• No results found

"En kugge i deras hjul": Pedagogers tankar kring sin egen syn på barn och barnuppfostran i förskolan

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share ""En kugge i deras hjul": Pedagogers tankar kring sin egen syn på barn och barnuppfostran i förskolan"

Copied!
37
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Estetisk-filosofiska fakulteten

Jennie Eriksson

”En kugge i deras hjul”

Pedagogers tankar kring sin egen syn på barn och barnuppfostran i förskolan

”A cog in their wheel”

Pedagogues thougts concerning their own view of children and the upbringing of children in preschool

Examensarbete 15 högskolepoäng Lärarprogrammet

Datum: 2010-02-16 Handledare: Annika Åstrand

(2)

Abstract

The purpose of this study is to contribute with increased knowledge about pedagogues thoughts concerning the upbringing of children and treatment of preschool children in their daily work. As method to achieve my purpose I chose to do qualitative interviews with four pedagogs who works in preschool.

The pedagogues that I interviewed expressed some hesitation about their task when it comes to the upbringing of children in preschool. A common opinion was that more responsibility has been added because the children spend much time in preschool.

The pedagogues felt that the routines in preschool are important to make children feel secure. Another important part is that children must feel trust in the adults and that they are there for them, and that the adults have to be good role models.

One of my conclusions, from my interviews, is that it´s important that the pedagogues have a common basic outlook and that they have a similiar attitude towards the children.

Keywords: Pedagogues, preschool children, upbringing, routines

(3)

Sammanfattning

Syftet med denna studie är att bidra med ökad kunskap om pedagogers tankar kring

barnuppfostran och bemötande av förskolebarn i den dagliga verksamheten. Jag vill ta reda på hur pedagogerna ser på sin egen roll när det gäller fostran och hur de tänker kring det egna bemötandet samt hur de tror att man får trygga och självständiga barn i förskolan. Som metod för att uppnå mitt syfte valde jag att göra kvalitativa intervjuer med fyra pedagoger som arbetar i förskolan.

De pedagoger jag intervjuade uttryckte en viss tvekan inför vad som är deras uppgift när det kommer till fostran i förskolan. En vanlig uppfattning var att mer ansvar har lagts på

förskolan eftersom barnen spenderar mycket tid där.

Pedagogerna ansåg att rutinerna på förskolan är viktiga för att barnen ska bli trygga. En annan viktig del är att barnen måste kunna lita på att de vuxna finns där för dem och att de måste vara goda förebilder för barnen.

En slutsats jag kommit fram till, utifrån mina intervjuer, är att det är viktigt att arbetslaget har en gemensam grundsyn och ett liknande förhållningssätt till barnen.

yckelord: Pedagoger, förskolebarn, barnuppfostran, rutiner

(4)

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 5

1.1 Ett historiskt perspektiv ... 6

1.1.1 Vuxna i miniatyr ... 6

1.1.2 Ett oskrivet blad ... 7

1.1.3 Sociala barn ... 8

1.1.4 Kompetenta barn... 9

1.1.5 Sammanfattning ... 10

1.2 Syfte och frågeställning ... 10

1.3 Studiens disposition ... 10

2. Tidigare forskning ... 11

2.1 Att bli goda medmänniskor ... 11

2.2 Att säga ja istället för nej ... 12

2.3 Det viktiga samspelet ... 12

2.5 Sammanfattning ... 14

3. Metod ... 15

3.1 Urval ... 15

3.2 Val av metod ... 15

3.3 Genomförande ... 16

3.4 Bearbetning av material ... 17

4. Resultat ... 19

4.1 Egna erfarenheter av uppfostran från barndomen ... 19

4.2 Synen på den egna yrkesrollen när det gäller fostran ... 20

4.3 Vikten av att ha rutiner ... 21

4.4 Bestraffning och belöning ... 22

4.5 Gemensamt arbetssätt ... 23

4.6 Förändringar i synsätt ... 24

4.7 Trygga barn ... 25

4.8 Sammanfattning av resultat ... 26

5. Resultatdiskussion ... 28

5.1 Metoddiskussion ... 28

5.2 Reflektion av resultat ... 28

5.2.1 Förskolan som komplement ... 28

(5)

5.2.2 Regler och rutiner ... 29

5.2.3 ”Bekvämlighetsfostran”... 30

5.2.4 Förhållningssättets betydelse ... 32

5.2.5 Avslutande reflektion ... 32

Referenslista ... 34

Bilaga 1 ... 36

(6)

1. Inledning

Enligt läroplanen (Lpfö 98) ska förskolan vara ett stöd för hemmen när det gäller uppfostran, växande och utveckling. Förskolans uppgift, tillsammans med familjerna, är att verka för att varje enskilt barn får möjligheten att utvecklas efter just sina förutsättningar.

Vi människor formas hela tiden av olika erfarenheter och upplevelser. Människor i vår omgivning har stor betydelse för hur vi utvecklas. Vi påverkas av deras tankar, åsikter och bemötanden. Som pedagog i förskolan har man stort inflytande över barnens utveckling. Att vara medveten om sitt eget tänkande och bemötande och kunna förstå vad det får för

konsekvenser, är viktigt för barnens skull.

Under min utbildning har vi pratat mycket om vikten av det egna förhållningssättet och jag kan känna att jag blivit mer medveten om hur jag själv förhåller mig till barn. Men jag kan ändå känna att det är något som är ganska komplext. Vi är alla olika individer och tror på olika saker och det påverkar barnen. ”Barn lär sig hur man ska vara barn i förskolan och skolan genom att vistas där, i mötena med pedagoger och andra barn” (Öhman 2006 s. 9).

Men hur ska man som pedagog i förskolan förhålla sig till barnen, för att ge dem en trygg och utvecklande uppväxt? Jana Söderberg (2005) är samtalsterapeut och författare och har jobbat fram en metodik för hur vi ska ge barnen en grundtrygghet och stärka deras

självkänsla. Hon menar att det är viktigt att barn får visa känslor, särskilt ilska. Ett barn som inte fått visa ilska och blivit bekräftat kan inte hantera den och växer kanske upp till en person som inte kan säga ifrån och som blir ledsen istället för arg. Samma sak gäller andra känslor som exempelvis sorg. Söderberg menar att det är okej att barnet är argt, ledset eller frustrerat, utan att vi vuxna försöker släta över det. Det viktigaste är att vi finns till hands att prata ut med eller bara vara hos. ”Att hjälpa barn att bli starka individer betyder att bekräfta deras känslor, att tillåta och bemöta dem med respekt utan att behöva förstå” (s. 30). Hon säger också att det är viktigt som vuxen i barns närhet att ha gränser. Men det betyder inte att man ska bestraffa ett barn. Barnet kanske fogar sig men inte för att han/hon verkligen kommit till insikt över något, utan enbart för att det känner skuld och skam eller dåligt samvete.

”Skillnaden mellan bestraffning och konsekvens är stor”, skriver Söderberg. Konsekvenser

bygger på respekt för barnet, för att han/hon ska komma till en insikt om något och ta ansvar

för det.

(7)

För att bidra med ökad kunskap om hur några andra pedagoger tänker om sitt eget

förhållningssätt till barn och barnuppfostran, valde jag att inför denna studie intervjua fyra pedagoger som arbetar inom förskolan.

I nästa avsnitt kommer jag, ur ett historiskt perspektiv, att belysa förändringar i samhällets syn på barn och barnuppfostran. Avsnittet avslutas med mitt syfte och mina frågeställningar.

1.1 Ett historiskt perspektiv

För att få en djupare kunskap och förståelse kring mitt arbete har jag fördjupat mig i hur synen på barn och barnuppfostran har förändrats genom tiderna. Jag har valt att dela in avsnittet i underrubriker, Vuxna i miniatyr, Ett oskrivet blad, Sociala barn, Kompetenta barn, för att markera förändringar i synsätt.

1.1.1 Vuxna i miniatyr

Simmons-Christenson (1987) skriver att i varje tidevarv och kultur har man utgått från olika uppfostringsmetoder och värderingar när det gällt att förbereda barnen inför vuxenlivet. Även om det funnits olika tankesätt, så har de haft en gemensam anda, ”nämligen kravet på lydnad och respekt för den vuxne” (s. 6. Kursiv stil i original). Man tog inte hänsyn till det enskilda barnets utvecklingsnivå och det fanns heller inte mycket av ömhet och omsorg om barnen.

Om barnen var olydiga och bröt mot de föreskrifter som fanns, så ledde det ofta till bestraffningar, detta gällde även de små barnen.

Fram till 1800-talets slut har barnuppfostran innehållit bestraffningar. Många pedagoger genom tiderna har haft invändningar mot agan, men de har inte blivit lyssnade på, utan man har fortsatt att slå barn. Under medeltiden började dock kyrkan tala om att barn var

oskuldsfulla och inte hade med ondska att göra. Men inte förrän under renässansen, på 1500- talet, kom man fram till mildare sätt att fostra barn på. Man bestämde till exempel att barn inte fick slås i ansiktet eller fick bli slagna med järnredskap. Dock ansågs käppen vara ett godkänt föremål att prygla barnen med (Simmons-Christenson 1987).

Även Sommer (2005) skriver om att man inte betraktade barndomen som något unikt och

speciellt under medeltiden. Utan det var preformationsuppfattningen som rådde, dvs. att man

såg på barn som vuxna miniatyrer.

(8)

1.1.2 Ett oskrivet blad

En av de första som vände sig mot agan av barn var humanisten Erasmus av Rotterdam. Han skrev flera böcker om barnuppfostran och menade att det var oerhört viktigt att förstå barnets utvecklingsnivå. Han menade att det var helt fel att barn skulle behandlas som vuxna och talade för behärskning, tolerans och mildhet (Simmons-Christenson 1987).

Tanken om utveckling när det gällde barn, kom på allvar igång via upplysningsfilosofin på 1600-talet. En av de filosofer som kom att betyda mycket för barnpsykologin var

engelsmannen John Locke. Han vände sig emot kyrkans tro på arvsynden och trodde istället på att barns utveckling helt och hållet styrdes av den miljö barnet växte upp i. ”Genom en förnuftig och rationell fostran och pedagogik skulle man i princip kunna skapa den goda samhällsvarelse man önskade” (Sommer 2005 s. 28).

I likhet med Sommer skriver Simmons-Christenson (1987) att Locke såg det nyfödda barnet som ett oskrivet blad, ”där all erfarenhet ristas in” (s. 35). På slutet av 1600-talet kom Locke ut med skriften Some thoughts concerning education, som blev mycket berömd och översattes till svenska. Den har påverkat vårt synsätt på uppfostran både i hemmet och i

förskolepedagogiken. Locke menade att det var viktigt att låta barn leka fritt, med en vuxen i närheten, han trodde också på att barn skulle få skapa själva, konstruera egna leksaker med den vuxnes hjälp. Han betonade också i sin skrift att det var mycket viktigt att barn skulle vara ute i alla väder, de skulle härdas.

En annan man som var påverkad av Lockes åsikter var Jean Jaques Rousseau. Han underströk dock i sin syn på barn att det var viktigt med frihet. Barn skulle utveckla sin kunskap, förmåga och moral, i frihet. Han betonade att flexibilitet och frihet var viktigt i uppfostran, eftersom han trodde på att barn utvecklades i stadier där det fanns typiska beteenden för varje steg. Han protesterade mot de hårda bestraffningar barn fick gå igenom och menade att man skulle visa att man älskade barnen (Simmons-Christenson 1987).

Under 1800-talet arbetade Friedrich Fröbel som lärare i den tyska skolan. Han märkte att

barnen inte hade de rätta förkunskaper som krävdes och kom fram till att förskoleåldern hade

stor betydelse för barns senare utveckling. Han började utarbeta en egen metod för hur han

skulle undervisa de yngre barnen. Fröbel grundade Kindergarten och hans tanke var att denna

institution skulle vara ett komplement till hemmet. Han ville leda barnen till att utvecklas

genom lek och aktiviteter och uppmuntra dem till att upptäcka omvärlden och hur den

fungerade. Det första grundläggande syftet med fostran ansåg Fröbel vara att utveckla barns

tänkande. Barnen skulle få arbeta och konstruera olika saker, t.ex. handarbeten, städning,

(9)

köksarbete, sköta djur eller måla. Han ansåg även att leken var oerhört viktig för barnens lärande, då de kunde uttrycka känslor och samtidigt få erfarenheter och kunskaper (Simmons- Christenson 1987).

1.1.3 Sociala barn

Ellen Key (1900/1995) skrev på 1900-talet boken Barnets århundrade. I boken skriver hon att den tidiga uppfostran skulle syfta till att stärka individualiteten hos barnen. Varje barn skulle få leka fritt, hitta på saker själva och ha kamrater att leka med. Key skriver också att hon endast talar till dem som tänker nya tankar om uppfostran, som vänt sig från det gamla. Barn skulle nu uppfostras med huvudet, inte med händerna. Om man förväntade sig att ett barn skulle vara hövligt, så skulle man själv vara hövlig mot barnet. Key menade även att ett barn aldrig skulle tvingas att visa sin ånger och be om förlåtelse, eftersom det är ”den säkraste uppfostran till hyckleri” (s. 22). Barnet skulle få ha sina känslor i fred, utan att den vuxne skulle tvinga fram dem.

Även i Barndomshistoria av Colin Heywood (2005) hänvisar Susanna Hedenborg till Ellen Key. Hon skriver att Keys förhoppning var att människor i Sverige skulle inse att det var samhällets angelägenhet det här med uppfostran av barn.

Alva Myrdal (1932) skriver om att barn inte passade in i städerna. ”Var skola de leka? Var skola de överhuvudtaget vistas? Och vad skola de uppleva?” (s. 9). Hon ville att de skulle få ett ställe att trivas på och där de skulle kunna utvecklas, storbarnkammaren.

Storbarnkammaren skulle även fungera som ett stöd för de barn som var svåruppfostrade och hade problem i hemmet. Myrdal vände sig mot den stränga uppfostran och menade att den s.k.

”gamla uppfostran” kunde kallas för ”bekvämlighetsfostran”, för visst gav den resultat men ingen visste vilka följder detta fick för barnen (s. 78). Hon skriver: ”Detta nås genom ett tvång, och tvångets psykologiskt verksamma faktor heter helt enkelt fruktan” (s. 78).

Storbarnkammaren skulle präglas av glädje, öppenhet, ärlighet, regelbundenhet, omtanke, fasta krav och att ge uppmuntran istället för klander. Myrdal tar också upp att barnen skulle behandlas individuellt, man skulle ta till vara på barnets intresse och begära just så mycket som det var moget för vid den tidpunkten.

I Storbarnkammaren skulle barn från två år kunna bli mottagna, samt barn från ett och ett halvt år, men bara i vissa undantag. De skulle inte ha några pedagogiska vinningar med sin vistelse, utan borde uppfostras hemma av sina föräldrar (Myrdal 1935).

Även Vallberg Roth (2002) lyfter fram Myrdals tankar om fostran ”som en kombination av

social fostran, individuell behandling, fasta vanor och fri aktivitet” (s. 80).

(10)

Simmons-Christenson (1987) beskriver hur samhällsdebatten kring förskolan som institution tar vid efter detta. En statlig kommitté tillsattes för att utreda förskolefrågorna.

Resultatet blev boken Daghem och förskolor (1951). Boken tar upp vad som ska vara förskolans uppgift.

Det är här som förskolorna skjuta in för att stödja hemmen i deras uppfostringsarbete och ge barnen erfarenheter av en ordnad lek- och kamratsamvaro jämsides med deras fostran i det egna hemmet. […] De få möjlighet till lek och sysselsättning med jämnåriga

kamrater; under lekens form får de lära sig samarbete med andra barn (SOU 1951:15 s.

68).

1.1.4 Kompetenta barn

Michélsen (2005) tar upp att Myrdals syn på barnomsorgen som något som var ett nödvändigt ont, länge levde kvar. Man hade länge den föreställningen att spädbarn hade en begränsad kontaktförmåga och att de såg varandra som föremål. Arbetet med de små barnen hade hittills inte beskrivits som en pedagogisk verksamhet, utan setts som en nödvändig tillsynsuppgift.

Men på 1970-talet ledde forskningen till nya rön. Den visade på att små barn tidigt var sociala och faktiskt kunde samspela med andra barn. Inte förrän på 1980-talet började det nya

synsättet påverka hur man såg på förskolevistelse för de allra yngsta. Man började då betrakta även de minsta barnen utifrån deras förmågor och kompetens och såg dem inte bara som små och behövande.

I likhet med Michélsen tar Vallberg Roth (2002) också upp att de yngre barnen skulle få lika stort utrymme och tas på lika stort allvar som de äldre barnen. Det blev viktigt att barnens röster skulle få komma fram. Barnen skulle få göra egna val och ges möjlighet till att lära.

Synen förändrades från det att man såg på barn som ett universellt likhetsbarn till det att man såg det som ett pluralistiskt, situerat barn. Barn lär sig olika saker i olika situationer, varje individ måste sättas in i ett sammanhang.

Öhman (2006) uttrycker sig så här:

Man kan inte tolka barns beteende utifrån bestämda universella kategorier. Idag är nog alla överens om att man för att kunna förstå ett barn måste ta hänsyn till hur sammanhangen kring barnet ser ut (s. 18).

Vidare skriver hon att idag betraktas barnen som kompetenta på ett socialt sätt. De både kan

och vill samspela och de vill ingå i olika relationer redan från födseln.

(11)

1.1.5 Sammanfattning

I detta kapitel har jag tagit upp markanta förändringar i samhällets syn på barn och

barnuppfostran. Från det att man såg på barn som vuxna i miniatyr, där kravet på lydnad var det viktigaste, till att se på barn som kompetenta och samspelande.

Med utgångspunkt i detta formulerade jag mitt syfte och ville få chansen till en inblick i hur några pedagoger i dagens förskola tänker om sin egen syn på barn och barnuppfostran.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med denna undersökning är att bidra med ökad kunskap om pedagogers tankar kring barnuppfostran och bemötande av förskolebarn i den dagliga verksamheten.

För att uppfylla mitt syfte har jag valt att fokusera på dessa frågeställningar:

• Hur ser pedagoger på sin egen roll när det kommer till att fostra barnen på förskolan?

• Hur tänker pedagoger kring det egna bemötandet mot barnen och följderna av det?

• Hur tänker pedagoger att man får trygga och självständiga barn på förskolan?

1.3 Studiens disposition

I kapitel 2, Tidigare forskning, kommer jag att redogöra för den tidigare forskning som varit relevant för mitt val av ämne. I kapitel 3, Metod, redogör jag för mitt val av metod, urval och genomförande av undersökning. I kapitel 4, Resultat, redovisar jag resultatet av min

undersökning i olika underrubriker samt sammanfattar innehållet. I kapitel 5,

Resultatdiskussion, gör jag en kritisk granskning av mitt val av metod, jämför mitt resultat

med litteraturen samt ger förslag på vidare studier.

(12)

2. Tidigare forskning

I detta kapitel kommer jag att redogöra för den forskning jag funnit relevant för min undersökning. Det har inte varit lätt att hitta relevant forskning, utan det mesta är äldre material

1

. Jag har valt att plocka delar ur olika rapporter, som jag tycker lämpar sig för mitt val av ämne. Kapitlet är indelat i underrubrikerna: Att bli goda medmänniskor, Att säga ja istället för nej och Det viktiga samspelet. På slutet sammanfattar jag kort innehållet.

2.1 Att bli goda medmänniskor

I en artikel i Journal of Early Childhood Teacher Education (2007) av Cheryl Priest, skriver hon:

Several major goals of early childhood professionals are to help children learn to work with others, care for others, verbalize feelings, support friends, show kindness and exhibit other character skills and traits (s. 153. Kursiv i original).

Hon skriver i sin studie att om detta inte finns med i förskola och skola, så påverkar det barnens relationer med varandra, med föräldrarna och med andra vuxna. Hur ska då lärarna kunna uppfylla dessa mål när läroplanen trycker på att barnen ska få så många andra

kunskaper? Priest menar att fokus borde ligga på att lära barnen bli goda medmänniskor. Hon skriver också att man förr trodde att barn inte kunde identifiera sig med andra barn och kunde känna medkänsla i tidig ålder. Medan man numera vet att även mycket små barn kan känna av andras oro och i vilka situationer oroligheter kan uppstå. Därför bör detta vara ett viktigt mål att sträva mot, att man som pedagog tar vara på barnens medkänsla gentemot varandra redan i förskolan och poängterar vikten av det.

Att bestraffa och belöna barn löser inga problem, utan disciplin bör handla om att barnen utvecklas, menar Priest (2007). Som vuxen i barnens närhet bör man fokusera på deras styrkor och inte på deras svagheter. En vuxen som däremot reagerar med ett ogillande på det barnet gör, föder snarare frustration än självkänsla hos barnet. Barn tar efter vuxna i deras beteende, så genom att föregå med gott exempel och visa tålamod och förståelse inför barnen, så är det naturligt för dem att så småningom ta efter detta. Priest menar också att det är vanligt att lärare som arbetar med yngre barn ofta använder sig av beröm, diplom, klistermärken eller liknande, för att motivera barnen till att bete sig på ett särskilt sätt. Om små barn ska utveckla en verklig, inre motivation, så är det nödvändigt att de vuxna uppmuntrar barnen genom att erkänna deras handlingar. Genom att diskutera deras delaktighet i positiva handlingar och den

1 I den engelska forskningen är det också svårt att veta vad de menar med preschool. Ibland får man känslan av att det handlar om barn över sex år, inte barn under sex år som det handlar om i den svenska förskolan.

(13)

betydelsen det kan ha för andra människor, uppmuntrar man dem att fortsätta. Som framtida vuxna i en värld full av mångfald måste barn värdesätta samarbete och skillnader, och detta måste de få öva på under sin skolgång.

2.2 Att säga ja istället för nej

Elisabeth Arnér (2006) har i sin licentiatavhandling gjort en studie på vad pedagoger i förskolan har för förhållningssätt till barns initiativ. Studien är en form av ett

utvecklingsarbete som gick ut på att pedagogerna fick uppgifter som skulle få dem utvecklas i sitt förhållningssätt när det kom till barnens inflytande. Pedagogerna uttryckte att det

förhållningssätt som fanns och de regler som förskolan innefattades av, var sådant som funnits länge och ”gått i arv” (s. 53). Ofta sa pedagogerna också nej istället för ja när barnen frågade om att få göra saker, för att det ansågs som besvärligt. En uppgift till dem blev då att de skulle i möjligaste mån säga ja, låta barnen testa olika saker, och se hur resultatet blev. De upplevde det som att barnen blev mer kreativa och inspirerade att pröva nya saker. Barnen blev mer uthålliga och koncentrerade och visade mer glädje. En anledning till att barnen inte tilläts göra olika saker tycktes bero på stress. Pedagogerna uppgav ofta som skäl att det var brist på tid som gjorde att de höll på många regler, då de förväntade sig extra arbete om barnen tilläts göra det. Arnér menar att pedagogerna missar många viktiga utvecklande situationer för barnen, med att hålla på alla regler. Ibland behöver barnen överskrida de gränser som finns i verksamheten eftersom de ”[…] söker mening och förskolan kan betraktas som en

meningsskapande kontext där barnen är aktivt integrerade med varandra […]” (s. 62).

2.3 Det viktiga samspelet

Ann-Marie Markström (2005) har i sin avhandling studerat två förskolor för att se hur

förskolan som institution kan se ut. Även hon skriver att regler och rutiner utgör en del av

förskolans karaktär, men att samspelet mellan barnen och pedagogerna gör verksamheten. På

båda förskolorna finns aktivteter och rutiner som återkommer varje dag, samlingen är ett

sådant exempel. Samlingen ses som ett lärotillfälle för olika saker, men också som ett sätt att

skapa ordning. Enligt personalen på förskolorna ska barnen i samlingen lära sig att sitta stilla

och samtidigt vara tysta, göra saker tillsammans med de andra och träna sig i att prata inför

gruppen. Men denna rutin ser ändå lite olika ut på de båda förskolorna. På den ena förskolan

pågår samlingen ganska länge, den är mer styrd och ”innehåller återkommande pedagogiska

moment som är starkt rutiniserade” (s. 76). På den andra förskolan är samlingen inte lika

rutinstyrd, utan innehåller olika aktivteter varje dag och pågår under en kortare stund.

(14)

Markström skriver att det händer på båda förskolorna att barnen inte klarar av att sitta stilla på sina plaster, de lyssnar inte på personalen utan pratar med varandra och gör helt andra saker än vad som var tänkt. Det händer också ibland att vissa barn vägrar göra det de blir tillsagda.

Då avbryts rutinen, antingen genom att personalen försöker återskapa en viss ordning igen eller så avbryts samlingen helt. Ibland händer det också att enskilda barn tas från gruppen och får vara för sig själva i ett angränsande rum. Det händer också att hela gruppen ”straffas” när något barn stör ordningen, det kan vara t.ex. genom att de avbryts i lek eller att de får

tillrättavisningar inför hela gruppen.

Markströms (2005) studie visar på att kontakten barnen har med personalen främst handlar om att de får instruktioner om hur något går till, att de får hjälp och att de får uppmuntran eller tillrättavisningar. Endast korta stunder kan något barn sitta ensamt med någon personal och bara prata. Ofta rör sig barnen mellan de olika rummen som finns och testar olika

aktivteter. När konflikter uppstår barnen emellan och något barn ber en vuxen om hjälp får de ibland till svar att de får försöka lösa problemen själva. Personalen tycker att barnen behöver lära sig det. Markström menar att det finns en motsägelse i detta, då personalen ganska ofta ingriper i konflikter ändå.

Vissa barn tycks ganska osäkra på vad de får göra och vad de inte får göra. En del barn frågar ofta om lov, även fast personalen sagt att de inte behöver. ”Detta kan tolkas som att barnen är osäkra på vad som gäller, men också som ett uttryck för att barnen anser sig behöva personalens tillåtelse för sitt handlande” (Markström 2005 s. 84).

Personalen anser att barnen måste lära sig bli en del av kollektivet på förskolan, de måste

veta vilka normer och regler som gäller. En förälder uttrycker också vikten av att barnen lär

sig de grundläggande regler som finns i samhället och att förskolan är en bra plats att lära sig

detta på. Barnen ska förberedas inför det vuxna livet. I en intervju uttrycker en personal att

barns beteende beror på samspelet mellan de vuxna och barnen på förskolan. T.ex. de barn

som anses som bråkiga och inte vill följa de regler som finns eller som hamnar i bråk med

andra barn och vuxna, påverkar resten av barngruppen på ett negativt sätt. Markström menar

att detta synsätt bygger på att barn lär sig och tar efter olika förhållningssätt och beteenden i

samspelet med barn och vuxna. ”I detta sammanhang lyfts förskolan fram som en central

arena för det sociala lärandet” (Markström 2005 s. 153).

(15)

2.5 Sammanfattning

I detta kapitel har jag redogjort för den forskning jag funnit relevant för mitt val av ämne.

Forskningen visar bl.a. på att pedagogerna har ett ansvar att lära barnen i förskolan att bli goda medmänniskor som värnar om andra i sin omgivning och att det är viktigt att reflektera över sitt eget förhållningssätt och fundera över hur det påverkar barnen.

I nästkommande kapitel kommer jag att beskriva mitt val av undersökning och hur denna

har gått till.

(16)

3. Metod

I detta kapitel kommer jag att redogöra för mitt val av undersökning, hur jag gått tillväga när jag valt deltagare och hur undersökningen rent praktiskt gått till, samt beskriva hur

bearbetningen av materialet har gått till.

3.1 Urval

När jag skulle söka efter deltagare till min undersökning valde jag bland de förskolor som finns i min hemkommun. Jag kände till en av förskolorna sedan tidigare och kände till några pedagoger som jobbade där. Jag hade dock ingen nära relation till någon av pedagogerna utan kände bara till dem. Patel och Davidson (2003) skriver om att det kan vara bra att innan undersökningen ha varit på ett studiebesök eller liknande, för att utveckla underlag för undersökningen. Eftersom jag då vagt kände till förskolan och dess personal så tyckte jag det var en bra utgångspunkt. I tidigare undersökningar jag gjort har jag känt mina deltagare ganska väl, deltagarna har varit pedagoger som jag arbetat eller praktiserat med. Denna gång ville jag möta nya pedagoger för att få nya åsikter och tankar.

Jag ringde förskolans ena avdelning och förklarade mitt ärende och syfte med

undersökningen och att den skulle ligga till grund för mitt examensarbete. Enligt Patel och Davidson (2003) är det viktigt att berätta och motivera vilket målet är med undersökningen, så att deltagarna vet vad materialet ska användas till.

Tre av pedagogerna på den förskolan var intresserade av att delta i min undersökning. De fick själva bestämma när de ville och kunde delta och resonerade med mig om jag kunde dessa tider. Den fjärde pedagogen på en annan förskola kom jag i kontakt med via rektorn för mitt rektorsområde.

För att uppfylla mitt syfte och få svar på mina frågeställningar uppskattade jag att fyra deltagare skulle vara lagom för just min undersökning (Kvale 1997).

3.2 Val av metod

Jag valde intervjuer som metod för min undersökning, då mitt syfte var att bidra med ökad kunskap om pedagogers tankar kring barnuppfostran och bemötande av förskolebarn i den dagliga verksamheten. Løkken och Søbstad (1995) skriver att med intervju som

undersökningsmetod kan man få en inblick i en annan människas ”inre verklighet” (s. 94).

När man som intervjuare aktivt lyssnar, skapar det en slags tillit hos den som berättar och man

får kunskap om den människan. Genom att jag ville ha deltagarnas egna tankar och åsikter, så

(17)

ansåg jag att intervjun var den undersökningsmetod som gjorde sig bäst lämpad för mitt ämne.

Løkken och Søbstad (1995) menar också att en intervju kan ge ett annat djup än en observation kan göra. Man kan ställa frågor om tider som varit och få en bakgrund till det hela.

Jag valde att inte ha färdiga frågor under mina intervjuer, utan frågeområden. Den så kallade

”halvstrukturerade typen av intervju” (Kvale 1997 s. 121). Kvale skriver att det är viktigt att den som blir intervjuad känner sig motiverad att dela med sig av sina upplevelser till den som intervjuar. Frågorna bör vara enkla och lätta att förstå, så att de stimulerar till ett samspel. När jag tidigare har gjort intervjuer har jag haft färdiga frågor med mig vid intervju

tillfällena. Det har fungerat bra, men denna gång ville jag pröva att använda mig av frågeområden istället, för att få erfara hur det var.

3.3 Genomförande

Jag valde att göra individuella intervjuer, för att pedagogerna skulle få utrymme att dela med sig av sina personliga tankar och åsikter, utan någon påverkan från någon annan. Jag valde att inte i förväg visa mina frågeområden, det deltagarna visste var att frågorna skulle handla om barnuppfostran och syn på barn. Om jag hade delgett dem mina frågeområden före intervjun, så är det möjligt att jag fått likartade svar på mina frågor, eftersom tre av fyra deltagare arbetar på samma förskola och då kunde ha diskuterat ihop sig innan intervjuerna.

Vid varje intervjutillfälle la jag fram ett papper med mina frågeområden på, för att pedagogerna skulle få en känsla av vad intervjun skulle handla om (se bilaga 1). Dessa frågeområden var:

 Egna erfarenheter av uppfostran från barndomen…

 Din egen roll som pedagog när det gäller fostran…

 Regler? Bestraffning/belöning?

 Gemensamt arbetssätt?

 Konsekvenser av bemötande…

 Förändringar i synsätt?

Jag började med att fråga de intervjuade om deras egna erfarenheter av uppfostran, under uppväxten, i skolan och i hemmet. Vid varje nytt frågeområde utvecklade jag det genom att berätta och ställa fler frågor. Frågeområdena kom inte i någon särskild ordning, utan

pedagogerna styrde det lite genom att berätta om egna erfarenheter. Beroende på vad de

berättade spann jag vidare på något av mina frågeområden.

(18)

Vid varje intervjutillfälle informerade jag pedagogerna om syftet med min undersökning och hur den var upplagd, samt att de skulle ges fingerade namn i mitt arbete. Kvale (1997) skriver om att de intervjuade ska veta att deras namn och ”andra identifierande drag”, förändras för att skydda deras privatliv (s. 109).

Jag spelade in samtalen med pedagogerna, genom att använda en Mp3 spelare och mobiltelefon. Tidigare när jag använt mig av intervju som undersökningsmetod i mindre arbeten, har jag endast fört anteckningar. Detta gör att det är svårt att hinna anteckna allt och nyanserna, d.v.s. tonfall, pauser och liknande, i språket försvinner (Kvale 1997). Man

antecknar det man tycker är viktigast och följdfrågor glöms ofta bort för man är fullt

koncentrerad på att skriva ned det sagda. När ljudupptagning används kan den som intervjuar koncentrera sig på att ställa bra frågor och lyssna aktivt, samtidigt som den har ögonkontakt med den intervjuade (Løkken & Søbstad 1995).

På mina två första intervjuer använde jag både Mp3 och mobiltelefon för att vara säker på att tekniken fungerade. På de två sista använde jag enbart mobiltelefonens

inspelningsfunktion, då denna gav ett tydligt resultat. Jag informerade de intervjuade om att våra samtal skulle raderas direkt efter att jag skrivit av dem.

Jag hade avsatt cirka en timme med varje pedagog. Eftersom jag inte hade färdiga frågor, så var det svårt att uppskatta vilken tidsram som behövdes för våra samtal, vilket jag också berättade för de intervjuade. Men som längst en timme var min tanke, så att det skulle finnas utrymme för diskussion. Intervjuerna tog cirka 35-45 minuter per pedagog.

3.4 Bearbetning av material

När jag hade genomfört alla intervjuerna transkriberade jag dem. Jag försökte skriva ner allt ordagrant på dator, vissa delar utelämnade jag dock, antingen på grund av den intervjuades begäran eller för att vi glidit ifrån ämnet och det inte var relevant för mitt arbete. Därefter raderades intervjuerna (Kvale 1997). När jag hade skrivit ner alla intervjuer läste jag noga igenom hela textinnehållet för att kunna få ett grepp om vad som kändes intressant och relevant att använda i mitt arbete, i relation till mitt syfte och mina frågeställningar.

Jag lade upp alla texter framför mig och använde mig av olika överstrykningspennor för att markera intressanta likheter och skillnader. Därefter gick jag djupare in på varje stycke jag markerat och tittade efter vad som skulle passa att lägga under samma avsnitt/rubrik i

resultatet. T.ex. om flera pedagoger pratade om bestraffning så använde jag gul penna för att

markera att dessa skulle vara i samma avsnitt i resultatet. Därefter döpte jag dessa avsnitt till

tillfälliga rubriker som t.ex. ”Bestraffning”, ”Barndomen” o.s.v. För att strukturera och kunna

(19)

få en överblick. Efter det började jag att sammanställa mitt textmaterial i resultatavsnittet. Jag började med att sammanställa pedagogernas tankar om egna erfarenheter från barndomen, eftersom jag tyckte det passade bra som en introduktion för läsaren om vilka mina

intervjupersoner var.

När jag hade skrivit ner hela resultatet så justerade jag rubrikerna något. De rubriker jag använder mig av är resultatet av mina reflektioner av texten, det som jag tycker bäst speglar innehållet.

Jag har i mitt resultat valt att lyfta in citat i texten, för att förstärka vad de intervjuade berättar men också för att göra texten mer läsvänlig (Kvale 1997). De citat jag valt att

använda vill jag ha med för att verkligen kunna återge den intervjuades tanke eller åsikt, då en

omskrivning inte skulle vara möjlig. Jag skriver resultatet i tredje person, som en berättelse,

för att göra texten läsvänlig och tydlig.

(20)

4. Resultat

I detta kapitel redovisar jag resultatet av min undersökning. Jag har valt att dela in kapitlet i underrubriker som belyser vad jag och de intervjuade samtalade om (Kvale 1997).

Underrubrikerna är: Egna erfarenheter av uppfostran från barndomen, Synen på den egna yrkesrollen när det gäller fostran, Vikten av att ha rutiner, Bestraffning och belöning,

Gemensamt arbetssätt, Förändringar i synsätt och Trygga barn. I slutet sammanfattar jag kort innehållet.

För att visa att de intervjuade tar en paus i sitt talande så använder jag mig av tre punkter: … och för att visa att jag utelämnat text använder jag hakparentes: […] (Strömquist 2006)..

4.1 Egna erfarenheter av uppfostran från barndomen

Andrea som var barn under 80-talet, börjar berätta hur hon upplever att barn idag har mindre respekt för lärarna än de hade förr. Eftersom hon själv har arbetat i skolan, så jämför hon det med hur det var när hon gick i skolan för kanske bara femton år sedan. Hon berättar att när rektorn kom in i klassrummet så skulle alla barnen ställa sig bredvid bänkarna och säga ”god morgon”. Medan barn idag säger vad som helst till både lärarna och rektorerna. Hon upplever det som att många barn inte har respekt för vuxna över huvud taget. När hon själv var barn så hade man enorm respekt för vuxna och äldre personer, man sa inte vad som helst till dem, för de var äldre.

Kristina berättar om sin skoltid på 60-talet som väldigt lekfull. Hon och hennes

skolkamrater lekte och busade jämt. Men hon säger också att det självklart var fröken som bestämde och det visste man. När de blev lite äldre och gick i kanske 5-6:an, så berättar hon att det kunde hända att de som busade mest fick lämna klassrummet och sätta sig på en bänk utanför en stund.

Annika som också gick i skolan på 60-talet tycker det är svårt att komma ihåg specifika saker från skoltiden som har med uppfostran att göra. Hon berättar att hon i alla fall inte upplever det som att den tiden var så sträng, utan att det var en bra tid. I jämförelse med idag så tycker hon att barnen får vara med så mycket mer, förr skulle de vara mer i bakgrunden.

Stina som växte upp under 70-talet berättar att i deras skola hade de ingen skamvrå, men att man blev utskickad i korridoren om man hade gjort något. Det värsta hon visste var om lärarna gick på en inför hela klassen. Hon säger så här:

Det kan jag nog känna… det har jag med mig i mitt eget att jag skulle aldrig… när jag

varit i skolan och jobbat, så skulle jag aldrig ha ställt mig inför hela den klassen om det

(21)

var någon elev som hade gjort något. Aldrig i världen! För det vet jag själv hur hemskt det var…

Stina berättar vidare om hur hennes föräldrar uppfostrade henne, genom ”frihet under ansvar”.

Hon berättar att regler fanns så klart, men att hon fick ta mycket ansvar och ta konsekvenserna för hur hon handlade. Jag frågade om detta sätt att se på uppfostran var vanligt i andra

familjer också på den tiden. Stina säger att hon inte tror att det var så vanligt. Även om hon hade äldre föräldrar än många andra hade, så var hon inte så strängt hållen som man kanske skulle kunna tro.

4.2 Synen på den egna yrkesrollen när det gäller fostran

När jag och Annika kommer in på frågeområdet om hur hon tänker kring sin egen roll när det kommer till att fostra barnen på förskolan, så säger hon att hon egentligen inte tänker att det ansvaret ska ligga hos pedagogerna. Men att det gör det i alla fall på ett vis. Hon upplever att många föräldrar är väldigt osäkra på vad som är rätt och fel för deras barn och att de inte riktigt kan bestämma sig. Hon tar som ett exempel vid en matsituation där föräldrarna kanske bestämmer att barnet ska sitta stilla medan de äter, men klarar inte att genomföra det då barnet protesterar. Jag frågar Annika om föräldrar ofta frågar personalen på förskolan om råd när det gäller sina barn. Hon tycker att det händer oftare nu än det gjorde förr, att föräldrarna lämnar över mer och mer åt personalen. Vi pratar om vad den här osäkerheten kan bero på, men Annika vet inte riktigt.

Även Stina upplever det som att förskolan mer och mer tar över fostrandet av barnen, vilket hon tycker är fel. Hon säger att förskolan ska vara ett komplement till hemmet, men att det nästan blivit tvärtom då många barn vistas på förskolan större delen av dagen. Så hennes roll som pedagog har blivit än viktigare säger hon. Jag frågar henne vad hon tycker är det

viktigaste i sitt arbete med barnen. Stina svarar då direkt att det hon anser vara det viktigaste

är att utveckla barnen till att bli empatiska: ”Det är en stor del för mig. Har du empati då får

du så mycket mer… du får liksom med hela den sociala biten”. Jag frågar henne hur hon tror

att man får empatiska barn. Hon säger att självklart måste man själv vara empatisk, men för

att visa barn mer konkret så kan man använda sig av forumteater med dockor. Hon berättar

om ett tema hon en gång varit med på, där temat var just empati. De spelade då mycket teater,

för att barnen skulle få sätta sig in i andras känslor. De använde sig också mycket av djur, då

hon har märkt att barn, människor över huvud taget, har lättare att sätta sig in i hur djur

känner.

(22)

”Det är lite svårt… för en del föräldrar har ju ett helt annat förhållningssätt än vad vi har”, säger Andrea. Hon tar som ett exempel att om någon förälder tror på fri uppfostran och vill uppfostra sitt barn därefter, så är väl det okej. Men i verksamheten måste personalen ha ett förhållningssätt som de står för och tror på och fri uppfostran fungerar då kanske inte.

Kristina säger också att det ibland kan vara ett dilemma om vad barnen får och inte får göra i hemmet och på förskolan. Det är klart att det finns olika regler, men ibland kan detta vara svårt att förklara för barnen, menar hon. Hon nämner också värdegrunden och säger att hon tror att man som pedagog formas från sina egna upplevelser och barndom och handlar därefter.

4.3 Vikten av att ha rutiner

När jag och Andrea kommer in på att prata om regler och rutiner på förskolan så säger hon att barnen på förskolan måste ha fasta regler. Både för att dagen ska fungera, men också för att barnen ska växa upp och förstå de regler som man har i en grupp och hur man är mot

varandra. Andrea tar som exempel att de har sångsamling varje dag på hennes avdelning, det är en rutin som alla barn vet om och är trygga med. Hon säger:

Sådana saker som man gör varje dag… själv blir man ju trött i huvudet på sig själv för att man gör samma saker varje dag, men barnen älskar det. De vill göra samma saker varje dag för att det är en trygghet. Det är till nytta för både oss och för barnen och för deras framtid också, för att de lär sig hur man ska bete sig mot varandra. Så det tror jag är viktigt.

Kristina säger också att barnen mår bra av att det finns ramar och rutiner. Men hon säger att det ska vara i en lagom dos, så att det inte går till överdrift. Hon pratar också om att rutiner är viktiga i arbetslaget för att dagen ska flyta, så att alla vet vad de ska göra.

Även Annika poängterar vikten av att ha rutiner på förskolan. Hon nämner att de haft barn som inte kunnat språket och att de till en början varit oroliga i barngruppen. Men med hjälp av bilder som visar hur ordningen ser ut på förmiddagen har de blivit lugnare och tryggare.

Hennes uppfattning är att barnen mår bra när det finns rutiner.

Likaså Stina säger att rutiner ger trygga barn. Men när det kommer till regler så säger hon:

”Sen regler är bra, men man ska inte ha regler för reglernas skull, utan man ska ju ha regler så

att man kan följa dem”. Det måste finnas en anledning till att man har dem, de ska inte finnas

bara för att de alltid har funnits, menar Stina.

(23)

4.4 Bestraffning och belöning

Ett av mina frågeområden var bestraffning/belöning och jag tog som exempel de amerikanska nanny- programmen som visats på teve, där det ofta finns skamvrå och guldstjärnor. Jag och Kristina pratar om detta och hon säger att hon inte riktigt vet vad hon tycker. Hon säger att det kanske i skolan skulle behöva bli lite mer strängt, då hon upplever att barnen mer och mer få ta över. Hon säger:

Det måste ju ändå vara lärarna som… det är ju de som är vuxna. De är ju liksom tvungna att få vara bestämda. Jag menar… barnen idag är ju tuffa och vet och kan mycket, mot det var förr då.

Men i förskolan tycker hon inte att det blivit så. Jag frågar henne vad hon tror det gör med ett barn att bli utplockat från den övriga barngruppen, om det finns någon fara med det. Hon funderar och säger att hon inte riktigt vet, men tror inte att det gör det. Så länge det bara händer någon enstaka gång, så tror hon att det förhoppningsvis gör att det barnet tänker till kring det som han/hon gjort. Men om ett barn hela tiden stör de andra och förstör för dem, så får man gå vidare på andra sätt och fundera på varför det barnet gör så. Jag frågar Kristina vad hon tycker om belöning. Hon säger att det kan bero på vad det gäller. En guldstjärna skulle väl vara en möjlighet, men inte någon sak, säger hon. Hon säger också att detta kanske skulle passa i ett hem, men att det inte skulle fungera på förskolan. Hon skrattar och tillägger att de någon gång på förskolan har sagt till barnen att städa ihop snabbt så får de ett kex. Men att det är ju en kul grej och de får ju bara en liten sak.

Annika ställer sig tvekande till det här med att barnen skulle sitta i någon skamvrå. Hon skulle själv ha svårt att sätta ett barn på en plats och tvinga honom/henne sitta still där. Hon tror att det kan fungera, men att barnen skulle må dåligt av det. När det gäller belöning säger hon:

Att man får lite uppskattning när man gör något som är bra, men lite lagom kanske. […]

det blir ju väldigt jobbigt för dem som inte orkar få till några… men de är ju olika alla barnen och… det skapar nog… mer orättvisa kanske. Och klyftor mellan de som är ordentliga och duktiga och de som är… har det svårt på något vis… de får det nog ännu svårare. Ja det känns så. Nej man tycker att man kan visa det på något annat vis kanske.

Andrea tycker att man ibland måste ta ett barn från gruppen för att det barnet kanske

behöver det. Men då ska det inte handla om att barnet inte kunde sitta still utan hade gjort

något som inte var accepterat, som att slå något annat barn t.ex. Men hon säger att man inte

bara kan säga att det barnet ska gå ut och så följer man inte upp det, utan man måste prata

med barnet om vad som hände och varför. Andrea tror egentligen att en belöning nog är att

(24)

barnen får uppmärksamhet och att de får höra snälla saker. Guldstjärnor tror hon skulle fungera som en morot för de som har lätt för sig, men inte för de som har det svårt i skolan.

Hon tycker att det är en avvägning man som lärare får göra. Kanske skulle detta passa i en grupp, men inte i en annan.

Stina säger igen att hon inte tycker det är rätt att plocka ut ett barn från den övriga barngruppen. Hon säger att en risk är att detta barn fortsätter att bli utpekat och inte kan få bort den stämpeln senare. Hon tror inte heller på belöningar i form av guldstjärnor eller liknande. Ett barn som är van att få belöningar och sen ställs inför något som är svårt och inte får belöning kommer att få det fruktansvärt, säger Stina. Hon tror inte att detta är någon lösning, hon skrattar och säger att hon är den ”pratande pedagogen”. Vid någon konflikt barnen emellan är det viktigt att ta det direkt och prata med dem om det. Hon tror heller inte på det här med att barnen ska tvingas säga förlåt till varandra. Det är så enkelt att såra någon och sedan säga förlåt utan att mena det. ”Då tror de att det är helt okej att göra det, bara man säger det här ordet som inte är… är någonting värt då”. Hon berättar att när hon arbetat med större barn så har de fått ”göra förlåt” istället, genom att göra något för det barnet. Göra så att det barnet ska bli glatt igen.

4.5 Gemensamt arbetssätt

Andrea pratar om att det är viktigt att man i arbetslaget har pratat ihop sig vad gäller förhållningssätt. Hon säger att man inte kan diskutera allt i förväg, utan när något kommer upp så får man ta en diskussion om det. ”Hur ska vi förhålla oss till det här?” Man bör prata ihop sig om hur man beter sig mot varandra och om hur barnen ska bete sig mot varandra. Jag frågar Andrea om de i hennes arbetslag har något gemensamt arbetssätt. Hon nämner då den lokala arbetsplanen som finns, där det t.ex. står att man ska se positiva saker hos barnen och ha ett gott samarbete med föräldrarna. Men något direkt arbetssätt har de inte direkt, säger hon. Det är sådant som personalen diskuterar allt eftersom och det formas med tiden. Andrea tycker dock att det skulle finnas mycket mer tid till sådana diskussioner.

Kristina berättar att de i hennes arbetslag har kommit överens om vissa regler som de diskuterat fram. Hon tycker det är viktigt så att inte alla gör och säger olika till barnen, utan att man är någorlunda lika. Ofta när det kommer till konflikter tycker hon själv att det är svårt.

Ibland ser man inte hur konflikten började och det blir svårt att lösa den. Hon säger att det ofta

är det sunda förnuftet som styr över hur man gör. Naturligtvis får barnen inte slå varandra, det

är alla överens om. Men att i andra situationer är det sunt förnuft som avgör, säger Kristina.

(25)

Stina säger att hon tycker det är viktigt att arbetslaget har en gemensam grundsyn.

Personalen borde få prata ihop sig mer. Hon tycker även det är viktigt att hela arbetslaget gör saker tillsammans utanför arbetet någon gång, för att få prata och lära känna varandra.

Annika nämner att de i arbetslaget har en likabehandlingsplan som de utarbetat tillsammans.

Hon berättar att de t.ex. har pratat om hur de ska förhålla sig till barnen vid matsituationer, om barnen inte vill äta upp o.s.v. Då har de kommit överens om att de inte ska tvinga någon att smaka utan bara uppmuntra dem att testa nya saker. Det är viktigt att man är så lika som möjligt vid sådana situationer, säger Annika.

4.6 Förändringar i synsätt

Stina berättar att hon arbetat med barn i 16 år, både i skola, fritids och på förskolan. Hon tycker själv att hon förändrats mycket under dessa år. Hon nämner att i början när hon arbetade, så hade man samling i förskolan varje dag vid samma tid. Stina skrattar och säger:

Man skulle sitta i samlingar i början, med almanacka, väder. Alla barn skulle sitta och lyssna på det här oavsett om de tyckte det var roligt eller inte, så skulle de veta att idag har Signe namnsdag.

Hon tycker att det har förändrats och blivit till det bättre. Anledningarna till att hon förändrats tror hon är att hon blivit äldre och fått mer erfarenhet och att hon arbetat på olika arbetsplatser och sett nya saker. Hon säger också att man tar intryck från allt, när man läser tidningar, går på föreläsningar, pratar med andra pedagoger.

Annika började arbeta med barn för 22 år sedan och blev då dagbarnvårdare. När hon tänker tillbaka så skulle hon vilja göra så mycket mer än hon gjorde då. Men man gjorde så gott man kunde, säger hon. Hon tycker nog att hon var strängare förr men att hon har förändrats mycket med tiden. De förändringarna tror hon beror på att hon har mognat och fått mer erfarenhet och fått egna barn. Hon säger också att man i början mer följde andras mallar och inte riktigt vågade sticka ut, medan man med tiden har mognat och vågar stå för sin sak. Annika nämner också att hon upplever att dagens unga som utbildat sig och kommer ut i arbetslivet törs mer än man gjorde förr. Hon tror att det kan bero på att de just utbildat sig och kan mycket, men att det också är mer tillåtet idag att synas mer.

Kristina gick sin förskollärarutbildning för 27 år sedan och har sedan dess arbetat i förskolan, med undantag för några korta vikariat i förskoleklass. Hon berättar att hon

upplevde det som att hon kunde allt när hon var nyutbildad, men upptäckte snart att det kunde

hon inte på långa vägar. Hon säger att man lär sig mycket nytt och att hon tycker det är både

(26)

roligt och nyttigt. Fortbildning är något som är väldigt viktigt, men Kristina säger att det fick man mycket mer av förr. Idag är ekonomin för dålig. En sak som hon tycker är väldigt utvecklande är att byta arbetsplats någon gång.

Andrea började arbeta med barn för cirka 9 år sedan och har utbildat sig under denna tid.

Hon säger att hon alltid har trott på att barn behöver fasta regler, eftersom hon själv under sin uppväxt haft det så och mått bra av det. Så det känner hon inte har förändrats nämnvärt, men att hon blivit mer trygg i sig själv med tiden och vågar testa nya saker och tro att det fungerar.

4.7 Trygga barn

Jag frågar Annika hur hon tror att man får barnen på förskolan trygga och självständiga. Det viktigaste tror hon är att man håller så gott det går på de rutiner och regler som finns och att man som pedagog är glad mot barnen. Även om man inte känner sig på så bra humör så är det ändå viktigt att vara glad mot dem. Hon säger att det är jätteviktigt att tänka på, för går man runt och är småsur mot barnen, så får man det ännu värre. Man måste tänka på att vara positiv hela tiden. Hon avslutar med att säga att hon hoppas på att barngrupperna kommer att bli mindre i framtiden, så att alla barn får lika mycket uppmärksamhet. När barngrupperna är allt för stora tappar man på något sätt de barn som är fogliga och som inte märks så mycket. När det är mycket att tänka på så får de barnen klara sig mycket själva, menar Annika.

Även Stina tycker att rutinerna är en viktig del för att få barnen på förskolan trygga. Men också att man som pedagog är tillsammans med barnen och hela tiden finns för dem. Det är viktigt att sitta ner med dem på golvet och leka och prata med dem. En annan viktig del tycker Stina är att man har en bra relation till barnens föräldrar, så att man verkligen lär känna dem och barnen. För att barnen ska bli självständiga så tycker hon att de måste få testa saker själva, som att klä sig t.ex. Det måste få ta sin tid och att man måste få tillåtelse att misslyckas. För den dagen man verkligen fixar det, då är det en stor lycka. Stina ser det som att pedagogerna på förskolan förbereder barnen för det verkliga livet och om man ser det så, så förstår man hur viktig man är. ”En kugge i deras hjul” säger Stina. Hon fortsätter: ”Det är ett stort ansvar man har! Föräldrar som lämnar bort det bästa de har…”

Andrea menar att reglerna är viktiga, så att barnen vet vad som gäller och inte behöver gå

och fundera. Hon säger också att barnen behöver feedback på allt de gör, att man berättar för

dem att de gjort något bra eller snällt. Barnen måste kunna lita på de vuxna i deras närhet, lita

på att det är dem som tar de stora besluten. Jag frågar Andrea vad hon tycker är det viktigaste

som hon hoppas barnen har med sig från förskolan. Hon säger:

(27)

Rent spontant säger jag ju respekt. Respekt för varandra och ja… för andra människor.

För respekterar man vad andra människor tycker och tänker och gör, då kan man liksom fortsätta att gå vidare och diskutera. Men ”kör man huvudet i väggen” och säger att

”nej… jag vill inte”, då har man svårt att gå vidare med någonting egentligen. Jag menar… har de inte respekt för andra människor, då kvittar det om de kan räkna eller om de kan… alltså den kunskapen är totalt värdelös om du inte kan… visa respekt.

Man måste vara en förebild och visa respekt för barnen och för varandra i personalen, ömsesidig respekt. Att kunna lyssna på varandra och kunna diskutera saker, tycker Andrea är viktigt.

4.8 Sammanfattning av resultat

När jag och de intervjuade samtalade om hur de upplevt sin barndom när det gäller fostran, pratar de om liknande saker. De pratar om att man som liten visste vad som gällde och vem som bestämde. Man hade stor respekt för de vuxna. Vilket de upplever vara en skillnad idag.

Barnen törs mer och de syns mer. Ibland hände det till och med att man blev utvisad från klassrummet eller utpekad inför sina klasskamrater.

Alla pedagogerna uttrycker en viss tvekan inför fostran i förskolan. De tycker att det är svårt att säga vad som är deras ansvar och vad som är föräldrarnas. Då barnen vistas allt mer på förskolan läggs ansvaret mer och mer över på personalen, vilket några tycker är fel. Det borde vara föräldrarnas ansvar. En pedagog upplever att osäkerheten i föräldraskapet har ökat, då fler föräldrar frågar personalen om råd när det gäller deras barn.

Alla pedagogerna anser att regler och då främst rutiner är viktiga i förskolan. Rutiner ger trygga barn är deras uppfattningar. En pedagog nämner att regler är viktiga för att barnen ska förstå de regler som finns när man tillhör en grupp, hur man ska bete sig mot varandra. Några pedagoger säger också att det måste vara regler som går att följa och de ska inte finnas bara för att de alltid har varit så.

Flera av pedagogerna uttrycker en viss tvekan till bestraffningar och belöningar. Några tycker att man ibland måste ta ett barn ur gruppen för att han/hon behöver det och kan förstå att det agerat fel. Men att man följer upp och pratar med barnet om det som hänt. En pedagog tror att en fara med detta är att det barnet blir den som alltid blir utplockat från gruppen och får en stämpel på sig som sedan är svår att få bort. Denne pedagog tror heller inte på

belöningar, då hon tror det skapar en vana hos barnen och när han/hon senare misslyckas och inte får någon belöning, får han/hon det svårt. Några andra pedagoger tror att belöningar i lagom dos skulle vara okej, samtidigt som en säger att uppmärksamhet och snälla

kommentarer räcker som belöning.

(28)

Alla pedagogerna anser att det är viktigt att arbetslaget har ett någorlunda gemensamt förhållningssätt till barnen. Men att mer tid behövs för personalen att diskutera sådana saker.

Alla pedagogerna upplever att de förändrats under sitt yrkesverksamma liv, vissa mer än andra. En pedagog tycker sig inte ha förändrats nämnvärt, förutom att hon känner sig mer säker på sig själv. Med tiden får man erfarenhet och blir äldre och med det förändras man, menar pedagogerna. Att man förändrats beror också på att man fått egna barn, fortbildning, sett nya arbetsplatser och mött andra pedagoger.

Rutinerna är viktiga för att få barnen trygga på förskolan, tycker pedagogerna. Genom att

vara tillsammans med barnen mycket, prata med dem och vara glad mot dem, så blir de

trygga. En pedagog säger att man måste vara en god förebild för barnen, respektera varandra

och dem, så lär man dem respekt. De måste kunna lita på att man som vuxen finns där och

fattar de stora besluten.

(29)

5. Resultatdiskussion

I detta avslutande kapitel kommer jag att göra en kritisk granskning av mitt val av metod, ge förslag på vidare studier samt jämföra mitt resultat med den litteratur jag använt mig av.

5.1 Metoddiskussion

Att skriva sitt examensarbete och göra undersökningar på hösten är inte helt enkelt. När jag sökte deltagare till mina intervjuer hade den förskolan jag kontaktade väldigt stressigt p.g.a.

många inskolningar och det blev svårt att få fyra stycken pedagoger att ställa upp. Men med lite råd och hjälp från rektorn för det rektorsområdet, fick jag till slut tag på fyra stycken som var intresserade av att delta i min undersökning.

Jag tyckte att intervjuerna kändes bra och att det var en god stämning mellan mig och de intervjuade. Men jag upplevde det som att stämningen blev lite mer avslappnad med de pedagoger jag kände till sedan tidigare, jämfört med dem jag inte kände. Intervjuerna blev lite mer öppna och det kändes mer som att sitta i ett vardagligt samtal med någon. Vilket dock resulterade i att det var lättare att komma bort från ämnet. En annan anledning till att det ibland var svårt att fokusera på ämnet, var kanske frågeområdenas utformning. Om jag hade haft färdiga frågor hade det kanske varit lättare att fokusera. Men å andra sidan blev samtalen jag hade med pedagogerna ganska olika och därför också intressanta. Jag fick mycket material att använda mig av i mitt arbete och tycker att formen av undersökningen, kvalitativa

intervjuer, lämpade sig bra för mitt syfte.

5.2 Reflektion av resultat

Här nedan reflekterar och jämför jag mitt resultat med den forskning och litteratur jag använt i mitt arbete. Avsnittet delar jag in i underrubrikerna: Förskolan som komplement, Regler och rutiner, ”Bekvämlighetsfostran” och Förhållningssättets betydelse.

5.2.1 Förskolan som komplement

Under intervjuerna uttryckte alla pedagogerna en viss tvekan och osäkerhet inför fostrandet av barnen på förskolan, vad som egentligen är deras uppgift och vad som ligger hos föräldrarna.

Denna tvekan kan möjligen bero på att de ser olika på vad fostran är. Jag tyckte det var

intressant att få veta vad begreppet symboliserade för var och en av dem och att de fick utgå

från sin egen bild.

(30)

Två av pedagogerna tänker att huvudansvaret ska ligga hos föräldrarna, men att det i verkligheten inte riktigt är så, eftersom barnen spenderar så mycket tid av sin dag på just förskolan. Även de två andra pedagogerna säger att det ibland kan uppstå problem, som när föräldrar och personal har olika syn på saker. Om man i arbetslaget har olika syn kan det också skapa osäkerhet hos barnen. Pedagogerna säger att det är viktigt att man i personalen har en gemensam grundsyn, så att man ser någorlunda lika på saker och ting. Markström (2005) skriver att vissa barn som förekom i hennes studie var osäkra på vad de fick och inte fick göra. Kanske berodde denna osäkerhet på att personalen inte hade ett gemensamt förhållningssätt.

Stina ser det som att de på förskolan förbereder barnen inför det verkliga livet och att det viktigaste i hennes uppdrag är att utveckla empatiska barn, som kan sätta sig in i hur andra människor känner. Priest (2007) anser också att medkänsla är en viktig del i att utveckla barnen till att bli goda medmänniskor. I Markströms (2005) undersökning säger en förälder att barnen måste lära sig de regler som ett samhälle har och att förskolan är en bra plats att lära sig detta på. En pedagog berättar också att föräldrar ofta frågar personalen om råd när det kommer till deras barn. Detta tycker jag vittnar om att man har ganska höga förväntningar på förskolan som institution. Kanske beror pedagogernas och föräldrarnas osäkerhet också på att det inte står skrivet någonstans hur mycket ansvar som ska ligga i förskolan och i hemmen. På 1950-talet när Daghem och förskolor (1951) kom, skrev man att förskolorna skulle vara ett stöd i föräldrarnas arbete med att fostra barnen. I dagens läroplan (Lpfö 98) står det att

förskolan ska vara ett komplement. Gränserna är ganska otydliga, kanske behövs det tydligare riktlinjer för detta. När ett barn spenderar mesta delen av sin vakna tid på förskolan, faller det sig kanske naturligt att mer ansvar läggs där. Vad som ska ingå i fostran känns svårt att utvisa, begreppet känns stort och svårt att reda ut. Jag ser det som att vårt förhållningssätt och

bemötande ständigt påverkar barnen och då fostrar dem under deras tid på förskolan.

5.2.2 Regler och rutiner

Alla pedagogerna framhåller vikten av att ha rutiner och regler på förskolan, då framförallt rutiner. De menar att barnen blir trygga av att veta vad som händer under dagen. När

Markström (2005) gjorde sina studier såg även hon att förskolan som institution karaktäriseras

av rutiner, ofta för att skapa ordning. Jag tycker mig märke en viss osäkerhet hos pedagogerna

när det gäller att veta vart gränsen går, för hur mycket som ska var regel och hur mycket som

ska vara rutin. Kristina säger att rutiner är viktiga, men i lagom dos. Andrea säger att barnen

måste ha fasta regler, både för att det gör dem trygga men också för att de ska lära sig vilka

(31)

regler som gäller i en grupp. Kanske beror de olika svaren på att vi alla tolkar begreppet regel på olika sätt. Jag tolkar det som att Kristina menar att dagen inte får bli alldeles för styrd, allt kan inte bli till en rutin. Medan Andrea ser regler som något av ett förhållningssätt. Hur barnen ska växa upp och veta hur man ska förhålla sig till andra. Stina som är inne på Kristinas spår säger att regler är bra, men att de måste ha ett syfte och kunna följas. De ska inte finnas för att det alltid har varit så. Arnér (2006) skriver också om att de pedagoger som deltog i hennes undersökning uttryckte att regler och förhållningssätt ofta går i arv. Ofta finns de av bekvämlighetsskäl. Man har kanske en föreställning om att det ska bli besvärligt att ändra på dem och bli mer tillåtande. Arnér menar att barnen missar mycket i sin utveckling när de inte får tillåtelse att överskrida gränserna ibland.

Utifrån det pedagogerna berättar kan man dra slutsatsen att det måste finnas vissa rutiner och regler på en förskola, för att dagen ska fungera och för att barnen mår bra av att veta vad som ska hända. Men ibland kan jag få känslan av att vissa rutiner och regler inte uppfyller ett syfte. Kanske finns de för att de passade en annan barngrupp, alltså att de går i arv, utan vidare reflektioner. Man måste fundera över om reglerna och rutinerna har en anledning, om det ger barnen något, om det på något sätt främjar deras utveckling.

5.2.3 ”Bekvämlighetsfostran”

Söderberg (2005) och Priest (2007) skriver båda att bestraffning inte löser några problem.

Barnet kanske fogar sig, men det beror inte på att han/hon förstått konsekvensen av sitt handlande, utan för att barnet känner skuld eller skam. I Markströms (2005) undersökning visade det sig att barn ibland blev tagna från den övriga barngruppen när de hade stört

ordningen på något sätt. Pedagogerna som jag intervjuade ser ganska olika på det här att ta ett barn från den övriga gruppen, som en slags bestraffning. Kristina och Andrea menar att det ibland är nödvändigt för det barnets skull eller för den övriga gruppens skull. Andrea säger att det ibland är nödvändigt för att barnet har betett sig på ett sätt som inte är accepterat, som att slå ett annat barn, då kanske man måste ta det barnet åt sidan och prata om vad som hänt och varför. Medan Kristina pratar om att ett barn ibland kan förstöra för de andra barnen genom sitt agerande och då kan behöva tas från gruppen. Både Stina och Annika säger att de skulle ha svårt att ta ett barn från gruppen och tvinga det sitta på ett annat ställe. Annika säger liksom Söderberg och Priest att bestraffning säkert ger resultat, men att barnen skulle må dåligt av det. Det är detta som Myrdal (1932) på 1930-talet kallade för

”bekvämlighetsfostran” (s. 78). Barnen gör som de blir tillsagda, men det beror på att de

känner rädsla eller skam.

References

Related documents

SINK stadgar om statlig skatt för vissa inkomster med tillräcklig anknytning till Sverige, 1 § SINK. Skattskyldiga enligt SINK är fysiska personer som är bosatta utomlands och som

vara lyhörda för dessa. Den vuxna ser även barnets individualitet, dess villkor och försöker ge barnet kontroll över sin tillvaro. Med detta synsätt ser jag likheter med synen på

Genom att lyfta barnens tankar på detta sätt, blir vi som vuxna och pedagoger förhoppningsvis medvetna om vikten av självreflektion för ett bättre fungerade

Specialty section: This article was submitted to Craniofacial Biology and Dental Research, a section of the journal Frontiers in Physiology Received: 06 June 2018 Accepted: 09 July

We will use a value-focused thinking methodology [47] to identify what interdisciplinary staff, persons with stroke and their significant others consider important in the design of

För att undvika missförstånd så tänker jag att det vore bättre om skolpersonal skulle kunna avvakta med en anmälan, särskilt som i situationen jag beskri- ver där 1:

Nevertheless, the mentioned play-oriented interventions carried out in preschool setting were all successful for the children’s social-emotional development and relieving for

Genom att pedagogerna vill lyssna till barns intressen och önskemål menar Nilsson (2012) är ett sätt att skapa möjlighet för barn att utöva demokrati i förskolan. I resultaten