1
DN-kultur 18 05 03
Därför måste demokratins vänner lära sig förstå dess fiender
Populister över hela världen ser den politiska liberalismen som ett hinder för den rena folkviljan. Därför måste de som försvarar demokratin förstå dess inneboende sårbarheter, skriver statsvetarprofessorn Sverker Gustavsson.
Valet av Trump som USA:s president innebär att demokratin som politisk princip förvanskas, missaktas och förlöjligas. Frågan är hur vi fortsatt ska kunna främja en vidmakthållen
kombination av strid och samverkan. Vad krävs för att majoritetsstyre och politisk liberalism varaktigt och långsiktigt ska gå att förena?
Att uppehålla sig vid Trump som person är dagspolitiskt kittlande men besvarar inte frågan.
Mer fruktbart är att uppmärksamma den underminering av demokratin som sedan några decennier präglar amerikansk politik. Kampanjer och politisk opinionsbildning styrs mer och mer av starka ekonomiska intressen. Mesta möjliga polarisering blir självändamål. Tolerans och måttfullhet blir alltmera sällan praktiserade dygder.
Detta är tesen i två nyligen utkomna och väl dokumenterade böcker. Den ena är skriven av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt och heter ”How democracies die – what history reveals about our future”. Den andra är författad av Nancy MacLean och har titeln “Democracy in chains – the deep history of the radical right’s stealth plan for America”. När grundnormen har hunnit tillräckligt upplösas, det är tesen, anser sig partierna tvungna att bortse från tolerans och måttfullhet. På det sättet banar de ekonomiska intressena vägen för Trump.
Problemet är inte Trump utan vad polariseringen även utan Trump föranleder.
Trump, Berlusconi, Le Pen, Putin, Modi, Erdoğan, Orbán och Kaczyński är alla varma anhängare av majoritetsstyre men inte av rättsstat, yttrandefrihet, föreningsfrihet och legitim opposition. Populism är med andra ord inte detsamma som diktatur. De kinesiska ledarna förkastar såväl majoritetstyre som politisk liberalism. Populistiska ledare, däremot, älskar majoritetsstyre men utan politisk liberalism.
Trumps ständigt upprepade mantra under valrörelsen 2016 var att han ville ”dränera” det
”träsk”, som det ”politiskt korrekta” hyllandet av politisk liberalism hade medfört. Av det amerikanska folket sökte han mandat för att aktivt motverka och helst förgöra alla dessa oppositionspolitiker, lobbyister, jurister, journalister och experter, som hindrar den rena och oförstörda folkviljan att oförmedlat bestämma.
Under mellankrigstiden utmejslades denna uppfattning av den aggressivt men klart och koncist argumenterande tyske juristen Carl Schmitt. Sina tankar om vikten av att skilja mellan – i stället för att försöka förena – majoritetsstyre och politisk liberalism sammanfattar denne i sin bok ”Die geistesgeschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus”, vars första upplaga utkom 1923 och på engelska som ”The crisis of parliamentary democracy” 1985.
Inslaget av politisk liberalism anses av Schmitt inte förädla utan förvanska folkviljan på dess vägen från allmänna val till gällande rätt. Perverteringen åstadkoms genom att folkmeningen inte oförmedlat övergår till lagstiftning, rättstillämpning och yrkespraxis. Den omvandlas
2
intill oigenkännelighet av förhandlande, dömande, utredande, bevakande och värderande mellaninstanser.
Genom Tysklands nederlag i första världskriget, beklagade sig Schmitt, hade den förlegade artonhundratalsidén om att kunna kombinera majoritetsstyre och politisk liberalism kommit att bemäktiga sig sinnena inte bara i Förenta staterna, Storbritannien och Schweiz utan även av segrarmakterna – i maskopi med den inhemska socialdemokratin – påtvingats Tyskland.
Weimarrepubliken var enligt Schmitt dömd att misslyckas. Majoritetsviljan borde oförmedlat få säkerställa samstämmighet mellan folkvilja och maktutövning. Bästa möjliga beslut
uppnås inte efter överläggningar och förhandlingar mellan företrädare för skilda idéer och intressen utan genom att en förtroendevald uttolkare av folkviljan slår fast vad som gäller.
Varken den akademiskt liberala idén om seminarium eller den ekonomiskt liberala idén om marknad kunde, ironiserade Schmitt, med någon utsikt till framgång läggas till grund för utövandet av statsviljan. Behovet av en obestridlig yttersta auktoritet gick där inte att förbise.
Folkmeningen fick inte förvridas genom utredningar, debatter, seminarier och förhandlingar av det slag som inslaget av politisk liberalism förutsätter. Tillämpningen betydde vad han polemiskt kallade ”organiserad obeslutsamhet”. Den sortens förvanskande bearbetning borde inte tillåtas trolla bort den oförstörda folkmeningen.
Poängen med rösträtten var för Schmitt att ge folkligt mandat åt statsviljan. För detta behövde den förtroendevalde kunna peka med hela handen och bortse från invändningar. Det sanna folkstyret var den ordning, som inte lät sig hejdas av några missriktat politisk-liberala antaganden om rättsstat, yttrandefrihet, föreningsfrihet och legitim opposition.
Alla inslag av bearbetning på vägen från valutslag till lagstiftning hämmar och snedvrider genomslaget för folkviljan. Det är grundtanken. Schmitts politisk-liberala kritiker menar tvärtom att det frihetliga inslaget förädlar folkviljan. Statens beslutsfattande blir på det sättet inte bara mera mångfacetterat underbyggt utan också bättre rättsstatligt formaliserat.
Den mest genomtänkte av demokratins teoretiker efter 1945 har varit den amerikanske statsvetaren Robert Dahl. Dennes motstående analys är också skarpögd och väl formulerad.
Men den är inte arrogant avfärdande utan konstruktivt självkritisk med avseende möjligheten att praktiskt förena majoritetsstyre med politisk liberalism.
Man kan säga att Dahl tar på sig uppgiften att försvara Schmitts och Trumps mellanliggande
”träsk” liksom värdet att vara ”politiskt korrekt”. I sin berömda bok ”Democracy and its critics” från 1989, i svensk översättning som ”Demokratin och dess antagonister” 1999, argumenterar han för denna motstående uppfattning.
Boken inleds med några varningens ord till alltför segervissa demokrater. Läsaren bör inte, skriver han, vara helt säker på att kunna hantera de sårbarheter, som finns inbyggda i den historiskt givna kombinationen av majoritetsstyre och politisk liberalism. Närmare bestämt påminner han om tre sårbarheter. Tillsammans antyder dessa olösta, och förmodligen också teoretiskt olösliga, problem en underliggande skuggteori, som praktikens demokrater med omdöme och urskillningsförmåga måste kunna hantera.
3
Den första av dessa sårbarheter uppkommer genom att folkbegreppet inte otvetydigt låter sig avgränsas. Krig, erövringar och folkvandringar i det förgångna avgör vilka invånare på något visst territorium, som gör anspråk på att vara ett ”eget” folk. Lika litet går det att avgöra hur ett system av kombinerat kommunal, regional, nationell och överstatlig självstyrelse bör struktureras vertikalt. Teorin anger inte säkert vilka medborgare som tillhör enheter på de olika nivåerna och som är skyldiga att foga sig i beslut fattade på andra nivåer än den egna.
Populister utnyttjar sårbarheten, som följer av svårigheten att avgränsa vilka som är mest berörda, till att säga att bara de som ”egentligen” och ”ursprungligen” tillhör någon viss gemenskap är berättigade. Detta sätt att politiskt utnyttja frånvaron av absolut avgränsning skapar konflikter. Europas historia överflödar av exempel på motsättningar uppkomna och vidmakthållna med hjälp av detta slags populistisk argumentering.
Vid sidan av avgränsningen av folket brottas demokratin med en andra sårbarhet. Den gäller gränsen mellan yrkesutövare och förtroendevalda. Arbetar yrkesutövare i domstolar,
centralbanker, skolor, universitet, sjukhus och andra myndigheter på delegation eller fattar de sina beslut på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet? Frånvaron av ett entydigt svar på den frågan gör demokratin öppen för angrepp. Ty populismen lägger vikt vid att ingen yrkespraxis får stå hindrande i vägen för majoritetsviljan. Demokraten hävdar att det rör sig om en principiell oklarhet som erfarenhetsmässigt låter sig hanteras.
En tredje sårbarhet följer av att folkstyret som sådant inte innebär någon särskild ståndpunkt inrikes- eller utrikespolitiskt utan ”bara” gör anspråk på att vara en form av överideologi.
Demokratin anses av sina anhängare endast vara ett maskineri för jämkning med uppgift att undgå vad som annars i värsta fall kan inträffa. Eller, annorlunda uttryckt: att praktisera avtalsfrihet, yttrandefrihet och föreningsfrihet samt bejaka opposition fördjupar insikten om att folket bara finns i pluralis. På ett praktiskt plan uppträder folket aldrig i singularis på det sätt som Schmitt och Trump framställer saken.
För den som vill effektivt försvara ”träsket” handlar det följaktligen om att verka för en inrikes- och utrikespolitik, som inte underminerar det folkliga stödet för demokratin. Detta påpekande av Dahl om värdet av pragmatism gäller inte bara för kapitalism mot socialism utan också för nationalism mot internationalism. Huvudsaken är inte den egna ideologiska belägenheten i förhållande till någon av dessa fyra extremt hävdade uppfattningar. Vad det handlar om är att långsiktigt hålla uppe möjligheten att fruktbart debattera och förhandla.
Sverker Gustavsson
Sverker Gustavsson är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Tillsammans med Claes-Mikael Jonsson och Ingemar Lindberg har han nyligen publicerat boken ”Vad krävs för att rädda demokratin?” på Premiss förlag.
