Bebyggelsehistorisk tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author Hans Bjur, Jonas Göransson
Title Kustsamhällen i väst
Issue 10
Year of Publication 1985
Pages 120–122
ISSN 0349−2834
ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Kustsamhällen i väst
avHansBjur, Jonas Göransson
Kustsamhällen iVäst ärnamnetpåett forskningsprojekt som bedrivits 1977—1984 på Arkitektursektionen vid Chalmers tekniskahögskola i Gö¬
teborg med stöd från BFR. Den ur¬
sprungliga idénvarattangripa plane¬
ringsproblemen i kustsamhällena bå¬
depraktiskt och teoretisktgenomatti samarbete med den kommunala pla¬
neringen upprätta lokala planerings-
kontor på tre platser vid kusten och parallellt bearbeta erfarenheter från
en experimentellt betonad planering vetenskapligt efter olikatema, i olika arbetsgrupper (exempelvis se: Finn Wernem fl: ”Ombyggnadoch bygg¬
nadskultur i de bohuslänska kustsam¬
hällena”, BFRT:1, 1982).
Experimentet skulle visaattenom-
lokalisering av planeringsresurser till.
det lokalaplanet skullevara envägatt utveckla de lokala tillgångarna, sti¬
mulera den lokala demokratin och därmed förbättradenöversiktliga pla¬
neringens verklighetsförankring.
Samarbetet med invånarna skulle bla
ske genom studiecirkelarbete (”Bo¬
huslänsframtid, studiematerial för lo¬
kalt arbete med nytt handlingspro¬
gram” (red L E Lilja), Bohusläns skärgårdsråd—Kustsamhällen i Väst 1981).
HansAréns arbetepåKäringön har
iviktigaavseenden visat hurensådan experimentell planering kan genom¬
föras(Hans Arén: ”Käringöns fram¬
tid, utvecklingsmöjligheter och hin¬
der”, CTH, BFR 1983). Den korta ti¬
den(ett år) ochsvårigheterattkonti¬
nuerligt vetenskapligt bearbeta de praktiska erfarenheterna gör att vi hoppasattdetnyafall för lokal plane¬
ringHans Arén arbetar med på Kos-
teröarnaskall kunna förbättrasidessa avseenden.
ProjektetKustsamhällen iväst styr¬
dessom helhetsåsmåningom in mot problemetattmed bohuslänska kust¬
samhällensomutgångspunkt, skildra
att det verkligen finns olika uppfatt¬
ningar om planeringens problem pä olika beslutsnivåer inom det vida
verksamhetsområde som benämns samhällsplanering.
Avsikten har varit att visa att det faktiskt existerar olikauppfattningar inomplaneringen, också visaattexpe¬
rimentellplaneringärbefogad föratt överbrygga dessa motsättningar. 1 detta arbete har enviss arbetsfördel¬
ningägtrummellanoss.
AgnetaBoqvist har med stödavin¬
tervjuer beskrivit hushållens ekono¬
miska anpassning påKoster och Kä¬
ringön och därmed också givit under¬
lag för att skildraden lokala livsfor¬
men och dess möte med planerings- myndigheterna (se Agneta Boqvist:
”Enetnologisk studieavkulturmöns¬
teroch ekonomiskanpassning iett ut- kantsomräde”, CTH, BFR, 1983
samt Irene Berg: ”Käringöns sociala miljö”. Etnologiska institutionen, GU, 1983).
PärAnderssonhar med stödavin¬
tervjuer skildrat företagens situation,
även för fiskets vidkommande, med särskildhänsyn tillplaneringssituatio¬
nenpåKoster ochKäringön. Därmed har hanocksåbidragit med småföre- tagsamhetens syn på planeringen (se Pär Andersson: ”Företagande och sysselsättning iBohusläns kustområ¬
den”, CTH, BFR, 1983).
Iden sammanfattande delen ”Pla¬
neringens verklighetsbilder” (Hans Bjur, Jonas Göransson, Finn Werne, CTH, BFR, 1983) har viocksåbyggt på intervjuer med planerarefrån olika beslutsnivåer och fallstudieravolika planeringsprojekt. Planeringsproble¬
men i Bohuslän illustrerar också ge¬
mensammaproblem isamhället; som attgränsenmellan vadsomärstatliga
ochsamhälleligaintressenärflytande, liksomattde lokalalivsformerna,var deän blomstrar, har svårt attprägla
en centralistisk planering. För en le¬
vande demokrati ären väl utvecklad lokal planering en förutsättning. Ett ömsesidigt utbyteavsynpunkter med den centrala planeringsnivånärnöd¬
vändigt (se även Hans Bjur, Jonas Göransson, Finn Werne: ”Planerna
ochverkligheten”, Liber 1985). Vi har försöktvisaattplaneringen har svårt
attgripa sigankomplexiteten. Plane¬
ringen är naturligtvis lika komplex
somdet samhällsliv som skallplane¬
ras.Försökenattlösakomplexitetens problem skergenomettslags förenk¬
lingar. Kanske kan vi betrakta detsom ett av planeringens huvudproblem:
Att hantera komplexiteten utan att den ledertillenfaldiga verklighetsbil¬
der.
Vi har därför behandlat den kun¬
skapsteoretiska frågan:Hurskaffar vi
ossobjektiva kunskaperomden verk¬
lighetsomskall planeras? Vi har pekat på att problembeskrivningarna ofta påverkas mer avde sociala,politiska
och ekonomiskaöverväganden inom denmiljö där de formulerasänavden verklighet deutgersig förattbeskriva.
Problembeskrivningarnas ”objektivi¬
tet”bygger därförmerpåkonventio¬
neränpåredovisningavkontrollerba¬
rakällorochnormativautgångspunk¬
ter. Problembeskrivningarna begrän¬
sas också av föreställningar om vad
somgårattåtgärda.
Vikan alltså finnaendominerande planeringsbild, som utgår ifrån en strävanattskapa”rationella” arbets¬
metoder, vars tillämpning har som villkor att planerarna istorutsträck¬
ning bortser frånspeciella förhållan¬
den.Deledandeplaneringsbildernaär bedrägligaoch ersätter såledesverklig fördjupad kunskapomlokalsamhäl¬
lena och deras speciella natur. Man kan ävenmärkaattkunskapens frag- mentering och sektoriseringen inom planeringengerupphovtilletnocent- riskaperspektiv. Bildenavlokalsam¬
hälletsomhelhetgår förlorad. Risken
finnsattenplan kan bli betraktadsom
lyckadtrots,eller kanske tackvareatt den saknarenverklig bildavsamhäl¬
lets liv, behov, resurser och livsfor¬
mer.
1 planerarsamhället utvecklas såle¬
des operationella verklighetsuppfatt¬
ningar. Det är planeringsverksamhe¬
tens faktiska medel och möjligheter
somihög grad bestämmer planerings-
tänkandet. Man utvecklar modeller
av verkligheten som bestäms av vad
somär”möjligt”.
Planeringenärenhistoriskföreteel¬
semedlång tradition.Den har utveck-
120
lat ett särskilt språk och långlivade systemavtankarsomvi kallar tankefi¬
gurer. En relativt färsk tankefigur
somvi diskuterarär”det kommunala sambandet”,sominnebärattmange¬
nom planering och administrativaåt¬
gärder syftar till att inskränka mot¬
sättningarna mellan lokalaoch cent¬
rala intressen.Äldretankefigurersom
”det allmännas bästa”, ”samhället
som en organism” m fläravgrund¬
läggande betydelse för planeringen, i detattdetjänar somlegitimeringför helaplaneringsverksamheten.
Uppfattningen om det möjligas gränserstakar såledesäven ut gränser¬
naför vilken informationsomplane¬
ringentartill sig.Dennauppfattning
eller föreställning, liksom hela ”pla- neringstänkandet”, formas såväl hos de enskilda planerarna, som inom själva planerarsamhället (som måste betraktas som ett självständigt feno¬
menoch såledesmerän ettagglomerat
avenskildaplanerare).
Såledesuppstårenradmotsättning¬
ar mellan planeringen och samhället
somärväsentligaattundersökaomvi villutvecklaen mernyanseradplane¬
ring.
Under våraundersökningar ikust¬
samhällena mötte vi frågan: Varför
växer en stark och brett förankrad opinion frammotenplansomenligt planerarsamhällets värderingar är så näraidealetsom mankan komma? Vi stod införensamhällelig reaktionsom
varorsakadavattplaneringen ej hade förmåtttillgodogöra sig den kunskap,
den kraft och det engagemang som fanns. Frånplanerarnas synpunkt till¬
hörde den samhälleliga diskussionen inteplanering.Dengavinte värdefulla utgångspunkteroch informationutan störde i ställetplaneringengenomatt den ejgick attinfoga i ”modellen”.
Motiven för planens genomförande hänförs i ställetplaneringstänkandets
stora tankefigur om det allmännas
bästa.
Dennatankefigur, allas bästa eller sammanblandningen mellan samhälle ochstat, finnsunderförstådd i plane¬
rarnas arbete och legitimerar de all¬
männa intressenas företräde, t ex riksintressen gentemot lokala särin¬
tressen. Samhällsintressena samman¬
blandas eller sättaliktydiga medsta¬
tens intressen trots att de kan stå i stark motsättning till varandra. För¬
hållandet är hierarkiskt. Intressen
som är gemensammaförstörregrup¬
per tillåtsapriori domineramotsätt¬
ningen. Hårddrar vi konsekvenserna
avdenna tendens finner vi det märkli¬
gaförhållandetattingen människael¬
lergrupp avmänniskor kan arbeta för eller krävaattfå sinabehov och öns¬
kemåltillfredsställdapå den platsdär delever.Intressensomtillhörenhög¬
renivå i hierarkin kommer alltid att
överflygla de platsbundna lokala in¬
tressenasomblirbetraktadesomsär¬
intressen. Vi drar följande slutsats
som samtidigt är en uppfordran till planeringens förnyelse: ensidigdomi¬
nans av endera särintresse eller all¬
mänintressemåste betraktassomlika storahinder förengodplanering.
Mednågraplaneringsexempelvisar vi hurolikauppfattningarom samma verklighet kommer i motsättning till varandra och hur tidigare, på 1940- talet, försök gjordes att utveckla en
”samhällsundersökningarnas me¬
tod” somviladepå konkreta studier, vistelsepåplatsenochintervjuer.
I ett kapitel om mönsterplanering ochstadsbyggnadsteknik, eller det in¬
kompetentaförmynderiet, visarviatt planeringutan föregåendeundersök¬
ningarharenlång historia. Den visar tydligt att stads- och samhällsplane¬
ring inte kan bedrivas enbart ”upp¬
ifrån” utan attförfallatillettinkom¬
petentförmynderi.Depraktiskaupp¬
gifterna går alltid före kunskapsut¬
vecklingen vilketförklarar varförpla¬
neringen alltid tycks stå inför uppgifter denejhar kunskapatthan¬
tera. Problemet visar sig vara lika gammaltsomplaneringen själv.
I detta perspektivgranskar vi den fysiska riksplaneringen. Hur avväg¬
ningarna mellan allmänintressen och särintressen, mellan lokalaönskemål ochcentrala direktiv bliromfattande problem. Hur den dominerandeprin¬
cipen för problemlösning blevattav¬
skilja hela områden för vissa ändamål (zoneringsprincipen) ochattkoncent¬
rera likartade verksamheter till vissa
platser (koncentrationsprincipen).
Dessa tvåprinciperdominerarplane¬
ringeni så hög gradattde kan sägas utgöra den fysiska riksplaneringens
huvudsakliga innehåll. Under tryckav 1960- och 1970-talensstoraexploate- ringsintressen utvecklas bevarande¬
planeringsom historisk företeelse — enföreteelsesomöverleverdenannars
tynande planeringsverksamheten un¬
der detsenastedecennietsstagnation.
Hos lokalbefolkningen kunde vi konstateraettuttalat motstånd till be¬
varandeplaneringen och de uttryck den togsig.Hurkandet kommasig?
frågade vioss. Föratt förståde olika uppfattningarnaombesvarandemås¬
tevi försökatränga bakom deytliga utsagornaomsyftena.
Bevarandeplaneringen är ingen självklar del i planeringsverksamhe¬
ten utan har skapats av en motsatt kraft som driver förändringar intill förstörelse.Vadärbevarandets egent¬
liga syfte? Vadärdet kommunen och
statenvillbevara och för vem? Förstår inte ortsbefolkningen sitt eget bästa
ellerärbevarandet inteenangelägen¬
het för dem? Ipraktiken harbevaran¬
deintresset främst gällt husen, inte samhället.Bortseendet från det lokala livet blir paradoxalt nog ett gemen¬
samtförhållningssätt för båderivande ochbevarande.Kravenpå rimliga lev¬
nadsvillkor för alla i helaSverige rå¬
kar i motsättning till despeciella kra¬
venattlokala traditioner ochsedvän¬
jorpåen viss ort skall leva vidare. I planeringen tvingasmandärförbortse från kulturfrågan och olika befolk¬
ningsgruppers intressenställs i olösli¬
ga motsättningar till varandra. Man kanuppfatta detsomattalla bevaran¬
deideologins oklarheter går tillbaka på denna motsättning och tjänar till
attdölja den. Problemetärattdetgo¬
da och självklara i att bevara ofta kommerimotsättning tillmänniskors samhälleligasträvan tillgoda livsvill¬
kor, tillverklig delaktighetoch tillen demokratisk samhällelig diskussion
omlivsformer och levnadsvillkor.
Vad krävs dåi stället? Vilkenvägle¬
der tillen mer nyanserad (och effek¬
tiv!)planering. Samhällsplaneringens övergripande problemärförhållandet mellan livsformer, levnadsvillkor och planering. Livsformen har möjlig¬
gjortsav levnadsvillkoren som utgör det somär relevant ochnödvändigt i förhållandetilllivsformen. Dencent¬
ralafrågan för planeringen blir:Vilka
121
yttre villkorär möjliga, och vilka är nödvändiga för att en bestämd livs¬
formskallfungerasomdengör?
I ett kapitel om planeringen och kustsamhällenas livsformer försöker
vi visa hur mångfaldiga och många gånger svårtolkade livsformerna är.
Denvanliga livsformen ikustsamhäl¬
lena utmärkst ex av enintegreringav arbete och bostad imotsatstill andra livsformers långt uppdrivna uppdel¬
ning av vardagslivet. Planeringen å andra sidanäranpassad förattbetjä¬
nadestoraföretagens projekt.
Under 1900-talet haruppfattningen
attdenurbanalivsformen”naturligt”
följerpå den rurala, utvecklats tillen
tankefigur; en tankefigur som också bygger på föreställningenatt denur¬
bana livsformen representeraretthög¬
restadiumavutvecklingändenrura¬
la. Planeringens metoder och tolk- ningsförmåga har bl adärigenombe¬
gränsatstillattutforma bättre livsvill¬
kor för den urbana livsformen. Om utgångspunkten för planeringenvore att bibehållaoch utveckla livsformer måste emellertid den lokala skapar¬
kraften stimuleras ochutnyttjas, och inte kvävasgenomförmynderiomän i subtila former. Samhällsplanering¬
enskanskestörstaproblemär attföre¬
ställasig,tahänsyn till och underlätta det livsommänniskor lever och kom¬
merattleva.
Det ärsåledesförst genomattvän¬
da våra föreställningar upp och ned
somvi kanse hurnödvändigt det le¬
vande lokala samhället är för hela samhällets möjligheter att överleva den strukturförändring det postin¬
dustriella samhället kräver. Plane¬
ringenfår inte nöjasig medattpresen¬
tera färdiga lösningarutan måste in¬
riktaspåattåstadkommamöjligheter tillutveckling, möjlighetersom invå¬
narna kan utnyttja för att skapa sin
egen samhälleliga utveckling. Detta kan sägas varaett av målen för den planeringsmetod som vi anser bäst skulle kunnahandskas med samhällen därde rurala livsformernaharen av¬
görandebetydelse.Metoden och med¬
let förensådan samhällsplaneringär
en utvecklad lokalkännedom och ett närasamarbete medlokalbefolkning¬
en, ”det lokala arbetet”. Det skulle ocksåkunnabliettinstrument fören
planering som förmår att registrera
och beskriva de lokala samhällenas behovav enmellanliggande eller inter¬
mediärteknologi. På dettasättanser vi att det vore möjligt att angripa mångfaldens problemochundvikade enfaldiga lösningarna.
122
