Självbiografin på det litterära fältet
The position of the autobiography on the literary field
Erik Segerpalm
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Kulturstudier
Nivå/Högskolepoäng: C-nivå/15hp Handledare: John Sundholm Examinator: Eva Zetterman Datum: 2013-05-28
Abstract
Artists, politicians, sport profiles and celebrities in general – they all write their own
autobiography. Either themselves or with the help from a ghost-writer. The autobiography as a genre is not new but due to recent years explosion of this type of literature one can really talk about a phenomenon.
My aim with this essay is to examine which position one could claim this growing genre has on the literary field, based on the ideas of French sociologist Pierre Bourdieu. Has this new phenomenon in any way changed the shape of the literary field? Is the genre doomed to be looked at as a mainly commercial type of literature that only pleases the masses but not the literary elite? And could one explain the phenomenon by looking at recent changes in cultural policy, towards a more
commercial and instrumental attitude?
I have studied reviews in Swedish newspapers of three very popular autobiographies from recent years in order to study how literary critics approach the genre. The main finding of this study show that even if the autobiographic genre is looked upon with slight suspicion from the literary elite, at least some of these celebrity authors are approved. And since they are – one could talk about a change of disposition on the literary field.
Innehållsförteckning
1. Inledning...4
1.1 Problemformulering och frågeställning...4
1.2 Tillvägagångssätt och metod...5
1.3 Avgränsning...6
2. Bakgrund...7
2.1 Det rådande kulturpolitiska klimatet...7
2.2 Litteraturkritikern som konsekrationsinstans...9
2.3 Kritikerna bakom de utvalda recensionerna...10
3. Analys...13
3.1 Självbiografiernas mottagande bland svenska kritiker ...14
3.2 Kritikernas förhållningssätt till biografiförfattarna...18
4. Diskussion och slutsats ...20
Källförteckning...22
”En självbiografi utlovar bedrifter värda att nedtecknas, samtal med berömda personer, en central roll i viktiga händelser. Något sådant finns här inte alls.” (Barack Obama)
1. Inledning
Självbiografin tycks vara en allt populärare litterär genre. Rockstjärnor och sportprofiler, politiker och tv-kändisar skriver själva eller med hjälp av spökskrivare sina biografier och de riktiga kioskvältarna når inte bara välsorterade bokaffärer utan hittas även i matbutiken eller på macken.
Den 16 februari 2013 publicerade Dagens Nyheter en artikel med rubriken ”Så skapar
rockstjärnorna myten om sig själva”. Journalisten Daniel Sandström skriver där om rockbiografin.
Resonemanget går ut på att en musikbransch som krisat måste hitta nya inkomstkällor och att det växande fenomenet med rockbiografier är en del av detta. Att artisterna i dag säljer berättelsen om sig själva lika mycket som musiken de skapar. (Dagens Nyheter, 2013-02-16)
Samtidigt talas det i dagens kulturpolitik mycket om en instrumentalisering av kulturen. (Gray, 203). Att positiva effekter av kulturens verkningar ska skvätta över på andra samhällsfält för att kulturpolitiska satsningar ska anses berättigade. En kommersialisering, snarare än kultur för
kulturens skull. Min utgångspunkt med den här uppsatsen är att fenomenet med de här storsäljande kändisbiografierna är ett symptom på den kulturpolitiska utvecklingen. De har visat sig vara ett kommersiellt framgångsrikt, växelverkande koncept mellan musik- och litteraturbranschen som bägge befinner sig i en tid av förändringar och utmaningar. Försäljningsraset när det gäller fysiska exemplar av musikalbum och böcker är så klart något som förändrat marknaden. Enligt statistik som det svenska kulturpolitiska observatoriet SweCult presenterade i boken KulturSverige 2009 minskade försäljningen av cd-skivor i Sverige från cirka 40 miljoner exemplar 1996 till endast 12 miljoner 2006. (KulturSverige 2009, 262)
1.1 Problemformulering och frågeställning
Biografiförfattarnas växande antal på den litterära scenen gör det intressant att utreda vilken status och position de har där i dag. Ofta handlar det ju om icke-skönlitterära författare som ska samsas på samma arena som redan etablerade författare. Jag vill redan här tydliggöra att min uppsats är koncentrerad till just de här litterära nykomlingarna och inte den biografitradition som är så mycket äldre än det fenomen som David Sandström talar om i sin DN-artikel. Att författare skriver sina biografier är ju en tradition som sträcker sig långt tillbaka i litteraturhistorien. Cristine Sarrimo, docent i litteraturvetenskap vid Malmö högskola, uttalade sig om detta i en intervju med
tidsskriften Forskning & Framsteg häromåret. ”...visst har det funnits självbiografier tidigare, alltifrån Augustinius på 300-talet till Rousseau på 1700-talet. Så det finns en lång tradition av att berätta om sitt jag inom litteraturhistorien.” (F&F, 2012-11-26) I Sarrimos monografi Jagets scen.
Självframställning i olika medier (Makadam förlag, Göteborg 2012) har hon studerat
självbiografier av författare som Per Olov Enquist och Bodil Malmsten men även av dramatikern Lars Norén och bloggar av exempelvis Isabella ”Blondinbella” Löwengrip.
Syftet med den här uppsatsen är alltså att titta på självbiografigenren i dess moderna form, där inte bara traditionella författare tar till pennan. I min undersökning har jag tittat på var och av vilka den här typen av självbiografier recenseras och vad de får för mottagande. Hur närmar sig en
traditionell litteraturkritiker ett verk som inte är skrivet av en traditionell författare? Jag har letat efter tendenser hos recensenterna att trivialisera boken de bedömer mot bakgrund att det inte är någon ”riktig” författare de läser.
Mitt syfte är också att undersöka huruvida det går att förstå ökningen av självbiografier utifrån den kulturpolitiska verklighet som jag nämnde tidigare i inledningen. Slutligen tänker jag resonera kring om den nya strömmen av självbiografier har lett till en förändring av det litterära fältet i sig.
Kan man påstå att där har skett någon omdisponering, och kan den i så fall härledas till den förändrade kulturpolitiken?
1.2 Tillvägagångssätt och metod
Jag har valt att läsa tre självbiografier som alla fått väldigt stor uppmärksamhet just eftersom personerna bakom dem är världskändisar på sina respektive, icke-litterära områden. Rockartisten Patti Smiths bok Just kids från 2010 är en av de senaste årens mest omtalade rockbiografier.
Fotbollsproffset Zlatan Ibrahimovics bok Jag är Zlatan Ibrahimovic (spökskriven av journalisten och författaren David Lagercrantz) sålde i drivor när den kom 2011. USA:s president Barack Obamas uppväxtskildring Min far hade en dröm utgavs första gången 1995 men har självklart tryckts i nya upplagor efter Obamas politiska genombrott.
Genom att titta på var de här tre böckerna recenseras och vilken typ av mottagande de fått ska jag sedan försöka utreda vilken position den här typen av litteratur har på den litterära scenen. Eller på det litterära fältet, ett begrepp myntat av den franske sociologen Pierre Bourdieu.
Hans svenska kollega Daniel Broady har i boken Kulturens fält tittat närmare på Bourdieus teori- och forskningsprogram och presenterar inledningsvis en komprimerad definition av vad Bourdieu avsåg vara ett fält. ”...ett fält är ett system av relationer mellan positioner besatta av människor och institutioner som strider om något för dem gemensamt.” (Broady, 11). Striden handlar om vilka av de här människorna och institutionerna som ska ha rätt att definiera exempelvis vad som är god litteratur och inte, vilka som ska ha auktoriteten. Striden är ständigt pågående vilket gör att fälten genomgår en oavbruten förändring med tid. De människor och institutioner som befolkar fälten titulerar Bourdieu som konsekrationsinstanser (Broady, 16) och på litteraturens fält handlar detta om de mest ansedda bokförlagen, litteraturhistorikerna, kritikerna och akademierna. Det är från
dessa inrättningar som en författare kan få sitt erkännande. Konsekrationsinstanserna är en av faktorerna som gör litteraturens fält autonomt, det vill säga självständigt från andra fält. Ändå, menar Bourdieu och Broady, kan litteraturens fält samtidigt ses som ett subfält till ett större kulturellt och intellektuellt fält. Detta större fält fungerar som motpol till fältet där kommersiella intressen och erkännanden styr, det ekonomiska fältet. (Broady, 16-17).
I ljuset av denna teori om motpolerna, menar jag, är kändisbiografierna extra intressanta att diskutera. För om någon litterär form i sin utgångspunkt närmar sig det ekonomiska fältet, måste det ju vara biografierna. Det handlar (allt som oftast) om redan vitt etablerade namn som därför stiger in på det litterära området som storsäljande debutanter. I min analys senare vill jag därför diskutera om självbiografins allt större plats på det litterära fältet påverkar motsatsförhållandet mellan vad som anses vara skönlitteratur kontra kommersiell litteratur. Bourdieus utgångspunkt är ju att finkultur per automatik inte samtidigt kan vara kommersiell.
1.3 Avgränsning
Naturligtvis går det inte att dra några avgörande och heltäckande slutsatser utifrån en studie där mottagandet av enbart tre självbiografiska böcker gjorts. Genren är ju översköljd av författare där varje individ har sin egen bakgrund som motiverat ett förlag att ge ut just deras historia. Som Cristine Sarrimo uttrycker det i intervjun med Forskning & Framsteg. ”Materialet börjar bli helt oöverskådligt.” … ”Men jag har valt att följa några av de större bloggarna och några av de mest uppmärksammade självbiografierna i bokform.” (F&F, 2012-11-26)
Min ambition har däremot varit att finna spår att spinna ett resonemang kring, utifrån mottagandet av de här tre självbiografierna. Jag har valt att ytterligare avgränsa min undersökning till att gå igenom biografiernas mottagande av ett begränsat antal svenska konsekrationsinstanser på det litterära fältet. Dagstidningar som Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters kultursidor men även kvällstidningars recensioner. Jag har studerat tre tidningsrecensioner samt Sveriges Radios
Kulturnytts mottagande av Jag är Zlatan Ibrahimovic, fem tidningars och Kulturnytts recension av Baracks Obamas memoarer samt fyra tidningsrecensioner av Patti Smiths Just kids. Innan jag i min analys går in konkret på recensionerna tittar jag närmare på vilka kritikerna är som har gjort sina bedömningar. Det är naturligtvis av stor vikt och relevans för min undersökning att ha en liten redogörelse av dessa kritikers bakgrund. Är det rutinerade litteraturkritiker och i Sverige etablerade kulturpersonligheter som får uppgiften att recensera den här typen av litteratur? Presentationen av kritikerna har jag valt att lägga i delkapitlet Litteraturkritikern som konsekrationsinsats, efter en redogörelse om hur Pierre Bourdieu målade upp maktspelet på det litterära fältet. För att kunna placera in biografifenomenet i ett kulturpolitiskt sammanhang har jag tagit del av aktuell kulturpolitisk forskning men avgränsat detta till att främst ta del av arbeten om rådande kulturpolitiskt klimat i Sverige och Norden.
2. Bakgrund
I det här kapitlet presenterar jag en bakgrundsbeskrivning av det rådande kulturpolitiska klimatet inom vilket fenomenet med självbiografier växt sig allt starkare. Jag har dels tagit del av
Alliansregeringens kulturproposition från 2009, dels ett antal artiklar publicerade i International Journal of Cultural Policy. Under detta kapitel tänker jag också återknyta till Pierre Bourdieu och se hur han förklarade litteraturkritikernas roll på det litterära fältet. Här redogör jag även för lite bakgrundsfakta kring de kritiker vars omdömen jag tagit del av.
2.1 Det rådande kulturpolitiska klimatet
”Grunden för kulturpolitiken är kulturens egenvärde. Samtidigt ökar insikten på flera håll om kulturens och kreativitetens betydelse för andra samhällsområden. De samhällsförändringar som skett och de nya förutsättningar som växer fram gör att de kulturpolitiska målen behöver förnyas och anpassas till vår tid.” (Prop. 2009/10:3, 1).
Redan inledningsvis i den svenska Alliansregeringens kulturproposition från 2009 klargörs en ambition till betydande kulturpolitiska förändringar. Propositionen från 1974 ansågs på flera punkter vara föråldrad och det är kanske framför allt ett stycke i den nya propositionen som fick störst uppmärksamhet: ”Det finns ingen given motsättning mellan kommersiell bärkraft och konstnärlig kvalitet och frihet.” (Prop. 2009/10:3, 28).
Med den omdebatterade meningen motiverades slopandet av 1974 års kulturpropositions bevingade mening ”...motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.”
(Prop.1974:28)
Den öppnare acceptansen av kommersiella intressen inom kulturpolitiken är något som Clive Gray, professor i kulturpolitik skriver om i artikeln ”Commodification and Instrumentality in Cultural Policy”. Gray menar att tendenserna i dagens kulturpolitik kan ses som ett resultat av en serie långtgående politiska, ekonomiska och sociala förändringar som redan inleddes under sent 1970- tal. (Gray, 203). Att en ökad kommersialisering i samhället ofrånkomligt även kommer att
inbegripa det kulturpolitiska området i form av instrumentalisering. Begreppet instrumentalisering går att koppla till 2009 års kulturproposition och ovannämnda citat om kulturens och kreativitetens betydelse för andra samhällsområden. Gray klargör att hans intention med artikeln inte är att ta ställning för eller emot en instrumentalisering av kulturen, utan snarare att förstå varför synsättet har uppstått. Han menar att majoriteten av världens länders kultursektorer blivit svagare i
förhållande till andra områden. Att kraven från styrande politiker som uträttar kulturellt stöd blivit hårdare och att det i första hand är ekonomisk lönsamhet, och i andra hand social utveckling, som ligger till grund för besluten. (Gray, 206). Gray skriver till och med att det finns en ”förväntan” på kulturpolitiken att vara en problemlösare och föra något gott med sig till andra områden: ”...there is
a burden of expectation that cultural policies should provide a host of solutions to problems that are originally economic, social, political or ideological (or some combination of these).” (Gray, 207).
Kulturen som problemlösare än något som står i skär kontrast till vad Geir Vestheim, professor i kulturpolitik vid Högskolan i norska Telemark, kallar för The elitist approach (Vestheim, 531).
Uttrycket går ut på att kultur och kulturpolitik är något fundamentalt annorlunda mot andra
samhällsarenor och politiska sektorer, att kulturen och framför allt konsten ska uppfattas som något högre (exceptional). Vestheim tydliggör att det handlar om en viss typ av kultur och konst (...”the so called fine arts”) och menar här den konst som utifrån Bourdieus fältbegrepp fått erkännande av fältets konsekrationsinstanser. Kulturens högre art gör den enligt The elitistic approach immun mot omvärldens vinstkrav: ”...the advocates of l'art pour l'art deny the importance of economic capital”
(Vestheim, 535).
Vestheims teori är att The elitistic approach står i konflikt med The popular approach. Där står inte kulturen och konsten längre på någon piedestal utan dess utövare måste förhålla sig till samma regler som alla andra. ”Culture is ordinary” skriver Vestheim och härleder till den walesiske akademikern och författaren Raymond Williams essä Culture and society från 1958. (The Hogarth Press Ltd, 1987). Det här synsättet, menar Vestheim, avmystifierar kulturen, klär den i
vardagsskrud.
Vestheim kallar rummet där de båda synsätten kolliderar för The overlapping zone. I sann Bourdieu-anda placerar han till vänster om zonen det kulturella fältet och till höger de politiska, administrativa och ekonomiska fälten. (Vestheim, 534). Kollisionen innebär förhandling mellan de två ytterligheterna och förhandlingen handlar om kulturens egenvärde och hur mycket statligt stöd den är berättigad utan krav på återgäldning.
Peter Duelund, dansk lektor i konst- och kulturvetenskap, menar att den nordiska kulturpolitiska modellen som växte fram efter Andra världskriget på senare år ifrågasatts mer och mer. Tiderna då kulturpolitikens främsta uppgift var att värna artistisk frihet och kulturell demokrati har övergått i en tid där ekonomiska åtgärder inom kulturen blivit stramare. Om kulturens och kulturpolitikens tidigare uppgift enbart var att värna om kulturell mångfald och att göra medborgarna ”mer upplysta” har den ekonomiska aspekten satt kulturpolitiken i en annan verklighet i dag. ”An ideology of economic growth and a new view of what and on which conditions it is politically sound to support art and stimulate cultural initiatives has gradually replaced previous goals”
(Duelund, 7). Duelund ger några exempel på nya kulturpolitiska företeelser som går att koppla till ökade marknadstänket: ”the introduction of target-oriented management, performace-related contracts, follow-up quality assurance, etc. Financial support is based on quality assurance to decide allocations of grants.” (Duelund, 11).
För att återgå till Clive Gray så anser han att de kulturpolitiska förändringarna handlar om ett ideologiskt skifte. (Gray, 210). Kulturpolitiskt fokus flyttas mer och mer till att se hur kulturen kan bistå till andra sektorer (exchange-value) snarare än dess egenvärde (use-value) och härleder den här utvecklingen till kultursektorns allt svagare ställning, särskilt i bistra ekonomiska tider: ”The structural weaknesses of cultural and arts policies – limited political interest amongst the majority of policy makers and the general public, and both limited expenditures by governments on these sectors and a lack of political significance in comparison with other policy areas...” (Gray, 210).
Under vintern och våren 2013 har den svenska statens litteraturstöd diskuterats flitigt i kulturpolitiken. I september 2012 överlämnade en av regeringen tillsatt kommitté rapporten Läsandets kultur (SOU 2012:65) som innefattar förslag på förändringar av det statliga litteraturstödet. Litteraturutredningen, som kommitén namngavs, föreslår bland annat att ett takbelopp införs som hindrar enskilda förlag från att få ett vad de anser för högt stöd. ”Mot bakgrund av de relativt begränsade resurser som står till förfogande föreslår vi … att ett tak tillämpas för hur mycket stöd som kan fördelas till en enskild mottagare över tid...”. (SOU
2012:65, 428). Förslaget har mött kritik från de svenska bokförlagens branschorganisation Svenska Förläggareföreningen (SvF). Den 8 maj 2013 presenterade SvF motrapporten Litteraturstödet – Från kvalitet till behov? I en intervju med SVT:s Kulturnyheterna samma dag uttryckte
rapportförfattaren Jan-Erik Pettersson sin oro över att stödet till landets större bokförlag ska begränsas. Han menar att takbeloppet kommer att skrämma de större bolagen från att satsa på mindre kommersiellt gångbar litteratur. ”Man kan tycka att de stora förlagen har råd att ge ut de smala böckerna ändå men så funkar det inte idag. Det finns ett stort kommesiellt krav på att alla titlar ska ha bäring.” (SVT, Kulturnyheterna, 2013-05-08)
2.2 Litteraturkritikern som konsekrationsinstans
I inledningen av min analys går jag igenom hur de tre självbiografier jag valt att läsa mottogs bland Sveriges litteraturkritiker. För att kunna dra några slutsatser utifrån recensionerna kommer jag i det här delkapitlet kort presentera kritikerna som fällt sina omdömen. Allra först vill jag dock återgå till Pierre Bourdieu och hans teori om litteraturkritikerns roll som bedömare av vad som är god litteratur och ej.
Liksom fält är begreppet kapital centralt i Bourdieus teorier och även här delade han upp begreppet i flera olika arter. Gemensamt för samtliga arter är att tillgången av det ”fungerar som symboliskt kapital i de sammanhang där den tillerkännes värde.” (Broady, 12). Ju större kulturellt eller litterärt kapital en specifik litteraturkritiker, tidsskrift eller ett förlag har, desto större symboliskt kapital har de i kampen på det litterära fältet. I Sverige, och antagligen resten av världen, anses ofta de stora morgontidningarnas kultursidor ha ett större symboliskt kapital än kvällstidningarnas och
landsortstidningarnas dito. De anses seriösare än skvallerpressen och har större redaktionella
resurser än mindre dagstidningar. Följaktligen har en kritiker på Svenska Dagbladet ofta automatiskt ett större symboliskt kapital än en kritiker på låt säga Värmlands Folkblad.
Naturligtvis råder det även en viss hierarki på varje enskild kulturredaktion (som befolkas av fler än en kulturredaktör) där faktorer som antal år i branschen, journalistiska erkännanden i form av utmärkelser eller innehavandet av tunga, inflytelserika poster spelar in.
Teorin om litterärt kapital innefattar även författare. En av kritikerna respekterad och oftast hyllad författare har genom sin aktiva karriär samlat på sig ett allt större symboliskt kapital på det litterära fältet. Således är de i princip garanterade ett stort utrymme vid varje ny bokutgivning. Därför är det intressant att se hur biografiförfattarna, som inte alls har någon etablerad position på det litterära fältet sedan tidigare, nu konkurrerar om samma utrymme. De har ju tagit sig in på tidningarnas kultursidor med ett symboliskt kapital ofta vitt skilt från det litterära. I Zlatan Ibrahimovics skulle man kunna prata om ett sportsligt kapital, grundat på hans stora framgångar på fotbollsplanen. Man kan också prata om ett kändiskapital (det fanns ett enormt sug från allmänheten att höra honom berätta hans historia). Patti Smiths bakgrund som poet och ansedd musiker gör att hennes språng till det litterära fältet inte kan anses lika dramatisk. Hon borde rimligtvis ha haft ett helt annat symboliskt kapital än Ibrahimovic när hon trädde in på det litterära fältet. Det borde även Barack Obama ha haft, och då framför allt när hans biografi kom i senare utgåvor. Även där kan man så klart prata om ett enormt kändiskapital, men även ett erkänt intellektuellt kapital som känns mer hemma på det litterära fältet än Ibrahimovics redogörelser från fotbollsplanen.
2.3 Kritikerna bakom de utvalda recensionerna
Innan jag presenterar de kritiker som jag har läst känns det befogat att även kort presentera Daniel Sandström, som alltså skrev den artikel som jag inledningsvis citerade ur. Bara några veckor efter det att artikeln trycktes tillträdde Sandstöm tjänsten som kulturchef på Svenska Dagbladet. Innan dess hade han varit såväl kulturchef som chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenskan. (SvD, 2013-03-08)
När det kommer till Zlatan Ibrahimovics av David Lagercrantz spökskrivna självbiografi Jag är Zlatan Ibrahimovic har jag tagit del av följande recensioner:
1. Mats Gellerfelts recension i Svenska Dagbladet.
2. Patrik Svenssons recension i Sydsvenskan.
3. Martina Montelius recension i Expressen.
4. Gunnar Bolins recension i Sveriges Radios Kulturnytt.
Mats Gellerfelt, född 1952, är författare och översättare och recenserar såväl film, litteratur och teater för Svenska Dagbladet. Han har exempelvis översatt Bob Dylans självbiografi (Norstedts, 2004) och skrivit den tidigare politikern Alf Svenssons självbiografi Vem är Alf Svensson? (Sellin, 1991). ”Som recensent och kolumnist har G. Framträtt med ofta kontroversiella åsikter”, låter en kort beskrivning i Nationalencyklopedin. (Nationalencyklopedin, 630)
Patrik Svensson är medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion sedan drygt tio år tillbaka och har varit fast anställd sedan 2008. Han skriver litteraturkritik, debattartiklar och samhällspolitiska texter. Som frilansare har han skrivit för bland annat Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Helsingborgs- Dagblad och musikmagasinet Sonic. Svensson har läst Kulturvetarlinjen i Lund med inriktning på pressvetenskap och litteraturvetenskap. (Svensson, Patrik)
Martina Montelius (dotter till poeten och akademiledamoten Kristina Lugn) är författare,
dramatiker, regissör och frilansmedarbetare på Expressen. Hon är sedan 2011 konstnärlig ledare på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm, ett uppdrag som hon tog över efter sin mor. Teater
Brunnsgatan Fyra startades av skådespelaren och musikern Allan Edwall. (brunnsgatanfyra.se) Gunnar Bolin vill inte kalla sig litteraturkritiker utan kulturjournalist. Han har jobbat på Sveriges Radio sedan 1986, bland annat som litteratur- och filmkritiker men även som utrikeskorrespondent i Berlin. Bolin har bevakat fem olympiska spel. (Bolin, Gunnar). 2010 belönades han med Lukas Bonniers Stora Journalistpris med motiveringen ”För lustfylld kulturjournalistik och imponerande bredd.” (storajournalistpriset.se).
Nedanstående kritikers omdömen har jag tagit del av i genomgången av mottagandet av Barack Obamas självbiografi Min far hade en dröm:
1. Rakel Chukri på Sydsvenskan.
2. Gunvor Hildén på Upsala Nya Tidning.
3. Helsingborgs Dagblads Petter Larsson.
4. Göteborgs-Postens Gabriel Byström.
5. Mikael Timm på Sveriges Radios Kulturnytt.
6. Erik Åsard på Svenska Dagbladet.
Rakel Chukri är kulturchef på Sydsvenskan sedan 2008 då hon efterträdde Daniel Sandström. Hon hade då varit anställd på tidningens kulturredaktion sedan 2004. Chukri har läst statsvetenskap vid Lunds universitet och undervisat i kulturjournalistik vid Malmö högskola. (medievärlden.se, 2008- 09-19)
Gunvor Hildén recenserar böcker (dock inte skönlitteratur) för Upsala Nya Tidning sedan omkring millennieskiftet. Innan dess – och fortfarande – skrev hon ledare för tidningen. Hildén har även jobbat för SVT:s Rapport, Expressen och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Hon har också varit stipendiat vid Mount Holyoke College i USA. (Hildén, Gunvor).
Petter Larsson har jobbat som frilansande kulturskribent sedan 1996 med undantag för åren 1998- 2000 då har var anställd som ledarskribent för morgontidningen Arbetet. Han har skrivit i
Helsingborgs Dagblad sedan hösten 2000 och skriver sedan 2003 även för Aftonbladets kultursida.
(Larsson, Petter)
Gabriel Byström är kulturchef på Göteborgs-Posten sedan 2006 då han efterträdde Mikael van Reis. Byström har arbetat på tidningen sedan 1994. (Svenska Dagbladet, 2006-01-21)
Mikael Timm är sedan lång tid anställd på Sveriges Radios kulturavdelning men är även författare och dramatiker och ligger bakom ett tiotal böcker, däribland en biografi över Evert Taube. Timm har äver författat Ingmar Bergman-biografin Lusten och Dämonerna. (norstedts.se)
Erik Åsard är professor i nordamerikastudier och chef för Nordamerikainstitutet vid Engelska institutionen vid Uppsala universitet. (engelska.uu.se). Han är även författare och har bland annat skrivit biografin Hilary Rodham Clinton: En politisk biografi. (Lund, Historiska media, 2008) Gällande mottagandet av Patti Smiths memoarer Just kids har jag tagit del av följande kritikers recensioner:
1. Göran Greiders recension för Dagens Nyheter.
2. Kaj Schuelers recension för Svenska Dagbladet.
3. Mikael Von Reis recension för Göteborgs-Posten.
4. Jan Gradvalls recension för Sydsvenskan.
Göran Greider är den för allmänheten antagligen mest kända person bland kritikerna jag läst.
Greider, född 1959, är författare, dramatiker och chefredaktör för dagstidningen Dala-Demokraten sedan 1999. I Nationalencyklopedin står följande om Greider: ”En radikal ideologisk hållning präglar G:s verksamhet som både poet och samhällsdebatör.” (Nationalencyklopedin, 672)
Kaj Schueler är anställd på Svenska Dagbladet där han både verkat som allmän- och kulturreporter och litteraturredaktör och kulturchef. Genom Norstedts utkom 2008 hans bok Flykten från Berlin 1942. (norstedts.se)
Mikael van Reis är kritiker på Göteborgs-Posten där han tidigare även varit kulturchef, en tjänst som togs över av Gabriel Byström 2006. (Svd, 2006-01-21)
Jan Gradvall, född 1963, inledde sin journalistiska karriär med det egenstartade fanzinet Jörvars Gosskör som han startade som 16-åring. 1985 fick han en vikarieanställning på Expressen och sedan 1986 arbetar Gradvall som frilansskribent. Sedan 1998 skriver han bland annat krönikor för Dagens Industri men gör även regelbundet frilansuppdrag för Dagens Nyheters och Sydsvenskans kultursidor och magasin som Café. Gradvall är även författare och har bland annat skrivit boken Artiklar, intervjuer, essäer 1981-1994, som gavs ut av Koala Press 1995. (gradvall.se)
Sammanfattningsvis visar den här genomgången att det är högt respekterade kulturjournalister som recenserat mina tre utvalda självbiografier. Landets kulturredaktioner tar således även den här typen av litteratur på största allvar eftersom de sätter sina tyngsta namn på uppgiften att recensera den.
3. Analys
Jag inleder min analys med att studera mottagandet av de tre biografierna bland ett antal svenska dags- och kvällstidningar. Jag har letat efter värdeomdömen som känns specifika för just
recensioner av självbiografier för att se om recensenterna förhåller sig annorlunda till den sortens litteratur än exempelvis skönlitteratur. Alltså hur stor vikt de lägger på att det inte är någon
författare i traditionell mening som de recenserar. I fallet med Zlatan Ibrahimovic är det ju dock en traditionell författare som recenseras vilket innebär att min analys där fått skilja sig från de andra två självbiografierna. Där vill jag istället utreda hur stor plats spökskrivaren David Lagercrantz litterära insats fått i bedömningen kontra valet av memoarens uppbyggnad, alltså vad han har fått Ibrahimovic att berätta om.
När jag har gjort min presentation av böckernas mottagande ska jag samla intrycken och försöka hitta gemensamma förhållningssätt som kritikerna har till genren. Jag tänker även diskutera det obestridliga faktum att ovanstående kritiker är riktiga tungviktare på det litterära fältet i Sverige.
Det är verkligen inte vilka namn som helst som släppts loss att recensera de självbiografier som jag har läst. Hur förhåller sig dessa kritiker, med sina mycket betydande litterära kapital, till författare som tagit sig in på det litterära fältet tack vare andra typer av symboliskt kapital?
Jag fortsätter sedan med att resonera kring huruvida man kan anta att det litterära fältet i Pierre Bourdieus mening har förändrats, dels utifrån dagens kulturpolitska klimat, dels utifrån hur de här självbiografierna har tagits emot. Först ännu en liten påminnande redogörelse om dagens
kulturpolitiska verklighet. I en av de forskningsartiklarna jag tagit del av påstår alltså den
kulturpolitiska professorn Clive Gray att den instrumentalisering av kulturpolitiken vi nu ser är ett resultat av en lång process som sträcker sig tillbaka till 1970-talet. Han pekar i sin artikel på att länders kultursektorer i allmänhet fått en allt svagare ställning de senaste decennierna och att ekonomisk lönsamhet blivit en allt viktigare faktor även inom kulturen. (Gray, 203-207). Geir
Vestheim, även han professor inom det kulturpolitiska fältet, låter sig influeras av Bourdieu när han ställer motsatserna The elitist approach och The popular approach mot varandra. Han kallar det förhandlingsfält där motpolerna möts för The overlapping zone och menar att maktspelet mellan den kulturella eliten och de i västvärlden kulturpolitiskt styrande intensifierats sedan tidsperioden efter Andra världskriget. Viktigt för Vestheims analys är de två olika uppfattningarna av kultur som antingen exceptional eller ordinary. (Vestheim, 530-531) Även den danske konst- och
kulturvetenskapslektorn Peter Duelund menar att utvecklingen till den kulturpolitik som vi ser i dag kan spåras till åren efter Andra världskrigets slut. Utvecklingen har, enligt Duelund,
komprimerat förklarat lett till att kulturen i dag inte bara ska fungera som en källa till intellektuell upplysning utan även bidra till länders ekonomiska välfärd.
3.1 Självbiografiernas mottagande bland svenska kritiker
Jag inleder med att kort redogöra för självbiografiernas handling och utformning för att sedan övergå till kritiken. Jag börjar med Zlatan Ibrahimovics omtalade bok Jag är Zlatan Ibrahimovic, som skiljer sig från de två andra självbiografierna eftersom den är spökskriven av författaren och journalisten David Lagercrantz. För Lagercrantz var detta i den första biografin han gav sig i kast med. Hans författardebut 1997 var en bok om äventyraren Göran Kropp (Göran Kropp 8000+, Bonnier, 1997) och år 2000 kom hans biografi över uppfinnaren Håkan Lans. (Ett svenskt geni:
Berättelsen om Håkan Lans och kriget han startade, Bokförlaget Forum AB, 2000) Jag är Zlatan Ibrahimovic
Det är tydligt att Lagercrantz ambition varit att fånga Ibrahimovic vardagstal. Språket är mycket enkelt och okonstlat, inte särskilt litterärt i dess mest högtravande mening. Handlingen är till stora delar kronologiskt berättad, det enda undantaget är egentligen dess inledande kapitel. Lagercrantz väljer nämligen att direkt låta Ibrahimovic redogöra för den infekterade relationen han utvecklade med den spanske tränaren Pep Guardiola under deras gemensamma år i FC Barcelona. Det är en mycket fängslande och rafflande inledning, Lagercrantz är väl medveten om läsarnas intresse för just den konflikten, men avslöjar så klart inte allt i ett så tidigt skede.
Därefter får vi följa med Ibrahimovic under hans uppväxt i invandrartäta Rosengård i Malmös utkanter. Det är tomma kylskåp hos en alkoholiserad, frånvarande pappa och inte mycket lättare är det när Ibrahimovic bor hos sin mamma som sliter med tillfälliga städjobb. Ibrahimovic ägnar sig åt snatteri och cykelstölder, men framför allt spelar han fotboll på gården utanför mamman. Han är inte stans största talang men får till slut chansen att debutera i det krisande Malmö FF:s A-lag där han inledningsvis ofta anklagas för att vara en för stor individualist. Överhuvudtaget är det mycket tvivel och ältande, Ibrahimovic vet att han är en outsider och ibland får motgångarna honom att överväga att helt sluta med fotboll. Sedan kommer genombrottet, tränarna börjar tro på honom, till
och med hans pappa börjar dyka upp på träningarna. Snart blir Ibrahimovic proffs i Holland och en närmast spikrak karriär tar honom till Italien och Spanien. Parallellt med återberättande från fotbollsplanerna, kontraktsförhandlingarna och alla dispyter handlar boken och en outsiders revansch på alla som kritiserat och tvivlat på honom.
Svenska Dagbladets recensent Mats Gellerfelt inleder sin bedömning med att slå fast att
idrottsmäns- och kvinnors självbiografier är ”en något egendomlig genre” just eftersom de med få undantag är spökskrivna. Gellerfelt levererar också en syrligt humoristisk passning till Albert Bonniers förlag (som gav ut boken) och kvällstidningarnas förarbete: ”Som i fallet med skandalboken om kungen undrar jag om man som idog tidningsläsare verkligen behöver läsa boken, eftersom den redan på utgivningsdagen var totalt uttröskad.” Det är, enligt Gellerfelt, en typiskt dramaturgisk uppbyggd självbiografi eftersom berättelsen handlar om någon som tidigt dömts ut men senare når framgång men han konstaterar att ”här görs inga som helst försök att problematisera idrottens och fotbollens värld, eller dess hänsynslösa kommersialism.” Gellerfelt fastnar framför allt för boken som samhälls- och uppväxtskildring: ”Läser man med en viss
urskillning blir det trots alla brister en intressant bild av förändringarna i det svenska samhället och av idrottens lika förändrade värld.” (SvD, 2011-11-10)
Även Sydsvenskans recensent Patrik Svensson fastnar för boken som samhällsskildring: ”Det är en närhistoria, i första hand Malmös, sedd och tolkad genom ögonen på en av denna närhistorias mest framträdande och symboliska figurer.” Svensson konstaterar också att det tog mindre än ett dygn att läsa boken och att den är ”Sensationellt intressant. Sensationellt bra.” Mot slutet av recensionen är Svensson tydlig med att hans bedömning utgår från genren i övrigt: ”Som helhet är detta ändå en idrottsbiografi som står ut som en av de bästa jag läst”. I efterföljande mening nämner Svensson för första och enda gången bokens egentliga författare vid namn. ”Mycket på grund av David
Lagercrantz känsliga tonträff som verkligen i oklanderligt skriftspråk lyckas förmedla något som helt och hållet låter som Zlatans röst.” (Sydsvenskan, 2011-11-14)
Även Expressens Martina Montelius väljer att bedöma boken utifrån dess genre och sätter den även i jämförelse med internationella verk: ”Som idrottsbiografi är den, med svenska mått mätt,
sensationellt uppriktig och välformulerad – i England ges däremot jämförbara böcker ut varje år.”
Om Svenska Dagbladets Gellerfelt saknade en mer problematiserad redogörelse kring
fotbollsvärlden saknar Montelius å sin sida en ”djupare självanalys” och konstaterar att boken är
”filtrerad genom Jens Lapidus.” (Expressen, 2011-11-11)
Gunnar Bolin på Sveriges Radios Kulturnytt inleder sin recension med att uppmana
”idrottshatarna” att inte sluta lyssna innan han fäller omdömet: ”Det här är nog den bästa samtida
arbetarklasskildringen från våra svenska storstadsförorter som jag har läst. Kanske just för att det inte är en författare som berättar om sin klassresa.” (SR, 2011-11-09)
Min far hade en dröm
Barack Obamas självbiografi Min far hade en dröm kom ut i USA redan 1995 men en nyutgåva kom 2008, mitt under den amerikanska presidentsvalskampanjen. Berättelsen handlar till stor del om Obamas jakt på försoning med och förståelse av sitt afroamerikanska ursprung. Han tar med oss till barndomens Hawaii och sedermera åren i Indonesien dit Obama flyttade med sin mor när han var sex år gammal. En stor del av boken handlar sedan om Obamas tid som organisatör i det under 1980-talet dekadenta, svarta området South Side i Chicago. Slutligen åker han till sina rötters Kenya och betar där av möten med den stora släkten och delar med sig av de äldres berättelser.
Genom hela boken finns sökandet efter svaret på vem hans far egentligen var. Som Obama själv skriver tidigt i boken: ”Vid tiden för sin bortgång var min far ännu en mytisk gestalt i mina ögon.”
(Obama, 23).
Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri menar i sin recension av boken att Obama ”skriver med en förvånansvärt poetisk penna.” Vidare att han ”...fångar vackert, nästan skönlitterärt, den personliga kamp som präglat minoriteter i ett diskriminerande samhälle.” (Sydsvenskan, 2008-02-07).
Gunvor Hildén på Uppsala Nya Tidning är inne på samma linje när hon inledningsvis i sin
recension konstaterar att ”Det här är ingen vanlig politisk självbiografi. I motsats till många andra som verkar inom politiken kan Barack Obama verkligen skriva.” (UNT, 2008-01-24)
”Om Barack Obama inte blir amerikansk president kan han alltid bli författare”, konstaterade Helsingborgs Dagblads recensent Petter Larsson efter att ha läst Min far hade en dröm. Larsson imponeras av Obamas ”berättarkonst, humor och sinne för betydelsebärande detaljer.” (HD, 2008- 01-25)
Göteborgs-Postens Gabriel Byström konstaterar att de flesta av de politiska biografier han har läst saknat ”stilistisk kvalitet” men att Obamas bok är något annorlunda: ”Det är en text som borde sättas i handen på varje politiker som funderar på att sammanfatta den egna karriären”. (GP, 2008- 01-18)
Även Mikael Timm på Sveriges Radios Kulturnytt är imponerad av Barack Obamas stilistiska språkbruk: ”Han är en bra skribent. Om Obama inte var en senator som vill bli president skulle han kunna klara sig utmärkt som författare.” (Sveriges Radio, 2008-01-15)
Svenska Dagbladets recension skiljer sig intressant nog en hel del från de andra recensioner jag tittat på, kanske eftersom tidningen låtit Erik Åsard, till vardags alltså professor i
nordamerikastudier vid Uppsala universitet, bedöma bokens kvalitet. Medan övriga recensenter i
alla fall någonstans bedömer bokens litterära kvalitéer resonerar Åsard mer om Obamas levnadsöde och menar att man ”måste...ha ett hjärta av sten för att inte beröras” av det. Åsard sträcker sig till att beskriva Min far hade en dröm som en ”märklig” självbiografi och berömmer den svenska översättaren Thomas Engström. (SvD, 2008-02-05). Åsard är uppenbarligen inte intresserad av att diskutera självbiografin som litterär form och har kanske inte heller den position som aktör på det litterära fältet för att göra det.
Just kids
Patti Smiths självbiografi Just kids handlar egentligen lika mycket om rockpoeten själv som om hennes framlidne själsfrände och livskamrat, fotografen Robert Mapplethorpe. Detta är framför allt berättelsen om deras bohemliv tillsammans i New York under 1960- och 70-talet. För att återgå till det Obama-citat som fick inleda den här uppsatsen så dräller det i Just kids av möten med
musikaliska genier och stora, berömda poeter.
Göran Greider recenserade Just kids för Dagens Nyheter och vid ett tillfälle stämmer han in i Daniel Sandströms resonemang kring artisternas framgångsrika sätt att sälja berättelserna om sig själva lika mycket som musiken: ”Hungrigt läser jag rad för rad i denna bok på jakt efter alla hjältarnas namn. För så är det: numera är det rockikonernas minnen som ger oss rysningar,
knappast författarnas.” Greider förutspår att Just kids kommer att bli en klassiker och han ”blir lika häpen inför den drivna prosan”...”som jag blev när jag läste Dylans självbiografi häromåret.” (DN, 2010-04-17)
Svenska Dagbladets Kaj Schueler är också betagen av Just kids: ”Hennes prosa är rättfram, välavvägd och okomplicerad, mycket olik hennes poesi – och scenpersonlighet – som är betydligt mer vildvuxet temperamentsfull och aggressiv.” (SvD, 2010-04-25)
Göteborgs-Postens recensent Mikael Van Reis skräder inte orden när han beskriver sin relation till artister som skriver självbiografier: ”Jag har egentligen alltid misstrott rockartister som också skall vara författare – det blir gärna fadd jargong och och dödsmystisk pretention.” Men precis som Greider och Schueler hyllar Van Reis Patti Smith. ”Det fina med hennes skildring är att den skiljer sig från det mesta i den egotrippade genren...”. (GP, 2010-04-21)
Journalisten och författaren Jan Gradvall recenserade Just kids för Sydsvenskan. Han belyser att bokens upplägg bryter mot en standardiserad form som många biografier har: ”Skildringar av konstnärer brukar följa en given kronologi: barndom, svårigheter, genombrott, geniförklaring, ålderdom.” Precis som Greider tycker Gradvall att Smiths prosa är i paritet med Bob Dylans.
(gradvall.se)
3.2 Kritikernas förhållningssätt till biografiförfattarna
Jag har redan kort konstaterat att de kritiker som tagit sig an eller fått uppdraget att bedöma de här tre självbiografierna hör till det absoluta toppskiktet vad gäller symbolisk status på det svenska, litterära fältet. Flera är, eller har varit kultur- eller litteraturchefer på de största svenska
tidningsredaktionerna och samtliga har en mer eller mindre omfattande erfarenhet och erkänd position som bedömare av litteratur och andra konstformer. Uppsala-professorn Erik Åsard kan väl anses vara det svarta fåret i skaran men att Svenska Dagbladet lät honom recensera 2008 års viktigaste politiska självbiografi säger ju någonting; nämligen att det kan vara till fördel rent trovärdighetsmässigt om recensenten har ett liknande kapital som det biografiförfattaren träder in på det litterära fältet med. Kanske slår jag nu in en öppen dörr när jag konstaterar att även den här typen av litteratur ges väldigt stort utrymme på tidningarnas litteraturkritiksidor. Och jag är naturligtvis medveten om att de tre självbiografier jag valt inte kan representera hela genren. Det produceras så klart massor av självbiografier som inte recenseras i samma utsträckning i svenska tidningar.
Att det är tunga namn som recenserat de tre böckerna räcker heller inte som riktlinje i min ambition att placera in självbiografifenomenet på det litterära fältet. Det är i hur kritikerna närmar sig verken och beskriver genren som sådan som eventuella svar kan finnas.
Redan i den första recensionen jag tog del av, Svenska Dagbladets bedömning av Jag är Zlatan Ibrahimovic, slår Mats Gellerfelt fast att idrottsmäns- och kvinnors självbiografier är en
”egendomlig genre” just eftersom böckerna allt som oftast spökskrivs. Han väljer alltså att placera just idrottsutövares självbiografier som en subgenre till genren i sig. Det är som om Gellerfelt tidigt vill fastslå att spökskrivningen är något en recensent måste hitta ett sätt att förhålla sig till, och att det inte är alldeles enkelt. Gellerfelt nämner bara på en plats i sin recension författaren David Lagercrantz, när han i inledningen beskriver honom som den ”erfarne journalisten”. Någon bedömning av bokens litterära kvalitet finns överhuvudtaget inte i Gellerfelts recension. I flera av de recensioner av Jag är Zlatan Ibrahimovic som jag har tagit del av bedöms boken utifrån dess genre. Både Sydsvenskans Patrik Svensson och Expressens Martina Montelius fäller positiva omdömen utifrån att boken är en idrottsbiografi. Det är tydligt att recensenterna värnar om sitt symboliska kapital som kritiker och på sätt och vis ställer sig över genren som sådan. Gunnar Bolin på Kulturnytt är mer rak i sin hyllning av boken som lyckad arbetarklasskildring och antyder att det lyckade resultatet kanske just beror på att det inte är en författare som berättar sin historia.
I samtliga recensioner av Jag är Zlatan Ibrahimovic disponeras mycket av texten till att beskriva bokens innehåll. Det är som om vad Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz väljer att berätta är mer intressant än bedömningen av hur det berättas.
Så är inte riktigt fallet med recensionerna av Barack Obamas memoarer, men bedömningen utifrån bokens genre känns igen tydligt.
Sydsvenskans Rakel Chukri placerar sig direkt i en position över självbiografigenren när hon konstaterar att Obama ”skriver med en förvånansvärt skarp penna.” Kanske antyder hon där att icke spökskrivna självbiografier per automatik har en sämre stilistisk kvalitet än böcker skrivna av traditionella författare. Uppsala Nya Tidnings kritiker Gunvor Hildén tycks också vara smått överrumplad av Obamas stilistiska kvaliteter när hon slår fast att Obama, för att vara politiker, verkligen kan skriva. Både Petter Larsson på Helsingborgs Dagblad och Mikael Timm på Sveriges Radios Kulturnytt tror efter att ha läst boken att Obama skulle klara sig utmärkt som författare om han väljer att sluta med politiken.
Kritiken av Patti Smiths bok Just kids skiljer sig mot kritiken av de andra självbiografierna. Det är tydligt att hennes bakgrund som rockpoet ger henne ett helt annat utgångsläge när hon bedöms som författare. Både Göran Greider och Kaj Schueler lyfter upp hennes litterära kvaliteter genom att benämna texten som ”prosa”. Jag finner Göteborgs-Postens Mikael Van Reis recension av samma bok väldigt intressant eftersom han frankt uttrycker sin misstro mot rockartister som har för ambition att även vara författare. Van Reis skriver rakt ut vad jag tycker mig kunna läsa mellan raderna i många av recensionerna av samtliga tre självbiografier jag läst. Att det i kritikerns utgångspunkt finns en slags misstänksamhet gentemot självbiografin som litterär genre. Men när det gäller Just kids och Patti Smith ställer sig ändå inte Van Reis och de övriga kritikerna över författaren på grund av den självbiografiska genren. De erkänner snarare det symboliska värdet i hennes litterära kapital och tycks välkomna hennes inträde på det litterära fältet.
Min uppfattning, utifrån de recensioner jag tagit del av och vetskapen vilka aktörerna är som skrivit dem, är att det finns en slags ambivalens i bedömningen av böckernas litterära kvaliteter. I flera fall bedöms böckerna som väldigt välskrivna för sin genre, och där garderar sig kritikerna.
Böckerna hyllas sällan förbehållslöst utan med denna ständiga brasklapp om att det faktiskt är en slags lägre art av litteratur som här bedöms. För att återgå till intervjun i Forskning & Framsteg med Cristine Sarrimo så uttalar hon sig om detta. ”...i modern tid har många av dessa berättelser (självbiografierna) värderats lägre av de professionella kritikerna.” (F&F, 2012-11-26) Samtidigt är det flera av kritikerna, exempelvis Göran Greider, som inte kommer dragande med några
brasklappar utan hyllar rätt av. Just Greider lyfter ju Patti Smith väldigt högt i det litterära
sammanhanget när han konstaterar att ”numera är det rockikonernas minnen som ger oss rysningar, knappast författarnas.” (DN, 2010-04-17)
4. Diskussion och slutsats
”Helt otroligt. Det är en bok Augustjuryn normalt sett inte brukar ta i”. Det uttalandet fällde David Lagercrantz enligt Aftonbladet när det stod klart att Jag är Zlatan Ibrahimovic nominerats till Augustpriset 2012 i kategorin Årets fackbok. (Aftonbladet, 22/10, 2012)
Augustpriset delas ut sedan 1989 av Svenska Förläggareföreningen och är ett av Sveriges mest prestigefulla litteraturpris. Jag har valt att utgå från Lagercrantz chockade kommentar när jag nu ämnar diskutera om fenomenet med självbiografierna är ett sympton på att det litterära fältet har förändrats, i ett kulturpolitiskt klimat där kommersialisering och intstrumentalisering är ett mer uttalat mål än tidigare.
För att ett fält ska vara ett fält i Pierre Bourdieus mening förutsätts att det finns ”polariteter mellan skilda läger och konkurrerande värdehierarker”. Finns det inga konkurrerande kapitalarter utan enbart en maktfaktor är det istället för ett fält en apparat. (Broady, 13). Bourdieu skiljer mellan två övergripande polariteter på fältet, den intellektuella polen och den kommersiella polen. Inom den intellektuella polen på ett kulturellt fält vinner en aktör symboliskt kapital om den erkänns av andra konstnärer (producenter) eller kritiker. Andra spelregler gäller inom den kommersiella polen. ”Vid den motsatta kommersiella polen är det helt andra värden som gäller: pekuniär vinning,
publikframgång eller anseende hos tongivande kretsar på annat håll i samhället.” (Broady, 14).
När den kommersiella succén med Jag är Zlatan Ibrahimovic följdes upp med framgångar även inom den intellektuella polen (Augustpris-nomineringen) kan man därför sätta ett litet frågetecken för Bourdieus motsatsförhållande mellan finlitteratur och kommersiell litteratur. Augustjuryn har som konsekrationsinstans så att säga välkomnat en kommersiell bestseller in till det litterära finrummet, även om boken slutligen inte vann priset. Kulturpropositionens mening om att kommersiell bärkraft och konstnärlig kvalitet är två faktorer som inte behöver utesluta varandra vinner viss tyngd där. Att alltfler kändisbiografier når marknaden kan också ha att göra med det kulturpolitiska läge som råder och som beskrivs av forskarna ovan. I en tid där ekonomisk vinning blivit allt viktigare även inom den, för att återgå till Vestheim, fundamentalt annorlunda arenan som kultur och kulturpolitik utgör, kan man se kändisbiografierna som ett symptom. Att
marknadsföra en redan känd persons bok är ju naturligtvis lättare och mer gynnsamt för förlagen än att sälja en okänd litterär debutants första alster. Cristine Sarrimo är av just den här uppfattningen:
”Det finns även ett rent kommersiellt intresse – författare ska numera marknadsföras som personligheter. Så förlagen har hakat på trenden med självbiografier och kändisbiografier.
Människor säljer.” (F&F, 2012-11-26)
Det Sarrimo beskriver står i stark kontrast till Bourdieus motsatsförhållande mellan finkultur och kommersiell kultur. Att betydande konsekrationsinstanser (Augustprisnomineringen, Greider,
Gradvall) på det svenska litterära fältet ger sitt symboliska erkännande åt storsäljande och utstuderat kommersiella självbiografier är ett annat tecken på en ny verklighet. Broady skriver följande om Bourdieus syn på sina fält: ”Tecken på svag autonomi är att exempelvis...belöningarna består i ekonomisk framgång i stället för erkännande bland ansedda författarkolleger, kritiker och förläggare.” (Broady, 16). När de här självbiografierna blir kommersiella succér samtidigt som de får ett konstnärligt erkännande kanske man därför inte kan förklara fältets autonomi så enkelt. Det är ju också helt naturligt att det litterära fältet som Bourdieu såg det förändras när en ny kategori kulturproducenter, vars symboliska kapital egentligen gällt inom andra fält, träder in. Kanske kan man påstå att det litterära fältet på så sätt har luckrats upp, spelreglerna har ändrats sedan nya aktörer med för fältet främmande kapital, tillåtits inträde.
Samtidigt tyder flera av litteraturkritikernas sätt att närma sig självbiografierna på att det
fortfarande finns just en misstänksamhet mot den här typen av litteratur, en elitistic approach för att åter ta in Vestheim. Det, och uttalanden som exempelvis det Lagercrantz gjorde, tyder ju på att genren långt ifrån ses som alldeles rumsren i litterära och intellektuella kretsar. Att kommersiell framgång fortfarande är någonting som kan hindra en kulturproducerande aktör från att erhålla även litterär hög status på fältet. Det här ju ingenting som är unikt för just den litterära arenan utan även inom exempelvis musikbranschen där storsäljande artister av musikkritiker ofta beskylls för att sakna konstnärlig integritet och trovärdighet. Utvecklingen mot en alltmer kommersiell litterär marknad, som Cristina Sarrimo pratar om, kan ju ses i ljuset av den kulturpolitiska utveckling som Vestheim, Duelund och Gray skriver om. Sarrimo pratar om att förlagen insett det kommersiella värdet i att lansera författare som redan är kända för konsumenterna. Samtidigt säger hon att självbiografin som genre ”värderats lägre av de professionella kritikerna.” (F&F, 2012-11-26) Här kan man då prata om ett val som bokförlagen gör. De kan välja att förknippas med och satsa på något som de vet kommer att sälja men kanske bemötas med hånskratt från statusaktörerna på det litterära fältet, eller sätta prestige vid att lansera smalare litteratur. Även om jag i de recensioner jag gått igenom inte finner några hånskratt hittar vi ändå några gliringar mot Bonniers och deras
”förlagsstrategi”, som Patrik Svensson skriver i sin recension av Jag är Zlatan Ibrahimovic.
(Sydsvenskan, 2011-11-14). I Svenska Förläggarföreningens ovannämnda motrapport till förra årets litteraturutredning varnar man ju för en utveckling där de större bokförlagen i allt större
utsträckning kommer att satsa på kommersiell litteratur. Helt enkelt därför att ett minskat statligt litterärt stöd gör det mer riskabelt att lansera smalare titlar. Kanske kan vi därför vänta oss att fenomenet med de storsäljande kändisbiografierna bara fortsätter att växa.
Källförteckning Tryckta källor:
Broady, Donald. Kulturens fält. Göteborg: Daidalos, 1998.
Lagercrantz, David och Zlatan Ibrahimovic. Jag är Zlatan Ibrahimovic. Stockholm: Bonnier, 2011.
Månsson, Sten. II. Statistik. Kultursverige 2009. Beckman, Svante och Månsson, Sten (red).
Linköping: Swecult, 2008.
Obama, Barack. Min far hade en dröm. Stockholm: Bonnier, 2008.
Smith, Patti. Just kids. Stockholm: Brombergs, 2010.
Sarrimo, Cristine. Jagets scen – Självframställning i olika medier. Göteborg: Makadam, 2012.
Nationalencyklopedin, Första bandet. Malmö: NE Nationalencyklopedin AB, 2008.
Artiklar:
Duelund, Peter. ”Nordic cultural policies: A critical view.” International Journal of Cultural Policy 14:1 (2008): 7-24. (Print)
Gray, Clive. ”Commodification and instrumentality in cultural policy.” International Journal of Cultural Policy 13:2 (2007): 203-215. (Print)
Vestheim, Geir. ”Cultural policy-making: negotiations in an overlapping zone between culture, politics and money.” International Journal of Cultural Policy 18:5 (2012): 530-544. (Print) Sandström, David. ”Så skapar rockstjärnorna myten om sig själva.”, Dagens Nyheter 16 februari.
(2012): Kultur, 10-11. (Print) Rapporter:
Kungl. Maj:ts propositionen angående den statliga kulturpolitiken (Prop: 1974:28, Stockholm:
Regeringen, 1974.
Tid för kultur (Prop: 2009/10:3), Stockholm: Regeringen, 2009.
Läsandets kultur (SOU 2012:65), Stockholm: Litteraturutredningen, 2012.
E-post:
Gunnar Bolin, kulturjournalist på Sveriges Radio, 2013-05-06.
Gunvor Hildén, 2013-05-06, recensent och ledarskribent på Upsala Nya Tidning, 2013-05-06.
Patrik Svensson, kulturjournalist på Sydsvenskan, 2013-05-06.
Petter Larsson, frilansande kulturskribent som skriver för Helsingborgs Dagblad och Aftonbladet, 2013-05-05.
Elektroniska källor:
Byström, Gabriel. ”Barack Obama – Min far hade en dröm.” Göteborgs-Posten 18 jan. (2008) Besökt: 2013-04-06. (Web)
http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.135469-barack-obama-min-far-hade-en-drom
Bolin, Gunnar. ”En av de bästa arbetarklasskildringar jag läst.” Sveriges Radio Kulturnytt 10 nov.
(2011) Besökt: 2013-04-06. (Web)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4791671
Carp, Ossi. ”Byström ny kulturchef på GP” Svenska Dagbladet 21 jan. (2006) Besökt: 2013-05-04.
(Web)
http://www.svd.se/kultur/bystrom-ny-kulturchef-pa-gp_267755.svd
Chukri, Rakel. ”Min far hade en dröm.” Sydsvenskan 7 dec. (2012) Besökt: 2013-04-06. (Web) http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/min-far-hade-en-drom/
”Daniel Sandström ny kulturchef på SvD” Svenska Dagbladet 6 mar. (2013) Besökt: 2013-05-04.
(Web)
http://www.svd.se/kultur/daniel-sandstrom-ny-kulturchef-pa-svd_7970776.svd
Gellerfelt, Mats. ”Sagan om Zlatan.” Svenska Dagbladet 10 nov. (2011) Besökt: 2013-04-06.
(Web)
http://www.svd.se/kultur/litteratur/sagan-om-zlatan_6625588.svd
Gradvall, Jan. ”Patti Smiths Just kids: En av de finaste kärlekshistorier jag läst.” Besökt: 2013-04- 06. (Web)
http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=585
Greider, Göran. ”Patti Smith – Just kids.” Dagens Nyheter 17 apr. (2010) Besökt: 2013-04-06.
(Web)
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/patti-smith-just-kids
Hildén, Gunvor. ”En ensam killes berättelse.” Upsala Nya Tidning 24 jan. (2008) Besökt: 2013-04- 06. (Web)
http://www.unt.se/inc/print/en-ensam-killes-berattelse-189773-default.aspx
Horne, Amanda. ”Minskat litteraturstöd slår mot den smala litteraturen.” Sveriges Television, Kulturnyheterna 8 maj. (2013) Besökt: 2013-05-08. (Web)
http://www.svt.se/kultur/bok/minskat-litteraturstod-slar-mot-den-smala-litteraturen
Höjer, Henrik. ”Det finns ett sug efter sanna berättelser.” Forskning & Framsteg 26 nov. (2012) Besökt: 2013-05-04. (Web)
http://fof.se/tidning/2012/10/artikel/det-finns-ett-sug-efter-sanna-berattelser
”Jan Gradvalls hemsida.” Besökt: 2013-05-04. (Web) http://www.gradvall.se/
Larsson, Petter. ”Han har också en dröm.” Helsingborgs Dagblad 25 jan. (2008) Besökt: 2013-04-06. (Web)
http://hd.se/kultur/boken/2008/01/25/han-har-ocksaa-en-droem/
Lindell, Karin. ”Rakel Chukri ny kulturchef på Sydsvenskan.” Medievärlden 19 sep. (2008) Besökt: 2013-05-04. (Web)
http://www.medievarlden.se/component/content/article/92-arkiv/3004
Montelius, Martina. ”Zlatan Ibrahimovic – Jag är Zlatan.” Expressen 11 nov. (2011) Besökt: 2013- 04-06. (Web)
http://www.expressen.se/kultur/zlatan-ibrahimovic-jag-ar-zlatan/
”Om Teater Brunnsgatan 4.” Besökt: 2013-05-04. (Web) http://brunnsgatanfyra.se/
Presentation av Kaj Schueler. Besökt: 2013-05-04. (Web) http://www.norstedts.se/forfattare/Alfabetiskt/S/Kaj-Schueler/
Presentation av Mikael Timm. Besökt: 2013-05-04. (Web) http://www.norstedts.se/forfattare/Alfabetiskt/T/Mikael-Timm/
”Pristagare, Lukas Bonniers Stora Journalistpris, Radio, 2010.” Besökt: 2013-05-04. (Web) http://www.storajournalistpriset.se/gunnar-bolin-sveriges-radio/
”Professor Erik Åsard.” Besökt: 2013-05-04. (Web) http://www.engelska.uu.se/Personal/Erik_Asard/
Schueler, Kaj. ”Bohemromantik på högsta nivå.” Svenska Dagbladet 25 apr. (2010) Besökt: 2013- 04-06. (Web)
http://www.svd.se/kultur/litteratur/bohemromantik-pa-hogsta-niva_4609269.svd
Svensson, Patrik. ”Zlatans mål.” Sydsvenskan 14 nov. (2011) Besökt: 2013-04-06. (Web) http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/zlatans-mal/
Timm, Mikael. ”Obamas självbiografi på svenska.” Sveriges Radio, Kulturnytt 15 jan. (2008) Besökt: 2013-04-06. (Web)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=1831324
van Reis, Mikael. ”Patti Smith – Just kids.” Göteborgs-Posten 21 apr. (2010) Besökt: 2013-04-06.
(Web)
http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.354494-patti-smith-just-kids
Walhberg, Malin. ”Zlatan är jätteglad.” Aftonbladet 22 okt. (2012) Besökt: 2013-05-04. (Web) http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article15652192.ab
Åsard, Erik. ”Ung svart amerikan söker sin identitet.” Svenska Dagbladet 5 feb. (2008) Besökt:
2013-04-06. (Web)
http://www.svd.se/kultur/ung-svart-amerikan-soker-sin-identitet_841237.svd
