Nurse anaesthetists´perceptions of debriefing after the events that are percieved as critical

Examensarbete i omvårdnad Malmö högskola

magister 15 hp Hälsa och samhälle

Fristående magister, avancerad nivå 205 06 Malmö Maj 2016

ANESTESISJUKSKÖTERSKORS

UPPFATTNING OM DEBRIEFING

EFTER HÄNDELSER SOM

UPPLEVS SOM KRITISKA

EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE

1

ANESTESISJUKSKÖTERSKORS

UPPFATTNING OM DEBRIEFING

EFTER HÄNDELSER SOM

UPPLEVS SOM KRITISKA

EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE

EMMA SJÖBERG

Författare: Sjöberg, E.

Anestesisjuksköterskors uppfattning om debriefing efter händelser som upplevs som kritiska. En kvalitativ intervjustudie. Examensarbete i omvårdnad,

fristående magister, 15 högskolepoäng, avancerad nivå. Malmö högskola:

Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för vårdvetenskap, 2016

Anestesisjuksköterskan hamnar i sitt yrkesutövande i många svåra situationer och utsätts ibland för kritiska händelser. Ofta är tid till reflektion och återhämtning knapphändig och stress kan uppstå. Vid brist på stöd kan omvårdnaden påverkas negativt. Få studier finns som belyser just denna yrkeskategori och dess behov. Syftet med studien var att undersöka anestesisjuksköterskors uppfattning om debriefing efter händelser som upplevs som kritiska. Studien har en kvalitativ ansats där sju intervjuer genomfördes med anestesisjuksköterskor, på tre operationsavdelningar i Skåne. Intervjuer analyserades utifrån Elo och Kyngäs induktiva innehållsanalys, och resultaten presenterades i fem huvudkategorier: betydelse av debriefing, behov av debriefing, alternativ till debriefing,

organisationens betydelse samt debriefingens utformning. Resultaten visade att betydelsen och behovet av debriefing är stort då många situationer då debriefing behövs kan uppstå. Det är viktigt att debriefingen är rätt strukturerad och att arbetsledningen ger det stöd som krävs. Även negativa aspekter av debriefing belystes och vissa fall så kan alternativa stödsystem vara tillräckligt. I

diskussionen integrerades resultaten med Antonovskys känsla av sammanhang (KASAM). Fler studier på just denna yrkesgrupps uppfattningar och upplevelser behövs för att belysa fler aspekter i ämnet, men även för att undersöka förekomst och grad av behov på fler operationsavdelningar på fler sjukhus. Även alternativa stödformer är av intresse att belysa.

Nyckelord: anestesisjuksköterska, behov, debriefing, KASAM, kritiska händelser,

2

NURSE ANAESTHETISTS´

PERCEPTIONS OF DEBRIEFING

AFTER THE EVENTS THAT ARE

PERCIEVED AS CRITICAL

A QUALITATIVE INTERVIEW STUDY

SJÖBERG EMMA

Nurse anaesthetists ´perceptions of debriefing after the events that are perceived as critical. A qualitative interviewstudy. Degree project in nursing 15 credit

points, advanced level. Malmö University: Faculty of health and society,

Department of nursing science, 2016

Working as a nurse anaesthetist could mean getting involved in many difficult and critical events. There´s usually not much time to reflect and recuperate and

sometimes stress could be experienced. A potential lack of support could have a negative impact on the caregiving. There are few studies about the nurse

anaesthetist´s requirements regarding this topic. The purpose of the study was to explore nurse anaesthetist´s perceptions of debriefing after the events that are perceived as critical. The study had a qualitative approach where seven interviews with nurse anaesthetist´s were carried out in the setting of three surgical wards in Skåne. The interviews were analyzed following the inductive content analysis of Elo and Kyngäs, leading to five main categories: The importance of debriefing, the need of debriefing, alternative to debriefing, the importance of the

organization, and the structure of the debriefing. The result showed a great importance and need of debriefing since many situations where debriefing is needed could arise. The structure of the debriefing is important, as well as the support of the staff management. Some negative aspects of debriefing emerged and sometimes alternative support systems could be sufficient. During the

discussion the theory of Antonovsky´s Sense of coherence (SOC) was integrated. There´s a further need to explore more aspects of this precise group of nurses and their perceptions and experiences and also to examine the prevalence and degree of need of debriefing at other surgical wards and hospitals. It would also be of interest to illuminate alternative support systems.

Keywords: critical events, debriefing, need of, nurse anaesthetist, perception,

3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Krisstöd, allvarlig händelse, potentiellt traumatisk händelse och kritisk händelse 5

Debriefing 6

Stress och patientsäkerhet 7

Tidigare forskning 8

TEORETISK REFERENSRAM 9

PROBLEMFORMULERING 10

SYFTE 11

METOD 11

Urval och kontext 11

Förförståelse 12 Datainsamling 12 Dataanalys 13 ETISKA ÖVERVÄGANDEN 14 RESULTAT 15 Betydelse av debriefing 15 Positiva aspekter av debriefing 15 Negativa aspekter av debriefing 16 Behov av debriefing 17 Faktorer ledande till ett ökat behov av debriefing 17 Faktorer ledande till ett tveksamt behov av debriefing 18 Alternativ till debriefing 19

Informellt 19 Avlastningssamtal 20 Debriefingens utformning 20 Ledarens roll 20 Struktur 20 Organisationens betydelse 21 Chef 21 Arbetsklimat 21 Resurser 22 DISKUSSION 22 Metoddiskussion 22

Urval och kontext 22

Datainsamling 23

Dataanalys 23

Resultatdiskussion 24 Betydelse av debriefing 24 Behov av debriefing 25 Alternativ till debriefing 27 Debriefingens utformning 28 Organisationens betydelse 28

KONKLUSION 29

REFERENSER 30

4

INLEDNING

Anestesisjuksköterskan arbetar tillsammans med anestesiolog med svårt sjuka människor, vid såväl elektiva som akuta operationer. Det är även anestesiteamet som ansvarar för omhändertagande vid larm när något akut inträffat på sjukhuset t.ex. hjärtstopp, luftvägshinder eller andra livshotande tillstånd. De kan tillkallas för att bistå vid akuta situationer på akutmottagningar men även på

vårdavdelningar och offentlig plats på sjukhuset (Bodelsson et al 2005;

Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2012). I dagens sjukvård är tiden knapphändig, och det är ofta svårt att hinna återhämta sig mellan olika operationer eller akuta situationer. Det finns

begränsade möjligheter till vila och reflektion när man avslutat en patientkontakt och man förväntas många gånger att återgå till väntande operationer eller ibland ta sig an en ny akut situation. Behov av samtal kring oro, farhågor eller frågor efter akuta situationer kan uppstå (Berland et al 2007; De Boer et al 2013;

Socialstyrelsen, 2008). Flertalet uppsatser på magisternivå visar på behov av återkoppling, krisstöd, avlastningssamtal och debriefing hos akut- och

ambulanspersonal, intensivvårdssjuksköterskor och operationssjuksköterskor (Gruvström & Kallin 2012; Lind, 2014; Norman & Smedborg 2012; Williamsson & Samuelsson, 2013), men det är oklart om behovet även föreligger hos den personalkategori som tillkallas då en patient plötsligt har drabbats av ett livshotande tillstånd, d.v.s. anestesisjuksköterskor.

BAKGRUND

Anestesiologisk omvårdnad utförs av anestesisjuksköterskan och utgår från den enskilde patientens resurser och behov. Anestesisjuksköterskan ska inge patienten lugn, trygghet och förvissning om att han/hon får professionell omvårdnad

(Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2012). En anestesisjuksköterska har god medicinsk kunskap, teknisk kompetens samt erfarenhet av olika anestesiologiska metoder, för att kunna ansvara för patienters vitala funktioner under anestesi. Anestesisjuksköterskans kompetens innefattar att bedöma och hantera olika svåra situationer såväl under operation som vid andra akuta situationer (Lindwall & von Post, 2008). Inför planerad anestesi gör anestesiologen en preoperativ bedömning av patientens fysiska status, enligt American Society of Anesthesiologists, (ASA). ASA klass I-II innefattar friska patienter, och patienter med lindrig systemsjukdom, ASA III-VI innefattar patienter med grav systemisk sjukdom, livshotande tillstånd och moribunda patienter samt patienter som förklarats hjärndöda (American Society of

Anesthesiologists, 2014). I anestesisjuksköterskors kompetensbeskrivning står att de på ordination av anestesiolog ska kunna planera och självständigt genomföra generell anestesi av friskare patienter (ASA-klassifikation I-II) vid elektiv kirurgi, tillsammans med anestesiolog genomföra generell anestesi av sjuka patienter (ASA III-V) vid både elektiv och akut kirurgi. De ska på ordination av

anestesiolog planera, övervaka och självständigt ge sedering vid undersökningar, behandlingar, regionala och lokala anestesier. Anestesisjuksköterskor kan även arbeta inom prehospital sjukvård och på skade- och katastrofplatser. Det ingår därför i en anestesisjuksköterskas vardag att kunna hantera, prioritera och ta snabba beslut vid olika akuta tillstånd (Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2012).

5

Arbetsmiljö

Enligt arbetsmiljölagen ska ohälsa på arbetet förebyggas och god arbetsmiljö ska uppnås (SFS1977:1160). Inom vissa yrkesgrupper såsom sjukvårds-, räddnings- och polispersonal finns ökad risk för stark psykisk påfrestning. Detta beror på att arbetstagararen har till uppgift att vårda och ta hand om svårt sjuka människor som skadats eller omkommit. Det anses psykiskt belastande att hjälpa människor i nöd och ta hand om anhöriga till skadade eller drabbade (AFS 1999:7, bilaga 1). Det bör i verksamheten finnas kompetens och insikt om behov av krisstöd i anslutning till allvarliga händelser. Det kan ingå löpande personalutbildning särskilt inom chefs- och ledarutbildning för att behandla och få insikter om behovet och värdet av krisstöd. Psykiskt och socialt omhändertagande i det akuta skedet syftar till att skapa trygghet och ge omsorg. Den krisdrabbade ska ges ett medmänskligt omhändertagande och skyddas från ytterligare hot eller påfrestning. Därefter bör den drabbade ges möjlighet att tala om sina upplevelser, gärna i form av ett avlastningssamtal. En arbetstagare som utsatts för starkt påfrestande

händelser kan behöva en tillfällig förändring av arbetsuppgifter eller arbetstider. Det kan under en övergångsperiod behövas en nedsatt arbetsmängd eller mindre belastande arbetsuppgifter som inte kräver snabba eller omfattande beslut. Dessa beslut ska tas i samråd med den det berör (AFS 1999:7, paragraf 7).

Krisstöd, allvarlig händelse, potentiellt traumatisk händelse och kritisk händelse

Krisstöd inbegriper allt medmänskligt, praktiskt, psykologiskt och socialt stöd

som olika samhällsinstanser förmedlar i samband med allvarliga händelser (Socialstyrelsen, 2008). Allvarlig händelse är ett samlingsbegrepp för stora olyckor, katastrofer, extraordinära händelser och svåra påfrestningar. Det är inte bara de direkt drabbade vid en allvarlig händelse som uppvisar olika typer av reaktioner, det är även de indirekt drabbade såsom sjukvårdspersonal och annan insatspersonal, som kan reagera med varierande typer av stressreaktioner. En allvarlig händelse kan ha skiftande innebörd för drabbade personer och grupper och leda till olika slags posttraumatiska reaktioner. Hos de flesta drabbade kan en allvarlig händelse utlösa övergående stressreaktioner. För några drabbade kan stressbelastningen bli så stor att den utlöser en posttraumatisk stressreaktion. Orsaken till den beror dels på den yttre påfrestningen, men även på hur händelsen drabbar personens mentala förmåga att förstå, hantera och ge mening åt

situationen. Det blir personens tolkning av situationen och åsikt om vad han eller hon kan göra åt den som avgör om det blir en verklig stressfaktor. Detta benämns i modern traumaforskning som potentiellt traumatiska händelser. Vid varje incident är det viktigt att identifiera vilka som drabbats, och på vilket sätt.

Beroende på typ av händelse, vilken grupp som drabbats och grad av exponering, kommer cirka 5-30 % av de drabbade att utveckla posttraumatiskt stressyndrom vid potentiellt traumatiska händelser (Socialstyrelsen, 2008). Enligt Mitchell (1983) är en kritisk händelse en situation som orsakar ovanligt starka

känslomässiga reaktioner hos en person, vilka skulle kunna störa personens möjlighet att fungera i nuvarande situation eller senare. Mitchell (1983) ger exempel på olika situationer då en sådan händelse kan uppstå:

6

 En kollega blir allvarligt skadad eller dör

 En allvarlig skada eller dödsfall orsakat av akutpersonalen

 Vilken situation som helst som skapar djup känslomässig sorg t.ex. ett barn som dör under tragiska omständigheter

 Vilken situation som helst som skapar ovanligt stor uppmärksamhet hos media

 Ett dödsfall som leder till extrem fysisk och psykisk energiförlust hos personalen

 En olycka som kan anses som ett fysiskt och psykiskt hot eller förlust hos personalen

 Vilken olycka som helst där förhållandena är så ovanliga, och ljud och ljus så stressande, att det skapar en hög nivå av omedelbar eller fördröjd känslomässig reaktion, vilket överträffar normal hanterbarhet hos personalen (a.a.).

I studien kommer ovan beskrivning enligt Mitchell (1983) att användas som definition av kritisk händelse.

Debriefing

Critical incident stress debriefing (CISD) är en del av Critical incident stress management (CISM). Denna modell skapades av Jeffrey Mitchell på 1970- talet, och syftade då till att vara en samlad intervention för drabbade och

räddningspersonal som genomgått en kritisk händelse (Mitchell 1983). CISM innefattar flertalet krisinterventioner såsom träning inför kriser, individuell kris rådgivning, gruppdebriefing, defusing och vidare remittering av primära och sekundära offer efter kritiska händelser. Dessa ska ses i ett sammanhang och inte lyftas ut separat (Everly et al 2000). Enligt Mitchell (1983) är debriefing en specifik teknik för att hjälpa människor med fysiska och psykologiska symtom efter en kritisk händelse. Debriefing underlättar för de inblandade att gå igenom händelsen och reflektera över dess påverkan.

Dyregrov (2003) har beskrivit Mitchells CISD i en europeisk kulturell kontext, och tillämpat den på människor som inte tillhör räddningspersonal. Han använder sig av termen psykologisk debriefing, för att särskilja från den mer tekniskt

inriktade räddningsdebriefingen, vilken han anser fokuserar mer på utvärdering av roller och funktioner, aktiviteter, procedurer och teknisk utrustning. Psykologisk debriefing innebär en systematisk genomgång i grupp för människor som

gemensamt har upplevt en dramatisk eller kritisk situation, eller som på annat vis blivit starkt berörda av en händelse (a.a.). Det är Dyregrovs (2003) definition av psykologisk debriefing som avses i studien. För enkelhetens skull kommer den i studien att benämnas endast debriefing. Tanken med debriefing är att:

 få möjlighet att sätta ord på olika sidor av sin upplevelse  få möjlighet att höra synpunkter från andra i samma situation

 få möjlighet att hjälpa andra genom att komma med fakta, ge stöd eller lyssna på dem

 få insikt om bakgrunden till varför andra uppförde sig eller handlade som de gjorde

 få nya, alternativa perspektiv

 få veta hur andra hanterar händelsen och därmed få idéer om vad man själv kan göra

7

 få information om normala reaktioner på krishändelser och få sina egna reaktioner bekräftade av andra

 få specifika råd om hur man hanterar påträngande tankar och känslor, sömnstörningar, osv.

 reducerar stigmatisering genom att få hjälp  kan remitteras vidare vid behov (a.a.).

Debriefing genomförs ett par dagar efter händelsen. Många anser dock att de har ett starkt behov av att direkt efteråt få prata om vad som hänt. Då kan man istället använda sig av ett avlastningssamtal, så kallad defusing (Dyregrov 2003).

Defusing ingår i CISD, och syftar till att kunna ventilera känslor och tankar associerade med den svåra händelsen (Mitchell, 1983). Avlastningssamtalet har i huvudsak samma syfte som ett debriefing möte, men då eventuell chock kan föreligga bör man inte genomföra ett regelrätt, strukturerat debriefing samtal. Förmågan att ta in all information är nedsatt och bör minimeras. Defusing ger människor möjlighet att snabbt få sätta ord på händelsen och återupprätta social kontakt, så att de inte isolerar sig. Det kan då även vara lättare att genomföra ett debriefing möte längre fram. Avlastningssamtalet bör hållas i närheten av där händelsen ägt rum och omfattas av de som varit involverade i den. Den bör hållas inom 8 timmar efter det inträffade (Dyregrov, 2003). Sandhu et al ( 2014) fann i sin studie att defusing kan vara lämpligt i direkt anslutning efter en kritisk händelse såsom ett hjärtstopp, och bör syfta till att uppmärksamma hur alla i teamet mår emotionellt. Debriefing kan antingen komma senare som ett

komplement eller endast användas vid stora och kritiska händelser (a.a.). Det är även viktigt att hjälpa sina kollegor att hantera en potentiellt traumatisk händelse genom att avsätta tid och lyssna noggrant, så kallat kamratstöd. Många återhämtar sig bättre när de upplever att de har kontakt med och känner sig förstådda av andra som bryr sig om dom. Vissa väljer att inte prata om sina upplevelser medan andra har ett större behov av att berätta vad det gått igenom. Att prata om vad som hänt kan göra händelsen mindre överväldigande. Somliga nöjer sig med att vara i närheten av personer man känner samhörighet med och känner sig accepterad av, men utan att behöva prata (Socialstyrelsen, 2008). De Boer et al (2013) menar att emotionellt och praktiskt stöd från kollegor (andra intensivvårdssjuksköterskor, läkare och handledare) efter kritiska händelser ibland kan vara tillräckligt. Vissa kan dock komma att behöva ett mer strukturerat samtal längre fram. För somliga kan stöd från familjen vara tillräckligt (a.a.). Stöd från kollegor i stressande situationer är viktigt menar även Berland et al (2007). Williamsson och

Samuelsson (2013) menar att operationssjuksköterskor dels kan behöva debriefing efter svåra situationer, men även självåterkoppling och stöd från kollegor kan vara av vikt.

Stress och patientsäkerhet

Patientsäkerheten kan förbättras då debriefing möjliggör en tidig utvärdering av den bedrivna vården, möjlighet till feedback samt ett förbättrat teamarbete (Berg et al, 2014). Adrianenssens, De Gucht & Maes (2013) menar att det är viktigt att arbetsledningen på en akutmottagning är medveten om vilka faktorer som kan bidra till ett ökat socialt stöd och förbättrad teamkänsla, samt vilka faktorer som kan leda till emotionell utmattning och risk för uppsägning hos sjuksköterskorna (a.a.). Det är viktigt att akutpersonal får utbildning om stress för att lära sig känna igen symtom hos sig själva och kollegor, och på så sätt få ett förbättrat psykiskt och fysiskt välmående och därmed bidra till bättre vårdkvalitet (Healy & Tyrell, 2012). Michael & Jenkins (2001) finner i sin studie av operationssjuksköterskor

8

att det finns många faktorer som kan skapa stress vid traumatiska situationer i en operationssal. Förtryck från kirurg i form av verbala skällsord och sexuella trakasserier kan bidra till låg självkänsla, försämrat yrkesutförande och minskad tillfredställelse gällande arbetet. Det kan uppstå skuldkänslor, sjuksköterskor kan klandra sig själva och få svårigheter att samarbeta med kirurgen. Detta kan bidra till att vissa överväger att lämna yrket och börja arbeta på en vårdavdelning istället, andra kan få svårigheter att kliva ur sängen på morgonen. Även handledare och kollegor kan i akuta situationer bidra till förtryck av

operationssjuksköterskor vilket kan leda till känsla av förnedring, ilska, frustration och nedsatt respekt gentemot handledare och kollegor. Dödsfall i operationssalen kan ge en känsla av skuld, stress, frustration och nedsatt tillfredställelse av den egna insatsen. Somliga i studien upplevde sig stressade i 48 timmar efter

händelsen, andra kände sig avskärmade från sin familj som de upplevde ändå inte kunde relatera till situationen (a.a.). Anestesi- kirurgi och

intensivvårds-sjuksköterskor upplever att dagens tidspress och ökande arbetsbelastning kan leda till att patientsäkerheten kan hotas. Stress leder till att man inte hinner testa medicinsk utrustning ordentligt, eller förbereda mediciner i lugnt tempo (Berland et al 2007). Intensivvårdssjuksköterskor anser att situationer som anses mest stressande är: ett eget högt emotionellt involverande, felaktig behandling,

försämrad vård pga. dålig kommunikation samt aggressivt beteende från anhöriga. Ett bra stöd från kollegor kan vara en bra hjälp, men även ett mer strukturerat bemötande kan ibland behövas (De Boer et al 2014). Stress kan bidra till att sjuksköterskor fokuserar på mer tekniska och fysiska åtgärder, med risk för ett försämrat, holistiskt omvårdnadsperspektiv (McGrath et al, 2003). Bristande resurser avseende vila, återhämtning och reflektion efter akuta situationer kan bidra till stressad personal, vilket i sin tur kan leda till försämrad omvårdnad av kommande patienter (Adrianenssens, Berg et al, 2014; De Gucht & Maes 2013; Michael & Jenkins 2001).

Tidigare forskning

Det har visat sig att det kan gagna personal på akutmottagningar att ha debriefing eller någon form av debriefing strategier efter stressfulla händelser såsom

hjärtstopp, trauma, sjuka barn och plötslig spädbarnsdöd (Berg et al 2014; Healy & Tyrell, 2012). Debriefing möjliggör att omedelbart reflektera över insatsen, identifiera vad som inte fungerat, samt vad som kan förbättras (Berg et al 2014; Pittman et al 2000). Det finns enligt Sandhu et al (2014) flertalet positiva effekter av debriefing såsom emotionell avlastning, genomgång av den medicinska vården, diskussion om medicinska fel, utvärdering av teamwork, fungerande

kommunikation samt användande av resurser. En majoritet av deltagarna i deras studie ansåg att debriefing ska genomföras i direkt anslutning till händelsen, eller under samma skift (a.a.). Debriefing kan även ge ett ökat emotionellt välmående hos läkare och sjuksköterskor, då den inblandade personalen får en möjlighet att uttrycka sina känslomässiga behov (Pittmann et al, 2000; Sandhu et al, 2014). Michael & Jenkins (2001) fann i sin studie att flertalet positiva faktorer kan framkomma vid en traumatisk händelse. Man kan uppleva att man lär sig av situationen, att man faktiskt gör något, och att man får en positiv teamkänsla. Teamkänslan kan bestå av socialisering, diskussion, stödjande beteende från kollegor, samt debriefing (a.a.). Det är viktigt att debriefing hålls av adekvat utbildad personal (Dyregrov 2003; Healy & Tyrell, 2012; Sandhu et al 2014). Sandhu et al (2014) fann att somliga deltagare ansåg att det är ansvarig läkares uppgift att utveckla riktlinjer för debriefing, medan andra menade att debriefing bör utföras av vårdpersonal som inte varit involverad i händelsen. Brist på adekvat

9

utbildad personal kan vara ett hinder för effektiv debriefing (a.a.). Vidare fann Sandhu et al (2014) att flertalet barriärer gällande effektiv debriefing kan uppstå. Den största anledningen till att debriefing ej genomfördes i deras studie var för stor arbetsbelastning på arbetsplatsen. Det kunde även vara skillnad mellan

sjuksköterskor/läkare och sjuksköterskor/andra yrkeskategorier, i angelägenhet att ha debriefing. Vidare var avsaknad av lämplig lokal och administrativ support faktorer som negativt påverkade möjligheterna till debriefing (a.a.).

Debriefing efter kritiska situationer har även kritiserats. Man har hävdat att nyttan av debriefing är tveksam och att debriefing snarare kan förstärka problemen (Dyregrov 2003) . Dyregrov menar att många av de studier som påvisat detta har haft metodologiska brister. I vissa studier har debriefing endast använts i

begränsad utsträckning, det har varit bristande definiering av vad debriefing är, felaktig tidpunkt när debriefingen infallit, oklar bakgrund och utbildning hos de som hållit i debriefingen, icke jämförbara grupper i studierna samt debriefing har studerats isolerat, inte integrerat i CISM (a.a). Även Sandhu et al (2014) menar att debriefing som infaller för tidigt eller för sent, kan försämra en effektiv debriefing (a.a). Pittmann et al (2000) efterlyser vidare forskning på hur man bäst når målet att genomföra debriefing på ett korrekt sätt, då det ibland erbjuds, men genomförs på ett informellt sätt, utan korrekt styrning. Vidare har självselektering i urvalet varit ett stort metodologiskt problem i olika studier som varit tveksamma till debriefing (Dyregrov 2003). Han menar att de som inte har, eller känner behov av debriefing, inte heller kommer att delta i dessa möten. Det kan antingen bero på att de inte varit tillräckligt involverade i händelsen, men även att händelsen inte var tillräckligt stressframkallande. Dessa personer kommer i studier om debriefing istället att ingå i kontrollgrupper (a.a.). Vidare finns det risk för motsatt effekt vid interventioner såsom emotionell bearbetning i den akuta fasen. Det kan störa den naturliga återhämtningsprocessen. Individer med uttalade reaktioner direkt efter en allvarlig händelse kan få en förhöjd stresspåverkan vid en alltför påträngande genomgång. Debriefing med fokus på emotionell bearbetning av händelser

rekommenderas inte entydigt som rutinåtgärd (Socialstyrelsen, 2008). För somliga kan det upplevas obehagligt att diskutera svåra händelser i grupp. Vissa kan uppleva att man blir kritiserad eller känna att man blir dömd (Sandhu et al 2014). Enligt Dyregrov finns även viss risk för ”smitta”, då endast ett fåtal väldigt drabbade i gruppen utförligt och målande beskriver sina minnen och upplevelser, så att resten av gruppen visualiserar och föreställer sig det inträffade. Detta kan leda till fantasier som kan påverka de inblandade negativt. Ofta beror dock detta på en dåligt strukturerad ledning av gruppen (Dyregrov, 1999).

TEORETISK REFERENSRAM

Aaron Antonovskys (2005) salutogenetiska synsätt fokuserar på hälsans ursprung och ställer frågan: varför hamnar människor i den positiva polen i dimensionen hälsa-ohälsa, eller vad får dem att röra sig mot denna pol oavsett vart de befinner sig vid ett visst tillfälle? Antonovsky menade att den mänskliga tillvaron är full av stressorer och de flesta överlever och klarar sig bra trots en många gånger hög stressbelastning. Vilka konsekvenser stressorerna får beror på hur man hanterar dem. Ur detta uppstod en känsla av sammanhang (KASAM). I begreppet KASAM innefattas tre centrala komponenter; begriplighet, hanterbarhet och

meningsfullhet, vilka behövs för att svara på den salutogenetiska frågan. Om man har hög KASAM anser Antonovsky att man har ett högt värde på dessa

10

komponenter. Begriplighet syftar på i vilken utsträckning man upplever inre och yttre stimuli som förnuftsmässigt gripbara, som information som är ordnad, sammanhängande, strukturerad och tydlig, snarare än kaotisk, oordnad,

slumpmässig, oväntad och oförklarlig. Hanterbarhet innefattas av i vilken grad man upplever att det står resurser till ens förfogande, med hjälp av vilka man kan möta de krav som ställs av de stimuli som man utsätts för. Resurserna kan vara under ens egen kontroll men kan även bestå av andra människor som man omger sig av och litar på. Meningsfullhet definieras som vikten av att vara delaktig och medverka i processer som skapar ens öde och ens dagliga erfarenheter. Det innefattar även i vilken utsträckning man känner att livet har en känslomässig innebörd, att en del av de krav som livet ställer är värda att investera energi i, samt att utmaningar är välkomna snarare än bördor som man hellre hade velat vara utan (a.a.).

KASAM definieras som:

Känslan av sammanhang är en global hållning som uttrycker i vilken

utsträckning man har en genomträngande och varaktig men dynamisk känsla av tillit till att (1) de stimuli härrör från ens inre och yttre värld under livets gång är strukturerade , förutsägbara och begripliga, (2) de resurser som krävs för att man ska kunna möta de krav som dessa stimuli ställer på en finns tillgängliga, och (3) dessa krav är utmaningar; värda investering och engagemang. ( Aaron Antonovsky, Hälsans Mysterium, 2005 s. 46)

PROBLEMFORMULERING

Det har påvisats att det är viktigt att förebygga stress för att inte äventyra

patientsäkerhet och god omvårdnad. (Adrianenssens et al 2013; Berg et al 2014; Berland et al 2007; De Boer et al 2014; Healy & Tyrell, 2012; McGrath et al, 2003; Michael & Jenkins 2001). Det finns även flertalet studier gällande

debriefing, och stöd i andra former (Sandhu et al 2014; Berg et al 2014; Healy & Tyrell, 2012; De Boer et al 2013; Berland et al 2007). Detta innebär att behovet av debriefing efter kritiska händelser har studerats hos många grupper som deltar på olika sätt inom den akuta patientvården men trots anestesisjuksköterskans centrala roll i akut- och responsteam vid traumatiska händelser i sjukvården är det få studier som belyser anestesisjuksköterskors uppfattning om debriefing efter händelser som upplevs som kritiska.

11

SYFTE

Syftet med studien var att undersöka anestesisjuksköterskors uppfattning om debriefing efter händelser som upplevs som kritiska.

METOD

För att nå en djupare förståelse för fenomenet användes en kvalitativ ansats. Syftet med kvalitativa intervjuer är att förstå ämnen ur den intervjuades eget perspektiv (Kvale 2014, Polit & Beck 2012).

Urval och kontext

Dahlberg (2014) menar att ett strategiskt urval innebär att de som ingår i

undersökningen bör skilja sig en del åt så att urvalet uppvisar variation. Då brukar urvalet ofta bli mindre (a.a.). Det är viktigt med ett varierat urval för att fånga upp nyanser och mångfald (Dahlberg, 2014, Dalen 2007). Därför gick förfrågan om godkännande att genomföra studien samt hjälp med att rekrytera informanter ut till verksamhetschefer initialt till två olika operations- anestesiavdelningar, på två olika sjukhus. I studien tillfrågades endast traumasjukhus då det på så sätt var störst sannolikhet att få informanter med erfarenheter av kritiska händelser. Då det tog tid att få godkännande för genomförandet av studien, togs kontakt med

ytterligare tre verksamhetschefer på tre andra traumasjukhus. Efter att ha påbörjat datainsamlingen på de två första sjukhusen och fler informanter behövdes,

skickades en påminnelse om ytterligare hjälp med rekrytering till

verksamhetscheferna, vilket resulterade i ytterligare en informant. Efter flertalet påminnelser erhölls slutligen godkännande från samtliga fem tillfrågade

verksamhetschefer. Verksamhetscheferna som kontaktats ombads att tillfråga samtliga på arbetsplatsen, som föll in under inklusionskriterierna. Informanterna som var intresserade återkom själva via mail eller telefon, och tid och plats för intervjuerna bestämdes. Informanter från tre operationsavdelningar, på tre olika sjukhus valde att delta. Antalet informanter som inkluderades i studien berodde på hur många som krävdes för att få en variationsrik bild av anestesisjuksköterskors uppfattning om debriefing. Åtta stycken anmälde konsekutivt sitt intresse, varav en blev sjuk samma dag och inte deltog i studien. Efter sju intervjuer framkom ingen ny information. I studien inkluderades anestesisjuksköterskor som arbetade både dagtid och jourtid. Det är till stor del på jourtid som akuta händelser kan ske, och därmed ett eventuellt ökat behov av debriefing kan uppstå. Informanter som ej genomgått någon debriefing exkluderades ej ur studien då det var

uppfattning om debriefing som skulle studeras, inte upplevelse av debriefing. Man

kan ha en uppfattning om behovet utan att själv ha genomgått debriefing. Man kanske hade önskat och tyckt att det hade behövts vid något tillfälle.

Informanterna var fördelade enligt följande mellan respektive sjukhus; 3 informanter från sjukhus 1, 3 informanter från sjukhus 2 och 1 informant från sjukhus 3. Båda könen var representerade. Ålder varierade från 42 år till 64 år. Arbetad tid som anestesisjuksköterska varierade från 4 år till mer än 30 år. Alla informanter utom en hade genomgått debriefing, men samtliga hade upplevt kritiska händelser. Informanterna sövde olika patientkategorier i sitt dagliga arbete och både barn- och vuxenkirurgi bedrevs på de tre sjukhusen. På två av

12

mellan sjukhus. På två av anestesiavdelningarna ingick funktionen att ha larmsökare och springa på larm som en del av det dagliga arbetet.

Förförståelse

I enlighet med Polit och Beck, (2012) och Dahlberg (1997) försökte författaren sträva efter att vara medveten om sin egen förförståelse, att bibehålla ett objektivt förhållningssätt samt inte involvera sina egna fördomar, känslomässiga

motiveringar eller perspektiv. Författaren arbetar själv som anestesisjuksköterska sedan fyra år och har även genomgått debriefing flertalet gånger i olika

sammanhang och försökte därför sträva efter att vara medveten om hur

förförståelsen kunde tänkas inverka såväl på själva intervjufasen som vid analys och resultatbeskrivning. En intervjuguide följdes vid samtliga intervjuer.

Intervjuerna genomfördes inte på författarens egen arbetsplats.

Datainsamling

Enligt Kvale (2014) är syftet med en kvalitativ forskningsintervju att beskriva och förstå meningen i centrala teman i intervjupersonens egen värld. I studien

genomfördes intervjuer enligt intervjuguide (Se bilaga 1) för att undersöka

uppfattning om debriefing hos anestesisjuksköterskor. Intervjuguiden innehöll två öppningsfrågor; Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig? Vilket patientklientel

möter du? Öppningsfrågorna ingick för att rikta fokus på ett speciellt område men

samtidigt vara enkla att besvara så att informanterna kunde slappna av och uppleva att de skulle klara av intervjun (Dahlberg, 2014). Intervjuguiden bestod av semistrukturerade frågor, vilket enligt Polit & Beck (2012) är lämpligt då man vill vara säker på att få svar på det man frågar om, men ändå vill få en varierad beskrivning av fenomenet. Frågorna i intervjuguiden syftade till att få en variationsrik bild av hur anestesisjuksköterskor uppfattar debriefing. Frågorna togs fram av författaren utifrån syftet. Några följdfrågor fanns med för att ytterligare belysa fenomenet och för att kunna röra sig mot det okända och oförutsedda (Dahlberg, 2014)

 Kan du ge exempel på..?  Hur menar du?

 Berätta mera!

 Jag förstår inte riktigt… hur…?

Under en provintervju kan man få nyttig feedback, både på utformning av frågor och det egna beteendet i intervjusituationen (Dalen, 2007). En provintervju genomfördes därför på den egna arbetsplatsen. Provintervjun syftade till att träna intervjuteknik, testa och modifiera intervjuguiden, testa teknisk apparatur samt bedöma ungefärlig tidsåtgång. Provintervjun ingick inte i slutmaterialet. Samtliga intervjuer genomfördes på informanternas arbetsplatser, i anslutning till eller under ett arbetspass. Författaren genomförde ensam alla intervjuer. Inspelning av intervjuerna gjordes med såväl diktafon som mobil för att säkerställa att problem med inspelning av intervjuerna inte skulle leda till något onödigt bortfall av data. Enligt Polit & Beck (2012) rekommenderas användandet av inspelning istället för bara nedskrivna anteckningar. Det finns en risk med att endast anteckna intervjuer och det är att det kan riskera att bli subjektivt beskrivet och ej heller komplett (a.a.). Samtalen transkriberades i nära anslutning till intervjuerna av författaren, ord för ord och inkluderade pauser, hostningar, skratt, gråt, tveksamheter och hummanden, för att försöka bibehålla helheten av intervjun (Dahlberg 2014). De nedskrivna textfilerna bevarades på ett USB-minne. Intervjuerna tog mellan 16

13

minuter och 38 minuter, medeltid 22 minuter. Total transkriberad text blev 45 sidor.

Dataanalys

En kvalitativ innehållsanalys används ofta inom omvårdnadsforskning och syftar till att appliceras på olika sorters data och tolka dess mening (Elo et al 2014). Syftet med kvalitativ innehållsanalys är att få en bred och kondenserad beskrivning av det berättade innehållet och målet av analysen är att få fram antingen koncept eller kategorier som beskriver fenomenet (Elö och Kyngäs, 2008). Beroende på syftet med studien kan innehållsanalysen antingen bli

deduktiv eller induktiv. Deduktiv ansats används när syftet med studien är att testa en teori och strukturen av analysen beror på tidigare kunskap i ämnet. Induktiv ansats rekommenderas när det inte finns så mycket tidigare kunskap om

fenomenet eller om kunskapen är fragmentarisk (a.a.). Då bristfällig kunskap om anestesisjuksköterskors uppfattning om debriefing finns, analyserades den insamlade datan induktivt med stöd av Elo och Kyngäs (2008) kvalitativa innehållsanalys. Först lästes samtlig transkriberad text igenom för att få del av helheten. De meningsbärande enheter som svarade på syftet om

anestesisjuksköterskors uppfattning om debriefing skrevs ner för hand, för att sedan överföras på datorn. Öppen kodning i form av likartade noteringar eller rubriker, relaterat till de meningsbärande enheterna skrevs ner i marginalen av texten. Vid detta arbete så gicks koder och textavsnitt igenom en gång till,

kontroll gjordes med ursprungstexterna så att informanternas röster verkligen fick speglas i de urklippta textavsnitten, koder justerades ytterligare och de som inte passade syftet togs bort. Efter att ha sammanställt koderna fortsatte analysarbetet med att hitta gemensamma subkategorier, för att sedan kategoriseras till

huvudkategorier. All textbearbetning gjordes på datorn, där passande koder och textavsnitt klipptes ihop i sina respektive sub- och huvudkategorier. När detta genomfördes kontrollerades ytterligare en gång att koder stämde överens med syftet och svarade på vad informanterna verkligen sagt och menat. Med hjälp av handledare valdes subkategorier ut för att sedan bilda huvudkategorier som även de diskuterades med handledaren. Ytterligare två revideringar av koder,

subkategorier och huvudkategorier fick göras då man inte riktigt kunde följa en röd tråd och en av huvudkategorierna mer speglade upplevelse av än uppfattning om. Vissa koder döptes om, flertalet subkategorier och två av huvudkategorierna ändrades, innan all data upplevdes korrekt utifrån informanternas egna röster. Trovärdighet i studien (Elo et al, 2014) eftersträvades genom att tydligt beskriva analysmetod och förhållandet mellan resultat och de meningsbärande enheterna från ursprungsdata, genom exempel i tabell 1.

14 Tabell 1. Exempel på analysprocessen.

Meningsbärande enhet Kod Subkategori Huvudkategori Det behöver inte leda till

dödsfall, det kan ju vara en akut situation där man känner, Vad hände egentligen? (Nr1)

Förklaring Positiva aspekter av debriefing

Betydelse av debriefing Om någon säger nej ska de inte

behöva komma (Nr7)

En känsla av tvång

Negativa aspekter av debriefing

För det är så olika hur man upplever situationen (Nr 5)

Egna resurser Faktorer ledande till ett tveksamt behov av debriefing

Behov av debriefing Det är klart att man tänkt på det

om det skulle hända att man träffar på nån anhörig eller så, på ett larm (Nr2)

Personlig relation Faktorer ledande till ett ökat behov av debriefing

Jag tror man mer behöver snacka av sig med kollegorna liksom (Nr3)

Egna samtal Informellt

Alternativ till debriefing Att alla gör fel tex, det är inte

bara jag (Nr4)

Dela med kollegor

Informellt

ETISKA ÖVERVÄGANDEN

I studien undersöktes inte känsliga grupper enligt lagen om etikprövning av forskning som avser människor (2003:460). Dock så var det möjligt att

intervjuerna gällande kritiska händelser kunde väcka jobbiga minnen till liv, och extra tid avsattes därför efter intervjuns avslutande, beroende på behov. Det är viktigt att hålla sig objektiv under själva intervjun men efter avslutandet är det lämpligt och tillrådligt att stanna hos intervjupersonen så länge det finns behov för det (Dahlberg 1997). Projektplanen lämnades av samma skäl in och blev godkänt av lokalt etiskt råd vid Fakulteten för Hälsa och samhälle ( Dnr HS2015, löp nr 16). Utifrån Lagen om etikprövning av forskning som avser människor

(2003:460) och Helsingforsdeklarationen (2015) så eftersträvades konfidentialitet. Mobil, diktafon, USB minne samt transkriberade utskrifter hölls inlåsta i

kassaskåp i författarens hem. Intervjuerna raderades från mobilen så fort de överförts till ljudfiler på USB minnet. Intervjuerna avidentifierades genom att få ett nummer i direkt anslutning till intervjun. Materialet avses efter studiens slut att förstöras. Deltagarna fick information om studiens övergripande plan, syfte, metod, de möjliga riskerna med deltagandet, vem som utförde studien, att deltagandet var frivilligt och att de när som helst kunde avbryta sin medverkan. De blev informerade om att intervjuerna spelades in. Intervjuerna utfördes på plats utifrån informanternas önskemål, för att minimera eventuell belastning. De fick även information om att studien kommer att bli publicerad längre fram.

Information och samtycke till att deltaga dokumenterades och signerades före intervjuns start.

15

RESULTAT

I studien framkom totalt 11 subkategorier som fördelades in under fem huvudkategorier, se tabell 2.

Tabell 2. Översikt över huvudkategorier och subkategorier som beskriver anestesisjuksköterskors

uppfattning om debriefing efter händelser som upplevs som kritiska.

Subkategorier Huvudkategorier

Positiva aspekter av debriefing

Betydelse av debriefing Negativa aspekter av debriefing

Faktorer ledande till ett ökat behov av debriefing

Behov av debriefing Faktorer ledande till ett tveksamt behov av

debriefing Informellt

Alternativ till debriefing Avlastningssamtal Ledarens roll Debriefingens utformning Struktur Chef Organisationens betydelse Arbetsklimat Resurser Betydelse av debriefing

Informanterna hade många uppfattningar om vilken betydelse debriefing kunde ha; både positiva och negativa aspekter framkom.

Positiva aspekter av debriefing

Många positiva aspekter av debriefing belystes hos informanterna. Att dela erfarenheter och reflektera tillsammans uppfattades av samtliga som positivt. Debriefing bidrog till att man återigen gick igenom händelsen och därmed lättare kunde bearbeta händelsen. Det upplevdes vara viktigt att kunna bearbeta det som hänt, både för att kunna komma vidare och för att minska den negativa stressen. ”Så att man nästa gång kanske är på nåt liknande vet att det kommer liksom att släppa efteråt liksom, och att man är färdig med det förra som är jobbigt liksom. Så att man kan vara på den platsen utan att det drar upp för mycket” (Informant nr 2)

Många av informanterna tyckte att debriefingen var viktig ur ett bekräftande perspektiv. Debriefingen bidrog till att få deltagarna att förstå att de gjort så gott de kunnat under rådande omständigheter. Somliga informanter berättade om situationer där de gjort allt de kunnat men det ändå inte gick så bra. Det var även situationer där man tvivlade på om man gjort rätt saker och debriefingen hjälpte då till att bekräfta att man gjort vad man skulle.

”Men visst är det härligt att träffas igen efteråt och liksom sitta ner och ändå på nåt sätt utgå från att vi gjorde det bästa vi kunde va, i den situationen. Utifrån de förutsättningar som fanns va.” (Informant nr 7)

”Att man fokuserar mycket på vad man faktiskt gjorde, som faktiskt blev bra”(Informant nr 6)

16

Debriefing kunde också bidra till att man som individ blev stärkt och kunde få en bättre beredskap nästa gång något liknade händer. Det var en informant som tyckte att debriefing även hjälper en att orka vara kvar i jobbet.

”För det handlar väldigt mycket om tycker jag, att vara stärkt, så att du kan bli bättre på att bemöta nästa gång” (Informant nr 5)

En av informanterna tyckte att debriefing var positivt både för den enskilde men även för hela arbetsgruppen. Man kunde få klarat ut sånt som legat kvar och gnagt. Det uppfattades även vara ett sätt att visa omtanke för personalen. En annan informant tyckte det var viktigt för att få prata igenom det psykologiska, den så kallade mjukvaran.

Något som framkom flertalet gånger var betydelsen av att få en ökad förståelse, både för förlopp och händelse, men även för besluten som tagits i den kritiska situationen. Debriefing kunde även ge en ökad förståelse för hur normala reaktioner på en akut händelse kunde te sig. Detta upplevdes kunna bidra till en bättre förmåga att hantera en liknande situation nästa gång. Fem av informanterna menade att debriefing bidrog till att man fick en helhetsbild av händelsen. Det kunde vara svårt att få ett helhetsperspektiv i det akuta skedet och möjligheten att sitta ner tillsammans där alla bidrog med fakta upplevdes kunna ge en realistisk bild över vad som egentligen hände.

”Ibland har vi en lite ytlig, vi har inte hela perspektivet med oss. Det kan man få i en debriefing” ( Informant nr 4)

Två av informanter tyckte att debriefing var bra för att få en förklaring i vad som hänt. Det var inte alltid man förstod varför det gick som det gick och då kunde man bli hjälpt att förstå om man kunde gjort på något annat sätt istället. En informant tyckte att debriefing ihop med annan vårdinstans, såsom

akutmottagningen, var givande för att få en helhetsbild av patienten. Det var även bra för att man då lärde känna varandra så att man nästa gång det var en akut situation, lättare kunde samarbeta. Debriefing uppfattades vara ett sätt att lära sig och utvecklas. Man kunde få tips av varandra, och om läkarna deltog så kunde deras specialistkunskap bidra till att man lärde sig mer om förloppen och tillstånden.

”Eller att man gör så här att man kan ta ett lärotillfälle av det” (Informant nr 5)

Negativa aspekter av debriefing

Några av informanterna uppgav även en del negativa aspekter av debriefing. En informant tyckte att man kunde uppleva en känsla av tvång att delta i debriefing. Man förväntades vara kollegial och ställa upp för gruppen eller för en enskild medarbetare som mått dåligt av någon händelse, trots att man själv inte kände ett behov. En annan ansåg att debriefing kunde röra upp känslor ifall den inte var ledd på ett bra sätt. En av informanterna tyckte att man inte ska gå för djupt på saker och ting. Ytterligare en informant ansåg att man inte får riskera att bli nertryckt i gruppen eller bli belastad med skuldkänslor. Det ansågs därför viktigt med en bra ledare i debriefing situationen.

Men man måste känna sig trygg i gruppen så att man inte känner att man gjort nåt fel, eller om man känner att man inte gjort nåt sådär jättebra, eller om man känner att det där var nog inte riktigt.. (Informant nr 5)

17

En annan informant ansåg att en negativ aspekt av debriefing kunde vara då man inte varit överens om vilken åtgärd som varit korrekt i en situation och det ledde till många diskussioner under debriefingen, där informanten inte ansåg att debriefingen riktigt nått sitt mål eftersom det ej uppstod någon koncensus. En informant uppfattade det som negativt att man riskerade att sjukförklara den normala reaktionen.

”Det negativa är väl om man sjukförklarar det för mycket va. För det är ju normala reaktioner på en onormal händelse va, och den måste vi behålla den känslan, det är så här det är va” (Informant nr 7)

Behov av debriefing

Behovet av debriefing var stort. Dock så fanns det även en del situationer då behovet var tveksamt.

Faktorer ledande till ett ökat behov av debriefing

Många faktorer som kan bidra till ett ökat behov av debriefing framkom. Flera informanter uppgav att stora och svåra händelser med många inblandade ledde till ett ökat behov av debriefing. Hade barn varit involverade i kritiska händelser, så var även det en påtaglig faktor. En informant tyckte att situationer där patienter blivit misshandlade, varit utsatta för övergrepp eller mordförsök, föranledde ett ökat behov av debriefing hos anestesisjuksköterskorna. Även situationer där det inte gått så bra, gått som man trott att det skulle, eller när det varit jobbigt utöver det vanliga, påverkade behovet. En informant tyckte att om en anhörig skulle komma in på ett larm så skulle nog ett ökat behov uppstå. Två informanter tyckte att behovet ökade när man som personal kunde identifiera eller känna igen sig i situationen.

”Det kan ju vara eftersom det är barn här, att det är barn som är jämngamla med dina egna barn och det här att du träffar på föräldrarna som bryter ihop och du kan identifiera dig” ( Informant nr 5)

Fem av informanterna ansåg att debriefing kunde behövas då man som

anestesisjuksköterska upplevde sig vara orsak till att något gått fel. Debriefing kunde då hjälpa till att minska skulden man tog på sig, så att man inte gick hem från arbetet och blev lämnad ensam med sina tankar.

”Om jag upplever att jag missade något eller jag borde gjort nåt annorlunda, så kan jag också ha legat sömnlös” ( Informant nr 3)

Två av informanterna tog upp larmsituationerna som tänkbara orsaker till ett ökat behov. En tyckte att det ofta kunde uppstå behov av debriefing efter akuta larm och den andre att larmen av idag är mer insatskrävande då patienterna är sjukare samt att man ändrat utlarmningskriterierna så att man bara blir utlarmad när det verkligen behövs.

Det ansågs som att många lite jobbigare patienter i rad, sammantaget kunde leda till att man byggde upp ett behov av debriefing. En informant ansåg att man inte riktigt hinner landa innan man ska ta nästa patient, en annan att ett ökat behov av att debriefing kunde uppstå då man ofta är så snabb till nästa patient att man glömmer att stanna upp och bearbeta det som hänt och sen tar man det med sig hem och har svårt att släppa det. En informant uppgav även att vid hot och våld mot personalen skulle debriefing vara obligatoriskt.

18

Det framkom av flera informanter att om någon kollega mådde dåligt och

upplevde ett behov av debriefing så ville man ställa upp, trots att man själv kanske inte hade ett behov av det. Man ville vara kollegial.

”Om det är någon som vill ha en sittning eller så, så ska man ordna det. Det kan räcka mer att en vill ha det , så är det tillräckligt” (Informant nr 7)

En informant ansåg att debriefing kunde behövas då man upplevt en känsla av att vara övergiven. Informanten beskrev en situation då det kunde upplevas vara ensamt med en svårt sjuk patient och att man hade behövt ha någon kollega som stöd och hjälp. En annan informant beskrev att den ibland kunde känna sig otillräcklig i situationer och att det kunde föranleda ett ökat behov av debriefing. En informant kände att behov kunde uppstå då det varit en händelse som det fanns många delade uppfattningar om och man inte var riktigt ense i arbetsgruppen. Debriefing kunde då bidra till att händelsen blev utredd och klarlagd. Även bemötande inom arbetsgruppen i en stressad situation, tex att någon uppfört sig illa genom att skrika och skälla, eller att personkemin inte stämt, kunde leda till ett ökat behov av debriefing efter händelsen.

En informant tog upp att ett ökat behov av debriefing efter kritiska händelser lättare kunde uppstå då man var ny än om man jobbat lite längre. Det kunde uppstå risk för att man kanske skulle vilja byta arbete.

”Om det leder till nån skada, eller när det inte går så bra och det är första gången, det kan göra att man väljer en annan inriktning” ( Informant nr 4)

En informant tog upp att debriefing kunde vara av gagn då man hamnar i etiska situationer där man kanske inte riktigt är överens med beslutet som fattats. ”Eller att det kan vara såna situationer som man hamnar i där man fortsätter med nåt man inte tycker man ska fortsätta med, återupplivnings…”(Informant nr 5)

En informant tog upp att det även kunde uppstå behov av debriefing då det inte var en större händelse, utan något mindre men som berört en desto mer.

Faktorer ledande till ett tveksamt behov av debriefing

Några av informanterna uppgav även situationer då det var tveksamt om debriefing egentligen behövdes. Fyra av informanterna ansåg att behovet var personbundet, dvs. att den personliga upplevelsen skulle styra behovet av debriefing.

”Det är svårt att säga att där ska det alltid göras debriefing och där ska det inte göras, utan det måste vara händelserna som styr och hur mycket påverkad man blir av händelsen” (Informant nr 5)

Behovet varierade beroende på i vilken ålder man befann sig, hur länge man arbetat, hur lång erfarenhet man hade, vad man varit med om tidigare, vilket tillstånd man befann sig i samt att det kunde bero på situationen. En informant uppgav att man med åren blev mindre känslig för svåra situationer.

En informant ansåg att vid extremt stora och svåra händelser så frågade folk i alla fall hur det varit, så den upprepande effekten kunde göra att man fick bearbetat situationen ändå. Två informanter tog upp att när det inte gått så bra, men man gjort sitt bästa och situationen hade haft ett normalt förlopp så var behovet av debriefing efteråt mindre.

19

Det är skillnad när man kommer in i en situation där läget är förtvivlat och antingen gör man skillnad och räddar situationen eller så var det inget att göra (Informant nr3) En informant uppgav att man inte hade klarat att arbeta med det man gjorde om man tog åt sig av varje patient. En annan informant tog upp att det kommit ny forskning som visade på att det ibland var tveksamt om debriefing var det bästa alternativet.

Alternativ till debriefing

Informanterna hade även uppfattningar om alternativ till debriefing.

Informellt

Sex av informanterna hade uppfattningen att egna, informella samtal var

tillräckligt ibland. Man kunde sätta sig ner och prata av sig med kollegorna om det som hänt och sen känna sig nöjd. En informant beskrev att man ibland samtalade inne på operationssalen efteråt och förhörde sig om hur teamet mådde, eller att man satte sig ner och fikade och pratade en stund. En annan informant ansåg att man ibland hade informella samtal i korridoren eller med sin anestesiolog när man sprang på larm tillsammans.

”Men vi gör ju det indirekt hela tiden ändå, för vi berättar för varandra ändå, för vi samlas ju alla på morgonen mer el mindre” (Informant nr 1)

Även kollegors stöd var betydelsefullt. Tre informanter menade att det ibland räckte att nämna att man upplevt att något inte blivit helt bra, så fick man många olika berättelser där kollegorna tabbat sig. Det kunde ibland räcka att få dela med sig till kollegorna och få höra tillbaka att alla gör fel ibland, att man inte var ensam. En informant beskrev hur anestesiologen hade ringt hem och förhört sig om hur man mått och om man ville prata. Det upplevdes skönt att få hjälp att bära det som varit. En annan informant försökte skydda en ny kollega genom att inte ge honom de svåraste fallen.

”Jag tror att det allra viktigaste är kamrat stödjandet liksom” ( Informant nr 3)

Tre av informanterna tog upp att informella samtal med kollegor kunde betraktas som lärotillfällen. Man kunde fråga varandra om hur det gått och hur man löst situationen. Man kunde gå igenom hur man gjort, hur man skulle tänka, vilka läkemedel man använt och hur man blandat dem. En informant tyckte det var bra om man gjorde case av situationerna.

”Man skulle nog börja berätta om fall som man har haft där det var lite konstigt. Där det inte bara gick precis som det skulle och ta upp de fallen så att andra får veta om det också, hur man löste det då” (Informant nr 1)

En informant menade att familjen kunde vara en stödjande resurs. Att behovet av debriefing kunde bero på hur man hade det hemma, om man hade någon att prata med där.

Beror på hur man har det hemma, har jag nån att prata med tex. (Informant nr7)

Även andra externa stöd togs upp som alternativ till debriefing. Två informanter menade att ibland kunde det behövas ytterligare professionellt stöd utifrån, då debriefing inte var tillräckligt, eller att endast ett debriefing tillfälle inte räckte.

20

En annan informant tog upp att handledning av kurator eller psykolog kunde behövas för att man skulle bli stärkt.

Avlastningssamtal

Tre av informanterna ansåg att man kunde ha defusing istället för debriefing. En av informanterna menade att det kommit ny forskning som visade på att

debriefing var lite ute och att avlastningssamtal var mer lämpligt. Informanten ansåg att man har egen förmåga att läka väldigt mycket. En annan informant tyckte att det var bra med avlastningsamtal efter psykiskt påfrestande situationer där man tagit illa vid sig. En tredje informant tog upp att defusing var bra som ett enklare alternativ då man inte hann ha regelrätt debriefing pga. tidsbrist.

Det är väldigt bra att prata av sig direkt efter händelsen om man får möjligheten, men det är inte alltid vi har det, att ha regelrätt debriefing. Men då kanske man kan få en defusing, så att man får prata av sig några minuter direkt efter (Informant nr 5)

Debriefingens utformning

Informanterna tog upp vilken betydelse utformningen av debriefingen hade. Det var viktigt att den leddes av person med utbildning för ändamålet samt att den följde den struktur det är tänkt.

Ledarens roll

Två av informanterna berättade om att det kunde förekomma olika varianter av ledare i debriefing situationen, både med eller utan korrekt utbildning och med varierande intresse för situationen. Det var viktigt att ledaren fångade de som inte självmant pratade och att alla fick komma till tals trots att det kunde förekomma många olika uppfattningar.

”När överläkaren börjar med att tala om det så kanske en undersköterska kan ha svårt att säga vad den tyckte, men allas uppfattningar är viktiga” (Informant nr 4)

Det var av betydelse att det inte blev för medicinskt utan att man även fick med den psykologiska aspekten. Det var vanligt att det var narkosläkarna som höll i det och det riskerade ibland att bli lite för medicinskt. En informant ansåg att

debriefing fungerade bäst om den leddes av någon av de egna kollegorna, då det var kollegor som bäst kunde förstå vad man gått igenom.

Struktur

Det var även relevant med strukturen i själva debriefing situationen. Det

uppfattades som viktigt att det var någon utomstående som ledde det, att man fick bli frikopplad, att det kom snabbt efter händelsen, att man satt ner och pratade igenom på ett strukturerat sätt.

En informant ansåg att det även spelade roll hur pass stor gruppen blev i debriefing situationen. Var gruppen för stor och det var för många inblandade kunde det ta för mycket tid. Det var bättre med en samling med de närmsta som var insatta i hur det såg ut på den egna arbetsplatsen och som visste vad det handlade om.

Det känns mkt bättre att ha det ihop med de närmsta som vet vad det handlar om och hur det ser ut på min arbetsplats, det känns mycket mer, ja, det ger mycket mer.. (Informant nr 5)

21

Organisationens betydelse

Många av informanterna tog upp hur debriefing på arbetsplatsen eftersöktes, prioriterades och strukturerades, utifrån ett ledningsperspektiv. Även arbetsmiljö och resurser var aspekter som uppfattades som viktiga gällande huruvida

debriefing blev prioriterat.

Chef

Flertalet av informanterna uppfattade att chefen spelade en stor roll vid debriefing på arbetsplatsen. Det uppfattades vara chefens ansvar att ta initiativ och ha en uppsökande roll för att fånga upp ett eventuellt behov av debriefing. En informant ansåg att det fungerat bäst på arbetsplatsen då det varit definierat att det var chefen som hade ansvar för att ha tentaklerna ute och upptäcka ett behov. Två av informanterna tyckte att stora händelser man vet har hänt då man kan läsa om dem i tidningarna, borde föranleda att chefen tar upp frågan om behov av debriefing. Två av informanterna ansåg att chefen regelmässigt borde kolla av med teamet efter vissa specifika situationer.

”Det var urakut, ett dåligt barn, trauma, och det gick ju tyvärr inte. Och där blev det inte uppfångat. Och det var personvåld i.. Och det visste man då, det var uttalat med en massa poliser runt omkring och så. Och då läser man tidningen dagen efter så förstår man liksom att.. Och där var det överhuvudtaget ingen som frågade.” (Informant nr 6) ”Just det mer organisatoriska, att man kanske på nåt sätt, på nån annan nivå, om man vet tex att det är barn, det är många som mår dåligt av barn tex, el en stor trafikolycka, att det vid vissa saker skulle gå mer automatiskt. Mer en uppsökande.”. (Informant nr 2) En annan informant menade att om det inte var en självklarhet inom

organisationen att ha debriefing så fanns risken att personal som upplevde sig ha ett behov kunde falla för grupptryck där de andra inte ansåg att ett behov fanns. Två av informanterna tyckte inte att debriefing var prioriterat. De ansåg att chefen skulle prioritera det mer på arbetsplatsen för att inte riskera att personalen skulle bli avtrubbade och må dåligt.

Det uppfattades även vara chefens ansvar att skapa rutiner och en struktur för debriefing. Det var viktigt att skapa rutiner för paus för återhämtning efter kritiska situationer, men även att organisera upp debriefing då det framkommit ett behov av det. En informant ansåg att organiserad debriefing på arbetsplatsen var bristfällig. En annan tyckte att det var chefens ansvar att skapa en struktur så att man vet att om man hamnat i en sådan situation vart man ska vända sig och hur man ska göra.

Det framkom även att det ibland var medarbetarens eget ansvar att söka upp chefen då behov av debriefing uppstått. Två av informanterna beskrev att det inte alltid kunde vara möjligt för chefen att veta att något skett, och då fick man själv initiera det.

Arbetsklimat

Även arbetsmiljön på arbetsplatsen kunde påverka möjligheten till debriefing. En informant ansåg att anestesisjuksköterskor ibland förväntades tåla och hantera tuffa situationer. Informanten beskrev att man ibland stoppade nyckeln i fickan och var som vanligt när man gick hem, fast så inte alltid var fallet.

22

”Vi har väl, det finns väl lite grand en kultur där, där vi tål en hel del, speciellt vi som jobbar med akutsjukvård, vi, ja, ens förebilder är inte de som gråter när det gått illa kanske, utan sådär..” (Informant nr 4)

En annan informant menade att det var viktigt med ett öppet och tillåtande

arbetsklimat. Det var viktigt att chefen bidrog till att visa att arbetsplatsen hade ett tillåtande klimat där man kunde prata öppet med varandra utan att tappa ansiktet. Det var även lättare att prata med kollegorna under debriefing då arbetsplatsen hade ett öppet klimat. Organisationens roll innebar också att skapa en miljö som inte riskerade att medarbetaren inte vågade berätta när den kände sig liten eller att den blivit stressad i den specifika situationen.

Resurser

Det uppfattades som svårt att få till debriefing pga. tidsbrist. Fem av

informanterna ansåg att det var stor avsaknad av möjlighet till debriefing på jourtid. En informant beskrev att det inte gick att bli tagen ur tjänst då man inte var tillräckligt med folk inne, och då hade man inget val mer än att ta nästa patient som väntade. Två av informanterna ansåg att det hade varit jobbigt då de kritiska händelserna skett på helgen och sedan hade de gått hem utan att kunna bearbeta dem.

”Och så låg jag där och kunde inte somna och så ledig dagen efter, så först på tisdagen kom jag till jobbet då och direkt i omklädningsrummet så är det en kollega som ” Läget och så”? Och jag svarar ”inte alls bra” ( gråtande röst)” ( informant nr 3)

En informant ansåg att det för verksamheten kunde vara resurskrävande med debriefing på kort sikt men att det ändå gagnade i det långa loppet. En annan informant menade att det hade varit önskvärt om man hade haft det som

ambulanspersonalen som kunde bli tagna ur tjänst direkt och få sätta sig ner och diskutera.

DISKUSSION

Nedan följer en diskussion om studiens metod och resultat.

Metoddiskussion

En kvalitativ design valdes då syftet var att få en djupare förståelse av vad anestesisjuksköterskor ansåg i ämnet och inte mycket tidigare finns beskrivet om hur just denna yrkeskategori uppfattar debriefing efter händelser som upplevs som kritiska (Polit & Beck 2012).

Urval och kontext

Informanterna hade olika lång erfarenhet inom yrket vilket påverkade hur mycket de upplevt av kritiska händelser och debriefing. Genom att involvera tre olika operationsavdelningar avsågs ett strategiskt urval för att få en varierad bild av anestesisjuksköterskornas uppfattning, men då de anmälde sig konsekutivt blev de inkluderade efter hand oavsett hur lång tid de arbetat. De flesta av informanterna var av relativt hög ålder, vilket är en nackdel i studien, då ett blandat urval med fler yngre, och mindre erfarna informanter kanske hade givit ett annat perspektiv på debriefing och upplevelser vid kritiska händelser. Det var i olika grad

debriefing användes på de olika arbetsplatserna vilket kan tänkas påverka

23

nyligen uppdaterats och aktualiserats för medarbetarna. Detta kunde påverka deras motivation till att delta i studien. På en annan arbetsplats var det mindre

vedertaget att ha debriefing och därför kan det ha motiverat informanterna att delta, ett behov av att belysa deras behov. De som valde att tacka ja till att delta kan ha varit färgade i sina åsikter i ämnet. Om man är starkt för eller emot något kanske man tenderar att tacka ja i större utsträckning än om man är ganska neutral i ämnet.

I studien var det likartad kontext på de olika operationsavdelningarna, men med lokala skillnader. Anestesisjuksköterskorna arbetade både med barn och vuxna patienter, men i varierande grad, och operationerna var av olika natur. Det

varierade även vilka uppgifter som ingick på respektive arbetsplats. Vissa hade en larmfunktion inbyggt i arbetsrutinerna, vilket kan skapa en ökad risk för att drabbas av kritiska händelser. Andra beskrev transporter av svårt sjuka patienter som något som skapade stress och väckte jobbiga känslor. En avdelning hade uteslutande barn som sin patientkategori, vilket är stressande i sig, och som dessutom ofta innefattar att ta hand om föräldrar som mår dåligt. Det är tveksamt om resultaten kan överföras till andra sammanhang då urvalet var ganska

skiftande i arbetsuppgifter och arbetsplatser och antalet informanter dessutom var få. Dock så kan detta även vara en styrka då liknande svar framkom trots dessa olikheter. Då studien genomfördes på tre olika operationsavdelningar ökade även möjligheterna till att få en varierad bild av anestesisjuksköterskornas

uppfattningar.

Datainsamling

Den semistrukturerade intervjuguiden togs fram av författaren utifrån syftet och vad som ansågs skulle kunna skapa varierande beskrivningar av informanternas uppfattningar. Elo et al (2014) menar att en provintervju kan vara till hjälp för att bedöma om intervjufrågorna är passande för att få fram varierad data som svarar på syftet (a.a.). Provintervjun gjordes med en kollega på den egna arbetsplatsen och ledde till att flertalet frågor förtydligades och några lades till, för att få mer uttömmande svar. Intervjuguiden fungerade väl och gav svar på frågan om informanternas uppfattning om debriefing. Informanterna blev avslappnade och pratsamma av de inledande frågorna om hur arbetsdagen såg ut med

patientklientel, och hur arbetsuppgifterna såg ut. På sista frågan om man ville tillägga något så tenderade informanterna att sammanfatta vad de tyckte och även viss ny information framkom som inte tagits upp under de övriga intervjufrågorna. Det varierade hur informativa och pratbenägna informanterna var. Vissa fick tänka igenom sina svar lite längre, andra hade tydliga åsikter och exempel att komma med. Detta inverkade på intervjuernas innehåll och längd. Författarens ovana att genomföra intervjuer kan ha inverkat på möjligheten att ställa

följdfrågor och få informanterna att utveckla sina svar. Till exempel så var den första intervjun lite mindre uttömmande än den sista. Detta kan ha bidragit till att viss information som annars kunde ha framkommit inte gjorde det.

Dataanalys

Datan analyserades utifrån Elo och Kyngäs (2008) som har en tydligt beskriven metod som var lätt att följa. Enligt Elo et al (2014) beror trovärdigheten av resultaten i en innehållsanalys på tillgänglighet av rik, passande och väl saturerad data. Det är viktigt att det löper en röd tråd genom datainsamling, analys och presentation av resultat. För att förbättra trovärdigheten bör sammanhang, urvalsmetod och informanternas uppfattningar beskrivas noggrant. Det är