christina herrström
LÄGG ÖDE
AREN
albert bonniers förlag
Av Christina Herrström har tidigare utgivits:
Didrik 1989 Ebba 1990 Glappet 1995 Leontines längtan 2003 Den hungriga prinsessan 2005
Tusen gånger starkare 2006 Denzel 2016 Tionde våningen 2018
Detta är en sann berättelse
Christina Herrström Schildt Stockholm, 8 juli 2020
Svenskt, AB:
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018001-0 copyright © Christina Herrström, 2020
omslag: Eva Lindeberg tryck: ScandBook eU, 2020
JanUari 2007, stockholm
het i kroppen, genomrusad av åtrå skyndade jag ut på Blekinge gatan, svepte halsduken om mig, tryckte ner mössan, vände mig om och vinkade.
Min älskare stod naken i fönstret och kastade en slängkyss. Det förvånar mig att jag gick men min bekant väntade. Jag ville inte vara oartig mot henne och pulsade upp för backen i den djupa snön.
Ett varmt ljus strömmade ut från Allhelgonakyrkans fönster och fick snön som bäddade in kyrkbacken och de gamla träden att glimma. Himlen var mörk, men världen vit, ljuden var dämpade, det var bitande kallt och klungor av människor köade in till den lilla träkyrkan. I trängseln på trappan väntade Sara. Vi hade träffats en gång förut, på en middag. Vi gav varandra en has- tig kram i de knappt förångade resterna av min älskares hemliga kyssar och klämde oss ner i en hård kyrkbänk. Jag såg mig tvekande omkring. Jag hade hört talas om söndagsmässorna men jag hade aldrig haft lust att gå dit, jag gick ur Svenska kyrkan, trettio år tidigare. Men kyrkorummet var fint med alla levande ljus och de andra människornas närvaro gjorde mig nyfiken.
”Jag fann tröst i mässorna när jag själv hade cancer. Jag var inte troende men jag har blivit det sedan”, sa Sara. Jag drog av mig mössan, medveten om att min nakna skalle väckte uppmärksamhet. Jag bar aldrig peruk. Jag ville få vara mig själv. Förmodligen trodde de som såg mig att jag var där för att be om gudomlig kraft, de förstulna blickarna var fyllda av medkänsla, följda av små uppmuntrande nickningar. Jag nickade tillbaka och önskade att jag hade stannat i min älskares famn, där fanns kraft att räkna med. Lukten av fuktigt ylle, alltför många tätt sittande människor och smältande smutssnö var kväl- jande. En sång lösgjorde sig ur sorlet, fler och fler anslöt, också Sara. Hymnen steg mot taket: ”Herre, hör min bön, svara mig när jag ropar”. Jag såg ut över de församlades skuldror och nackar. Hur många människor har inte ropat ur djupet av sin nöd till sin gud men svarar någonsin den till kallade? Jag tyckte det
var en lättnad när hymnen ebbade ut och den välkände kyrkoherden Carlsson gjorde entré. Uttråkad hörde jag på bekännelser om tidigare alkoholism och räddning genom tron, avlöst av en poets formulerade djupsinnighet, följd av någon som sjöng till gitarrspel. Däremellan skulle man bläddra i psalmboken, ställa sig upp och sätta sig ner och försöka klämma upp sin röst på rätt tonart.
Jag led, utom räckhåll för frälsning. Jag ville hem.
När det blev dags för nattvarden gick en rörelse genom bänkarna. Den som inte var troende inbjöds att ta emot välsignelsen och om man ville det skulle man lägga armen snett över bröstet. Jag kunde behöva en välsignelse även om den delades ut av en karl med månadslön. Församlingen köade i altargången i en upphetsning som fick mig att associera till mellandagsrea, men när de som vände tillbaka från altaret var rörda av känslor greps också jag av rörelse och i nästa ögonblick stod jag framför kyrkoherden. Han såg mitt nakna kvinnohuvud och av hans blick förstod jag att han lade in överväxeln i sin direktkommunikation med den allsmäktige och jag blev så förskräckt att jag glömde lägga armen över bröstet. I nästa ögonblick hade jag en oblat i handen. Med små hattiga rörelser försökte jag göra mig av med den, men personen efter mig puffade på mig så att jag nu stod framför mannen som höll i kalken, även han iförd kåpa. Jag försökte grimasera att det inte var lämpligt att jag doppade någon oblat, men han nickade åt mig att slutföra det heliga sakramentet. Mitt förvirrade beteende fick hans ansikte att spricka upp i ett stort leende och hans blick blixtrade till av otvetydig jordisk kvinnohunger.
”Jesu blod för dig utgjutet”, sa han med amerikansk brytning. Lydigt tug- gade jag i mig oblaten samtidigt som jag omilt puffades ut från altarzonen.
Sara som hade bevittnat det hela skrattade.
”Flirtade du?”
”Verkligen inte! Jag blev förvirrad. Jag råkade ta nattvarden!”
”Kanske var det han som flirtade. Han brukar hålla kalken. Jag undrar varifrån han kommer. Han har så fin utstrålning.”
”Det lät som om han var amerikan.”
”Han är nog gift med någon i församlingen och så har han en gospelkör.
Det kanske man skulle börja med. Sjunga gospel.”
”Varför inte? Men inte jag”, sa jag.
Vi tog varandra under armen för att inte halka i den hala backen och hon pratade vidare om mannen med kalken som hon visste att många var
intresserade av. Hon blev själv glad varje gång han var där. Han hade sådan utstrålning. Mig förvånade det att man tänkte på människor som skulle repre- sentera Gud i termer av attraktion, något som ju i samma ögonblick berövade dem deras sakrala pondus. Vi skildes åt utanför tunnelbanan, jag tackade för hennes omtanke, men nej, kyrkan var inget för mig. Så traskade jag hem och lagade söndagsmiddag till mina barn och meddelade att jag tyvärr inte hade mött Gud.
Vem jag hade mött visste jag ännu inte.
1
Det var vinter på väg mot vår, tre år senare. Jag hade nyligen återvänt från Oman där jag hälsat på min bror. Innan jag åkte dit gjorde jag och Arran slut. Vi hade varit ihop ett halvår, han var fotbollscoach, elva år yngre, från London. Nu var jag fri igen. Sju år tidigare hade jag och barnens pappa, som var regissör och som jag fortfarande arbetade med, skilt oss och jag upprättade en alternativ ordning som jag trivdes mycket bra med. De män som fick finnas i mitt liv skulle bara vara till glädje och lust – inget annat. Ingen fick kontrollera mig, jag ville växa fritt. Ingen av männen hade lämnat mig när jag fick bröstcancer, jag hade gråtit i vars och ens famn och sedan blommat igen.
Dessa tillgivna, jämställda kärleksrelationer var mycket viktiga, men det fanns en risk att även den fria formen skulle stagnera, bli bekväm och slarvig, och det ville jag inte. Jag funderade på om jag ville fortsätta i samma ordning eller inte, tankar som sammanföll med att min tillvaros grundvillkor var på väg att förändras. Om ett par månader skulle min dotter Elvira flytta hemifrån och min son Axel hade redan flyttat.
Elvira och jag hade bott i fyran i Tornet vid Medborgarplatsen i tre år. Jag hade köpt lägenheten av min exman Peter som flyttade tolv våningar upp i samma hus. Den nya lägenheten var ljus och det var ljuset jag hade längtat till när jag var sjuk. Det bästa rummet var stora rummet med tre fönster mot Fatbursparken och himlen. Det bestod av ett öppet kök och stort vardagsrum där jag dansade på morgnarna av livslust. Jag hade bytt ut köksbänkarna mot träbänkar som skimrade som vilddjurspäls och när jag torkade av dem påmindes jag om råstyrkan i springande kattdjur. Det tyckte jag om. Från stora rummet gick en korridor som slutade på tröskeln till mitt rosa sovrum. På väg dit låg de andra sovrummen i rad och i det ena hade jag mitt kontor, det andra var Elviras. Alla fönster vette mot parken där de höga balsampopplarna stod. Mitt emot Elviras rum fanns mitt badrum med badkar, hon hade ett
eget med dusch vid hallen. Vårt hem låg på sjätte våningen och när jag steg ur hissen, låste upp dörren och kom in i hallen strömmade ljuset emot mig från stora rummets tre fönster. Det gjorde mig lycklig varenda gång. Längst ner i huset fanns en spaavdelning med pool och bastu och högst upp, på tjugofemte våningen, en festlokal med utsikt över Stockholm. Vi hade det bra. Elvira behövde bara ta hissen för att bo en vecka hos sin far och sedan hissen ner igen för att bo varannan vecka hos mig. Nu, efter tjugotvå år med hemmabarn, väntade den stora omställningen men jag hade en plan för att mildra sorgen. Jag skulle låna ut lägenheten mot en i New York ett halvår och sedan en i Montevideo, där jag hade en ständig invitation till en regissör som hade satt upp en av mina pjäser i Uruguay. Men innan dess måste jag komma igång med att skriva den romantiska komedi med lite annorlunda infallsvinkel som vi hoppades skulle bli mitt och Peters nästa projekt, för att vara säker på min försörjning.
Filmen Tusen gånger starkare, som jag hade skrivit manus på efter min bok och Peter som vanligt hade regisserat, skulle ha premiär i september. Jag kände mig lite rastlös inför min dotters flytt och mitt nya projekt. En dag när jag var ute med Hilma Hund kissade hon på en anslagstavla och jag slöläste på en affisch att Peter Oskarson, en teaterregissör som jag hade arbetat med i Seattle när jag var strax över tjugo, skulle hålla ett föredrag i kyrkan. Seattle var under en period av mitt liv min andra stad och just i sommar skulle jag, någon dag efter Elviras flytt, åka dit och hälsa på min goda vän Karol och hennes familj i tre veckor. Jag bestämde mig för att gå till föredraget och säga hej till Oskarson. Så en tisdagskväll sent i mars var jag för andra gången i mitt liv på väg till Allhelgonakyrkan, fast jag egentligen hellre ville stanna hemma.
Mycket försenad öppnade jag den tunga träporten och gick in, Oskarson och jag fick byta några ord och när vi just sagt adjö hörde jag en mörk stämma bakom mig.
”Is this beautiful lady here to join my choir?”
Jag vände mig om. En man satte sig tillrätta vid Steinwayflygeln och kring honom stod ett dussin kvinnor och några män. Han log självmedvetet och jag kände omedelbart att hans förslag inte lockade mig.
”No, I am not”, svarade jag.
”Why not? Varför stannar du inte och provar? Vi har roligt här. Och det syns på dig att du kan sjunga.”
Han talade bred amerikanska. Jag gav honom en skeptisk blick.
”No thank you.”
Jag vände mig om och började gå. Han ropade efter mig.
”That’s too bad. Den här kören skulle behöva lite kvinnlig fägring!”
Vilken replik när han har kvinnor omkring sig, tänkte jag och fortsatte mot utgången.
”Om du ångrar dig, finns vi här resten av kvällen och varje tisdag och varannan söndag. I will be waiting!”
Jag låtsades inte höra. Hemma i soffan nämnde jag den lilla episoden i dagboken. Jag skrev att det var synd att ”körledaren var ett äckel” eftersom jag letade efter en kör. Jag skrev också att det var det bästa sättet att beskriva honom fast det var onyanserat, men det var vad jag kände. En vecka efter besöket i kyrkan korsade jag och min airedaleterrier Hilma ett övergångsställe nedanför Allhelgonakyrkan och plötsligt stod jag i hans famn. Han hade med flit gått in i mig. En kvinna som jag kände igen från kören tittade trött på oss och vid hennes hand stod en liten pojke som såg ut att vara deras son.
”So good to see you again”, utbrast han och drog mig tätt intill sig och mumlade i mitt öra: ”You’re looking hot today”, vilket bekräftade att han var just en sådan man jag hade haft på känn. Han ville genast intressera mig för kören, men eftersom jag inte är troende kunde jag inte sjunga i kyrkokör, sa jag. Vem tror på Gud i kyrkan, skrattade han och berättade att de sjöng några spirituals för syns skull, men mest Michael Jackson, Stevie Wonder, Manhattan Transfer, soul, pop, jazz. Jag frågade om de sjöng Prince och han lyste upp. Han älskade också Prince. Han hade drivit kören i fem år men nu höll han på att förnya den, så det var rätt tillfälle att börja. Hans sätt att nonchalera kvinnan medan han försökte intressera mig fick mig att tänka att han nog spelade ut kvinnorna i kören och i ett sådant spel ville jag inte vara en bricka. För att få slut på hans tjat sa jag att jag skulle titta in nästa gång de repade.
”I am so happy to hear that! Vad bra att jag träffade dig igen, jag hoppades på det, du kommer gilla min kör!”
”Det var konstigt, jag har gått i de här kvarteren i femton år.”
”Det var meningen! Ibland är vi människor synkade”, sa han och gav mig en till kram. ”See you soon! Take care!”
Jag promenerade vidare, flinade för mig själv åt att han verkade säker på att
jag fann honom oemotståndlig. I nästa ögonblick insåg jag att det var samme man som hade stått med kalken den där gången när jag råkade ta nattvarden för tre och ett halvt år sedan. Sedan glömde jag bort den lilla episoden.
2
vårvintern gick över i vår, balsampopplarnas svällande knoppar doftade i Fatbursparken. Jag passerade Allhelgonakyrkan varje dag och insåg att där pågick en massa aktiviteter, föredrag, musik, workshops, kurser och annat.
En solig eftermiddag i april tog jag den extra svängen upp för kyrkbacken och gick in för att se om jag kunde hitta information om någon annan kör än just amerikanens. Några präster rörde sig fram och tillbaka och på ett bord i vapenhuset fanns broschyrer som jag bläddrade i. Plötsligt hörde jag en man tala amerikanska bakom mig, jag ville inte att han skulle upptäcka mig, men till slut kikade jag över axeln. Han stod lutad mot dörren in till ett samtalsrum och talade i telefon. Han var klädd i vit skjorta, slips och en snyggt sittande kostym vilket gav honom manlig elegans. Han hade ögonen på mig och ett stort leende kom över hans läppar. Mot min vilja klack det till i mig. Hans leende och blicken var mättade av en stark erotisk känsla. I en förbiilande sekund var det intressant. Det hade med hans gestalt, hans röst att göra. Han tecknade åt mig att stanna, men avslutade inte samtalet, så efter en stund började jag gå, men han hejdade mig. Vanligtvis hade jag aldrig väntat på en självupptagen man utan bara gått, men det faktum att han tillhörde kyrkans verksamhet gjorde mig artig och jag stannade.
”I am so happy to see you here! Jag trodde att jag hade lost you forever. Är det mig du söker?”
”Nej, jag ville bara veta vad som händer här…”
”Kom, vi går in här så vi får prata i lugn och ro!”
Han visade mig in i samtalsrummet. Prästerna utbytte några ord med honom, de dunkade varandra i ryggen och fraser som I love you, brother slängdes genom luften som om de vore coola killar på ett gymnasium. Han
stängde dörren och bad mig att sitta ner och meddelade i förbifarten att telefonsamtalet gick till Kina, där han byggde business och att de snart skulle ringa upp igen.
”But I don’t want to miss this opportunity to talk with you now when you’re finally here. I have been waiting for you. Varför kom du aldrig till kören, som du sa?”
”No”, svarade jag trött. ”Jag ska inte börja i kören.”
Det var knappt att vi hunnit sätta oss så ringde Kina igen men han avslutade det genast.
”I am in a meeting, call you back soon.”
Han förklarade att kvinnan jag hade mött på gatan var hans business partner och hon befann sig nu i Kina för att etablera vissa kontakter, innan han själv skulle resa dit i slutet av sommaren.
”Jag trodde hon var din fru”, sa jag.
”Nej, jag har ingen fru!” Jag ville inte riskera att han frågade mig något så jag skyndade mig att fråga honom istället.
”Men pojken, är han din?”
”Ja, my lovely boy! Skatten i mitt liv! Det är för hans skull jag är i Sverige.
Annars hade jag gett mig av för länge sedan. Tyvärr är det här landet inte för mig, it is very very hard here.”
Jag kände flera utländska män som stannade för sina barns skull, men som fick göra stora personliga uppoffringar då det är svårt att göra karriär utan att kunna svenska så jag var inte förvånad. Han berättade att han och modern skildes när pojken var två och han hade inget annat val än att stanna, fast han aldrig hade tänkt att leva här. Vid dessa ord vällde starka känslor upp, han samlade sig och mötte mycket allvarligt min blick och berättade plötsligt alldeles för mycket, för fort.
”Problemet är att jag bara får träffa honom varannan helg och han är helt utlämnad till sin mor som inte är en bra mamma. Jag kan inte lämna landet förrän han är så stor att rätten lyssnar på honom och låter oss vara tillsammans.
Då flyttar han och jag till USA. Under tiden får jag vänta och stå ut. Det är mycket svårt. Men varför säger jag allt detta, förlåt, vilken dålig början!”
Han såg ner i sitt knä, handen flög upp till ansiktet och skälvde till. Den osympatiska självgodheten var borta. Han såg upp på mig igen. Ögonen blev fuktiga, allt kom så plötsligt.
”Förlåt mig, men det oroar mig så… hans mamma. Hon är inte bra för pojken… jag är så orolig hela tiden, förlåt.”
Han överrumplade mig. Jag betraktade fundersamt honom medan han talade. Han var kraftfull. Stark. Stor. Inte tjock, men med kraftig benstomme.
Breda stora leder. Vackert rundade starka axlar i kavajen. Hans ansikte var attraktivt i vissa vinklar, men förvånansvärt klumpigt i andra. Huden på hans händer var lite torr, han borde smörja in sig, läpparna inte så inbjudande, de var raka, men hakan var liten och fin, kindknotorna höga och det fanns charmiga linjer i hans kinder som sprang fram när han log, men han kämpade med att behärska en förtvivlan som uppenbarligen höll på att spränga honom.
Det verkade göra honom lite generad. Det är klart att han hellre ville fortsätta vara den coola, högljudda, skämtande mannen med blixtrande blick, särskilt eftersom han tydligen fann mig attraktiv. Eftersom jag har en svaghet, jag kan bli för engagerad när någon visar sårbarhet, sa jag torrt:
”Men här i kyrkan kan du väl få stöd?”
”No, absolutely not”, sa han med eftertryck. ”Här är jag en person som sprider glädje. Människor älskar min kör, jag älskar dem och alla som kommer hit. Detta är mitt andningshål. Här ska ingen veta något om hur svårt jag har det privat. Jag är här för att ge dem hopp, människor söker upp mig för samtal, de tyr sig till mig.”
”Men prästerna? Kan du inte prata med dem?”
”Nej, nej. Några sådana förtroenden finns inte mellan oss. Man behöver få verka på en arena där ingen vet sådant här om en.”
”Absolut. Det förstår jag.”
”Egentligen är jag so fucking lonely här. Man måste vara mycket stark för att klara att vara ensam…”
Sättet som tårarna hastigt kom och gick när han talade, som om vissa ord sköt ut honom på tunn is, påverkade mig trots allt. Han verkade nära ett sammanbrott och jag kämpade emot impulsen att lägga min hand på hans och säga något tröstande. Som tur var ringde hans telefon igen och avbrottet fick honom att byta spår och han frågade vad jag gör. Vanligen, när en okänd man ställer den frågan, svarar jag ”marinarkeolog” för att slippa berätta något om mitt liv, men återigen påverkade det faktum att vi satt i kyrkan mig och jag släppte på integriteten.
”Jag skriver.”
”Aha”, sa han. ”Noveller för lady magazines?”
Jag nickade.
”Jag skriver också. Jag är författare.”
”Är du?”
”Yep. Jag skriver böcker och filmmanus. Jag har faktiskt skrivit en bestseller i USA. Just nu skriver jag på två filmmanus.”
”Vad var det för bok?”
”En självhjälpsbok. About sex, life and love. Men så roligt att du får dina alster publicerade i damtidningar, en dag kanske det slår till!”
”Vem vet”, sa jag och ville byta samtalsämne. Jag frågade varifrån han kom.
”Seattle.”
Jag sa ingenting om min egen koppling till staden, eller att jag kom till föredraget för att lyssna till Oskarson som jag mött i Seattle. Jag ville inte ge honom en chans att ladda sammanträffandet med betydelse.
”Nu måste jag gå hem och laga middag”, sa jag och reste mig.
”That’s lovely. Are you married? Do you have kids?”
Han satt kvar och tittade upp på mig. Jag svarade ja. Då lät det som om jag också var gift, vilket var bra.
”Men är du gift?”
Trots att jag sedan gammalt visste att det är bättre att säga att man är gift om man vill slippa kontakt, sa jag sanningen. Hans envishet överrumplade mig.
Jag ångrade mig genast. Jag vet vilken skillnad det gör i vissa mäns beteende.
Han ville försäkra sig om att jag skulle komma till kören och upprepade reptiderna och jag låtsades som om jag lade dem på minnet, för att det kändes otrevligt att säga ”Jag vill inte gå i din kör” när den främmande mannen just blottat några bultande sår. Minst två gånger upprepade han tiderna och jag lyssnade inte någon gång, vilket avslöjades då han varje gång bad mig upprepa dem. Han bad om mitt nummer. Nu hade jag dåligt samvete för att jag bara hade låtsats lägga tiderna på minnet och han fick numret, utan att jag vände på siffrorna som jag brukade göra med tjatiga män.
”Fine, so I am going to give you my number too…”
Jag skakade på huvudet, på väg mot dörren.
”No, no, I don’t need it.”
Han tittade hastigt upp på mig och jag såg att mitt ointresse irriterade honom.
Så reste han sig, öppnade dörren och sträckte med ett leende fram handen.
”My name is Sam. Sam Paris.”
”Paris?”
”Yes. Paris.”
Vi stod så ett ögonblick i altargången innan jag vände mig för att gå. När jag öppnade kyrkporten föll ljuset snett in över honom, och vapenhusets mörker blev till en ram kring hans gestalt. Stående där, som i en spotlight, log han ett strålande leende. Han såg kraftfull ut, en välvårdad, ganska attraktiv medelålders man. Han noterade att jag granskade honom och han blixtrade till med ögonen igen. Hungrigt. Just när jag gick ut på trappan sa han att han kände sig förvirrad av mig, och enchanted. För första gången besvarade jag hans leende men inte för att han smickrade mig, utan för att jag gillade ordet.
”Hm. Enchanted”, sa jag och gick. Jag tänkte aldrig se honom igen.
3
han skickaDe mig tiderna på sms och påminde mig ett par gånger men jag brydde mig inte om det. Efter några veckor kom ett sms med nytt innehåll.
Do you care for a cup of tea?
Så ensamt det lät. Särskilt eftersom flera veckor hade gått och han vägrade fatta vinken. Jag tänkte på skyarna av tårar som kom över hans ögon och den skälvande handen som försökte dölja det. Jag lät meddelandet vara, men en vecka senare hade jag så dåligt samvete att jag svarade att det kunde vi göra någon gång, men för tillfället var jag mycket upptagen. Jag hade inte haft svårt att avfärda andra mäns kontaktförsök på ett tydligt sätt men jag kunde inte förmå mig att rakt ut säga nej till den stackaren. Jag hoppades att han skulle förstå det outtalade budskapet i sent och svävande svar. Det gjorde han inte.
Jag fick direkt ett nytt sms. Skulle vi ses på Clarion Hotel den 5 maj? Han måste verkligen vara ensam som tjatade vidare.
När dagen kom skickade han en påminnelse. Jag hade ingen som helst lust att träffa honom och en halvtimme före avtalad tid meddelade jag att jag var mycket försenad. Då ringde han upp. Jag stirrade på telefonen och svarade
efter några signaler. Lugnt bad han mig att inte stressa, han satt och skrev på sitt filmmanus och led inte. Han överraskade med att ha något spinnande i rösten, han ville vara förförisk. Jag tänkte att jag bara fick stå ut med att slösa bort lite tid och inte försöka göra det trevligt, utan vara aktivt tråkig så att han inte skulle misstolka mig i sin nöd. Nu hade jag varit trist både när vi träffades i kyrkan och under hans idoga försök att komma i kontakt med mig och jag måste bara komma ihåg att visa mig fortsatt halvdöd.
Tålmodigt väntade han på mig i två timmar på caféet och när jag kom reste han sig, bockade och tog emot mig med sådan vördnad som om det var en ynnest bortom all föreställning att jag behagade komma till slut. Han ville sitta på övre plan där det var tomt och förde mig till ett bord längst bort och försvann sedan för att hämta den utlovade koppen te. Han var klädd i en mörkblå tajt tröja, beige gabardinbyxor och vita sneakers. Jag tänkte att han måste vara kring sextio år. Det var bra, vår konversation skulle bli artig och distanserad. För att slippa frågor skyndade jag mig att fråga vad han skrev.
Han berättade att han inte hade någon beställare, men var tvungen att skriva ändå för han hade så mycket idéer och det manuset han skrev på just nu hade han arbetat med i flera år. Sammanlagt skrev han på fyra i skilda genrer. Nu avslöjade jag att jag skrev professionellt och han blev överdrivet imponerad.
Så berättade han om sina manus och jag var beredd på något fånigt, men hans fantasi verkade gränslös, som om han hade fullkomligt öppna hjärnspjäll som lät honom hämta inspiration från allt, blanda och formulera om det.
Det finns inget bättre än en bra berättelse, sa han ivrigt. ”Den behöver inte vara sann, bara den fångar.” De oförutsägbara handlingarna och variationen av karaktärer som han hastigt lyckades levandegöra fick mig att skratta. Jag frågade om hans bestseller. Den hette Build your body for love, sex and life och lovade bättre hälsa, snyggare kropp och ett bubblande sexliv på trettio dagar med träningstips, stärkande tankar och näringslära, och vad det gäller sex hade han utbildats av en tibetansk lärare i kärlekens konst. Nu skrev han en ny självhjälpsbok men ville inte avslöja om vad. Jag dömde honom för snabbt, tänkte jag. Han är roligare än jag trodde, full av oväntat innehåll.
Han berättade att han använde all sin ensamma tid till att studera och att skriva men musiken och orden var grundpelarna i hans liv. Sedan började han berätta om sin storhetstid under ett decennium i Paris. Han malde på om att han hade haft egna shower, på Le Pigalle, Moulin Rouge och Le Lido, med
dansare och storband. Ibland orkade han inte åka hem efteråt utan tog igen sig på ett lyxhotell där han blev stamgäst och snart hade egen fåtölj i foajén.
Han berättade allt i detalj. Världsberömda filmstjärnor, artister och idrottsmän som besökte Paris bodde ofta på hotellet och slängde käft med honom där han satt i sin fåtölj, Will Smith, Brad Pitt och andra. Han förde en oändligt lång monolog om detta och jag var för länge sedan uttråkad, men kanske det skulle komma en poäng? Det fanns ingen. Dessa år var de bästa i hans liv, han levde ”a black jet set life”, hade en tjusig bil med chaufför, bar dyra klockor och kläder och frossade i lyx. Han gav mig en spjuveraktig blick och klargjorde att han då var en förmögen man och han kunde inte precis klaga på sin arbetsmiljö, omgiven av toplessdansöser endast iklädda stringtrosor och någon liten paljett på bröstvårtan. Det var när han entusiastiskt gick på om hur nakna kvinnobröst gör världen vackrare som jag inte kunde motstå att trycka ett finger i hans mage för att se om det var fett eller skjorta som hängde över byxlinningen. Det var fett.
”Hm”, konstaterade jag och han tog en häpen paus i ordflödet. ”Alltså…
kvinnor älskar också skönhet.” Jag kisade mot honom.
”Kvinnor är förkroppsligandet av begreppet skönhet”, svarade han.
”Nej, jag menar att vi kvinnor älskar manlig skönhet. Och vi behöver få njuta av det. Det är smartare, om man är en manlig artist, att omge sig med manliga dansare som blottar sitt sexpack och dansar med smala höfter.
Kvinnorna i publiken skulle älska det!”
”Du har fel. Kvinnor älskar att se på andra kvinnor”, protesterade han.
”Och män älskar att se på kvinnor. Och det är JAG som är mannen på scen.
Männen identifierar sig med mig, och kvinnorna önskar att de var dansöserna som klättrar på mig.”
Jag skrattade. Han var irriterad.
”Nej, du har fel. Kvinnor ser avklädda kvinnor överallt. Det är gammalt.
Vi är uthungrade på manlig skönhet. Du skulle tjäna på det.”
”Svenskar!” fräste han. ”Ni förstår inte glamour. Ni blandar ihop kvinnans frigörelse med konst!”
Vi stod eoner ifrån varandra. Kritiskt synade vi varandra. Han verkade förvånad över mina uteblivna reaktioner på hans passerade glamourösa liv och nu ville han istället roa med ett litet test som bestod av fyra frågor. Han skrev olika rubriker med spretiga versaler och jag tänkte fördomsfullt att en
man med så kantig handstil är nog inte bra på att kyssas. En fråga var hur jag trodde jag skulle hantera att vara instängd i ett vitt rum. Skulle jag drabbas av panik, försöka ta mig ut fast det var omöjligt, skulle jag ta livet av mig?
Mitt svar var att jag skulle vända mig inåt och fantisera. Ett ovanligt svar, sa han, samma svar som hans eget. Så talade vi om konsten att överleva. Varför överlever vissa fångenskap, vad är det för slags styrka? Är det förmågan att tänka sig in i en annan framtid, att fantisera, att lyfta sig ur nuet? En annan fråga var vilket element jag förknippade sex med. Havet, sa jag. Våra blickar möttes ljusare, öppnare, nu var vi två som samtalade, inte en man som försökte imponera på en kvinna med saker som möjligen kunde fascinera en tonåring.
Jag översåg med det skrytsamma tjatet och antog att han behövde skrävla för att jag skulle förstå att han var inte var vem som helst. Själv var han rädd för havet, sa han och erkände att han var lite rädd för sex, för att tappa kontrollen.
Samtalet fortsatte, jag vet inte om vad, men nu tyckte jag att det var min tur att föra monolog. Han lyssnade småleende och satte upp foten på en stol och jag såg i förbifarten en erektion i gabardinbyxan men pratade oberörd vidare.
Vilken tönt, tänkte jag, tror han att jag ska bli smickrad eller chockad? Han rörde på sig, log menande, han ville verkligen att jag skulle upptäcka vad som hade hänt med honom. Jag sa helt neutralt, utan att avbryta min tankekedja:
”Det måste vara jobbigt för er män, det där.”
”What do you mean?” sa han som om han hoppades att det skulle göra mig generad att säga det rakt ut.
”To get erection all the time. But it’s okay, Sam, you don’t have to be embarrassed, I am used to it.”
Han hittade först inget att säga och jag fortsatte obekymrat att prata men efter en stund sa han:
”Have you ever been with a black man?”
Blasé svarade jag:
”Quite a few.”
Jag såg en hastig glimt av samma irritation i blicken som när jag inte ville ha hans telefonnummer. Han var verkligen bekräftelsehungrig, den här mannen, tänkte jag och tyckte det var roligt att reta hans ego. Men min likgiltighet verkade gäcka honom och han blev alert och laddad. Det svingade oss in i en annan, intressantare energi, i ett annat slags möte – en liten verbalt underhål- lande tuppkamp. När jag nu äntligen hade trevligt ursäktade han sig för att gå
på toaletten. Jag betraktade hans kroppsspråk när han gick och hoppades att jag skulle tycka att han var sexig men konstaterade trött att han inte var min typ. I samma ögonblick kändes det meningslöst att sitta där och slösa bort tid. Dessutom lät han mig vänta länge. Det fanns ingen kö till toaletterna, så vad gjorde han? Just när jag reste mig för att slinka iväg gjorde han ny entré.
Han vädjade till mig att stanna, bara lite till. Jag slängde tillbaka väskan på stolen och sjönk ner igen.
”Ursäkta, jag hade ett viktigt samtal. Sorry.”
Nu såg han till min förskräckelse ut som om han kommit till en punkt där han tänkte anförtro sig igen, något jag inte ville.
”Christina, can I tell you something? Are you a person I can talk to? I believe you are. But are you?”
”I don’t know.”
”Kan du hålla saker för dig själv? Kan du bevara förtroenden?”
”Ja.”
Han nickade, såg ner i knät, kastade huvudet bakåt och blinkade bort en tår ur sina ögon. Bakom fasaden verkade han vara en oerhört ledsen man.
”Skälet till att du fick vänta, det var verkligen inte meningen, var att jag försökte ringa min pojke bara för att säga god natt, you know, men hans mamma svarar inte. Jag har försökt få tala med honom en vecka nu. Hon låter mig inte. Trots att det finns domstolsbeslut på att jag ska få ringa varje dag och säga god natt. Han är sex år! Han tror att jag inte bryr mig om honom! Det värsta är att jag inte vet var han är. Är han hos henne, eller har hon lämnat honom till någon, är han ens i Stockholm? Jag vet aldrig! Men jag vet att hon dumpar honom hos andra.”
Den skörhet han visade i kyrkan var tillbaka. Allt som jag tyckte var löjligt föll av honom.
”Nicholas, han heter Nicholas.”
Modern reser med sitt jobb runt i världen, dricker champagne och boostar sitt osäkra ego. Hon har allt, medan han är fattig och ensam, men utan Sam hade hon inte haft sitt tjusiga liv. Det var han som bekostade hennes utbildning i Paris. Och hon vill ha pojken hundra procent, inte för att hon ägnar sig åt honom – hon ägnar sig åt sig själv, men för att Sam inte ska ha honom.
”Varför det?”
Så att han ska ge upp och ge sig av. Det handlar bara om en sak: att vinna.
Och att krossa honom. Det är typiskt en osäker människa som hon. Och när pojken är hos sina morföräldrar håller de honom på rummet när de har gäster, för att de inte vill att folk ska tro att deras dotter blev med barn på en dansresa till Afrika, men när han var förmögen var det annat ljud i skällan.
Då dög han att skryta om och de njöt av allt han gav dem. Han inkvarterade dem på ett av Paris mest luxuösa hotell när de hälsade på, och de åkte runt med hans privatchaufför, och varje år bjöd han dem till karnevalen i Rio, inte bara föräldrarna, utan systrar och svågrar och gamla mostrar. Då älskade de honom. Men nu, när han är fattig, får han inte ens säga god natt till sitt barn, men han kommer att stanna vid hans sida och kämpa för honom. Vem ska annars göra det? Han far illa hos sin mor! Jag har sex år kvar här för när han blir tolv har han mer att säga till om och de vet att han kommer vilja bo hos mig. De bryr sig inte om honom men att förlora honom skulle se illa ut! För en viss slags individer är andra människor – även deras egna barn – endast statussymboler. Hur många som skaffar barn är egentligen lämpade? Hon är det definitivt inte men ändå fick hon vårdnaden. Jag är stark, jag är stabil, jag är kapabel men jag är man! Men vem lyssnar rätten på? På mig, en invandrare, en svart man eller en blond blåögd svenska? Jag har levt i många länder, och jag trodde inte att Sverige var rasistiskt, men till och med Nicholas får känna av det.” Ibland när Nicholas kommer – han är hos Sam varannan helg – går hans hjärta i bitar, för han är så vanvårdad. Hans hår är hoptovat, tänderna oborstade, naglarna oklippta, kläderna smutsiga och ibland saknar han mössa och overall när det är kallt. Än värre är det när pojken inte kan somna, eller kissar i sängen. Eller vaknar av mardrömmar. Mamman talar illa om Sam inför barnet för att skrämma honom, men allt han kan göra är att vara så kärleksfull, konsekvent och lugn som möjligt. När Nicholas lugnat sig brukar han istället gråta över att mamman inte leker med honom, inte läser saga, inte kramas, och han förstår inte varför hon är elak och arg. På lördagen är pojken i balans men på söndagskvällen är han förtvivlad och ber att få stanna och klamrar sig fast i honom och gråter sig till sömns.
”Can you imagine how it feels? It breaks my heart…! And I can’t do NOTHING. I have NO POWER in this.”
Han lever som fattig invandrare här istället för att åka tillbaka till USA eller Frankrike där han hade sin karriär och möjligheter till ett normalt liv, men allt handlar om att försöka rädda barnet från den destruktiva modern. De har varit
i rätten ett flertal gånger men hon har manipulerat rättsväsendet, förskolan, socialtjänsten, sina vänner. Ingen vet vad han vet. Ingen tror honom. Ingen!
Jag lyssnade helt matt och önskade att jag kunde säga något bra.
”But I am not ever going to give up my son. Never. Ever. That is never going to happen.”
Jag skämdes när jag såg hans förtvivlan och över att jag hade avfärdat honom.
Det där tillgjorda jag föraktade var en fasad, ett försvar för att orka hålla ihop ute i världen. Han drog ett djupt skälvande andetag. Jag tog hans hand.
”Nej, så klart. Det är klart att du aldrig ska överge honom.”
Han provade att ringa igen. Inget svar. ”Bitchmother”, mumlade han.
”Men hur kunde du fastna för en sådan kvinna?”
Han sken upp.
”För att hon var angelique. Änglalik. Jag var färdig med det fria livet, been there, done that, och längtade efter att bygga en familj. Hon var blyg, oskuldsfull, jag föll för henne direkt. Jag uppvaktade henne i åtta månader, sedan gifte vi oss och hon flyttade in i min stora våning på Rue Montaigne men snart visade det sig att hon var skör. Hon hade problem med sin pappa och ibland hotade hon att ta sitt liv. Jag var inte van att handskas med en sådan kvinna, och fick lägga massor av tid på att göra henne trygg. Hon drömde om att bli inredningsarkitekt och jag bekostade hennes utbildning vid en förstklassig skola och hon mådde bra, hennes ångest lade sig och vi drömde om barn. Vi hade ett gott liv och jag älskade att skämma bort henne. En jul levererade jag mig själv hem till hennes föräldrar inslagen i ett paket! Först hade jag sagt att jag måste jobba och hon var ledsen, sedan skickade jag mig själv med bud!”
Jag skrattade.
”Det var den lyckligaste tiden i mitt liv.”
Hans blick lyste varm, men plötsligt dolde han ansiktet i händerna och teg.
Länge. Efter en stund sa jag försiktigt hans namn och han sänkte händerna, fortsatte, sammanbiten.
”Så förändrades allt plötsligt. Jag förlorade alla mina pengar. Och insåg att jag… inte var älskad för den jag var.” Han gav ifrån sig ett tonlöst skratt.
Så sjönk han ihop, skakade på huvudet. ”Sedan började helvetet. Och det är där jag är kvar.”
Jag ville inte veta något om helvetet, men det var förfärligt synd om honom.
Han satt där framför mig med huvudet nedböjt, nedslagen blick och fuktiga ögonfransar.
”Jag önskar att jag kunde säga något. Något konstruktivt eller tröstande…”
”No, no, please. Det behövs inte. Du har lyssnat. Det räcker långt. Det var inte meningen… det svämmade över för att jag inte fick säga god natt idag heller… Nu har jag brustit två gånger inför dig, förlåt, det var inte det jag ville. Verkligen inte, förlåt mig.”
”Ingen fara. Vi är alla människor.”
”I do my best. I have no choice.”
Jag hittade en väg bort från ämnet.
”Så kören, är kören din kraftkälla? Du sa något om det förut.”
Hans ansikte blev varmt, och av den ljusningen kände jag ödmjukhet inför honom. Själv skulle jag nog vara ledsen hela tiden i hans sits.
”I love my little choir. De sjunger inte så bra, men jag älskar att ge andra människor mod att utvecklas. Du vet, folk säger att du inte är bra nog, att du inte duger… och det färgar hur vi uppfattar oss själva. Vi kanske får tampas hela livet med känslan av att inte vara värd att uppnå det vi har kapacitet till.
Det är ett brott att stuka människors kreativitet, nyfikenhet, självkänsla – växande. Varför gör man det? Ska rädsla och undergivenhet styra människan?
Det är förstås mer hanterbart med rädda människor. Däremot är de människor som tror sig vara kapabla att förverkliga sina drömmar farliga – för de är fria, självständiga, ifrågasättande.”
Vi hade funnit ett samtalsämne som inspirerade oss båda och talade länge om detta och han visade mig ett par filmer på Youtube med en kvinna som han hade lärt sjunga. Hon kom ofta till kyrkan och vågade knappt prata med honom, hade drömmen att kunna sjunga och han skräddarsydde en kurs till henne och nu åker hon landet runt och sjunger jazz. Hennes namn var Tess.
Jag älskar att se människor utvecklas, sa Sam. Jag betraktade honom tankfullt.
Vad fint att det gladde honom så mycket, trots att han själv tvingats krympa.
Så berättade jag att jag sjöng mycket som ung, hade ett band, gjorde låtar och längtade efter att sätta igång igen. Det var väl det han visste, sa han. Men varför hade jag slutat med det som varit så viktigt för mig? Jag berättade att en person hade sagt att han måste ha öronproppar när jag sjöng och att jag gjorde låtar på fel sätt. Det hade sårat mig så mycket att jag försökte ta död på den delen av mitt skapande. Sam lyssnade allvarligt.
”Jag var ung, det var dumt av mig, så skulle jag inte ha gjort idag”, jag försökte vifta bort det.
”We are going to heal that”, sa han. ”Don’t worry. Vi ska läka det. Och vet du vad? Det kommer bli kul!”
Förundrad såg jag in i hans ögon. Hans tuppighet var borta, också min egen. Nu var vi bara två människor som bar omkring på våra olika världar och började få syn på varandra. Han lade handen om min kind och jag lutade kinden i hans handflata. Jag blev själv förvånad. Han såg faderlig ut. Faderlig är egentligen fel, för han var mycket man, inte en fadersfigur, men han påminde om en sorts man jag ibland kunde drömma om. En man som sa just så; ”Vi ordnar det. Oroa dig inte”, och som visste att det var sant. Vi skildes åt vid Skanstulls tunnelbana och när jag gick Götgatan upp mot Tornet hade jag fått många tankar att smälta. Sam hade överraskat mig, på väldigt många sätt.
Jag skulle gå till hans kör och se vad jag tyckte.
4
mitt i Den mest prunkande maj, en vecka senare, gick Elvira och jag till Allhelgonakyrkan för att prova hans kör. Under de dagar som hade passerat hade jag tänkt på allt han hade berättat och Elvira hade fått veta en del med.
Sam välkomnade oss förtjust och repetitionen inleddes med att var och en sa sitt namn, medan Sam lade ackord på flygeln. Rundan avslutades med att Sam sa: ”I am Sam and I love you all.”
Nu kunde jag betrakta honom utan att vara i fokus för hans uppmärk- samhet. Han tittade så nyfiket och vänligt på sina körmedlemmar, skojade och skrattade. Jag tyckte om hans skratt. Vi sjöng upp och hans övningar var roliga och avslutades med Amazing Grace i stigande och fallande skala.
Vi sjöng i stämmor och övade en jazzig Route 66. Han var glad på ett sätt jag inte förut hade sett, de fina skrattlinjerna i hans kinder kom fram ideligen.
Kören blossade av sångglädje. Sam skapade stämmorna på plats, allt sjöngs på gehör och alla spelade in varje reptillfälle på sin telefon. Så skulle han repa
en sång som han skulle sjunga själv, A quiet place. Det var första gången jag hörde honom sjunga. Det rörde mig att ur denne man, som jag hade tyckt var så fjantig, kom en så oerhört vacker, uttrycksfull stämma. Vi stod alla tysta efteråt och måste samla oss, men Sam förvandlades till hiphopsnubbe och studsade omkring på sina vita sneakers och stötte ut improviserade raptexter på afroamerikanska. Därifrån övergick han till att föreställa en medryckande, mässande gospelpastor som ropade sitt hallelujah. Han höll karaktärerna trots att vi skrattade så att vi tjöt. Elvira och jag tittade uppsluppna på varandra.
Så fantastiskt att ha så mycket uppsluppen lek i sig att det måste ut oavsett sorger. Det är ett aktivt livsval. Hans körassistent, en äldre kvinna med långt silverhår, berättade att hans konserter alltid fyllde kyrkan och att Sam brukade vara fantastisk. Att denne entertainer med fenomenal röst och överraskande bredd hade haft en storhetstid i Paris som artist var inte konstigt. Han verkade till och med bemästra konsten att balansera tragedi mot komedi, det bästa sättet att slå an strängar i människosjälen. Ena stunden blinkade vi bort tårar, gripna av hans sång, nästa stund av skratt.
Efter repetitionen stannade Elvira och jag kvar en stund för att säga att vi gärna ville fortsätta. Det gladde honom. Eftersom han visste att Elvira hade gått danslinjen och koreograferat frågade han om hon ville göra en dans till konserten. Hon fick genast en idé som Sam gillade och vi började gå därifrån tillsammans. Plötsligt spände Sam ögonen i mig.
”Jag vet att vi har träffats förut.” Jag ville inte att han skulle minnas att jag hade doppat oblaten i hans kalk, för jag ville inte att han skulle ha ingång till mitt privatliv, och då, om någon gång, hade jag med min hårlösa skalle blottat en stor skärva privatliv. ”Vid en mässa. Vid altaret. Jag höll vinet. Du hade håret bakåtstruket tätt intill huvudet, så här.” Han smekte sitt hår platt mot skallen. Elvira tittade förvånat på honom.
”Jag hade inget hår.”
”Mycket excentriskt. Så hade du mönstrade tajts och stövlar med höga klackar.”
Det stämde. Jag bar tajts och tunika vid den tiden eftersom jag inte tyckte att något annat passade det nakna ollonhuvudet.
”Så gjorde du så här när du doppade brödet.”
Han gjorde något vimsigt med ögonen. Elvira skrattade igenkännande.
Detta hände ett par sekunder mer än tre år tidigare. Varför hade han lagt mig
på minnet? Det kändes som en hastigt virvlande tromb bakom revbenen.
”Det var inte meningen att jag skulle ta nattvarden.”
”Du kom aldrig tillbaka. Jag var där varje söndag och tittade efter dig.
Men jag visste att en dag skulle vi mötas igen. Och du kom. Jag kände igen dig direkt.”
Jag skrattade avfärdande och samtalet fortsatte lättsamt om andra ting men jag såg i blicken vi utbytte att han kände en viss triumf, som om han hade hakat fast en krok i mig en liten bit innanför gränsen till mitt revir, en visshet om att han skulle erövra mig. Jag bemötte den blicken med kyla och sa att nu ska Elvira och jag gå hem och dricka te.
5
elvira haDe gJort en dans och den här kvällen var hon i Allhelgonakyrkan för att visa den och jag var hemma och lagade middag. Bordet var dukat och ljusen tända. Vid min ena sida bredde fönsterväggen ut sig och framför dem stod mina tre clementinträd som jag planterat från kärnor, och mellan träden snirklade vår bengalkatt Rosa för att spionera på Hilma Hund som spanade ner på hundrastgården i parken. Vi bodde tillräckligt högt för att se ving fästena på måsarnas ryggar när de kretsade utanför och doften av balsam- popplarna strömmade in, rummet svävade i kvällssolen och Elvira skulle snart komma hem. Plötsligt ringde hon.
”Mamma, jag står här med Sam.” Hon lät besvärad och sänkte rösten en aning, fast Sam inte förstod så mycket svenska. ”Han har inte ätit på flera dagar och undrar om han kan få följa med och äta middag hos oss?”
Ingen av oss ville det. Så ogästvänligt av oss. Nej, vi måste säga att han får komma. Strax därpå stod de i hallen och jag betedde mig som om jag alltid tog emot främlingar vid vårt bord.
”Oh, what a lovely home!” utbrast Sam. ”Jag har aldrig varit inne i den här byggnaden förut, but it is really something! What a view!”
Jag ville att han bara skulle vara min körledare – inget annat, även om han
blottat sin nöd för mig – men nu satt han och åt med oss. Jag uppträdde svalt och samtalet gick trögt. Trots att vi alla var besvärade utbrast han: ”Look, I have a family!” Elvira och jag skrattade överslätande och så fort hennes kille kom slank hon in på sitt rum. Klockan närmade sig tio och jag trodde att han skulle gå men han satt stadigt parkerad medan solnedgången fyllde mina fönster. Han berömde Elviras talang och uppträdande och sa att det märktes att jag var en god mor, vi hade en fin relation byggd av mycket kärlek och trygghet. Sådant som mödrar bygger från dag ett utan att någon tänker på det, och som de aldrig får tack för men som är så avgörande. Och som inte hans son får. Jag berättade att Elvira skulle flytta hemifrån om en månad och att det kändes konstigt. Han undrade om jag skulle bo i alla de fyra rummen själv sedan? Jag sa att jag hade planer på att skriva i New York och Montevideo under ett år och använda min lägenhet till att bytlåna bostad där. Tanken på ett eget hem gjorde honom bedrövad, sa han. Andra människor har ett eget hem. Det hade han inte längre. Han hyrde in sig i rum. Tänk, han som hade haft allt. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att han skulle bli hemlös och nästan lika fattig som när han växte upp, men så var det nu.
”I understand, I am sorry for that”, sa jag deltagande och fyllde hans kopp med te. ”Would you like honey in your tea?”
”Yes please stick your finger in it!” Han hade alltid snabb replik.
Nu avslöjade jag min koppling till hans uppväxtstad Seattle. Men varför hade jag inte sagt något förut, undrade han stött. Jag svarade att det inte intresserade mig att dela det med honom. Hans blick mörknade och han blev tyst. För att mjuka upp den plötsligt tråkiga stämningen frågade jag var i Seattle han hade växt upp. Han lutade sig fram över bordet med blicken fixerad i min och sa:
”No.”
”No?”
Ett nedlåtande leende, eller gäckande eller både och, kom över honom.
”Det var inte där jag växte upp.”
6
”neJ, mitt lanD är Brasilien. Jag är född i en fattig by tjugo mil utanför São Paulo, ett av sju barn, levererad till misär, rasism och fattigdom, vittne till våld, förtvivlan och hunger, långt från Copacabanas samba och västvärldens dröm.
Ingen ville ha min far som fiende, men mitt liv började med att han utsåg mig till fiende. När jag låg i min mammas mage misshandlade han henne för att döda mig. I rädsla för hans våld tog hon gift för att framkalla missfall. Men jag höll mig kvar. Det brukade min mor berätta när jag satt i hennes knä. Redan som foster besegrade du ondskan, sa hon och därför fick jag heta ’de Jesus’ i andranamn. Efter mig kom sex till, men jag och mor stod varandra närmast.”
Sam plågades av att se moderns hjälplöshet, både inför pappan som slog henne och barnen som hon inte kunde mätta och de vita familjer som hon städade, tvättade och slet för och som kastade skor och glåpord efter henne.
”Vilken styrka hon hade, för vår skull, den okuvliga tåliga modersstyrkan.
Hon är den enda kvinna jag respekterar, beundrar och hyllar. Moderskapet är kärleksbudskapets praktik. Tänk om världen styrdes av kvinnor, då hade världen varit bättre. Kyrkan var de fattigas tröst. Alla var djupt religiösa och överlämnade sitt hopp i Guds händer men jag drömde om att emigrera. Min pappa hade kommit över en radio och vi hörde utsändningar från USA, vi hörde Martin Luther King och jag visste att världen kunde vara bättre, också för oss. Jag förstod att bara för att man är svart och fattig är man inte dömd till ett outhärdligt jordeliv endast med uppståndelsen som hopp. Jag hade barnets mod och förändringens kraft i mig. Min mor hade inpräntat i mig att jag var annorlunda. Det hade man också lagt märke till i kyrkan och redan som liten fick jag predika. Och de vuxna grät när jag sjöng. Menade Gud att jag skulle använda min kraft till att förändra allt? När jag hade fyllt åtta krävde jag att få bidra till försörjningen och varje natt gick jag ner för backarna till stadshuset för att sopa torget. Skräckslagen att stöta på demoner och onda hundar rabblade jag böner och sjöng psalmer till gryningen då jag vandrade hem och sov ett par timmar innan det var dags för skola.”
Jag lyssnade fascinerad. Fast besluten att förbättra livet för modern såg han till att som elvaåring få ett stipendium av kyrkan till ett kristet internat i Seattle.
”Sedan dess har jag klarat mig själv.”
Det förklarade säkert en del av hans sätt. Ensam i världen måste han alltid hävda sig, finna vägar, väcka intresse, tänkte jag. Därför är han så skrytsam och tuppig på ytan.
”Det var emot hennes instinkt att släppa iväg mig, men hon bemästrade det, vilket jag är henne evigt tacksam för. Annars hade jag varit kvar där, som mina syskon. Jag lovade att komma tillbaka rik. Jag skulle lyfta henne ur hennes elände. Jag skulle rädda min familj. Den kraften, Christina, is very very strong.”
Insikten om hur olika människors värde räknades, utifrån kön och pengar, gjorde honom rasande. Den fruktade fadern hade lämnat efter sig en bra sak:
ursinnet. Sam kände djup avsky för hur människor utnyttjar andra. Så mot alla odds, ur det i generationer etablerade underläget, steg den fattiga svarta pojken fram, buren av övertygelse, målmedvetenhet och kärlek. Gud hade lyssnat. Och han började bygga framtiden, i Seattle.
Berättelsen var som en flod som höll på att svämma över av ett starkt inre tryck. Den var så annorlunda, så många ord, så många kast och beskriv- ningar, omtag och utvikningar. Det var som om han hade beskrivit sitt livs omfångsrika väv tusentals gånger för sig själv i brist på mottagare, men nu kunde han inte längre hålla inne den, trots att jag bara var en tillfällig och ganska motsträvig trygghet. I långa svep rörde hans mörka röst sig ett par toner upp och ett par toner ner och han vek inte med blicken från min. Det blev svårt att titta bort, till och med att svälja. Tårar och rörelse övermannade honom ibland, men det märktes att i honom fanns en rå, ursprunglig styrka, ett ursinne som plöjde genom allt. Jag var trött redan när jag föreslog en kopp te flera timmar tidigare – det hade varit en vänlig avrundningsgest som han inte förstod, och nu kunde jag nästan inte hålla ögonen öppna, det hade det hunnit bli mitt i natten och jag ville säga stopp, jag måste gå och sova! Och jag ville säga, Sam, jag vill inte vara din förtrogna! Men skulle jag resa mig mitt i alltihop och avbryta honom? Hur? Han gjorde ingen paus. Han drog knappt efter andan. Han tog inte blicken ifrån mig. Hans mörka ögon såg på mig, han talade hela tiden och jag kapitulerade. Jag fick fortsätta lyssna. Men det var ju egentligen en enkel uppoffring i mitt privilegierade liv, snart skulle jag bre ut mig i min säng.
På det kristna internatet lade han all sin tid på att studera Bibeln. Han
var fast besluten att tjäna Gud, hans högsta dröm var att missionera på den afrikanska kontinenten. När hans skolkamrater reste hem på ferier arbetade han i vita välbärgade familjer. ”Hard work doesn’t scare me, I have worked extremely hard since I was a little boy.”
I en av familjerna han arbetade i var pappan hög chef på Boeing och Sam äls- kade flygplan sedan han var liten och såg dem silverblixtra i himlen på väg till någonstans där livet måste vara bättre. Mannen uppmuntrade honom att starta en leasingfirma för små flygplan vilket han gjorde redan som sexton åring. För att få mer pondus bar han glasögon och kostym och lade sig till med ett vuxet kroppsspråk. När han inte arbetade studerade han inför missionsresorna, men en dag fick han ett telefonsamtal som utlöste en religiös kris. Hans pappa var död. Mördad. Vilket inte var förvånande med tanke på vem han var. Sam mindes vilken sång han hörde när han fick dödsbudet, den ljöd ur en bil som väntade på grönt ljus. Han sjöng en snutt för mig, han skulle presentera den för kören. Men nu tog hans liv en radikal ändring. Var det så här Gud lönade honom? I sin harm över Guds illojalitet hängav han sig åt köttets lust istället för böner. Han gifte sig mycket ung med en argentinska, de fick en dotter och bodde i en finare förort till Seattle och snart var han så framgångsrik att han flyttade leasingverksamheten till en av skyskraporna downtown, samma byggnad som den stora banken Seafirst, som jag visste precis var det var. Hans kämpaglöd var beundransvärd, sa jag.
”Remember, jag levde mina första elva år under fruktansvärda omständig- heter. Det fanns ingen framtid. Det alstrar krafter, krafter som ni som växer upp med silversked i mun inte fattar. I promise you, de av oss som har rest oss ur ett mer eller mindre förutbestämt öde, vi är ostoppbara. When there is something I really need to do, then I am a bulldozer.”
Sam började resa till Tyskland i affärer, och en kväll medan han var borta fann hans sekreterare den argentinska hustrun kopulerande på hans skrivbord.
Hans liv gick sönder och frun och dottern flyttade till Buenos Aires och han var tvungen att sälja leasingfirman. Några år senare gifte han om sig med en helylleamerikanska och de fick en son, samma år som min Axel föddes. Sam fortsatte att pendla till Tyskland, där han nu utbildade FN-soldater i combat- training och hade börjat uppträda under namnet Eddie Twilight. ”Business är min hustru och showbiz min älskarinna”, sa han. Äktenskapet började knaka och hans andra hustru bedrog honom också, påhejad av sin stockkonservativa
redneck family. Båda hans fruar hade offrat äktenskapen av främst ett skäl:
”Instant gratification! Människor styrs av egot som ständigt söker bekräftelse , liksom köttet, och de flesta kan inte svinga sig över begäret att bekräftas i stunden även om de bryter löften och förstör äktenskap. Instant gratification!”
Han skrattade bittert. ”Vem tror att den man älskar mer än allt ska svika en.
Eller hur, det tror man inte!” Han lutade sig fram mot mig. Sam hade nu pratat intensivt i ett stort antal timmar, han var en störtflod som vällt in i mitt fridfulla vardagsrum och som jag måste hålla ett vakande öga på.
”Har du någonsin varit med om det? Den smärtan? Har du någonting i ditt inre som gör ont, Christina?”
”Det har väl alla. Det är normalt”, sa jag och ryckte på axlarna.
Han väntade som om han hoppades att jag skulle öppna mig lite och det var jag fast besluten att inte göra.
”Kalla mig naiv, men jag tror lika starkt på kärleken nu som då”, sa han.”Till och med mer. Och jag tror att nu när jag har gått igenom så mycket har jag mognat så pass att jag kommer känna igen henne, kvinnan som jag ska älska.
Mina umbäranden ska inte vara förgäves. Jag har tvingats rannsaka mig på djupet. Det inre arbete jag gör kommer bära frukt. Och jag tänker inte slösa min golden dick på någon förrän jag har henne framför mig. Till dess lever jag i celibat. Been there done that. Jag vet att hon finns. Vi ska bygga en djup, helande, utvecklande och trygg relation. För resten av livet.”
Mitt intryck är inte att män i allmänhet funderar så mycket över kärleken och värdet av att arbeta med sitt eget inre, så jag tog mig nyfiket upp ur min nedhasade position på stolen, vilket fick honom att fortsätta. Efter de kraschade familjeprojekten drog han till Paris med sikte på showbusiness.
”In lovely Paris öppnades dörrarna i snabb takt till världar av lyx – och finansvärlden.” Han uppträdde på privata fester och vid event som samlade affärsmän och riskkapitalister, och vid ett sådant tillfälle presenterades han för en entreprenör vid namn Martine. Hon var förebild för Amerikas trans- sexuella och det var hon som i praktiken gjorde honom rik. Vid sidan av artisteriet sysslade han med aktier och Martine insåg att han var begåvad på moneymaking. Hans oskolade bakgrund gav honom en klarsynthet i ana- lyserna av marknaden som skilde honom från de formstöpta white daddy’s boys. Hans fattiga ursprung, artisteri och nyupptäckta ekonomiska talang gjorde honom till just en sådan framgångssaga som dessa människor tyckte var
oemotståndligt chict. Tack vare Martine befann han sig nära den finansiella eliten, fick insyn i den dolda makt som styr marknaden där information byts och hemligheter delas, i den ekonomiska sfär som behärskar vår värld. Han köpte onoterade aktier, bland annat i Martines biotechföretag. När dessa några år senare introducerades på börsen steg de skyhögt i värde och över en natt blev han en riktigt förmögen man. Han lutade sig över bordet och väste fram en gigantisk summa som inte sa mig någonting.
”Det är vad min förmögenhet hade varit värd IDAG. Om jag inte hade förlorat allt. Det var på grund av av Angelique, min sons bitchmother, som jag förlorade allt och när jag hade förlorat allt tog hon resten ifrån mig! Mitt hem, mitt barn, min framtid. Nu vet du varför jag är här. Utfattig och ensam.”
Han torkade ögonen och på ett diffust sätt började jag känna ansvar. ”This is embarrassing. To cry like a baby.”
Jag försökte få honom att förstå att han måste avrunda nu, jag var så trött att jag fick luta huvudet i händerna för att inte sjunka ihop. Gång på gång trodde jag att berättelsen var slut men den bara fortsatte, men den stackaren hade väl inte fått prata med någon på länge, tänkte jag.
”Det var härligt att vara rik. Man får allt för pengar, till och med det som kallas kärlek. Jag frossade i onödig lyx, status och sex. Jag var omogen.
Uthungrad. Jag har rannsakat mig skoningslöst. Varför togs allt ifrån mig? Vad var det jag inte såg? Och hur kunde jag bli så lurad av det som inte var kärlek?
Kanske, Christina, förlorade jag allt i fostrande syfte. Jag använde pengarna bara för att tillfredsställa mig själv. Instant gratification!”
Han inväntade en reaktion från mig.
”Va? Men hur kunde allt gå förlorat?” sa jag en aning fördröjt.
Han slet på nätterna med showerna, och när han kom hem tog han itu med sina affärer. Hans unga fru ställde till ständiga scener, hotade med självmord.
Varje morgon bröt hon ihop i sin gigantiska walk in closet. Hon kunde inte ens bestämma vilka skor hon skulle bära! Han fick ta minsta lilla beslut för henne! Han var psykolog, pappa, försörjare och make dygnet runt. Till slut gick han in i väggen. Doktorn ordinerade vila. Då placerade han allt han ägde på en enda bank för att slippa information från olika håll. Man ska naturligtvis inte samla allt man äger på ett konto men det var tillfälligt och han hade noga valt ut en privat bank för rika kunder, Banque Transatlantique. Banken fick mandat att förvalta aktierna och han åkte till Rivieran med sin fru för att
äntligen vila. Men precis då inträffade ett bedrägeri vid banken och alla hans pengar försvann. Nu vaknade jag till.
”Mitt livsverk . . . ruinerad, Christina, ruinerad.”
Medan Sam berättade byggde han torn av mandarinerna i min fruktskål, skakade nervöst med ena benet, rafsade i ett fat med glittriga små stjärnor, tydligen omedveten om sitt kroppsspråk, vilket jag såg som ett plus. Det han berättade var så dramatiskt men av vad jag kunde avläsa i hans uppträdande och gestalt var allt sant. Målet gick efter tre år upp i rätten, tre år av olidlig väntan då han, hans fru och Nicholas som nu fanns till, hade levt med allt mindre marginaler. Han mindes glasklart varje detalj den dag han fann det avgörande brevet från advokaten på hallgolvet. Han beskrev skräcken. Skulle han dömas till fattigdom? Han mindes hoppet. Han öppnade brevet och tillvaron rasade samman. Han förlorade processen och på vägen till detta slutgiltiga nederlag hade han sålt allt han ägde, in på klockan, skorna, de fina märkeskläderna, för att betala advokaten. Förkrossad ringde han sin fru. De hade ändå varandra, sonen och kärleken och tillsammans skulle de klara detta.
Hon skulle hämta sonen på dagis och komma hem direkt. De kom aldrig.
Han ringde, hon svarade inte. Han ringde hennes föräldrar, syskon, vänner, men ingen svarade. I två helvetiska veckor visste han inte var de var, eller om de levde! Hon var ju labil, vad som helst kunde ha inträffat. Han var utslungad i en ohygglig mardröm. Nu var jag riktigt vaken. Han kunde knappt tala.
Jag höll spänt andan. Efter en stund fick han fram att det värsta inte var de förlorade pengarna. Insikten att han inte var älskad var det svåraste. Det var pengarna hon älskade. Det höll på att krossa honom helt. Det fortsätter att krossa honom i denna stund.
”And today I have to fight just to be able to see my son!”
Chocken gav honom hjärtfel, sömnproblem och andningssvårigheter som han fortfarande lider av. Och en dag blev han till råga på allt hemlös. Frun, som hade hållit sig gömd, hade fått hyresvärden att byta lås på deras andra- handslägenhet. Så en dag när han kom hem fungerade inte hans nyckel. Han bultade på, ropade. Han hörde pojken ropa ”Daddy, daddy!”
”But Sam, this is horrible! How can anybody do such a thing?”
Sam fortsatte. Genom kyrkan kände han några neddrogade typer som bod- de vid Mariatorget och hos dem på en madrass i ett dragigt hörn fick han bo.
Det var jul och det var kallt, han var ”in total despair”. På julafton, när han
planlöst vandrade över Mariatorget och såg hur varmt det lyste i alla fönster fick han ett telefonsamtal från sin bror. Deras mor låg för döden.
”And I couldn’t even go there to sit with her, to say goodbye, to kiss her, to tell her I love her…! I couldn’t do anything! Nothing!”
Hon hade hastigt insjuknat och körts till närmsta sjukhus men vägrades vård för att hon var svart och tvingades åka till ett sjukhus för fattiga. Där rosslade hon nu på sin dödsbädd, dramatiskt försämrad på grund av försenad vård.
Några år tidigare hade han kunnat köpa henne den bästa vården i världen och hon hade överlevt, men fattigdomens brutalitet tog ifrån honom till och med möjligheten att säga adjö. Detta är pengars vidriga makt över människan, sa han. I sin desperation skrev han till sin hustru. Han vädjade om att få låna till en biljett för att åka till sin mors dödsbädd, och nu svarade hon direkt.”I don’t give a fuck!” var hennes svar. Jag höll andan. Sam skakade på huvudet, drog handen över håret. Och strax efter kom dödsbudet. Då föll han ner på knä i snön på Mariatorget, skrek ut sin smärta till Gud och universum och ville aldrig behöva resa sig mer. Jag satt förstummad.
”So this is my story. Det här är vad jag har att hantera varje dag. Ingen vet, men detta är min kamp.”
Han mötte skyggt min blick, han hade verkligen pratat för mycket. Nu hade timmen kommit då fåglarna tystnat, strax före fyra på natten. Jag reste mig, rundade bordet och höll om honom, så ömt jag kunde.
”Sam, det du varit med om är djupt orättvist. Men du är stark. Jättestark.
Du kommer klara det. Du kommer kunna vända allt igen.”
Han tog mina händer och kysste dem och när han såg upp på mig med nästan sprucken blick trillade en tår över kanten och gjorde spår i hans kind.
”Jag bryr mig inte om mig själv. Jag vill bara kunna ta hand om min son.
Jag måste rädda honom från hans destruktiva familj. Jag har förlorat allt, men honom ska jag inte förlora. Han är allt jag lever för.”
Han tryckte mina händer mot sin panna, slöt ögonen och mumlade något på portugisiska, som en snabb bön. Så såg han upp på mig igen.
”Jag har förtröstan. I hela mitt liv, när det är som svårast, sker något oväntat som bär mig vidare till något bättre.”
Jag nickade rörd och uppmuntrande.
”My life changing process has actually already started.” Han såg rakt in i mina ögon.”Because now I have met you.”
7
någon Dag senare plockar jag fram min dagbok. Anteckningarna börjar med en fråga. Vem är Sam Paris?
Så hejdade jag mig och läste vad jag just hade skrivit. En konstig början på en dagboksanteckning. Därefter skriver jag ner hans märkliga berättelse men hakar upp mig på olika detaljer. När han fick samtalet om pappans död hörde han en låt från en bil som väntade på grönt ljus. Jag såg framför mig hur han talade i mobiltelefon men insåg att det här hände före mobiltelefoneras tid.
Kanske han satt inomhus med fönstret öppet mot gatan? Vilken fånig sak att haka upp sig på. Det var bagateller i det stora hela, men det gjorde mig fundersam. Hela han gjorde mig fundersam. Det var en gripande historia, men jag ville inte engagera mig i honom mer än jag redan hade tvingats göra.
Anteckningarna slutar med:
Ljuger han? Är han mytoman? Mytomaner är skickliga.
*
Vi var i kyrkan med kören. Han var missnöjd med våra insatser och menade att vi hade kapacitet till så mycket mer. Varför höll vi våra vackra röster till- baka? Han höll ett inspirerat föredrag.
”Det handlar om tankens makt. Varje gång vi får veta att vi inte är bra nog bygger det tankestrukturer i våra hjärnor och snart tar våra tankar dessa vägar automatiskt och sedan är vi övertygade om att vi inte kan. Vanföreställningen framstår som sanningen. Men vi kan plöja upp en ny väg i hjärnan. Det låter banalt, men jag är ett levande exempel på tankens makt. Jag kommer från största fattigdom, där generation efter generation levt i mental, ekonomisk och social misär sedan mina förfäder gjordes till slavar. Jag befriade mig från tankearvet att inte tro annat än att misär var mitt öde. Det kräver insikt, arbete, uthållighet.
Och jag kommer starta varje körtillfälle med en guidad meditation så att ni kan börja ändra era tankar och befria era röster and let your spirit flow!!”
Jag var inte särskilt pigg på att utsätta mig för vägledd meditation av Sam.
Jag var inte där för att lyssna på ännu fler haranger, men han var bra när vi tränade samspel och lyssning och uttal och när vi sjöng, så jag tog det onda
