Lokal byggnadsordning för
Östanfors
Falu kommun, Dalarnas län
Råd och vägledning om byggnadsvård vid underhåll och ändring av befintlig bebyggelse samt vid nybyggnad.
Bilaga till områdesbestämmelser för Östanfors. Bilagan grundar sig på Husen berättar. Bevarandeplan för Falu innerstad 2012 och Lokal
byggnadsordning för Elsborg. Omarbetad för att passa Östanfors av Elsa
Röing 2014-2015.
Inledning
I december 2001 upptogs det historiska industrilandskapet kring Stora Kopparberget och Falun på Unescos världsarvslista. Ett världsarv är ett kultur- eller naturminne som är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller ett objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia. Det finns ca 1000 världsarv i hela världen, varav 15 i Sverige.
Efter att ett objekt har upptagits på Unescos världsarvslista ska det garanteras vård och skydd för all framtid. Skyddet ska verkställas genom befintlig lagstiftning i respektive land, för Sveriges del i första hand genom Plan- och bygglagen (PBL), Kulturmiljölagen (KML) och Miljöbalken. Världsarvet Falun ska uppfylla Unescos villkor och krav på bevarande, kulturmiljö och hållbar utveckling, och de nya områdesbestämmelserna för Östanfors är ett led i arbetet med att säkerställa en del av Världsarvet Faluns kulturhistoriska värde.
Världsarvet Falun består av tre delar: gruvan, staden och bergsmanslandskapet – miljöer som under århundraden har formats av kopparhanteringen i området. Ur gruvan togs kopparmalm som bearbetades vid hyttorna i staden och längs vattendrag i stadens närhet. Bergsmännen ägde andelar i gruvan och många blev så småningom välbeställda och kunde anlägga
påkostade hem och trädgårdar utanför centrala Falun. Gruvarbetarna bodde i gruvans närhet, i områden som idag är levande, välbevarade trästadsdelar, bland annat Östanfors, Gamla Herrgården och Elsborg.
Östanfors ingår också i ett område som utgör riksintresseområde för kulturmiljövården, tillkommet långt innan Falun blev världsarv. Redan under 1970-talet insåg man att stadsdelen hade kulturhistoriska värden, som man säkerställde genom skydd i de detaljplaner som fortfarande gäller för området. De nya områdesbestämmelserna för Östanfors innebär alltså inte att skyddet för byggnaderna i området ökar eller blir strängare. Däremot är tanken att den lokala byggnadsordningen ska vägleda och tydliggöra hur de kulturhistoriska värdena ska säkerställas på ett bättre sätt än i de gamla detaljplanerna.
Riksintresset Falun
”Industri- och stadsmiljö som speglar en nära tusenårig industriell tradition, kring Sveriges viktigaste tidigindustriella koppargruva som hade avgörande ekonomisk betydelse under landets stormaktstid, jämte tillhörande hyttområden samt residensstadens utveckling under 1800-talets slut och 1900-talets början.
Området kring gruvan med spår av en medeltida kolonisation och småskaligt jordbruk, dominerande bergsmansgårdar, storslagna slaggvarpar och hyttlämningar samt den medeltida Stora Kopparbergs kyrka, uttryck för gruvans blomstringstid vid 1600-talets mitt är den vid ett ras år 1687 bildade s.k. "Stora Stöten", lämningar efter hyttor och andra anläggningar, stora slaggvarp som ännu idag präglar landskapet samt den 1641 grundade staden med rätvinklig rutnätsplan av typisk 1600-talskaraktär, tomtstrukturen, det sluttande stora torget, präktiga stadsgårdar i centrum och områden med enkel småskalig träbebyggelse i stadens utkanter. Residensstadens och
"bergsstadens" offentliga byggnader samt områden med stora villor från 1900-talets början på sluttningarna norr om stadskärnan.” (Riksantikvarieämbetet)
Världsarvet Falun
“The enormous mining excavation known as the Great Pit at Falun is the most striking feature of a landscape that illustrates the activity of copper production in this region since at least the 13th century. The 17th-century planned town of Falun with its many fine historic buildings, together with the industrial and domestic remains of a number of settlements spread over a wide area of the Dalarna region, provide a vivid picture of what was for centuries one of the world's most important mining areas.” (Unesco)
Att bo i ett världsarv
Bebyggelsen i Falun har ett stort allmänintresse, både som världsarv och riksintresseområde, och är därmed inte enbart en angelägenhet för den enskilda fastighetsägaren. Förändringar i området skall vara positiva för alla, både fastighetsägare, grannar och besökare, och åtgärder som ska utföras kan därför ibland behöva jämkas så att alla blir nöjda. Som fastighetsägare har man ansvar för att underhåll och förnyelse sker på ett sätt som inte skadar områdets kulturhistoriska värden. Genom de nya områdesbestämmelserna och den tillhörande lokala byggnadsordningen ska en fastighetsägare få besked i förväg om vad som gäller vid
förändringar av bebyggelsen. Detta säkerställer likabehandling och syftet att säkerställa den gemensamma miljön blir tydligare för alla fastighetsägare. Områdesbestämmelser är ett juridiskt bindande kontrakt mellan kommunen, fastighetsägarna och grannarna.
Kulturhistoriska värden handlar om mer än vad som är fult eller vackert. En byggnad berättar både om det liv som har levts i ett hus och om det hantverk som krävdes för att bygga det, men också om de stilideal och den arkitektur som rådde vid tillkomsttiden. Det är alltså värden som på något sätt förmedlar kunskaper om och förståelse av olika skeden och
sammanhang. Detta är ömtåliga värden som med ovarsam hantering försvinner för all framtid.
Att bevara det gamla och samtidigt skapa ett hem för ett modernt liv är en balansgång som inte alltid är lätt, men heller inte omöjlig. Moderna material, industriellt framställda
byggnadsdelar eller snabba trendväxlingar kan dock skada stora kulturvärden på kort tid, och dessa värden går aldrig att återskapa. Snabba trender blir lika snabbt omoderna och
”underhållsfria” material går inte att underhålla utan måste bytas igen då de blivit dåliga. En mer varsam hantering blir däremot bestående över lång tid.
Syfte
Den lokala byggnadsordningen för Östanfors är tänkt att användas som vägledning för fastighetsägare vid renovering och ombyggnad och utgöra en bedömningsgrund för
handläggarna på stadsbyggnadskontoret vid ansökning och prövning av byggnadslov inom området. De allmänna råd och rekommendationer som formuleras i den lokala
byggnadsordningen är ett försök att beskriva det som är typiskt för området och som ska göra det lättare att bevara områdets stadsbild och kulturhistoriska värden. Den lokala
byggnadsordningen har utformats tillsammans med nya områdesbestämmelser för Östanfors.
Områdets avgränsning framgår av den karta som hör till områdesbestämmelserna.
Utgångspunkten för den lokala byggnadsordningen är att befintlig bebyggelse med kulturhistoriskt värde ska bevaras i enlighet med områdets skyddsbestämmelser. Den ska också belysa vikten av bevarande av originaldetaljer på kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
Vid nybyggnad och/eller ändringar (om- och tillbyggnader) ska åtgärderna anpassas i enlighet med gällande skyddsbestämmelser så att miljön och bebyggelsekaraktären bevaras. Detta förhindrar inte att enskilda nya projekt kan ges en egen och nutida karaktär samtidigt som de införlivas i sin omgivning så att denna blir vacker och variationsrik.
Karta över Östanfors. Färgerna på byggnaderna anger kulturhistorisk status.
Blått = Byggnader av synnerligen stort kulturhistoriskt värde. Högsta bevarandevärde och skydd enligt både PBL och Kulturmiljölagen.
Grönt = Särskilt kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Högsta bevarandevärde och skydd enligt PBL.
Rött = Byggnader av stort kulturhistoriskt värde med högt allmänt och lokalt intresse. Väsentligt bevarandevärde och skydd enligt PBL.
Gult = Byggnader med kulturhistoriskt och/eller miljömässigt värde, väsentliga för
Kulturhistorisk status och riktlinjer för hantering
Till områdesbestämmelserna för Östanfors hör en karta där byggnaderna i området försetts med olika färger: blått, grönt, rött och gult (se ovan). Färgen anger byggnadernas
kulturhistoriska status. För respektive färg gäller lite olika syn på bevarandenivå. Alla byggnader som försetts med en färgmarkering har dock ett kulturhistoriskt värde och ska hanteras med varsamhet. Det kan även ställas utformningskrav på byggnader utan färgmarkering, eftersom de ingår i ett värdefullt sammanhang. En blåmarkerad byggnad klassad som byggnadsminne finns i Östanfors, på Rostvändaregatan 4.
Grupp 1a (Blått): Blåmarkerade byggnader har synnerligen högt kulturhistoriskt värde och därmed högsta bevarandevärde. De har lagligt skydd som byggnadsminnen enligt den statliga Kulturmiljölagen, och är av nationellt intresse. Särskilda skyddsföreskrifter finns utformade.
Skyddet omfattar ofta exteriören och i vissa fall delar av interiören. De skyddade delarna av dessa byggnader ska i princip ha ett ”musealt” bevarande. Befintligt material värderas mycket högt och får ej bytas ut annat än partiellt vid skador. Totalt fönsterbyte, totalbyte av
fasadpaneler, ombyggnad av skyddade interiörer mm får alltså inte utföras. Samtliga åtgärder som innebär förändring kräver tillstånd från länsstyrelsen. Byggnader eller del av byggnader får inte rivas.
Grupp 1b (Grönt): Grönmarkerade byggnader har ett särskilt kulturhistoriskt värde och ett bevarandevärde av nationellt intresse. De har i princip ett lika högt bevarandevärde som blåmarkerade byggnader och ska hanteras på samma sätt, men har inget statligt skydd utan skyddas mot förvanskning enligt PBL 8 kap 13§. Befintliga äldre material värderas mycket högt. Utbyte får endast ske av moderna tillägg eller skadade delar där nya delar måttbeställs och anpassas till byggnadens karaktär avseende utformning, dimension, material,
hantverksmässighet mm. Totalt fönsterbyte, totalbyte av fasadpaneler mm får alltså inte utföras. Byggnader eller del av byggnader får inte rivas.
Grupp 2 (Rött): Rödmarkerade byggnader har ett stort kulturhistoriskt värde och därmed ett stort allmänt och lokalt intresse och ett väsentligt bevarandevärde. Befintliga äldre material ska alltid i första hand bevaras. Vid utbyte ska nya delar måttbeställas och anpassas till
byggnadens karaktär avseende utformning, dimension, material, hantverksmässighet mm. Nya paneler ska t.ex. ha samma dimensioner och ytbehandling som de gamla, nya fönster utförs med samma dimensioner och material och med äkta glasbärande spröjs osv. Byggnadernas helhetskaraktär ska inte förändras vid renovering och ombyggnad.
Grupp 3 (Gult): Gulmarkerade byggnader har ett kulturhistoriskt och/eller miljömässigt värde och är väsentliga för helhetsupplevelsen av området. Vid förändringar ska varsamhet råda så att byggnadernas helhetskaraktär bevaras och upplevelsen av dem i helhetsmiljön inte förändras. Man bör eftersträva att i så stor utsträckning som möjligt utföra renoveringar på likadant sätt som det äldre utförandet. Tillbyggnader och förändringar ska underordna sig och vara enkla och diskreta.
Lagar och begrepp
Kulturmiljö
Med kulturmiljö avses den miljö som har formats av människan. Kulturmiljön har uppstått till följd av mänskliga aktiviteter och kan innefatta byggnader, kulturlandskap och fornlämningar.
En kulturmiljö förmedlar kunskaper om olika skeenden och sammanhang. Enligt plan- och bygglagen är kulturmiljön en resurs såväl för samhället som för den enskilda.
Plan- och bygglagen (PBL)
PBL ger kommunerna stöd i hur stad och landsbygd ska planeras, bebyggas, utvecklas och bevaras. PBL har generella skrivningar om bevarande av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader eller miljöer som gäller alla hus, inte bara sådana som omfattas av särskilt skydd, eller det som i folkmun kallas ”k-märkt”. Genom PBL har man också möjlighet att säkerställa skydd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse genom skydds- eller varsamhetsbestämmelser i detaljplaner och områdesbestämmelser.
Varsamhet enligt PBL
Varsamhetskravet i PBL behandlar förändring av all bebyggelse, och gäller såväl invändigt som utvändigt. Lagens mening är att alla ändringar av en byggnad ska genomföras varsamt med hänsyn till byggnadens karaktärsdrag så att dess tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas tillvara. Det gäller all bebyggelse, inte bara sådan bebyggelse som är ”k-märkt” eller har ett uttalat skydd.
Förvanskning enligt PBL
Förvanskningsförbudet skyddar byggnader som är särskilt värdefulla från historisk,
kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. En särskilt värdefull byggnad har ett värde som är så stort att dess bevarande kan sägas utgöra ett verkligt allmänt intresse.
Förvanskning avser förändringar av karaktärsdrag eller egenskaper som utgör byggnaders kulturvärden, på ett sådant sätt att ett av dessa värden förstörs helt eller delvis. Skyddet gäller även bebyggelsemiljöer. Dessutom gäller skyddet enskilda byggnader som i sig inte är så värdefulla men som blir det genom samhörigheten i en grupp, ett kvarter, en fasadräcka eller liknande.
Underhåll enligt PBL
Byggnaders yttre ska hållas i vårdat skick. Vid underhåll av byggnad ska hänsyn tas till såväl byggnadens som områdets kulturvärden. Kulturhistoriskt särskilt värdefulla byggnader ska underhållas så att deras särskilda värden bevaras.
Områdesbestämmelser
Områdesbestämmelser med förhöjd lovplikt är ett instrument som kommunen använder sig av för att värna områden med till exempel höga kulturvärden. Med områdesbestämmelser kan kommunen peka ut ett områdes särskilda värden och precisera vilka krav dessa medför. På så sätt kan en fastighetsägare få besked i förväg om vad som gäller vid förändringar av
bebyggelsen. Genom att ha tydliggjort kraven i förväg kan ofta bygglovprövningen förenklas.
Genom att reglera ett bebyggelseområde säkerställer man även likabehandling och syftet att säkerställa den gemensamma miljön blir tydligare för alla fastighetsägare.
Kulturmiljölagen (KML)
KML är en statlig lagstiftning som reglerar skyddet av fornminnen, kyrkor och
byggnadsminnen. Med stöd av KML 3 kap kan länsstyrelsen byggnadsminnesförklara en byggnad som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde, eller som ingår i ett
bebyggelseområde som har ett synnerligen stort kulturhistoriskt värde.
Byggnadsminne
En byggnad som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde eller som ingår i ett
bebyggelseområde med ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde får enligt KML förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Byggnadsminne är den högsta form av skydd en byggnad eller ett område kan få. Då en byggnad förklaras som byggnadsminne skyddas den från förändring genom särskilda skyddsföreskrifter. I Östanfors finns ett byggnadsminne, en gruvstuga på Rostvändaregatan.
Fornminnen
Förutom byggnadsminnen reglerar kulturmiljölagen skyddet för fornlämningar. Hela området i Östanfors ligger inom fornlämningsområde RAÄ 68:1 och utgör fast fornlämning av typen stadslager med boplatser och visten från medeltiden och 1600-talet. Västra delen av området (kv Åbrinken, Herrhyttan, Mjölnaren, Lilla Björn och Björnungen) ingår även i
fornlämningsområde RAÄ 65:1, som utgör ett hyttområde av okänd utbredning. Fasta fornlämningar är skyddade enligt 2 kap kulturmiljölagen. Kvarteren Björnungen och Lilla Björn utgör övrig kulturhistorisk lämning, som betyder att de finns upptagna i
fornlämningsregistret men inte utgör fast fornlämning. Länsstyrelsen ska kontaktas inför alla markingrepp i Östanfors.
Bakgrund
Historik
Östanfors nämns första gången 1492 som en skogsskattegård i Torsångs socken. Enligt 1628 års karta var området bebyggt upp till nuvarande Rostvändaregatan och hade en mer sporadisk bebyggelse längre norrut omkring nuvarande Kvarngatan och Björngränd. Längs ån fanns åtta hyttor markerade. Området reglerades delvis enligt 1646 års stadsplan, men området norr om Moragatan medtogs inte, vilket innebär att området kring Kvarngatan förblev oförändrat och därmed har kvar sina gamla, troligen medeltida, gatusträckningar än i dag. Redan på 1728 års karta kan man se att Östanfors är bebyggt ungefär i sin nuvarande omfattning.
Östanfors var den östra stadens arbetarkvarter. Här bodde vid 1600-talets mitt till stor del gruv- och hyttarbetare. Några av deras små hus med gavlarna mot gatan finns ännu kvar, särskilt i de ålderdomliga kvarteren vid Björngränd och Kvarngatan. Först mot 1600-talets slut flyttade en betydande bergsman, Jon Olofsson, till stadsdelen, och under 1700-talet tillkom en rad andra bergsmän som byggde sina stadsgårdar i Östanfors. Så småningom kom också många hantverkare, köpmän, borgare och konstnärer att husera här. Konstnären Carl Larsson med familj bodde från 1907 på Blindgatan 48, där han hade sitt skolhushåll för barnens skolgång under vinterhalvåret. Han hade en etsarstuga på fastigheten bredvid, Blindgatan 46. Etsarstugan ägs numera av Falu kommun. Större bränder har härjat i området vid två tillfällen. Vid stadsbranden 1761 eldhärjades gårdarna söder om Dalkarlsgränd och 1847 drabbades gårdarna mellan Södra Mariegatan och Rostvändaregatan.
Stadsdelen Östanfors har ibland kallats ”Bjurs farstu” eftersom bönder från Bjursås, Rättvik och Mora ofta logerade här vid sina besök med häst och fora i köpstaden Falun. Många av gårdarna hade därför färdstall och övernattningsstugor, av vilka en del fortfarande finns kvar.
Gatunamn som Moragatan och Utmelandsgränd har fått sina namn efter dessa forbönder från Siljan. Kålgårdsudden har sitt namn efter de kål-land som invånare i staden hade här ända in på 1900-talet.
Under tidigt 1970-tal började det höjas röster för bevarande av äldre bebyggelse och i Falun beslutades det att Gamla Herrgården var den stadsdel som skulle bevaras och rustas upp.
Bevarandet spred sig sedan till Östanfors och Elsborg. I områdena skulle man också tillåta arkitekter att experimentera med nya hus i en anpassad äldre stil, vilket man kan se exempel på i Jack Hanssons radhusbebyggelse från 1970-talet i kvarteren Gamla Tullen och Dalkarlen, samt Contektons bostadshus från 1980-talet i kvarteren Hökaren och Östanfors. I dag utgör de tre trästadsdelarna en viktig del av Världsarvet Falun. Områdena är mycket populära och förändringstrycket därmed ganska stort.
Karta över Falun från 1728.
Gruvarbetarstuga.
Stadsplan och bebyggelse
Östanfors reglerades delvis i 1646 år stadsplan och präglas än i dag av renässansens
rätvinkliga rutnätssystem med de raka gatorna Slaggatan, Åsgatan, Blindgatan, Trotzgatan, Norra och Södra Mariegatan, Rostvändaregatan och Moragatan. Åsgatan är troligen en rest av den ursprungliga åsvägen. Delar av ett äldre medeltida vägsystem finns kvar i områdets nordvästra del, med Kvarngränd och Björngränd som följer topografin och bryter områdets rätvinklighet. Stadsplanen utgör grunden för stadsdelens byggnadshistoria och det är därför väsentligt att gatunät och kvartersstruktur behålls intakt.
Gatorna i området har till stor del kvar sin ursprungliga bredd om åtta meter. Längs husen finns sedan gammalt ränndalar av kullersten. I området finns några smala gränder kvar, som förr ledde till brunnar längs åsen. Brunnsgränd är endast en meter på sitt smalaste ställe.
I Östanfors finns tre torg, Gettorget, Kvarntorget och Kalle Hermans torg, som är viktiga för stadsbilden. Gettorget är beläget längst norrut i Östanfors. Där samlade man stadsdelens getter varje morgon under slutet av 1800-talet, för att sända ut dem på bete. Vid Gettorget fanns tidigare också färdstugor där bönderna från de norra dalasocknarna hade sina husrum när de kom till Falun under marknaderna. Gettorget är känt för sitt Valborgsmässofirande med anor från 1700-talet. Vid Kvarntorgets sydvästra sida låg en av stadens kvarnar sedan åtminstone 1600-talet. Verksamheten upphörde på 1870-talet då den dåvarande Falu stads kvarn flyttades till Kvarnparken, söder om Gustavs torg. Den öppna platsen har bildats av sammanstrålande gator, men torget har aldrig använts till samlingsplats. Kvarntorget fick ny utformning 1987, då även Kalle Hermans torg invigdes. Kalle Hermans torg ligger vid Trotzgatans norra ände och är uppkallat efter en spelman som bodde i närheten. Trotzgatan var tidigare
genomfartsväg mot Rättvik, men stängdes i mitten av 1980-talet. Den äldre bebyggelsen i de nordligaste kvarteren revs i samband med detta och ersattes med nya hus i gammal stil runt det nybildade torget. På torget anlades en brunn som döptes till ”Skobelevs källa” efter en gammal källa som tidigare funnits där och som var uppkallad efter en berömd general från rysk-turkiska kriget 1877-78.
Tomterna i Östanfors är relativt små och oregelbundna. Ännu i dag domineras området av låg trähusbebyggelse. Ett flertal gruvarbetarstugor finns bevarade och ligger placerade med gaveln mot gatan. Den övriga bostadsbebyggelsen har långsidan mot gatan med fasad i gatuliv och entré från gården. Uthusen är byggda i tomtgräns, så att slutna innergårdar bildas.
Mellan husen finns vanligtvis röda träplank med svarta portar. I områdets ytterkanter finns också en del byggnader från 1900-talets första del som har en mer fristående placering på tomten. Dessa byggnader omges vanligen inte av plank utan av spjälstaket. Taken är klädda med lertegel och husens takvinklar varierar mellan 25 och 30 grader. Det finns också flera flerfamiljshus i trä uppförda kring sekelskiftet 1900, i enkel snickarglädjestil. Jämfört med gruvarbetarstadsdelarna Elsborg och Gamla Herrgården har byggnaderna i Östanfors mer av arbetade snickeridetaljer kring dörrar, fönster och takfot. Många hus är rödfärgade, men fasader målade med oljefärg och putsade fasader i varierande kulörer förekommer också.
Östanfors har också en hel del bebyggelse uppförd från1900-talets mitt och framåt. Många av de mer sentida husen är anpassade till den äldre miljön vad gäller volym och material, och smälter in i omgivningen, t.ex. bebyggelsen i kvarteren Östanfors, Gamla Tullen och Dalkarlen. Det finns också modern storskalig bebyggelse som helt bryter med den
traditionella bebyggelsen, t.ex. i kvarteren Repslagaren, Smältaren och Färgaren, vilket visar att sammanslagning av fastigheter är olämpligt ur kulturhistorisk synpunkt. Gällande
fastighetsindelning bör därför bevaras.
Det är av stor vikt för området att den äldre strukturen med byggnadernas placering på tomten bevaras även i framtiden. Fristående bebyggelse mitt på tomten bör endast förekomma i de fall där det tidigare varit så, i övrigt ska bostadshusen ligga i gatuliv. Tomt bör avgränsas mot gata genom ett falurött träplank med traditionellt färgsatta portar. Undantaget från den regeln är de byggnader från 1900-talets början med fristående placering inne på tomten, som ofta omgärdas av röda spjälstaket istället för plank. Dessa spjälstaket ska inte ersättas av plank.
Rekommendationer för stadsplan och bebyggelse allmänt
Gatunät och kvartersstruktur ska behållas.
Sammanslagning och delning av fastigheter är olämpligt ur kulturhistorisk synpunkt.
Byggnadernas placering på tomten ska följa det traditionella mönstret i området.
Östanfors. Del av Skarins karta från 1886. Originaltryck i Dalarnas museums arkiv.
Välbevarade gruvarbetargårdar från 1700- talet.
Bostadshus från 1700-talet.
Gjutet slaggstenshus från 1780-tal. Bostadshus från 1880-tal, delvis ombyggt på 1980-talet.
Flerbostadshus från 1914. Fristående bostadshus från 1922.
Flerbostadshus från omkring 1900. Flerbostadshus från 1947 ritat av Erik Lundgren.
Modernt bostadshus från sent 1960-tal som
bryter helt med den övriga stadsbilden. Moderna bostadshus från 1980-talet som anpassats till området vad gäller skala och färgsättning, men med tidstypiska drag från tillkomsttiden.
Radhus från 1973 ritade av Jack Hansson.
Anpassade till området genom skala och färgsättning.
Flerbostadshus från 1987 ritat av Contekton arkitektkontor. Anpassat till området genom skala och färgsättning, men med detaljer som är tidstypiska för 1980-talet.
Områdets utformning
Gaturummet
De ursprungliga gatorna från 1646 var ca 8 meter breda. Det är viktigt att dessa smala gaturum bevaras. Gaturummen är väl definierade genom att bostadshusen ligger med fasad i gatulinjen och sammanbinds med plank så att slutna gaturum uppstår. Enstaka friliggande byggnader längre in på tomten förekommer också, främst i områdets yttre kvarter.
Bebyggelsen är i dessa fall vanligen uppförd under tidigt 1900-tal, efter den tidens rådande ideal, och de slutna planken är på tidstypiskt sätt ersatta av spjälstaket.
Långt in på 1900-talet var gatorna i området belagda med slagg och grus. Längs husen gick ränndalar av kullersten. I dag är gatorna asfalterade, förutom Björngränd, Brunnsgränd och en del av Utmelandsgränd. Grusbeläggningen i dessa tre gränder bör bevaras. Asfalterade
trottoarer är vanligt i området, och finns t.ex. längs hela Slaggatan och Åsgatan samt längs en del av tvärgatorna, och längs ena sidan av Trotzgatan. Andra sidan av Trotzgatan har
ränndalar av kullersten, liksom hela Blindgatan och flera av gränderna. Det är viktigt att ränndalarna behålls och hålls rena från ogräs. Renhållning av ränndalarna är fastighetsägarnas ansvar.
De tre torgen består alla av ytor som hårdgjorts med hjälp av fint grus och dekorativa
stensättningar av gatsten, kullersten och slaggsten. På torgen finns lövträd som björk, kastanj och rönn, på Gettorget även en inramande häck och en lövad majstång. På Kalle Hermans torg står en murad springbrunn där vattnet porlar ur en gammal pump. Vid torgen finns sittplaster i form av bänkar.
Hur området skyltas är viktigt för helhetsupplevelsen. Gatuskyltar och gatunumrering bör i möjligaste mån vara av blå emalj med vit text. Eftersom området är utpekat som en del av Världsarvet Falun är det viktigt att övrig skyltning (till exempel reklamskyltar,
hänvisningsskyltar till besöksmål och skyltning av verksamheter och enskilda objekt) följer världsarvets riktlinjer för detta eller utförs i samråd med stadsbyggnadskontoret /
kommunantikvarien.
Rekommendationer för gaturummet
Det slutna gaturummet, där bostadshusen sammanbinds av plank, ska bevaras.
Tomt bör avgränsas mot gata med plank, eller vid fristående bebyggelse med spjälstaket.
Grusbeläggning på Björngränd, Brunnsgränd och del av Utmelandsgränd ska bevaras.
Ränndalar av kullersten eller gatsten ska bevaras.
Gatuskyltar och gatunumrering bör vara av blå emalj med vit text.
Övrig skyltning i området ska följa Världsarvet Faluns riktlinjer eller utformas i samråd med stadsbyggnadskontoret / kommunantikvarien.
Skylt från 1900-talets andra hälft.
Bostadshusen ligger oftast med fasad i gatulinjen och sammanbinds med plank så att slutna gaturum uppstår.
Enstaka friliggande byggnader en bit in på tomten förekommer också i området.
Ränndalarna av kullersten eller gatsten är viktiga för helhetsmiljön och ska bevaras, liksom
grusbeläggningen i Björngränd, Brunnsgränd och Utmelandsgränd.
Gatuskyltar och gatunumrering bör i möjligaste mån vara av blå emalj med vit text.
Gårdsmiljö med uthus, friggebodar och uteplatser
På tomterna i Östanfors finns ofta en mängd uthus och bodar som berättar om hur gårdarna har brukats. De är betydelsefulla för miljön och bör bevaras. Uthusen är av varierande storlek och funktion och ligger oftast i tomtgräns mot grannfastighet inne på tomten.
Gårdsutrymmena omgärdas oftast helt av byggnader, plank, staket och häckar i tomtgräns, så att slutna rum uppstår. De slutna gårdarna utgör ett väsentligt inslag i miljön.
Tillkommande uthus och friggebodar ska anpassas till den kulturhistoriska miljön. Många av marknadens prefabricerade bodar är inte anpassade till traditionell byggnadstradition och ska undvikas. De avviker genom takvinkel, form, material och detaljer som fönster och dörrar.
Istället bör friggebodar och uthus uppföras med samma proportioner som gäller för all bebyggelse i området. Taken ska vara sadeltak och ha en takvinkel mellan 25 och 33 grader.
Takfoten ska vara öppen och förlängda taksprång över gavlarna ska undvikas. Som
taktäckningsmaterial kan man använda lertegel, papp eller i vissa fall pannplåt. Friggebodar och uthus bör ha fasad av stående locklistpanel, medan till exempel modern timmerpanel och klena, sågade ”timmerstommar” bör undvikas. Fönstren ska ha traditionella proportioner med kvadratisk eller stående rektangulär form och om man använder spröjs ska den vara äkta, glasbärande. Ytterdörren bör ha träpanel och målas i lämplig kulör, ej vitt.
I äldre miljöer som Östanfors bör man vara försiktig med påbyggda uterum och altaner, framför allt inglasade sådana. Skärmtak och vindskärmar är oftast störande tillskott på en gammal byggnad och bör undvikas, speciellt i främmande material som plast och glas. Mer lämpliga takmaterial är lertegel, papp, pannplåt eller i vissa fall falsad plåt. Helst bör uteplatserna anordnas som låga terrasser i markplan, inte som upphöjda trädäck på plintar.
Gårdarna har sällan haft gräsmattor utan grus och slagg har varit det vanligaste
markmaterialet. I dag kan man välja grus eller natursten där man vill ha hårdgjorda ytor, men asfalt och betongplattor bör undvikas. Nedgrävda pooler av permanent karaktär är främmande inslag och är inte lämpliga i Östanfors.
Rekommendationer för gårdsmiljöer
Äldre uthus och bodar ska bevaras.
Nya uthus ska i första hand placeras i tomtgräns mot grannfastighet.
Tak på uthus och friggebodar kläs lämpligen med lertegel, papp, pannplåt eller falsad plåt.
Friggebodar och uthus ska ha sadeltak med takvinkel på 25-33 grader.
Takfoten ska vara öppen.
Förlängda taksprång över gavlarna ska undvikas.
Friggebodar och uthus bör ha traditionella paneler, till exempel locklistpanel.
Timmerpanel och klena, sågade ”timmerstommar” ska undvikas.
Fönster ska ha kvadratisk eller stående rektangulär form. Lösspröjsar ska ej förekomma.
Påbyggda uterum i form av altaner och terrasser ska helst ej vara synliga från gatan, framför allt moderna inglasade uterum som ska undvikas helt.
Tak och vindskärmar ska undvikas vid uteplatserna, speciellt i glas, plast eller andra moderna material.
Nedgrävd pool av permanent karaktär är inte lämpligt i Östanfors.
Uteplatser bör anordnas i markplan. Stora och upphöjda trädäck ska undvikas.
Uthusen är viktiga för helhetsmiljön. Äldre uthus bör bevaras.
Uthusen var vanligen placerade i tomtgräns och nya uthus bör placeras enligt samma principer.
Plank och staket
De flesta tomterna avgränsas mot gatan av täta rödmålade träplank med träportar som slås in mot gården. Traditionella plank kan vara utförda av slät panel eller locklistpanel som avslutas med en vattbräda i överkanten. De bör ha en höjd av 140-190 cm. Ett variationsrikt utförande fungerar bra så länge man håller sig till det grundläggande mönstret. Däremot bör plank av modern lockpanel med exakt lika breda brädor, som slutar utan överliggare, undvikas eftersom de får en modern karaktär och upplevs som monotona och oavslutade.
Portarna har en mer varierad utformning med alltifrån omsorgsfulla portar med speglar eller skurna romb-mönster till enkla portar av liggande eller stående brädor. Originalportar, framför allt de få bevarade portarna med rombmönster, bör aldrig bytas ut i sin helhet, även om de är skeva och trasiga. Istället bör skadade partier lagas, så långt det är möjligt. Vid eventuell nytillverkning bör den äldre porten utgöra förlaga. Portar i plank är vanligen svartmålade eller målade med röd slamfärg. Andra traditionella kulörer förekommer också. Portslagning får inte inkräkta på gaturummet. Portar ska i första hand slås inåt av denna anledning.
Förutom plank som omgärdar gårdarna förekommer även rödmålade spjälstaket på de fastigheter som är bebyggda med fristående byggnader vid 1900-talets början. Till spjälstaketen hör grindar, ofta vita, av trä. Dessa spjälstaket ska inte ersättas av plank.
Rekommendationer för plank och staket
Plank skall bibehållas i befintliga eller ursprungliga sträckningar och ej ersättas av andra stakettyper eller tas bort för att öppna upp gården mot gatan.
Nya plank och staket ska utformas i enlighet med stadsbilden och fastigheternas karaktärsdrag.
Plank ska utföras av slät panel eller locklistpanel som avslutas med en vattbräda i överkanten.
Plank ska ha en höjd av 140-190 cm.
Plank av modern lockpanel, sk villa-panel, med exakt lika breda brädor, ska undvikas.
Originalportar och plank mot gatan ska sparas så långt det är möjligt. Renovera istället för att byta ut.
Spjälstaket ska inte ersättas med plank där de av tradition förekommer.
Portar i plank målas eller tjäras svarta eller med röd slamfärg. Andra traditionella kulörer kan accepteras efter samråd med stadsbyggnadskontoret.
Traditionella plank i området är utförda av slät panel eller locklistpanel och avslutas i överkant med en vattbräda.
Plank av modern lockpanel med lika breda brädor får en monoton framtoning. Avsaknad av överkantens vattbräda gör att planket upplevs sluta abrupt.
Den fristående bebyggelsen i området omgärdas ofta av rödmålade spjälstaket med vita grindar.
.
Att klä den avslutande vattbrädan med plåt är en modern företeelse som förändrar upplevelsen av planket och bör undvikas i området. Istället får den avslutande vattbrädan ses som ett offerskikt att byta ut då den blir dålig. Plåten skulle i det här fallet bli
Vacker originalport. Byt aldrig ut en sådan port! Nytillverkad port av enklare karaktär som smälter väl in i miljön. Portar i området bör av säkerhetsskäl öppnas inåt.
Ny port med enkel karaktär.
Röd slamfärg eller svart är lämpliga kulörer på portar i plank och mellan byggnader. Andra kulörer kan också fungera, men färgsättningen bör baseras på
traditionella pigment.
Vegetation
Vegetationen i trädgårdar och parker är av stor kulturhistorisk och stadsbildsmässig betydelse och bör så långt som möjligt vårdas och bevaras för framtiden. Träden höjer sig över
byggnader och plank och kommer ofta i blickfånget när man rör sig längs gatorna. Mindre träd syns över planken till gårdarna. Träd i gaturummet ska dock ej förekomma.
Vanliga träd som funnits på gårdarna är björk, lönn och rönn, samt alla fruktträd. Björken dominerar i dag. Vanliga växter inne på gårdarna har varit syrén, häggmispel, snöbär, schersmin, rosentry, måbär och rosor. Klätterväxter som användes förr var t.ex. humle, kaprifol och krasse.
Rekommendationer för vegetation
Träd i gaturummet ska ej förekomma
Björk, lönn, rönn samt fruktträd är exempel på träd som passar in på gårdarna.
Belysning på gator och gårdar
Byggnader och miljöer i Östanfors är ofta flera hundra år äldre än de första
belysningsanläggningarna. Det är därför inte speciellt angeläget att utforma belysningen i området som den såg ut ”förr i tiden”, utan det handlar om att anpassa en modern företeelse till en miljö som har flera hundra år på nacken.
Den gatubelysning som i dag förekommer är främst av två typer. Den ena typen består av standardiserade gatlyktor med minimal anpassning till området. Den andra typen finns längs Blindgatan och Trotzgatan, och har en något mer anpassad utformning med anpassade stolphöjder och hängande svarta kupor.
Vad gäller den allmänna gatubelysningen finns det ingen anledning att leta efter
”gammaldags” armaturer och stolpar. Däremot bör det förekomma en mer anpassad belysning än den standardiserade som i dag förekommer. Stolphöjden ska anpassas till byggnadernas höjd och gatans bredd. Kulör och utformning ska smälta in i miljön utan att dominera.
Färgsättningen på både stolpar och kupor bör vara mörk, till exempel svart, matt grå eller mörkgrön. Metallfärgade stolpar ska helst undvikas. Armaturen ska vara diskret. Ljuskällan ska ha en färgåtergivning som liknar glödlampans, gärna ett varmt gultvitt sken, inte det starka blåvita sken som ibland förekommer.
Utöver den allmänna gatubelysningen finns privata armaturer inne på gårdarna.
Privat belysning bör vara enkel och diskret samt placeras på fasaden 2-4 meter över mark.
Fasadbelysning mot gatan ska ej förekomma.
Rekommendationer för belysning
Ljusarmaturer, ljussättning och gatubelysning ska mot gatan anpassas efter den kulturhistoriska miljön, men behöver inte vara ”gammaldags”.
De ljuskällor som används i allmänbelysningen ska ha en färgåtergivning som efterliknar glödlampans.
Fasadbelysning på enskilda byggnader mot gatan ska ej förekomma.
Gatubelysning anpassad till miljön vad gäller höjd och formgivning, dock utan att vara
”gammaldags”.
Bebyggelsens utformning
Fasader
Fasaderna på äldre byggnader i Östanfors utgjordes ursprungligen av synligt timmer,
svartfärgat av roströken. Under 1700-talet började man spika paneler på mer förmögna hus i staden men först på 1800-talet blev det vanligt att även enklare folk brädfodrade sina hus. Den äldsta panelen var ofta en lockpanel av varierande bredder med okantade sidor. Förnämare stadsbebyggelse hade ofta helt slät, vanligen hyvlad, panel, men locklistpanel i varierande bredder förekom också. I och med sågverksindustrins framväxt blev det billigare att ta fram sågat och hyvlat virke och panelvariationen blev därmed större. Från slutet av 1800-talet blev hyvlad, spontad panel vanligt, t.ex. panel med fasspont och pärlspont. De äldre paneltyperna avslutades i nederkant med en avfasad eller snedställd bräda som skulle leda ut vattnet utanför sockeln. Som regel ansluter äldre paneler tätt mot denna bräda.
I Östanfors har byggnaderna lite mer varierade fasader än i t.ex. Elsborg och Gamla Herrgården. Allra vanligast är fasader klädda med locklistpanel eller paneler av smala, spontade brädor. Det finns också en hel del putsade fasader i området.
Den traditionella locklistpanelen är omsorgsfullt utförd med brädor i något varierande bredder och lätt fasade lister (läkt) samt avslutas med en liggande fotbräda i nederkant. Läkten är spikad med kraftig spik, klippspik med stort huvud eller ibland smidd spik. Ytan är fint ramsågad eller handhyvlad. Modern locklistpanel är ofta förenklad och har exakt lika breda brädor. Ytan kan vara klingsågad (runda spår) och ha grövre yta. Läkten är ofta utan fas och ofta spikad med vanlig trådspik som har mindre huvuden. Det som tydligast skiljer en modern locklistpanel från en traditionell är avsaknaden av avslutande fotbräda i nederkanten.
Även modern lockpanel förekommer i området. Lockpanelen har lika breda brädor lagda omlott för att täcka springorna. Äldre lockpanel var utförd av brädor med varierande bredder, medan den moderna variant som förekommer i området har exakt lika breda brädor som gör att den känns stum och livlös. Den saknar också de omsorgsfulla avsluten med fotbräda, vilket gör att den slutar abrupt, ofta över en indragen grund.
Den spontade panelen förekommer oftast på bebyggelse uppförd eller ombyggd några årtionden runt sekelskiftet 1900. Panelerna är utförda med både stående och liggande brädor, ibland i kombination. Fasaderna kunde delas in i fält med hjälp av vitmålade lister. Ytan på den spontade panelen var oftast hyvlad och panelerna avslutades alltid med en fotbräda och knutbrädor.
Det är av största vikt att de välbevarade originalpaneler som fortfarande finns kvar i området inte byts ut i sin helhet, utan endast lagas där skador uppstår. Det äldre virket har oftast en betydligt högre kvalitet än dagens och dessutom en värdefull patina som skapar karaktär åt byggnaderna. Vid lagning av paneler är det viktigt att eftersträva samma omsorgsfullhet som tidigare, både vad gäller materialval, ytbehandling och detaljer som fotbrädor mm. I modern byggteknik ersätts ibland den traditionella fotbrädan av trä med ett plåtbleck, vilket är en detaljavvikelse som gör att utförandet känns modernt. Modern lockpanel ska undvikas i området. Istället är det bättre att jobba med locklistpaneler i traditionellt utförande. Moderna material som plåtpaneler, fasadtegel o dyl ska inte användas. Inte heller bör andra paneltyper som fjällpanel och stockpanel användas eftersom de inte har någon tradition i området.
En hel del byggnader i Östanfors har putsade fasader. Traditionellt har man använt kalkputs på husen, och utformat den med slät brädriven fasad eller grövre spritputs. Befintlig äldre puts bör bevaras och lagas varsamt. Putsade fasader bör inte kläs med träpanel. De bör inte heller förses med moderna putstyper, utan befintlig puts bör lagas och underhållas eller ersättas med likvärdig vid omputsning.
Byggnader med bevarade originalfasader bör inte tilläggsisoleras från utsidan eftersom en stor del av det kulturhistoriska värdet då går förlorat. Byggnader med mer förändrad karaktär kan tilläggsisoleras, men det är då viktigt att fönstren flyttas ut så att de hamnar i fasadliv även efter åtgärden, annars kommer de att upplevas som insjunkna hål i fasaden.
För färg- och kulörtyper se kapitlet Färgtyp och kulör.
Modern lockpanel med lika breda brädor känns monoton och slutar abrupt utan den avslutande nedre fotbrädan. Denna paneltyp bör undvikas.
En traditionell locklistpanel med varierande bredder på brädorna, smal läkt och avslutande fotbräda känns levande och passar bra in i miljön.
Rekommendationer för fasader
Trä ska användas som fasadmaterial, förutom på de byggnader som är putsade.
Befintliga äldre träpaneler ska i första hand underhållas, och endast skadade brädor ska bytas ut, inte panelen i helhet.
Träfasader bör utformas som stående locklistpanel eller liggande eller stående dubbelfaspanel. Avslutande fotbrädor bör användas enligt gamla principer.
Modern lockpanel ska undvikas.
Traditionell äldre puts på fasader ska i första hand underhållas och inte bytas ut i sin helhet.
Putsade fasader ska inte kläs med träpanel.
Puts ska anpassas efter byggnadens karaktär avseende brukets sammansättning, struktur och påslagningsmetod. Listverk ska återställas. I första hand ska traditionell puts användas. Modern sprutputs och hårda cementbruk ska inte användas.
Moderna fasadmaterial, som plåt och fasadtegel ska ej förekomma.
Träpaneler som fjällpanel och stockpanel har ingen tradition i området och ska ej förekomma.
Originalmaterial skall hanteras varsamt och bevaras. Behåll i första hand ursprungliga fasader och byt endast ut de delar som är i dåligt skick.
Försök återskapa det ursprungliga utförandet om huset genomgått sentida förvanskningar och materialbyten.
Var varsam om karaktäristiska fasaddetaljer.
Traditionell spritputsad fasad med slätputsat listverk och sockel, färgsatt med traditionella pigment.
Traditionell hyvlad fasspontpanel målad med oljefärg.
Den spontade panelen blev vanlig efter sekelskiftet 1900 och passar bra i området.
En fint ramsågad yta känns igen på sina tvärgående sågmönster.
En modern lockpanel kan, som i det här fallet, fungera ganska bra med hjälp av genomtänkta detaljer. En tvärgående bräda inmålad i fasadfärgen, de brädor som följer takfallet och knutbrädorna ger tillsammans en mer levande och varierad fasad.
.
En tvärgående bräda i avvikande färg, med ett modernt plåtbleck på ovansidan, förstärker det moderna
intrycket på denna typ av panel.(T h inmålad i
fasadfärg med hjälp av Photoshop.) Jämför med bild till vänster.
Traditionell panel med avslutande fotbräda. Byt aldrig ut en hel originalpanel, laga istället skadade partier. En sånhär panel håller många år till och har en patina som tar många årtionden att få tillbaka.
En traditionell locklistpanel som avslutas med ett modernt plåtbleck i nederkant får en mer modern framtoning. Välj istället en traditionell träbräda utförd av virke i god, tätvuxen kvalitet så håller den länge.
Traditionell fasspontad panel med knutbräda och fotbräda i avvikande kulör, på traditionellt sätt.
.
En tilläggsisolerad fasad där den nya panelen slutar abrupt och skjuter fram över en indragen grund ger modern karaktär åt en byggnad. Med en avslutande liggande bräda i nederkant skulle karaktären bli mer traditionell.
Fönster
Fönster har olika utseende beroende på tillkomsttid och funktion. Under 1600-talet var glasrutorna små och fogades samman till hela fönster med hjälp av blyspröjsar. Under senare hälften av 1700-talet blev rutorna större, och de veka blyspröjsarna ersattes av träspröjsar. Vid den tiden hade fönstren ofta också både mittpost och tvärpost. Vid mitten av 1800-talet
försvann tvärposten under en period, för att åter dyka upp mot slutet av 1800-talet. Under den perioden hade fönstren ofta två eller tre rutor i varje luft. Under 1900-talets första decennier blev det småspröjsade fönstret vanligt igen. Särskilt vanligt blev det med spröjsar och smårutor i fönstrens överdel. Under 1920-talet var fönster med tre rutor per båge åter vanligt och decenniet därefter, i samband med funktionalismens genombrott, blev det helglasade ospröjsade fönstret, ibland med stående mittpost, den vanligaste typen av fönster. Kopplade fönster började användas i början av 1900-talet, dessförinnan hade man haft lösa innanfönster.
I Östanfors är idag fönster med två eller tre rutor per båge vanligast.
Fönstren är mycket viktiga för helhetsuppfattningen av en byggnad, man brukar tala om dem som husets ”ögon”. De ojämnheter som finns i äldre handblåst eller valsat glas ger fönstret liv och lyster, medan nya helt släta glas ofta skapar ett ”dött” intryck där fönstret upplevs som ett mörkt hål i fasaden. En byggnad som har äldre fönster bör aldrig genomgå ett totalt
fönsterbyte. Om ett enstaka fönster av äldre karaktär trots allt måste bytas ut är det viktigt att det nya fönstret får samma utseende, storlek, glaskvalitet och konstruktion som tidigare.
Industrilackade standardfönster ska undvikas.
Ofta hade fönstren en symmetrisk placering över fasaden, och man bör aldrig ändra en äldre fönstersättningsprincip. Äldre fönster var vanligen placerade i fasadliv, och vid eventuella tilläggsisoleringar är det viktigt att fönstren flyttas ut så att de hamnar i fasadliv även efter åtgärden. Fönstren är aldrig hopträngda mot någon annan byggnadsdel, först under 1900-talets andra hälft blev det t.ex. vanligt att sätta fönster över hörn.
Äldre fönster är tillverkade av utvalt virke som var tätvuxet och kådrikt, vilket gjorde dem hållbara. Omkittning och ny färg är oftast det enda som behövs vid en fönsterrenovering.
Ibland kan man även behöva byta bottenstycket (nederdelen) i en fönsterbåge, och
kostnaderna för renovering blir oftast lägre än för att byta ut samtliga fönster i en byggnad.
Till följd av energikrav har det under de senaste årtiondena tagits fram olika typer av 3- glasfönster som i många fall har fått ersätta de gamla fönstren. Det är olyckligt eftersom de ofta har en helt annan karaktär. Glasen är tunga och bågarna måste göras kraftiga. De har också helt plana glas, detaljer i aluminium och industrilackad yta som sammantaget gör att de känns okänsliga och passar dåligt i äldre hus. Inte heller de nu populära sk. vipp-fönstren (pivåhängda fönster) passar i gamla hus. Om behovet av energieffektivisering finns är det lämpligast att byta glaset i innerbågen mot energiglas, medan det gamla glaset behålls mot utsidan. Väl underhållna fönster som tätas med tätlist och är målade och kittade och dessutom försedda med energiglas inåt har oftast ett fullgott energivärde och står sig gott i jämförelse med moderna fönster, och dessutom till en lägre kostnad. Totalt fönsterbyte är sällan motiverat ur energieffektiviseringssynpunkt.
Gamla fönster hade ofta dropplister av trä istället för fönsterbleck av plåt. Enkla fönsterbleck av plåt som spikades fast förekom också. Fönsterblecken är av stor vikt för upplevelsen av fönstret. Moderna plåtbleck har ofta ett längre språng än äldre. De som sitter ovanför fönstret dras ibland upp högt på fasaden, mellan panel och läkt, vilket ger fönstren en modern
karaktär, framför allt om kulören på plåten avviker från bakgrunden.
Moderna vipp-fönster är främmande inslag i kulturhistoriska miljöer.
Instickskarmar ger ett klumpigt utseende och stjäl ljusinsläpp.
Äldre fönster med två rutor per båge. Typiskt är placering i fasadliv, kvadratiska rutor, tunna spröjsar, synliga hörnjärn och droppnäsa av trä.
Ett nytillverkat fönster av samma sort som på bilden bredvid. Genom att det har samma proportioner, samma placering i fasadliv och tunna ”äkta” spröjsar känns det väl anpassat till miljön. Den enda moderna detaljen är det svarta plåtblecket.
Traditionellt fönster med tredelade fönsterbågar.
Kvadratiska rutor, placering i fasadliv, smala glasbärande spröjsar och utåtgående bågar med mittpost är typiskt.
Modernt fönster med samma form som fönstret bredvid, men med avvikande rut-storlek (fyra rutor istället för sex), indragen placering, lös spröjs och moderna plåtbleck (både inmålade och i aluminium) ger fönstret en avvikande karaktär som är främmande för äldre hus.
Moderna fönsterbleck har längre språng. Modernt plåtbleck i överkant uppdraget ganska högt på fasad, mellan panel och läkt.
Rekommendationer för fönster
Fönstrets form ska vara kvadratisk eller stående rektangulär.
Rutorna i spröjsade fönster ska ha kvadratisk eller svagt stående rektangulär form.
Originalfönster bör aldrig bytas ut mot moderna fönster. Karmar, bågar, beslag och glas ska så långt möjligt bibehållas och renoveras.
Om fönster måste bytas ska de nya måttbeställas och anpassas till byggnadens karaktär och ursprung avseende hängning, dimension, utformning, spröjsning och material.
I nya fönsteröppningar ska fönstren vara av trä, ha fast mittpost, glasbrytande spröjs, vara sidohängda och utåtgående. Lösspröjsar ska ej förekomma.
Instickskarmar är helt olämpliga.
Fönster av plast, aluminium eller liknande får inte användas. Aluminiumskenor för glasfästning ska undvikas.
Använd samma fönstertyp på hela huset, eller om det varit så tidigare, på samma våning. Olika slags fönstertyper och storlekar ger ett splittrat intryck.
Behåll ursprunglig fönstersättning, ofta symmetrisk. Våningsvis placeras fönstren rakt ovanför varandra.
Ett igensatt fönster kan göras om till blindfönster med bibehållen karm och ytterbåge.
Fönster ska placeras i fasadliv.
Fönsterfodren ska vara av traditionellt utförande i hyvlat virke.
Färgsättning av fönster och fönsterfoder ska följa traditionen i området.
Undvik pivåhängda fönster (”vippfönster”). Använd istället vanliga utåtgående bågar.
Fönsterblecken ovanför fönstren bör ej dras upp för långt mot fasad. Fönsterbleck målas in i bakomliggande kulör.
Utbytta fönster med lösspröjs, indragna från fasadlivger en modern karaktär.
Blyspröjsat fönster med äldre karaktär.
Dörrar och portar
Ytterdörrar
Entrépartiets utformning är mycket viktig för husets karaktär. Bland ytterdörrar kan två huvudtyper urskiljas: ramverkstyp med speglar eller paneldörr. Paneldörren är ålderdomligast och består av ett lager brädor som hålls samman med infällda eller påspikade slåar. Mer omsorgsfulla dörrar hade ytterligare en panel utanpå. Efter hand ersattes paneldörren med spegel- eller ramverksdörrar. Pardörrar var mycket vanliga under 1800-talet. Dörrarna var inåtgående fram till 1900-talets början, därefter gick de i princip alltid utåt. Dörrarna var målade med täckande färg i traditionella kulörer. Farstun kunde få dagsljus genom överljus eller glasöppning i spegeldörren.
Byt helst inte ut gamla ytterdörrar, utan fundera i första hand på om det går att isolera den befintliga dörren eller göra en extra innerdörr. Moderna dörrar har ofta otraditionella proportioner, förflackade eller överdimensionerade profiler och är tillverkade i moderna material som HDF med frästa spegelmönster och industrilackad yta. Sådana dörrar ska undvikas. Om ytterdörren ändå måste bytas så ska den nya dörren vara av trä, ha en enkel, äldre karaktär och förses med foder och omfattning av hyvlat virke i husets stil. Platsmålade dörrar är att föredra framför fabrikslackade. Dörrarna bör målas i en kulör baserad på traditionella pigment t.ex. guldockra, kromoxidgrönt, mörkbrunt eller engelskt rött. Vita dörrar ska undvikas.
Äldre dörr, troligen från 1800-talet med traditionell kulör. Foto Daniels Sven Olsson.
Dörren med tidstypisk karosseripanel i byggnad från 1900-talets mitt är en viktig del av arkitekturen och bör inte bytas ut.
1700-talsdörr med rutmönster och
ålderdomliga gångjärn. Foto Daniels Sven Olsson,
Enklare uthusdörr från 1800-talet. Foto Daniels Sven Olsson.
Garageportar
Garageportar bör vara målade sidohängda träportar av enkel, äldre karaktär, anpassade till gårdsmiljön. Vikportar med traditionell träpanel fungerar ofta också bra. Moderna
takskjutportar finns i furu med smalspåriga brädor som kan fungera undantagsvis. Dessa platsmålas i lämplig kulör, t.ex. svart, grönt eller ockragult. Däremot ska moderna takskjutportar med träimiterande plåtbeklädnad undvikas, speciellt mot gatumiljön. Vita garageportar skall inte förekomma.
En modern vipp-port kan smälta in relativt väl med en bra färgsättning.
En nytillverkad garageport med vikbara dörrblad som minskar öppningsradien blir både funktionell och väl anpassad.
En modern garageport som har samma kulör som fasaden drar inte så stor uppmärksamhet till sig.
Enkla garageportar från 1900-talets mitt är också viktiga för miljön och bör inte ersättas av moderna takskjutportar.
Sidohängda garageportar i trä som målats svarta fungerar bra i området.
Modern plåtbeklädd takskjutport känns främmande i miljön. Fabrikslackad plåt har också en tendens att blekna.
Rekommendationer för dörrar och portar
I första hand ska ursprungliga/traditionella ytterdörrar behållas och repareras.
En dåligt isolerad ytterdörr kan ibland byggas på med isolerande skikt inåt eller så kan man komplettera med en ny och tätare innerdörr.
Om ytterdörren måste bytas ska den nya dörren vara i massivt trä med en enkel karaktär, i första hand måttbeställd och anpassad till byggnadens karaktär. Undvik dörrar av ädelträ eller HDF-dörrar med urfrästa speglar och industrilackad yta.
Måla dörren med täckande färg, ej vitt. Lämpliga kulörer är t.ex. guldockra, kromoxidgrönt, brunt eller engelskt rött.
Dörrar på trähus ska omges av enkla dörrfoder av hyvlat virke.
Garageportar ska vara av trä och sidohängda. Undvik helst takskjutportar, men om sådana ändå ska användas ska de vara av trä med smalspåriga brädor. Dörrarna platsmålas. Takskjutportar av plåt, även träimiterande, ska ej förekomma.
Verandor, balkonger och uterum
Om huset har en äldre veranda bör den i regel behållas. En gammal glasveranda eller
förstukvist med smakfull utformning är ett kulturminne att vara rädd om. Vill man uppföra en helt ny veranda bör man hämta inspiration från närområdet och utforma den i snarlik,
traditionell stil. Moderna stora entrétillbyggnader bör däremot undvikas.
Balkonger har inte förekommit på de äldre husen i området, men på äldre hus med mer än en våning har ibland en balkong placerats ovanpå förstukvisten eller verandan under senare tid.
Denna modell är att rekommendera vid behov, men bör placeras någorlunda symmetriskt på bakre långsidan. Gavelbalkong och balkong mot gatan är olämpligt i dessa miljöer. Räcken ska i första hand vara av trä, medan moderna material som glasräcken inte ska förekomma.
Moderna, glasade uterum som byggs samman med huset är populärt på många håll, men har ingen tradition i äldre miljöer och bör helt undvikas. Vill man ha ett mer uppglasat uterum är det bättre att jobba med en traditionell glasveranda av måttlig storlek.
Rekommendationer för verandor, balkonger och uterum
Behåll äldre verandor och förstukvistar.
Balkonger mot gatan ska ej förekomma. Undvik också balkonger på husens gavlar och förlägg dem, om nödvändigt, mot husets baksida.
Balkong- och trappräcken ska vara av trä i första hand. Glasräcken är olämpliga.
Glasade uterum ska undvikas, och får, om de uppförs, helst ej vara synliga från gatan.
Traditionella glasverandor av måttlig storlek är föredra framför moderna glasade uterum.
Tak, takkupor och skorstenar
Takmaterial
Den äldre bebyggelsen i Östanfors har vanligen sadeltak med en taklutning på 25-33 grader.
Ett fåtal byggnader har brutna tak eller sadeltak med valmade gavelspetsar. Husen har öppna taksprång som normalt är 50-60 cm.
Det dominerande takmaterialet i Östanfors är i dag lertegel, men även moderna betongpannor förekommer, vilket är olyckligt På en del uthus ligger galvad pannplåt och papp. Innan teglet blev vanligt hade bebyggelsen taktäckning av näver som hölls på plats med kluvna trästockar, brädor eller torv. Spåntak kunde också förekomma. På grund av brandfaran förbjöds
takmaterial av trä, halm och torv i 1874 års byggnadsstadga och det var troligen därefter som teglet blev det vanligaste takmaterialet.
Har man ett gammalt tegeltak med vacker patina bör man sträva efter att behålla det och återanvända takpannorna vid en renovering. Finns inga synliga skador på tegelpannorna är de inte dåliga och det finns ingen anledning att kassera dem. Blir man tvungen att byta ut sitt tak bör nytt lertegel användas. Betongtegel och tegelimiterande plåt är inte acceptabla alternativ.
Patinerat tak med enkupigt lertegel. Bör behandlas varsamt och inte bytas ut i sin helhet. Räcker inte pannorna man har för komplettering kan det gamla teglet läggas om mot gatan medan man köper nytt likvärdigt tegel och lägger på takfallet mot gården.
På äldre tak var vattbrädor och vindskivor vanligen av trä.
Modernt mörkt betongtegel har en avvikande profil som gör att det passar sämre i områden med höga
kulturhistoriska värden. Ofta får man problem med mossbeväxning.
Rekommendationer för tak
Tak ska generellt vara sadeltak med en takvinkel mellan 25 och 33 grader.
Tak ska ha öppna taksprång som är ca 50 cm.
Ursprungligt lertegel bör så långt möjligt bibehållas. Återanvänd gammalt taktegel.
Taktäckning ska utgöras av rött lertegel men på uthusen fungerar även galvad pannplåt och papp. Traditionell falsad plåt fungerar ofta också bra.
Undvik betongtegel samt tegelimiterande och trapetskorrugerad plåt.
Modernt betongtegel ger ett klumpigt intryck och får aldrig samma vackra patina som ett tak av lertegel. Ett vanligt missförstånd är att gamla lertegelpannor blir sämre med åren, men har pannorna inga synliga skador så är de inte dåliga, utan kan hålla i hundra år till.
Galvad pannplåt förekommer på uthustaken. Även lertegel är lämpligt på uthusen.
Öppet taksprång med synliga taktassar.
Vindskivor och vattbrädor
Om vindskivor och vattbrädor måste bytas bör de äldre användas som förlaga. Vattbrädorna (som ligger ovanpå teglet) var förr av trä, medan moderna vattbrädor i dag är av plåt. På hus med mer ålderdomlig karaktär bör därför vattbrädorna vara av trä. Vindskivorna kan målas med röd slamfärg eller vitt, men svart ska däremot undvikas.
Skorstenar
Äldre skorstenar var ganska smala och murade av tegel med utkragat krön täckt av ett
plåtbleck på ovansidan. Plåtblecket hölls på plats med klammer av vanlig plåt, och det var inte nedvikt över kant. Moderna skorstenar är bredare och oftast helt raka, dvs. de saknar utkragat krön. Plåtblecket på ovansidan är grövre och nedvikt över kanten. Ibland är hela skorstenen plåtinklädd.
Skorstenens utformning har stor betydelse för husets karaktär och bör därför behållas även om den inte längre används. Vid renovering av äldre skorstenar ska placering, höjd och material bibehållas. Skorstenskransen/krönet ska utformas i samklang med skorstenens karaktär. Plåt runt skorstensfoten bör ej dras upp för långt på skorstenen. Enkla regnskydd i form av ett plåtbeslag med en halvcylinderformad kåpa kan monteras.
Rekommendationer för vindskivor, vattbrädor, skorstenar
Vindskivor målas med röd slamfärg eller vit oljefärg. Undvik svart.
Äldre skorstenar ska så långt möjligt bibehållas. Vid omsättning ska det ursprungliga utförandet med utkragat krön mm behållas.
Gammal skorsten med utkragat krön och
traditionella plåtbeslag som ej vikits ned över kanten på krönet utan hålls på plats med plåtband. Halvt cylinderformat regnskydd.
Traditionell skorsten med utkragat krön med modernare plåtbeslag som vikits ned över krönets kant.
Modern, helt rak skorsten som är bred och har ganska högt uppdragna plåtbeslag runt foten.
Modern rak skorsten som ändå upplevs som ganska traditionell genom att den är så smal och hög.
Stuprör och hängrännor
Äldre stuprör och hängrännor var tillverkade av järnplåt, senare galvad sådan, som målades.
Vattkupornas form har varierat, där den vanligaste äldre typen är en låg och vid tratt med cylindrisk sarg. Från omkring 1900 tillkom den konformade tratten. Stuprören tillverkades av raka delar som sammanfogades med fals, vilket medförde skarpa krökar. Tillverkning av pressade (mjuka) rörböjar startades i liten skala på 1920-talet men är i dag helt dominerande.
För bästa möjliga kulturhistoriska upplevelse bör stuprör och hängrännor i Östanfors tillverkas av galvad plåt som målas in i bakomliggande fasadkulör. Stuprör av plast bör undvikas. Konformade trattar och skarpa veck är alltid rätt. Använder man mer moderna varianter är det viktigt att de målas in i bakomliggande fasadfärg så att de smälter in så mycket som möjligt.
Traditionellt stuprör med skarpa veck och konformad tratt.
Modernt stuprör med mjuka böjar som smälter in bra mot bakgrunden genom att det målats in i
bakomliggande fasadfärg.
Rekommendationer för stuprör och hängrännor
Hängrännor och stuprör bör målas in i bakomliggande fasadkulör.
Hängrännor med skarpa veck bör ej ersättas av stuprör med mjuka böjar.
Inredning av vind
Om vindar ska tas i anspråk för bostadsrum bör man undvika att lägga takkupor mot gatan och istället styra dem till takfallet in mot gården. Utformningen ska göras på ett traditionellt sätt där storlek och antal begränsas.
Rekommendationer för inredning av vind / takkupor
Nya takkupor mot gatan ska inte tillåtas annat än om de kan noga motiveras och prövas mot det övergripande syftet med områdesbestämmelserna.
