Tvångssteriliseringarnas många ansikten: Tre sätt att skriva historia

Högskolan i Halmstad Institutionen för humaniora Historia 61-90 hp

Tvångssteriliseringarnas många ansikten:

Tre sätt att skriva historia

Sara Edström Handledare:

C-uppsats i historia K.G. Hammarlund

HT 2008

Abstract

Mellan 1935 och 1975 tvångssteriliserades cirka 63 000 svenskar av den svenska staten enligt gällande lagstiftning. Denna period i svensk historia kom åter att uppmärksammas både i Sverige och internationellt i augusti 1997 efter att Maciej Zaremba, kulturjournalist på Dagens Nyheter, publicerat flera artiklar om

tvångssteriliseringarna. Detta resulterade i att staten också tillsatte en utredning i

frågan vilket även gav steriliseringsoffren rätt till ekonomisk ersättning. Flertalet

skrifter har publicerats i detta ämne, de flesta utgivna på 1990-talet. Men hur har

dessa skrifter framställts? Tar författaren ställning i steriliseringsfrågan? I denna

uppsats analyseras tre författares framställningar av tvångssteriliseringarna, vilka

alla är utgivna under debatten som startade 1997. Resultatet är en insikt i hur ett

historiskt fenomen kan framställas ur tre olika perspektiv och att en normativ

bedömning av historien inte ska förkastas. Historieforskningen måste också börja

fokusera på värderingen av historien snarare än en strävan efter en objektiv

historietolkning.

Innehållsförteckning 1. Inledning

1.1 Kort historisk bakgrund ...4

1.2 Syfte ...5

1.3 Teoretisk utgångspunkt ...6

1.4 Frågeställning och metod ...7

1.5 Material och forskningsläge ...8

1.6 Avgränsning ...10

2. Maija Runcis 2.1 Steriliseringar i folkhemmet: en översikt ...12

2.2 Steriliseringar i folkhemmet: en analys ...13

3. Maciej Zaremba 3.1 De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd: en översikt ... 20

3.2 De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd: en analys... 21

4. Kjell O. Lejon 4.1 Tvångssteriliseringarna och Svenska kyrkan 1935-1975: en översikt ... 27

4.2 Tvångssteriliseringarna och Svenska kyrkan 1935-1975: en analys ... 28

5. Slutdiskussion ... 34

Litteraturlista ... 38

”Sociala 'sumpmarker' böra utdikas. Verkligt urartade och förekomna individer, som förekomma i många 10-tusental i vårt land, liksom andra kulturländer, äga ännu ej nödig tillsyn och vård, utan verka utvecklingshämmande för rasen.”

1. Inledning

Under perioden 1935-1975 steriliserades ca 63.000 människor enligt gällande lagstiftning (den officiella siffran är 62.888 personer), av dessa var 93% kvinnor. Uppgiften kan beräknas

förhållandevis säker då Sverige var det enda landet under denna period vilket hade rapporteringsplikt om samtliga typer av steriliserande operationer.

Tvångssteriliseringarna kom dock att åter hamna i ljuset i augusti 1997 då kulturjournalisten Maciej Zaremba publicerade flertalet artiklar om ämnet i Dagens Nyheter, vilket fick internationell uppmärksamhet och gav upphov till en, i flera år pågående, offentlig debatt. Detta nyfunna intresse för tvångssteriliseringarna innebar dessutom att staten igen reste frågan och tillsatte en utredning

. Denna gav så småningom beslut om ersättning till

steriliseringsoffren.

Det skrevs åtskilliga böcker i ämnet med olika perspektiv, främst under åren 1997-2000. Det finns anledning att titta närmare på dessa texter, som behandlar steriliseringsfrågan men som också kan läsas som debattinlägg under den aktuella tidsperioden. Detta tas närmare upp i avsnitt 1.2-1.6. I följande avsnitt redogörs för den historiska bakgrunden för tvångssteriliseringarna.

1.1 Kort historisk bakgrund

Under mellankrigstiden rådde ett världsklimat präglat av rasbiologiska tankar och ambitioner om att hålla den egna rasen ren från andra, mindre välborna, raser. Man talade om rashygien, rasbiologi och eugenik (läran om välborenhet). Emigration, alkoholism, och könssjukdomar ansågs till exempel som det moderna industrisamhällets hotbilder och faror, ”sinnessjukdomar och sinnesslöhet ansågs breda ut sig”.

Syftet att söka stärka den egna folkstammen genom kontrollerad reproduktion blev under 1910-talet en allmän och öppen debatt och liksom runt om i Europa bildades även i Sverige det Svenska sällskapet för rashygien. Sällskapet var drivande i frågan om ett statligt forskningsinstitut för

1 Lundborg, Herman, 1914 2 SOU 2000:22, s. 41, 60

3 SOU 1999:2, SOU 2000:3, SOU 2000:20 4 SOU: 2000:22, s.23

rasbiologi och gick under ledning av D:r Herman Lundborg (f. 1868). Institutet för rasbiologisk forskning blev en realitet 1922.

Sverige var en framstående nation i rasbiologiskt hänseende och i detta led instiftades det 1934 en Lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet

5.

Detta var dock inget fenomen enbart förbehållet Sverige. Den första steriliseringslagstiftningen infördes 1907 i delstaten Indiana i USA och efter följde Schweiz, Kanada, Sverige och Danmark.

Vidare infördes steriliseringslagar i bland annat Estland, Lettland, Japan och Puerto Rico.

1934 års svenska steriliseringslag reglerade sterilisering utan eget samtycke, främst på rättsinkabala individer, och skäl för operation kunde bland annat vara att ”personen är 'för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn' (social indikation)” eller att ”personen kan antas genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet' (eugenisk indikation)”.

Men man ansåg att denna lag inte var tillräckligt täckande och därför började man redan 1934 att diskutera en utvidgning av den. 1941 års steriliseringslag kom således bland annat att omfatta även en medicinsk indikation där man såg en fara för kvinnans liv vid eventuell graviditet. Den innebar också en skärpning av lagen på så sätt att varje steriliseringsansökan krävde prövning hos medicinalstyrelsen. Men framförallt innebar den en utvidgning av den sociala indikationen: nu kunde man även utföra

steriliseringsingrepp på personer med så kallat ”asocialt levnadssätt”.

Decennierna efter 1941 hade mycket hänt i det moderna Sverige. Inte minst kom kvinnofrågan att bli högst aktuell då kvinnorna själva fick en allt starkare röst i samhället. Sterilisering genom tvång blev mera sällsynt men 1941 års steriliseringslag kvarstod till 1975, vilket blev det år då steriliseringslagen kom att ändras till att innebära att sterilisering endast kunde göras på egen begäran. Den lag som gäller även idag. Sterilisering av personer med psykiska hinder får alltså inte längre förekomma.

1.2 Syfte

Ju mer man fördjupar sig i tvångssteriliseringarna desto mer inser man att uppgifterna på vissa håll skiljer sig dramatiskt åt. Främst är det antalet steriliserade som skiljer sig åt och om dessa kvantitativa uppgifter skiljer sig så brett isär: hur ser det då ut med andra, mer kvalitativa, uppgifter rörande steriliseringarna? Om man kan tolka siffror och antal på olika sätt, borde det inte också då finnas olika sätt att tolka steriliseringslagarnas tillämpningar, motiv eller till och med orsakerna till

steriliseringslagarnas uppkomst?

5 Svensk författningssamling (Sfs) 1934:171

6 Statens offentliga utredningar (SOU): 2000:22, s. 38 7 SOU: 2000:22, s.55

8 SOU 2000:22, s.56 9 SOU 2000:22, s.57

Uppsatsens syfte blir därmed att ge en överblick av vår samtids bild(er), eller efterkonstruktion(er), av steriliseringslagen samt att se på vilka sätt steriliseringarna framställs parallellt med andra i en direkt samtid; här gäller det debatten som tog fart 1997. Men syftet är dock främst att se om de olika

författarna tar ställning i steriliseringsfrågan. Jag använder mig således av litteratur, uppsatser och avhandlingar om steriliseringslagarna och dess tillämpningar.

1.3 Teoretisk utgångspunkt

För att kunna redogöra för författarnas framställningssätt har jag valt att utgå ifrån Martin Wiklunds domstolsmodell ur boken Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt. Nedan redogörs grunden i Wiklunds teori, men en djupare diskussion med hans teori kommer att ske i den löpande texten.

Det finns i historievetenskapen sedan länge en motsättning mellan objektiv och normativ historieframställning, men Wiklund menar att dessa två aspekter mycket väl kan mötas och

presenterar där ett alternativ till detta där han istället sätter rättvisa som ideal.

Detta, menar Wiklund, kan ske i ljuset av en domstolsmodell. Han menar att man kan se offentliga debatter som en historisk domstol och att det finns många likheter mellan juristen och historikerns arbetssätt:

”Det handlar i båda fallen om att granska och använda sig av vittnens redogörelser och annat bevismaterial för att skapa en trovärdig och sammanhängande historisk rekonstruktion av ett visst händelseförlopp.

Domstolen utgör därtill en modell för att behandla normativa frågor med ett anspråk på rättvisa bedömningar, i motsättning till den utbredda uppfattningen att värderingar gör tolkningar partiska och förvrängda. Domstolen som modell visar samtidigt betydelsen av tillförlitliga historiska rekonstruktioner för att kunna göra riktiga normativa bedömningar av vad som skett.”

Enligt Wiklund kan man se på historiska tolkningar som varianter av sanningen, normativa eller ej. Så länge det finns starkt fog och bevismaterial så bör en tolkning anses som vetenskaplig och trovärdig.

Vidare menar Wiklund att i en domstolsmodell så är ”domarens”, eller forskarens, uppgift att döma efter vår samtids normer och applicera våra värderingar på frågan och därmed göra en rättvis historisk bedömning.

Wiklund menar att den offentliga debatten baseras på de normer som samhället står på,

10 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 388 11 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 367 f.

12 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 372.

exempelvis demokrati och demokratisk insyn.

Detta är ett gängse förhållningssätt inom historisk forskning och kan också fungera som ett försvar gentemot en specifik anklagelse:

”Ingen av dessa frågor handlar bara om fakta, förklaringar eller kontexter, utan de är alla relaterade till värderingen av verksamheten i relation till vissa normer.”

Den historiska huvudfrågan är alltså ”(...) inte bara det som faktiskt hände, utan framför allt vad det historiska fenomenet säger uttolkaren och dennes publik och hur man bör förhålla sig till det.”

Med hjälp av denna modell kommer jag således i förestående uppsats att redogöra för de aspekter som respektive författare framhåller som viktiga i sin text om tvångssteriliseringarna. Texterna kommer delvis att belysas genom begrepp som även kan användas i ”riktiga” domstolar och dessa förklaras i respektive text. Dessutom kommer de normer och demokratiska värden som görs gällande, även att belysas.

Jag kommer delvis också att använda Eva Österbergs diskussion om etik i historisk forskning och framförallt hennes citat av Lennart Lundquist, vilket definierar etik i vetenskapliga sammanhang:

”(...) I etiken ingår värdeomdömen, rättfärdiganden av dessa och de etiska imperativen på olika generaliseringsnivåer. Etik gäller frågor om skyldigheter, plikter, rättvisa, dygd, karaktär och om det goda livets och samhällets natur.”

Både Martin Wiklund och Eva Österberg utmanar den traditionella synen på objektiv/normativ historieforskning. Därav grundas valet av teoretisk utgångspunkt.

1.4 Frågeställning och metod

Texterna filtreras genom Wiklunds domstolsmodell, vilken kan belysa hur respektive författare väljer att framställa tvångssteriliseringarna under perioden 1935-1975. Författarens olika ställningstaganden i frågan kommer således att förklaras med domstolsmodellen. Därav blir frågestllningarna som följer:



Hur framställer författaren tvångssteriliseringarna? Tar hon/han ställning i steriliseringsfrågan? I så fall: på vilket sätt?

13 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 369 14 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 372 15 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 369 16 M. Andersson, Lars & Tydén, Mattias (red), 2007, s. 383 17 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 373 ff.

18 Österberg, Eva, Historisk Tidskrift nr. 1, 1990, s. 3



Hur förklaras tvångssteriliseringarnas uppkomst? Ser man dem ur ett aktörs- eller strukturellt perspektiv?

Analysen av respektive författares arbete består av två delar.

1. Den första delen syftar till att ge en så övergripande bild som möjligt och varje författares explicita motiv med arbetet presenteras. Vad är textens uppenbara syfte? Vad ämnar författaren själv bidra med till forskningsläget? Vidare presenteras arbetets disposition och metod.

2. I den andra delen, analys- eller reflektionsdelen, appliceras mina egna frågeställningar på texten. Hur framställer författaren tvångssteriliseringarna? Tar hon/han ställning i frågan?

Sedan tittar jag på det intertextuella sammanhanget emellan texterna, om sådant finns.

Källhänvisningar kommer givetvis att behandlas på ett källkritiskt sätt.

I uppsatsens slutdiskussion summeras sedan alla resultat för en kvalitativ bedömning och slutsats.

Naturligtvis bör även alla arbeten läsas med en förförståelse och en vetskap om författarens härkomst och personliga preferenser, särskild i de fall när uppdragsgivaren och uppdragstagaren tillhör samma institution och det finns anledning att misstänka tendentiösa motiv. I dessa fall kommer detta att understrykas.

1.5 Material och forskningsläge

Tre böcker analyseras i förestående uppsats. Dessa har valts med anledning av att de alla är utgivna under den pågående debatten 1997 och kan läsas som debattinlägg i densamme.

Det är tre olika typer av texter som dessutom anknyter till varandra i viss mån vilket gör de än mer intressanta att analysera. De presenteras i kronologisk ordning efter utgivningsdatum.



Maija Runcis, Steriliseringar i folkhemmet (1998). En doktorsavhandling utgiven av Ordfront.



Maciej Zarembas bok De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd. (1999). Bok utgiven av bokförlaget DN.



Kjell O. Lejons Tvångssteriliseringarna och Svenska kyrkan (1999). En undersökning på uppdrag, samt utgiven, av Svenska kyrkans forskningsråd.

Gunnar Broberg och Mattias Tydén kom 1991 ut med den uppmärksammade Oönskade i folkhemmet

19

som var den första i sitt slag att ta upp tvångssteriliseringarna i offentligheten igen efter 1976 år lagreglering.

Dock så faller deras arbete utanför denna uppsats avgränsning i tid, då syftet är att se på vilka sätt samtida texter om steriliseringarna framställs parallellt med varandra.

Forskningsläget hamnar inom ramen för historieskrivning och i förestående uppsats används Martin Wiklunds teorier om historieskrivning som ett verktyg för att söka belysa de framställningssätt de olika författarna har. Martin Wiklund har bland annat skrivit doktorsavhandlingen I det modernas landskap. Historisk orientering och kritiska berättelser om det moderna Sverige mellan 1960 och 1990 (2006). Där ställer Wiklund fram konflikten om det moderna Sveriges historia och menar att den svenska välfärdsstaten på ett ensidigt sätt framställts som en framgångssaga. Han menar också att detta är något som ligger djupt rotat i vår bild av Sverige, men att detta på senare år har börjat

ifrågasättas mer och mer när det gäller exempelvis den miljöförstöring som välfärdsstatens industrier orsakat.

Med sin avhandling ämnar han plocka fram ett debattinlägg där historikers framställning av det moderna Sverige granskas. Det som Wiklund framhåller som viktigast med sin avhandling är att man inte enbart kan ta beskrivningar och fakta om historia i tolkningar om det förflutna, utan att det är lika viktigt att fundera på hur dessa historiska fenomen ska värderas och att normativa bedömningar måste tas med i alla typer av tolkningar.

Eva Österberg har främst berört det tidigmoderna Sverige i sin forskning, men har också berört etik och moral inom historieskrivningen. I artikeln Etik i historisk forskning. Strunt – eller rosor i ett sprucket krus? ur Historisk tidsskrift 1990:1 behandlar hon, liksom Martin Wiklund, frågan om värderandet av normativa ställningstaganden men också hur vi ställer oss till etiska frågor och

”experiment med de levande” som historikern många gånger gör sig skyldiga till.

Österberg menar i sin artikel att man måste främja en öppen dialog och välkomna alternativa tolkningssätt inom

historieskrivningen.

Vidare har Åsa Linderborg med sin bok Socialdemokraterna skriver historia. Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000 (2001) studerat hur man använt historia som i utformandet av en ideologi, i detta fall socialdemokratin. Linderborgs menar att när:

”(...) religionen mist sin makt har historieskrivningen blivit den stora meningsskaparen och den som garanterar att samhällstrukturerna och den

20 Broberg, Gunnar och Mattias Tydéns Oönskade i folkhemmet gavs ut första gången 1991, men gavs ut i en uppdaterad och reviderad upplaga 2005.

21 Wiklund, Martin, 2006, s. 11 22 Wiklund, Martin, 2006, s. 389 f.

23 Österberg, Eva, Historisk Tidskrift nr. 1, 1990, s. 2

härskande klassens makt förblir intakt.”

Linderborgs resultat handlar om att alla har rätt till sin egen historia, och att ingen har rätt att frånta någon sin rätt att tolka och hämta de, för sitt perspektiv, viktiga argument ur historien. Här behandlar Linderborg främst socialdemokratins egen tolkning på sin historia, men analysen kan även appliceras på många andra håll.

Maja Hagerman tecknar med sin bok Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder upp germanernas ursprung och hur bilden av svenskarna som ett ”rasrent folk” kom till. Hennes utgångspunkt är den svenska rasbiologin och det svenska institutet för rasbiologisk forskning som instiftades 1921, och hur det gick till när vetenskapsmän framhöll svensken som ett typexemplar.

Hagerman studerar germanernas historia från år 0 och fram till rasbiologins epok och diskuterar i sina eftertankar om den bortglömda historien om vår härkomst och ställer därmed också frågan huruvida rasidéerna i viss mån också kan komma att leva vidare i denna ”minneslucka”.

Hagerman diskuterar till exempel även hur skolan målat upp bilden av germanerna genom århundradena och hur de

storsvenska nationalistiska teorierna påverkat historiebilden.

Det finns flera viktiga perspektiv inom den svenska historieskrivningen och bilden av dess historiska fenomen. Ovan har jag bara nämnt några få, men inte desto mindre relevanta för detta arbete. I förestående uppsats har jag dock valt att ta hjälp av Martin Wiklunds hållning, då främst hans domstolsmodell, och ska med den försöka komplettera det rådande forskningsläget med min analys.

1.6 Avgränsning

Materialet är utgivet mellan 1998-1999. Anledningen till avgränsningen i tid är på grund av att den aktuella perioden kan definieras som en tid då steriliseringsfrågan återigen fick fäste och väckte debatt i Sverige. Mycket har skrivits om steriliseringarna, både i Sverige och utomlands, så därför finns det skäl att avgränsa studieobjektet även rumsligt. I detta arbete kommer således endast renodlade texter som behandlar ämnet tvångssteriliseringarna i Sverige att studeras. Texter och arbeten som bara kan relateras till, eller enbart tar upp steriliseringen i enstaka kapitel, förbigås helt.

Därmed har jag valt bort texter om rasbiologi och eugenik, även om detta självklart ingår i ämnet och också i detta arbete.

Viktigt att framhålla är att fokus främst kommer att ligga på de framställningar och perspektiv som de

24 Linderborg, Åsa, 2001, s. 472 f.

25 Hagerman, Maja, 2006, s. 405

olika författarna framför. Därför finns varken tid eller plats för att i detta arbete granska primärmaterial eller lyfta fram korrekta eller inkorrekta uppgifter. Ambitionen är att skapa en

komparativ analys av vår samtida efterkonstruktion av åren 1935-1976, tiden för steriliseringslagarnas

praktik.

2. Maija Runcis

2.1 Steriliseringar i folkhemmet: en översikt

Maija Runcis är historiker vid Stockholms universitet vars avhandling Steriliseringar i folkhemmet publicerades mitt i den uppblossade steriliseringsdebatten 1998. I den avser Runcis behandla den svenska välfärdspolitikens yttersta konsekvenser under åren 1935-1975, det vill säga under den period steriliseringslagarna var en realitet i Sverige. Författarens främsta syfte är att studera

steriliseringslagarnas tillkomst och implementering, från beslut till genomförande och praktik, från det första initiativet på 1920-talet till 1976 då lagen ändrades till att bli en frivillig sådan. Detta har författaren gjort bland annat från ett maktteoretiskt perspektiv, där fokus på maktspelet är belyst både ovan- och underifrån.

Först går Runcis igenom bakgrunden och implementeringen av 1934- och 1941-års steriliseringslagar.

Sedan går hon djupare in på ämnen som ”socialpolitiken”, ”folkhemmet, familjen och kvinnorna”,

”maktrelationer och social kategorisering” och ”könsmönster i lagarnas tillämpning”. Runcis sammanfattar varje kapitel, samt ägnar hela sista kapitlet till en slutdiskussion. Runcis inledning behandlar till stor del den tidigare forskningen inom området där hon också diskuterar de tidigare perspektivproblem som funnits, däribland de uppifrånperspektiv som tidigare nämnts. Metod som en specifik del finns inte med, utan är inbakad i källmaterialet och problemställningen.

Då Runcis syftar till att studera relationen mellan stat och individ så understryker hon också problemet med att källmaterialets beskaffenhet automatiskt belyser frågan från ett

ovanifrånperspektiv. Akter, journaler, domar: alla är de utslag av statens syn på normer och sociala problem. Detta riskerar, menar Runcis, att de som var föremål för statens steriliseringstillämpningar hamnar i ett offer-komplex. Runcis avser att studera hur och om de som steriliserats haft möjlighet att själva påverka sin situation och om de uppfattade sig som offer för den statliga makten.

Källmaterialet har främst hämtats från Riksarkivet och Medicinal- och Socialstyrelsens aktmaterial över anmälda och utförda steriliseringar. Hon har tittat på 2500 akter men har bara haft möjlighet att bearbeta 1 587 av dem. Runcis har även undersökt handläggningen av steriliseringsärenden på

lokal/kommunal nivå och har då använt sig av Barnavårds- och Fattigvårdsnämndens akter. Övrigt har hon bland annat hämtat sitt material från RFSU:s och Svenska Läkarsällskapets arkiv. Facktidsskrifter har också används, däribland kvinnoorganisationers- juridiska- och medicinska tidsskrifter.

Runcis resultat visar på att bland annat på att av de 63 000 människor som steriliserades så

26 Runcis, Maija, 1998, s. 13, 29 27 Runcis, Maija, 1998, s. 12 f, passim

var 95 procent kvinnor.

Huvudmotivet för tvångssteriliseringarna var att förhindra ”sociala”

folksjukdomars spridning och begreppet ”sinnesslö” gick från att vara ett medicinskt begrepp till att senare också innefatta sociala aspekter. Rasbiologerna ansåg nämligen att orsaken till ett socialt eller kulturellt avvikande beteende hade sin grund i psykisk sjukdom.

Runcis resultat visar också att sinnesslö-begreppets definition i praktiken har blivit ”bristen på förmåga att behärska sitt beteende och känslor” , något som i sin tur var en egenskap som tillskrevs kvinnor.

Det fanns ett tydlig socialt könsmönster i steriliseringslagarnas tillämpningar och

majoriteten av 30-40-talets steriliseringar innefattade ensamstående mödrar utan möjlighet till försörjning av barnen. Dessa var, av manliga normer, avvikande kvinnor som ansågs som dåliga mödrar och bördor för samhället. Runcis ser också utvecklingen av steriliseringslagen från att vara en samhällelig fråga, till att bli en kvinnofråga som 1976 blir slutpunkten på övermynderiet.

2.2 Steriliseringar i folkhemmet: en analys

Det faller sig i det närmaste naturligt att Runcis väljer att angripa sin studie ur ett könsperspektiv, då majoriteten av de steriliserade var kvinnor. Hon tittar på könsrelationer och könsmönster i lagarnas praktiska tillämpningar. Detta är den centrala problemställningen. Vidare är det viktigt att poängtera att Runcis här definierar begreppet kön som en social konstruktion som definieras kontextuellt och är historiskt föränderlig. Runcis väljer också att inte likställa det samtida begreppet sinnesslö med vårt nutida utvecklingsstörd eller förståndshandikappad som Gunnar Broberg och Mattias Tydén gjort i sin bok Oönskade i folkhemmet (1991). Istället använder hon sig av begreppen i sin samtida kontext då det finns anledning att spegla en viss mentalitet eller värdering. Detta val kan enligt Wiklunds teori tyda på en objektivistisk syn på det förflutna, med syftet att det förflutna inte ska förvrängas av nutidens perspektiv.

Martin Wiklund menar att under de senaste decennierna har historievetenskapen velat lyfta fram de bortglömda grupper som tidigare inte fått ett rättvist erkännande i historien, som etniska minoriteter, subkulturer och kvinnor. Detta i motsättning till den tidigare historieskrivningen som kanske mest syftade till att hylla historiska hjältar eller epoker.

Flera sådana perspektiv har därmed utvecklats, och Runcis tillför också med sin avhandling en redogörelse för en minoritet eller utsatt grupp. De som till störst del föll offer för steriliseringarna, nämligen kvinnorna.

28 Runcis, Maija, 1998, s. 277 29 Runcis, Maija, 1998 s. 284

30 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 383 31 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 379 passim

Eftersom Runcis själv i inledningen skriver att syftet är att belysa lagarnas tillkomst ur ett

maktteoretisk perspektiv, men samtidigt understryker att det finns ett källkritiskt problem i materialets beskaffenhet då det av naturliga skäl bara är belyst ur ett ovanifrånperspektiv, så kan vi utgå ifrån att Runcis avhandling inte är en historisk hyllning av det svenska myndigheternas historia.

Det är inte enbart en positiv norm som styr hennes arbete:

”Positiva normer förekommer i vidare i vissa definitioner av modernisering och modernitet som är relaterade till vissa framstegsbegrepp. Positiva normer brukar också ligga till grund för historiska tolkningar av demokratins genombrott, välfärdspolitikens utveckling eller utvecklingen av kvinnors rättigheter och ökande deltagande i offentligheten”

Även om Runcis fokuserar på steriliseringarna och kvinnofrågan som ett maktspel där kvinnorna är spelbrickorna, så hittar Runcis ett samband mellan kvinnornas allt större inflytande i samhället och steriliseringslagens upphörande.

Runcis presenterar alltså heller inte enbart ett uppvisande av Sverige i negativa termer och normer. Däremot kan sägas att Runcis perspektiv på frågan, vars ramar enkelt uttryckt utgår från att Sveriges myndigheter handlat fel i frågan, utgår från negativa normer.

Men har isåfall Sveriges myndigheter dömts ut på förhand, enbart med hennes frågeställningar?

Martin Wiklund menar att dessa framställningssätt kan motiveras och menar att med att många historiska tolkningar kräver en viss typ av handling, eller kritisering. Det kan vara fall som exempelvis tvångssteriliseringarna eller åsiktsregistreringen, där samhället krävt någon typ av skadestånd till offren i efterhand.

Utifrån Wiklunds domstolsmodell så har denna typ av historiska fall redan värderats och därmed dömts av samhället.

Runcis ställer genom hela inledningskapitlet flertalet frågor: varför skulle just dessa människor förhindras att bli föräldrar? Hur framställdes eller konstruerades bilden av den psykiskt sjuke? Hur ställdes de medicinska diagnoser som låg till grund för ingrepp mot enskilda personer? På vilket sätt kan särskilda könsmönster urskiljas? Dessa blir en del i den löpande frågeställningen. Som metod använder sig Runcis dels av en idé- och mentalitetshistorisk analys, då hon genom sitt empiriska material försöker förstå dåtidens handlingar, dels en hypotetisk-deduktiv metod då hon går in i studien med redan gjorda antaganden.

32 Runcis, Maija, 1998, s. 12 f.

33 Runcis, Maija, 1998, s. 12 f.

34 Sterilseringslagen kom att ändras 1976 så tillvida att tvång ej längre kunde förekomma, utan vilade på frivillig basis.

35 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 381

”Om man förutsätter att sinnesslöhet och psykiska defekter uppträder jämnt fördelade mellan könen måste även frågan ställas hur fördelningen i sammanhanget blev mellan kvinnor och män”

Dock uppstår funderingar av en källkritisk art, och dessa handlar om det problem som uppstår då vi ska undersöka enskilda individers uppfattning av- eller åsikter om något, i detta fall: hur uppfattade individen sin sterilisering? Såg hon sig som ett offer för samhällets maktspel? Hur kan vi få vetskap om en individs personliga åsikter då personen själv inte finns i livet att fråga? Om vi är medvetna om statens maktposition gentemot individen, hur vet vi då att det som i dokumenten påstås vara

”frivilligt” verkligen var frivilligt? Detta problem diskuterar också författaren och menar att:

”Enskilda samhällsmedlemmar som utpekades i ansökningarna förmåddes ofta, framför allt efter medicinalstyrelsens föreskrifter 1939, att själva underteckna steriliseringsansökan. Från 1940-talet och framåt är det därför svårt att avgöra vem som verkligen tog initiativet till ansökan.”

Runcis använder till stor del journaler och annat patientmaterial som källa, och

frågeställningarna är också baserade på dessa. Vi får till exempel läsa om Karolina som var förlamad men beskylldes för promiskuitet och för att vara ”opålitlig, lögnaktig och lat” och därför borde steriliseras.

Eller en 20-årig kvinna som ansågs ”synnerligen lösaktig och hållningslös samt psykiskt efterbliven”.

Här kan vi ställa oss frågor som är av en mer etisk karaktär. Runcis tar upp många enskilda fall där syftet är att de ska representera en större grupp. Namnen är fingerade, men ändå finns där en anledning att fokusera en extra gång på den etiska och moraliska aspekten.

För även om den allmänna uppfattningen inom historievetenskapen är att ändamålet ibland kan helga medlen om det rör sig om ett viktigt ämne, så måste vi ändå ställa oss frågan om det är moraliskt och etiskt korrekt att inkräkta i integriteten. Eva Österberg menar att man å ena sidan genom empiriska analyser inom mentalitets-, ideologi- och kulturforskningen har kunnat studera och fastställa världsbilder, värderingssystem och strukturer i samhället som hållit människor samman. Men, att man å andra sidan måste börja ställa sig frågan om

”forskarens moraliska ansvar och professionella etik”.

36 Runcis, Maija, 1998, s. 14 37 Runcis, Maija, 1998, s. 285 38 Runcis, Maija, 1998, s. 131 39 Runcis Maija, 1998, s. 131 f.

40 Österberg, Eva, Historisk Tidskrift nr. 1, 1990, s. 2

”Med undantag för de historiker som baserar sina undersökningar på intervjuer, kan det därmed förefalla som om just historikerna inte behövde bekymra sig särskilt mycket. Ostörda av nutidens integritetsskydd, kastar vi oss lyckliga in i arkiven och frossar i gamla kyrkböcker, domböcker och skattelängder med deras oblyga upplysningar om forna århundradens människor”

I kapitel 2, Vetenskapen och den sociala ingenjörskonsten, ställer Runcis upp

förutsättningarna för steriliseringslagarnas uppkomst och framförallt kvinnornas ställning gentemot staten och statens förväntan på kvinnans roll i samhället (”(...) att föda välartade barn, tillfredställa mannens och hemmets behov”.

Som exempel tar hon upp att kvinnorna tvingades till fyra veckors vila efter förlossning. Något som syftade till att ta hänsyn till kvinnan och barnets behov av vila, men som egentligen bara bidrog till en ännu större beroendeställning i relation till mannen i hushållet. Vidare berörs den politiska bakgrunden där Runcis granskat lagstiftningsarbetet i riksdagens kammare och studerat offentliga debatter i tidsskrifter ( ex. Svenska läkartidningen och Tiden). Hon ser det självklara sambandet mellan samhällsklimatet och dess syn på behovet av tillämpad rashygien.

Runcis redogör alltså sambandet mellan samhällets dåtida struktur. Det är enligt Wiklund för att ”den moraliska eller politiska bedömningen ska vara rättvis som man bör ta hänsyn till dåtidens situation”. Vidare menar han dock att detta inte automatiskt ger upphov till rättvisa bedömningar lika lite som vi idag anser att våra nutida normer automatisk är giltiga.

Runcis tar upp huvudsyftet med tvångssteriliseringarna: att stoppa ärftliga folksjukdomar som ”sinnesslöhet”, ”sinnessjuka” eller ”lösdrivare” och att man därmed ansåg sig kunna lösa sociala problem med steriliseringsingrepp. Författaren kopplar till huvudpunkten under 1933 års utredning i frågan att ”legitimera ingrepp av rent sociala skäl där individens intresse måste underordnas samhällets kollektiva intresse”.

Runcis kommer däremot fram till att det endast var en mindre grupp i läkarkåren som ställde sig drivande i steriliseringsfrågan.

Läkarna var alltså kritiska till lagförslaget och krävde flertalet regleringar i den kommande lagen.

41 Österberg, Eva, Historisk Tidskrift nr. 1, 1990, s. 2 f.

42 Runcis, Maija, 1998, s. 56

43 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 383 44 Runcis Maija, 1998, s. 95

Vidare ser hon också flera tecken på könsstrukturer i samhället, då det visar sig att

steriliserade män kunde ha drägliga liv efter ingreppet och användas som arbetskraft, medan kvinnorna istället ansågs förfalla då de nu ohämmat kunde hänge sig åt sexuella förbindelser utan tanke på oönskade graviditeter. Rädslan för den kvinnliga sexualiteten blir här

uppenbar.

Hur väljer då Runcis att förklara steriliseringslagarnas tillkomst och orsaker? Runcis lyfter fram ”en äldre schablonbild” av svensk steriliseringspolitik som belyst ”nationalismen, konservatismen och idéer om folkets urartning och drömmar om rasrenhet”.

Hon visar också upp de paralleller som dragits till Nazityskland. Själv menar Runcis att hon med sin avhandling har:

”(...)tecknat en bild av ett övervägande politiskt radikalt och kollektivistiskt samhällsprojekt utifrån en stark tro på vetenskapen och dess möjligheter att förbättra människor för samhällets gemensamma bästa. Det hindrar inte att det svenska steriliseringsprojektet har flera beröringspunkter med det nazityska.”

Vidare går Runcis tillbaka till 1800-talets mitt, då fattigdom ansågs som en ”mänsklig brist, ett moraliskt lyte och en defekt i den personliga utvecklingen.”

Detta, menar Runcis, skulle avhjälpas med utbildning åt alla och i samband med detta började man också skilja

”sinnesslöa” från fattiga.

Detta, i kombination med en allt större tro på vetenskapen, menar Runcis blev startskottet för steriliseringsfrågan. I Runcis förklaringsmodell finns således inga kopplingar till kyrkan eller prästerlig medverkan, utan betonar på det hela taget främst den starka tron på vetenskapen som den främsta orsaken.

Hur väljer Runcis att framställa tvångssteriliseringarna och var ställer hon sig i frågan?

Runcis har lagt sitt arbete på ett mycket explicit genusbetonat plan. Detta kan inte kritiseras då det, som ovan nämnts, ligger i ämnets natur. Hennes uppenbara syfte med avhandlingen är tydligt och vägen dit går genom att studera maktspelet mellan folket (underifrån) och

samhällets elit (ovanifrån). Genom ett studium av Medicinalstyrelsens journaler kontra frivilliga ansökningar stannar hon på ”offrens” sida, trots att hennes avsikt är att försöka

45 Runcis, Maija, 1998, s. 97 46 Runcis Maija, 1998, s. 277 47 Runcis Maija, 1998, ibid 48 Runcis, Maija, 1998, s. 36 49 Runcis, Maija, 1998, ibid.

”belysa både ovanifrån- och underifrånperspektivet.”

Runcis presenterar i kapitel 5, Steriliseringslagen utvidgas, en implementeringsteori:

”Den utdragna lagstiftningsprocessen var också ett bevis på den osäkerhet som kringgärdade steriliseringsproblematiken, vilket i sin tur avspeglades i lagens begränsade tillämningsområde.”

Men i sina noter tar hon också upp att:

”En motsatt tolkning är också möjlig enligt implementeringsteorin: En begränsad lagreglering kan även tolkas som en medveten politik för att möjliggöra ingrepp så att lokala aktörer själva kan bestämma om ingreppen behövs och är nödvändiga.

Denna uppfattning delades av de drivande politikerna i steriliseringsfrågan.”

Runcis understryker alternativa teorier och tankesätt. Hon undviker dem inte. Hon belyser könsmönstret även i 1941 års steriliseringsdebatt i form av skilda definitioner på kvinnor och män. Ohämmad sexualitet och kvinnors reproduktion kom i fokus för den ”nya” debatten och kvinnor blev än mer utsatta i denna nya utformning, som också medgav det ”asociala levnadssättet”. Ett begrepp förknippat med ohämmat sexuellt beteende och därmed också typiskt kvinnliga drag vilka var giltiga skäl till tvångssterilisering.

Som jag försökt belysa i ovanstående stycken så går Runcis mot att utifrån samtidens värderingar presentera orsakerna till tvångssteriliseringarna. Det finns, som nämnts många gånger tidigare, ett starkt genusperspektiv och Runcis ställer sig på kvinnornas sida, de svagas, i motsats till den steriliserande statsmakten. Runcis målar upp Sveriges samtida samhällsbild och ställer steriliseringsfrågan mot bakgrund av den. Detta för att ge oss en möjlighet att se orsakerna till steriliseringslagarnas tillkomst. Men kanske är Runcis också ute efter att lära av historien. Att ge oss en, för oss självklar, moralisk motsatsbild till våra nutida samhällsnormer.

Lars M. Andersson och Mattias Tydén menar att pedagogiska lärdomar av historien kan vara en fara: ”En betydande risk är att själva önskan om att lära förvrider vår bild av det förflutna.

50 Runcis, Maija, 1998, s. 13 51 Runcis, Maija, 1998, s. 142

52 Runcis, Maija, 1998, s. 308 (se fotnoter)

Faran ligger i frestelsen att förenkla.”

Att det finns ett ihållande problem i historieskrivning som handlar om att man använder sig av historien som ett pedagogiskt medel med enkla svar och tydliga moraliska hållpunkter i det förgångna.

Runcis uttalade syfte med texten är att studera steriliseringslagarnas tillkomst och

implementering, från beslut till genomförande och praktik, från det första initiativet på 1920- talet till 1976 då lagen ändrades till att bli en frivillig sådan. Med hjälp av bifogade journaler, ansökningshandlingar, lagtexter o.s.v. illustrerar författaren en för vår tid ofattbar och

skrämmande bild av ett svunnet Sverige. Autentiska ansökningshandlingar och

patientjournaler ger oss en annan typ av verklighetsuppfattning som kanske annars skulle gå förlorad i en vetenskaplig text. Runcis lägger fram bevismaterialen på bordet, men i ett ljus av våra nutida demokratiska värderingar och normer. Runcis framställning är skriven för och med våra värderingar idag som, av oss själva, anses högre stående än de värderingar som rådde vid tiden för steriliseringarnas tillämpningar. Det är alltså med våra nutida

demokratiska värderingar som läsaren antas filtrera informationen i Runcis avhandling.

53 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 18 54 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, ibid

3. Maciej Zaremba

3.1 De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd: En översikt Maciej Zaremba skrev i Augusti 1997 en artikelserie i Dagens Nyheter vilken resulterade i att steriliseringsdebatten på nytt tog fart i Sverige och som dessutom blev en världsangelägenhet.

Zaremba är idéhistoriker och kulturjournalist på Dagens Nyheter och i Moderna Tider, och han har i sin bok De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd, som syfte att studera hur det kom sig att tvångssteriliseringar kunde få förekomma i en demokratisk kultur.

”Genom att studera vilka krafter som tillskyndade och vilka argument som satte stopp för rashygienens utbredning kan man kanske förklara varför den nordiska demokratin saknade immunförsvar på denna punkt.”

Zaremba jämför och diskuterar också olika länders hållning och lagstiftning i steriliseringsfrågan.

Eftersom steriliseringar har skett i ”undantagslöst protestantiska och puritanska länder” menar

Zaremba att han även måste titta på den kyrkliga traditionen, liksom läkarnas hållning och ställning.

Eftersom att den svenska välfärdspolitiken och folkhemsideologin gärna kopplas samman med den svenska rashygienen, så menar Zaremba att det är viktigt att där titta efter element som kan tänkas ha befordrat denna verksamhet. Författaren understryker att det är viktigt att förstå att en kritisk

granskning som denna aldrig kan bli annat än en ensidig sådan: ”(...)på samma sätt som en

haveriutredning fokuserar den på orsakerna till förlisningen och överlåter åt andra att prisa de i övrigt angenäma förhållandena ombord. ”

Då Zarembas bok inte är skriven efter en traditionellt vetenskaplig mall så har han heller ingen separat diskussion gällande forskningsläget. Kort nämner Zaremba Maija Runcis, vilken Zaremba lyfter fram och som har hjälpt honom med sin ”sakkunnighet”.

Dock redogör han övergripande för forskningen men menar att de verk som grundligt granskat frågan har tillkommit först på 1990-talet , dessa presenteras i fotnoterna.

Istället presenterar Zaremba i sin löpande text olika författares teorier och perspektiv på steriliseringarna, främst utländska. Zaremba diskuterar heller inte sitt källmaterial, vilket till majoritet består av litteratur och tidigare forskning och till viss del har även primärmaterial

55 Zaremba, Maciej, 1999 56 Zaremba, Maciej, 1999, s. 13 57 Zaremba, Maciej, 1999, s. 17 58 Zaremba, Maciej, 1999, s. 19 f.

59 Zaremba, Maciej, 1999, s. 19 60 Zaremba, Maciej, 1999, s. 18 61 Zaremba, Maciej, 1999, s. 17 f.

behandlats. Mer om detta i analysdelen i avsnitt 3.2.

Zarembas väg genom arbetet, som är indelat i två delar, går via kapitel med underrubriker som till exempel Något om tysk och nordisk rashygien, Om socialdarwinismens politiska färger, Om

rashygien i Tyskland och i Japan, Om eugenik i Frankrike, Italien och Latinamerika och vidare Om det svenska rättsväsendets förståeliga tystnad och Om hur de onyttiga gjordes till främlingar.

Författaren fokuserar i första delen på de internationella jämförelserna och andra länders syn på eugeniken eller rashygienen. I den andra delen går Zaremba in på den svenska välfärdspolitiken och folkhemsideologin och ägnar också ett kapitel till att redogöra för religionens del i verksamheten.

Zarembas slutdiskussion, eller ”eftertankar”, presenterar en övertygelse om en ”enastående

maktkoncentration”.

En statsmakt vilken kontrollerade ”kyrkan, rättsväsendet, skolan, universiteten, läkarkåren(...).”

Han menar därmed att svaret på hans frågeställning, vilka orsakerna till

steriliseringarna var, till viss del ligger i den rådande tidsandan men att detta inte skall användas som argument för tvångsteriliseringarnas uppkomst. De makthavare som egentligen ställde sig mot förslaget hade aldrig chans att stå emot den, i 40 år, totalkontrollerande socialdemokratiska

statsmakten.

Vidare menar Zaremba att den officiella statistiken på genomförda steriliseringar måste, i alla länder, ses som ett minimital då siffrorna tiger om det stora mörkertal som ”utfördes (och

utförs?) utanför lagen”.

Men framförallt menar Zaremba att steriliseringarna undantagslöst utförts i protestantiska eller puritanska länder och driver en argumentation om att protestantismen var en stor främjande del i rashygienens tillblivelse. .

3. De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd: en analys

Zarembas arbete är ingen vetenskaplig text i traditionell bemärkelse och bör kanske inte bedömas som en sådan. Däremot antar Zaremba forskarens roll och bygger sin bok på tidigare forskning och arbetet är i sig ett uppmärksammat verk, kanske främst på grund av dess kritiska ställningstaganden. Därav finns anledning att granska Zarembas verk ur en vetenskaplig synvinkel.

Som nämnts i tidigare avsnitt så tar Zaremba upp den internationella aspekten på rashygienen, eller eugeniken, för att teckna en bakgrund till det samtida samhällsklimatet och för att ge oss någonting att jämföra med Sverige. Men Zaremba menar med detta inte att gå till försvar eller att tillbakavisa

62 Zaremba, Maciej, 1999, s. 322 63 Zaremba, Maciej, 1999, s. 322 f.

64 Zaremba, Maciej, 1999, s. 323 65 Zaremba, Maciej, 1999, s. 328 f.

66 Zaremba, Maciej, 1999, s. 243 ff.

Sveriges skuld. Zaremba framhåller att en allmän hållning i den svenska steriliseringsdebatten handlar om att åberopa den rådande tidsandan och att ”(...) hela västvärlden under 30-talet fallit offer för samma frestelse”. Detta är, menar Zaremba, ett önsketänkande och menar att de nordiska länderna gick i framkanten av den europeiska rashygienen.

Zaremba är öppet, starkt kritisk till att åberopa den rådande tidsandan och ställer Sveriges samtida vetenskapliga kunnande parallellt med andra länders, bland annat Mexico, där värdegrunden var en helt annan. Att man ”inte visste bättre” i Sverige vid samma tid, tror inte Zaremba ”är en fruktbar hypotes”.

Martin Wiklund menar att en insikt i den rådande tidsandan inte behöver stå i motsättning till att moralisera och värdera dåtidens handlingar:

”Kravet på att 'förstå' dåtidens horisont framförs ofta som en kritik av historiska föredömanden i allmänhet och därmed som ett tillbakavisande av anklagelser, men skulle istället kunna motivera en modifierad dom. Insikter i dåtidens världsbild, normer och intentioner behöver därför inte stå i motsättning till en moralisk och ideologisk bedömning av historiska skeenden och historiska aktörers agerande”.

Zaremba har alltså insikter i dåtidens värderingar, men omprövar dess giltighet genom att ifrågasätta samhällets värderingar och moral. Zaremba är alltså relativt skarp i sin kritik mot den svenska läkarkårens etik och moral och fokuserar vidare på frågan ur ett ekonomiskt perspektiv:

”Detta måste vara huvudförklaringen till varför steriliseringspolitiken varit så immun mot vetenskapliga invändningar: det var, när det kom till beslut, inte vetenskapen, utan räkenskapen som styrde dess tanke och hand. Det ekonomiska perspektivet var tydligt redan i riksdagsdebatterna och ännu mer bland

läkarreaktionerna på de olika förslagen.”

Således framhåller Zaremba kapitalismen som den som bär den grundläggande skulden och kopplar till vår tids syn på socialbidragstagare och vad de anses kosta samhället.

Men här finns också anledning att betrakta Maciej Zarembas fog för sina hypoteser. För det är just hypoteser som många gånger utvecklas till att bli större än de kanske rimligtvis finns belägg för. Zaremba använder sig

67 Zaremba, Maciej, 1999, s. 163 68 Zaremba, Maciej, 1999, s. 164

69 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007 70 Zaremba, Maciej, 1999, s. 165

71 Zaremba, Maciej, 1999, ibid

genom hela boken av ordval som ”(...) jag tror inte”, ”Detta måste vara”, och i de allra flesta fall ”jag tror.”

Zaremba är i dessa fall visserligen tydlig men diskussionerna kan lätt förvillas in i villfarelsen av att det är absoluta fakta.

Men kanske är detta ett utslag av Zarembas bakgrund som journalist där en text snabbt måste fånga läsaren och vara lättillgänglig för en stor grupp. Hans bok är på många sätt en lättillgänglig bok tack vare dess litterära karaktär. Zaremba använder sig av rubrikcitat som många gånger ger en känsla av den samtida bristen på moral och får därmed i uppgift att fånga läsaren.

Det är, menar Eva

Österberg, en av de viktigaste punkterna inom forskningen att dels publicera sin forskning, men också att göra den läsbar för en större grupp än enbart den närmsta kollegiala kretsen.

Zarembas bok följer ingen traditionellt vetenskaplig mall, därmed kan vi heller inte ställa traditionsenliga vetenskapliga krav på den gällande språk, utseende etc.

Zarembas bok är alltigenom präglad av vår tids moral och demokratiska normer. Det blir tydligt att det är i ljuset av våra samtida värderingar vi skall filtrera hans text, då han bland annat vid ett tillfälle skriver ”Ovanstående citat kan låta bisarrt eller cyniskt, men icke desto mindre är det sant.”

Han förutsätter därmed vi med vår tids demokratiska värderingar ska tycka på ett visst sätt.

Hur förklarar Zaremba då orsakerna till steriliseringslagarnas uppkomst? Då detta är en av Zarembas huvudsakliga frågeställningar vill han undersöka varför ”(...) den nordiska demokratin saknade immunförsvar på denna punkt”. För att svara på detta framhåller Zaremba de uppgifter som ställer Sverige i relation till andra länders ställning i steriliseringsfrågan. Bakgrunden och dessa jämförelser blir därmed en stor del i hans framställning av tvångssteriliseringarna. Han menar också att de länder som genom historien har infört steriliseringslagar har alla varit oberoende av politiska konjukturer och partikonstellationer och att det istället har handlat om ”(...) långa historiska linjer, svårrubbade

sociologiska realiteter och sega politiska traditioner, som tycks både starkare och äldre än exempelvis boskillnaden mellan 'höger' och 'vänster'.”

Tidigare nämndes också kapitalismen som en av grundfaktorerna. Zaremba menar att man helt enkelt såg dessa ”sinnesslöa” och ”undermåliga” individerna som potentiella bördor för samhället om inget gjordes för att förebygga det. Zaremba ser således orsakerna ur ett strukturellt perspektiv, men

72 Zaremba, Maciej, 1999, 164, 165 t.e.x.

73 Exempel: ”När makt blir rätt. Om det rättsväsendets förståeliga tystnad.”, ”Om sambandet mellan rashygien och folkmord”, ”Om hur de onyttiga gjordes till främlingar”, etc.

74 Österberg, Eva, Historisk Tidskrift nr. 1, 1990, s. 19 75 Zaremba, Maciej, 1999, s 242

76 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 368 f.

77 Zaremba, Maciej, 1999, s. 17

framhåller också det funktionella perspektivet då han menar att läkarvetenskapen också var tätt sammankopplat med statens ekonomi.

Vidare väljer Zaremba att starkt framhålla det protestantiska inslaget i rashygienen, som ovan nämnts, som en av de grundläggande orsakerna för steriliseringslagarnas uppkomst . Här fokuserar Zaremba på kyrkans del i steriliseringarna och menar att ”alla historiker som har granskat eugenikens spridning över världen har noterat det religiösa mönstret”. Zaremba lyfter fram reformationens del i

sammanhanget, och hittar ett märkvärdigt samband mellan den teologiska föreställningen om arvssynd och steriliseringarna:

”Det var, när allt kommer omkring, endast i länder där föreställningar om arvssynden under sekler modellerat moralen som sådan politik blev möjlig. Och när man begrundar på vilken väg denna synd kommit in i världen blir det ännu intressantare att notera att den absoluta majoriteten av av steriliseringsoffren var av Evas kön. Det finns för övrigt en ålderdomlig svensk synonym till arvssynd.

Skötesynd heter det.”

Detta är, kan man anta, en av de viktigaste aspekterna att framhålla då detta begrepp också ingår i arbetets titel. Kjell O. Lejon diskuterar detta vidare i kapitel 4.2. Zaremba förklarar steriliseringarnas skeende som ett utslag av en extrem maktkoncentration och tror också att den ofta framförda tesen om att:

” (...) folkhemmets 'politiska lågspänningsklimat' varit ett uttryck för en äkta och bred koncensus kunde vara värd en omprövning. Den officiella enigheten måste nämligen ses mot bakgrund av den enastående maktkoncentrationen.”

Zaremba visar sig här starkt kritisk till den samtida svenska statsmakten och lyfter således också fram folkhemsideologins starka ställning i maktstaten. Att det som ofta värderats positivt med folkhemmet ur statlig synvinkel, exempelvis sociala trygghetsreformer, nedifrån sett kan betraktas som en

”kompakt och oåtkomlig övermakt.”

Wiklund menar att berättelsen om välfärdsstatens utveckling länge har setts som en segrarnas historia och att kritiska berättelser eller motberättelser ”(...) har en tendens att överbetona motståndarens

78 Zaremba, Maciej, 1999, s. 263 f.

79 Zaremba, Maciej, 1999, s. 323 f.

80 Zaremba, Maciej, 1999, s. 324

allsmäktighet snarare än att betona den egna gruppens betydelse(...)”.

Vidare anser Wiklund att:

”Det finns en benägenhet att ensidigt betona negativa aspekter eller

förfallstendenser och att lyfta fram endast sådana problem som talar för de egna lösningsförslagen. Det gör ofta berättelserna ensidiga och partiska.”

Zaremba framhåller dock, som ovan nämnts, i sin inledning att hans framställning måste bli ensidig och att han i sitt arbete fokuserar på de negativa aspekterna: ”(...) på samma sätt som en

haveriutredning fokuserar den på orsakerna till förlisningen och överlåter åt andra att prisa de i övrigt angenäma förhållandena ombord. ”

Wiklund menar att dessa val av perspektiv också är att ge en form av erkännande till en minoritet som kanske inte fått något erkännande tidigare. Det har, enligt Wiklund, de senaste decennierna skett en utveckling av olika perspektiv som ger tidigare bortglömda grupper en plats i historieskrivningen.

Detta har främst utvecklats efter kalla krigets slut då tydligt moraliska och politisk-ideologiska debatter blev viktiga i samtidens världsklimat. Det främsta syftet med detta har dock varit att ge dessa människor en rättvis plats i historien. Detta har sedermera gjorts genom att applicera ett särskilt perspektiv eller, som i Zarembas fall, ställa ”folket” i motsats till ”eliten”.

Till sist belyser Zaremba den sega svenska folkhemsideologins fokus på biologin. ”Än idag räknar myndigheterna svenskfödda barn som invandrare om de misstänks ha dubbla modersmål eller lärt sig avvikande seder från föräldrahemmet.” Han citerar också Ozan Sunar, som menar att det låter på myndigheterna som att svenskheten beror på blodet. Detta är också ett tecken på att det svenska demokratiska samhället förutsätter en monokultur och att det är en mentalitet som funnits i sekler.

Zaremba är tydlig i sitt ställningstagande i steriliseringsfrågan och ovan har några av de viktigaste ståndpunkterna presenterats. Han menar att det är flera faktorer som spelat in gällande

tvångssteriliseringarna. Dock så framhåller han främst de protestantiska inslagen, kapitalismen, den svenska statsmakten och folkhemsideologin.

Zaremba är inte ute efter att försvara de svenska myndigheternas agerande, utan framhåller istället

81 Wklund, Martin, 2006, s.415 82 Wiklund, Martin, 2006, ibid 83 Zaremba, Maciej, 1999, s. 19

84 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 368, 379 85 Zaremba, Maciej, 1999, s. 307

folkhemsideologins baksida. Zaremba sätter sitt fokus på den maktkoncentration som rådde, inte på den bristande moralen. Moral var det inte brist på men det var däremot svårt, om inte nästintill

omöjligt, att gå emot den vilja som staten gjorde gällande. Zaremba skuldbelägger således en ideologi och ett samhällsklimat som var omöjlig att stå emot.

86 M. Andersson, Lars & Tydén Mattias (red.), 2007, s. 377

4. Kjell O. Lejon

4.1 Tvångssterilseringarna och Svenska kyrkan 1935-1975: en översikt

Kjell O. Lejon (f. 1958) är bland annat präst i Svenska kyrkan, men också professor i

religionsvetenskap vid Linköpings universitet och författare till en mängd teologiska arbeten och studier. Hans forskning i Tvångssteriliseringarna och svenska kyrkan 1935-1976

behandlar, liksom titeln antyder, svenska kyrkans samtida ställning till steriliseringsfrågan och har bedrivits på uppdrag av just Svenska kyrkans forskningsråd.

Detta med anledning av att Svenska kyrkan sedan länge anklagats för att ha gått i framkanten av steriliseringspolitiken och varit tydligt för

steriliseringslagarna. Lejon vill redan i förordet klargöra syftet med studieobjektet, vilket är att

”undersöka hur kyrkan , närmare bestämt Svenska kyrkan, förhöll sig till problematiken”

Lejons utgångsläge i arbetet är på många sätt det aktuella forskningsläget och då även den rådande debatten om tvångssteriliseringarna. Han nämner flertalet forskares resultat och eventuellt var deras forskning brister. Lejon diskuterar då främst Maciej Zarembas och Maija Runcis resultat gällande den kyrkliga medverkandet då detta ingår Lejons problemställning. Mer om detta i förestående analysdel, avsnitt 4.2. Dispositionen för arbetet bygger på att en bakgrund för den kristna kyrkan och dess nära förbund med staten först tecknas upp. Detta är, enligt författaren själv, en nödvändig del i arbetet för att läsaren skall uppnå en viss förståelse för Svenska kyrkans handlingar.

Därefter specialstuderas kyrkans hållning mot steriliseringsfrågan närmare i form av en granskning av tre enskilda kyrkliga företrädare:



Arvid Runestam, professor i dogmatik och moralteologi och senare biskop i Karlstad.



Tord Ström, förste socialsekreterare vid Svenska kyrkans diakonistyrelse 1932-38.



Manfred Björkquist, verksam i bland annat ungkyrkorörelsen och Sigtunastiftelsen. Han företrädde även kyrkan i statliga socialetiska kommissionen – som i sin tur var knuten till Befolkningskommissionen.

Lejon menar att ”dessa tre intog en särställning på den mer offentliga kyrkliga scenen”

och att de är representativa för hur kyrkan såg på steriliseringsfrågan, både teologiskt och ideologiskt. Men Lejon understryker att han även gått igenom material av andra verksamma kyrkliga företrädare inom den

87 O. Lejon, Kjell, 1999 88 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 7 89 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 9 90 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 11 91 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 11 f.

92 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 11

aktuella perioden utan att hitta något eller någon som berör steriliseringsfrågan.

Författaren

fokuserar också på kyrkans agerande och även hur lagstiftningen såg ut under den aktuella perioden.

Lejon har också gått in på lokal nivå för att studera Fattigvårds- och Barnavårdsnämndens dokument för att se huruvida präster har medverkat i steriliseringsfrågor. På samma sätt har han även gått igenom akter på central nivå, nämligen Medicinalstyrelsens dokument varpå samma frågor applicerats. Vidare går han även in på biskoparnas brev 1951, då han menar att ”endast i ett par sammanhang nämns brevet i de nutida kommentarerna (...)”.

Källmaterialet består av arkivmaterial från Sigtunastiftelsen, Uppsala universitetsbibliotek och Biskopsmötets arkiv i Uppsala. På lokal nivå har Lejon använt sig av Linköpings, Norrköpings och Jönköpings Stadsarkiv samt att han på central nivå har brukat Medicinalstyrelsens Rättspsykiatriska nämnds arkiv på Riksarkivet i Stockholm

4.2 Tvångsteriliseringarna och Svenska kyrkan: en analys

Det finns, enligt min uppfattning, en extra god anledning att filtrera Lejons text genom en

domstolsmodell. Risken är nämligen att hans arbete kan uppfattas som normativt eftersom att vi vet att Lejon är präst inom Svenska kyrkan och att hans uppdragsgivare är densamme. Syftet med texten är också känt. Men vi vet också att Kjell O. Lejon är professor i religionsvetenskap och han visar också att han är väl insatt inom de teologiska ramarna. Författaren ger sig till exempel i kast med frågor som enligt honom ännu bara vidrörts tidigare, eller inte berörts alls (ex. biskoparnas brev år 1951).

I inledningen presenterar Lejon hur och varför steriliseringsfrågan på nytt fick fäste i Sverige 1997, då Maciej Zaremba publicerades med ett antal artiklar i Dagens Nyheter i frågan.

Lejon menar att

”I forskningshänseende presenterades inget nytt i dessa artiklar. Men likväl, kanske genom Zarembas starka koppling mellan den av socialdemokrater drivna 'välfärdspolitiken' och tvångssteriliseringarna, fick artiklarna mycket stor

genomslagskraft.”

Författaren nämner en rad olika forskare i sitt forskningsläge och diskuterar deras resultat på ett sakligt sätt. Alla presenteras med namn och titel: ”idéhistorikern Gunnar Broberg”och

93 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 12 94 O. Lejon, Kjell, 1999, ibid 95 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 13 96 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 12 97 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 9 98 O. Lejon, Kjell, 1999, ibid

”historikern Mattias Tydén”

. Vidare presenteras ”forskaren Maria Södling” och ”docenten Gert Nilsson” bland många andra. Maciej Zarembas titel som idéhistoriker och

kulturjournalist på Dagens Nyheter uteblir dock.

Lejon fokuserar mycket på Zarembas roll i 1997 års uppblossande av debatten, och menar att Zarembas bok De rena och de andra samt några artiklar i Moderna tider som publicerades 1999 är tendentiösa. Det bör dock nämnas att i Lejons noter hänvisas man visserligen till den aktuella primärkällan gällande artikeln i Moderna tider, däremot hänvisas läsaren inte till Zarembas De rena och de andra, utan till en recension av den, skriven av Christian Braws.

Lejon har alltså inte själv studerat Zarembas bok, utan endast artikeln och därmed förlitat sig på dennes

subjektiva uppfattning av den. Detta gäller dock inte enbart Zaremba då Lejon tar upp flera forskare som menar att prästernas inflytande under tvångssteriliseringarnas period varit stort.

Lejon för som bekant en diskussion med forskningsläget och den rådande debatten. Han prövar (i huvudsak) Maija Runcis och Maciej Zarembas uttalanden om prästerligt inflytande över tvångssteriliseringarna, vilka han anser felaktiga eller överdrivna. I en slutsats säger att vid en granskning av kyrkliga anstalter, det vill säga kyrkliga institutioner eller anstalter med kyrkliga huvudmän:

”(...)har det visat sig att dessa inte skilde sig från den allmänna hållningen i steriliseringstillämpningen”. De avvek alltså inte från övriga anstalters sätt att driva eller inte driva frågan.”

Med förestående stycke vill jag visa hur samma fråga kan mynna ut i två olika perspektiv. I kapitel 6, Prästerligt agerande i kommunala organ, granskar Lejon ”(...) tre större

kommuner – Linköping, Norrköping och Jönköping – avseende prästerlig medverkan i Barnavårdsnämnd och Fattigvårdsstyrelse.”

Författaren prövar nämligen Maija Runcis resultat i Steriliseringar i folkhemmet och menar att hon överdriver prästernas medverkan i Fattigvårds- och Barnavårdsnämnderna ute i landets kommuner.

Lejon kommer å sin sida fram till att prästerna inte alls varit aktiva i steriliseringsfrågan i någon av kommunerna. Inte heller på central nivå, vid Medicinalstyrelsen, var prästerna en

99 O. Lejon, Kjell, 1999, ibid

100 Information om Maciej Zarembas titlar är hämtat från hans bok De rena och de andra, 1999 101 O. Lejon, Kjell, 1999, ibid (se fotnoter)

102 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 52 103 O. Lejon, Kjell, 1999, s. 12