Den försvunna narkotikan återigen nyhet hos SVT Västernorrland
Ja, så är det. Se inslaget här från igår om narkotikan som försvann vid tre tillfällen på polisstationen i Örnsköldsvik.
Polisområdeschefen Kenneth Bergquist intervjuas. Det är alltså polischef Dick Danielssons chef. Varför inte chefen över den berörda polisstationen intervjuas är, tja, lite märkligt.
Vi får veta att det är tre olika preparat som försvunnit och i små mängder.
Bergquist uppger att han ”inte ska tro någonting”, men menar att det inte rör sig om några systematiska stölder. Han skulle vara mer orolig om det i samtliga tre fall rört sig om kokain.
Några följdfrågor på det levererar inte journalisten Hans Lindblom.
Kan vi då pusta ut nu? Puh! Det vara bara lite klanteri bakom.
Det känns som om att det glöms bort något här, när Hans Lindblom hjälper polisen att lägga alltihop PR-mässigt tillrätta. Beslagen är bevis och vad händer med de ärenden där narkotikan har beslagtagits?
Så långt vill tydligen inte Hans Lindblom och SVT Västernorrland att tittarna ska tänka. Och den journalistiskt undermåliga insatsen tvingas vi finansiera via skattsedeln.
Dagens Juridik – en nättidning – ägnar sig istället åt riktig journalistik. De skrev om den försvunna narkotikan för några dagar sedan och av deras artikel framgår dels att först vid det tredje försvinnandet upprättade polischef Dick Danielsson en anmälan. Dagens Juridik uppger också att två brottsutredningar fick läggas ned, då de försvunna beslagen utgjorde bevis i dessa.
[Hans Lindblom är son till journalisten Sven Lindblom och fick sitt första jobb, som korrekturläsare på Allehanda, genom pappas försorg. Fadern var nämligen journalist där. Läs mer i en gammal artikel i murvlarnas egen tidning. Vi vet också sedan tidigare att klanen Häggqvist arbetat på blaskan i tre generationer. I det socialdemokratiska samhället är det 100 år efter demokratins införande inte vad du kan och presterar, som räknas. Det är vilka som avlat dig som betyder något.
Fundera på det.]
Polis, massmedia och politik
Desto mer vi tänker på knarket som försvann på Öviks polisstation (se inlägget Lydig media – narkotikan som försvann hos polisen är ingen nyhet), desto mer fundersamma blir vi. Hur kan detta inte vara en större nyhet? Varför intervjuas inte åklagare och polischef? Ja, varför ställs inga kritiska frågor alls?
Enligt en uppsjö undersökningar genom åren är Sverige ett samhälle som – i en internationell jämförelse – präglas av tillit. Inte minst litar medborgarna på myndigheter och tjänstepersoner.
Vi vill gärna tro att en del av den tilliten består av en förväntan på konsekvent myndighetsagerande. Oavsett om vi vänder oss till Skatteverket i Sunne, en Stockholmsförort eller i Övik, så ska vi bemötas och behandlas på samma sätt, utifrån samma lagar och regler.
Motsatsen till ett sådant myndighetsagerande är att lokala arbetskulturer och nätverk står över lagar, regler och myndigheters centralt utfärdade påbud.
Hayaat Ibrahim är nyligen utsedd till generalsekreterare för Institutet mot mutor.
Hon är en 29-årig högpresterande talang med dubbel examen, efter att ha läst
jurist- och ekonomilinjen parallellt på Stockholms universitet.
I en intervju i nättidningen Dagens Juridik säger Ibrahim bl.a. att ”Sverige har en väldigt naiv självbild när det gäller korruption” och ”Korruption innefattar mer än bara kriminaliserade ageranden”. Hon fortsätter sedan:
”– Helt enkelt utnyttjande av maktposition för att gynna sig själv eller annan.
Maktmissbruk, intressekonflikter, jäv, nepotism, vänskapskorruption – typiskt svensk korruption som också lyfts fram i internationella rapporter. I Sverige ser vi inte personliga relationer som någonting som man måste vara vaksam på när det gäller korruption trots att det i praktiken är precis tvärtom. Sunda relationer kan ofta utvecklas till osunda relationer.”
I fyra meningar säger hon mer om problem som finns i Västernorrland och Övik, än vad lokal- och regional media krystat ur sig på decennier. Och hon är inte en kulturpersonlighet som på ålderns höst tar bladet från munnen. Hon är en begåvning från betongförorten i Stockholm med somaliskt ursprung.
Det saknas nu inte människor i Västernorrland med samma insikt som Hayaat Ibrahim. Däremot råder det skriande brist på de som vågar påtala
missförhållandena, likaväl som brist på plattformar där så kan ske. Med ”våga”
ska förstås de som har möjligheten att stå emot det angrepp de kommer att utsättas för. Inte ett angrepp i sak, utan mot person: karaktärsmord, utfrysning, försämrade möjligheter till utkomst som arbetstagare, bestraffning av närstående via deras arbeten.
Vi vill här passa på att påminna om vad som tidigare avhandlats här på bloggen.
Detta för att illustrera att det finns absolut noll garantier för att missförhållanden utreds av den större regionala massmedian. Here goes:
Rättsövergreppet på Arne Gavelin. Allehanda och SVT har knappt nämnt saken. Gavelins öde har fått vida större uppmärksamhet i tidningen Nordsverige. Ja, t.o.m. mer uppmärksamhet i riksmedia.
Överförmyndarverksamheten är politiskt styrd, nota bene.
Kommunala Paradisbadets chef åkte med kollega på utbildning hos Disney i Florida. Först någon vecka efter bloggens avslöjande skrev Allehanda en artikel om det som skett och då en överslätande sådan.
Bildningsförvaltningen skickade 55 lärare på fortbildning i Tanzania, så att de skulle kunna förstå invandrarelever. Pådrivande lärare hade eget intresse i att resa i Östafrika och har tidigare levt i ett förhållande med bildningsförvaltningens chef. I hans hushåll fanns vid denna tid dåvarande ordförande för SSU Örnsköldsvik. Denna uppenbara vänskaps- och politikkorruption är orapporterad av media.
Det tog knappt 50 år efter att Örnsköldsviks kommun bildades, innan fullmäktigeledamöterna började anmäla jäv p.g.a. släktskap, när ansvarsfrihet för bolags- och nämndsstyrelser ska beviljas. Och det skedde genom påtryckningar från denna blogg. Dåvarande journalist på Allehanda med uppgift att bevaka lokalpolitiken skrev aldrig ett ord om saken. Hans far arbetade på tidningen och idag är hans son sportjournalist där, när han inte skriver korkade krönikor om plastpåsar.
Det är förstås meriter som givit son och sonson sina anställningar, eller hur?
…och mycket, mycket mer.
Tillbaka till knarket som försvann. En av bloggens läsare gör oss uppmärksamma på att polisen har ett avsnitt om ”särskilda utredningar” på sin hemsida. Polisen skriver:
”Avdelningen för särskilda utredningar, SU, är en fristående och oberoende avdelning inom Polismyndigheten som utreder misstänkta brott som bland annat polisanställda, polisstudenter, domare och åklagare kan ha gjort sig skyldiga till.”
Läsaren påtalar att det finns exempeldomar på samma sida. Domar där Avdelningen för särskilda utredningar har utrett och åklagare har drivit fallet till fällande dom. Ett sådant fall rör stölden av ett paket kaffe från köket på en polisstation. Denna stöld ledde till villkorlig dom för stöld och den dömde polismannen fick lämna sitt arbete.
Ett stulet paket kaffe ger sådan påföljd. Vad skulle då stöld av beslagtagen
narkotika vid tre tillfällen ge? Fängelse, där strafftiden mäts i år.
Där, just där, framgår med all önskvärd tydlighet proportionerna. Just hur uppseendeväckande det är med det försvunna knarket. Och ännu mer uppseendeväckande med det mediala ointresset.
Vilken väg tar inflytandet från polisen till media? Det är inte länge sedan polisen var en kommunal affär med en styrelse sammansatt av politiker. Lokala politiker.
Då var ett polisiärt misslyckande också ett politiskt misslyckande. I en rapport från BRÅ (2013, länk) läser vi under rubriken ”Lokal politik påverkar den gemensamma problembilden”:
”Lokal politik anses alltså få relativt stort inflytande över vilka problem kommun och polis väljer att fokusera på i överenskommelserna.”
2015 organiserades polisen om till en nationell myndighet och de tidigare 21 olika länsbaserade polismyndigheterna upphörde att existera.
Dagens polischefer har de allra flesta gjort karriär i den gamla organisationen. Är det så att ränderna aldrig gå ur media i Västernorrland? Att man fortfarande uppfattar polisiära misslyckanden som politiska misslyckanden – och agerar därefter?
Lydig media – narkotikan som
försvann hos polisen är ingen
nyhet
Beslagtagen narkotika har vid tre tillfällen under 11 månader försvunnit från polisstationen i Övik. Polisen anser själva att narkotikan måste ha blivit stulen.
Detta rapporterade SVT Västernorrland i torsdagens sändning. Man lade också upp en mycket sparsmakad artikel på sin hemsida. Inslaget som gick ut i TV var än mer sparsmakat. Vi återger här artikeln i sin helhet:
”Vid tre tillfällen har beslagtagen narkotika stulits från polisstationen i Örnsköldsvik. Men tjuven, eller tjuvarna, går fria.
Narkotikan har försvunnit under en period av elva månader, det hela polisanmäldes som stöld eftersom polisen själva ansåg att någon måste ha lagt beslag på beslagen.
Vem tjuven är får vi dock inte veta. Chefsåklagare Elisabeth Brandt vid avdelningen för särskilda utredningar har nämligen lagt ner alla tre förundersökningarna. ”Vidtagna åtgärder har inte lett till att någon kan misstänkas för brottet. Ytterligare utredning kan inte antas ändra på det” skriver åklagare Brandt som motivering till beslutet att lägga ner utredningarna.
Hur mycket narkotika och vilka substanser som varit stöldbegärliga i polishuset framgår inte av beslutet.”
Allehanda har överhuvudtaget inte skrivit om saken. Huruvida P4 Västernorrland rapporterat eller inte, kan vi inte svara på. Däremot hittar vi inget på deras hemsida om saken.
Är det inte fantastiskt? När knark stjäls eller slarvas bort av polisen i Övik – på polisstationen – så gäller tydligen följande:
Av tre tongivande lokalmedia så rapporterar endast en (som det verkar) vad som hänt.
Den media som rapportera, synes inte anse att det är intressant vilken slags narkotika som försvunnit eller hur mycket och vilket värde den betingar i försäljningsledet. Man nöjer sig med att lakoniskt konstatera att det inte är känt.
Man intervjuar inte polischefen Dick Danielsson.
Inte heller intervjuar man åklagaren som lade ned förundersökningen.
Det är lockande att här göra sig rolig över Övikspolisen som en slags Kling- och Klangverksamhet, men det ger ett skratt som fastnar i halsen. Den media som ser mellan fingrarna är samma media som ska föreställa att granska makthavare. Två av medierna är skattefinansierade. Och den polis som slarvat bort narkotika på sin egen polisstation, är samma polis som ska skydda kommuninvånarna och utreda när brott har begåtts mot dem.
Kan vi längre lita på att media rapporterar missförhållanden? Kan vi lita på polisens förmåga att sköta sitt uppdrag?
Här skulle vi kunna avsluta den här texten. Du läsare förfasar dig, skakar på huvudet åt tokeriet och mer än så blir det inte. Vi vill inte nöja oss med det, utan vi vill att den helt avgörande och viktigaste frågan ställs. Vilken då? Denna:
Varför blir det som hänt inte en nyhet?
Du måste nu förstå en sak om journalister och deras arbete. De har ständigt en press på sig att producera material. Och det som hänt med narkotikan är en gratisnyhet. Inget fältarbete behöver göras. Det finns ett skriftligt beslut från åklagare. Polischefen Dick Danielsson nås på telefon på det enklaste sätt.
Åklagaren likaså.
Man väljer att underlåta att göra ett enkelt arbete som skulle ge en typ av nyhet som kommuninvånarna efterfrågar. Vår uppfattning är att ett sådant val sker högst medvetet. Alltså tillvaratar man någons eller någras intresse. Denna någon eller några återfinns självklart på polisstationen i Övik. Det vi kan och bör göra – även du läsare – är att fundera över vilken väg inflytandet tar mellan någon eller
några på polisstationen och länets massmedia.
Tecken i tiden
Den 11 februari fick vi veta att polisen installerar övervakningskameror på torget i stan.
Signaturen ”Trött förälder” skriver insändare i Allehanda och ondgör sig över narkotikaförsäljningen:
”Det är extremt mycket droger i Örnsköldsvik och straffet för langare är obefintliga. Straffet för en hel familj som har ett barn som blivit bjuden på droger är flera år långt.”
Den senaste nyheten från stadskärnan är att Hemköp klappar igen.
På kommunens hemsida kan man läsa:
”Årets stadsskärna är ett pris som delas ut av Svenska stadskärnor, en medlemsorganisation som arbetar för att öka medvetenheten om stadskärnans betydelse som tillväxtgenerator. Priset är en belöning för ett långsiktigt och framgångsrikt arbete med att utveckla stadskärnan. Örnsköldsvik har utsetts till Årets stadskärna två gånger; 2001 och 2008.
2018 nominerades Örnsköldsvik till Årets Stadskärna ytterligare en gång, i hård konkurrens med Eskilstuna och Linköping, som tog hem priset.”
Rakt på sak: skitpladder. Utvecklingen är väl helt uppenbar för alla och envar.
Gamla meriter är helt ointressanta.
Två frågor är av intresse i sammanhanget:
Hur djupt kommer vi att falla?
Var håller politikerna hus?
Den första frågan har inget annat svar än ett spekulativt sådant.
Den andra besvaras enklast med ett barns språk: de låtsas som ingenting.
Den fullständigt odugliga syntetopposition som är känd under namnet
”Centerpartiet”, skriver istället insändare i lag med kommunalrådet Per Nylén, om den Åsbergstunnel som uppenbart inte kommer att bli.
Oduglighet, från vänster till höger.
Men räds du icke, läsare. Det blöta simhallsgolvet i Paradiset är nu halkskyddat och pantmaskinen på Må uppgraderad, så att eder pantbehållning kan överföras direkt till bankkonto.
