’Aktiva åtgärder’ i en ny tid: En studie om rysk informationspåverkan och svenskt bemötande

’Aktiva åtgärder’ i en ny tid

En studie om rysk informationspåverkan och svenskt bemötande

Eric Bäcklund

Statskunskap C (Kandidatuppsats) Statsvetenskapliga Institutionen Uppsala Universitet

Vårterminen 2018 Handledare: Johan Matz

Antal ord (inklusive referenser):13 971 Antal sidor: 46

Abstract

Title: ’Aktiva åtgärder’ i en ny tid – en studie om rysk informationspåverkan och svenskt bemötande

Author: Eric Bäcklund

Information is power in the 21^st century. The on-going “information revolution” has forced states to adapt to the new world arena and to the following demand of being able to use information strategically.

This study aimed to contribute to the lack of research regarding the Swedish case, and thus give a greater understanding of how Sweden tackles information warfare campaigns. The study examined two cases:

The host-nation-agreement between Sweden and NATO (2016) and the Swedish military exercise, Aurora 17 (2017). The study applied a qualitative analytical method to: firstly, identify the Swedish strategic narrative by using governmental policy documents; secondly, identify the Russian intrusive narrative by looking at two cases using editorial articles of RT and Sputnik International, and finally analyze the Swedish way of handling the intrusive narrative, using an ideal type analysis method. The study confirmed that Russia, through state-owned media, intervened and tried to undermine the Swedish strategic narrative in both cases. The study concluded that Sweden’s strategy to counter these actions is moving from a previously passive approach – to a more antagonistic approach towards the sender of the intruding narrative. However, the study also concluded that Sweden is lacking a coherent strategy to handling these kinds of threats.

Keywords: Strategic narratives, Information warfare, Aurora 17, Desinformation, Påverkansoperationer

Innehåll

1. Inledning ... 1

1.1 Syfte och frågeställning ... 2

1.2 Avgränsning ... 3

2. Bakgrund ... 4

2.1 Historisk återblick ... 4

2.2 Tidigare forskning ... 6

2.3 Teoretiska ramverk ... 8

2.3.1 Strategiska narrativ ... 8

2.3.2 Att bemöta konkurrerande narrativ... 10

3. Metod ... 12

3.1 Metodologisk diskussion ...12

3.1.1 Material ... 12

3.2 Narrativanalys ...13

3.2.1 Operationalisering ... 13

3.3 Idealtypsanalys ...15

3.3.1 Att klassificera samhällsfenomen ... 15

3.3.2 Operationalisering ... 15

4. Analys ... 20

4.1 Ett svenskt strategiskt narrativ ...20

4.2 Värdlandsavtalet ...23

4.2.1 Bakgrund ... 23

4.2.2 Konkurrerande narrativ ... 24

4.2.3 Svenskt bemötande ... 25

4.3 Försvarsmaktsövning Aurora 17 ...28

4.3.1 Bakgrund ... 28

4.3.2 Konkurrerande narrativ ... 28

4.3.3 Svenskt bemötande ... 29

4.4 Sammanfattning och resultat ...32

4.4.1 Värdlandsavtalet ... 32

4.4.2 Försvarsmaktsövning Aurora 17 ... 33

5. Avslutande diskussion ... 34

5.1 Slutsats ...34

5.2 Vidare forskning ...35

Källförteckning ... 36

Bilaga 1. Analysscheman ... 40

Bilaga 2. Utvalda artiklar ... 43

Denna sida har avsiktligen lämnats tom

1

1. Inledning

”Så till den eller dem som överväger att försöka påverka valutgången i vårt land:

Håll er borta!”

Så uttryckte sig statsminister Stefan Löfven, i samband med årets upplaga av Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Löfven underströk att han inte ”kommer tveka [att] skoningslöst exponera dem som ändå försöker sig på något sådant” (Ibid.).

I Sverige ser vi allt fler likheter med hur situationen var under kalla kriget. Under det senaste decenniet har Sverige fått uppleva ett allt försämrat säkerhetspolitiskt läge som präglats av såväl territoriella kränkningar som ökad rysk övningsverksamhet i närområdet – detta samtidigt som val i vår omvärld utsatts för påverkansförsök av främmande makt, inte minst i USA och Frankrike. I september är det Sveriges tur för eldprov. Tidigare chefen för Säkerhetspolisen (SÄPO) Anders Thornberg, flaggade under de inledande orden i SÄPO:s årsbok att ” [även fast] det svenska valsystemet är robust, [..]går det inte att utesluta att främmande makt kommer att utnyttja den svenska valrörelsen för att stärka motsättningar i samhället och försöka försvaga det demokratiska styrelseskicket” (Säkerhetspolisen 2017: 4–5). Detta föder naturligt frågan; Hur bemöter Sverige dessa hot?

Inom ämnesområdet internationella relationer finns det en vetenskaplig forskningsagenda att, med hjälp av narrativ, försöka förklara hur politiska aktörer orienterar sig på den internationella arenan. Ett narrativ kan definieras som en berättelse om hur händelser och identiteter uppfattas av en publik.

Narrativet övergår till att vara strategiskt när den politiska aktören uppsåtligen försöker fastställa och förmedla en gemensam bild av det förflutna, nuet och framtiden till en förutbestämd publik, i syfte att erhålla stöd för sin politiska linje och därmed uppnå politiska mål (Miskimmon m fl. 2013: 2–5). Det strategiska narrativet är dock sällan ensamt, utan ställs ofta mot andra aktörers konkurrerande narrativ, dvs. narrativ som istället beskriver en fördelaktig bild av de konkurrerande aktörernas politik eller som undergräver den politiska aktörens narrativ. Dessa undergrävande narrativ kan även ta skepnaden av påverkan- och desinformationskampanjer.

Enligt tidigare forskning är Sverige särskilt utsatt för påverkansoperationer i sakfrågor som rör Sveriges samarbete med USA, NATO och EU (Kragh och Åsberg 2017). Denna studie kommer därför undersöka två kända fall som tangerar en eller flera av dessa sakfrågor, Värdlandsavtalet med NATO samt Försvarsmaktsövning Aurora 17. Detta kommer ge studien goda förutsättningar att undersöka hur Sverige väljer att bemöta dessa typer av hot.

2

1.1 Syfte och frågeställning

Informationskrigföring, i kontext med de förutsättningar som det moderna informationssamhället medför, är ett relativt ungt område inom forskningen. Studier som behandlar påverkanskampanjer och desinformation fokuserar vanligtvis på kampanjernas omfattning eller hur de ter sig i media. Denna uppsats syftar istället att belysa hur den angripna staten (i det här fallet Sverige) väljer att bemöta dessa kampanjer. Att Sverige är ett intressant mål för utländska aktörers påverkansoperationer är ett faktum som är väl förankrat i tidigare studier. Däremot är forskningssamfundets kunskap om svenska beslutsfattares bemötande av dessa aktioner ytterst begränsade.

För att komma tillrätta med detta kommer studien undersöka två fall: Värdlandsavtalet där Martin Kragh och Sebastian Åsberg (2017), med hjälp av en kvantitativ metod, bekräftat att Sverige utsattes för påverkansoperationer. Enligt författarnas studie har ryska statsmedier, projicerat ett konkurrerande narrativ i samband med riksdagens ratificering av värdlandsavtalet. Detta i syfte att undergräva det svenska strategiska narrativet. Det andra fallet som kommer undersökas är Försvarsmaktsövning Aurora 17. Detta eftersom Försvarsmaktsövning Aurora 17 var den första gången värdlandsavtalet tillämpades, det finns därför anledning att misstänka att Sverige utsatts för påverkansoperationer även i det fallet.

Denna uppsats avser därmed att undersöka hur svenska beslutsfattare bemöter konkurrerande narrativ förmedlat av ryska statsmedier.

För att få en grundläggande förståelse varför det svenska strategiska narrativet hamnar i konflikt med de konkurrerande ryska narrativen, kommer först en identifiering och analys av det övergripande svenska strategiska narrativet att ske. Därefter kommer de ryska konkurrerande narrativen, tillsammans med de efterföljande svenska bemötandena vid respektive fall (Värdlandsavtalet och Försvarsmaktsövningen Aurora 17) att analyseras och identifieras. Avslutningsvis kommer det svenska bemötandet att, med hjälp av Maria Hellman och Charlotte Wagnssons teori, analyseras och prövas mot teorins fyra ideal.

Den huvudsakliga frågeställningen som studien avser att försöka besvara är således:

• Utifrån teorier om strategiska narrativ, hur bemöter Sverige konkurrerande narrativ förmedlade av ryska statsmedier?

3

1.2 Avgränsning

Studien förläggs i svensk kontext med syfte att bidra till det relativt begränsade forskningsläget vad gäller påverkanskampanjer riktade mot Sverige och det nästintill obefintliga forskningsläget gällande bemötandet av dessa aktioner. Studien avgränsas till den nuvarande regeringens mandatperiod, dvs. från 2014 fram till 2018. Studien kommer dock i huvudsak utgå från perioden 2014–2017. Detta lämpar sig även väl med tanke på att tidigare forskning fastslagit att de ryska ambitionerna att använda information som ett maktmedel – ökat markant sedan konflikten i Ukraina blossade upp 2014 (Säkerhetspolisen 2015). Studien avgränsas även till att endast behandla den regionala säkerhetspolitiken. För Sveriges del är den övergripande säkerhetspolitiken i stora drag densamma som den regionala säkerhetspolitiken (t.

ex. situationen i Östersjön). Ryssland som stormakt, med landområden över hela den euroasiatiska superkontinenten, har däremot andra övergripande säkerhetspolitiska preferenser. Därför kommer det ryska strategiska narrativet som identifieras, att analyseras främst utifrån ett regionalt perspektiv.

4

“[The] goal [of information warfare] is to use difficult to detect methods to subordinate the elites and societies in other countries by making use of various kinds of secret and overt channels (secret services, diplomacy and the media), psychological impact, and ideological and political sabotage”

MUST Årsöversikt 2016

”Påverkansoperationer genomförs av statsaktörer som ett sätt att försöka uppnå inflytande över andra länders säkerhetspolitik. Målsättningen är att påverka beslut, uppfattningar eller beteenden hos statsledningen, befolkningen eller särskilt utvalda målgrupper som ett sätt för en stat att främja sina egna

säkerhetspolitiska mål. Detta sker exempelvis genom spridning av vilseledande eller oriktig information som ett sätt att skapa förvirring, misstro eller missnöje”

Its goal is to use difficult to detect methods to subordinate the elites and societies in other countries by making use of various kinds of secret and overt channels (secret services, diplomacy and the media), psychological impact, and ideological and political sabotage.

2. Bakgrund

(Darczewska 2014: 5)

2.1 Historisk återblick

I västvärlden är den moderna teknologin och kommunikationsplattformarna väl utbredda och de flesta människor kommunicerar med omvärlden, men i fattigare delar av världen såsom Afrika och Asien har utveckling precis börjat. För att illustrera klyftan mellan världsdelarna, bland Nordamerikas befolkning använder cirka 75 procent internet, medan motsvarande siffra i Afrika endast är 6 procent (Nye och Welch 2011: 290–293). Det går därför inte att förutspå hur det växande informationssamhället kommer att forma den framtida världen. Hur sårbara kommer vi att lämnas? Kommer informationskrigföring via till exempel påverkans- och desinformationskampanjer utgöra ett existentiellt hot mot liberala demokratier? Det kan bara framtiden utvisa, men ovetskapen om hur framtidens samhälle kommer se ut ger ett starkt argument varför området bör utforskas ytterligare.

Framväxten av ett allt mer komplext informationssamhälle har också resulterat att aktörer, i allt större utsträckning, använder sig utav narrativ för att legitimera den en viss politik inför såväl inhemsk som utländsk publik. Enligt Roselle m fl. (2014) har narrativ alltid format hur människor upplevt och tolkat världen runt om dem, därför är strategiska narrativ särskilt relevanta vid studerandet av internationella relationer. Den ökade betydelsen av strategiska narrativ har även ökat externa aktörers incitament att manipulera och påverka narrativen, av vilka Ryssland är en.

I efterdyningarna av kriget i Georgien 2008 tvingades Ryssland att ompröva sin inställning till att använda internationella nyhetssändningar för att påverka opinionen globalt. Rysslands agerande i Georgien hade kritiserats hårt i amerikansk och europeisk media. När den ryska statsfinansierade nyhetsbyrån RT (tidigare Russia Today) misslyckades att förmedla en tillfredställande ”rysk tolkning”

av konflikten i Georgien – förändrades RT från att vara en ryss-vänlig nyhetsbyrå till ett politiskt verktyg med syfte att underminera västvärldens ”informationsmonopol” (Yablokov 2015: 303–306, 311). RT och Sputnik International (en annan rysk statsfinansierad nyhetstjänst) har med hjälp av stora statliga stöd utvecklats till ett gigantiskt mediamaskineri med en stor europeisk publik (Hellman och Wagnsson 2017: 156). Den 15 april 2015 lanserades till och med en svenskspråkig version av Sputnik. Den svenskspråkiga delen blev dock kortlivad och på grund av för litet genomslag, monterades filialen ner efter cirka ett år (Kragh och Åsberg 2017: 781–782).

5

Forskningsvärlden är ense om huruvida Rysslands användning av påverkansoperationer som ett offensivt handlingsalternativ är ett nytt fenomen, eller om det snarare kan beskrivas som ”ett gammalt vin i en ny flaska¹” (Jonsson och Seely 2015: 4). I KGB:s handbok för politisk krigföring benämns operationer som syftar till att dolt och systematiskt påverka populationer utanför Sovjetunionens gräns för ”aktiva åtgärder” (Kragh och Åsberg 2017: 773–778). En av dessa” aktiva åtgärder” som brukades var Dezinformatsiya. Lothar Metzel, en tidigare expert vid CIA beskrev dem som:

” [..]operations aiming at pollution of the opinion-making process in the West, dezinformatsiya operations placed fakes and forgeries in international media and other sources to defame an adversary and [u]ltimately…to cause the adversary to reach decisions beneficial to Soviet interests.” (Pomerantsev och Weiss 2014: 9).

Påverkanskampanjer utnyttjar de inneboende svagheter som liberala demokratier är byggda på:

öppenhet och transparens. Under 2000-talet har sårbarheten ökat i takt med den teknologiska utvecklingen och utbredningen av det moderna informationssamhället. Därför har aktörer med ambitioner att bedriva framgångsrik informationskrigföring tvingats anpassa sig efter den moderna spelplanen. Enligt Keir Giles är Ryssland agerande i Ukraina ett gott exempel på detta. Giles menar att det finns ett tydligt arv från den sovjetiska traditionen av informationskrigföring: “[They] have their roots in traditional Soviet approaches but have also been developed to include new domains such as cyber and telecommunications” (Giles 2016: 2). Den politiska ledningen i Ryssland är väl medveten om potentialen information har som maktmedel på den säkerhetspolitiska spelplanen och har därför aktivt exploaterat denna makt för att påverka europeiska stater. Rysslands användning av desinformation idag syftar till att vilseleda och öka förvirringen hos den utvalda målgruppen, och därmed underminera grunden för ett rationellt debattklimat. Detta uppnås genom att sprida halva sanningar, lögner samt flera motsägande versioner av en händelse (Hellman och Wagnsson 2017: 155–156).

Denna trend visar sig tydligt också i Sverige. Statsminister Stefan Löfven tillkännagav under försvarskonferensen i Sälen att en myndighet för psykologiskt försvar ska inrättas. Beslutet motiverades som ett svar på de allt mer intensifierade företeelserna av dataintrång och desinformation mot stater (Harris 2018). Regeringen upplever därmed att hotet från en främmande makt i detta avseende är tillräckligt stort för att inrätta en ny myndighet. Vidare påvisar Kragh och Åsberg i deras studie att Ryssland idag använder sig av offentlig diplomati och ”aktiva åtgärder” i Sverige för att påverka den inhemska politiken. Enligt författarna går detta tydligast att urskilja inom frågor som berör Sveriges samarbete med NATO samt Sverige och EU:s stöd till Ukraina i samband med Rysslands annektering av Krimhalvön (Kragh och Åsberg 2017).

1 Eng. “old wine in a new bottle”

6

2.2 Tidigare forskning

Bjola och Pamment (2016) undersöker specifikt den digitala dimensionen av rysk desinformation.

Författarna belyser dels hur Ryssland använder desinformation och propaganda som ett instrument i den pågående informationskrigföringen mot väst och dels hur stater kan agera för att motverka detta. Enligt deras modell kan rysk desinformation delas in i fyra kategorier: (1) information som saknar källor och avsiktligt försöker vilseleda publiken ex. genom att använda påståenden som fakta. (2) Information som använder fragment av en trovärdig källa, för att sedan misstolka informationen och snedvrida sanningen till sin fördel. (3) Information som refererar till de två föregående kategorierna som pålitliga källor, det vill säga desinformation som försöker skapa trovärdighet genom att använda sig utav tidigare publicerad desinformation som källa. (4) konspirationsteorier, desinformationskampanjen använder publikens misstro till ”mainstream” medier för att underblåsa alternativa spekulativa sanningar som dessa medier

”undanhåller” från publiken (Ibid.: 5–6). Studiens slutsats grundar sig i att EU och NATO bör fokusera på att såväl främja utökade kunskaper inom källkritik och uppmuntra institutioner att förbättra deras resiliens mot påverkansoperationer, som att projicera ett gemensamt koherent strategiskt narrativ som kan hantera det hot som inkonsekventa konkurrerande narrativ utgör (Ibid.: 9).

Även Ilya Yablokov (2015) argumenterar för att dagens mediala miljö har förändrat hur Ryssland använder information för att skapa inflytande. Under Kalla kriget syftade Sovjetunionens propaganda till att påvisa fördelarna med kommunism gentemot kapitalismen. Rysslands strategi kring offentlig diplomati och informationskrigföring har dock förändrats över tid. I dagens Ryssland kretsar inte statsskicket runt en ideologi som under Sovjetunionen. Det finns således ingen anledning för Ryssland att tillämpa en strategi vars syfte är att lyfta fram en specifik ideologi. Detta, tillsammans med de ökade svårigheterna att förmedla budskap i det moderna medielandskapet, är därför grunden till varför Rysslands strategi istället inriktas på att försöka underminera USA:s politik – snarare än att främja sin egen självbild. Yablokov har likt denna studie, undersökt hur rysk statsmedia (i detta fall RT) projicerar konkurrerande narrativ i syfte att underminera en stat i världspolitiken. Han påvisar i sin studie att konspirationsteorier används frekvent för att undergräva det amerikanska strategiska narrativet (Yablokov 2015).

I “Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case”

(2017) påvisar Kragh och Åsberg hur Ryssland, sedan 2014, allt mer frekvent använt sig av ”aktiva åtgärder” för att påverka den svenska befolkningen och dess beslutsfattare. Utifrån ett kvantitativt tillvägagångsätt har författarna analyserat och kategoriserat alla artiklar, som den svenskspråkiga delen av Sputnik publicerat. De tre största narrativen författarna identifierade var ’krisen i väst’, ’en positiv bild av Ryssland’ och ’västs aggressivitet’. De tre mest förekommande aktörerna var USA, EU och NATO. Kritiken mot EU och NATO stod för cirka 60 % av alla artiklar, vilket enligt författarna kan tyda på att det är ett centralt narrativ som Ryssland vill förmedla till svenska folket (Kragh och Åsberg 2017: 781–784).

7

Kragh och Åsberg valde även att undersöka två fall som tangerade väl med de ovannämnda metanarrativen: Underrättelseoperationen i Stockholms skärgård 2014 samt värdlandsavtalet som Sverige slöt med NATO 2016. Författarna undersökte till vilken grad påverkanskampanjer tillämpats och om i så fall desinformation förekommit. Enligt Kragh och Åsberg utsattes Sverige, vid båda händelserna, för avsiktliga ryska påverkansoperationer – Avsiktlig desinformation förekom däremot endast vid Underrättelseoperationen i Stockholms skärgård. Avslutningsvis argumenterar författarna för att Rysslands övergripande utrikespolitiska strategi för Östersjön och gentemot Sverige är att bevara geostrategisk status quo, vilket identifieras som en konstellation där NATO:s närvaro i området är minimal (Kragh och Åsberg 2017: 808).

Jente Althuis och Siri Strand har skrivet ett kapitel i NATO Stratcoms ”Fake News – A roadmap” (2018), där de sammanfattat den rådande forskningen som finns gällande hur bland annat statliga aktörer bemöter desinformation. Enligt författarna motarbetar statliga organisationer desinformation främst genom att implementera nya lagar som förbjuder desinformation samt genom att stödja nyckelinstitutioner som ansvarar för att höja medvetenheten och kunskapen hos befolkningen gällande vilken inverkan desinformationskampanjer kan ha på samhället. Författarnas övergripande slutsats är att även om det är svårt att hitta effektiva åtgärder för att begränsa desinformationskampanjers inflytande;

är istället den största utmaningen att hitta en balans kring hur man implementerar dessa utan att underminera de institutioner, processer och värderingar som formar det västerländska demokratiska statsskicket (Althuis och Strand 2018: 68–77).

I Hellman och Wagnssons “How can European states respond to Russian information warfare? An analytical framework” (2017) introducerar författarna en ny modell med syftet att kunna kategorisera staters strategi kring att bemöta informationskrigföring i fyra idealtyper. Författarna lägger även fram en hypotes som utgår från att Sverige saknar en tydlig och koherent strategi att bemöta påverkansoperationer och desinformation från utländska aktörer. Enligt Hellman och Wagnsson utgår istället svenska myndigheter från att samhället med stöd av demokratiska institutioner utgör det bästa motmedlet. Hypotesen motiveras med hänvisning till ett styrdokument som Försvarsmakten och Myndigheten för samhällskap och beredskap (MSB) tillsammans tagit fram på uppdrag av regeringen:

”Samhället som helhet behöver inom ramen för en fri åsiktsbildning och fria media ha ökad förmåga att hantera informationspåverkan. Sveriges försvarsförmåga bygger på att samhället och dess aktörer visar handlingskraft och engagemang. Detta påverkar också den samlade försvarsviljan. Det är därför avgörande att kommunikationen mellan aktörer, allmänhet och medier fungerar bra. Öppen, samordnad och korrekt kriskommunikation stärker samhällets trovärdighet och underlättar samarbete genom att förebygga otydligheter och motverka ryktesspridning.” (Försvarsmakten och MSB 2016:7)

8

Vidare understryker författarna att en sådan studie inte än finns tillgänglig och uppmuntrar därmed till att fler studier bör göras inom området, särskilt i svensk kontext. Om författarnas hypotes stämmer, att ansvaret för den svenska förmågan att bemöta påverkanskampanjer vilar på samhället och dess invånares kompetens, tjänar det som ett starkt utomvetenskapligt argument och varför studier inom området bör utföras.

Det är främst Kragh och Åsbergs studie, tillsammans med Hellman och Wagnssons teoretiska ramverk (inklusive den hypotes som framlades) som ligger till grund för denna studie. Denna uppsats bidrar till forskningen; dels genom att studien utgår från både RT och den engelskspråkige delen av Sputnik international; dels genom att en kvalitativ metod tillämpas, och dels för att undersökningen går ett steg längre när det svenska bemötandet undersöks. Med detta som bakgrund tillsammans med argumenten som lyftes fram i tidigare avsnitt, motiveras både studiens inom- och utomvetenskaplig relevans.

Uppsatsen kommer således att lämna ett bidrag till forskningen.

2.3 Teoretiska ramverk

“Strategic narrative is soft power in the 21^st century” (Roselle et al 2014:71).

I det här kapitlet kommer uppsatsens teoretiska utgångspunkter att diskuteras. Inledningsvis kommer en genomgång av de teoretiska idéer och koncept som ligger till grund för uppsatsens teoretiska ramverk.

Därefter kommer en beskrivning och definiering av vad begreppet strategiska narrativ innebär, och slutligen en genomgång av det teoretiska ramverket som de fyra idealtyperna baseras på.

2.3.1 Strategiska narrativ

Det är enklare att förstå begreppet ”strategiska narrativ” om man har en grundläggande förståelse för de fundamentala teorierna som begreppet tar avstamp från. Strategiska narrativ tar ansats från Joseph Nyes teori om mjuk makt, som i sin tur utgår från ett konstruktivistiskt tolkningssätt. Nedan kommer därför en kort redogörelse av dessa två teorier.

Konstruktivism och mjuk makt

Konstruktivism (eller socialkonstruktivism) är en av de tre grundläggande idéerna inom samhällsvetenskapen. Enligt konstruktivisterna är omvärlden som vi människor upplever den, en social konstruktion. Konstruktivism utgår i huvudsak ifrån tre antaganden: (1) att aktörer och strukturer interagerar på ett cykliskt och ömsesidigt sätt, (2) att aktörers intressen och identiteter är en produkt av en social konstruktion och kan därmed inte förutbestämmas, (3) att normer, regler och legitima förväntningar är ett resultat av en social interaktion och är därmed under ständig förändring. Inom ramen för förståelsen av internationella relationer föreslår konstruktivism att idéer som ”stater” och

9

”suveränitet”, vilka ligger till grund för vår förståelse för hur världspolitiken fungerar, i själva verket är sociala konstruktioner. Istället lyfts idéer och kultur fram som en förklarande faktor för hur den internationella politikens verklighet och diskurs tar sig uttryck (Nye och Welch 2011: 8–9, 69).

Nye har under decennier teoretiserat om hur stater använder olika typer av makt för att orientera sig i världspolitiken. Nyes teori om mjuk makt² tar avstamp i konstruktivismens grundläggande antaganden.

Enligt honom finns det två huvudsakliga sätt att utöva makt. ”Hård” makt, genom direkt användande av militära eller ekonomiska resurser för att tvinga³ (genom hot) eller övertala⁴ (genom mutor) andra stater.

”Mjuk” makt handlar istället om att indirekt attrahera⁵ andra till att vilja uppnå samma mål som du själv (Nye 1990: 181).

En stats mjuka makt baseras i huvudsak på tre resurser; statens kultur, vilket innefattar såväl högkultur såsom litteratur, konst och utbildning som populärkultur; statens politiska värderingar, när den förda politiken lever upp till de uttalade värderingarna samt statens utrikespolitik, när politiken tolkas som legitim och har moralisk auktoritet (Nye 2008: 96). För att skapa trovärdighet och framgångsrikt utöva mjuk makt måste dessa tre delar stämma överens med var och en. Nye (2004: 255–256) exemplifierar detta med att belysa att i en undersökning ansåg majoriteten av Europas befolkning att USA har en negativ inverkan i kampen mot fattigdom, krig och den globala uppvärmningen. Särskilt skeptiska i mätningarna var den yngre generationen, även fast den amerikanska popkulturen är väl utbred och beundrad av samma åldersgrupp. Det går därför att argumentera för att den illa omtyckta amerikanska utrikespolitiken därmed stjälper den positiva bilden som unga européer bör ha om USA.

Strategiska narrativ som begrepp

Flödet av information har förändrats över tid och därmed ritat om spelplanen för aktörer som vill förmedla ett budskap till en given publik. Tidigare bestod medielandskapet i huvudsak av ett fåtal aktörer (ofta statliga) som ostört kunde förmedla information till en utvald inhemsk eller utländsk publik. Efter informationssamhällets genomslag blev världspolitiken mer invecklad genom att icke-statliga aktörer erhöll större inflytande (Nye och Welch 2011: 290–291; Miskimmon m fl., 2013: 2, 60). Konsekvensen av den ökade konkurrensen är att det är allt svårare för varje aktör att förmedla sitt budskap till rätt målgrupp. Genom att simplifiera budskapet och paketera det i narrativ har mottagaren lättare att ta till sig informationen. Ett narrativ ger därmed inte en komplett berättelse om staten och världen, utan bör istället ses som en förenklad bild av verkligheten (Hellman och Wagnsson 2017:166).

2 Eng. Soft Power

3 Eng. Coercion

4 Eng. Inducement

5 Eng. Attraction

10

Miskimmon m fl. (2013) argumenterar för att begreppet strategiska narrativ utgår ifrån ett liknande resonemang som la grunden till Nyes teori om mjuk makt, fast med anpassning efter de förutsättningar som det moderna samhället ställer. De definierar strategiska narrativ enligt följande:

Strategic narratives are a means for political actors to construct a shared meaning of the past, present, and future of international politics to shape the behavior of domestic and international actors.

(Miskimmon m fl., 2013: 2)

Strategiska narrativ innehar en central roll till hur aktörer upplever världsordningen. De kan konstruera, påverka och forma förväntningarna av det internationella systemets tillstånd och funktion (Roselle et al 2013: 67). Ett strategiskt narrativ kan även: (1) utgöra inflytelserik maktresurs som kan attrahera människor till specifika aktörer, händelser eller förklaringar som exempelvis kan skildra ett lands historia eller en specifik aktörs policy; (2) erbjuda en förståelse för hur information som maktmedel kan användas mer dynamiskt; Strategiska narrativ utnyttjar befintliga maktresurser såsom exempelvis kulturella värderingar eller politiska ståndpunkter som redan passar in i mottagarens personliga narrativ.

Sedan riktar sig narrativet, beroende på mottagarens typ och dess förmåga att mottaga idéer – mot bildandet, utformningen eller spridningen av det personliga narrativet; (3) ge en förståelse för hur stater använder narrativ strategiskt för att påverka externa aktörer och därmed även förståelse för hur de konkurrerar med varandra i ett komplext medielandskap (Roselle et al 2014: 74).

Roselle m fl. (2014) menar att strategiska narrativ finns på tre olika nivåer; internationella narrativ beskriver hur världen är strukturerad, hur den fungerar samt vilka aktörer som opererar där; nationella narrativ beskriver statens ambitioner, mål och värderingar; sakpolitiska narrativ beskriver varför ett specifikt förslag är nödvändigt och hur det framgångsrikt implementeras (Ibid.: 76). För att det strategiska narrativet ska vara trovärdigt behöver narrativen på alla tre nivåer vara överensstämmande, det vill säga en röd tråd genom alla politiska initiativ samt vara konsekvent över tiden. Narrativet behöver även vara tydligt verklighetsförankrat. Motsägande händelser som publiken upplevt eller har vetskap om, kan enligt författarna, därmed slå ut det mest sofistikerade strategiska narrativet (Ibid.: 78–

80).

2.3.2 Att bemöta konkurrerande narrativ

I Hellman och Wagnsson (2017) presenterar författarna ett teoretiskt ramverk som syftar till att analysera hur europeiska stater väljer att bemöta ”konkurrerande” narrativ som hotar statens egna strategiska narrativ. För att detta ska vara möjlighet är ramverket indelad i två dimensioner; direkt ingripande – indirekt ingripande samt inåtblickande – utåtblickande.

11

Direkt ingripande Indirekt ingripande

Konfrontering Blockering Naturalisering Ignorering

Den första dimensionen (Figur 1) sträcker sig från när en stat direkt konfronterar eller aktivt blockerar det ”konkurrerande” narrativet (direkt ingripande), till när en helt passiv ställning intas (indirekt ingripande). Den passiva ställningen intas när staten är omedveten, eller väljer att ignorera det faktum att ett konkurrerande sker. Det kan även ske genom naturalisering, vilket är ett sätt för staten att försvara sig – utan att kontrastera sig mot det konkurrerande narrativet. Generellt kan indirekt ingripande ses som ett ”allmänt” försvar som inte riktar sig mot ett specifikt narrativ (Hellman och Wagnsson 201:

157).

Figur 1.

Den andra dimensionen (Figur 2) syftar till att dela upp sakfrågorna i två kategorier: de som huvudsakligen riktar sig mot inhemsk publik (inåtblickande) respektive utländsk publik (utåtblickande).

Det inåtblickande perspektivet kan syfta till att aktivt skydda statens strategiska narrativ från extern påverkan genom att isolera och exkludera grupper eller enskilda individer att delta i den offentliga debatten, eller censurering av media; exempelvis genom att blockera en tv-kanal. Det kan även syfta till att ignorera konkurrerande narrativ genom att inte projicera ett kontrasterande narrativ som en motåtgärd. Det utåtblickande perspektivet kan syfta till att främja staten och dess världsbild genom att projicera ett narrativ till en grannstat, en specifik region eller hela världspolitiken. Detta kan leda till att staten erhåller utökad makt, ett bättre anseende eller uppnår ett specifikt mål såsom ett handelsavtal (Hellman och Wagnsson 2017: 158). En vidare beskrivning och definition av de fyra idealtypernas kriterier kommer att ges under metodavsnittet.

Utåtblickande Inåtblickande

Direkt ingripande Konfrontering Blockering

Indirekt ingripande Naturalisering Ignorering

Figur 2.

12

3. Metod

Studiens huvudsakliga syfte är att beskriva hur svenska beslutsfattare bemöter påverkanskampanjer med ryska statsmedier som avsändare. En diskussion kring val av metod kommer att presenteras under nästkommande avsnitt samt löpande under kapitlets olika delar.

3.1 Metodologisk diskussion

För att definiera det tyska strategiska narrativet under Euro-krisen, analyserade Hertner och Miskimmon (2015) tyska ministrars offentliga uttalanden med hjälp av en kvalitativ textanalytisk metod. Denna studie kommer, likt deras studie, att tillämpa en kvalitativ textanalytisk metod på regeringsföreträdares offentliga uttalanden. Anledningen till att en kvalitativ analysmetod är att föredra framför en kvantitativ analysmetod, är att den kvalitativa metoden fokusera på textens helhet. Ett annat skäl som talar för en kvalitativ metod är att textens eftersökta innehåll ligger dolt under ytan – för att få en djupare förståelse bearbetas därför texten flera gånger, vilket ligger helt i linje med vad som krävs för att undersöka strategiska narrativ (Esaiasson m fl., 2007: 237).

En studie med god reliabilitet kännetecknas av att den har få slumpmässiga eller osystematiska fel. En försummad reliabilitet förorsakas främst genom slump- och slarvfel under datainsamlingen samt den efterföljande databearbetningen (Esaiasson 2007: 70). Det finns en påtaglig risk för osystematiska fel vid tillämpandet av en kvalitativ textanalys. Andra forskare kan vid tillämpandet av kvalitativ textanalys, på samma material som används vid denna studie, få andra resultat. Denna svaghet måste därför beaktas.

Det är dock en omöjlighet att helt tillintetgöra denna svaghet. Studiens grad av validitet är också viktig, då en god validitet innebär att operationella indikatorn och teoretiska definitionen överensstämmer, dvs.

” att vi mäter det vi påstår att vi mäter” (Ibid: 63). Detta kan utgöra ett problem vid en studie som tillämpar en idealtypsanalys med fler än två polära idealtyper. Det kan då vara svårt att skapa ett analysschema som tillfredsställer samtliga kriterier, för alla idealtyper.

3.1.1 Material

För att kunna analysera och identifiera det svenska strategiska narrativet kommer ett fåtal statliga källor att användas. I och med att det inledande syftet med studien är att finna vilka budskap och idéer som den svenska regeringen vill förmedla till omvärlden, är dokument som är framtagna av regeringen själva att föredra. Materialet är avgränsat till enbart dokument som producerats under den nuvarande regeringens mandatperiod och som specifikt rör Sveriges säkerhetspolitik. Det är främst tre utrikesdeklarationer (2015, 2016 och 2017) samt regeringens försvarspolitiska inriktning ”Sveriges försvar 2016–2020” som kommer att tillämpas.

13

För att analysera och identifiera de misstänkta ryska konkurrerande narrativen kommer artiklar från två etablerade ryska statsmedier (RT och Sputnik) att användas. Eftersom båda mediebyråerna kontrolleras av ryska staten och således kan ses som en förlängd arm av Kreml – utgör de utmärkta källor för att tolka hur det ryska konkurrerande narrativet projiceras. Likt studiens första del, kommer materialet för att analysera det svenska bemötandet, att främst utgöras av statliga källor och offentliga uttalanden av regeringen.

3.2 Narrativanalys

Den första delen av studien är en kvalitativ textanalys, närmare bestämt en narrativanalys. I Johansson (2005) beskriver författaren två olika sätt som samhällsvetare kan studera berättelser på. Den ena är intressant ur ett metodologiskt perspektiv och den andra utgår från ett ontologiskt förhållningsätt, vilket är den inriktningen vi kommer att använda oss utav. Enligt ontologiska förhållningsättet ses berättandet som en grundläggande och universell kunskapsform. Denna utgångspunkt, som även är i linje med den socialkonstruktivistiska synen, kan påstå att ”sociala och personliga identiteter är konstruerade som berättelser – de är narrativa till sin karaktär – och att detta synsätt har avgörande betydelse för hur vi förstår identiteter som psykologiska och sociala fenomen” (Johansson 2005:18–19).

3.2.1 Operationalisering

Narrativ kan definieras på flera olika sätt. Detta innebär att det även finns flera olika sätt att utforma en narrativanalys. För denna undersökningen är en innehållsanalys mest lämpad. Den besvarar frågor såsom: Vad handlar berättelsen om? Vilka är de genomgående ytliga respektive underliggande temana?

(Ibid.: 197–198.) Nedan presenteras Johanssons (2005:286) modell:

Handling = Vilka händelser skildras?

Karaktärer = Vilka är karaktärerna?

Story line = Vilken är den dominerande uppsättning händelser?

story time/setting = Vilken tid, situation och miljö?

Teman = Finns genomgående ytliga/underliggande teman?

Poäng = Varför berättas denna berättelse?

Diskurser = Vilka metanarrativ används/ är berättelse inbäddad i?

Johanssons modell kan ses som universal och kan därför användas för narrativanalys i bred bemärkelse inom flera ämnesområden. Eftersom studien huvudsakligen avser att specifikt undersöka strategiska narrativ relaterat till ämnesområdet internationella relationer, kommer istället Miskimmon m fl.

(2014:75–76) modell att tillämpas, vilken illustreras nedan:

14

• Aktörer inkluderar alla parter som är viktigt för narrativet. Det kan vara stater, icke-statliga aktörer, terroristgrupper,”non-governmental organisations” (NGO) eller multinationella samarbeten, det vill säga alla aktörer som har en koppling till det internationella systemet idag.

• Situation/miljö definierar och beskriver vad som utgör narrativets arena. Den beskriver även hur det internationella systemet uppfattas och hur det anses fungera; består världen av vänner och fiender eller ska den snarare uppfattas som en fridfull plats där samarbeten formas och gemensamma mål uppnås?

• Konflikt/händelse beskriver konsekvenserna av en eller flera aktörers handlande; Vem gör vad och vilka är de efterföljande konsekvenserna av detta? Det kan även ske en identifiering av vilken aktör som utgör ett hot och hur hotet kan bemötas.

• Lösning eller föreslagen lösning, beskriver en potentiell lösning på konflikten. Internationella samarbeten kan exempelvis utgöra en tröskel och begränsa enskilda staters möjlighet att använda militärt våld mot en annan stat. Den enade internationella fronten kan konfrontera den stat som avviker från normen som anses vara ”acceptabelt beteende” i det internationella systemet. Därför kan ett narrativ som betonar vikten av internationellt samarbete utgöra en lösning på en konflikt.

För att identifiera det svenska strategiska narrativet kommer författarnas modell att appliceras på det empiriska materialet. Under bearbetningen och analysen kommer materialet såldes att delas in i aktörer, situation, konflikt och lösning. Materialet som används för att identifiera det ryska konkurrerande narrativen är däremot begränsade och utgörs i huvudsak av korta redaktionella artiklar. Därför kommer analysen av de ryska konkurrerande narrativen inte delas in enligt ovan, utan istället presenteras i löpande text.

15

3.3 Idealtypsanalys

3.3.1 Att klassificera samhällsfenomen

Det finns två sätt att klassificera samhällsfenomen när man ska göra en beskrivande analys: genom bokstavliga klassindelningar eller idealtypsbaserade karaktäriseringar. Klassindelningar syftar till att avgöra om ett fenomen tillhör eller inte tillhör en given klass (Esaiasson 2007: 155). För att säkerställa detta måste analysredskapet följa vissa tekniska och intellektuella krav. De tekniska kraven handlar om att analysschemat ska baseras på entydiga principer samt att dess komponenter ska vara möjliga att operationalisera på ett rimligt sätt. De tekniska kraven kräver också att kategorierna såväl är ömsesidigt uteslutande (dvs. tydliga skillnader mellan kategorierna), som att variabelvärden ska vara uttömmande (dvs. att kategorierna är ”antingen eller” såsom upp-ner, direkt-indirekt osv). Det är även viktigt att allt som står i undersökningsmaterialet har en plats i analysschemat (Ibid.: 162). De intellektuella kraven handlar om att analysschemat ska göra fruktbara indelningar, det vill säga att indelningen ska ge uppslag till något nytt – något som kan bidra till vidareforskning (Ibid.: 156–157). Hellman och Wagnsson (2017) betonar att applicering av deras teori förmodligen kommer leda till ett resultat som är en blandning av idealtyperna, därför är klassindelning en olämplig metod för denna studie.

Idealtypanalytiska metoden är däremot mer passande för att kategorisera resultatet som inhämtas vid studiens första del. Kravet att kategorierna ska vara fullständigt uttömmande är inte lika svåruppfyllt vid denna metod. Det räcker att den föreslagna inledningen yttrar något väsentligt om undersökningsobjektet (Ibid.: 163). Den grundläggande tanken med idealtyper är att de nödvändigtvis inte finns i verkligenheten, utan är extrema tolkningar av fenomenet i fråga. Idealtyperna syftar istället till att lyfta fram viktiga egenskaper av fenomenet (Ibid.:158). ”Genom att jämföra de verkliga samhällsfenomen som intresserar oss med en renodlad idealtyp kan kännetecknande drag om det verkliga samhällsfenomenet fångas in” (Ibid.:159).

3.3.2 Operationalisering

Nedan kommer en redogörelse för var och en av Hellman och Wagnssons fyra idealtyper att presenteras.

Varje idealtyp är tydlig analytiskt avgränsad från de övriga. Vid studerandet av strategierna bör man dock beakta att strategiska narrativet, vars uppgift är att skildra en tillfredställande bild av staten, är i direkt motsättning med det konkurrerande narrativet som uppfattas som falskt och vilseledande (Hellman och Wagnsson 2017: 159). Författarna understryker också, som tidigare nämnt, att det inte är troligt att endast en idealtyp kan återspegla hur stater ingriper mot informationskrigföring – det mer troligt att en blandning av dem kan ge ett mer fruktbart svar (Hellman och Wagnsson 2017: 158).

16 Konfrontering

Enligt Hellman och Wagnsson (2017) är konfrontering den mest antagonistiska strategin av dem alla.

Detta beror på att narrativet framställer den angripna staten som pålitlig och samtidigt tydligt kontrasterar sig emot ”den andra”, som istället skildras som opålitlig och ibland även som fiende. För att åstadkomma detta produceras och projiceras narrativ som ofta befinner sig i direkt konflikt med ett särskilt narrativ. Externa narrativ som attackerar specifika aktörer, händelser eller sakfrågor bemöts ofta med en berättelse som presenterar motsägande empirisk bevisning som i sin tur backas upp av källor som anses vara trovärdiga. Dessa berättelser har ofta uppsåt att direkt konfrontera lögner och felaktiga uppfattningar om händelser och aktörer. För att exemplifiera konfrontering lyfter författarna fram Estlands initiativ att lansera en ryskspråkig statlig tv-kanal med syftet att motverka inflytandet som ryska desinformationskampanjer har på den ryska minoritetsbefolkningen (Ibid.: 159).

Naturalisering

Naturalisering (Ibid.: 160), likt konfrontering, inriktas i första hand till den utländska publiken och har också syftet att skydda det nationella narrativet mot extern påverkan. I flera avseenden är dessa två lika, men de skiljer sig åt i hur direkt respektive indirekt det konkurrerande narrativet angrips. Naturalisering angriper det konkurrerande narrativet indirekt genom att projicera en självbild, snarare än att kritisera och kontrastera narrativet med ”den andra”. Tillvägagångsättet kan liknas med offentlig diplomati, det vill säga främja en positiv självbild till en utländsk publik. Skillnaden mellan dessa är att naturalisering syftar till att underminera ”den andras” narrativ samtidigt som man främjar sitt egna. Detta uppnås genom att lyfta fram universella värderingar som inte är motsägande mot andra narrativ, den angripna staten kan således föregå som ett gott exempel. Strategins syfte är, med andra ord, att vinna publikens förtroende för sitt egna narrativ – utan att konstestera det med någon annan. Detta innebär att naturalisering är mindre direkt ingripande än konfrontering och blockering, som presenteras i nästa avsnitt.

Författarna målar upp Tyskland som ett tydligt exempel på detta. Tysklands regering erkänner att de utsätts för påverkansoperationer från Ryssland men istället för att kritisera Rysslands konkurrerande narrativ med motpropaganda; väljer de istället att projicera en positiv bild utav Tyskland. Detta motiveras genom att offentligt uttala att transparant information är en bättre lösning för att bemöta ryska påverkansoperationer. Strategin kombinerar därmed moralisk överlägsenhet med nationell stolthet, genom att göra ”noggrannhet” till ett nationellt karaktärsdrag. Den tyska regeringen skapar därmed en positiv image utåt, utan att direkt attackera konkurrerande narrativet. (Ibid.: 160).

17 Blockering

Blockering är nästan lika direkt ingripande som konfrontering. Båda strategierna tillämpar åtgärder för att motarbeta det konkurrerande narrativet och båda tar tydligt avstånd från ”den andra”. Skillnaden är att blockering är inåtblickande och syftar till att skydda det nationella strategiska narrativet utan att använda ett narrativ som åtgärd. Istället för att producera och projicera ett narrativ, syftar denna strategi till att blockera motståndarens narrativ. Genom att införa restriktioner som selektivt blockerar oönskad information kan man begränsa allmänhetens tillgång av externa konkurrerande narrativ. De baltiska staterna Lettland och Litauens tillfälliga blockering av ryska statsmedier under 2014 är utmärkta exempel på hur en sådan strategi tillämpas (Ibid.: 161).

Ignorering

Ignorering är den fjärde och sista strategin. Författarna kallar den för ”no-narrative strategy” för att den varken angriper eller officiellt uppmärksammar det konkurrerande narrativet vilket gör den till det mest indirekt ingripande idealet av dem alla. Strategin förläggs inom kategorin inåtblickande då den fokuserar på att skydda den inhemska sfären och snarare negligerar omvärlden. Ignorering förlitar sig i huvudsak på de demokratiska institutionerna och deras förmåga att försvara ett öppet och lagenligt samhälle. Därför läggs minimal eller ingen energi på att producera ett koherent strategisk narrativ. De framträdande narrativen är mångfacetterad och saknar koordinering, vilket ifrågasätter om narrativen ens kan benämnas ”strategiska”. Enligt författarna kan strategin ses som ”elastisk” eftersom den kan tillämpas helt passivt med avsaknad av ansträngning och vilja att projicera narrativ – eller mer aktivt genom att se media och andra institutioner som motorer med syftet att behålla eller stärka de nationella narrativen (Ibid.: 162).

Sverige exemplifieras som en stat som applicerar ignorering för att bemöta rysk propaganda. Enligt författarnas hypotes har få ansträngningar gjorts för att bygga upp förmåga att koordinera nationella strategiska narrativ som ett sätt att kontra den ryska propagandan. Istället förlitar man sig på demokratiska institutionerna och medborgarnas förmåga att kritiskt granska information (aktivt). Även media tilldelas ett särskilt ansvar för upprätthållandet av ett öppet debattklimat (Ibid.: 163).

18 Analysschema för bearbetning av materialet

För att kunna analysera det utvalda materialet utifrån Hellman och Wagnssons fyra idealtyper kommer sju frågor att ställas gentemot materialet. Detta syftar till att bearbeta materialet och ligger grund till det slutliga bestämmandet av vilken eller vilka idealtyper som närmast beskriver det svenska bemötandet vid respektive fall. Nedan presenteras frågorna som materialet kommer testas mot:

- Erkänns det konkurrerande narrativet?

- Pekas en specifik avsändare ut?

- Projiceras ett narrativ som motåtgärd?

- Vilken är narrativets avsedda publik?

- Kontrasteras det egna narrativet tydligt mot det konkurrerande?

- Konfronterar den angripna staten avsändaren till det konkurrerande narrativet?

- Är narrativet i linje med samtliga tidigare bemötanden?

För att säkerställa en systematisk genomgång av materialet förs dessa frågor sedan in i ett analysschema (Tabell 1.), tillsammans med de utvalda artiklarna.

Tabell 1. Analysschema för bearbetning av materialet

Artikel 1 Artikel 2 Artikel 3 Artikel 4 Artikel 5

Det mest förekommande svarsalternativet 1. Erkänns det

konkurrerande narrativet?

(JA/NEJ)

2. Pekas en specifik avsändare ut? (JA/NEJ) 3. Projiceras ett narrativ som motåtgärd? (JA/NEJ) 4. Vilken är narrativets avsedda publik?

(INHEMSK/UTLÄNDSK) 5. Kontrasteras tydligt det egna narrativet mot det konkurrerande? (JA/NEJ) 6. Konfronterar den angripna staten avsändaren till det konkurrerande narrativet?

(JA/NEJ)

7. Är narrativet i linje med samtliga tidigare

bemötanden? (JA/NEJ)

19 Analysschema för bestämmande av idealtyp

För att bestämma vilken eller vilka idealtyper som närmst beskriver det svenska bemötandet kommer ytterligare ett analysschema att tillämpas. Analysschemat för bearbetningen av materialet (Tabell 1.) utgör grunden för detta analysschema, som syftar till att underlätta bestämmandet av det samlade bemötandet vid respektive fall (Tabell 2.).

Resultatet från första analysschemat (Tabell 1.) kommer att jämföras mot det andra analysschemat (Tabell 2.). Därefter kommer det mest förekommande svarsalternativet att markeras på analysschemat.

Denna metod har dock en svaghet som bör beaktas; eftersom idealtypen bestäms utifrån antalet kriterier som uppfylls – kan resultatet, vid vissa avseenden, vara missvisade. Till exempel kan flera kriterier för idealtypen blockering uppfyllas, utan att uppfylla det fundamentala kriteriet att strategin ska präglas utav en censurering av det konkurrerande narrativet. Denna problematik kommer att beaktas under avsnitt 4.4, då bestämmandet av idealtyperna ska ske.

Tabell 2. Analysschema för bestämmande av idealtyp

Konfrontering Naturalisering Blockering Ignorering

Det mest förekommande svarsalternativet 1. Erkänns det

konkurrerande narrativet? (JA/NEJ)

JA JA JA NEJ -

2. Pekas en specifik

avsändare ut? (JA/NEJ) ^{JA JA/NEJ JA NEJ -}

3. Projiceras ett narrativ som motåtgärd? (JA/NEJ)

JA JA NEJ NEJ -

4. Vilken är narrativets avsedda publik?

(INHEMSK/UTLÄNDSK)

UTLÄNDSK UTLÄNDSK INHEMSK INHEMSK -

5. Kontrasteras tydligt det egna narrativet mot det

konkurrerande?

(JA/NEJ)

JA NEJ JA NEJ -

6. Konfronterar den angripna staten avsändaren till det konkurrerande narrativet? (JA/NEJ)

JA NEJ JA NEJ -

7. Är narrativet i linje med samtliga tidigare bemötanden? (JA/NEJ)

JA JA JA NEJ -

20

4. Analys

För att få en grundläggande förståelse varför det svenska strategiska narrativet hamnar i konflikt med de konkurrerande ryska narrativen, kommer först en identifiering och analys av det övergripande svenska strategiska narrativet att ske. Denna del kommer att tjäna som en grund till kapitlets efterföljande delar. Därefter kommer de ryska konkurrerande narrativen samt det efterföljande svenska bemötandena vid respektive fall (Värdlandsavtalet och Försvarsmaktsövningen Aurora 17) att analyseras och identifieras. Avslutningsvis sker en sammanfattning och bestämmande av det svenska bemötandet efter idealtyperna som presenterades under metodavsnittet.

4.1 Ett svenskt strategiskt narrativ

Som Roselle m fl. (2014) tidigare betonat så kan strategiska narrativ studeras på olika nivåer. Detta avsnitt syftar till att beskriva bakgrunden till den svenska säkerhetspolitiken samt beskriva det övergripande svenska strategiska narrativet.

4.1.1 Bakgrund

I samband med 1900-talets två världskrig växte en svensk utrikes- och säkerhetspolitisk hållning fram som präglades av neutralitet och alliansfrihet, om en något ihålig sådan. Sverige gjorde ett antal politiska eftergifter under andra världskriget som innebar ett tydligt avsteg från neutralitetspolitiken, såsom att transportera tyska soldater på svensk järnväg. Senare under kalla kriget vidhöll Sverige sin alliansfrihet, vars huvudsakliga syfte var att landet vid krig skulle än en gång kunna stå som neutral part. På senare år har det dock uppdagats att det förekom krigsplanering med framförallt USA bakom kulisserna, ifall Sovjetunionen inte skulle respektera den svenska politiska och territoriella integriteteten. Den decennier långa neutralitetspolitiken satte sina spår och etablerades djupt i den svenska nationella identiteten (Engelbrekt 2015: 9–17). Efter murens fall och Sovjetunionens upplösning förändrades den svenska säkerhetspolitiska ställningen. Den nya säkerhetspolitiska linjen försatte solidaritet framför neutralitet, en linje som är lika relevant då som idag: ”Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer”

(Regeringen 2015: 20). Denna nya säkerhetspolitiska linjen (som bland annat innefattade en solidaritetsförklaring gentemot den nordiska kretsen och EU:s medlemsstater) fastslogs 2009 av riksdagen med en överväldigande majoritet. Parallellt med detta har Sverige sedan 2000-talets början närmat sig NATO genom att formellt delta i flera internationella insatser. Dessa insatser har byggt på ett FN-mandat, vilket ses som en avgörande detalj för Sveriges engagemang (Engelbrekt 2015; Dalsjö 2015: 165–166).

21 4.1.2 Aktörer

I samtliga utrikesdeklarationer som presenterats under denna mandatperiod har Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik beskrivits med samma tema som ovan, ofta återkommande i exakt samma sammanslutning av ord – Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. EU pekas ut som ”Sveriges viktigaste utrikespolitiska arena” (Regeringen 2016a: 2), OSSE ses som en avgörande aktör för upprätthållandet av den europeiska säkerhetsordningen och FN benämns som ett viktigt forum för att Sverige ska kunna bidra till global fred, säkerhet och utveckling (Regeringen 2015a). I regeringens försvarspolitiska inriktning ”Sveriges försvar 2016–2020” beskrivs NATO som en central aktör för den europeiska säkerheten och anses vara den enda organisationen som har en utvecklad förmåga att genomföra krävande militära insatser och bemöta en kvalificerad motståndare såsom Ryssland. Det svenska samarbete med NATO anses därför vara avgörande för att utveckla den svenska Försvarsmaktens förmåga att genomföra operationer både i och utanför närområdet (Ibid.: 36–39). Det nordiska försvarssamarbetet anses också vara en viktig arena för den fortsatta svenska förmågeutvecklingen. Samarbetets grundtanke är dock att det inte ska ske en överlappning av de existerande samarbetena inom EU och NATO, utan snarare utgöra ett komplement (Ibid.: 23).

Bland enskilda stater är tre utmärkande och har särskild betydelse för svensk säkerhets- och försvarspolitik: Finland anses vara den goda vännen, vars intressen i största mån tangerar de svenska intressena; USA med dess centrala roll för säkerheten i Europa innehar rollen som beskyddaren och det allt mer aggressiva Ryssland utmålas som den mest tänkbara motståndaren.

4.1.3 Situation

Efter andra världskrigets slut etablerades en multilateral världsordning, grundad på universella värderingar. När dessa värderingar rubbas och förändras; utmanas också den rådande världsordningen

”Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik bygger på sammanhållning i EU och på ökat samarbete på bred front: I Norden och Östersjöområdet, tillsammans med Finland, i FN och i

OSSE, med Nato och genom en förstärkt transatlantisk länk” (Regeringen 2016a: 1).

”Gränsen mellan utrikes- och inrikespolitik suddas ut. I en sammankopplad värld hänger politikområden intimt ihop och säkerhetsbegreppet breddas. [..] Bland de nya säkerhetshot

som måste bekämpas märks cyberattacker, spionage, it-brottslighet och digitala propagandakrig”. (Regeringen: 2015b: 4)

22

som länge setts som en normalbild. Detta påverkar i sin tur maktbalanser, normer och den globala stabiliteten (Regeringen 2017a: 1).

Regeringen bedömer att i och med globaliseringen kan enskilda händelser idag få regionala eller globala konsekvenser. Det innebär att Sverige är i högre grad sårbar för händelser som sker utanför vårt närområde än tidigare. Det medför även en ökad belastning på internationella institutioner såsom FN, OSSE och EU. De internationella institutionerna utmanas allt mer av såväl statliga- som icke-statliga aktörer, vilket försvagar och skadar institutionernas legitimitet. FN:s säkerhetsråds oförmåga att påverka utvecklingen i Syrien och Ukraina är ett exempel på detta. Det råder därmed en stor ovisshet kring i vilken riktning det internationella systemet kommer att utvecklas i framtiden (Regeringen 2015a: 21–

22).

Även om Sverige är militärt alliansfritt, så är det Sveriges samarbeten med andra som definierar vår säkerhetspolitiska situation. Den unilaterala solidaritetsförklaringen som Sverige ålagt till EU:s medlemsstater samt den nordiska solidaritetsdeklarationen omfattar inga ömsesidiga militära förpliktelser, utan innebär att Sverige ”[inte] kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land” (Regeringen 2015a: 21).

Solidaritetsdeklarationerna utgör således inte ett substitut för de rådande kollektiva åtaganden som medlemmarna i NATO har ålagt sig (ibid.)

4.1.4 Konflikt

Regeringen fördömer Rysslands agerandet i Georgien 2008, Ukraina 2014 och Syrien 2015 och anser att detta har rubbat den europeiska säkerhetsordningen som etablerades efter kalla krigets slut. Ryssland utmanar den europeiska säkerhetsordningen genom att visa att de är beredd att använda militärt våld för att uppnå politiska mål. Rysslands agerande strider mot de grundläggande principerna såsom staters rätt till politisk oberoende, territoriell integritet och FN-stadgans våldsförbud, vilket har medfört att Rysslands relation till USA och EU har försämrats de senaste åren (Försvarsberedningen 2017:17;

Regeringen 2015a: 22).

Rysslands agerande tillsammans med dess geografiska position påverkar i hög grad det svenska säkerhetspolitiska läget, särskilt med tanke på att länderna delar samma intressesfär (Östersjön).

”Den ryska aggressionen mot Ukraina och den olagliga annekteringen av Krim är ett brott mot folkrätten samt bi- och multilaterala åtaganden. Det är den största utmaningen mot den

europeiska säkerhetsordningen sedan den etablerades för ett kvarts sekel sedan.”

(Regeringen 2015a: 22).

23 4.1.5 Lösning

Regeringen anser att det inte är sannolikt att Sverige skulle bli utsatt för ett isolerat angrepp av främmande makt, utan ett troligare scenario bedöms vara att Sverige blir indragen i samband med att en större konflikt blossar upp i närområdet. För att bemöta detta hot anser regeringen att den svenska försvarsförmågan bör stärkas, i syfte att utgöra en tröskel för den som skulle vilja angripa Sverige. En trovärdig militär förmåga bidrar till politisk handlingsfrihet och en vidare fredlig utveckling. En förutsättning för detta är att försvaret har en god förmåga att verka tillsammans med andra (Regering 2015a: 47).

4.1.6 Sammanfattning

Det svenska strategiska narrativet definieras främst utifrån världsordningen som uppstod efter kalla krigets slut. Den världsordningen formade spelreglerna (situationen) och vilka som fick delta samt deras inflytande (aktörer). Rysslands avvikande beteende och brott mot spelreglerna definieras som konflikten, medan utökade transatlantiska- och europeiska samarbeten ses som lösningen.

4.2 Värdlandsavtalet

4.2.1 Bakgrund

Den 25 maj 2016 ratificerade riksdagen det så kallade värdlandsavtalet. Avtalet är ett samförståndsavtal gällande värdlandsstöd mellan Sverige och NATO som syftar till att underlätta det administrativa arbetet som krävs innan militära övningar kan ske stater emellan samt underlätta att ge och ta emot militärt stöd vid kris- och krigssituationer. Det vill säga, istället för att utarbeta ett nytt temporärt juridiskt ramverk som krävs för att utländsk militärpersonal ska få verka på svenskt territorium – utarbetas istället ett permanent ramverk som kan användas fler gånger och därmed underlättar de administrativa förberedelserna inför övningarna. Utländska styrkor måste dock alltid få en formell inbjudan från regeringen innan avtalet kan tillämpas (Wallström m fl. 2016). Avtalet undertecknades redan 2014 av

”Gemensam säkerhet – att bygga säkerhet i samverkan med andra länder och organisationer – är en hörnsten i svensk säkerhetspolitik.

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Den förutsätter en aktiv, bred och

ansvarsfull utrikes- och säkerhetspolitik i kombination med fördjupade

försvarssamarbeten, särskilt med Finland, och en trovärdig nationell försvarsförmåga ” (Regeringen 2017:2).