undersöktes dock inte förrän slutet av 1950-talet när dammbyggnationerna redan var i full bruk (Gollwitzer, 1996, 1997).

4.3.1. Den äldsta fasen

De tre gravfälten som kommer att representeras är Kranmårtenhögen, Smalnäset och

21

Kranmårtenhögen, Storsjö socken, Jämtland-Härjedalen.

Fyndet av kranmårtenhögen på 1950-talet djupt inne i Härjedalens förfjällsområde var en sensation i sig på sin tid med tanke på dess ålder (fig 3). Ännu mer häpnadsväckande var de ”drivor” med horn och kranier från älg och ren som låg inom 14 av gravarna, ben från minst 40 älgar och 20 renar identifierades (Ambrosiani, m. fl., 1984). Även enstaka ben av får/get samt björn påträffades (Ambrosiani m. fl 1984). I sex av gravarna fann man även mindre samlingar med svedda hornfragment, liknande de brända hornen i en samtida större fångstmarksgrav i Fotingen (Ambrosiani, m. fl.,1984).

Gravlokalens mänskliga kvarlevor visade sig bestå av sammanlagt 19 individer. Av kvarlevorna kunde två kvinnor och fyra män könsbestämmas och två kvarlevor kunde

ålderbestämmas som ungdomar mellan 7 till 20 år (Ambrosiani, m. fl., 1984). Benfragmenten av djur kom främst från björn och de begravda björnarna hade en genomsnittlig ålder runt fem år och hade en tydlig överrepresentation av hanar (Ambrosiani, m. fl., 1984). Denna gravlokal ligger inom en tidigare aktiv stenåldersboplats men det är oklart hur relationen såg ut mellan den äldre boplatsen och dena fångstmarksgrav (Ambrosiani m. fl 1984).

De sammanlagda benmaterialet var från 25 stycken enskilda varelser. De ben som inte var brända bestod främst av hornfragment från älg och ren påträffades i det jordlagret tillsammans med mänskliga kraniefragment hittades vid detta lager

Krankmårtenhögen är även det tydligaste exemplet på en fångstmarksgrav med

horndepositioner. Gravarna var utformade som triangulära stensättningar, ofta med gravklot och resta stenar. Man uppskattade att kranmårtenhögen hade 30 undersökta gravar och 25 av dem har gravgömmor där både kvinnor, män och barn har begravts i stenar (Ambrosiani, m. fl, 1984). I flera fall låg även brända människobenen tillsammans med rester av små askar av trä eller näver stenar (Ambrosiani, m. fl., 1984). Man har även funnit hornoffer runt de äldsta utgrävningarna inom runt Krankmårtenhögen, då specifikt ca 5 mil uppströms Ljungan från Fotingen. (Ambrosiani, m. fl., 1984).

Fig 3: Kranmårenhögen i Storsjö-Ljungdalen. Foto från Ljungdalsfjället året om. Storsjö-Ljungdalen. Krankmårtenhögen. Återgivet med fotografens tillstånd

22 Smalnäset, Tännäs socken, Härjedalen.

Krankmårtenhögen nämns ofta tillsammans med ytterligare ett gravfält som undersöktes i samband med en närliggande vattenkraftsutbyggnad. Detta gravfält ligger i en udde kallad Smalnäset ((Ambrosiani, m. fl., 1984).

De två gravfälten är relativt jämngamla. Även i Smalnäset så daterade man dess hartstätningar på 1980-talet. Det finns många likheter mellan dessa gravar, till exempel gravarnas

utformning med tresidiga och runda stensättningar samt avsaknaden av gravgåvor om man undantar en kam som dateras till omkring år 100 e Kr som hitades i kranmårtenhögen Tyvärr är Smalnäset numera översvämmat och låg tidigare vid sjön Lossen i Ljusnans vattensystem (Ambrosiani, m. fl., 1984). Smalnäset undersöktes också i en större nivå under 1950-talet. (Ambrosiani, m fl., 1984).

Smalnäset består av 34 säkra stensättningar, varav 16 stycken hade mänskliga

benfragment i dem. Åldersfördelningen inom gravarna är mer varierande i förhållande till gravarna i Karnmårtenhögen (Ambrosiani, m. fl., 1984). En av gravarna bestod av mer än en individ och man kunde i denna grav könsbestämma tre individer, vilket visade sig vara en man och två kvinnor (Ambrosiani, m. fl., 1984). Kvarlevor av ytterligare två individer lokaliserades som ska ha varit mellan 40-60 år innan de dog. Tyvärr så kunde inte man könsbestämma de två individerna. Tre individer från en annan grav identifierades som barn och tre som ungdomar (7-20 år). (Ambrosiani m. fl. 1984).

Gravlokalen hade även ett rikt bestånd av ben och älghorn och benfragment av hund och ren (Ambrosiani, m. fl., 1984) Även denna gravlokal var fattig på föremål, varav de främsta föremålen bestod av korta bronsspiraler, rödstrimmig skifferspets, ett par kvarstitsavslag och ett förarbete till en kvartsitskrapa samt en kam av benhorn med ett halvrunt överstycke som var dekorerat med ett genombrutet mönster som eventuellt var vågformad, något som man oftast hittar i samtida gravar i Uppland, Gotland och Hedmark fylke i Norge (Ambrosiani, m. fl., 1984).Vid de samtida undersökningarna i Smalnäset hittade man inga obrända horn- eller kraniedelar som påträffades i gravarna på Krankmårtenhögen i en mycket stor mängd

(Ambrosiani m. fl. 1984). Horndepositionerna inom Smalnäset förekom istället i form av två samlingar med delvis förbrända hornfragment som var ca 1–6 cm stora i genomsnitt

(Ambrosiani m fl 1984). Den ena samlingen benrester innehöll närmare 3 kg hornrester, varav några identifierades som horn från älg och ren (Ambrosiani, m fl., 1984).

Halvfariudden, Hede socken, Härjedalen.

Vid undersökningen av ett samtida gravfält på Halvfariudden vid Övre Grundsjön i Härjedalen framkom obrända horn i och omkring gravarna. Ett renhorn daterades till

folkvandringstid eller vendeltid, men man känner inte till gravarnas ålder – även om det har antagits att renhornet och graven är samtida (Bolin, 2001).

Det finns exempel på eventuella fångstmarksgravar och gravfält med liknande horndepositioner i både norr och söder (Ambrosiani, m. fl., 1984).

23

Vid en stensättning från uppskattningsvis 650-700 e kr som man fann vid Abelvattnet i södra Lapplandsfjällen förekom rikligt med renhorn vid gravens kantkedja (Norrman, 1969: 228). Ytterligare en stensättning vid det närliggande Gräsvattnet innehöll renhorn i fyllningen, men tyvärr så är varken graven eller hornen daterade. De två gravarna har även flera

artefakter av samisk stilform även om de är mer förekommande i den nordligare gravlokalen i Abelvattnet (Norrman, 1969: 228).

4.3.2. Den andra fasen

Den andra tidsperioden av anlagda fångstmarksgravar och fjällgravar brukar inkludera gravar från 200-talet e kr fram till 600-talet e kr. De flesta större gravar från denna tidsperiod har hittats i Dalarna och sydliga delar av södra Tröndelag.

Horrmunden. Transstrands socken, Dalarna.

Typiska större undersökta gravlokaler från den andra tidsperioden är Horrmundens gravfält i västra delen av Dalarna (Ambrosiani, m. fl., 1984). Denna fångstmarksgrav innehöll spår av kol, brända ben samt en hel del föremål av främst järn, brons, glas, ben och sten (Ambrosiani, m. fl., 1984).

Denna gravlokal var även mycket fyndfattig varav de främsta fynden bestod av en

fragmentarisk bronspärla med spår av textilier. I närheten vid strandvallen har man även hittat senare depåfynd från tidsperioden 600-750 e kr av en holkyxa, flera knivar och pilspetsar av järn och en glaspärla.

Det verkar inte heller vara så att det finns en större aktivet runt denna lokal, varken tidigare eller samtidigt med de äldre gravarna i Horrmunden (Ambrosiani, Iregren, Lahitperä, 1984). En av gravarna i Horrmunden tros vara en kvinnograv (Serning, 1966a: 210-223). I denna grav fann man fann bland annat en järnkniv, en Z-formad och en skivformad

skinnskrapa, en oval spännbuckla av brons samt en mängd pärlor av glas (Serning, 1966a: 210-223). I en närliggande grav hittade man ben efter en äldre kvinna men däremot inga större gravfynd (Serning, 1966a: 210-223).

I en annan närliggande grav fann man ben efter två vuxna individer, en man och en kvinna tillsammans med ett eneggat svärd, en skafthålsyxa, flera pilspetsar av olika typer, en smidestång, några hammare, en bronsknapp, fragment av bronsarmband, ett skifferbryne och en mängd glaspärlor och benfragment av en hund (Serning, 1966a: 210-223).

I en annan närliggande grav hittade man ben efter en man som varit över 40 år

tillsammans med fragment av ett eneggat svärd, fragment av pilspetsar, en rasp, ben av älg och av får eller get samt en stor mängd brända hornbitar (Serning, 1966a: 210-223). Gravens stora antal fynd av z-formiga skinnskrapor kan vara ett tydligt tecken på att denna gravlokal skulle kunna ha en stark samisk närvaro (idem).

Vindförberg, Ore socken, Dalarna.

24

Vid sandlagret av Vindförbergs gravfält gravar hittade man även fynd från en

stenåldersboplats, detta skulle kunna betyda att det fanns en långvarig kontinuerlig aktivitet inom denna lokal som var betydligt längre än man tidigare hade trott. Alla gravar var

brandgravar och ett par gravar hade benfragment av flera individer och sex gravar hade även enbart benfragment från djur. Gravarna skilde sig inte heller från de mänskliga gravarna utifrån ett innehållsmässigt perspektiv (Lipping, 1976: 10-12).

Fig 4: Vindförberg gravfält. Foto: Svenska: Gravfältet på Vindförbergs udde i Oresjön i Dalarna. Bild från

Wikipedia.com

De främsta fynden inom denna grav var av spjutspetsar, lansspetsar, sköldbucklor och pilspetsar av järn samt svärdsknappar/rembeslag och pilspetsar av ben, bågspänne, fibulor. Här framkom också en armring, fingerringar av brons, remsölja, sölja, nålar, remändebeslag av järn samt beslag av järn och brons, mejsel av brons, sylar av järn, kniv och knivblad av järn, saxar av fårsaxstyp. Andra fynd var en sländtrissa samt eldslagningsten (Lipping 1976: 16). Här framkom även föremål av ben och horn, kammar av osammansatta enkelkammar och kammar med förstärkningsskenor, hänge samt mindre, fragmenterade benföremål med

ornament, harstätning, järnnitar, delar av tånge samt en keramikskärva som troligtvis hör till stenåldern.

Benmaterialet bestod främst av människoben. Därefter av hund, björn, älg, bäver och fisk. Björnben brukar även främst finnas vid de mänskliga benmaterialet. Man kan dock inte se en tydlig uppdelning mellan arterna i gravskicket. Endast en individ kunde könsbestämmas biologiskt till kvinna.baserat på fragment av pannbenet från individens ögonbrynsbåge (Lipping, 1976: 20). De flesta begravda människor var vuxna individer mellan 30-40 år och ett enstaka ben kom från yngre barn, spädbarn och av äldre individer (Lipping, 1976: 20).

4.3.3. Den yngsta fasen

Ett av de yngsta men största fångstmarksgravfälten i Sverige som kan vara en bra

25

länge hamnat i intensivare konflikter gällande frågor om ökad bruksrätt, tvister som främst gäller mellan renbrukare och ickerenbrukare utifrån att gravlokalen är placerad i viktiga renbetesområden, större fynd av samtida samiska boplatslokaler och via sina rika fynd av artefakter av en tydlig samisk stil (Zachrisson, 1997a: 189-217). De första arkeologiska fynd som rapporteras från denna lokal återfanns redan 1909. Gravfältet var aktiv mellan 1000-1100 e kr. (Zachrisson, 1997a: 189-217).

Vivallen hade tillskillnad från andra samtida och äldre gravlokaler tydliga spår av samtida boplatser runt sig med spår av två samtida fasta kåtor och benfragment från ren, get och får

(Zachrisson, 1997a: 189-217). Hittills har man hittat 21 stycken gravar i Vivallen som är ordande två rader med två liggande gravar avsides från de övriga. De döda låg vanligen på sidan och hårt inlindade i björknäver, en begravningspraktik som associeras som samisk

(Zachrisson, 1997a: 189-217). Här återfanns inte heller några spår av kistor och brandgravar och inte heller några fynd som markerar spår av samtida kristna seder (Zachrisson, 1997a: 189-217). I Vivallen har man funnit benrester av 19 individer och vissa gravar har enbart fragment från mänskliga tänder (Iregren & Alexanderssen, 1997).

De flesta artefakter och benmaterial är daterbara till 1050-1130-talet och föremålen kommer både från norra, södra och västra Skandinavien/Europa.

I gravarna har man även hittat spännen som hållit samman kläder, fynd av fingerringar, pärlor av glas, bärnsten, brons, tenn och bergkristall samt äkta sötvattenspärlor, hängen av kopparbleck, bältesbeslag, nålhus, mynt och två nycklar (Zachrisson, 1997a: 189-217). Andra fynd som har hittas runt Vivallen är pilspetsar, en yxa och knivar, eldstål och ett bryne

(Zachrisson, 1997a: 189-217). Man har även funnit rester av en päls som man artbestämmt till mård. Mården var vanlig inom gravar med tydlig samisk symbolik (Zachrisson, 1997a: 189-217).

Fig 5: Vivallen. Foto: Jan Norrman. Flygbilder, Riksintressen. Fäbodsmiljö. 6 september 1996. Swedish National Heritage Board. Dbi6214. Fotot hämtad frå Wikipedia.com

5. Analyser

5.1. Avgränsing och urval

26

som på ett bättre och tydligare sätt kan klargöra gravarnas etniska tillhörighet och kulturella symbolik och relation till andra gemenskaper utranför fångst och fjällgravarna. De flesta artefakter kommer från tidsperiod 2 och 3. Varför just tidsperiod 2 och 3 kommer att vara i fokus är på grund av de mycket fåtaliga artefakter som har hittas i de allra äldsta

fångstmarskgravarna och fjällgravarna från den första tidsperioden (Ambrosiani m fl 1984). Från Kranmårtenhögen har man exempelvis bara hittat mycket små järnfragment från tidsperiod 1. Exempel av fynd från tidspeiod 1 är en bensamling fragment där man fann en bromspärla med spår av textiler och blandade fynd av en holkyxa, knivar och pilspetsar av järn samt en glaspärla. Fynden hittades i Kranmårtenhögen (Ambrosiani m fl 1984). Många av de yngre förermålen har inte heller en tydlig koppling till den första tidsperioden

(Ambrosiani m fl 1984).

5.2. Artefakter.

En vanlig samling kompletta och välsmyckade artefakter som återfinns från tidsperiod 2 och 3 i både fångstmarksgravar och fjällgravar är svärd och övriga järnföremål (fig 6-10)

(Sundström, 1989). Exempelvis så har man i Dalarna hittat sammanlagd fyra svärd från Vendeltid, varav en av dem är funna vid landskapets norra del och tre är funna vid gravarna i Horrmunden (Sundström, 1989). Horrmunden har även starka indikationer på en samisk närvaro under vendeltiden fram till början av vikingatiden (Sundström, 1989). Man har hittat inom likande gravkontext med rika fynd av svärd stora fynd av smidesliknande verktyg (Sundström, 1989).

Svärd och järnföremål är även vanliga i samtida fjällgravar (Hougen, 1947: 262). En stor del av fjällgravarna som har rika fynd av svärd och järnföremål ligger i fjällkedjor som går in i centrala Norge och det märks inom fördelningen av svärdsfynden i fångst och fjällgravar att en stor del av fynden har hittats i fångstmark och fjällgravar i Norge (Irmelin Martens, föredrag vid arkeologiska institutionen, Uppsala universitet, 31.10.2002). Av de ca 3000 vikingatida svärd som är kända från Norge antas flertalet vara gravfynd och de har främst hittats vid inlandet nära samtida norska fångstmarksgravar och i fjällvärlden, ända upp till Nordkap i norr och inom regioner med en mycket liten känd nordisk/germansk närvaro under tidsperiod 2 och 3.

En tredjedel av alla högfjällgsravar i Norge uppskattas ha minst ett smidesverktyg med sig i graven och smidesverktyg av en liknande stil som de norska har man också funnit i stora delar av Dalarna, exempelvis kvientfyndet i mellersta Dalarna (Hougen, 1947: 262). Många av smidesverktygen har en glödplatina och smidesverktyg har hittats i en mycket stor omfattning i brandgravar inom samtida fångst och fjällgravar (Serning, 1966: 153,

Hyenstrand, 1987: 113). Järnföremål är även vanligare i fångstmarksgravar och fjällgravar norra Dalarna än i övriga delar av Dalarna (Hougen, 1947: 262).

I Jämtland/Härjedalens fjällvärld har sju stycken större fynd av järnföremål påträffats som ska ha formen av eneggade svärd, spjutspetsar, jaktredskap, holkyxor, filar, hyveljärn,

hammare, tängar och sågar från början av Vendeltiden. (Arrhenius, B, 1993: 191, Sundström, 1987: 75, Hed-Jakobsson, 2003: 157). Fyndet tolkades som depåfynd baserat på ett likande fynd vid stora Drocksjön i Hälsingland/Jämtland funna i ett tydligt brandlager med

människoben (Arrhenius, B, 1993: 191, Sundström, 1987: 75, Hed-Jakobsson, 2003: 157) dessa fynd tolkas inte längre som depåfynd utan hittas i allt mer komplexa former och

27

Det finns tydliga likheter med fynd av svärd och övriga järnföremål i

Jämtland/Härjedalen och fynd av svärd och övriga järnföremål från samtida insjögravar i norra Dalarna. (Arrhenius, B, 1993: 191, Sundström, (1987: 75, Hed-Jakobsson, 2003: 157). Detta kan även stärkas av de liknande gravgodset inom fjällgravarna runt de tre regionerna (Arrhenius, B, 1993: 191, Sundström, 1987: 75, Hed-Jakobsson, 2003: 157). Ett gravgods som även liknar gravgodset i samtida fjällravar och i de östnorska fjällområderna (Sundström, 1987:75).

Det finns även tydliga likheter med svärdsfynd från Jämtland/Härjedalen och svärdsfynd från Norge. Ett samtida större fynd av svärd och järnföremål i Norge är fynden från en

fjällgrav Gullhåen i Holtålen som visade sig bestå av ett långt eneggad svärd, en skafthålsyxa, en holkyxa, en mejsel, en hammare och en rasp (Gollwitzer, 2001: 226 & 1997: 27,

Sundström, 1987: 99 & 1989: 23-26). En annan samtida fjällgrav vid Kesudalen i Härjedalen har även fynd som är mycket likt fynden från Holtålen och båda lokalerna har även fynd av glödplatinor (Gollwitzer, 2001: 218, Linnér 1977: 42, Sundström & Johansson, 1984: 10). Andra större och liknande fynd i Norge som liknar fynden från Holtålen är två eneggade svärd och en rasp som hittades i Fossvollen Seter i Tydalen av (Zachrisson, 1997b).

Liknande fyndlokaler från vikingatida fjällgravar i både centrala delarna av

Sverige/Norge har även ännu större och välsmyckade fynd än de liknande fjällgravarna från folkvandringstid. Den allra främsta fyndlokalen från vikingatiden har visats sig vara vid Verdalen i Norra Tröndelag. En lokal som även ligger på en nordligare nivå än de andra äldre fyndlokalerna

28

Fig 6, 7, 8, 9 10: Pilar med en tydlig lancettform som är vanliga inom dessa lokaler, det andra fyndet från

29

Fig 11, 12, 13: Svärdskavlebeslag av horn från grav MIV på Röstahammaren. Foto: teckningar av Olof Sörling

och Harald Faith-Ell efter Kjellmatrk 1906, Manker, 1938. Bilder är från Inger Zachrissons artikel: SAMISK-NORDISKA KONTAKTER UNDER JÄRNÅLDERN-I DRÄKT OCH PERSONLIGA TILLHÖRIGHETER (2010). Åergivet med hennes tillstånd

Denna gravlokal har även en tydlig förändring i gravgåvor där de äldre vendeltida

30

Frågan här är hur vanliga gravgåvor av svärd och järnföremål var i centrala

Sverige/Norge under järnåldern. Man bör vara medveten om att liknande fynd är ganska fåtaliga och fynden har hittas inom en ganska stor och varierad region där eventuella övergångar mellan järnmaterialet från vendeltid och vikingatid försvårar en tydligare förståelse av en utveckling av olika gravseder mellan vendeltid och vkingatid. Det skulle kunna vara så att gravsederna i fjällgravarna och fångstmarksgravar mellan vendeltid-vikingatid var mer komplext än man nu vet utifrån de fynd som man i sitt förfogande.

Fynd av vikingatida svärd i fångstmarksgravar och fjällgravar är också vanliga under tidsperiod 3 (600-1200 e kr). Den största andelen av svärd från tidsperiod 3 har hittats i Jämtland och i Jämtland varav de flesta av svärden har hittats i fångstmarken (Hansson, 1996). Tre svärd har hittats i samtida fjällgravar där en av dem hittades i ett rengärde

(Hansson, 1996). Rika fynd av svärdskavlebeslag från tidsperiod 3 har även hittats i en större fångstmarksgrav i Röstahamaren i Ås i Jämtland (fig 11-13). Fångtsmarksgravara som har fynd av svärd tenderar även via gravarnas läge och gravform markera en stark samisk närvaro (Hansson, 1996). Detta utgår man från att gravarna är byggda på en flat mark och att de har gravgåvor av olika typer av östliga pilspetsar, något som är mycket vanligt i större samtida samiska gravkontext (Hansson, 1996).

Svärden som man har hittat i fångtsmarksgravar Jämtland har främst hittats i de västra delarna av Jämtland/Härjedalen/östra Tröndelag och från de större samtida gravfältet vid Röstahammaren i Storsjön i centrala Jämtland (Hansson, 1996).

Vid dessa lokaler med rika svärdsynd så har man även hittat en stor andel järnpilspetsar (Hansson, 1996). Man vet kompatibelt med detta att inga nordiska gravlokaler vid närheten har svärd från denna tid runt sina gravlokaler (Hansson, 1996). Svärdsfyndens slitages markerar även att de inte har använts i strid utan att de snarare har använts i ett symboliskt syfte att legitimera en eventuell högre social stratifiering som möjligtvis började utvecklas i en intensivare nivå början under denna tid inom samiska samhällen (Hansson, 1996).

Äldre källor som speglar hur man såg på samernas sociala ställning i relation till svärd tydliggörs i Ramstasagorna som skrevs ner mellan 1200–1400-talet e kr (Irmelin Martens, föredrag vid arkeologiska institutionen, Uppsala universitet, 31.10.2002). Sagorna nämner exempelvis sex generationer män knutna till stormannagården Ramsta, belägen på en ö vid kusten av Namdalen, som då räknades som ett särskilt område mellan Nord-Trøndelag och Nordland. Den äldsta mannen var Ulv den orädde, som med sin samiska hustru fick sonen Hallbjørn halvtroll (›halvtroll‹, en individ som hade en norsk far och en samisk mor) Hallbjørns son Kjetil Høng möter finnkongen Guse: »Guse hadde eid det sverdet som het Dragvendil, og som var det aller beste av alle sverd. Kjetil tog dette fra den døde Guse sammen med pilene Flaug, Remsa og Fiva.« Dragvendil brukades senare av Kjetils son Grim Lodenkinn, och av Kjetils kusins sonson, den kände Egil Skallgrimsson. Detta stärker

antagandet om vikingatida svärdens starka roll inom de samiska samhällen och samernas sociala positionering gentemot närliggande germansk/noriska samhällen.

Andra kompatibla samtida källor nämner samiska kungar som bekräftar sin makt via rika svärdsfynd. Detta syns också i Ramstasagorna när Hallbjörns son Kjetil möter samekungen Guse: ” Guse hadde eid det sverdet som het Dragvendil, og som var det aller beste av alle sverd. Kjetil tog dette fra den døde Guse sammen med pilene Flaug, Remsa og Fiva.»

Dragvendil brukades senare av Kjetils son Grim lodenkinn, och av Kjetils kusins sonson, den kände Egil Skallagrimsson” (Irmelin Martens, föredrag vid arkeologiska institutionen,