2007-05-10 09:59 CEST
Finlands fasansfulla år under 1800-talet
Dr. Jouko Teperi, finsk historiker. 1977 utgavs av The Historical Society of Finland (Suomen Historiallinen Seura) en 175-sidig bok som #101 i serien (Historiallisia Tutkimuksia) med titeln ”Vargen som hot till
landsortsbefolkningen i Finland under 1800-talet” (SUDET Suomen rintamaiden ihmisten uhkana 1800-luvulla), ISSN 0073-2559, ISBN 951- 9254-10-2. Boken innehöll en sammanfattning på tyska. Det är den som översatts till svenska nedan Vargproblemets huvuddrag 1800 – talet
avgränsade en klar period och helhet av vargproblemet i Finland. Det var det sista århundrade som rovdjuren fanns i hela landet och injagade rädsla och skräck och hotade människornas fredliga liv. Höjdpunkten av vargarnas stora hot mot befolkningen inom Finlands kärnområde uppnåddes omkring 1880.
Vargarna blev inom detta område vid slutet på århundradet totalt utrotade.
De största skadorna förorsakade vargarna – mot forskarnas förväntningar – i Egentliga Finland, Tavastland, Nyland och Viborgområdet, det vill säga Finlands kärnområden. Omkring 1850 var Åland, som är omgärdat av havet, fritt från vargar under flera tiotal år. I slutet av århundradet, utgjorde björnen ett större hot mot hus-djuren än vargen. Människan var året om, alltid i större fara från vargen än från björnen. När stränga vintrar med sträng kyla höll björnen i idet, var människornas vardagsliv mycket svårt hotat av vargarna.
Björnen hotade sällan människorna i hem och på gårdar, men vargen var alltid närgången i byarna. Överallt en objuden gäst. Björnen hotade
människorna mest i klart definierade situationer, vargen däremot kunde vilket ögonblick som helst angripa från sitt gömställe. Överallt i centrala Finland dödade också lodjuret ständigt mindre husdjur såsom får i hagen och man trodde, att ett lodjur även kunde döda ett barn utan orsak. I norra Finland var renhjordarna hårdast drabbade av massmördaren järven. Vargens antal kunde variera under tiden inom olika områden i landet, därför var inte varje år ett
“vargaår”. Under 1880 fanns i landet väster om en linje från Uleåborg – Kexholm cirka 500 vargar. Under vintern kunde vargarna uppträda i stora flockar. I dom sydliga kustområdena kunde man ofta se flockar på fler än (10) tio djur. Det fanns uppgifter om över (30) trettio vargar vid något tillfälle, men det kan ha varit överdrivet. (Magnus Hagelstam kommentar: Prof Em. Val Geist berättar om sk superflockar i rysk varglitteratur och sådana har även iakttagits i Nordamerika, med upp till 40-50 djur. Teperi visste inte om detta
och höll uppgifterna för otroliga. Detta är dock normalt vargbetéende när födan tryter på vintern.) Osäkerheten på landsvägarna När man vid sträng kyla under vintern och speciellt nattetid, måste resa i Finland, måste man alltid räkna med att komma i beröring med vargar. Redan i oktober kunde rovdjuren förfölja resande på vägarna. Ofta fick man offra sin hund, om den resande skulle klara sig. Ibland kastade kusken – den resande, kött – fläsk efter släden och kunde hinna undan rovdjuren på det viset. Hästen angreps sällan och inte heller kusken. På isen kunde det hända att den förspända hästen var snabbare och kunde hinna ifatt vargen och sparka den till döds.
Dom flesta hästar måste dock ha varit rädda för vargen, åtminstone för en flock. Av rädsla för vargarna, slog sig kuskarna oftast tillsammans under resorna. Farligast var det för den som promenerande ensam på landsvägen.
Det berättades att ensamma vandrare hade dödats av varg. Först när
järnvägen hade byggts ut kunde resande även vintertid göra långa resor utan att hotas av varg. Vargar i bebyggelsen Sträng kyla tvingade alltid vargarna att stryka runt bostäderna. På gården tog vargen vanligtvis hunden. Det har även hänt, att en varg som jagat hunden, även själv hamnat inne i huset. Vid sträng kyla försökte vargar även att komma in i ladugården och ibland
lyckades den också. Vargar inne i djurstallarna förorsakade total panik och ett stort antal djur dödades. Ofta angrep vargarna även människorna på gården och dessa måste skydda sig med öppen eld. (Se UNT om Kolchosen Rosilja, där 60 hästar och flera drängar dödades). Vargar kunde söka ensamma barn genom fönstren inne i husen och angripa dessa. Flera gamlingar blev
vargdödade utanför sina hus under detta århundrade. Också under sommaren strök vargarna runt gårdarna och dödade årligen bl.a. hundratals grisar. Under vintern på 1880 – talet drev hungern vargarna in i städerna, där de kunde ses ströva omkring längs gatorna, eller som i Åbo tom på Domkyrkoplatsen.
Ibland kunde de döda hundar på innergårdarna även i städerna. Vargar förorsakar nöd och fattigdom Antalet husdjur som dödades av vargarna var enormt stort vissa tider i vissa områden. Det kunde hända att alla djuren för en liten bonde – torpare dödades. Speciellt var överlevnaden och
inkomsterna för arrendatorn – i verkligt stor fara, när hans enda häst och samtliga kor och övrig boskap dödades av vargar. Ibland måste han då själv lämna torpet han brukat och med hela familjen ströva efter vägarna för att tigga. Mycket sällan ersattes de dödade djuren. Utom i staden Kexholm, där samtliga husdjur betade tillsammans. Även i Nykyrka på Karelska näset, togs beslutet av myndigheterna, att ersättning skulle utgå för av galen varg (?) rovdjursdödade husdjur. Vargjakt var osäker och oförutsägbar. Efter att en varg hade skadat någon, måste en tjänsteman som kallades Jaktfogde, vidta åtgärder. I praktiken hade Jaktfogdens tjänst förändrats till i början av 1800 – talet, och han var ansvarig tjänsteman, en slags ortspolis. Vid tillfällen då han inte hade något speciellt att göra, anordnade han en vargjakt, vid vilken alla
männen i kommun måste deltaga. I loppet av århundraden genomfördes hundratals och åter hundratals sådana vargjakter i kommunerna. Tyvärr lyckades det sällan att döda det svårfångade djur som vargen är och använd tid var förlorad. Många gånger gick jakten ut på att fördriva rovdjuren till andra revir och kommuner, där de egna husdjuren inte kunde skadas.
Vargjakten ansågs från allmänheten knappast som framgångsrik eller som ett vettigt arbete. Med passiva fångmedel, som t.ex. varggropar, hade man större framgång i dödandet av varg. I vissa orter dödades flest vargar med förgiftade åtlar – luder. Jakt på varg genom passning vid åtlarna lyckades sällan,
troligen pga. människolukten. I mellersta Karelen föredrog man slagfällor, vilka var mycket effektiva. I norra och östra Finland, fanns det få vargar, här jagades de på skidor i den lösa djupa snön. Slutligen dödades vargen med stickspjut – vargspjut – eller vargfjäder. Där det fanns många vägar var vargjakten utsiktslös, där hade vargen flera möjligheter att snabbt fly och försvinna i terrängen. Oftast lockades vargarna i skjutläge med en gris som lockbete. På vintern tog man grisen i en släde inbäddad med mycket halm och hö. Fick den att skrika ljudligt för att locka vargen att springa efter
ekipaget och komma i skjutläge. Tyvärr var även denna jaktmetod oftast utan större framgång. Mest effektiv var då jakten på vargvalparna, vilka man
fångade i lyans närhet under våren. Vargen föder sina ungar i maj och de ligger kvar i lyan hela juni. På bestämda tecken är det möjligt att lokalisera varglyorna. Det var den mest framgångsrika vargjakten. Ofta fanns lyan ganska nära bebyggelsen. Vargjägare blev ofta mycket hedrade personer och hjältar under århundradet. Speciellt i Karelen och i Tavastland fanns många välkända jägare. Fram till 1868 betalade staten ut skottpengar, som tyvärr var ganska ointressanta. Efter 1868 fick alla kommunerna ansvara för
skottpengarna själva, i den egna regionen under hela århundradet. Oftast varierade summan från kommun till kommun. Det fanns gott om pengar för att utrota vargarna, men ingen uppnådde detta mål. Ännu under 1880 – talet trodde man att utrotning av varg var omöjlig. På grund av svårigheter och kanske utsiktslösheten med utrotningen av vargen genom jakt, framhölls dock den ständiga faran som vargen utgjorde för befolkningen och allt levande. Vargar som naturkraft. Vargarna fick mestadels leva mycket ostört, utan att någon jagade dem. I tidningarna klagades det ständigt, att man inte ens försökte fånga vargarna. Grunden till denna skenbara oförmåga, var framför allt att vargjakt, speciellt på sommaren, var svår och gav dåligt
resultat – alltså tämligen fruktlös. Även om man lyckades med jakten, så kom ständigt nya vargar från något håll in i de gamla reviren. När i kommunen Pemar nära Åbo, speciellt många vargar dödades, kom omedelbart beslutet, att skottpengarna som gett bra resultat skulle sänkas, för att
fastighetsskatten? inte skulle bli för hög. En tidning i Åbo skrev 1881: Nu har man beslutat att skjuta bort rovdjuren och snart kommer även hos oss en stor
jakt att genomföras. Så långt är allt bra, men vi tror inte att det kommer att hjälpa oss under så många år. Skulle det lyckas med utrotningen av
rovdjuren, så kommer snart andra till oss. Man trodde alltså att man inte kunde göra så mycket mot vargen, vargar var en naturkraft, som kunde jämföras med ett åskväder. För åska kunde man skydda sig, men inte utrota den från världens yta. Med denna tolkning ansågs vargarna vara Guds gissel, ett straff, en del av skapelsen. Även med trolldom och trollmedel försökte man att skydda sig för vargen, men man trodde också att även vargen var trollkunnig och kunde motverka trollkonster. Om någon under sommaren dödade ett antal vargvalpar, hämtade vargarna lika många får. Detta tänkesätt gör det förståeligt, varför man inte ville fånga vargvalpar under sommaren, och varför man ansåg att vargjakten var ofruktbar. Slutligen ansågs det vara omöjligt att avvärja vargen. Varje seger över den var en Pyrrhus seger. (En seger som kostade mer än den gav). Vargar dödar barn. Att vargar gärna angrep barn var det som injagade människan den största fasan.
De första exakta uppgifterna om sådana vargöverfall under 1800-talet, kommer från Kexholm, där en varg i januari 1831 överföll arrendator Päränens fyraåriga dotter och åt upp henne. I februari samma år och ca tio kilometer från tidigare vargöverfall, tog vargen en tioårig pojke klockan sex på kvällen framför husdörren. Efter ett uppehåll på ca ett halvår, tog en vargen en fjortonårig vallpojke och kort före jul dödade rovdjuret - vargen ännu ett femårigt barn i samma område. Under den följande sommaren 1832, dödade vargen fyra offer i samma region, av vilka ett var en fullvuxen änka.
Detta är ett av de få kända säkra fall, där vargen dödat vuxna personer – kvinnor. Rabiessmittade vargar var en sak för sig. Vargen från Kaukola överföll, människor under alla tider på dygnet, morgon – middag och kväll.
Även årstiderna spelade ingen roll, han dödade människor både under vintern som under sommaren. I Kimito kommun i egentliga Finland, fanns under 1830 – talet en konstig och speciell varg, vilken under vintern 1836 tydligen dödade tre barn. I gräns-kommunen Kivennapa dök för första gången en mycket fruktad varg upp i maj 1839. Under ca tio år dödade denna - tydligen samma varg – mist tjugo barn och en vuxen människa. Det står även helt klart, att denna varg ställde till med stora skador även på den ryska sidan av gränsområdet. Allt detta skedde bara 30 kilometer från rikets huvudstad, Petersburg. Vargen från Kivennapa överföll och dödade barn endast under sommaren när de vallade kreaturen – husdjuren i skogarna. Kivennapa hörde till “Donationslandsområdet”, där bönderna inte fick äga skjutvapen. Under dessa omständigheter, måste man försöka fånga vargen med nät eller döda den med spjut. Rabiessmittade vargar blev ansedda som galna eller
förtrollade av befolkningen. För dessa vargar var det typiskt, att dom angrep allt, människor eller djur dom träffade på helt urskillningslöst – på måfå. En sådan varg sågs i Muola på den Karelska Näset maj 1844. Genom staden
Viborg löpte en galen varg maj 1856, som slutligen kunde dödas 25 kilometer utanför staden, när den bitit många människor. - 1865 strök igen en
rabiessmittad varg runt i omgivningen av Viborg och bet många kor – husdjur på många bondgårdar, vilka alla dog. När denna varg närmade sig en by, flydde alla människorna för den bet alla den kom åt. Med häst red man från by till by för att varna befolkningen; Nu kommer den galna vargen. Äntligen lyckades man döda odjuret och begravde den med pälsen på. I Nykyrka kommun, skadade en rabiesvarg 1881 sex människor, femtio kor och mer än tio hästar på tre timmar. I Liljendals kommun i närheten av Borgå, överföll en rabiessmittad varg flera personer och hästar 1856. Slutligen blev den dödad med yxa av en arrendator. I området kring Tammerfors överfölls under åren 1877 – 1878, inom ett förhållandevis begränsat område av tre kommuner, totalt tio barn. Bara ett av dessa barn kom undan med livet i behåll, ödet för två andra är oklart. Speciellt gärna överföll denna varg lekande barn, och valde ut ett av dessa barn som offer. Denna varg överföll barn utan att
intressera sig för fåren, vilka betade runt om. Dödade barn i området runt Åbo under åren 1880 – 1882 De absolut största och mest skakande övergreppen, var dödandet av barnen runt om Åbo under åren 1881 – 1882. Under dessa två år dödade vargar inne i centrum av denna gamla, materiellt vackra och landets kulturellt mest begåvade stad, minst 24, kanske 30 barn. För dessa enorma illdåd, var förmodligen bara två rovdjur ensamt skyldiga. Ett av dessa rovdjur blev under vintern 1880 – 81 dödat i närheten av Halikko, det andra först under vintern 1882. De båda vargarna var mycket fräcka och överföll ofta sina offer, barnen, inte sällan i närvaro av flera vuxna personer. De kunde till och med angripa hela barnaskaror. Dessa överfall och händelser i
närheten av Åbo, visar hur hjälplösa vi människor är i bekämpningen av vargarna. Trots alla dessa försök att döda rovdjuren under långa tider inte hade man inte haft någon framgång. Precis i början av 1880 – talet, verkade vargarna i södra Finland att ha blivit totalt förvildade, därför att från överallt kom nyheterna – rapporterna, vargar hade speciellt angripit barn. Bevisligen blev dock ingen människa dödad, även om tidningarna skrev om fallen som rykten. Hur vargen angriper - dödar. På ett fyrbent djur som tex. en ren eller en älg angriper vargen halsen. En människa överfaller vargen alltid framifrån och försöker att stöta omkull offret. Därefter griper han tag i bröstet på offret och släpar iväg det. Ofta försöker vargen inte att döda sitt offer. Många barn var därför fortfarande vid liv, när de räddades. Det berättas även om fall där barn trots att de släpats över långa sträckor fortfarande inte dödats eller skadats. Det påstås även att barn släpats över sju kilometer av vargen. En varg som hamnar i en grop eller slutet rum, verkar lida av en viss klaustrofobi och förlorar sina rovdjursegenskaper. Det är heller inte bekant, att vargen i detta läge, dödat hjälplösa djur eller människor. Man kan trots detta
påstående inte bevisa det. Varför vargar var förvildade och hur faran kunde
avvärjas. Dödandet av barn av varg runt Åbo, väckte ett otroligt uppseende i Finland. I pressen blev det ivrigt diskuterat varför vargarna var så förvildade.
En betydande förändring hade skett på landet, när i maj 1878 nya
förordningarna för hundskatten genomfördes och att även gårdshundar skulle beskattas med 2 Mark. Detta hade med ett slag reducerat antalet hundar på landet. Man tillstod dock snabbt att hundskatten var ett misstag och 1882 togs den bort på landsbygden. Den nya jaktlagen från 1868 hade skonat (fredat) dom vilda djuren under tiden 15/3 – 9/8. Förutom detta fick endast de som ägde marken – markägarna, eller de som hade giltiga tillstånd, jaga.
Jakten under våren hade upphört, varvid vargarna vågade närma sig gårdarna och byarna. Efter den nya lagen, var inte kommunerna mer förbundna – förpliktade, att jaga eller ta ansvar för varg. En annan orsak var att Åbo inte hade några yrkesjägare. Alla dessa felaktiga ingripanden i jakträtt och
hundbeskattning, innebar att vargarna så gott som aldrig blev förföljda. Man trodde också felaktigt, att man inte kunde bli av med vargen. Pressen försökte bilda en stark offentlig opinion för att slå ihjäl vargen Man appellerade därför till myndigheterna och till barnens föräldrar, vilka anklagades för att inte sörja och skydda sina barn tillräckligt. Pressen förkunnade att det handlade om en nationell skandal, vilken förstörde och ruinerade Finlands goda
anseende i Europa. Om detta rovdjursproblem inte omedelbart löstes, skulle Finland inte längre gälla som en kulturstat. I Åbo gjordes offentliga
insamlingar av medel, för att avvärja vargfaran. Från olika håll riktades nu svåra angrepp på den offentliga uppfattningen för att påvisa vargens
farlighet. Landets regering lovade 500 mark till den som kunde döda en varg.
Man föreslog även att soldater skulle skickas på vargjakt. Även förslag på att ryska vargjägare kom därför att finnarna inte var i stånd att döda rovdjuren själva. Åbovargarna besegras I kommuner där vargarna förorsakat stora skador, försökte man på eget initiativ att bekämpa rovdjuret. Man
organiserade vargjakter själv och skottpengarna höjdes, fångstdon ställdes i ordning och beredskap fanns, luder – beten förgiftades och under våren sökte man efter alla varglyor. Dessa ansträngningar blev i stort framgångsrika, men tyvärr lyckades man inte döda barnamördarna. I Åbo grundades och
upprättades ett borgarutskott, för att leda kampen mot vargarna men tyvärr uppnåddes inte mycket till resultat. Staten garanterade höga skottpengar till kommuner med mycket varg och bjöd in den bekante vargjägaren Ignoi Vornanen från Korpiselkä, nära Finlands östra gräns. Som ansvarig jaktledare för jakten bestämdes Aleks Hintze Eftersom staten betalade ut lika stora skottpengar för dödade lodjur som för vargar, koncentrerade sig Vornanen helt på den lättare lodjursjakten. Han dödade 23 lodjur men ingen varg. Inte heller Hintze lyckades döda någon varg. Vintern 1880 – 81 kom lite snö och vargjakten blev mycket svår. När illdåden av vargarna fortsatte under
sommaren 1881, bildade regeringen en kommitté med det kortfristiga och
klara målet att lösa vargfrågan. November 1881 gjorde kommittén ett förslag till senaten, hur man kunde lösa varg -problemen. Man måste hämta
vargjägare från Ryssland och till hjälp tilldela dem ett antal soldater. Om det kom mycket snö, skulle man också hämta jägare från Karelen. Det betonades speciellt kraftfullt, att man måste ha en mycket erfaren och kunnig jaktledare för uppdraget. Även betydelsen på stora skottpengar betonades. Till
jaktledare valde senaten den välkände majoren A.R. Thuring från bataljonen i Uleåborg. Även frivilliga jägare kom till södra Finland, lockade av de höga skottpengarna. Längsta vägen hade de jägare vilka kom från Arkangelsk i Ryssland, öster om Vita Havet. Tack vare alla åtgärder som vidtogs, kunde barnamördarna under vintern 1881- 82 dödas. De vidtagna åtgärderna av de av major Thuring ledda trupperna var utslagsgivande så att dom flesta
rovdjuren i området dödades. Under denna vinter i området från Åbo, dödades 12 vargar, detta betydde att praktiskt taget alla vuxna vargar var borta. Resultatet var bra för att vintern hade varit ovanligt mild. Vargarna utrotas. De ryska jägarna visade att det är absolut inte tur, som ger framgång vid vargjakt, utan klara rationella åtgärder för att lyckas med fångsten.
Tidigare hade även finnarna använt sig av liknande jaktmetoder i vargjakten, men de hade fallit i glömska. Nu hade barnamorden runt och i Åbo väckt folket och den offentliga opinionen. Nu visste man att vargproblemen kunde lösas med stor framgång och att vargarna kunde utrotas. De ryska jägarna stannade flera år i Finland och var i tjänst både i staten och hos privata människor. Under denna tid bildades jaktsällskap – jaktlag överallt i Finland för att organisera vargjakter. Jägarna blev på kort tid nationalhjältar i Finland.
Med tiden blev vargjakt sedd som plikt för jaktlagen. Staten bidrog
ekonomiskt, för att hålla vargjakten igång. Landet sydvästligt en linie Kokkola – Kotka, blev efter 1880 – talet helt befriat från vargar. Den sydöstra delen befriade sig från vargar ett tiotal år senare. Likenäs den 4 maj 2007 Översatt av Folke Johansson och Calle Seleborg Kommentar om rabies: Rabies är en fruktansvärd sjukdom tid som sprids genom djur och alltid är dödlig om inte vaccin sätts in i. När det gäller varg är det ofta enkelt att veta om vargen var smittad eller inte. En rabiessmittad varg uppträder alltid ensam. Den försöker inte (kan inte) äta sitt byte utan springer vidare och biter allt i sin väg, djur och människor. Tillägg: Mr. Antti Lappalainen, Finsk historiker Antti
Lappalainen sammanställde information om offer för vargangrepp från tingsprotokoll och kyrkböcker från 1660 liksom från tidningsklipp från ca 1830 och framåt. Resultatet redovisades i boken ”I vargens spår” (Suden Jäljet) 2005, ISBN 952-5118-879-9. Han fann 193 döda, vara 110 barn, på grund av predations angrepp. 69 av dess hände under åren 1831-81, var åttonde månad under 50 år. Dessutom blev 83 vuxna dödade, de flesta från rabiessmittade vargar. Mr Lappalainen undersökte bara angrepp på
människor, Dr Teperi tog ett vidare perspektiv. Mr Lappalainen fann dubbelt
så många mänskliga offer som Dr. Teperi.
