• No results found

Potatis- och baconlåda

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Potatis- och baconlåda"

Copied!
32
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Potatis- och baconlåda

Att göra en låda i ugnen är perfekt vardagsmat och det går bra att ”taga vad man haver”. I lådan använder jag ofta potatismos från gårdagen.

5–7 potatisar vatten, salt

ca 250 g broccolibuketter 170 g bacon

½ rödlök salt, peppar 1 msk ströbröd

1 dl riven ost, till exempel emmental

Koka potatisarna mjuka i saltat vatten. Lägg den kokta potatisen i en ugnsform och mosa lätt. Alternativt kan man använda gårdagens potatismos.

(2)

Dela broccolin i buketter och koka någon minut i saltat vatten. Låt rinna av och lägg i formen.

Strimla och stek baconet i en stekpanna. Blanda ner i formen.

Hacka rödlöken grovt och stek i fettet som är kvar i pannan.

Lägg löken i formen, salta, peppra och strö över ströbröd och riven ost.

Gratinera i ugnen cirka 20 minuter i 225 grader.

Servera lådan med en krispig sallad.

Tips! Det går också bra att göra en smalare variant, då kokar man helt enkelt nya potatisar mjuka och mosar lätt utan mjölk och smör.

Recept och foto: Annemo Back

(3)

Bättre bo tillsammans än ensam

När förhållandet tog slut mellan Maja Andersson och hennes dåvarande pojkvän flyttade Maja först in i en liten etta som hennes föräldrar äger. De arbetar i utlandet, men har ettan i Helsingfors som övernattningslägenhet. Maja upplevde att separationen var ganska upprivande och hon ville inte vara ensam. Majas syster Ellen uppmanade då Maja att flytta in hos henne och hennes familj i ett parhus i Vanda. När denna artikel skrivs har Maja varit inneboende hos Ellens familj i fyra månader.

Maja Andersson jobbar som reporter på Huvudstadsbladet i Helsingfors. Det skiljer bara ett och ett halvt år i ålder mellan henne och hennes syster Ellen och de har alltid stått varandra nära.

Ellen är gift med Ha Hoang som är vietnames och uppvuxen i Finland. Gästfrihet är viktig i den vietnamesiska kulturen.

Ellen och Ha har haft inneboende nästan konstant sedan de gifte sig och flyttade in i sitt hus. Bland annat har en av Has systrar bott hos dem under sin studietid.

Maja äger tillsammans med sitt ex en lägenhet i Berghäll. Den kommer att säljas, men det är en process som tar tid. Hon säger att det varit en enorm trygghet att kunna bo hos sin syster under den svåra tiden, och att hon fortsättningsvis trivs även om hon numera mår bra igen.

– Om jag skall vara helt ärlig vill jag faktiskt inte flytta härifrån, säger Maja med ett strålande leende.

Fördelarna med sin boendeform är många tycker Maja. Hon säger att det framför allt är väldigt skönt att hänga med sin familj.

– Det hade nog känts onaturligt att flytta hit medan jag ännu bodde med min pojkvän. Men nu känns det som att jag hör hemma här. Jag hör ju ihop med de här människorna.

Givande att bo med barn

(4)

Hon säger också att det är en rikedom att bo tillsammans med sina systerbarn. Äldsta barnet Matilda är två år och minstingen Aron föddes efter att Maja flyttade in. Hon finner det värdefullt och givande att få en insyn i barnens liv och att följa deras utveckling. Maja säger också att hennes behov av ensamhet och egentid aldrig varit särskilt stort.

– Det är skönt att komma hem till en plats där det finns människor omkring en, i stället för att stiga in i en tom lägenhet. Och barnen är så ljuvliga!

För hundra eller femtio år sedan hade det inte varit det minsta ovanligt att bo så som Maja och Ellen gör. Det vore heller inte underligt i andra delar av världen att en ogift kvinna bor hos sin syster och hennes man. Utvecklingen i Finland går mot allt fler ensamhushåll. När Maja berättar åt sina vänner att hon bor hos sin syster som har två små barn, tittar de oftast på henne med en ganska beklagande blick.

– Vår norm är att man skall klara sig själv, menar Maja. Till och med i situationer när man råkar ut för något som är hemskt och svårt. Jag tycker det är ett strängt och krävande synsätt, där människor blir ganska utelämnade.

Maja frågade vid ett tillfälle Ha om han är bekväm med att ha sin svägerska boende i sitt hem, och om han önskar att hon skall flytta ut. Hans svar var att i hans kultur är det inget konstigt med den här lösningen. Där är det fullständigt självklart att ställa upp för sin familj. Och från hans synvinkel är det naturligt att även en svägerska räknas till familjen.

– Vår betoning av ensamhet i Finland är märklig, funderar Maja. Människor är sociala varelser. Nästan överallt annanstans i världen bor man närmare varandra.

Utvecklingen mot allt mera ensamhushåll i Finland tycker Maja numera är problematisk, även om hon förut inte skulle ha varit av den åsikten. Förut insåg hon inte att man behöver få vara svag och hjälpbehövande ibland.

– Livet blir så mycket lättare när man får sällskap och stöd.

Bara att få äta tillsammans med någon annan när man är nedstämd kan göra en enorm skillnad. Förut höll jag stenhårt

(5)

på att alla måste få vara självständiga och sköta sig själva, men min uppfattning har nyanserats. Dessutom är det miljömässigt mera ohållbart att alla skall bo i små ettor och köpa mat till små singelhushåll än om man gör saker tillsammans.

Maja funderar att det kan vara svårt att vårda sina sociala r e l a t i o n e r o m m a n b o r e n s a m . J o b b e t t a r m y c k e t a v nutidsmänniskans tid och energi, och vill man umgås med någon utöver det krävs det en stor portion engagemang. När man går i pension och arbetskamraterna försvinner kan resultatet bli en överraskande stor ensamhet.

– Jag förstår bättre i dag att ensamhet hos åldringar kan vara ett växande problem i vårt samhälle. Och har man det tungt och jobbigt orkar man inte alltid engagera sig i att ta kontakt.

Trygghet med en extra vuxen i hemmet

Ellen Hoang instämmer i att det är en positiv lösning att Maja bor hos dem. När Ellen var höggravid var hon orolig för hur Matilda skulle klara sig när hon skulle åka in för att föda, eftersom dottern då var inne i period då hon inte tyckte om att bli lämnad ensam med någon utomstående.

Ellens första förlossning innebar flera dagar på sjukhus. Men Maja hann flytta in hos dem och Aron föddes ganska sent, vilket innebär att Matilda hann fästa sig rejält vid sin moster.

– Morgonen vi åkte in till sjukhuset väckte vi Maja, minns Ellen. Hon tog hand om Matilda och allt annat praktiskt, och jag och Ha kunde åka iväg och föda utan att behöva vara oroliga.

(6)

Ellen säger också att tillvaron efter det att Aron kom till värden har gått så mycket enklare eftersom Maja är närvarande i hemmet. När Ellen skulle lära sig nya rutiner med två små var det guld värt att det fanns en extra vuxen i huset och ett extra par händer.

Maja och Ha har ofta olika arbetstider.

Ellen säger att det kan tyckas vara en småsak att medan maken är på jobb, få lämna ett av barnen för en minut hos någon annan när man behöver gå på toaletten

eller skala lite lök, men för en småbarnsmamma är det en ovärderlig hjälp för att få vardagen att funka.

– En gång när jag kom hem hittade jag Ellen sittande på toaletten ammande ett barn, med det andra lekande vid fötterna och med en katt i famnen, avbryter Maja och bägge brister ut i ett hjärtligt skratt.

När en kvinna blir mamma blir hon lätt isolerad. Ifall hon vill träffa en vän eller släkting för en stunds samtal måste det planeras in, och sedan måste hon panta på alla samtalsämnen under lång tid innan hon får prata om dem. Både Maja och Ellen är överens om att det är skönt att kunna tala om vad som helst i vardagen.

– Kollektiva kulturer har förstått det här så mycket bättre än vi, menar Ellen. Varje småbarnsmamma borde få ha en syster, andra släktingar eller ett gäng kompisar omkring sig för att inte bli alltför isolerad. Det här känns som en oerhörd lyx.

Rekommenderar att bo tillsammans

Maja berättar att det finns grupper på Facebook där småbarnsmammor som är ensamma med barnen, och som känner att de håller på att bli galna av isolering, kan ringa till någon annan mamma och föreslå en träff över en kopp kaffe.

Mammarollen i Finland består ofta av ett liv med sparsam kontakt med andra vuxna.

– Panikkaffegrupper för ensamma mammor känns nästan extremt, tycker Maja. Människan har behov av gemenskap.

(7)

– Det är mycket skönare så här, fyller Ellen i. Vi två måste inte umgås hela tiden. Maja har sitt eget rum, och det har jag och Ha också. Men möjligheten att till exempel dricka förmiddagskaffe med någon finns alltid där.

Både Ellen och Maja rekommenderar starkt att bo mera tillsammans. Det är mycket roligare att klara sig tillsammans än att klara sig själv.

– En solig morgon i våras föreslog Maja spontant att vi skulle äta frukost ute i solen, berättar Ellen. Hon klädde på Matilda och gick ut, och jag kom småningom efter med Aron. Sedan kom Ha, och vi satt där ute i solen en vanlig vardagsmorgon och drack te. Jag skulle inte ha kommit mig för att göra det där själv. Det är fint när någon hjälper en att bryta de vardagsmönster man annars så lätt fastnar i. Det är också ett ständigt äventyr för barnen med en moster i huset som hittar på lite galna upptåg. Särskilt för Matilda som annars inte skulle ha fått lika mycket tid och uppmärksamhet med en ny bebis i familjen.

– Jag känner mig som en 50-talspappa, skrattar Maja. Jag är stora delar av tiden på jobb, men när jag kommer hem är jag omåttligt populär. Varje gång jag lagar lite mat, leker med barnen eller sätter igång en tvättmaskin får jag massor av tacksamhet. Men jag har inga egentliga skyldigheter här hemma, utan allt är bara bonus.

Maja säger att när hon den senaste tiden tittat på lägenheter h a r h o n s e t t e n t r e n d i a t t k o l l e k t i v t b o e n d e i huvudstadsområdet ökar. Inte bara hos studerande eller hos hippier, utan hos medelklassen. Vanliga arbetande vuxna, som äger stora vackra jugendhus med många kvadratmetrar, efterlyser ofta andra vuxna inneboende.

– Jag tackar den gästfria vietnamesiska kulturen jag gift in mig i för en ökad förståelse för människans sociala behov, säger Ellen. Jag har ändrat uppfattning om så mycket.

Text och foto: Frank Berger

(8)

Jan Backman är en stor idealist

Då båtbyggaren Jan Backman i Jakobstad ser bakåt på sitt liv och hur han förändrats genom åren, upplever han sitt liv som en fantastisk resa i sig själv. Beträffande arbete tycker han att vi överlag borde arbeta lite mindre i samhället än vad vi gör nu för att bli mer kreativa, hinna vårda hälsan, odla vår egen mat och skapa den närhet och kärlek till varandra som vi alla så väl behöver för att må bra.

J a g t r ä f f a d e J a n B a c k m a n p å e n d e m o n s t r a t i o n m o t kärnkraftsbygget i Pyhäjoki. Dit hade han kommit trampande ända från Jakobstad med sin grannröda velomobil, något jag

(9)

tyckte var en bragd. Tills jag fick veta att han brukar trampa nonstop till Helsingfors också, för att inte tala om att han 2012 cyklade hem velomobilen ända från Holland, där han köpt den. Det blev 2 250 kilometer, har han räknat ut.

Jan har inget annat fortskaffningsmedel. Inte ens en vanlig cykel, för den blev stulen från Jakobstads båtvarv, som han äger och där han bor i övre våningen till en av hallarna. Där träffades vi för andra gången, ett knappt halvår efter Pyhä- jokidemonstrationen. För jag insåg redan då mycket fort att Jan har så mycket att prata om att det kräver tid.

I Jakobstad insåg jag lika fort att det inte är helt lätt att följa med i Jans tankegångar. Han är en så stor idealist, att min reaktion blir att sätta mig på tvären. Till exempel anser han att vi inte alls skulle behöva jobba så mycket som vi gör, kanske rentav inte alls! För vi behöver bara något att äta, och den maten borde vi kunna åstadkomma själv runt den egna husknuten. Jag invänder att vi ju ändå behöver den där husknuten och den där odlingsmarken och dem får vi inte gratis.

Men Jan kringgår frågan genom att prata om mänskans grundbehov.

– I dagens samhälle kan vi inte tillfredsställa våra grundbehov ens. Så länge vi inte kan skapa vår egen mat, vårda vår egen hälsa, ha närhet till varandra, kärlek, så vad skall vi arbeta för och köpa, och vem är det som egentligen får de där pengarna? Man hör folk som jobbar på sina arbetsplatser från sju till fyra: ”ja, bara jag orkar ännu lite till så skall jag sen fara två veckor till Thailand, för att orka jobba igen”. Varför måste vi hålla på så, vad har hänt, har hjulet snurrat ifrån oss?

Svårt att anpassa sig till skolans lärosystem

När Jan berättar om sin bakgrund förstår jag honom lite bättre.

– Vem är du?

– Det har jag funderat på i 53 år, att vem är jag. Det har hela tiden förändrats, jag är inte jag nån gång fullt ut utan jag upplever att det är en fantastisk resa som jag gör hela

(10)

tiden i mig själv.

– Min skolgång blev till ingenting. Men jag försökte alltid.

Jag minns när hösten kom och man hade nya häften, pennor och suddgummi, hur jag tänkte att nu skall jag bli en duktig elev.

Men jag blev aldrig det. Jag klarade aldrig av att sitta i klassrummet och lära mig saker som jag egentligen inte var intresserad av. Först när jag efter åttonde klass började yrkes-

skola så förstod jag meningen med att gå i skola. Jag fick ett konkret yrke, en nyttig kunskap.

– Jag jobbade sedan en tid som montör inom pappersindustrin här i Jakobstad. Var väldigt intresserad av segling, hade redan som ung pojke börjat med kappsegling och efter en tid insåg jag att pappersindustrin inte var något för mig så jag sökte mig vidare, till båtbyggeri. Jag gick en vinter på Kuggom. Seglade till Karibien över Atlanten, kom hit igen och tog över Jakobstads båtvarv 1985 efter Nils Kronholm, skaffade familj, tre barn, egnahemshus, bil, till och med tv – fast jag var nog hårt emot att vi skulle skaffa tv minns jag (här småskrattar Jan länge) och så jobbade jag alldeles för hårt och 1998 hade jag min första, som de kallar det, burnout.

Världen föll ihop. Jag tog det lugnt under ett år, men förstod inte ens att jag kunde ha fått sjukledigt …

Långsamt fri från sin kroniska sjukdom

– Min verkliga resa började 2004, när jag skilde mig.

H ä r s u c k a r J a n d j u p t o c h f u n d e r a r e n g o d s t u n d p å fortsättningen.

– Skilsmässan innebar stor stress, kroppen mådde inte bra, jag fick kronisk prostatit.

Läkarna kunde inte ge mig annat än starka värkmediciner.

(11)

Småningom förstod jag att söka annan hjälp och började få akupunktur, och blev långsamt fri från min kroniska sjukdom.

– Men 2008 var jag igen så stressad att jag hamnade på sjukhus. Därifrån kom jag med en lista på vad jag borde äta för att bli frisk. Jag häpnade över listan:

kolhydrater! Min akupunktör sa: Ät LCHF (lågt kolhydratintag och mera fett)! Det gjorde jag, och blev en ny mänska på mycket kort tid. Sen gick jag in för att befria mig från stressen. Jag blev mycket

friskare, gladare, lyckligare, fick mycket mera kärlek i mitt liv.

– I dag har jag mycket bra kontakt med barnen. Yngsta är 20 år och äldsta 25. Vi har en vänskapsrelation som bygger på acceptans och ömsesidig respekt.

Har du bott här på varvet sen skilsmässan?

– Nja, jag har nog haft lite utsvävningar.

För fem år sedan fick Jan svårt att sova. Ljudet och gaserna från den närliggande pappersindustrin var plågsamma.

– Så jag sökte mig annanstans, helst skulle jag ju bo ute i naturen, men av olika anledningar så har det inte blivit så, och av olika anledningar har jag alltid hamnat tillbaka hit till Gamla hamnen.

Mindre stress och mer kreativitet

Jakobstads båtvarv är gammalt, det grundades redan 1904 av Birger Serlachius. Vi går en rundvandring och jag får se de olika hallarna, den äldsta och de nyare, och blir presenterad för Johan och Fredrik, som håller på och tvättar en båt. Alla som jobbar på varvet har egna projekt, plus lite gemensamma också.

– Det här är vår arbetsplats, säger Jan förnöjt. Och vi gör

(12)

”grömt lite” …

Han menar att när man saktar f a r t e n k a n m a n b l i m y c k e t kreativ.

Vi sätter oss ute på bryggan i eftermiddagssolen. Stället är otroligt vackert, jag förstår att Jan trivs där. Han berättar att det på området också byggs växthus, själv har han ett litet ett, byggt mot en lidervägg. För han är intresserad av permakultur.

Jag söker på Wikipedia och läser: ”Begreppet permakultur myntades i Australien på 70-

talet som en reaktion på industrijordbruket, som kan förstöra en känslig jord inom något tiotal år. Målet för permakultur är ett hållbart samhälle, som skapar meningsfullt arbete, bättre miljö, hälsa, solidaritet och säkerhet.”

Permakultur innebär att man odlar sin mat själv, så nära man bor som möjligt, förklarar Jan.

Jag tar upp reko-projektet och det gör Jan glad. Det visar sig att han varit med vid starten i Finland.

– Thomas Snellman hade hittat det i Frankrike och var eld och lågor, och sen hade vi ett möte på café After Eight, och jag tänkte att det här är ju alldeles fantastiskt, jess jess! Det var för tre år sedan.

Och nu vet vi ju hur reko-tanken har spritt sig över hela landet. Det handlar alltså om att odlarna själva säljer sina produkter direkt till konsumenterna under speciella rekotillfällen.

– Vi vill ju äta bra mat, ingen vill hålla på att förstöra, förorena. Innerst inne. Det går att förändra samhället! Det krävs inte så många som börjar och ändrar vägen till det bättre.

Jans drömbåt är sjösatt

Jans senaste projekt heter Henrietta. En vacker segelbåt som han förvärvade och seglade med sommaren 2013, innan hon togs upp på varvet. Henrietta ritades av Knud Reimer 1943 och

(13)

byggdes för Hugo Nars 1947 på detta samma varv, av Johan Granrot, som hade varvet då.

Henrietta är en Condor, inmätt till en Östersjö 8, vilket är en konstruktionsklass som ger den rätt att kappsegla enligt Östersjöregeln, läser jag senare på Jans blogg ”S/Y Henrietta”, utan att jag förstår så mycket mer än att båten är hans dröm personifierad.

För 30 år sedan var det en modern glasfiberbåt han seglade över Atlanten.

”Det fanns gott om tid att fundera när man var ensam på däck under nattpassen. Det var då idén föddes om min drömbåt”, skriver han på bloggen. ”I trä förstås, kursstabil med lång köl, smäcker och snabb. En koster med vackra följsamma linjer som skulle föra mej på äventyr runt i världen!”

Den drömbåten blev sent omsider Henrietta, och henne har Jan renoverat och sjösatt i augusti i år. Det som ännu kvarstår av drömmen är att segla iväg med henne, lämna alltsammans och börja ett nytt liv till havs.

Text och foto: Christine Saarukka

(14)

Pärontoscapaj (8 bitar)

Kladdig paj eller inte? Själv föredrar jag bakverk som inte är alltför rinniga. Utom chokladfondant som inte blir rolig annars. Här kan du välja kladdighet i pajen genom att förgrädda eller inte förgrädda pajskalet innan du lägger i fyllningen. Jag väljer så klart förgräddat medan de övriga i familjen vill ha en kladdigare variant.

Pajskal:

4 dl vetemjöl

½ dl florsocker 150 g smör

1 ägg

½ msk kallt vatten

ev. 1 ägg till pensling 4 päron

Tosca:

150 g smör

(15)

1 dl ljus sirap 1 dl strösocker

½ dl vetemjöl 2 dl mandelflarn 1 dl pecannötter 1 dl valnötter

Pajskal: sätt ugnen på 175°C. Blanda vetemjöl med florsocker.

Lägg i smör och nyp ihop till en deg. Tillsätt ägg och vatten.

Arbeta ihop allt till en deg. Plasta in degen och och låt vila i kyl i 20 minuter. Tryck ut degen i en pajform.

Här kan du välja att pensla pajskalet med ett uppvispat ägg och förgrädda i cirka 10 minuter. Eller så lägger du i fyllningen direkt för en lite kladdigare paj.

Skala och skiva päronen. Lägg skivorna i pajskalet.

Tosca: smält smöret i en kastrull. Rör i sirap, strösocker och vetemjöl. Låt sjuda i cirka 5 minuter. Blanda ner mandelflarn och nötter.

Häll toscan över pajen. Grädda i 20–30 minuter, tills toscan har fått en gyllenbrun färg.

Recept och foto: Alisa Bandell/Baka med Bandell

(16)

Plommonmarmelad med rom

Jag älskar plommon, både att äta som de är och att lägga med i bakverk och desserter av olika slag. De är också jättefina att koka marmelad på. I det här receptet får de lite extra smak av en gnutta mörk rom. Men det går givetvis lika bra att utesluta om man så vill. Prova också att låta en delad vaniljstång koka med. Plocka bort den innan du häller upp marmeladen på varma, rengjorda burkar.

700 g plommon av valfri sort 6 dl råsocker

saften av ½ citron

(17)

2 msk mörk rom

Skölj och kärna ur plommonen och dela dem i mindre bitar. Lägg i en stor syltgryta tillsammans med sockret och citronsaften.

Koka upp och koka på svag värme i minst 40 minuter – gärna längre (jag brukar koka min marmelad en timme). Rör om då och då och skumma.

Alldeles mot slutet av kokningen häller du i 2 msk mörk rom, rör om och låt småkoka ytterligare ett par minuter. Häll upp på varma, väl rengjorda burkar och förvara mörkt och svalt.

Recept och foto: Bitte Assarmo

(18)

Lyssnarna är drivkraften!

Pia Lagus röst är välbekant för radiolyssnarna i Österbotten.

Hon jobbar på Yle Österbotten med förmiddagssändningarna och beskriver sitt jobb som världens bästa. Hon tror på radions framtid och pekar på hur viktigt ett radioprogram kan vara för att hålla en ensam människa sällskap och hur lokala och regionala sändningar kan engagera lyssnarna.

Till utbildningen är hon klasslärare, men ända sedan ungdomen har Pia Lagus varit involverad i arbetet med radio.

– Kanske fanns det med i bilden redan när jag som barn hade en favoritlek där jag både var kändis och intervjuade mig själv.

Jag märkte småningom hur intervjuerna blev allt längre och dominerade lekarna allt mera. Tillsammans med barndomsvännen Ulrika ”Ullis” Back gjorde vi också egna radioprogram – där vi själva gjorde allt! Vi gav också ut egna tidningar.

1986 ordnade Svenska Österbottens Ungdomsförbund (SÖU) en radiokurs och på den var Pia med. 1989 blev det aktuellt med en ungdomsradiokanal i SÖU:s regi och de som gått kursen tillfrågades om de var intresserade av att vara med.

– Jag var intresserad av att pröva på så för mig började alltsammans med ungdomsradio för SÖU:s räkning, och småningom blev det regionalradio och sedan riksradio.

Ungdomsradiosändningarna var korta men lärorika för hennes kommande yrke. Det handlade om intervjuer med ungdomar, reportage om ungdomsfenomen och så

bevakade man besök av kändisar i regionen.

– Min första kändisintervju var med de rikssvenska sångerskorna Lili och Sussie som uppträdde i Nykarleby.

Musik eller journalistik?

Under ungdomsåren höll Pia samtidigt på med musik.

– Lärarna i skolan förde en inbördes kamp om huruvida de lutade åt att skicka mig för att studera musik eller journalistik.Men så började jag studera till klasslärare med specialisering i musik. Så på sätt och vis fick båda lägren litet rätt.

(19)

Hon ser arbetet som klasslärare som närbesläktat med journalistiken.

– I båda fallen har man något man vill berätta om för andra, man vill ta reda på hur det förhåller sig med olika saker och visa nya saker. Man vill väcka nyfikenhet och inspirera och vidga sin egen och andras tankevärld.

Hon erkänner att många gånger blir hon nyfiken själv.

– Ja, jag blir själv intresserad och skulle vilja göra allt jag pratar om, skrattar hon.

Aktivt liv – både på jobbet och på fritiden

– I mitten av 1990-talet gick ungdomsradion över till direktsändningar och samarbetade först med regionalradion och senare med riksradion. 1995 började sändningarna med Radio X, som var föregångaren till Radio X3M, och där var jag med och fick min första anställning. Så klasslärarbanan lämnades litet därhän.

I slutet av 1990-talet genomförde Yle en kanalreform och Radio X3M inledde verksamheten och Pia blev producent för kvälls- och sedan också eftermiddagsprogram och fungerade som

arbetsledare.

– Jag hade som mest ansvar för tjugo olika radioprogram. Det var roligt att få vara med och tänka på nya sätt och utveckla kanalen. Vi rörde mycket på oss och turnerade i skolor, gjorde utesändningar från festivaler med mera.

Under en period jobbade Pia också med barnradio, bodde i Kyrkslätt och jobbade i Böle.

Småningom gick flyttlasset tillbaka till Österbotten och Pia började jobba på Radio Vega, som numera heter Yle Österbotten.

– Sedan 2010 har jag jobbat med förmiddagssändningarna som hör till Yle Österbottens redaktion tillsammans med nyheterna och morgonprogrammet.

Redaktörerna jobbar en vecka i studion och en vecka som reporter ute på fältet där de antingen bandar in olika inslag

(20)

eller sänder direkt. Också arbete med webben och planering ingår i arbetet.

– Särskilt mycket tycker jag om direktkontakten med gäster och lyssnare i studion, men det är också skönt att sätta sig i bilen och köra i väg och komma ut.

Också på fritiden rör hon mycket på sig.

– Ja, jag är föreningsaktiv så att det ibland blir i överkant eftersom jag tycker om att vara med och har svårt att säga n e j . F a m i l j e n b o r i K v e v l a x o c h d e f l e s t a fritidssysselsättningarna har anknytning till barnens hobbyer eller våra hundar.

Det blir mycket fotboll, Kvarkens retrievers och natur, frilufts- och båtliv och motion.

– Men ibland försöker jag att ingenting göra. Jag drömmer om att kunna återuppta ungdomsintresset för musik och skulle också gärna ha mer tid för umgänge med vänner och bekanta.

Utmaningar i framtiden

I september ändras kanalens sändningar om. För Pias del innebär det bland annat att förmiddagsprogrammet får längre sändningstid och det lokala och regionala bereds mera utrymme.

– Det känns positivt. Regionerna är viktiga och lyssnarna uppskattar det l o k a l a . D e t b l i r ä n n u m e r a direktsändningar utifrån fältet i samma anda som Kvarken-veckan vi hade i juni då vi hade en radiostudio ute i Björköby i R e p l o t s k ä r g å r d . D e t v a r p o s i t i v a kontakter med lyssnarna som fick möjlighet att få ett ansikte på rösten de vanligen bara hör i radion och vi som jobbar kunde personligen ta emot tips och så vidare.

Jag kände mig igen en gång ödmjuk inför

a t t s e h u r m i t t a r b e t e ä r v i k t i g t f ö r m å n g a , d å radioprogrammen till exempel kan vara ett sällskap för någon som är ensam.

Pia konstaterar att exempelvis ”Firarsvängen” är ett omtyckt och populärt program bland lyssnarna.

(21)

– Lyssnarna ringer oftast in, pratar en stund och berättar om släktingar och vänner som har födelsedagar eller andra tilldragelser att fira och så spelar vi musikönskemål i mån av möjlighet.

Då hon ser framåt har hon svårt att se hur yrkesrollen kommer att gestalta sig fram-

över även om hon vill fortsätta att jobba med radio.

– Kanalerna för lyssnande förändras snabbt, men jag hoppas att radion som etermedia får vara kvar så länge som möjligt. Vi har hjälp av en del av den nya tekniken, till exempel Arenan där lyssnarna kan ta del av våra program via sina datorer, medan andra knycker radiolyssnare. Vi har ännu den trogna radiolyssnargenerationen som knäpper på radion på morgonen och lyssnar under dagen – men mina barn hör nog inte längre till radiolyssnarna. Jag tycker att radions starka sidor är att vara ett sällskap för människor samtidigt som den vidgar människors vyer, bildar och upplyser.

Mötena och berättelserna berör

Om sig själv som radiopersonlighet tänker Pia att hon har lätt att få kontakt med människor och skapa en avslappnad stämning.

– Jag har lätt att ta folk på ett bra sätt. Till exempel renodlad nyhetsjournalistik skulle inte vara min grej. Skulle jag inte jobba på radion skulle jag kanske driva hunddagis, café eller kanske ett ålderdomshem.

Som ung tyckte hon att det var ”häftigt” att vara med och göra radio, i dag är drivkraften lyssnarna och att göra program som känns viktiga och meningsfulla.

– Det här är världens bästa jobb!

Under tjugofem år har Pia fått vara med om många speciella händelser.

–Det speciella med mitt jobb är alla möten med olika sorters människor. Det är deras berättelser som berör mig mest och som jag alltid kommer att minnas och se tillbaka på.

Text: Lilian Westerlund Foto: Martina Uthardt

(22)

Pasta- och tonfisksallad (3–4 portioner)

Det här är en riktigt matig sallad som passar bra som lunch.

Gör en liten sats hemgjord majonnäs och använd den som bas.

Har man pasta som blivit över passar det extra bra att göra tonfisksallad på resterna.

3–4 dl kokt pasta 1 msk olja

1 tsk vinäger salt

peppar

1 brk tonfisk 1 äpple

en liten sats hemgjord majonnäs (ca 1 dl) 1 dl gräddfil

(23)

1 tsk curry

½–1 isbergssallat 2–3 kokta ägg

Börja med att koka pastan ifall du inte har överbliven pasta från förr. Låt den svalna. Koka äggen och låt dem svalna.

Gör en dressing av olja, vinäger, salt och peppar och häll över pastan.

Rör ihop majonnäs, gräddfil och curry. Skala äpplet och skär det i tärningar. Häll spadet av tonfisken. Rör ner tonfisk och äpple i majonnäsblandningen.

Skölj isbergssallaten och skär eller riv den i mindre bitar.

Skala de kokta äggen och skär dem i klyftor.

Blanda försiktigt ihop pastan, tonfiskröran och sallaten i en skål. Toppa med äggklyftorna.

Hemgjord majonnäs

Det är enkelt att göra sin egen majonnäs och det tar inte heller särskilt lång tid. Jag tycker om att den hemgjorda varianten blir lite mildare i smaken än den köpta majonnäsen på tub. Receptet är en förenklad men väl fungerande version av majonnäsreceptet i Rutiga kokboken. Det underlättar att ha en hjälpreda som håller i skålen då majonnäsen ska vispas ihop.

1 äggula 1 tsk senap salt

vitpeppar curry

några droppar vinäger ca 1–2 dl matolja

Det är viktigt att både ägg och matolja har samma temperatur, annars skär sig majonnäsen lätt. Ta fram direkt ur kylskåpet eller låt båda stå i rumstemperatur en god stund.

Separera äggulan från vitan. Sätt gulan i en liten skål med rundad botten. Tillsätt senap, vinäger, en nypa salt, “några skak” curry och en liten “pust” vitpeppar. Rör ihop blandningen.

Nu ska matoljan vispas ner. Jag brukar använda en gaffel men

(24)

elvisp fungerar förstås också om man vill. Det är väldigt viktigt att bara hälla i lite olja åt gången och att vispa ordentligt hela tiden. Börja med att hälla i en första tunn stråle olja samtidigt som du vispar. Häll inte i mer olja innan du har vispat blandningen slät.

Fortsätt att först hälla i lite mer olja och sedan bara vispa några gånger tills majonnäsen börjar bli tjockare i konsistensen. Då kan du hälla i resten av oljan (men fortfarande i en fin stråle!) samtidigt som du vispar. Om majonnäsen ser ut att vilja gryna sig gäller det att snabbt sluta hälla i olja och i stället bara vispa tills den igen blir slät och blank.

Oljemängden i receptet är ungefärlig, du bestämmer själv när du tycker majonnäsen är lagom.

Recept och foto: Johanna Granlund

(25)

För familjen Friman är företagandet en livsstil

Familjen Friman driver en verkstad, en diversehandel, ett kafé, en restaurang och

ett svarveri i Tenala, Raseborg. I framtidsplanerna ingår också ett ysteri, ett ölbryggeri, service för campingturister och uthyrning av nyrenoverade lägenheter.

Per-Olof (Pelle) Friman i Tenala är företagare ända ut i fingerspetsarna. Han är uppvuxen i en företagarfamilj och förutom att han själv under största delen av sitt vuxna liv varit egen företagare, har han också fått hela sin familj involverad i företagsvärlden. Till familjen hör frun Anne Lindholm, döttrarna Daniela och Emma samt sonen Simon som allesammans verkar inom familjens företag i Tenala.

Pelle är uppvuxen i Karis och tillbringade ungdomstiden i Bjärnå. För 20 år sedan startade Pelle sitt första egna företag, traktorverkstaden P-O Friman i Tenala. I verkstaden underhåller han tillsammans med anställda allehanda maskiner.

Under de gångna åren har Pelle byggt upp företaget som betjänar kunder både lokalt, nationellt och internationellt.

Tack vare verkstaden har han med hjälp av sina kundkontakter byggt upp sin övriga verksamhet.

Fru Anne Lindholm är uppvuxen i Tenala. Hon är utbildad kock, och jobbade först i skolköket i Tenala. Därefter jobbade hon i över 20 års tid som närvårdare på servicehemmet i Tenala innan hon blev egen företagare tillsammans med Pelle. I början skötte hon mest de administrativa uppgifterna på kontoret, men hon hade större visioner för företaget som hon utvidgade. Hon ville att kvinnfolket också skulle ha någonting trevligt att titta på medan männen handlade skruvar och muttrar på verkstadssidan. Anne utvidgade således företaget år 2007 genom att öppna en liten butik med heminredningsartiklar och trädgårdsprylar.

Dottern Daniela, 27 år, är också kock till utbildningen. Hon

(26)

hann jobba fem år på ett skolkök i Ekenäs innan familjen öppnade sitt kafé på övre våningen till sin diversehandel, och hon av den anledningen började jobba här. Numera fungerar hon som husmor i familjens restaurang Bakfickan som finns alldeles intill diversehandeln. Daniela har sambo och en dotter på tre och ett halvt år och familjen bor i Tenala centrum.

Annes och Pelles yngre dotter Emma är 24 år gammal. Hon utbildade sig till sjökapten i Mariehamn och hann ut på någon långresa till norra Atlanten innan hon stannade i land och började jobba här i familjeföretaget. Här jobbar Emma som allt i allo, det vill säga

som kock, servitör och som marknadsföringschef bland annat. Emma är delägare i det nya fastighetsbolaget, det gamla mejeriet i Tenala med många byggnader på totalt över 4000 kvadratmeter som köptes för ett år sedan. Emma bor på området i en lägenhet som pappa Pelle har renoverat. Hon ansvarar för företagens marknadsföring och administration. För tillfället har företagen 15 anställda, om sommaren nästan det dubbla.

Sonen Simon, 20 år gammal, började också han på kockutbildning och jobbar som allt i allo både inom restaurangen och i verkstaden. Han har nyligen fullgjort sin värnplikt och han trivs bra med att hålla på med alla möjliga praktiska arbeten inom familjeföretagen. Här har vi alltså en mycket kreativ familj där allesammans jobbar inom de egna företagen och där jobb och fritid går hand i hand.

Frimans diversehandel

År 2008 köpte Pelle och Anne ”Villa Skarp” i centrum av Tenala för att den skulle bli familjens diversehandel där man kunde köpa allt från skruvar och muttrar till arbetskläder, heminredningsprylar, trädgårdsredskap och småmaskiner. Pelle har själv renoverat hela huset som var i mycket dåligt skick då det köptes. Villan har fått sitt namn

efter murare Sigfrid Skarp som byggde huset år 1916.

– Jag minns att det var fredagen den 13 februari det året, säger Anne. För oss var det i alla fall inte något otursdatum eftersom diversehandeln i dag blomstrar och utbudet har utökats med olika delikatesser som man inte hittar i varje

(27)

butik, samt även annan verksamhet, såsom postservice. Det som uppskattas i dag är möjligheten till personlig betjäning, något som inte alltid finns i de större affärerna.

– Det handlar om flexibilitet, säger Anne. Här på landet måste man vara flexibel om man ska klara sig. Om det råkar finnas kunder i butiken eller restaurangen när vi ska stänga för dagen, så inte slänger vi ut någon på momangen, säger hon.

I diversehandelns övre våning öppnade man ett kafé som numera o c k s å a n v ä n d s b l a n d a n n a t s o m m ö t e s p l a t s o c h f ö r minnesstunder.

Utsökta ostar

I diversehandeln finns också en ostdisk med både inhemska och utländska kvalitetsostar.

– Vi importerar ostar från hela Europa samt en del från Åland, S v e r i g e o c h N o r g e , s ä g e r A n n e . M e s t s ä l j e r v i a v

”Tenalaosten”, en unik ost som Pelle började tillverka själv hösten 2012.

Osttillverkningen fick sin början när ostmästare Lauri Helle, nästan 90 år gammal, stegade in i butiken i Tenala. Helle hade jobbat för Valio under hela sitt yrkesverksamma liv och ville nu föra osttillverkningshantverket vidare. På den vägen är det.

Den 12 december 2012 sålde Pelle sina första ostar i affären.

Tio dagar senare var de slutsålda. Det finns inte längre så m å n g a o s t d i s k a r a v d e t s l a g e t a t t o s t a r n a i n t e ä r vakuumförpackade och kunderna har möjlighet att få provsmaka av dem.

– Vi fick ingen ost själva den julen för snart fyra år sedan.

Den stora åtgången beror helt enkelt på att osten är så god, säger Pelle.

Osten passar både till vardag, till fest och till matlagning.

En ost väger 12–13 kg.

– Under det första året sålde vi 380 ostar. Ryktet spred sig om den goda Tenala-osten och kunderna strömmade till från när och fjärran. Folk talar i allmänhet om endast en sorts ost när de talar om ”Tenalaosten”, men sanningen är att det finns många sorter också av

(28)

Tenalaosten, säger Pelle.

I Pelles framtida planer ingår att utveckla osttillverkningen och utvidga ysteriet. De planerna kommer att bli verklighet inom en snar framtid i och med att han köpte den nedlagda mejerifastigheten på över 4000 kvadratmeter ett stenkast från Tenala centrum. Där är det meningen att det nya ysteriet ska se dagens ljus, liksom ett ölbryggeri som också ingår i framtidsplanerna.

– Vi gjöt golvet till det nya ysteriet bara för en kort tid sedan och i planerna ingår det att få

ostarna klara till julförsäljningen, berättar Pelle.

Restaurang Bakfickan

Intill butiksfastigheten fanns också en gammal lagerbyggnad som Pelle har byggt om till den mysiga à la carte-restaurangen Bakfickan där man kan äta god mat till ett förmånligt pris.

Husets omtyckta lunch serveras alla vardagar. Restaurangköket finns i utrymmet där en gammal bybastu tidigare fanns.

Restaurangen rymmer omkring 35 personer och vid vackert väder sommartid ryms det dessutom lika många personer till på terrassen intill som Pelle byggde för tre år sedan. Dessutom finns här ett lusthus som rymmer sju personer samt en glasskiosk och en minigolfbana.

Jag frågar Anne och Pelle om de överhuvudtaget hinner ta ut någon semester med alla dessa pågående projekt, både de som rullar på redan nu och de som ingår i framtidsplanerna.

– Enligt mig är det här snarare en livsstil än ett jobb. Någon semester har vi inte haft på över två år egentligen. Tidigare åkte vi ut med båten under sommaren och på skidsemester om vintern, men inte nu längre. Vi trivs så bra med allt det vi håller på med här, så vi tänker inte på att vi inte hinner åka bort på semester som vi gjorde förr, säger Anne.

– Jag har redan börjat fundera på vad jag ska jag göra

sedan när hela mejerifastigheten också är klar, säger Pelle med ett spjuveraktigt leende.

Familjen Friman kommer säkert att ha mycket att erbjuda i framtiden. Viljan att hela tiden förbättra och utveckla före- tagen finns definitivt hos alla de härligt kreativa

(29)

familjemedlemmarna.

Text och foto: Gunnevi Winberg

"Sjökaptenen" (2 pizzor)

När vi var i Åbo förra sommaren hittade vi kocken Michael Björklunds restaurang ”Niska” som serverar åländska plåtbröd som är en nordisk variant på pizza. Vi blev väldigt förtjusta i deras ”Sjökaptenen” bestående av kallrökt lax, tomat, rödlök, svartpeppar, pepparrotskräm och ruccola. Vi var väldigt snabba att försöka oss på att efterlikna denna när vi åter var hemma i vårt eget kök.

Antingen gör man sin egen pizzabotten eller så väljer man den lite enklare vägen och använder färdig pizzabotten, stora tortillabröd eller libabröd, det sistnämnda är favoriten.

2 pizzabottnar

(30)

200 g färdig pizzasås 1 dl riven mozzarellaost 1 dl riven västerbottensost

½ rödlök (stor) i ringar 6 cocktailtomater, halverade grovmalen svartpeppar

Pepparrotskräm:

1 dl crème fraiche

finriven pepparrot efter behag salt, svartpeppar

200 g kallrökt lax i skivor ruccola

Sätt ugnen på 250°C.

Förbered pepparrotskrämen först genom att smaksätta crème fraiche med riven pepparrot och sedan vispa den luftig med elvisp. Smaka av med salt och svartpeppar. Lägg över den i en spritspåse (alternativt en vanlig plastpåse som man sedan klipper ett litet hål på i ena hörnet).

Bred pizzasås på bottnarna. Blanda de båda ostsorterna och fördela ovanpå tomatsåsen. Krydda rejält med grovmalen svartpeppar direkt från pepparkvarnen. Strö över rödlöksringar och tomathalvor. Grädda pizzorna i mitten av ugnen tills osten smält och blivit fint gyllenbrun, cirka 10 minuter beroende på ugn.

Lägg skivor av kallrökt lax på den varma pizzan, spritsa över pepparrotskrämen och toppa med färsk ruccola. Servera pizzorna direkt.

Recept och foto: Agneta Häggblom Wiklund & Petri Wiklund

(31)

Gubboffepaj (8-10 bitar)

Detta är en omtyckt dessert som man lätt och snabbt tillagar utan ugn. Det går att förbereda varje beståndsdel för sig och bara lägga ihop allt strax innan servering. Barnsligt enkelt – barnsligt gott!

Botten av digestivekex och smör bidrar med lite sälta som k o n t r a s t t i l l k o l a k r ä m e n , d e t v i l l s ä g a d e n s ö t a karamelliserade mjölken (dulche de leche). Och säg en somrig efterrätt som inte innehåller färska jordgubbar, därav namnet gubboffeepaj! Allt toppat med vispad grädde samt hackad mörk choklad.

Botten:

150 g smör

200 g digestivekex (gärna hälften vanliga, hälften fullkorn) Fyllning:

2 burkar (à 400 g) karamelliserad mjölk 1 liter jordgubbar

(32)

3 ½ dl vispgrädde 80 g mörk choklad

Smält smöret. Mixa digestivekexen till smulor, enklast går det att göra i en matberedare med kniven monterad. Blanda smulorna med smöret och tryck ut ända upp till kanterna i en pajform, cirka 28 cm i diameter. Ställ formen kallt minst 30 minuter.

Blanda samman de två burkarna karamelliserad mjölk (dulche de leche) och bred över digestivebotten.

Snoppa och skiva jordgubbarna och fördela dem i paj-skalet.

Vispa grädden och bred den över jordgubbarna och toppa med grovt hackad mörk

choklad.

Recept och foto: Agneta Häggblom Wiklund & Petri Wiklund

References

Related documents

De pekar på Östergötland och menar att de lyckades korta köerna när man införde vårdval 2013, men att hörselvården blivit betydligt sämre!. Bland annat pekar man på att

Magen som alltid krånglade, som fick henne att ligga på soffan när de egentligen skulle åka till stranden, som gjorde att de blev försenade på morgonen för att hon behövde gå

Undersökningar som gjorts visar att främsta skälet till att pedagoger inte anmäler då de misstänker att ett barn far illa är att de inte förstår eller vet innebörden av sin

Avfall Sverige, Energigas Sverige, Svensk Fjärrvärme och Svenskt Vatten representerar infrastruktur som är grundläggande för invånarnas dagliga liv, nämligen vatten-, värme-

Det är pietetslöst att vraka alla de gamla broderade kuddarna från den föregående generationen. De som bara ha en tjugu år på nacken förefalla oss för det mesta bara omoderna

Polisens arbete kring medling är litet men viktigt då de har ansvaret för att medlingsärenden skall komma in till medlingsverksamheten.. Åklagare beslutar bland annat om när

Resultatet av detta examensarbete kan bidra till en ökad förståelse av fenomenet som sådant, samt för vikten av att vårdpersonal använder sig av ett holistiskt och

31 F 32 Trafiksäkerhetsskäl, som är ett angeläget allmänt intresse, talar för att det bör ställas krav på lämplighet och kompetens hos de organ som vill bedriva