Sociologiska Institutionen
Kandidatuppsats i sociologi, 15 h.p.
Vt 2021
Handledare: Daniel Ritter
Från religion till humanvetenskap
- en historisk diskursanalys av Kriminalvårdens styrdokument
Karl Chef Lilja och Henrik Sahlin
Tack till…
Varmt tack till Daniel Ritter för engagemang och intresse för vår forskning. Tack även till Anna Hed på Kriminalvårdens bibliotek för hjälpen med att ta fram de historiska dokumenten. Till sist, tack till de vänner som tagit sig till att läsa, diskutera och ge värdefull feedback.
Sammanfattning
Denna uppsats problematiserar Kriminalvårdens ideologiska utveckling genom att analysera interna och externa styrdokument från tre tidsperioder: 1923, 1963-1968 och 2008-2020. Uppsatsen undersöker hur den kristna diskursen och den kristna praktiken inom Kriminalvårdens verksamhet successivt har ersatts som en del av samhällets övergripande rationaliseringstendenser. Inspirerade av Foucault, genomförs en analys av kriminalvårdens diskursiva utveckling utifrån ett historiserande perspektiv. Uppsatsens primära frågeställning utgår från teoretiker som Kate Soper, Michel Foucault och Jürgen Habermas och argumenterar för humanismen som en rättfärdigande ideologi och
synliggör dess konnotationer till behaviorismen. Syftet är att förstå denna typ av
förändring, och hur rationaliseringstendenser kan synas i dessa förändringar. Uppsatsen mynnar ut i en förståelse av kristendomens avtagande roll till fördel för
humanvetenskapens praktikers framväxt.
Nyckelord
Kriminalvården, kristendom, rationalitet, humanism, diskursanalys
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1. Problemformulering 1
1.2. Syfte och frågeställning 2
1.3. Disposition 2
2. Teori och tidigare forskning 2
2.1. Från det religiösa till det rationella 2
2.2. Humanism och behaviorism 5
2.3. Tidigare forskning 6
3. Metod och data 8
3.1. Metod 8
3.2. Material 10
3.3. Etiska och reflexiva utmaningar 12
4. Analys 13
4.1. 1923 13
4.2 1963-1968 16
4.3. 2006-2020 19
5. Slutsatser och diskussion 25
5.1. Från religion till vetenskap 25
5.2. Från pastor till psykolog 25
5.3 Humanismens rättfärdigande ideologi 26 5.4 Diskussion: Forskningsbidrag, svårigheter och möjligheter 27
6. Litteraturlista 29
1
1. Inledning
1.1. Problemformulering
Den svenska Kriminalvården som institution inrättades år 1825 och har sedan dess genomgått en mängd olika institutionella förändringar. År 2019 rapporterar
myndigheten att det finns 32 häkten, 45 anstalter och 33 frivårdskontor runt om i landet.
Samma år satt ca 5000 personer intagna (Kriminalvården 2021, 23 maj). De
styrdokument som Kriminalvårdens arbete grundar sig i erhåller de från staten och dessa anpassas sedan efter verksamhetens förutsättningar till interna styrdokument.
Kriminalvårdens uppgift beskrivs som att minska återfallsrisken för sina klienter (Kriminalvården 2021, 23 maj). För att minska den krävs, enligt Kriminalvården, ett etiskt perspektiv. Myndigheten har även tillgång till en stor mängd forskning som de baserar sin praktik på. Denna forskning har, i stort, en behavioristisk ansats. Denna behavioristiska grund, förstås och kritiseras i denna uppsats som en förutsättning och bevekelsegrund för ett utbrett straff- och rehabiliteringsideal. Genom att undersöka hur Kriminalvårdens dokument historiskt har sett ut, analyserar och diskuterar denna uppsats olika tidsperioders ideal, samt i vilken riktning myndigheten utvecklats.
Uppsatsen undersöker Kriminalvårdens ideologiska utgångspunkter, utifrån den teoretiska ansatsen att västvärlden utvecklats mot ett rationaliseringsideal. Sedan 1800- talet har västvärlden, eller möjligen hela världen, upplevt, utvecklat och anammat så kallade rationaliseringstendenser, vilka numera genomsyrar alla samhällets institutioner.
Dessa tendenser eller ideologiska utveckling kan beskrivas som en metamorfos: från kristendom till vetenskap. Med hjälp av teoretiker som Kate Soper, Jürgen Habermas och Michel Foucault analyseras Kriminalvårdens styrdokument under tre olika tidsperioder: 1923, 1963-1968 och 2006-2020. Språkliga tendenser i styrdokumenten tolkas som talande för den samhälleliga tidsanda de respektive dokumenten producerats inom. Kristendomens och vetenskapens värdeord, antaganden och bevekelsegrunder kopplas till Kriminalvårdens språkbruk. Analysen har ett diskursivt fokus – den
försöker ta Kriminalvården på orden, identifiera motsägelser och spegla de ideologiska grunderna mot andra historiska förändringar i samhället.
2 1.2. Syfte och frågeställning
I denna uppsats undersöks hur de uttryckta riktlinjer som styr, och har styrt,
Kriminalvårdens verksamhet kan relateras till en större värdemässig förändring som skett i västvärlden de senaste 100 åren. Syftet med uppsatsen är att förstå och
problematisera de ideologiska grunder som Kriminalvården vilar på, genom en språklig analys. Uppsatsen har även en historiserande ansats, i syfte att öka förståelsen ur ett historiskt perspektiv.
Frågeställningarna är därför: Kan rationaliseringstendenser urskönjas i Kriminalvårdens utveckling under det senaste seklet? Vilka typer av ideologiska grunder framhåller Kriminalvården som betydelsefulla?
1.3. Disposition
Uppsatsen är disponerad enligt följande: först sker en genomgång av de teorier som används för analysen samt tidigare forskning på området. Sedan redogörs för val av metodologiska tillvägagångssätt och utmaningar. Därefter följer analysdelen, vilken är ordnad kronologiskt. Uppsatsen avslutas med en sammanfattning av analytiska poänger och fynd, samt en kort diskussion.
2. Teori och tidigare forskning
2.1. Från det religiösa till det rationella
Genom att visa hur diskurser och ideologiska fundament har förändrats genom tiderna, kan analysen belysa hur Kriminalvården reproducerar vissa specifika förståelser av människans beteende. Sätten man beskriver människan och hennes beteende på antas även påverka hur verksamheten bedrivs. För att förstå denna förändring används bland annat Jürgen Habermas (1981). Inspirerad av Max Weber, beskriver Habermas den så kallade “livsvärlden” (Lebenswelt). Det är den värld och de idéer som människor i ett specifikt sammanhang ser som vedertagna sanningar, trots att de i många fall är
grundade i spatiella och historiskt specifika kontexter. Habermas beskriver ett tillstånd i
3 vilket en alltmer utbredd och expanderande rationalitet ter sig verksam, och detta
tillstånd uppfattas som ett transhistoriskt ideal. Vid 30-talet växte den kritiska sociologin fram, där bland andra Habermas några decennier senare var aktiv. Den så kallade Frankfurtskolan kritiserade bland annat en upplysnings-inspirerad filosofi, som de ansåg var allt för fokuserad på sanning, förnuft och totalitet. Vetenskaplig diskurs drevs av en typ av framstegstanke och tro på sanning. Enligt dem hade det växt fram en
“distinct category of elite actors possessed of the tools of scientific analysis and the techniques of rationalization.” (Calhoun 2012, s. 437). Denna typ av vetenskaplig praktik genomsyrar alla delar av samhällets kunskapsproduktion, enligt
Frankfurtskolan. Dess processer fungerar med en egen typ av logik (Calhoun 2012, s.
448). Alla samhällets institutioner är påverkade. Kriminalvården bör enligt detta
perspektiv också vara påverkad av en rationaliserande diskurs. Bevis för detta bör därför synas i verksamhetens beståndsdelar, såväl moderna som historiska dokument.
Historiskt kan idén om den rationella människan härledas till upplysningens
frågeställning om vad som egentligen skiljer människan från naturen, men man kan även förstå idén som en utveckling eller metamorfos av kristendomens ideal och bevekelsegrunder. Utöver förståelsen av ‘livsvärlden’ betraktas den rationaliserade diskursen, eller tendenserna, i denna uppsats som sprungen ur upplysningsfilosofin, då det vetenskapliga idealet började ersätta religionens föresatser. Istället för gud uppstod en mer trolig källa till förklaring - naturvetenskapens principer. Kate Soper refererar till Nietzsche, som beskriver detta förhållande utifrån förståelsen av ‘sanning, ego, förnuft och vetenskaplig utveckling’ - värden som rättfärdigar handling. ‘Vetenskapsmannen’
tror på sanningen, vilket kan liknas idén om gud (Soper 1986, s. 13).
Michel Foucault skriver följande om processen:
Thus, the last man is at the same time older and yet younger then the death of God; since he has killed God, it is he himself who must answer for his own finitude; but since it is in the death of God that he speaks, thinks, exists, his murder itself is doomed to die; new goods, the same gods, are already swelling the future ocean. (Soper 1986, s. 13).
Foucaults mål var att identifiera de grundläggande förutsättningarna för rationalitet i västvärlden. Med hjälp av en systematisk diskursanalys kunde han förstå dess ursprung
4 och dess beståndsdelar. Han kritiserar, likt Nietzsche, “the hard atheists”, “the scientists, [that] are ‘not really atheists at all because they still believe in truth’” (Soper 1986, s.
133). Nietzsche menar att rationalitet är en av många västerländska ‘gudssurrogater’, en modern ersättning av gud. Foucault förkastar all typ av humanism och likställer den med en rationell diskurs. Han menar att människan måste avfärda alla absoluta kategorier av epistemologi och filosofisk antropologi: subjekt, sanning, tradition, etc.
Det är det humanistiska historiska perspektivets funktion att skapa en illusion av samhörighet i form av mening: “it invites everyone to think of themselves as belonging within categories which in fact exclude in order to include” (Soper 1986, s. 134).
Konstruktionen av den rationella (the sane) människan sätts alltså i motsats till den irrationella (the insane), enligt Foucault (1961). 1
Om vetenskapens framstegstanke skriver Soper om Foucault såhär:
While the history of psychiatry typically presents itself as the successive victory of science over superstition - a victory accompanied by the move from the
‘inhumane’ and ‘barbarous’ attitudes of the past to the ‘civilized’ methods of modern medical treatment (Soper 1986, s. 134)
För att förstå hur konstruktionen av ‘the insane’ ser ut, menar Foucault att man måste studera vad som sägs och uttrycks - diskursen framstår genom användandet av språk.
Kriminalitet, omoraliskt beteende eller humana förhållanden vilar i denna typ av polemik: de kan enbart förstås utifrån dess motsats. Kriminalvårdens språk, hur de uttrycker bevekelsegrunder och förståelser om människan, bör alltså enligt Foucault även visa denna typ av polemik. Foucault menar att det moderna sättet att bestraffa och förebygga brottslighet sker genom kostnadseffektiv moralisk press snarare än våld.
Modern makt fungerar genom att individualisera. Makten praktiseras genom administrativa och vetenskapliga tekniker. Dessa praktiker makten utövar är inte slumpmässigt utvalda, utan snarare väl övervägda, planerade strategier för kontroll.
Resultatet är en typ av identitetsskapande eller subjektsskapande process, vilket Foucault menar är en typ av essentialism. Straffet och dess processer innebär att avvikande individer isoleras, moraliskt, från vanliga människor. Det är deras kärna,
1 Källtexter av Foucault och Sopers beskrivning av Foucault och Nietzche har används i teoridelen.
Foucaults källtext avses definiera praktiker och förfarande, emedan Soper summerar de flera olika perspektiven.
5 essens av ondska, som berättigar distinktionen och utövningen. Straffapparaten,
psykiatrin och medicinen är de primära “dividing practices” som operationaliserar och utför detta arbetssätt, enligt Foucault (Soper 1986, s. 135). Foucaults forskning skedde inte i något svenskt sammanhang, men enligt honom bör dessa typer av tendenser synas i alla världens institutioner. Även Kriminalvården bör alltså enligt Foucault uppvisa dessa typer av maktpraktiker och kontrollåtgärder.
2.2. Humanism och behaviorism
Foucault och Nietzsche instämmer med varandra gällande att det är rationaliteten, “the torch of a common sense”, som utmärker det humana perspektivet (Soper 1986, s. 133).
Även Soper beskriver hur humanistiska och naturvetenskapliga värden går hand i hand.
Hon beskriver användandet av begreppet ‘humanism’ som ofta historielöst, även om humanism som filosofisk riktning har enorm bredd och mångfald. Även andra forskare har lyft fram denna bredd (Kristeller 1978; Davies, 2006; Norman 2013). Soper, bland andra, menar att det finns många olika typer av falanger av filosofisk humanism, som exempelvis marxistisk, liberal, fransk eller existentiell humanism. Den moderna, generella användningen, refererar dock inte till någon specifik filosofisk humanism, utan till en sorts ‘människofilosofi’, som är given och vars konsekvenser tillfaller alla människor. Soper kallar den “Anglo-american scientific humanism”. En användning av
‘humanism’, eller ‘humana’ förhållanden, reflekterar en värdemässig självklarhet - det är förutsatt att man förstår vad begreppet innebär. Soper menar även att användandet av begreppet ibland refererar till “a sort of natural phenomenon”, ett naturligt fenomen av humana förhållanden (Soper 1986, s. 9). Hon kritiserar the British Humanist
Association, den världsledande organisationen för ideologin på 80-talet för att inte följa någon typ av ideologisk utgångspunkt, utan att det enda som förenar dess medlemmar är deras ateism. Soper motsätter sig detta och menar att i deras kamp mot religionen, så antar humanisterna en positivistisk rationell vetenskapsansats - eller en
upplysningsrelaterad framstegstanke, som tidigare nämnts. Humanismen verkar alltså inte alls vara obefläckad av ideologi, enligt Soper.
Soper menar att den moderna humanistiska ideologin förutsätter människans beteende och varande utifrån biologiska och behavioristiska ontologier (Soper 1986, s. 13). Hon refererar till B.F Skinner, en mycket inflytelserik behaviorist under 1900-talet, som
6 menade att humanismen och behaviorismen går hand i hand. Denna typ av humanism betraktar människans olika problem som enkla att lösa, så länge det görs med
vetenskapliga metoder, på ett effektivt och ‘industriellt’ sätt. Målet med ideologin är att förbättra människans villkor genom en typ av “social engineering”, enligt Soper.
Verktyget för detta är den moderna psykologin och psykiatrin (Soper 1986, s. 14).
Upplysnings-rationaliteten kan enligt Soper förstås som en typ av legitimering av användandet av naturliga och mänskliga resurser. Målet är effektiv tillväxt, både moraliskt och ekonomiskt.
Uppsatsens analys undersöker kriminalvårdens språk och praktiker utifrån denna typ av teoretiska förståelse; genom att utnyttja både Foucaults och Sopers syn på diskurs för att hantera humanistisk och behavioristiskt maktutövande. Framförallt används Foucault för att undersöka och förstå praktiker. Habermas idé om livssvärlden, och dess
rationalisering, fungerar också som grund för förståelsen av nutidens diskurser. Sopers teorier används även för att beskriva hur den kristna traditionen har förändrats i
samband med vetenskapliga utvecklingar.
2.3. Tidigare forskning
Den tidigare forskningen beskriver bland annat hur Kriminalvården har sett ut under vissa tidsperioder och olika sätt som den har utvecklats på. Den beskriver även ett annat typ av fält, nämligen utvecklingen av kristendomen. Även inkapacitering i ett
internationellt sammanhang tas upp. Den tidigare forskningen har ämnat fungera som kunskapsbas för analysen. Korta redogörelser för dessa följer nedan.
Lappi Sepällä beskriver Skandinaviens inkapaciteringsmängd som en av de lägsta i världen. Även bestraffningsmetoder är mildare än i andra länder. En av anledningarna är skandinavisk infrastruktur och välfärd. Straffkulturer varierar något mellan de
skandinaviska länderna, enligt Sepällä. Våld, sexbrott och narkotikabrott är fokuset för modern kriminalpolitik inom Skandinavien. Sepällä menar att det är de liberala värdena, mänskliga rättigheter och rationella policier som präglar det skandinaviska straffandet (Sepällä 2007).
Roddy Nilsson beskriver i “En välbyggd maskin, en mardröm för själen: det svenska fängelsesystemet under 1800-talet” hur det svenska fängelset utvecklats i takt med
7 andra socioekonomiska och legala förändringar som skett i Sverige och Europa under 1800-talet. Vid sekelskiftet 1800-1900 framstår en ‘fångvaktskultur’ och med det en ny typ av syn på förbrytaren. Diskursen om “The prisoner” utvecklades som en symbios till straffkulturella fenomen och antaganden. Kulturens beståndsdelar gällde frågor om vedergällning, återfall, inkapacitering och rehabilitering (Roddy Nilsson 1999).
I “En studie om rekonstruktionen av det moraliska subjektet inom svensk kriminalvård”
(2003) beskriver Kenneth Petersson hur diskursen har utvecklats inom Kriminalvården under 1900-talet i och med att värderingarna och kriminalpolitiken i landet har
förändrats. Genom att analysera de mekanismer som föreligger institutionens praktiker, beskriver Petersson att Kriminalvården befinner sig inom någon typ av kombination av
“förnyelse och tradition” (Petersson 2003, s. 11). Petersson menar att alla svenska institutioner var påverkade av en reformism och framstegstanke under 2000-talet. Målet var att förbättra institutionen genom nya idéer som skulle fungera mer effektivt och i enlighet med målen för verksamheten (Petersson 2003, s. 8). Peterssons slutsats är att Kriminalvården har gått mot att vara en typ av ‘lärandeinstitution’. Språkliga uttryck och mål har förändrats från att definieras av begrepp som ”inspärrning”, ”fånge”, ’plit’, eller ’disciplinering’, [till] snarare honnörsord som ‘klient’,‘empati’, ‘medmänsklighet’,
‘känsla’, ‘förståelse’, ‘resurs’ ‘kognitiv förmåga’ osv”. Han menar att denna förändring kan tolkas som en typ av individualisering av klienter eller, i ett större sammanhang, som en liberalisering av institutionen (Petersson 2003, s. 156). Denna förändrade människosyn bör också tolkas som en typ av politisk rationalitet eller governmentality, enligt Petersson (2003, s. 9).
I avhandlingen “Stat på villovägar: Resultatstyrningens framväxt i ett historisk-
institutionellt perspektiv” av Göran Sundström beskrivs en rationalistisk styrmodell som präglar den svenska staten och hur denna modell har vuxit fram i ett historiskt
perspektiv (Sundström 2003).
I texten “Pedagogisk utvärdering som styrning - En historia från präster till PISA”
beskriver Ove Karlsson Vestman och Inger M. Andersson hur prästers befogenheter i Sverige under de senaste seklerna har gått från att bland annat kontrollera den svenska befolkningens kunskap inom kristendom och att skollagarna följs, till att inte längre ha något inflytande över detta (Karlsson Vestman & Andersson 2007).
8 I avhandlingen “‘Woe the pastor who becomes a psychologist!’ The introduction of psychology in hervormde theology and ministry” (1950) beskriver David J. Bos hur utbildningen av protestantiska ministrar har gått från att ha en bred filosofisk
kunskapsgrund, till att under 50 talet vara överväldigande representerad av psykologi.
Han menar att utifrån teologisk historia kan man se hur neo-kalvinister uppfattade psykologin som rehabilitering av själen. Även mer liberala, kristna falanger var intresserade och vurmade för psykologin. Bos menar att kristna inflytelserika
skriftmakare och religionsmän ansåg att: “This [psychology] branch of science would help theologians to recognise the ‘essence’ of Christian religion.” (Bos 1950, s.1-4).
De ovan nämnda perspektiven förenas i en kritik mot historiska eller moderna institutioner och diskurser. Med hjälp av en förståelse av dessa, samt av uppsatsens metod och teori, undersöks forskningsfrågan. Vår studie kan argumenteras passa in i forskningsfältet, som en gemensam nämnare - det som vi argumenterar för är
rationalitetens expanderande tendenser och kristendomens avtagande roll.
3. Metod och data
3.1. Metod
Den metod som används är diskursanalys med en kvalitativ abduktiv ansats. Arbetet började med en typ av ‘tes’, eller deduktion, men utmynnade i en växelverkande
förståelse av teoretiska perspektiv, vår förförståelse och materialet. Den induktiva delen av ansatsen uppstod alltså genom materialet. Metoden kan även tolkas som longitudinell i något avseende, eftersom den analyserar diskurser över ett tidsspann.
Diskursanalysen är inspirerad av Foucault, så till vida att den anser att kunskap, makt och diskurs uppstår genom bland annat texter. Michael Arribas-Ayllon och Valerie Walkerdine menar att en foucauldiansk diskursanalys skiljer sig från andra typer av diskursanalys så till vida att den är skapad genom en kritik av psykologisk forskning.
Analysen utmärker sig alltså i detta syfte. Ayllon och Walkerdine menar att en foucauldiansk analys kan tolkas relativt fritt, men har tre grundläggande
tillvägagångssätt. Det första handlar om att analysen bör ha något typ av historiskt eller
9 genealogiskt perspektiv. Den bör även inrikta sig på maktaspekter och beskriva de beståndsdelar makten funktionerar genom. Slutligen bör den även undersöka
subjektifierande processer av maktens praktiker (Ayllon & Walkerdine 2008, s. 91).
Dessa diskursanalytiska aspekter finns med i denna uppsats.
Uppsatsen har ett historiskt perspektiv eftersom den analyserar Kriminalvårdens rationaliseringstendenser genom tiden. Den tolkar även Kriminalvården som en makthavare och kunskapsproducent i samhället. Slutligen förstås de psykologiska praktikerna som utrönts i texten som subjektifierande processer. Alan Bryman beskriver en foucauldiansk diskursanalys som ett sätt att analysera hur språket uppfattas som objektivt. Sättet man talar om fenomen, människor eller vad som helst, är beskrivande för den övergripande förståelse språkmakaren och samhället har inför det som refereras till. Bryman menar att diskursen kan förstås som en typ av “referensram för att
rättfärdiga [...] makt”. Det är genom denna typ av referensram som samhället och människor förstår verkligheten. Därför menar Bryman att diskursanalysen är
konstruktivistisk och anti-realistisk. Verkligheten utgörs av konstruerade förståelser och uppfattningar av den. Det finns inte heller någon ‘objektiv’ verklighet utanför
människan, som väntar på att bli undersökt av forskare (Bryman 2011, s. 474).
Forskningsprocessen inleddes med att söka igenom Kriminalvårdens hemsida för att få en översikt över vilka typer av dokument som fanns tillgängliga. Därefter valdes de specifika dokument ut som ansågs vara mest relevanta utifrån frågeställningen. Det material som hittades på hemsidan var endast Kriminalvårdens aktuella dokument, det vill säga dokument från perioden 2008-2020, vilket inte var nog för att genomföra en historisk jämförelse. Därför hörde vi av oss till Kriminalvården i syfte att få tillgång till tidigare dokument och fick därmed tillgång till dokumenten från perioderna 1923 och 1963-1968. Detta kombinerades med att söka upp och läsa teori som ansågs vara relevant för uppsatsens syfte.
Sedan gjordes en initial, bred genomläsning av det nutida materialet där de delar som ansågs vara relevanta för vår frågeställning markerades, en form av primär kodning. Vid denna tidpunkt samlades alla citat i ett dokument och sorterades relativt fritt, utifrån dokumentens namn. Sorterandet skedde med hjälp av diskussion, där författarparet gemensamt kom fram till vad citaten beskrev och innebar. Därefter genomfördes en mer avsmalnande, sekundär kodning utifrån specifika nyckelord kopplade till uppsatsens
10 teori. Dessa nyckelord, eller koder var exempelvis: stolthet/lojalitet, samvete,
humanism, objektivitet och integritet/individualism. Vid denna tidpunkt i processen fanns ca 15 koder av de moderna dokumenten, bland annat de ovan nämnda. Genom ytterligare diskussion om vad författarparet ansåg beskriva ungefär liknande fenomen, eller närliggande fenomen, smalnades dessa till slut ned till ca 5 huvudkoder.
Underkoderna presenteras inte i bilagan, de är inräknade i överkoderna. Sedan gjordes en liknande process med genomläsning, primär kodning och sekundär kodning med dokumenten från perioderna 1923 och 1963-1968. Slutligen gjordes en summering av kodningen, som presenteras i bilaga 1. Koderna utmynnade sedan i analysens
tidsupplägg, där de även kom att omdefinieras något.
3.2. Material
Det empiriska material analysen grundas på består av olika interna dokument från Kriminalvården från tidsperioderna 1923, 1963-1968 och 2006-2020. Dessa dokument är mer specifikt:
Tabell 1: Arbetsordningar och rapporter utgivna av kriminalvården – uppdelade på tre tidsperioder
Period 1: 1923 Period 2: 1963–68 Period 3: 2008–2021
Fångvårdsstyrelsens Arbetsordning för Fångvårdsstaten (1923)
Kungl. Fångvårdsstyrelsens Arbetsordning för
Fångvårdsstaten (1963)
Mätning av implicita kriminella attityder vid
behandlingsutvärdering (2008)
Kriminalvårdsstyrelsens Cirkulär nr 2/1968 om Vård i Anstalt (1968)
12-stegsprogram i Kriminalvården (2009)
Utveckling och utvärdering av ett kognitivt beteendeterapeutiskt behandlingsprogram för Hypersexuell Störning.
Erfarenheter från administrering av grupp- och Internetbehandling (2010)
Antisocialt beteende; biologiska och psykosociala markörer samt psykiatrisk samsjuklighet (2011)
11 Arbetsordningen för
Kriminalvården (2020)2
Arbetshäfte för etikarbete i Kriminalvården (u.å.a)
“Bättre ut” Kriminalvårdens vision och värdegrund (u.å.b)
Kriminalvårdens etiska kod (u.å.c)
Vissa av dokumenten har inget specificerat år eller datum.3 Alla dokument från perioden 2006-2020 laddades ned den 31:a mars 2021 och analysen använde enbart dessa nedladdade versioner för att inte riskera att någon förändring skedde i
dokumenten. Dokumentet från perioderna 1923 och 1963-1968 fick vi tillgång till den 19:e april 2021 efter att ha kontaktat Kriminalvården. Totalt undersöktes ca 1000 sidor material, varav 600 ansågs var relevanta utifrån forskningsfokus.
Valet av materialet är baserat på studiens frågeställning och teoretiska grund, men även på skribenternas förförståelse som sociologistudenter. Analys av Kriminalvården kan eventuellt leda till en större inblick i och förståelse av andra svenska myndigheter. Detta är relevant i ett metodologiskt syfte så till vida att det valda materialet antas vara ‘ett i mängden’.
Eftersom analysen inte kunde undersöka alla år och alla texter mellan 1923 till 2020, kan därför slutsatser inte generaliseras utanför det utvalda materialet. Man kan alltså tolka tendenserna som upptäckts i analysen som färgade av detta förhållande. Valet av material har också påverkats av studiens forskningsfokus, med intresse för att undersöka ideologiska omfattningar, specifikt rationaliseringstendenser, och därför var valet av alla etikdokument givna. Snabbt blev det tydligt att ‘etik’ som begrepp inte fanns inom institutionen innan 1998, endast på senare år blev begreppet centralt för styrningen av
2 Sent under uppsatsperioden utkom en en ny version av detta dokument för år 2021, men vi valde att ändå använda versionen från 2020 på grund av tidsbegränsningar.
3 När vi löpande i texten refererar till de dokument som saknar tydligt årtal så skriver vi istället u.å. (utan årtal), ex.: u.å.a, u.å.b, osv.
12 myndigheten. Eftersom ‘etik’ självklart inte uppstod som fenomen på 90-talet, antogs det att begreppets uttryck och formuleringar fanns inbakade i andra typer av dokument.
Efter kontakt med en bibliotekarie på Kriminalvården erhölls en lista med rekommenderade texter som kunde postas.
Kriminalvården har ändrat namn och institutionell status ett flertal gånger under de senaste 200 åren. I denna text används av praktiska anledningar enbart en benämning på institutionen, Kriminalvården, oavsett vilket namn den hade vid respektive tidpunkt.
Ett ytterligare metodologiskt val handlar om hur det ‘moderna’ beskrivs. Den tidsperiod som refereras till är alltså 2006-2020, och inte någon typ av sen-modernitet utifrån ett idehistoriskt perspektiv.
Noteras bör även att i analysen används ‘pastor’ och ‘predikant’ likställt. Förståelse av yrkesgruppen pastor, präst eller predikant tolkas alltså inom omfattningen av
‘kristendomen’ som begrepp eller ideologi.
3.3. Etiska och reflexiva utmaningar
Allt material som analyseras i denna uppsats är offentligt material publicerad av en statlig myndighet. Forskarrollen har påverkat denna uppsats. Författarparet har ingen nämnvärd relation till kriminalvården i sig, men vår position i samhället som
forskarstudenter har kommit att påverka uppsatsens utgångspunkter. Det finns i detta material inte några personuppgifter eller annat känsligt material och det finns därför inte någon risk att uppsatsen bryter mot några etiska regler. En viktig etisk aspekt handlar dock om betydelsen av reflexivitet. Kriminalvården är, enligt vår erfarenhet, helt öppna med att bli granskade externt. De anställda har under denna forskningsprocess varit mycket hjälpsamma och intresserade. Det vill vi tacka dem för. Denna uppsats bör även läsas och förstås som ett av många kritiska perspektiv. Det innebär att det inte finns något ‘rätt’ sätt att kritisera - det är inte nödvändigtvis denna uppsats angreppssätt som är det mest lämpliga för att granska myndighetens verksamhet. Andra perspektiv skulle också kunna appliceras. Uppsatsen kan tolkas som spekulativ i detta avseende.
Reflexivitet har en etymologisk betydelse av att ‘böja bakåt’ (NE 2021, 23 maj). Man kan säga att denna uppsats böjer bakåt, vrider o vänder på kriminalvårdens
styrdokument.
13
4. Analys
Analysen är uppbyggd på följande sätt: De tre olika epokerna beskrivs och analyseras utifrån vår kodning, vilken är baserad på det material som valts ut. Detta sker i
tidsordningen från 1923, med nedslag i 1963, 1968 och i modern tid (2008-2020). Vid slutet av varje epok sker en kort summering. Efter materialgenomgång presenteras kopplingar till de teoretiska slutsatserna.
4.1. 1923
Kriminalvårdens arbetsordning från 1923 är präglad av kristna ideal. Det kristna är en central del av organisationens praktiska förfarande. Bland annat är prästbeviset, en föregångare till folkbokföringen, betydelsefullt för organiseringen av den dåtida Kriminalvården. Beviset fungerar som en typ av personbevis. I det finns, för fångarnas del, beskrivet “varest fången är född, senast varit mantalsskriven, hur länge han vistats inom fängelset, hurdant hans uppförande där varit, hans kristendomskunskap, när han begått nattvarden och slutligen för vilka brott fången undergått judiciell bestraffning.”
(Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 54). Förutom fångar, har även de anställda ett prästbevis, där det finns noteringar om kristendomskunskap och förutsättningar för tro
(Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 4). Det är alltså inte enbart fångar som präglas av den kristna moralen, utan även anställda på institutionen.
Prästbeviset är baserat på något som kallas kyrkoboken. I kyrkoboken skriver pastorn i fängelset om verksamheten, dess kristna utveckling och underhåll. Kunskapen om kristendomen är det centrala och det är pastorns uppgift att se till att den upprätthålls (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 33, 54). Pastorn ansvarar även för att summera fångarnas och själva institutionens moraliska tillstånd i allmänhet. Varje år ska pastorn summera det gångna året utifrån noteringar ur kyrkoboken. Denna text skickas sedan till
vederbörandes konsistorium (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 55). Konsistoriet är en sorts kyrklig styrelse som prästen svarar inför. Denna utomstående kristna institution är alltså direkt relaterad till Kriminalvårdens verksamhet, vilket tyder på kristet inflytande.
Pastorn ansvarar även för att komplettera bokförrådet på anstalten (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 20). Han kan därför tolkas som ansvarig för det som läses, och därför lärs in på
14 institutionen. Varje fångcell måste också inneha ett exemplar av nya testamentet och den svenska psalmboken (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 40). Även tidningar och
tidskrifter till de intagna måste godkännas av predikanten (Fångvårdsstyrelsen 1923, s.
57). Den litteratur som finns tillgänglig i fängelserna under denna period, eller den litteratur som rentav är obligatorisk, är alltså antingen explicit kristen litteratur, eller måste till stor del godkännas av de kristna yrkesgrupperna inom institutionen.
Litteraturen kan tolkas som betydelsefull för vad fångarna sysselsätter sig med.
Praktiken av att läsa och lära är alltså präglad av kristet inflytande.
En av pastorns mest betydelsefulla uppgifter handlar om undervisning. Han samarbetar med andra typer av lärare på institutionen, men står som huvudansvarig för
religionsundervisningen. När undervisning nämns, verkar det i en majoritet av fallen handla om just religiös sådan. I arbetsordningen, under rubriken “religionsvård och undervisning”, beskrivs gudstjänsten på institutionen som ska hållas varje sön- och helgdag (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 53). Direktören ansvarar, i samråd med pastorn, för den ‘andliga ledningen’ på institutionen (Fångvårdsstyrelsen 1923, s.16). Det är alltså inte enbart pastorn som ansvarar för all kristen undervisning, utan direktören är också inblandad. Han “bör ägna den uppmärksamhet åt religionsundervisningen och gudstjänstena vid anstalten, som hans tjänsteställning kräver” (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 18). De religiösa uppgifterna sköts alltså av fler yrkesgrupper än de specifikt kristna.
Det verkar även finnas en förväntning på direktören på varje fängelse att i ett flertal aspekter av verksamheten samarbeta med pastorn (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 18).
Pastorns höga position går också att märka på hur man hanterar eventuell frånvaro av direktören: “pastorn vid fängelse, där manlig assistent ej finnes, är pliktig att vid tillfälligt förhinder för direktören fullgöra hans åligganden” (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 20). Institutionens församlingsråd, alltså ungefär styrelse, ska inkludera “fängelsets styresman, pastor eller predikant samt assistenter” (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 4).
Pastorn kan alltså tolkas vara högt uppsatt inom institutionen, med ansvar bortom den explicit religiösa delen av verksamheten.
Pastorn ansvarar för den andliga vården av de intagna, bland annat: “samtal med fånge för vinnande av noggrann kännedom om honom och för hans religiösa fostran och sedliga förbättring utgöra ett av fängelsepredikantens viktigaste åligganden. Inom cellfängelse äger predikanten obehindrat tillträde till alla celler” (Fångvårdsstyrelsen
15 1923, s. 53). Predikanten ansvarar också för att de intagna ska vara tillräckligt lärda och kunniga inom den kristna tron, om “någon fånge ej kan läsa innantill, eller befinnes vara eljest vanvårdad i religionsundervisningen skall fångpredikanten anmäla sådant hos den på stället varande myndighet, under vilken fängelset lyder” (Fångvårdsstyrelsen 1923, s.
56). Detta visar både på pastorns höga makt inom Kriminalvården, samt vikten av att de intagna ska vara religiöst ‘vårdade’. Förmågan att inte kunna läsa kopplas också till att ha bristande religionskunskap. Den viktiga kristna kunskapen hämtas bland annat från de texter fångar är tillåtna att läsa. Utbildning och sinnesvården går hand i hand. Pastor och lärare arbetar ofta tillsammans, men pastorn är dock den primära själavårdaren:
förste pastor och överlärare [...] åligger [...] att handhava själavården vid fängelset samt därvid städse med trohet och nit i sannt kristlig anda utöva sitt prästerliga kall och sin lärarverksamhet; att vid fånges ankomst eller så fort ske kan göra sig noga underrättad om dennes själstillstånd, kristendomskunskap och tidigare levnadsförhållanden (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 19).
Sättet att utöva det ‘prästerliga kallet’ och lärarverksamheten sker bland annat genom
“enskilda samtal med fångar[na]” där pastorn förväntas ”verka för deras andliga fostran och sedliga upprättelse” (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 19). Pastorn bör även “ägna uppmärksamhet åt cellvistelsens inverkan på fångarnas sinnestillstånd samt, när han hos fånge förmärker sinnesoro eller djup svårmodighet, därom ofördröjligen underrätta direktören.” (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 19).
Läkarens uppgifter handlar om “att handhava hälso- och sjukvården vid anstalten”
(Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 23), men också “att verkställa undersökningar ifråga om fångars sinnesbeskaffenhet” (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 23). När läkarens uppgifter diskuteras i texten, beskrivs dom utifrån sjukdom och inte själavård eller lärdomssyfte, som i pastorns fall (Fångvårdsstyrelsen 1923, s.23). Han kan alltså tolkas som primärt ansvarig för kroppsvården, men också vård om sinnessjukdom, liksom när fångens tillstånd har utvecklats utanför pastorns omfattning. Även när fången blir ‘sinnessjuk’, ska prästbetyg bifogas: “när fånge är eller bliver sinnesjuk, bör fängelsets föreståndare därom genast hos fångvårdsstyrelsen göra anmälan och därvid bifoga präst och
läkarebetyg” (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 68).
16 Utöver pastor och läkare, ansvarar också andra anställda på institutionen för fångarnas andliga vård. Exempelvis kan “vaktkonstaplarna, som i förekommande fall anses besitta den bästa kännedom om fångens sinnesriktning och uppförande, kallas till
församlingsrådets överläggningar” (Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 4). Det är även alla arbetares uppgift att påverka fångarna till gudsfruktan, då de ska “påverka dem till lydnad för givna föreskrifter, till gudsfruktan, sedlighet, ordning och flit”
(Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 3). Den kristna styrningen påverkar alltså alla yrkesroller under denna tid. Dessutom ska vakterna vara uppmärksamma på “lättja och slarv i dem ålagt arbete samt omoraliska handlingar” bland fångarna (Fångvårdsstyrelsen 1923, s.
42). Direktören är också involverad i behandlingen och “bör, så vitt ske kan, utforska varje fånges lynne och sinnesbeskaffenhet, för att därefter lämpa fångens behandling.”
(Fångvårdsstyrelsen 1923, s. 16).
Sammantaget står det klart att pastorn var en central gestalt för Kriminalvården på 1920-talet. Pastorn är högt uppsatt inom organisationen. Genom bland annat prästbevis och pastorns centrala position syns hur det kristna idealet genomsyrar institutionen.
Kyrkans breda inflytande i samhället syns även i pastorns kommunikation med
konsistoriet, en institution som kan tolkas som tredje part i relationen mellan staten och Kriminalvården. Pastorn är också ansvarig för vad som läses och lärs ut på institutionen och är både vårdare och lärare samtidigt. Den själsliga vården och utbildningen är i praktiken uteslutande baserad på de kristna buden. Även andra yrkesgrupper inom institutionen är ansvariga för en kristen vård och moral. Det förefaller vara allas uppgift att upprätthålla dessa bevekelsegrunder.
4.2 1963-1968
Under perioden 1963-1968 kan man börja se skiftet från kristna till vetenskapliga ideal.
Kristen litteratur är nu inte längre en del av den utvalda läsningen för fångar, det finns till exempel inget krav på att en bibel ska infinna sig i varje cell (Fångvårdsstyrelsen 1963, s. 21). Prästbeviset är nu inte heller ett krav för varken anställda eller intagna, nu har det istället ersatts av en så kallad personbeskrivning, en typ av tidig folkbokföring, vilken inte beskriver de kristna delarna som fanns i prästbeviset (Fångvårdsstyrelsen 1968, s. 6-10). Vid anställning fanns det, 1923, krav på prästbevis och ideal om kristna
17 egenskaper, som nit och gudsfruktan. Nu finns en annan typ av rekommendation för de anställda, att de ska vara intresserade av den ‘människovårdande uppgiften’:
för att vinna ställning [...] att sökanden förvärvat för tjänsten erforderlig allmänbildning (med goda betyg genomgått minst obligatorisk skola) och i förekommande fall fullgjort värnplikt. Sökande skall därjämte ha intresse och fallenhet för människovårdande uppgifter samt vara ordentlig och pålitlig (Fångvårdsstyrelsen 1963, s. 27).
Under rubriken “andlig vård” i cirkuläret, syns hur det kristna ändå existerar inom verksamheten. Dock inte längre som en del av den interna styrningen, utan nu istället som en extern aktör: “Gudstjänster och andaktsstunder skall anordnas i samarbete mellan svenska kyrkan och frikyrkliga samfund” (Fångvårdsstyrelsen 1968, s. 68-72).
På samma gång finns dock fortfarande en intern nämnd för andlig vård
(Fångvårdsstyrelsen 1968, s. 68-72). Kontakt med andra typer av trossamfund utöver den svenska kyrkan och frikyrkor kan nu också erbjudas de intagna, men fortfarande sekundärt till den kristna tron: “Trossamfund, som icke är företrätt inom nämnden, kan av denna beredas möjlighet att medverka i den andliga vården” (Fångvårdsstyrelsen 1963, s. 3). Kontakt med någon form av religion via denna andliga nämnd verkar dock inte vara ett krav. Det finns nu inte heller någon direkt koppling mellan religion och undervisning, som i arbetsordningen från 1923. Nu är istället ‘behandling’ och det som benämns som teoretisk utbildning det viktiga. Den intagna “bör om möjligt beredas sådan teoretisk undervisning och annan särskild utbildning, som han från
behandlingssynpunkt är i behov av och kan tillgodogöra sig” (Fångvårdsstyrelsen 1968, s. 54-62).
Den andliga vården, som kan härledas till 1923, har nu en ny konnotation. Den beskrivs i samband med att “andlig vård bör även bedrivas i form av enskilda samtal och
gruppsamtal om religiösa frågor och livsåskådningsproblem” (Fångvårdsstyrelsen 1968, s. 68-73). De kristna konnotationerna gällande andligheten har nu alltså tonats ner. Den kristna styrningen kan därför tolkas som avtagande. Nu nämns gruppterapi - och terapi rent generellt – som begrepp för första gången i analysens materialomfång.
Den nya yrkesgruppen psykolog finns nu även med i arbetsordningen: “Enligt de närmare anvisningar som utfärdas av kriminalvårdsstyrelsen skall i behandlingen av de
18 intagna ingå gruppterapi, gruppsamtal, enskild psykologisk rådgivning samt upplysning i nykterhetsvård och narkomanvårdsfrågor.“ (Fångvårdsstyrelsen 1968, s. 68-73).
Många av pastorns tidigare uppgifter har nu övergått till andra yrkesgrupper. Det som förr kallades sinnesvård, nämns ibland, men oftare som ett psykologiskt begrepp.
Pastorns uppgifter har utvecklats till att falla inom ett psykologiskt uppdrag. Nu finns även en uttalad psykolog, som tidigare inte fanns.
Formuleringen av att utföra sinnesundersökningar är också annorlunda: “Psykolog vid centralanstalt åligger [...] utföra psykologiska undersökningar beträffande intagna inom gruppen [...] medverka vid gruppterapi och gruppsamtal“ (Fångvårdsstyrelsen 1963, s.10). En tydlig efterlevnad från 1923 är användandet av ‘själslig brist’ när man refererar till den intagnas lidande: “intagen skall [...] undersökas av dennas läkare.
Befinnes intagen lida av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, skall erfoderlig vård och behandling beredas honom.” (Fångvårdsstyrelsen 1968, s. 37).
Läkarens uppgifter har också förändrats.
Nu finns det en ny typ av läkare för enbart kroppen: “anstaltsläkare (kroppsläkare) åligger att svara för hälso- och sjukvården vid anstalten” (Fångvårdsstyrelsen 1963, s.
10). Nu benämns även en psykiatrisk ‘överläkare’, som har tagit över pastorns primära ansvar för sinnesundersökningar: “överläkare vid psykiatriska avdelningen [...] skall lämna råd och anvisningar beträffande behandlingen av de på gruppens anstalter intagna […] sinnesundersökningar” (Fångvårdsstyrelsen 1963, s. 9). Det finns nu även en specifik psykiatrisk avdelning som inte fanns förr (Fångvårdsstyrelsen 1963, s. 3).
Sammantaget har många av de kristna konnotationerna försvunnit från verksamheten i dokumenten från 1960-talet. Av de som finns kvar framstår det religiösa, andliga etc.
inte lika betydelsefullt för institutionens styrning. Pastorn är inte längre en stor del av institutionen och det finns inte längre några krav på kristen utbildning, varken i form av litteratur eller undervisning. De delarna som tidigare var andliga har nu till stor del bytts ut mot olika former av psykiatri och psykologi, alltså ett mer vetenskapligt fokus än tidigare, och den andliga vård som finns kvar bedrivs nu i form av till exempel gruppsamtal, vilka kan anses vara en mer modern terapimetod. Denna period kan ses som en övergångsperiod. Den kristna styrningen avtar och beteendevetenskapen tar successivt dess plats.
19 4.3. 2006-2020
I den sista av våra tre epoker finns det ett tydligt fokus på forskning som inte fanns tidigare. De religiösa och andliga konnotationerna är i stort sett helt utbytta mot vetenskapliga konnotationer. Bland de få som finns kvar, är dessa formuleringar i 12- stegsprogrammet exemplifierande:
12-stegsprogram beskrivs ofta som ett andligt program men det finns inget krav på att vara eller bli troende. Man använder begreppet Gud men i stegen hänvisas också till en högre kraft. Denna högre kraft definieras inte någonstans och för många är själva självhjälpsgruppen denna högre kraft (Kriminalvården 2009, s.
7).
Baserat på denna uppsats analys, är det den enda gången de moderna dokumenten refererar till gud. Citaten, eller kanske bristen på citat, tyder på att man städat ut det religiösa inom institutionen. Att begreppet gud inte längre syftar explicit på den kristna guden, eller någon gud från någon religion för den delen, utan på en odefinierad ‘högre makt’, kan också ses som ett steg bort från det religiösa.
Organisationens verkställighet kopplas till det ‘humana’ och ‘återfallsförebyggande’, vilka är centralt återkommande begrepp hos Kriminalvården: “En tydlig plan för verkställigheten och bra och meningsfullt innehåll i den är en grundsten för att
verkställigheten ska vara human och återfallsförebyggande.” (Kriminalvården u.å.b, s.
3).
Ordet ‘human’, återkommer ca 15 gånger till i de dokument som har analyserats. Bland annat genom beskrivningen av fängelserna och häktena som humana institutioner: “Det råder balans mellan efterfrågan och tillgång på platser. Våra häkten och fängelser är säkra och humana institutioner.” (Kriminalvården u.å.b, s. 15). Användandet av
‘human’ inom Kriminalvårdens texter ter sig relativt odefinierat och ofta vagt.
Begreppet har samtidigt en central betydelse för institutionens värdegrund och liksom syfte. Betydelsen av begreppet definieras aldrig, utan används ofta i samband med andra begrepp, som en typ av rättfärdigande av det andra begreppet - som exempelvis målet av att förebygga återfall.
20 Verksamheten påstås vara baserad på kunskap: “Kriminalvårdens verksamhet är
kunskapsbaserad.”(Kriminalvården u.å.b, s. 17). Vad denna kunskap är baserad i, kan tolkas utifrån Kriminalvårdens forskning. På Kriminalvårdens hemsida finns ca 90 olika forskningsrapporter som är beställda av institutionen själva. Dessa har en stor mångfald, men med ett centralt tema: behaviorism och kognitiv beteendevetenskap.
Kriminalvårdens olika program baseras på kognitiv beteendeterapi (KBT). Istället för att få intagna att åberopa gud och därmed minska risken för återfall, är nu rationaliteten genom behaviorismens praktiker central:
Kriminalvården bedriver idag ett antal olika program som huvudsakligen är baserade på kognitiv beteendeterapi, såsom ETS (Enhanced Thinking Skills), CS (Cognitive Skills) Brotts-Brytet, ART (Aggression Replacement Training) och One-to-One. Så gott som samtliga av dessa har som ett centralt mål att försöka påverka antisociala (kriminella) attityder och förbättra klienters sociala
färdigheter samt att få klienterna att tänka rationellt snarare än att ge efter för sin impulsivitet. (Kriminalvården 2008, s. 8).
Olika typer av behandlingsprogram baseras på en behavioristisk ansats (Kriminalvården 2010 s. 3). En forskningsrapport går steget längre, och antar en näst intill
socialdarwinistisk ansats: “Å andra sidan har teorier om social rang föreslagits, vilka menar att människor och andra arter genom evolutionen har tillägnat sig
beteendemässiga strategier för att tävla om och behålla resurser som är viktiga för att reproducera sig.” (Kriminalvården 2011, s. 6). Idén om människans beteende som relaterat till någon typ av naturvetenskaplig princip, den bakomliggande biologin, är andemeningen i denna typ av påstående. Idén om kriminalitet, ett typ av beteende, som beroende av biologiska faktorer framkommer även. Användandet av ordet ‘erkänna’ kan även tolkas som talande för ansatsens riktning: “Om man arbetar med
återfallsprevention kan man tänka sig två viktiga mekanismer utifrån föreliggande studie. Den första är att erkänna att det finns olika biologiska faktorer som bidrar till kriminalitet” (Kriminalvården 2011, s. 13). Ett ytterligare exempel på detta är: ”Men vi visar i denna studie att det finns en tydlig genmiljöinteraktion, dvs. individer från olika socioekonomiska bakgrunder är olika mycket kriminella beroende på vilken genvariant de besitter.” (Kriminalvården 2011 s. 12). Återigen förstås de kriminellas beteende utifrån ‘djurstudier’:
21 Att leva i ett lågstatusområde kan relateras till kroppsliga och känslomässiga förändringar som höga nivåer av stress, vilket troligtvis beror på en förhöjd aktivitet i hypofys binjurebarksaxeln 14 16. I djurstudier har man visat att social stress ger en negativ förändring i hypofys – binjurebarksaxeln, vilket kan leda till depressivt beteende, men även i vissa fall uppvarvning av beteendet.
(Kriminalvården 2011, s. 6).
Kriminalvårdens program sägs vara ‘ackrediterade’ av en ‘oberoende forskarpanel’:
Syftet med programmet är att minska risken för återfall i brott genom att ge klienten nya kunskaper, färdigheter och insikter. Kriminalvårdens program ackrediteras, vilket betyder att de genomgår en vetenskaplig bedömning, där en oberoende forskarpanel granskar programmets innehåll och sättet programmet genomförs på. (Kriminalvården 2008, s. 8).
Formuleringen kan tolkas som åberopande av någon typ av vedertagen objektiv sanning.
Användandet av ‘insikter’ tyder också på någon typ av högre värde eller kunskap som refereras. Dessa bevekelsegrunder är alltså godkända av denna oberoende panel.
Kriminalvårdens program påstås också vara evidensbaserade (Kriminalvården u.å.b, s.
11). Evidensen, kan i något avseende tolkas som cirkulär, eftersom forskare som inte instämmer med en positivistisk eller biologisk ansats, är få i den oberoende panelen som avgör vad som är evidensbaserat eller ej. Någon typ av ackreditering eller rent av
berättigande av denna typ av forskning, kan tolkas ske inom områdets omfattning och alltså inte på något helt ‘objektivt’ vis.
Andra värden som i modern tid är centrala för Kriminalvårdens verksamhet är
effektivitet och utveckling. Nu finns ett fokus på marknadseffektiva ideal: “I centrum för varje upphandling står den goda affären. En god affär är när offentliga medel används på ett effektivt sätt genom att konkurrensen på marknaden tillvaratas.”
(Kriminalvården u.å.c, s. 10). Värdet av den goda, eller positivt laddade, affären kopplas till konkurrens på marknaden. Detta kan tolkas som en typ av nyliberal
språkanvändning.
Affärer används också som ett sätt att uppnå de formulerade högre målen, samhällets mål i detta fall. Detta ideal sträcker sig även till leverantörer och utomstående
22 affärspartners: “En god affär bidrar till att uppnå samhälleliga mål, såsom hållbar
utveckling. Kriminalvårdens leverantörer ska uppfylla specifika krav inom områdena miljö, mänskliga rättigheter, arbetsmiljö och affärsetik.” (Kriminalvården u.å.c, s. 11).
Ett annat till konkurrensen tillhörande värde är effektivitet. Effektivitetsbegreppet är centralt för verksamheten, då det återkommer i fler olika avseenden, både när det har att göra med återfallsförebyggande och verksamhetens andra förfaranden. Begreppet är ett av de mest återkommande orden i alla de dokument som analyserats i denna uppsats.
Helhetssynen på verksamheten inkluderar också effektivitet: “Tilldelade resurser används på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Det finns en helhetssyn på verksamheten. Vi fokuserar på möjligheter och fortlöpande utveckling”
(Kriminalvården u.å.b, s. 15). Kraven på effektivitet, enhetlighet och snabbhet tas upp som viktiga delar av organisationen. Kravet formuleras också som något som kommer utifrån, från samhället: “Kriminalvården är från och med år 2006 en myndighet vilket innebär ökade krav på enhetlighet, effektivitet och inre samverkan. Som en myndighet förväntas vi också kunna styras effektivare och snabbare anpassas när behoven
förändras.” (Kriminalvården u.å.b, s. 3). Här syns återigen hur det läggs stor vikt på att institutionen ska kunna styras så effektivt som möjligt. Formuleringen kan även tolkas som en typ av framstegstanke. Det är med hjälp av de nyliberala värdena som en optimal återfallsbyggning kan ske. Även inom vetenskapen ska effektiviteten gälla.
Återfallsförebyggningens praktik, är alltså beteendevetenskapens ansvar:
[Forsknings- och utvärderdings]enheten har i uppgift att utveckla och upprätthålla effektiva processer för att från vetenskapen fånga och omsätta ledande arbetssätt och metoder till stöd för kriminalvårdsverksamheten och att generellt verka för en evidensbaserad kriminalvård på uppdrag av
generaldirektören och i samråd med övriga avdelningar. (Kriminalvården 2020, s. 52).
Användandet av “vetenskapen” kan även tolkas som talande för den tidigare
formulerade problematiken av ‘evidens’ och ‘ackreditering’. Man beskriver den som odelad, eller samlad, så till vida att behaviorismen är den enda vetenskapsfalangen som är representerad inom institutionens dokument, samtidigt som det realistiskt sett finns en mängd olika perspektiv som inom ‘vetenskapen’ är helt motsatta varandras principer
23 och metoder. Kriminalvårdens användning av den generella vetenskapen, kan därför tolkas som färgad av detta förhållande.
Kriminalvårdens textproduktion har i modern tid ökat enormt, och det finns numera specifika dokument för alla typer av yrkesgrupper och uppdrag. Från att enbart ha ett eller ett par få dokument som fungerar som referens för arbetares handlande, så finns det i modern tid hundratals. Forskningen har kommit att bli en central del av
verksamhetens utövande, samtidigt som verksamhetens handlingar numera ska grundas i en explicit uttalad värdegrund. I de andra studerade tidsepokerna fanns ingen sådan formulering av värdegrund för verksamheten. Man kan tänka sig att den moderna värdegrunden har tagit över den kristna värdegrundens syfte att utgöra någon typ av moralisk styrning. Värdegrunden är dels baserad på en vag statlig grund som aldrig definieras (Kriminalvården u.å.c, s. 3), och dels på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (Kriminalvården u.å.c, s. 5). Dessa två källor, staten och FN, kan tolkas som högt ansedda moraliska källor, och med dessa i ryggen kan Kriminalvården känna sig trygga med att ha rätt typ av ‘grund’.
Förändringen från det kristna till det moderna kan också förstås utifrån detta skeende.
Istället för att åberopa gud eller de kristna dygderna, är istället den vägledande humana värdegrunden det högsta, och samtidigt basala, målet. Värdegrunden är grundläggande för hela verksamheten och fungerar som en typ av rekommendation för hur anställda bör bete sig (Kriminalvården u.å.c, s. 4). Etiken ‘genomsyrar’ verksamheten
(Kriminalvården u.å.b, s. 13). Varje person har ett individuellt ansvar att följa ‘koden’
och alla “har var och en ett ansvar för att påtala när någon bryter mot koden.”
(Kriminalvården u.å.c, s. 4). Vad koden är beskrivs inte ingående utöver det etiska kod- dokumentet, vilket är väldigt vagt - men man kan anta att den inkluderar, eller
summerar, den generella värdegrunden. Etiken kan alltså tolkas som samma sak som värdegrunden.
Även om värdegrunden är baserad på de statliga grunderna och FN beskrivs den som en intern process: “Arbetet med att formulera värdegrunden har utgått från de tankar och reflexioner som medarbetare från hela Kriminalvården skickade in under 2006.”
(Kriminalvården u.å.a, s. 3). Detta kan alltså tolkas som motsägande den tidigare formuleringen om att värdegrunden är baserad på externa principer, direkt från staten och FN. Etikens praktiska tillämpning formuleras som de anställdas ansvar: “Att
24 formulera vardagens etik är just er uppgift.” (Kriminalvården u.å.a, s. 7). Även denna typ av individualiserande formulering kan tolkas som motsägande värdegrunden som statlig- och FN-baserad. Det ‘räcker’ alltså inte att förstå vad värdegrunden och etiken innebär, utan den måste också ‘viljas’: “Det räcker inte att förstå vad vi tillsammans menar med orden. Vi måste också vilja något med dem. Känslan driver till handling.”
(Kriminalvården u.å.a, s. 7). Formuleringen kan återigen tolkas som refererande till något högre, en objektiv moral, som uppmanas finnas i arbetarnas åtanke. Objektivitet beskrivs direkt i: “Alla medarbetare ska iaktta objektivitet, saklighet och opartiskhet samt i övrigt agera utifrån den statliga gemensamma värdegrunden och Kriminalvårdens egen värdegrund” (Kriminalvården 2020, s. 31). Här sker också en distinktion mellan Kriminalvårdens värdegrund och den statliga, dock framgår inte skillnaden mellan de två. Personalen uppmanas även att vara ‘medvetna’. Vad detta innebär beskrivs inte ingående, men man kan tolka det som bundet till värdegrunden. “Personalen är kompetent, medveten och pålitlig och har god professionell kontakt med klienterna.”
(Kriminalvården u.å.b, s. 9).
Forskning är i modern tid en viktig del av verksamhetens genomförande. Värdegrunden är det större målet som Kriminalvården nu strävar efter att uppfylla. Även etiken är betydelsefull för verksamheten. Vad dessa ideal och upphöjda värden faktiskt innebär kopplas till bland annat verksamhetens forskning. Forskningsbredden är enorm, men med ett övergripande behavioristiskt perspektiv. Återfallsförebyggandets praktik tolkas som baserat på biologiska perspektiv och även nästintill socialdarwinism där människan liknas vid djur. Ett annat värde som är centralt för Kriminalvården är effektivitet, som beskrivs som betydelsefullt för verksamhetens utveckling och är således kopplat till ett ökat återfallsförebyggande. De kristna konnotationerna i denna tid är i princip helt borta. Vad som har ersatt de kristna värdena är nu istället de värden som
Kriminalvården menar är betydelsefulla för deras verksamhet. Återfallsförebyggningen vilar på denna typ av värdegrund. Värdegrunden förändras, från kristendomens värden och “anda”, till den moderna humanismens ideal och utgångspunkter.
25
5. Slutsatser och diskussion
Frågeställningen för denna uppsats var: Kan rationaliseringstendenser urskönjas i Kriminalvårdens utveckling under det senaste seklet? Vilka typer av ideologiska grunder framhåller Kriminalvården som betydelsefulla? Frågeställningen har kunnat besvaras och nedan beskrivs de mest centrala fynd och slutsatser analysen visat.
5.1. Från religion till vetenskap
En av de mest centrala förståelserna denna analys lett till, är hur de kristna idealen och språkbruket har bytts ut mot rationella och vetenskapliga uttryck. Värdet
Kriminalvården tidigare la i begreppet gud eller medhörande kristna konnotationer, lägger de i modern tid på vetenskapens praktiker och värden. Istället för att åberopa gudsfruktan, beskriver Kriminalvården i modern tid de behavioristiska och rationella värdena som upphöjda och eftersträvansvärda. Det har skett en metamorfos av
kristendomens ideologi. Värdegrunden och etiken, som Kriminalvården beskriver som grundläggande för sin verksamhet, uppstår först i modern tid. Under 1960-talet beskrevs inte sådana förutsättningar. Objektivitet, medvetenhet, rationalitet och
beteendevetenskapens sanningar är det som Kriminalvårdens kristna värderingar idag uttrycks som - bland annat genom att värdegrunden beskriver dessa som grundläggande.
Gud och de kristna värdena har i modern tid bytts ut mot Nietzsches tidigare nämnda
‘gudssurrogater’, som har samma typ av funktion, fast med nya konnotationer.
Utvecklingen från religion till vetenskap kan därför också tolkas som en typ av rationaliseringsprocess - i enlighet med Habermas (1981) idé om livsvärldens expanderande rationalisering. Även Sopers (1986) beskrivning av vetenskapens inflytande över religionen kan utrönas i materialet.
5.2. Från pastor till psykolog
En annan typ av rationaliseringstendens syns i hur pastorn utvecklats till psykolog. Det som under tidigare epoker har varit en arbetsuppgift för pastorer - att hantera fångars sinnestillstånd - är i den moderna tiden psykologers primära uppgift. Sinnesvården eller själavården har förändrats till rehabilitering eller återfallsförebyggning. Det är
26 psykologens mål att, likt pastorn, bota individen från dennes kriminalitet. Den forna fångens sjukdom var bristande kristendomskunskap. I det moderna är det en bristande värdegrund, rationalitet eller biologi. Alltså kan man se hur människobilden förändrats från den kristna till det vetenskapliga. Även detta bekräftar Nietzsches och Sopers (1986) beskrivning av vetenskapens framsteg i relation till kristendomen.
Även psykologens sätt att rehabilitera har förändrats markant. En hel vetenskaplig falang finns numera till för att bota avvikaren. Botandet tolkas också som en
individualiserande och identitetsskapande process. Subjektet förändras i takt med de övningar och tekniker rehabiliteringen kräver. Fången lär sig att bli en del av samhället återigen, då hens nya, mer moraliska identitet uppstår med hjälp av rehabiliteringen.
Fången kan förstås i materialet utifrån dikotomin om “the insane”, som Foucault (1961) beskriver. Språket och de psykologiska begreppen är det som konstruerar vad fångens egenskaper betraktas som. Alltså, en behavioristisk människosyn genomsyrar
Kriminalvårdens rehabilitering. De ideologiska målen Kriminalvården beskriver realiseras genom behaviorismens instrument, praktiker eller metoder. Denna
behavioristiska ansats har tydliga ontologiska respektive epistemologiska grundvalar som kan tolkas som positivistiska och reduktionistiska i sitt betraktande av människans beteende som beroende blott av biologiska faktorer.
Eftersom behaviorismen åberopar det rationella, medvetna, objektiva etc, kan
perspektivets centrala funktion inom den moderna Kriminalvården även tolkas som en rationaliseringstendens.
5.3 Humanismens rättfärdigande ideologi
En upptäckt, som bekräftar Sopers (1986) teori, är hur det humanistiska idealet samvarierar med de behavioristiska och biologiska ontologierna. Man kan påstå att Kriminalvården reproducerar humanistiska ideal. Den humana värdegrunden och det etiska perspektivet kan argumenteras förena det vetenskapliga och religiösa. Det är genom det humana perspektivet som de behavioristiska praktikerna får godkännande. I humanismens namn ter sig praktikerna motiverade. Det som rättfärdigar
Kriminalvårdens praktiker, rehabilitering genom behaviorismens verktyg, sker genom en typ av humanism, som Soper (1986) beskriver som en anglo-amerikansk
27 vetenskaplig humanism. Detta sker alltså genom att Kriminalvården påstår att deras verksamhet är präglad av den humana värdegrund de beskriver.
Eftersom de psykologiska eller behavioristiska praktiker är det utövandet som är mest centralt inom Kriminalvården, kan man anta, om man tar Kriminalvården på orden, att verksamhetens praktiska förfaranden är baserat på värdegrunden. Alltså en human värdegrund som vägleder de behavoristiska principerna. I det humanas namn, kan man även, enligt Soper (1986), tolka Kriminalvårdens praktiker som effektiviserande och industrialiserande av mänskliga villkor. Kriminalvårdens rehabilitering kan tolkas som en typ av “social engineering”, där syftet är att fångar ska förändra sin moral och kunskap om världen på ett så effektivt sätt som möjligt. Effektiviteten kan även ses i institutionens andra mål - utöver de som är relaterade till rehabilitering eller vård - exempelvis inköp, handel etc. Det är alltså inte enbart fångars moraliska effektivitet som åberopas, utan också hela institutionens. Effektiviteten inom institutionen kan alltså tolkas som en rationaliserande process.
5.4 Diskussion: Forskningsbidrag, svårigheter och möjligheter
Denna korta studie kan ses som en början på ett längre mer omfattande projekt.
Forskningsområdet studien har doppat fötterna i kan förstås som ett relativt öppet klimat för korsvetenskaplig forskning. Förutom de mycket kända sociologerna Foucault och Habermas, är Soper numera aktiv inom klimatforskning relaterat till filosofisk ideologi.
En analys av Kriminalvården, inspirerad av teologiska aspekter som religionens inflytande på samhällspolitiskt relevanta aspekter, kan tolkas som korsvetenskaplig i något avseende, även fast den sociologiska aspekten är den primära. Även det historiska perspektivet kan tolkas som korsvetenskapligt. Korsvetenskapliga ansatser riskerar ibland drabbas av ‘jack of all trades’-problemet. Ett bidrag till fältet kan därför tolkas vara öppnandet av fältet. Ett perspektiv, svepande som vårt, har således också brister.
En svårighet med studien, och en begränsning, var bristen av ingående analys av de kristna begreppen. I studien nämns enbart begreppen som ‘konnotationer’ - de förstås alltså som ord relaterade till den kristna tron. Därför kunde det härledas att de begrepp och ord som utvecklats över tid, relaterade till arbetsuppgifter, har eftersläpande influenser, eller konnotationer, av den tidigare influensen - den kristna.
28 En möjlig framtida studie, som då eventuellt skulle kunna anses vara teologisk, skulle kunna vara en liknande diskursinspirerad analys av hela perioden 1923, utifrån ett mer ingående kristet perspektiv. Vad är egentligen skillnaden mellan en pastor och
predikant? Vilka beståndsdelar av prästbeviset, som sen sedan blev personbevis, kom att förändras först? Hade dessa förändringar att göra med dåtida politiska processer som således har påverkats av tidigare språkliga förhållanden? Ja, forskningen är evig.
Vidare forsknings skulle, utöver det som redan nämnts, till exempel kunna handla om jämförande studier för att undersöka vilka likheter och skillnader som finns mellan olika myndigheter gällande rationaliseringstendenser och den avtagande kristendomen. Man skulle även kunna spegla de svenska fynden enligt ovan mot andra länders myndigheter.
Ett annat fokus vore att undersöka de humanistiska tendenserna i FN:s styrdokument.
En ännu mer svepande ideologi kan tänkas formuleras i ett sådant dokument. Även äldre versioner av FN:s dokument hade kunnat beskriva förändringen från det kristna till det humanvetenskapliga.
