Pojkars attityder till dans EXAMENSARBETE

Pojkars attityder till dans

Marie Vestermark

Lärarexamen, grundnivå Lärarexamen, 210 hp

Luleå tekniska universitet

!

Pojkars attityder till dans

Marie Vestermark

Luleå Tekniska Universitetet Lärarutbildningen

!

Syftet med uppsatsen är att få mer kunskap om lågstadiepojkars attityder till dans. I bakgrunden beskrivs dansens historia med fokus på ideal och dansens status genom tiderna. Jag redovisar för hur dansundervisningen vuxit fram i skolan och fem aspekter till den. Vidare går jag in på manligt och kvinnligt, män och dans. Jag kopplar till styrdokument, tidigare forskning kring pojkar och dans samt hur dansen framställs i media idag. Resultatet bygger på kvalitativa intervjuer som genomförts med pojkar på lågstadiet. Fyra pojkar från en skola med en lång tradition av dans och fyra pojkar som inte har erfarenhet av dansundervisning i skolan. Intervjuerna visar att pojkar som har dans på schemat har en bredare bild och en något mer positiv syn på dans. En slutsats är att de negativa attityder, som ofta förekommer, beror på en brist på kunskap inom ämnet samt en rädsla att bryta mot förväntningar från omgivningen.

!

The English title: Boys' attitudes toward dance

The purpose of this paper is to obtain more knowledge of primary-school boys' attitudes toward dance. In the background, I present the history of dance, detailing the ideals and status of dance through the ages, the evolution of dance education in schools, and the presentation of dance in media today. I also review previous research on boys and dance and examine how the ideas of masculine and feminine have informed the role that men (and boys) play within the dance world. My own research is based on qualitative interviews with boys in primary school. Four boys from a school with a long tradition of dance and four boys who do not have experience with dance at school. The interviews show that boys who have dance lessons in school have a wider understanding and a slightly more positive view of dance. One conclusion of this research is that negative attitudes, which often exist, stem from a lack of knowledge of the subject as well as a fear of violating expectations from the environment.

!

Förord

!

Inledning

1

1.1 Syfte och frågeställningar 1

1.2 Definitioner av begrepp 1

Bakgrund

3

2.1 Dansen ur ett historiskt perspektiv 3

2.1.1 Dans i skolan då till nu 4

2.2 Fem aspekter på dans 5

2.3 Sociokulturellt lärande 5

2.4 Kvinnligt och manligt 6

2.5 Pojkar, flickor och dans 7

2.6 Dansen i media 9

Metod

11

Resultat

14

4.1 Urvalsgrupp 1, Pojkar från en skola med lång danstradition 14

4.1.1 Vad är dans? 14

4.1.2 Inställning 15

4.1.3 Erfarenheter 16

4.1.4 Skillnaden mellan pojkar och flickor 16 4.2 Urvalsgrupp 2, Pojkar från en skola utan danstradition 16

4.2.1 Vad är dans? 17

4.2.2 Inställning 17

4.2.3 Erfarenheter 17

4.2.4 Skillnaden mellan pojkar och flickor 18

!

Diskussion

19

5.2.4 Pojkars intresse av tävling 23

5.2.5 Pojkars attityd till dans 24

5.3 Yrkesrelevans 25

5.4 Vidare forskning 25

Referenser

27

"!

Inledning

I mina möten med barn under min danslärarutbildning har jag fått en uppfattning av att pojkar ofta har en mer negativ attityd till dansundervisning än flickor. Med anledning av min kommande roll som danslärare är jag intresserad av att skaffa mig mer kunskap kring vad som kan ligga bakom dessa attityder.

Något jag upplever är att pojkar till en början ofta verbalt tar avstånd till dansen. Innan en danslektion uttrycker många pojkar att dans är något tråkigt, töntigt och ingenting de vill ägna sig åt. Under danslektionen däremot är pojkarna många gånger lika motiverade som flickor. Jag är därför intresserad av att undersöka skillnader i attityden till dans hos pojkar med erfarenhet av dansundervisning och pojkar som inte haft dans i skolan. Jag är intresserad av att ta reda på vad som kan ligga bakom dessa eventuella skillnader.

Jag har själv haft stor behållning av dansen och vill att alla elever ska få möjlighet att möta dansen i skolan. De negativa attityder som ibland råder tror jag ofta handlar om en brist på kunskap och om fördomar kring dans. Fortfarande uppfattar jag att det finns en bild av att dans bara är någonting för flickor, vilket kan vara en orsak till en viss rädsla och brist på intresse hos pojkarna. Jag upplever att vi många gånger, ofta omedvetet, förväntar oss olika beteenden från pojkar och flickor vilket påverkar oss en hel del.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med examensarbetet är att skaffa mer kunskap kring lågstadiepojkars attityder till dans.

Frågeställningar:

- Vilka attityder till dans råder bland pojkar på lågstadiet? - Vad beror dessa attityder på?

- Vilka likheter och skillnader finns i attityder till dans mellan pojkar med erfarenhet av dansundervisning och de utan?

1.2 Definitioner

Dans: Kan man definiera dans? Den frågan ställer Ulvros (2004) i sin bok Dansens och tidens virvlar. Definitioner utesluter ofta något och kan vara missledande anser dansforskaren Graham Mc Fee (Ulvros, 2004). ”Att definiera dans är förmodligen lika vanskligt som att definiera begrepp som idrott eller friluftsliv bl.a. för att det rymmer så många olika rörelseformer” (www.oru.se, 101123). I Nationalencyklopedin förklaras dans som ”rörelser till rytm och musik” (www.ne.se, 101118).

#!

När jag först läste citatet tyckte jag mig hittat min definition av dans så som jag väljer att se på det i arbetet med denna undersökning. När jag sedan funderade vidare kring olika attityder insåg jag att jag inte tycker att rörelserna nödvändigtvis måste vara lustfyllda för att kunna beskrivas som dans. Även rörelser som utförs motvilligt anser jag fortfarande kan kallas dans.

”Dance is the hidden language of the soul of the body” (Martha Graham). Detta är ett klassiskt citat från Martha Graham som var en amerikansk dansare, koreograf och pedagog som haft stort inflytande på den samtida dansen (www.ne.se, 101118). Jag har inte hittat var och om detta citat är nedskrivet någonstans men det är ett allmänt känt citat inom dansvärlden. Detta tycker jag är en fin och bra definition som också Björklund, Dahlgren (1990) är inne på då hon förklarar att dansen är ett icke verbalt språk, ett kroppens språk. Denna formulering anser jag dock kan verka lite väl abstrakt då den ger utrymme för så många olika tolkningar. Till sist hittade jag och bestämde mig för dansforskaren Judith Hannas formulering som jag hittade i Howard Gardners bok De sju intelligenserna (1983). En definition som Gardner anser vara en väldigt bra beskrivning av dans:

Dans är kulturellt styrda sekvenser av ickeverbala kroppsrörelser som är fulla av mening, medvetet rytmiska och har estetiskt värde för åskådarna (Gardner, 1983, s 204).

Attityd: I Nationalencyklopedin beskrivs en attityd som ett förhållningssätt. Att visa sin inställning till något via exempelvis kroppsställning och hållning. I denna studie riktar jag även in mig på attityder som undersökningspersonerna framför och uttrycker verbalt. I Nationalencyklopedin beskrivs också att termen ofta används för en varaktig inställning vilket jag inte tagit fasta på i denna uppsats (www.ne.se, 101221).

I boken Språksociologi av Jan Einarsson hittar jag detta citat:

Attityder har med beteende att göra, men de är inte beteende utan snarare en beredskap, en böjelse för ett visst beteende. En definition är att de innebär en benägenhet att konsekvent reagera gillande eller ogillande mot en viss företeelse (Einarsson, 2004, s.203).

Beskrivningen på att en attityd inte är ett beteende utan en beredskap tycker jag passar bra in på det sätt jag ser på ”attityder” i samband med detta arbete. Att vissa pojkars negativa attityder handlar om att skapa ett försvar för att skydda sig själva.

Identitet: individens medvetenhet om sig själv, sin kropp, sin personlighet och sin förmåga till självbestämmande (www.ne.se, 101121).

$!

Bakgrund

I den första delen av bakgrunden redovisas dansen ur ett historiskt perspektiv. Vilken plats männen haft och hur de framställts inom dansen genom tiderna. Andra delen beskriver dansens plats i skolan. Hur den sett ut och hur den ser ut idag. Cecilia Björklund Dahlgrens fem aspekter på dansen beskrivs. Nästa del går vidare in på manligt och kvinnligt, vilka bilder och förväntningar många pojkar möts av idag. Detta kopplas sedan till delar av skolans styrdokument. Vidare redovisas tidigare forskning, olika uppfattningar och åsikter kring pojkar/män och dans. Jag går in på pojkars förhållningssätt och attityder till dans, deras rörelsespråk och deras förutsättningar på ett i övrigt väldigt kvinnodominerat område. Slutligen går jag in på hur dansen presenteras i media idag och hur det påverkar allmänhetens bild av dans. 2.1 Dansen ur ett historiskt perspektiv

Dansen har så långt vi kan minnas varit en viktig del i människors liv (Driver, 2001). Genom den har vi uttryckt sorg, glädje, hopp och tro. Dans har även varit ett naturligt inslag i riter och ceremonier av olika slag (ur: Ängquist, 2006).

Ulvros (2004) redovisar Sveriges danshistoria i boken Dansens och tidens virvlar. Hon anser att dansen har en stor samhörighet med leken och beskriver den som ”en fantastisk form av lek” (Ulvros, 2004, s.242). Vidare förklarar författaren att dans och lek tidigare var en naturlig del av livet även i vuxenvärlden. Det var tidigare ett självklart sätt att umgås på (Ulvros, 2004). Barns behov av lek och rörelse är något Björklund Dahlgren (1990) också utgår ifrån i sin barndansundervisning.

Under 1600- och 1700-talet kom dansen att bli en väsentlig del i utbildningen i de högre kretsarna. En god hållning och att kunna föra sig i de danser som var på mode under den tiden sågs som något betydelsefullt. Dans tillsammans med andra aktiviteter så som fäktning, ridning, musicerande och teckning hörde till den tidens mansideal. När hovbaletter framfördes i början av 1600-talet var det bara män som uppträdde på scenen. Kvinnorollerna spelades av utklädda män. Det dröjde dock inte länge innan kvinnorna också började uppträda. Männens plats på dansscenen sågs som en självklarhet i många länder ända fram till 1800-talet (Wahlström, 1979).

På 1800-talet i egenskap av den lättare och sprödare fick kvinnan en ännu mer upphöjd roll inom baletten. Männen fick snart finna sig i att vara föga mer än ett stöd för ballerinans solonummer. Somliga menade att höjden av god smak i dans var en balett utan män (Wahlström, 1979, s.38).

%!

bland religiösa kretsar, något Ängquist, 2006 också beskriver. Björklund Dahlgren tror att detta är en av orsakerna till att skolan inte erkänt dansen som ett betydelsefullt språk (www.lul.se, 2007) .

Burt (1995) beskriver att det fram till 1800- talet inte existerade några fördomar kring manliga dansare. Under 1800-talet försvann männen stegvis från dansscenen och nu började istället kvinnorna klä ut sig och ersätta männen (Burt 1995). Det ansågs inte längre passande för män att exploatera sina kroppar så som i den sceniska dansen.

The unpleasant thing about a danseuse is that she sometimes brings along a male dancer (Burt, 1995, s.10).

Burt (1995) poängterar dock att det var accepterat att utöva sällskapsdans. Han menar att det inte var dansen i sig som ansågs olämplig utan de manliga dansarnas sätt att visa och röra på sina kroppar.

Fördomar mot män inom dansen resulterade i att många manliga dansare på 1900-talet inte upptäckte dansen förrän i de sena tonåren eller i tjugoårsåldern. I Europa på 1900-talet dominerades dansen av kvinnor både vad det gällde utövare, publik och lärare. Det faktum att danslärare har varit övervägande kvinnor har nämnts som en orsak till manliga dansares feminitet (Burt, 1995). Burt berättar att många människor anser att orsaken till fördomarnas uppkomst kring dansen är den koppling som görs mellan manliga dansare och homosexualitet. Han säger att det visserligen stämmer att många dansare är homosexuella, men inte alla vilket fördomarna antyder. Burt menar att den oerhört maskulina dans, som kännetecknas av kraft och styrka, ibland framförs för att många manliga dansare vill visa att de inte är feminina eller homosexuella. 2.1.1 Dans i skolan då till nu

Eva Dahlgren är en av de pionjärer som tog initiativ till att starta kommunal dansverksamhet. 1966 grundade hon den privata dansskolan Bolidens barnbalett. Något som kom att bli en långlivad skola som inte bara turnerade runt i Sverige utan även i USA och Italien. Tack vare Eva och hennes dotter Cecilia Björklund Dahlgrens arbete närmade sig dansen skolan och år 1977 blev dansen en obligatorisk del i grundskolorna i Skellefteå. 1986 började Cecilia att arbeta på statens kulturråd i Stockholm där hennes uppgift var att bredda intresset för dansen i skolverksamheten i hela Sverige (Dahlgren, 2006).

För mig är det självklart att alla barn och ungdomar ska få möta dansen och att barnen själva får ta plats i samhället med sitt eget utövande av dans (Dahlgren, 2006, s.106).

&!

Syftet med det nationella utvecklingsprogrammet Dans i skolan är att främja den dagliga fysiska aktiviteten genom att alla barn får tillgång till dans som kunskapsområde och att genom dansen främja lärande, delaktighet och hälsa (Dahlgren, 2006, s.107).

Vid Luleå Tekniska Universitet startades år 2008 Institutet Dans i skolan som arbetar för att alla barn och ungdomar ska få möjlighet att dansa i skolan och stärka verksamheten genom forskning. Institutet ska inspirera och stödja skolor, kommuner och lärarutbildningar så att dansen får en chans i skolan (www.ltu.se, 100920).

2.2 Fem aspekter på dansen

Björklund Dahlgren (1990) beskriver fem aspekter på dansens betydelse:

Social aspekt: Dans är en social aktivitet där barnen får öva på att samarbeta och ta hänsyn till varandra. Den kan gynna samspelet mellan pojkar och flickor och bidra till en bättre sammanhållning i gruppen. Barn som inte är så verbala får i dansen möjlighet att uttrycka sig med kroppen.

Kinestetisk aspekt: Genom att träna vårt kinestetiska sinne, rörelsesinnet, utvecklar vi och stärker vår kroppsmedvetenhet och kroppsuppfattning. Vi får ökad kunskap kring våra olika kroppsdelar och hur de förhåller sig till varandra. Eleverna får fysisk träning och utvecklar en förmåga att uttrycka sig och skapa med kroppen. Detta kan handla om att gestalta olika känslor, sinnesstämningar och tankar med hjälp av olika rörelser och positioner.

Emotionell aspekt: I dansen utvecklar eleverna sin emotionella sida. De lär sig att genom kroppen uttrycka sina känslor, tankar och idéer. Detta bidrar till ett stärkt självförtroende och stärkt självkänsla. Liksom ur den sociala aspekten får eleverna här möjlighet att uttrycka sig på ett annat ”språk” än genom tal och skrift.

Estetisk aspekt: Den estetiska aspekten syftar till att ge barnen kunskap om dansen som konstform. Dansen ger eleverna en ökad formkänsla och självförtroende till att skapa egen dans. Här får barnen mer kännedom kring olika dansformer och stilar och syftar till att väcka nyfikenhet till andra estetiska ämnen.

Kulturell aspekt: Den kulturella aspekten ger eleverna en kunskap kring olika danstraditioner inom Sverige och andra länder. Detta kan bidra till en förståelse och väcka ett intresse för andra kulturer (Björklund Dahlgren, 1990).

2.3 Sociokulturellt lärande !

'!

menar att lärandet sker i interaktion mellan individer. Vad vi lär oss beror på vilket samhälle vi lever i och vilka förväntningar det ställer på oss. Oavsett sammanhang kan dock ingen undvika att lära menar Säljö. Perspektivet handlar inte om hur vi lär oss utan snarare vad vi lär oss. Nya inlärningssätt i skolan blir också viktigare i takt med att kraven på mer komplicerad och rikt nyanserad kunskap ökar (Säljö, 2000). 2.4 Kvinnligt och manligt

Den stora och ständigt återkommande genusfrågan: ”Föds vi till människa eller ett kön?” (Svaleryd, 2002, s.23). Skapas kvinnlighet och manlighet helt av samhället eller finns egenskaperna i oss när vi föds? De Beauvoir (2002) skrev redan på 1900-talet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” (Beauvoir, 2002, s.325).

Svaleryd (2003) ställer fortsättningsvis frågorna: ”Hur är det att växa upp till man? Vilka hinder finns för att pojkar ska våga utveckla närhet och empati?” (Svaleryd, 2003, s.23). Författaren menar att vi som nyfött barn inte har några erfarenheter kring hur vi ska handla eller bete oss. Att vi formas av de budskap vi omges av. Vidare förklarar hon att den traditionella synen av vad som är kvinnligt och manligt påverkar oss hela tiden. Den får oss att skilja människor och deras beteenden åt beroende på kön. Svaleryd förklarar att det kommer fler och fler rapporter som visar på att vi bemöts olika beroende på vilket kön vi tillhör.

Skolan ska förmedla och förankra en jämställdhet mellan kvinnor och män (Lpo 94, 1994). Under rubriken Skolans värdegrund och uppdrag beskrivs i Lpo 94 riktlinjer som läraren ska följa:

Skolan skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den skall därför ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet (Lpo 94, s.4).

Ingemar Gens skriver i boken Myten om det motsatta könet (2007): Och pojkar då – vad tränar de? Ja, om man bara har klart för sig vad flickor förväntas öva är det lätt. Pojkar förväntas låta bli det flickor gör. Att vara pojke är att vara en ickeflicka. Att vara en man är att vara en ickekvinna. Vad än flickor eller kvinnor gör måste vi avstå från det (Gens, 2007, s.82).

(! 2.5 Pojkar, flickor och dans

Dansen har länge ansetts vara en "flickaktivitet". Många har en bild av att flickor tycker om att dansa och är något de också är lämpade för (Redelius, 2004). Dansen förknippas ofta med lätta, mjuka och lyriska rörelser. Denna beskrivning går att koppla ihop med de associationer vi har till ordet kvinna. Så som ömhet, känslighet och skönhet (Björk, 1996). Medan mannens egenskaper förknippas med styrka, makt och kontroll (Gens, 2007). Skolverkets rapport nr. 51 (1994) tar upp vad som uppfattas som kvinnligt respektive manligt. Här beskrivs kraftfulla, stora och bestämda rörelser som typiskt manliga.

Wigert (1999) ställer frågorna:

Hur dansar flickorna och hur dansar pojkarna – om de nu dansar? Vad skiljer pojkars sätt att se på dans från flickors och ska vi släta ut eventuella skillnader? Har pojkarna en annan infallsvinkel till eller uppfattning om vad dans är än vad flickorna har? (Wigert, 1999, s.15).

Detta kan jag koppla till mitt eget syfte, att skaffa mer kunskap kring pojkars attityder till dans. Wigert (1999) beskriver sina tankar kring pojkars attityder till ämnet. Hon beskriver sina erfarenheter av hur pojkar verbalt tar avstånd till dansen. Trots detta är de ofta positiva och engagerade under danslektionen (Wigert, 1999). Något som också beskrivs i Bodland 2004; Ericson, 2000 och Skolverkets rapport, 1994. Vidare citerar Wigert (1999) dansaren Edward Villella ur tidningen Dance Perspectives:

Jag har sett den glädje som lyser ur ögonen på pojkarna när de galopperar tvärs över golvet och jag har sett den energi som strålar ut från deras kroppar när de smyger som lejon eller hoppar högt i luften (citerat ur: Wigert, 1999, s.14).

Wigert (1999) lyfter fram olika dansares synsätt. David L Gallahue anser att pojkars och flickors olika sätt att vara och bete sig väldigt lite handlar om fysiska skillnader utan istället om vad pojkar och flickor uppmuntras och inte uppmuntras till. Bruce Marks menar istället på att mäns och kvinnors kroppar fungerar på olika sätt. Han beskriver männens otroliga känsla för ”neråt-upplevelsen” och att männen ”attackerar underlaget aggressivt”. Marks menar att männen mycket använder sin tyngd av kroppen, har mycket kontakt med golvet och använder mycket kraft, vilket han anser att kvinnornas kroppar saknar känsla för. Även i en intervju Wigert gjort tillsammans med Lena Ljunggren beskriver breakdansarna Dani Duroj och Foxee mäns och kvinnors olika förutsättningar. Enligt dem är kvinnors kroppar inte alls byggda för att dansa breakdance (Wigert, 1999).

)!

De livliga, kraftfulla pojkarna intog rummet med snabba springsteg, kast på golvet och hopp. Flickorna snurrade och svävade med framträdande armrörelser. Även springsteg och hopp (hoppsasteg) förekom. Flickorna rörde sig i mönster över golvet utan att prova olika nivåer – exempelvis att kasta sig på golvet och glida fram som pojkarna. Flickorna nyttjade inte heller hela rummet. Enligt Bond, ansåg dansläraren att pojkarnas kraftfullhet och energi var mer lockande än flickornas försiktiga rörelsemönster. Pojkarna fortsatte att undvika lugna och flytande rörelser medan flickorna härmade graciösa balettdansöser (Lindqvist, 2010, s.28).

Senare i arbetsprocessen användes masker vilket resulterade i att barnen vågade prova nya sätt att röra sig på. Flickorna började utforskade mer kraftfulla rörelser och pojkarna mer lyriska och stillsamma (Lindqvist, 2010).

År 2006 kom skolverket ut med rapporten: Gender differences in goal fulfillment and education choices. Här undersöker de frågan om lärarens kön kan påverka elevernas resultat i skolan. Om skolans miljö, dominerad av kvinnliga lärare, kan påverka pojkars möjlighet att uppfylla målen. Detta för samtliga ämnen.

One possible hypothesis, which is tested in more detail further on, is that the sex of the teacher can influence the students’ results. If, purely hypothetically, there was a link between the sex of the teacher and the size of the gender differences, an altered gender distribution in the teaching profession could have effects on the grade differences between the sexes. If the school environment is dominated increasingly by female staff, it could well have an effect on boys’ goal fulfilment (Skolverket, 2006, s. 69-70).

Imitation betyder efterlikning, härmning eller efterbildning (www.ne.se, 101121). I dans finns en tradition som innebär att kunskap överförs från kropp till kropp. Eleverna imiterar och försöker efterlikna dansläraren (Lindqvist, 2010). Wigert (1999) ställer frågan om pojkar tappar sitt manliga sätt att attackera dans med övervägande kvinnliga lärare. 1987 förde hon samtal med manliga elever studerande vid Danshögskolan i Stockholm. Många tog då upp de svårigheter de upplevde kring undervisningen med kvinnliga lärare. De upplevde att många kvinnliga danslärare hade en feminin stil och saknade kontakt med ”manlig dans”. En dans som i motsats till den mjuka kvinnliga stilen upplevs som mer kraftfull med hårdare rörelser. Eleverna uttryckte att det blev ett problem i den undervisning som mestadels handlade om att imitera läraren. Wigert skriver att hon tror att en manlig lärare förmodligen kan lyfta fram dansen på ett sätt som tilltalar pojkarna. Hon understryker att det naturligtvis inte bara handlar om olikheter mellan pojkar och flickor utan att det också råder individuella skillnader. Vidare förklarar hon dock sin övertygelse om att det finns tydliga skillnader mellan pojkars och flickors sätt att dansa.

*!

ställdes en mängd frågor till unga män som studerade vid förberedande dansutbildningar. 40% av deltagarna svarade att de tror att fler killar skulle dansa om de fanns fler manliga danslärare. En annan faktor som hela 58% av killarna tar upp är bristen på manliga förebilder inom dansen (Lindqvist, 2010). Även Burt (1995) tar upp problematiken med övervägande kvinnliga lärare. Han hävdar att detta är en av anledningarna till att de finns så få manliga dansare.

Lindqvist (2010) beskriver att många lärare i hennes intervjuer uttrycker svårigheter med att dra slutsatser kring pojkar och flickors attityder till dans. Dansläraren Maj säger:

Det finns elever som älskar dansen. Det finns elever som hatar dansen. Det finns elever över hela skalan däremellan. Oavsett kön (Lindqvist, 2010, s.79).

Maj anser dock att omgivningen ofta förutsätter att pojkarna inte vill dansa vilket inte alltid stämmer. Signe, en annan danslärare, uppfattar dock att pojkar ofta har en negativ syn på dansen men att dansläraren kan ändra den synen (Lindqvist, 2010). 2.6 Dansen i media

Det är relevant att ta upp hur dansen framställs i media idag och hur det påverkar vår bild av dans. Informationen kring detta har jag bland annat hittat i aktuella medier så som dagstidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Jag har också använt mig av TV4:s hemsida och aktualitetssajten Newsmill, en sida där allmänheten kan delta i olika debatter.

Hur vi dansar bygger på vilka sociala kontakter vi förenar och identifierar oss med (Nilsson, 1998 ur: Ängquist, 2006). Tidigare identifierade vi oss ofta efter kön, etnicitet och den samhällsklass vi hörde till. Idag är det för ungdomar inte lika självklart vilken grupp man känner behörighet till. Nu handlar det mer om att göra ett medvetet val och skapa sig en identitet (Ängquist, 2006). Något som påverkar dansen mycket idag är den rika medievärlden (Ängquist, 2006).

I det tidigare industrisamhället växte vi upp med lokala traditioner av dans, musik, normer och värderingar. Dessa har idag ersatts av den mångfald av mediala flöden som de flesta ungdomar har tillgång till. Tankarna om att vi idag ska kunna avgränsa kulturer till autonoma enheter verkar föga realistiskt mot bakgrund av den globala spridningen och de kulturella impulserna som ständigt utvecklas framförallt i ungdomsvärlden (Ängquist, 2006, s. 17).

"+!

När vi pratar om dans i media idag är det program som Let´s dance som fått stor uppmärksamhet. Detta är en satsning som TV4 gjort där kända profiler får hjälp av professionella dansare att lära sig 10-dans. Varje par får en vecka på sig att lära in en ny dans som de sedan inför publik och TV tittare tävlar med mot övriga deltagare. Därefter är det tittarna och en professionell jury som bestämmer vilka par som får vara kvar i tävlingen (www.tv4.se, 101122).

Ulf Gustavsson, ordförande i Svenska danssportsförbundet, berättar i en intervju i Dagens Nyheter att denna programunderhållning har lockat människor till att själva börja dansa. Deras kursverksamhet har fördubblats sedan Let´s dance började sändas i TV. I samma artikel berättar Ola Andersson, ordförande i Göteborgs elitdansare, också om ett ökat publikintresse (www.DN.se, 101122). Vissa ser dock inte lika positivt på dessa typer av underhållningsprogram. Seppo Isotalo skriver i en artikel on jämställd dans att problemet är att det inte ”dansas” i Let´s dance utan att tittarna vill se deras kändisar i en ovanlig sysselsättning. Att dansen ibland kommer i skymundan och tappar lite av sitt värde då det istället handlar om de medverkandes personligheter eller popularitet utanför programmet

(Isotalo, www.newsmill.se 101122),

Ulf Gustavsson berättar att även han kan se nackdelar med programmet. Han förklarar att exempelvis Lasse Brandebys medverkan, som kanske inte hängde sig kvar i programmet tack vare sina dansprestationer, inte är särskilt positivt för danssporten. Han påpekar dock att detta inte är något större problem. Programmet har gett betydligt fler fördelar än nackdelar poängterar han (Gustavsson,

www.DN.se 101122).

Vissa anser också att detta är ett steg i fel riktning då man pratar om jämställdhet mellan kvinnor och män:

År efter år ser vi olikkönade par dansa vals, foxtrot och samba. Fokuset ligger på kvinnans klänningar och hon ska ömsom vara förförande, ömsom fåvitsk jungfru. Dessa pardanser upprätthåller könsnormerna bättre än Kristdemokraterna någonsin gjort, och verklighetens folk myser i tv-soffan och pratarom dagisköer i reklampauserna (Åkerö, www.newsmill.se 101122).

Tävlingen Melodifestivalen har anordnats i över 50 år (www.SR.se 101123).Trots att detta främst är en musiktävling handlar det mer och mer även om scenshowen i övrigt, där dansen ofta har en viktig roll. Hur bidraget framförs och ser ut i helhet är betydande för att bidraget ska gå hem hos tittarna (www.svd.se, 2010). Detta program är en tävling, vilket dans långt ifrån alltid handlar om.

""!

Metod

I detta avsnitt redogör jag för mina urvalsgrupper. Vilka metoder jag valt att använda och vilken forskningsmetodisk litteratur jag tagit hjälp av. Slutligen hur undersökningen genomförts och bearbetats.

3.1 Urval:

- Urvalsgrupp 1: Fyra pojkar i årskurs ett från en skola med lång tradition av dansundervisning.

- Urvalsgrupp 2: Fyra pojkar i årskurs två från en skola utan danstradition.

Jag valde att göra min undersökning bland pojkar på lågstadiet. Det är framförallt på detta stadium dansen börjar få en plats på schemat i fler och fler skolor. Under tidigare verksamhetsförlagd utbildning har jag upplevt en negativ inställning bland pojkar i dessa åldrar. Min uppfattning är, som jag nämnde i inledningen, att fördomar kan vara en del av orsaken till den rådande attityd kring dans som jag upplever. Ett intryck jag fått är att pojkar ofta verkar lite oroliga inför en danslektion. Detta genom att uttrycka att dans är något tråkigt och töntigt. De tar verbalt avstånd till dansen men är lika engagerade som flickorna under själva lektionen. Jag tyckte därför att det var intressant att jämföra attityden till dans hos pojkar med erfarenhet av dansundervisning och pojkar som inte haft dans på skolan.

Jag begränsade mig till två skolor med olika danstraditioner. Den första skolan ligger i Skellefteå kommun som i över 30 år haft dansen i skolan som obligatorium för alla elever i grundskolan under minst ett läsår (www.skelleftea.se-! 101105). Den andra skolan ligger i Piteå kommun och har inte någon tradition av dansundervisning. 3.2 Datainsamlingsmetod

Det gäller att som forskare välja en metod som ger information som är relevant för de frågeställningar man utformat (Backman, 2005).

För att förstå och tyda pojkarnas inställning till dans valde jag att använda mig av en kvalitativ insamlingsmetod. Backman (2005) menar att vi i en kvalitativ undersökning riktar oss mer till individen. Hur undersökningspersonen upplever verkligheten i relation till sina erfarenheter och kunskaper.

Efter att jag i olika böcker studerat fördelar och nackdelar med olika forskningsmetoder bestämde jag mig för att använda mig av intervjuer. Vilket Kvale (2009) beskriver fördelar med i undersökningar med barn:

I intervjuer får barn möjlighet att ge uttryck för sina egna upplevelser av och uppfattningar om världen (Kvale, 2009, s.161).

"#!

metod (Nyberg, 2000). Jag använde mig av en semistrukturerad form, utarbetade och utgick ifrån ett antal frågor men tillät mig att frångå dessa (Ryen, 2004).

Jag bestämde mig för att genomföra fyra intervjuer med fyra pojkar på respektive skola. Detta för att hinna sammanställa, analysera och kategorisera intervjuerna ordentligt. Vilka pojkar som skulle delta valdes ut av klasslärare på vardera skola. För att kunna fokusera helt på ämnet och de pojkar jag samtalade med valde jag att spela in intervjuerna genom ett ljudprogram via min dator. Fördelen med att ha samtalen inspelade var också att jag gång på gång kunde återvända till att lyssna på dem (Kvale, 1997).

3.3 Forskningsetiska principer

Vetenskapsrådet (2002) beskriver olika regler som bör följas vid olika typer av forskning. Dessa delas upp i fyra allmänna krav: konfidetialitetskravet, informationskravet, samtyckeskravet och nyttjandekravet. Konfidentialitetskravet handlar om att uppgifter kring deltagare i en undersökning ska förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem. Informationskravet betyder att deltagarna ska informeras om undersökningens syfte. Samtyckeskravet innebär att deltagarna själva har rätt att bestämma över sin medverkan. Är undersökningspersonen under 15 år kan det dessutom behövas ett godkännande från vårdnadshavare. De uppgifter som samlats in om enskilda personer får endast användas för forskningsändamål, detta handlar nyttjandekravet om (Vetenskapsrådet, 2002).

Jag började med att beskriva syftet för deltagarna som inte fått någon information kring detta i förväg. Jag förklarade att inspelningen av intervjun endast skulle användas för eget bruk och att den information jag samlade in skulle komma att användas i mitt examensarbete. Deltagarna fick därefter ta ställning till om de ville delta eller inte. Innan jag påbörjade intervjuerna försäkrade jag mig också om att deltagarnas vårdnadshavare hade godkänt deras medverkan i undersökningen. Detta hade lärare på respektive skola kontrollerat. Jag underrättade dem också om att de när som helst under intervjuns gång kunde välja att avbryta sin medverkan.

3.4 Genomförande

Jag tog kontakt med klassläraren till eleverna på respektive skola där jag beskrev mitt syfte och metodval. Jag bad dessa lärare att ta reda på om och vilka elever som ville ställa upp på en intervju men bad dem att inte avslöja vad intervjun skulle komma att handla om. Detta för att undvika att påverka urvalet. Jag befarade att pojkar med en mer negativ inställning till dansen skulle avstå ifall vi avslöjade att intervjufrågorna handlade om dans. Tillsammans med respektive klasslärare bestämde vi en tid då jag skulle besöka skolorna och genomföra intervjuerna.

Jag intervjuade samtliga pojkar en och en. Detta för att intervjupersonerna inte skulle påverka varandra utan våga uttrycka sina egna åsikter. Jag inledde samtalet med att berätta vilka frågor jag hade utformat och intervjupersonen fick därefter ta ställning till om han ville delta i undersökningen.

"$!

Intervjuerna med urvalsgrupp 1, pojkarna från en skola med lång tradition av dansundervisning, genomfördes i elevernas egna klassrum medan övriga i klassen befann sig i en annan del av skolan. Ekholm & Fransson (2006) lyfter fram betydelsen av att intervjun äger rum i en lugn och störningsfri omgivning. Jag ville dessutom genomföra undersökningen i en för intervjupersonerna välbekant och förhoppningsvis trygg miljö. Under intervjuerna med urvalsgrupp 2, pojkarna från en skola utan dans på schemat, lånade vi ett grupprum för intervjuerna. Vid ett tillfälle blev vi avbrutna av en lärare som av misstag kom in i rummet. Både jag och undersökningspersonen kom av oss en aning men kom snart tillbaka till frågan vi höll på med.

3.5 Bearbetning av data

Efter att intervjuerna genomförts blev nästa steg att transkribera intervjuerna. Detta upplevde jag som givande för mig inför det analyseringsarbete som följde.

Forskare som skriver ut sina egna intervjuer lär sig mycket om sin egen intervjustil; i viss utsträckning bär de med sig de sociala och emotionella aspekterna av intervjusituationen under utskriften och har därmed redan inlett analysen av meningen i det som sades (Kvale, 1997, s.196).

Jag lyssnade på ljudinspelningen och skrev ner alla intervjuer ordagrant och markerade där undersökningspersonen tog en paus, gav ifrån sig ett skratt eller liknande. När jag sedan hade alla samtal nedskrivna i sin ursprungliga form började jag titta på varje intervju med utgång från mina frågeställningar. Backman (2005) förklarar att analysarbetet genomförs för att bringa ordning och ge intervjuerna en tolkningsbar form. Att detta inte ger några direkt svar på frågeställningarna utan att det blir nästa steg (Backman, 2005).

I tolkningsfasen letade jag efter likheter och skillnader i de två olika urvalsgrupperna. Jag jämförde sedan dessa med varandra och försökte dra slutsatser (Backman 2005). Jag var också uppmärksam på eventuellt nya aspekter som dykt upp under intervjuerna. Ifall åsikter och tankar upprepade sig och skapade något typ av mönster bland urvalspersonerna. Både sådant som rörde sig inom och utanför de frågeställningar jag formulerat, med relevans för mitt syfte.

Som jag tidigare beskrev, blev vi vid ett tillfälle avbrutna av en lärare. Jag ställde då om frågan vi var inne på och bad intervjupersonen att upprepa sitt svar. När jag senare lyssnade på intervjun bedömde jag att avbrottet inte påverkat intervjun nämnvärt. Vid ett annat tillfälle blev jag rädd att intervjupersonen talade för lågt och fick även denna gång be personen upprepa och höja rösten.

"%! 3.6 Vetenskapligt förhållningssätt

En grundtanke inom hermeneutiken är att vi alltid har en förförståelse av det vi vill undersöka. Ingenting är förutsättningslöst. Vi tolkar alltid efter egna erfarenheter och fördomar (Bergström & Boréus 2005). Inom filosofin är hermeneutiken en vetenskaplig metod där förståelsen för forskningsobjektet är av stor betydelse. Vi har alla olika sätt att se på naturen och människan. När vi tolkar en text måste vi därför sätta oss in i ett annat livssammanhang än den egna (Egidius, 2003).

Inom hermeneutiken används tolkning som huvudsaklig forskningsmetod (Bergström & Boréus 2005). En tolkningsprocess kan i princip pågå i oändlighet men upphör i praktiken när man kommit fram till en rimlig mening (Kvale 1997 s 50).

Av mina transkriberade intervjuer gjorde jag en egen tolkning. Mycket av innebörden i datan var något att utläsa mellan raderna. Jag försökte sätta mig in i intervjupersonernas situation med en öppenhet men det resultat jag fick fram är oundvikligen genomsyrat av mina egna förkunskaper, förväntningar och erfarenheter. På grund av detta kan jag inte hitta något absolut svar på mina frågeställningar kring pojkars attityder till dans och orsaken till dessa. Inom hermeneutiken menar man att det inte finns någon sådan sanning.

Resultat

Resultatet har jag valt att dela upp i de två olika urvalsgrupperna för att lättare kunna jämföra resultaten. I första delen redovisar jag intervjuerna från urvalsgrupp 1, pojkar med erfarenhet av dansundervisning. I den andra redogör resultaten från urvalsgrupp 2, pojkar som inte har dans på schemat. Slutligen tar jag upp de likheter och skillnader som jag uppfattat mellan grupperna.

4.1 Urvalsgrupp 1, Fyra pojkar i årskurs ett från en skola med lång tradition av dansundervisning.

4.1.1 Vad är dans?

Samtliga urvalspersoner anser att dans har med rörelse att göra och att det är flera olika kroppsdelar som är inblandade. ”Man gör en massa grejer med kroppen. Svänger loss”.

"&!

En av intervjupersonerna förklarar att dansen kräver koncentration och uthållighet: Att man aldrig slutar mitt i. Om man typ står på en scen

och så är det ett band som spelar och så slutar man dansa när låten inte är slut. Det är inte bra. Jag tänker på att klara det tills låten är slut. Och så tänker jag på att ha roligt och inte tänka på dem andra och bara tänka på mig själv (pojke, urvalsgrupp 1).

Många beskriver vikten av att vara uppmärksam på sin omgivning och ta hänsyn till varandra:

I Breakdance till exempel skulle det bli galet om alla gjorde samma sak samtidigt. Om en snurrar på rygg och resten också då kan det bli en krock. Och om man ska göra med huvudet oj, oj! Då blir det boink, boink! oj jag råka skalla in i nån boink, boink, boink! (pojke, urvalsgrupp 1).

När jag frågar hur man gör för att undvika att det händer svarar pojken att man måste se till så att alla inte gör samma sak samtidigt. Han berättar att det gäller att vara uppmärksam på vad de andra gör och välja utifrån det.

Majoriteten av intervjupersonerna i urvalsgrupp 1 tycker det är viktigast att tänka på att ha roligt när man dansar. De beskriver många olika delar som är viktiga bland annat kroppskontroll och balans. Flertalet lyfter också fram att det viktigaste inte är att dansa ”bäst” men att alltid göra sitt bästa.

4.1.2 Inställning

Samtliga urvalspersoner ser mer eller mindre positivt på dansen. Alla svarar att det är ”kul” eller ”ganska kul”. Pojkarna lyfter alla fram den fysiska biten, att man får röra på sig, som något positivt med dansundervisningen. En pojke beskriver det så här:

Det är kul att man får röra på sig. Det kan vara kul att göra när man ändå inte har något annat att göra, men nog finns det andra saker jag hellre håller på med (pojke urvalsgrupp 1).

På frågan om han vill fortsätta med dansen i skolan svarar han att han fortsätter om han måste, men annars slutar. De övriga tre är positiva till en fortsatt dansundervisning på skolan. De beskriver dansen som något ”svängigt” och ”coolt”. Flertalet uppskattar att de under danslektioner får arbeta mycket tillsammans. Några poängterar dock att samarbetet är lättare eller svårare och inte alltid lika kul beroende på vem man blir tilldelad att samarbeta med.

4.1.3 Erfarenheter

"'!

lektionerna i skolan medan den andra pojken tycker att skolans dansundervisning är roligare. Alla utom en berättar att de brukar dansa hemma, själva eller med kompisar. Två av pojkarna förklarar att de under danslektionerna inte ”dansar” speciellt mycket utan att det handlar mer om lekar. Då jag följande undrar hur de hade föreställt sig danslektionerna svarar de att de trodde att de skulle göra svårare rörelser, ”dansrörelser” beskriver den ena pojken och fortsätter: ”Jag trodde att vi skulle snurra och kasta upp benen i luften och så” (pojke urvalsgrupp 1). Ingen av dem påstår sig dock vara besviken över att dansen inte är som de föreställt sig.

Alla personer i urval 1 har sett någon typ av dansföreställning på TV, framförd av både män och kvinnor. Två av pojkarna har sett live föreställningar i andra länder. En av dessa pojkar berättar också att han ser en hel del dansföreställningar på skolan. Där både pojkar och flickor visar danser de koreograferat själva. Alla fyra uppskattade den dans de fått ta del av.

4.1.4 Skillnaden mellan pojkar och flickor

I frågan om intervjupersonerna upplever att det ser olika ut när pojkar och flickor dansar ger en av pojkarna mig ett rakt nej. En stund senare ändrar han sig och förklarar att man i ”Let´s dance dans” dansar olika: ”Killarna brukar lyfta upp dom och slänga upp dom och ta dom igen”(pojke urvalsgrupp 1). Anledningen till det tror han är att killarna är starkare än tjejerna. Han hävdar dock fortfarande att pojkar och flickor dansar lika i ”vanlig dans”.

Två av de övriga berättar att killarna dansar snabbare än tjejerna. Vidare beskriver den ene att pojkarna springer och flickorna går när de får välja men att han inte vet varför. Den andra tror att det beror på att pojkarna vill skynda på, trots att man inte blir klar snabbare. Den fjärde pojken tror istället att flickorna dansar snabbare för att de är duktigare och har övat mer men att pojkarna däremot är de som hoppar mer.

När jag frågar en av pojkarna om han tror att tjejer och killar väljer olika danser svarar han ja. Han tror att de flesta killar väljer Breakdance före Hip hop men att de flesta tjejer väljer Hip hop före Breakdance.

4.2 Urvalsgrupp 2, 4 pojkar i årskurs två från en skola utan danstradition. 4.2.1 Vad är dans?

Alla fyra pojkar jag intervjuar i Piteå kommun tycker att det är svårt att beskriva vad dans är. Alla är dock överens om att det är någonting man gör med kroppen och där både armar, ben och fötter används. ”Man nästan som skuttar omkring med bena och armarna…åsså magen”(pojke urvalsgrupp 2).

Tre av pojkarna i urvalsgrupp 2 lyfter fram sången som en viktig del i dansen. Hos en av intervjupersonerna är det just sången som dyker upp först av allt:

"(!

De säger att vi ofta brukar sjunga medan vi dansar. ”Om det inte är balett”, förklarar en av dem. Dans tillsammans med sång har de sett på TV, i uppträdanden, på skolan och i ”stan”.

Två av intervjupersonerna svarar att det som är viktigt att tänka på när vi dansar är att minnas alla steg och att ha balans. Tre av de fyra i urvalsgrupp 2 lyfter också fram vikten av att vara vig och smidig. När jag till en av pojkarna ställer frågan vad det är för skillnad mellan sport och dans svarar han att vi använder kroppen på nästan samma sätt, bara lite annorlunda. Han förklarar att vi kan visa upp dans för någon medan vi i sport tävlar mot varandra.

4.2.2 Inställning

På frågan vad intervjupersonerna tycker om dans svarar en pojke att det är ”ganska roligt” och att han skulle vilja ha danslektioner på skolan om någon annan också skulle vilja. De övriga svarar att de inte gillar dans men ändå har en av dessa pojkar tidigare i intervjun berättat att han själv dansar hemma nästan varje dag. En annan pojke förklarar att han tycker om att titta på dans och en tredje säger att dans är tråkigt men poängterar att breakdance är ett undantag. De har dock svårt att förklara vad som är tråkigt. Någon svarar att det är för mycket steg, för komplicerat och en annan att han inte får bestämma själv hur han ska dansa.

En av intervjupersonerna påstår att han inte kan dansa och upplever därför inte dans som någonting roligt. Enligt honom är man antingen bra eller dålig på att dansa även om han tror att man kan bli bättre genom att öva.

En del är helt enkelt bara bra på det. Jag kan inte sparka ut benen sådär men en del kan. Jag kan inte ens hjula. En del kan gå ner i spagat… fast mest tjejer (pojke urvalsgrupp 2).

4.2.3 Erfarenheter

Ingen av pojkarna tar danslektioner på fritiden men två berättar att de brukar dansa på egen hand, hemma eller på någon rast. Då blir det breakdance förklarar den ena och den andra har svårt att beskriva sin dans men förklarar det som ”skutt” och att det går snabbt.

Alla pojkar i urval 2 berättar att de sett dansföreställningar på skolan. Musik- och danslärare från Piteå musik och dansskola gör varje år en föreställning tillsammans, Musikkalaset, som de åker ut med till Piteås grundskolor. Här arbetar kvinnliga danslärare och både manliga och kvinnliga musiklärare.

")! 4.2.4 Skillnaden mellan pojkar och flickor

En majoritet av pojkarna i urvalsgrupp 2 upplever en skillnad i rörelserna hos pojkar och flickor som dansar. En pojke tror att flickorna kanske vill vara fina och därför inte gör lika snabba rörelser. En annan svarar istället att flickorna har ett högre tempo och dansar snabbare än pojkarna. Samma pojke förklarar att en annan skillnad är att tjejerna kan dansa balett. Men då jag frågar om killar kan dansa balett svarar han ändå ja. De övriga nämner också skillnader men här handlar det mer om typ och färg på kläder. Killar har mörkare kläder och tjejerna mer färg, glitter och glansigt material. En av dem anser att flickor är bättre på att dansa. Varför är han inte säker på men tror att det kan handla om att flickor är mer intresserade av dans.

4.3 Likheter och skillnader

De pojkar som varken har eller har haft dansundervisning har svårare att beskriva vad dans är. Majoriteten i de båda urvalsgrupperna beskriver dock dans som rörelser med kroppen där olika kroppsdelar, framförallt armar, fötter och ben, medverkar. Flera intervjupersoner i urvalsgrupp 2 kopplar ihop dans med sång, något som ingen pojke i urvalsgrupp 1 nämner.

De flesta av de intervjuade svarade ja på frågan om det finns någon skillnad i hur pojkar och flickor dansar men har svårt att beskriva vad skillnaden egentligen ligger i. Pojkar i urvalsgrupp 2 hittar dock fler skillnader än pojkar i urvalsgrupp 1. Av de beskrivningar urvalsgrupp 2 ger kan jag dock inte hitta något direkt samband utöver den skillnad i klädernas utseende som pojkarna beskriver.

Pojkarna från skolan med danstradition har generellt en något bredare och mer positiv syn på dansen. Alla i denna grupp lyfter fram vikten av att göra sitt bästa och ha kul när man dansar. Här fokuserar urvalsgrupp 2 mer på prestationer, vad man ska lyckas uppnå eller vara. De lägger vikt på tekniska färdigheter så som avancerade steg, balans och vighet. Många av dessa pojkar talar om dansen som något svårt och komplicerat. En pojke ur urvalsgrupp 2 påstår att han inte kan dansa. Min tolkning, utifrån dessa svar är att pojkar med mindre danserfarenhet hyser en viss rädsla inför ordet dans. Att deras föreställningar kring vad dans är resulterar i att de inte vågar försöka. Något jag inte upplever bland de andra intervjupersonerna.

I intervjuerna märker jag också en skillnad i att se och utöva dans. Samtliga intervjupersoner uppskattar de dansföreställningar och framträdanden de sett. De är positiva till att se mer föreställningar men majoriteten i urvalsgrupp 2 vill inte själva utöva dans.

"*!

Diskussion

5.1 Metoddiskussion

Något jag kan se som en nackdel i mitt val att använda en kvalitativ metod är att jag inte kunde omfatta ett lika stort antal undersökningspersoner som är möjligt vid en kvantitativ metod. I efterhand anser jag fortfarande att detta var rätt metod för min typ av undersökning. Framförallt då det rör sig om att synliggöra och förstå barns olika uppfattningar och åsikter. En kvantitativ metod som exempelvis enkätundersökning kan vara väldigt svår att formulera på ett sådant sätt att den kan besvaras av barn och där vi kan utläsa och förstå deras tankar och åsikter. Intervjuer blir mer som ett samtal (Kvale, 1997), vilket kändes värdefullt då jag kunde ställa följdfrågor och på så sätt ge mig en bättre förståelse för intervjupersonernas svar.

Urvalet anser jag vara opartiskt då intervjuns innehåll inte avslöjades och tack vare detta inte kunde påverka pojkarnas intresse till att delta eller inte delta. Intervjufrågorna visade sig dock vara svårare att besvara än jag föreställt mig. De svar jag fick var mindre uttömmande än jag hade hoppats på. Innan intervjuerna antog jag att pojkarna i urvalsgrupp 1, med erfarenhet av dansundervisning, skulle uppleva frågorna som enklare att besvara och ge längre och mer djupgående svar än urvalsgrupp 2. När jag sedan genomförde intervjuerna visade det sig inte vara någon större skillnad i kvalitet på svaren mellan urvalsgrupperna som mellan individerna i sig. Jag hade begränsat med tid till varje intervju och tror att en lite längre stund till att ”lära känna” varandra hade bidragit till en mer avslappnad stämning. Att intervjupersonerna hade känt ett större förtroende för mig, som höll i intervjun, och tack vare detta gett fylligare svar. Min ovana kring intervjuteknik anser jag också påverkade en del. En kvalitativ intervju kräver övning och erfarenhet anser Kvale (1997).

5.1.1 Studiens tillförlitlighet

Inför en intervju måste man kritiskt granska sina intervjufrågor (Bell, 1995). Tillsammans med min handledare har jag lagt till, tagit bort och omformulerat frågeställningarna innan intervjuerna genomfördes.

I intervjuer där vi vill få fram intervjupersonens attityd till någonting, framförallt när det gäller barn, tror jag det viktigaste är att undersökningspersonerna inte försöker ge ett svar som de tror att jag vill höra. Något man ibland kallar för ”intervjueffekter” är att det ofta finns en vilja hos urvalspersonen att vara intervjuaren till lags eller att intervjuaren försöker få fram svar som bekräftar förutfattade meningar (Bell 1995). Jag var mer eller mindre okänd för samtliga intervjupersoner och tror därför inte att mitt intresse eller bakgrund inom dansen påverkade deras svar. Däremot tror jag att jag ibland omedvetet sökte bekräftelse på mina tidigare erfarenheter och föreställningar kring pojkars bild och attityd till dans. Jag försökte att inte ställa ledande frågor men tror att detta kan ha påverkat intervjun en aning och därmed också resultatet. I tolkningsprocessen försökte jag vara så objektiv som möjligt. Detta upplevde jag ibland svårt då det bygger på hur jag tolkar det material jag fått fram.

#+! 5.2 Resultatdiskussion

Detta arbete har varit väldigt intressant för mig. Barns attityder till dans är något som tagits upp och diskuterats genom hela min utbildning. Som blivande danslärare ser jag det som väldigt givande att bredda min kunskap kring människors syn på dans. Genom intervjuerna har jag fått ta del av pojkarnas olika bilder och inställning till dans. Det har varit spännande och lärorikt att jämföra attityderna mellan pojkar med mycket respektive lite danserfarenhet.

5.2.1 Vad är dans?

Bodland (2004) beskriver att det finns en svårighet för barn att karakterisera dans. Jag inledde intervjun just med frågan: Vad är dans? Detta visade sig vara den fråga som majoriteten upplevde som svårast att besvara. Detta är en väldigt stor fråga då det finns så många olika stilar och former av dans och kan kännas som övermäktig för undersökningspersonen att besvara. När vi frågar efter människor inom dansvärldens olika definitioner på begreppet dans får vi en mängd olika svar och många beskriver en svårighet just med att definiera vad dans är.

Att definiera dans är förmodligen lika vanskligt som att definiera begrepp som idrott eller friluftsliv bl.a. för att det rymmer så många olika rörelseformer (www.oru.se, 101123).

Vi har vår egen bild av vad dans är, byggd på våra egna erfarenheter. En av de pojkar jag intervjuat, som har en mer negativ attityd till dans, förklarar att dansen är tråkig för att han anser att han inte ”kan”. Jag uppfattar att pojkarna i urvalsgrupp 2, som inte har lika stor erfarenhet av dans som urvalsgrupp 1, känner en större osäkerhet och rädsla inför dansen. Lindqvist (2010) tar upp pojkars brist på erfarenhet inom dans som en orsak till en negativ inställning:

Några danslärare skriver att pojkar i åk 1 och 2 är slamsiga, tuffa och stökiga till en början, vilket förklaras med rädsla. Monicas förståelse är att pojkar blir rädda när de får höra om dansen, eftersom de aldrig har provat ”och tror att de inte kan” (Lindqvist, 2010, s.81).

5.2.2 Definitioner

#"!

är fartig och explosiv dans som de ofta beskriver som ”häftig” och där dansstilen

1_{Breakdance nämns. I kategori två räknar jag in dansprogram likt Let´s dance,}

musikaler och evenemang som Melodifestivalen där dansen mer har en plats i bakgrunden. Så till sist kategori tre som vissa pojkar beskriver som ”tråkig”. Till denna grupp räknar jag bland annat baletten och den moderna dansen. Dessa dansstilar har inte fått lika mycket uppmärksamhet i media och har fortfarande en relativt smal publik främst bestående av människor inom dans- och teatervärlden. Den dans som endast en pojke ur urvalsgrupp 1 nämner är pardans, dans som sällskapsform. Pardans dansas i en del av de program barnen ser på TV men här är dansen en tävlingsform och en uppvisning.

Vid de tillfällen i intervjuerna där jag uppfattar att eleverna associerar till den sistnämnda kategorin, där baletten och den moderna dansen ingår, beskriver eleverna ofta dans som styrd och hållen. Hur deras attityd till dans ser ut beror på vilken av dessa kategorier undersökningspersonerna associerar till när de besvarar frågan. Ett exempel är en av pojkarna i urvalsgrupp 2 som säger sig ogilla dans men senare i intervjun förklarar att han dansar frivilligt hemma nästan varje dag. Pojkar i urvalsgrupp 2 förknippade och talade ofta om danskategori två. Dessa intervjupersoner hade mindre erfarenhet av dansundervisning och hade främst mött dansen genom media där de danser jag placerat i kategori 2 fått speciell uppmärksamhet. Samtliga ur båda urvalsgrupperna har en positiv bild av kategori ett. De flesta talar om Breakdance men ingen har någon större kunskap eller erfarenhet kring Streetdance och dess olika genrer. Wigert (1999) beskriver att när denna dans kom på 80-talet var det en danskultur som just vände sig till pojkar. Det var något som ansågs häftigt och där man försökte imponera på varandra och tävlade om vem som dansade bäst.

5.2.3 Omgivningens påverkan

Under arbetet med uppsatsen har jag undervisat en del barngrupper. Min erfarenhet är att de flesta barndansgrupper i Sverige består till övervägande del av flickor. Lindqvist (2010) skriver om dansen som ett feminint kodat ämne och beskriver att dansen är en väl etablerad fritidsaktivitet för flickor. Ett undantag bland de grupper jag undervisat är en lektion som kallas ”Street/Show”. Här representerades mer än 50% av gruppen av pojkar. Som jag beskrivit tidigare var Streetdance en kultur som först bara vände sig till pojkarna (Wigert, 1999). Flickorna är nu på frammarsch men fortfarande domineras denna dansstil av pojkarna (Ängquist, 2006). I min planering inför lektionen försökte jag skapa ”häftiga” övningar och danssekvenser då jag antog att det var det som skulle tilltala dem. Det som överraskade mig under lektionen var att det framförallt var pojkarna som uppskattade de lyriska och lekfulla övningarna som är vanligt förekommande på ”vanliga” barndanslektioner. Med ”vanliga” menar jag de som inte är inriktade mot någon speciell genre utan går under samlingsnamnet ”Barndans”. Bodland (2004) genomförde år 2000 intervjuer med barn angående deras åsikter kring dans. Här svarar många pojkar att lekarna i dansen har varit roligast. Jag är övertygad om att det är namnet, ”Street/Show”, som bidrar till det stora antalet pojkar i gruppen. En fundering jag har kring detta är ifall det är pojkarna själva som tilltalas av namnet? Eller ifall det är föräldrar eller/och andra människor i pojkarnas !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

"_{!Streetdance är ett samlingsnamn som inbegriper all den dans som sker på öppna platser. Inom}

##!

omgivning som förutsätter att det är denna typ av dans pojkar attraheras av? Under arbetet med min undersökning märktes det att även jag sitter med fördomar som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Under en av intervjuerna ställde jag frågan ifall intervjupersonen trodde att pojkar och flickor väljer att dansa olika när de själva får bestämma hur de ska dansa. Pojken ifråga svarade ja och började med att berättade att pojkar väljer att dansa breakdance. När han sedan förklarade att flickor föredrar hip hop insåg jag att jag förväntat mig ett annat svar. Jag antog att han skulle nämna någon av de stilar vi ser som typiskt kvinnliga så som exempelvis balett.

Barn anser jag är väldigt lyhörda och uppmärksamma på signaler från sin omgivning. De läser snabbt av vilka krav och förväntningar som ställs på dem. I Lindqvist (2010) belyser en av lärarna problemet med detta. Läraren anser att många i vår omgivning ofta förutsätter att pojkar till skillnad från flickor inte vill dansa men att det inte alltid stämmer. I intervjuerna med Urvalsgrupp 1, med erfarenhet av dansundervisning, påstod tre av fyra pojkar att de var positiva till att fortsätta dansa. Många undersökningar visar dock att pojkar ofta verbalt tar avstånd till dans men senare under lektionen är lika engagerade som flickorna (Bodland 2004; Ericson, 2000; Skolverkets rapport, 1994). Hur många av dessa attityder beror på påverkan från vår omgivning?

Lindqvist (2010) och Wigert (1999) skriver om de förväntningar som ställs på oss. Hur vi ibland förväntar oss en skillnad i inställning mellan flickor och pojkar och kulturella faktorers inflytande på vad vi uppmuntras delta i. Stämmer det att vi i skolans värld förväntar oss skillnader mellan könen? I så fall innebär det att den riktlinje ur läroplanen som jag beskriver i bakgrunden (s.6), kring kvinnors och mäns lika rätt, inte följs. Våra förväntningar kan påverka deras inställning vilket i sin tur påverkar deras prestationer. Vi måste börja ifrågasätta oss själva och våra föreställningar av vad som är jämställdhet. Vad är manligt och kvinnligt? Vad gör skolan? Skolan ska gestalta demokrati och jämställdhet (Lpo94, 1994). Har skolan lyckats med det? Skulle eleverna uppvisa dessa negativa attityder om skolan uppfyllde de krav och riktlinjer som står i styrdokumenten?

I kursplanen för ämnet idrott och hälsa nämns dansen i en punkt över mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret:

Eleven skall !– behärska olika motoriska grundformer och utföra rörelser med balans och kroppskontroll samt kunna utföra enkla danser och rörelseuppgifter till musik (www.skolverket.se, 101219).

#$! 5.2.4 Pojkars intresse av tävling

Skulle pojkar attraheras mer av dans ifall danslektionerna innehöll fler tävlingsmoment och skulle attityden till dans då se annorlunda ut? Jag upplever att det råder en allmän uppfattning om att pojkar är mer tävlingsinriktade än flickor. Wigert (1999) beskriver att det ofta blir en tävling mellan pojkarna att på så kort tid som möjligt utföra olika moment. Denna beskrivning ger också en av pojkarna i urvalsgrupp 1 när jag frågar efter skillnader mellan flickors och pojkars sätt att dansa. En annan pojke beskriver också att många pojkar dansar snabbt och försöker bli ”klara” så fort som möjligt.

Vid frågeställningen: ”Vad är dans?”, som många av intervjupersonerna upplevde som svår att besvara, fick jag stor användning av följdfrågor. Den fråga som ofta följde handlade om skillnader mellan dans och andra ämnen. Vi kom ofta in på ämnet idrott och hälsa på grund av att det också är ett fysiskt ämne. Min fråga blev då fortsättningsvis skillnaden mellan sport och dans. De flesta ansåg att de fanns en hel del skillnader men hade svårt att förklara på vilket sätt. Att man tävlar i sport men inte i dans var dock något majoriteten av pojkarna tog upp. Flertalet var också mer positiva till idrott än dans.

#%! 5.2.5 Pojkars attityder till dans

Mina intervjuer tyder på att barn som inte får möta dansen i skolan har en snävare bild av dans och en mer negativ attityd till dansundervisning. Anledningen till detta tolkar jag kommer av en osäkerhet. Att pojkarnas negativa inställning kan handla om en rädsla som beror på brist på kunskap och erfarenhet i ämnet (Lindqvist, 2010). Pojkarna har svårt att motivera sitt negativa förhållningssätt och jag upplever att många försöker svara så som de tror att de ”bör” göra. Vi söker vårt personliga uttryckssätt vilket jag kan tycka är svårt i vårt samhälle där vi dras åt olika håll. Omgivningens krav och förväntningar har stor inverkan på oss. Som jag beskrivit i bakgrunden (s.9), så identifierade vi oss tidigare ofta efter kön, etnicitet och den samhällsklass vi hörde till. Idag är det för ungdomar inte lika självklart vilken grupp man känner behörighet till. Nu handlar det mer om att göra ett medvetet val och skapa sig en identitet (Ziehe, 1989, ur: Ängquist, 2006). Allt vi gör och hör, speciellt som barn, har inverkan på hur och vad vi väljer att identifiera oss med. Hur vi dansar bygger i sin tur på vilka sociala kontakter vi väljer att identifiera oss med (Nilsson, 1998 ur: Ängquist, 2006).

Pojkarna i urvalsgrupp 2, med mindre danserfarenhet, hade dock en positivare bild än jag förväntade mig. Detta, liksom Driver (2001) beskriver, tror jag är mycket tack vare att dansen synts och uppmärksammats mycket i media och därmed ökat i popularitet. Den rika medievärlden är något som påverkar dansen mycket idag (se citat s.9).

I intervjuerna nämner många pojkar TV program som Let´s dance och liknande. Dessa underhållningsprogram lyfter fram dansen, ger oss mer kunskap inom området och bidrar till ett ökat intresse (www.DN.se, 101122). Jag anser dock att media ibland förmedlar en snäv bild av dansen och att den inte alltid framställs på det seriösa och rättvisa sätt som den förtjänar. Detta bidrar inte heller till en höjd status anser jag. Driver (2001) skriver att vi de senaste hundra åren arbetat för att göra dansen mer tillgänglig för alla. För att bredda människors kunskap om dans anser jag att den måste skapas och riktas mer till allmänheten. Att genom dansen belysa ämnen som är aktuella för ”vanliga” människor. Mina intervjuer visar att det framförallt är de pojkarna som har lite kunskap om dans som också saknar ett intresse eller hyser fördomar mot den.

Pojkar som inte har dansundervisning på skolan visade en positivare attityd än jag väntat mig, vilket jag nämner i föregående stycke. Att dansen får en större plats i skolan tror jag är en viktig faktor till detta. Detta arbete har fått mig att inse vikten av att eleverna får möta dansen tidigt. Ju tidigare eleverna får möta dansen och ju större plats den får desto mindre främmande och mer självklar kommer den att bli, anser jag. Eleverna får mer kunskap inom ämnet och breddar bilden och synen på dans.