Estetisk-filosofiska fakulteten
Jennie Eriksson
”En kugge i deras hjul”
Pedagogers tankar kring sin egen syn på barn och barnuppfostran i förskolan
”A cog in their wheel”
Pedagogues thougts concerning their own view of children and the upbringing of children in preschool
Examensarbete 15 högskolepoäng Lärarprogrammet
Datum: 2010-02-16 Handledare: Annika Åstrand
Abstract
The purpose of this study is to contribute with increased knowledge about pedagogues thoughts concerning the upbringing of children and treatment of preschool children in their daily work. As method to achieve my purpose I chose to do qualitative interviews with four pedagogs who works in preschool.
The pedagogues that I interviewed expressed some hesitation about their task when it comes to the upbringing of children in preschool. A common opinion was that more responsibility has been added because the children spend much time in preschool.
The pedagogues felt that the routines in preschool are important to make children feel secure. Another important part is that children must feel trust in the adults and that they are there for them, and that the adults have to be good role models.
One of my conclusions, from my interviews, is that it´s important that the pedagogues have a common basic outlook and that they have a similiar attitude towards the children.
Keywords: Pedagogues, preschool children, upbringing, routines
Sammanfattning
Syftet med denna studie är att bidra med ökad kunskap om pedagogers tankar kring
barnuppfostran och bemötande av förskolebarn i den dagliga verksamheten. Jag vill ta reda på hur pedagogerna ser på sin egen roll när det gäller fostran och hur de tänker kring det egna bemötandet samt hur de tror att man får trygga och självständiga barn i förskolan. Som metod för att uppnå mitt syfte valde jag att göra kvalitativa intervjuer med fyra pedagoger som arbetar i förskolan.
De pedagoger jag intervjuade uttryckte en viss tvekan inför vad som är deras uppgift när det kommer till fostran i förskolan. En vanlig uppfattning var att mer ansvar har lagts på
förskolan eftersom barnen spenderar mycket tid där.
Pedagogerna ansåg att rutinerna på förskolan är viktiga för att barnen ska bli trygga. En annan viktig del är att barnen måste kunna lita på att de vuxna finns där för dem och att de måste vara goda förebilder för barnen.
En slutsats jag kommit fram till, utifrån mina intervjuer, är att det är viktigt att arbetslaget har en gemensam grundsyn och ett liknande förhållningssätt till barnen.
yckelord: Pedagoger, förskolebarn, barnuppfostran, rutiner
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 5
1.1 Ett historiskt perspektiv ... 6
1.1.1 Vuxna i miniatyr ... 6
1.1.2 Ett oskrivet blad ... 7
1.1.3 Sociala barn ... 8
1.1.4 Kompetenta barn... 9
1.1.5 Sammanfattning ... 10
1.2 Syfte och frågeställning ... 10
1.3 Studiens disposition ... 10
2. Tidigare forskning ... 11
2.1 Att bli goda medmänniskor ... 11
2.2 Att säga ja istället för nej ... 12
2.3 Det viktiga samspelet ... 12
2.5 Sammanfattning ... 14
3. Metod ... 15
3.1 Urval ... 15
3.2 Val av metod ... 15
3.3 Genomförande ... 16
3.4 Bearbetning av material ... 17
4. Resultat ... 19
4.1 Egna erfarenheter av uppfostran från barndomen ... 19
4.2 Synen på den egna yrkesrollen när det gäller fostran ... 20
4.3 Vikten av att ha rutiner ... 21
4.4 Bestraffning och belöning ... 22
4.5 Gemensamt arbetssätt ... 23
4.6 Förändringar i synsätt ... 24
4.7 Trygga barn ... 25
4.8 Sammanfattning av resultat ... 26
5. Resultatdiskussion ... 28
5.1 Metoddiskussion ... 28
5.2 Reflektion av resultat ... 28
5.2.1 Förskolan som komplement ... 28
5.2.2 Regler och rutiner ... 29
5.2.3 ”Bekvämlighetsfostran”... 30
5.2.4 Förhållningssättets betydelse ... 32
5.2.5 Avslutande reflektion ... 32
Referenslista ... 34
Bilaga 1 ... 36
1. Inledning
Enligt läroplanen (Lpfö 98) ska förskolan vara ett stöd för hemmen när det gäller uppfostran, växande och utveckling. Förskolans uppgift, tillsammans med familjerna, är att verka för att varje enskilt barn får möjligheten att utvecklas efter just sina förutsättningar.
Vi människor formas hela tiden av olika erfarenheter och upplevelser. Människor i vår omgivning har stor betydelse för hur vi utvecklas. Vi påverkas av deras tankar, åsikter och bemötanden. Som pedagog i förskolan har man stort inflytande över barnens utveckling. Att vara medveten om sitt eget tänkande och bemötande och kunna förstå vad det får för
konsekvenser, är viktigt för barnens skull.
Under min utbildning har vi pratat mycket om vikten av det egna förhållningssättet och jag kan känna att jag blivit mer medveten om hur jag själv förhåller mig till barn. Men jag kan ändå känna att det är något som är ganska komplext. Vi är alla olika individer och tror på olika saker och det påverkar barnen. ”Barn lär sig hur man ska vara barn i förskolan och skolan genom att vistas där, i mötena med pedagoger och andra barn” (Öhman 2006 s. 9).
Men hur ska man som pedagog i förskolan förhålla sig till barnen, för att ge dem en trygg och utvecklande uppväxt? Jana Söderberg (2005) är samtalsterapeut och författare och har jobbat fram en metodik för hur vi ska ge barnen en grundtrygghet och stärka deras
självkänsla. Hon menar att det är viktigt att barn får visa känslor, särskilt ilska. Ett barn som inte fått visa ilska och blivit bekräftat kan inte hantera den och växer kanske upp till en person som inte kan säga ifrån och som blir ledsen istället för arg. Samma sak gäller andra känslor som exempelvis sorg. Söderberg menar att det är okej att barnet är argt, ledset eller frustrerat, utan att vi vuxna försöker släta över det. Det viktigaste är att vi finns till hands att prata ut med eller bara vara hos. ”Att hjälpa barn att bli starka individer betyder att bekräfta deras känslor, att tillåta och bemöta dem med respekt utan att behöva förstå” (s. 30). Hon säger också att det är viktigt som vuxen i barns närhet att ha gränser. Men det betyder inte att man ska bestraffa ett barn. Barnet kanske fogar sig men inte för att han/hon verkligen kommit till insikt över något, utan enbart för att det känner skuld och skam eller dåligt samvete.
”Skillnaden mellan bestraffning och konsekvens är stor”, skriver Söderberg. Konsekvenser
bygger på respekt för barnet, för att han/hon ska komma till en insikt om något och ta ansvar
för det.
För att bidra med ökad kunskap om hur några andra pedagoger tänker om sitt eget
förhållningssätt till barn och barnuppfostran, valde jag att inför denna studie intervjua fyra pedagoger som arbetar inom förskolan.
I nästa avsnitt kommer jag, ur ett historiskt perspektiv, att belysa förändringar i samhällets syn på barn och barnuppfostran. Avsnittet avslutas med mitt syfte och mina frågeställningar.
1.1 Ett historiskt perspektiv
För att få en djupare kunskap och förståelse kring mitt arbete har jag fördjupat mig i hur synen på barn och barnuppfostran har förändrats genom tiderna. Jag har valt att dela in avsnittet i underrubriker, Vuxna i miniatyr, Ett oskrivet blad, Sociala barn, Kompetenta barn, för att markera förändringar i synsätt.
1.1.1 Vuxna i miniatyr
Simmons-Christenson (1987) skriver att i varje tidevarv och kultur har man utgått från olika uppfostringsmetoder och värderingar när det gällt att förbereda barnen inför vuxenlivet. Även om det funnits olika tankesätt, så har de haft en gemensam anda, ”nämligen kravet på lydnad och respekt för den vuxne” (s. 6. Kursiv stil i original). Man tog inte hänsyn till det enskilda barnets utvecklingsnivå och det fanns heller inte mycket av ömhet och omsorg om barnen.
Om barnen var olydiga och bröt mot de föreskrifter som fanns, så ledde det ofta till bestraffningar, detta gällde även de små barnen.
Fram till 1800-talets slut har barnuppfostran innehållit bestraffningar. Många pedagoger genom tiderna har haft invändningar mot agan, men de har inte blivit lyssnade på, utan man har fortsatt att slå barn. Under medeltiden började dock kyrkan tala om att barn var
oskuldsfulla och inte hade med ondska att göra. Men inte förrän under renässansen, på 1500- talet, kom man fram till mildare sätt att fostra barn på. Man bestämde till exempel att barn inte fick slås i ansiktet eller fick bli slagna med järnredskap. Dock ansågs käppen vara ett godkänt föremål att prygla barnen med (Simmons-Christenson 1987).
Även Sommer (2005) skriver om att man inte betraktade barndomen som något unikt och
speciellt under medeltiden. Utan det var preformationsuppfattningen som rådde, dvs. att man
såg på barn som vuxna miniatyrer.
1.1.2 Ett oskrivet blad
En av de första som vände sig mot agan av barn var humanisten Erasmus av Rotterdam. Han skrev flera böcker om barnuppfostran och menade att det var oerhört viktigt att förstå barnets utvecklingsnivå. Han menade att det var helt fel att barn skulle behandlas som vuxna och talade för behärskning, tolerans och mildhet (Simmons-Christenson 1987).
Tanken om utveckling när det gällde barn, kom på allvar igång via upplysningsfilosofin på 1600-talet. En av de filosofer som kom att betyda mycket för barnpsykologin var
engelsmannen John Locke. Han vände sig emot kyrkans tro på arvsynden och trodde istället på att barns utveckling helt och hållet styrdes av den miljö barnet växte upp i. ”Genom en förnuftig och rationell fostran och pedagogik skulle man i princip kunna skapa den goda samhällsvarelse man önskade” (Sommer 2005 s. 28).
I likhet med Sommer skriver Simmons-Christenson (1987) att Locke såg det nyfödda barnet som ett oskrivet blad, ”där all erfarenhet ristas in” (s. 35). På slutet av 1600-talet kom Locke ut med skriften Some thoughts concerning education, som blev mycket berömd och översattes till svenska. Den har påverkat vårt synsätt på uppfostran både i hemmet och i
förskolepedagogiken. Locke menade att det var viktigt att låta barn leka fritt, med en vuxen i närheten, han trodde också på att barn skulle få skapa själva, konstruera egna leksaker med den vuxnes hjälp. Han betonade också i sin skrift att det var mycket viktigt att barn skulle vara ute i alla väder, de skulle härdas.
En annan man som var påverkad av Lockes åsikter var Jean Jaques Rousseau. Han underströk dock i sin syn på barn att det var viktigt med frihet. Barn skulle utveckla sin kunskap, förmåga och moral, i frihet. Han betonade att flexibilitet och frihet var viktigt i uppfostran, eftersom han trodde på att barn utvecklades i stadier där det fanns typiska beteenden för varje steg. Han protesterade mot de hårda bestraffningar barn fick gå igenom och menade att man skulle visa att man älskade barnen (Simmons-Christenson 1987).
Under 1800-talet arbetade Friedrich Fröbel som lärare i den tyska skolan. Han märkte att
barnen inte hade de rätta förkunskaper som krävdes och kom fram till att förskoleåldern hade
stor betydelse för barns senare utveckling. Han började utarbeta en egen metod för hur han
skulle undervisa de yngre barnen. Fröbel grundade Kindergarten och hans tanke var att denna
institution skulle vara ett komplement till hemmet. Han ville leda barnen till att utvecklas
genom lek och aktiviteter och uppmuntra dem till att upptäcka omvärlden och hur den
fungerade. Det första grundläggande syftet med fostran ansåg Fröbel vara att utveckla barns
tänkande. Barnen skulle få arbeta och konstruera olika saker, t.ex. handarbeten, städning,
köksarbete, sköta djur eller måla. Han ansåg även att leken var oerhört viktig för barnens lärande, då de kunde uttrycka känslor och samtidigt få erfarenheter och kunskaper (Simmons- Christenson 1987).
1.1.3 Sociala barn
Ellen Key (1900/1995) skrev på 1900-talet boken Barnets århundrade. I boken skriver hon att den tidiga uppfostran skulle syfta till att stärka individualiteten hos barnen. Varje barn skulle få leka fritt, hitta på saker själva och ha kamrater att leka med. Key skriver också att hon endast talar till dem som tänker nya tankar om uppfostran, som vänt sig från det gamla. Barn skulle nu uppfostras med huvudet, inte med händerna. Om man förväntade sig att ett barn skulle vara hövligt, så skulle man själv vara hövlig mot barnet. Key menade även att ett barn aldrig skulle tvingas att visa sin ånger och be om förlåtelse, eftersom det är ”den säkraste uppfostran till hyckleri” (s. 22). Barnet skulle få ha sina känslor i fred, utan att den vuxne skulle tvinga fram dem.
Även i Barndomshistoria av Colin Heywood (2005) hänvisar Susanna Hedenborg till Ellen Key. Hon skriver att Keys förhoppning var att människor i Sverige skulle inse att det var samhällets angelägenhet det här med uppfostran av barn.
Alva Myrdal (1932) skriver om att barn inte passade in i städerna. ”Var skola de leka? Var skola de överhuvudtaget vistas? Och vad skola de uppleva?” (s. 9). Hon ville att de skulle få ett ställe att trivas på och där de skulle kunna utvecklas, storbarnkammaren.
Storbarnkammaren skulle även fungera som ett stöd för de barn som var svåruppfostrade och hade problem i hemmet. Myrdal vände sig mot den stränga uppfostran och menade att den s.k.
”gamla uppfostran” kunde kallas för ”bekvämlighetsfostran”, för visst gav den resultat men ingen visste vilka följder detta fick för barnen (s. 78). Hon skriver: ”Detta nås genom ett tvång, och tvångets psykologiskt verksamma faktor heter helt enkelt fruktan” (s. 78).
Storbarnkammaren skulle präglas av glädje, öppenhet, ärlighet, regelbundenhet, omtanke, fasta krav och att ge uppmuntran istället för klander. Myrdal tar också upp att barnen skulle behandlas individuellt, man skulle ta till vara på barnets intresse och begära just så mycket som det var moget för vid den tidpunkten.
I Storbarnkammaren skulle barn från två år kunna bli mottagna, samt barn från ett och ett halvt år, men bara i vissa undantag. De skulle inte ha några pedagogiska vinningar med sin vistelse, utan borde uppfostras hemma av sina föräldrar (Myrdal 1935).
Även Vallberg Roth (2002) lyfter fram Myrdals tankar om fostran ”som en kombination av
social fostran, individuell behandling, fasta vanor och fri aktivitet” (s. 80).
Simmons-Christenson (1987) beskriver hur samhällsdebatten kring förskolan som institution tar vid efter detta. En statlig kommitté tillsattes för att utreda förskolefrågorna.
Resultatet blev boken Daghem och förskolor (1951). Boken tar upp vad som ska vara förskolans uppgift.
Det är här som förskolorna skjuta in för att stödja hemmen i deras uppfostringsarbete och ge barnen erfarenheter av en ordnad lek- och kamratsamvaro jämsides med deras fostran i det egna hemmet. […] De få möjlighet till lek och sysselsättning med jämnåriga
kamrater; under lekens form får de lära sig samarbete med andra barn (SOU 1951:15 s.
68).
1.1.4 Kompetenta barn
Michélsen (2005) tar upp att Myrdals syn på barnomsorgen som något som var ett nödvändigt ont, länge levde kvar. Man hade länge den föreställningen att spädbarn hade en begränsad kontaktförmåga och att de såg varandra som föremål. Arbetet med de små barnen hade hittills inte beskrivits som en pedagogisk verksamhet, utan setts som en nödvändig tillsynsuppgift.
Men på 1970-talet ledde forskningen till nya rön. Den visade på att små barn tidigt var sociala och faktiskt kunde samspela med andra barn. Inte förrän på 1980-talet började det nya
synsättet påverka hur man såg på förskolevistelse för de allra yngsta. Man började då betrakta även de minsta barnen utifrån deras förmågor och kompetens och såg dem inte bara som små och behövande.
I likhet med Michélsen tar Vallberg Roth (2002) också upp att de yngre barnen skulle få lika stort utrymme och tas på lika stort allvar som de äldre barnen. Det blev viktigt att barnens röster skulle få komma fram. Barnen skulle få göra egna val och ges möjlighet till att lära.
Synen förändrades från det att man såg på barn som ett universellt likhetsbarn till det att man såg det som ett pluralistiskt, situerat barn. Barn lär sig olika saker i olika situationer, varje individ måste sättas in i ett sammanhang.
Öhman (2006) uttrycker sig så här:
Man kan inte tolka barns beteende utifrån bestämda universella kategorier. Idag är nog alla överens om att man för att kunna förstå ett barn måste ta hänsyn till hur sammanhangen kring barnet ser ut (s. 18).
Vidare skriver hon att idag betraktas barnen som kompetenta på ett socialt sätt. De både kan
och vill samspela och de vill ingå i olika relationer redan från födseln.
1.1.5 Sammanfattning
I detta kapitel har jag tagit upp markanta förändringar i samhällets syn på barn och
barnuppfostran. Från det att man såg på barn som vuxna i miniatyr, där kravet på lydnad var det viktigaste, till att se på barn som kompetenta och samspelande.
Med utgångspunkt i detta formulerade jag mitt syfte och ville få chansen till en inblick i hur några pedagoger i dagens förskola tänker om sin egen syn på barn och barnuppfostran.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med denna undersökning är att bidra med ökad kunskap om pedagogers tankar kring barnuppfostran och bemötande av förskolebarn i den dagliga verksamheten.
För att uppfylla mitt syfte har jag valt att fokusera på dessa frågeställningar:
• Hur ser pedagoger på sin egen roll när det kommer till att fostra barnen på förskolan?
• Hur tänker pedagoger kring det egna bemötandet mot barnen och följderna av det?
• Hur tänker pedagoger att man får trygga och självständiga barn på förskolan?
1.3 Studiens disposition
I kapitel 2, Tidigare forskning, kommer jag att redogöra för den tidigare forskning som varit relevant för mitt val av ämne. I kapitel 3, Metod, redogör jag för mitt val av metod, urval och genomförande av undersökning. I kapitel 4, Resultat, redovisar jag resultatet av min
undersökning i olika underrubriker samt sammanfattar innehållet. I kapitel 5,
Resultatdiskussion, gör jag en kritisk granskning av mitt val av metod, jämför mitt resultat
med litteraturen samt ger förslag på vidare studier.
2. Tidigare forskning
I detta kapitel kommer jag att redogöra för den forskning jag funnit relevant för min undersökning. Det har inte varit lätt att hitta relevant forskning, utan det mesta är äldre material
1. Jag har valt att plocka delar ur olika rapporter, som jag tycker lämpar sig för mitt val av ämne. Kapitlet är indelat i underrubrikerna: Att bli goda medmänniskor, Att säga ja istället för nej och Det viktiga samspelet. På slutet sammanfattar jag kort innehållet.
2.1 Att bli goda medmänniskor
I en artikel i Journal of Early Childhood Teacher Education (2007) av Cheryl Priest, skriver hon:
Several major goals of early childhood professionals are to help children learn to work with others, care for others, verbalize feelings, support friends, show kindness and exhibit other character skills and traits (s. 153. Kursiv i original).
Hon skriver i sin studie att om detta inte finns med i förskola och skola, så påverkar det barnens relationer med varandra, med föräldrarna och med andra vuxna. Hur ska då lärarna kunna uppfylla dessa mål när läroplanen trycker på att barnen ska få så många andra
kunskaper? Priest menar att fokus borde ligga på att lära barnen bli goda medmänniskor. Hon skriver också att man förr trodde att barn inte kunde identifiera sig med andra barn och kunde känna medkänsla i tidig ålder. Medan man numera vet att även mycket små barn kan känna av andras oro och i vilka situationer oroligheter kan uppstå. Därför bör detta vara ett viktigt mål att sträva mot, att man som pedagog tar vara på barnens medkänsla gentemot varandra redan i förskolan och poängterar vikten av det.
Att bestraffa och belöna barn löser inga problem, utan disciplin bör handla om att barnen utvecklas, menar Priest (2007). Som vuxen i barnens närhet bör man fokusera på deras styrkor och inte på deras svagheter. En vuxen som däremot reagerar med ett ogillande på det barnet gör, föder snarare frustration än självkänsla hos barnet. Barn tar efter vuxna i deras beteende, så genom att föregå med gott exempel och visa tålamod och förståelse inför barnen, så är det naturligt för dem att så småningom ta efter detta. Priest menar också att det är vanligt att lärare som arbetar med yngre barn ofta använder sig av beröm, diplom, klistermärken eller liknande, för att motivera barnen till att bete sig på ett särskilt sätt. Om små barn ska utveckla en verklig, inre motivation, så är det nödvändigt att de vuxna uppmuntrar barnen genom att erkänna deras handlingar. Genom att diskutera deras delaktighet i positiva handlingar och den
1 I den engelska forskningen är det också svårt att veta vad de menar med preschool. Ibland får man känslan av att det handlar om barn över sex år, inte barn under sex år som det handlar om i den svenska förskolan.