Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.
Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
(™^) OrganförRiksförbundet för hjärt- och lungsjuka
N:r8 Dec 1989
F*
mwf!
tat»
ÿ " "”""W
■.‘■w
fl *
•i
w
l
Ixa
; ' «>
d è /.I
•▼1
*’ i ■
uriÿ <i-"t
;ds s
Î'H;
&.;: ■ S •<■
r£h$
>
■ SS : ; S
«■^‘- X'4 ‘ä
■ ■?.,. .4 ' . $' . ■ </ ' .’
; H Ä
1 111'
$ i-h?
’ ' 2 ^':' À
ir-.â
Ww»•ÄW»
■•<■ .
yX£> ,
'W wW $
SÄ #?*?■#
.'.. ''’få ■
■!*.%•» •’*^<vX<v ■ ‘îJ?Xv^ X’X*/ >5S
- . '■ , • / ."'■■ ■. ” s.
*4* *54 « ■. , ' -»Ç ; ’>*» z* -*-<
••' ‘-rg-d v»r
fflsJi;'WKS =3^1
Av HarryMourn
s
non hade kommiti mängder och igod tid innan jul. Jag var bara sju år.
Trettiotalsdepressionen höll påatt släp pa och vi var på väg mot bättre tider, trodde vi. Attett världskrig lurade om hörnet förstod inte ens de vuxna.
Min födelsestad ligger mellan höga fjäll vid en fjordarm på västkusten av Norge. En väderbiten sträcka avkusten därstormarna rasarmen där dyningar
na i fint väder blir långa och domniga och enbartslickarklipporna medan so
len går ned ien till synes ändlösAtlant.
Härifrånbefolkadedåtidens flykting
ar Island och gjorde strandhugg på Grönland och i Amerika. Därförtalar islänningarna av idagett språk som är förvillande likt det gammelnorska som jag i vuxen ålder läste på gymnasiet i min hemstad.
Snön låg som sagt redan djup. An
nars brukadeden bara skönjas på bergs topparna såhär någraveckorföre jul.
Förberedelserna för jul var i full gång.Hemmahadevi just slängt utden gamla vedeldade spisen och fått en elektrisk sådan. Rena vidundret tyckte vi. Min mamma bakade sjusorters ka kor och lite till och i källaren lutades långa ochbryggdes riktigt gott julöl.Jag kan ännu förnimma doften av humle.
Lutfisk däremot har jag aldrig kunnat med.Aska och lut ochsedan dallrande fisk gjorde närmast ett äckligt intryck på en liten parvel.
Sista söndagen innan jul var detskylt- dags i stadens alla affärer. Gud nåde den som tjuvstartade. Jag minnsinteatt det hände någon gång. Hela stan var på benen och trängseln framför skyltfönst ren var enorm,ögonen höll på att trilla ur ochnattsömnen stördes av julklapps- önskningar som for kors och tvärs ge nom huvudet.
Dagenföre dagen kallas lilla julafton därhemma. Det var varmt och stökigt mest hela dagen. En sista hand skulle läggas vid det mesta. Ibland bakade man till och med tunnbröd just denna dag men det lugnade ned sig frampå kvällen då julgranen togs inur snödri
vanprecis utanförvårt lilla hus och sat tes ien fot medtre små tomtar på.Till sammans pyntade vi granen med små fåglar av glas, hjärtformade korgar av
HarryMoum är född på Norgesväst kust. Närheten till havet präglade hans uppväxtoch avgjorde yrkesva
let. Harry gick till sjöss som telegra
fist.
Kärleken gjorde att han för snart 30 år sedan hamnade i Sverige. Så småningom byttes det kringflac kande sjölivet mot båtkontakt från landbacken.Harry blevskeppshand- lare först iHamburg och sedan i Gö
teborg.
Jobbet vartungt och stressigt. Ef
ter en infarkt och en by pass-opera
tion blev Harry sjukpensionär. Han gick med i JJLG, föreningen för hjärt- och lungsjuka i Göteborg.
Och han frilansar ibland somjourna list ”för att slippasitta och titta på väggarna”.
-Jag skriveren del noveller, säger Harry och medger att han förbere der en roman som ännu ”bara finns i huvudet”.
papper, bomullochglitter och högst där uppe englittrande stjärna.Vackert men farligt var det med de levande ljusen som man så småningom på julaftonsef termiddag tände i granen.
Julaftons morgon plockademan fram sina presenter. Det var inte mycketoch intemånga med våra dagars mått mätt men vi var glada och förväntansfulla än
då. För oss barn blev det mest mjuka klappar och en och annan hård. Jag glömmer aldrig den julen jag fick ett helt byggsätt med skenor, skruvar och muttrar. Vissa tillbehör fannsmed så att jag kunde bygga hisskranar med mera.
Jag var nog glömd för omvärlden den julen. Någon gång på eftermiddagen vankades det risgrynsgröt med mandel som en förövningtill kvällensjulbord.
Julbordet var helt annorlunda än här hos oss. Gröten och lutfisken var ju för
stås desamma, fast fisken serverades med smält smör och brynta fläsktär ningar.
Huvudrätten bestod av saltade och torkade revben av får ångkoktapåen
pinnar, så kallat pinnkött. Därtill serve
rades ångkokt potatis ochångkokta ski
vade kålrötter. Vi barn drack brus (soc- kerdricka) och de vuxna smakade på hembrygget. Syltade grisfötter och pressylta uppskattades mycket av de
vuxna men någon skinka i svensk me ning sågsintetill. Istället åts torkad får fioloch så kallad spekeskinke somskars med en riktig morakniv av far i huset.
Därtill åt man tunnbröd och sköljde ned det hela med julöl. I vissa familjer byttes pinneköttet ut mot kokt torsk.
Det berodde på varifrån i landet famil jen egentligen kom.
Goda och mätta var det så dags att öppna paketen. Troligenstrålade barna
ögonen klararedå än nu. Man var tack
samför så lite.
Efteråt och innandet vardags attkry pa till kojs i en av värmeflaska upp värmd sänghadevi barn detmysigttill sammans med de vuxna. Vi åtjulapelsi ner, knäckte nötter ochhade viturvan kades deten och annan druva. Druvkla
sarna kom till affären påden tiden ned
packade i tunnor fyllda med korksmu lor som emballage. Konstigt förresten att de kunde fraktas den långa vägen utan att förstöras. Kyl fanns ju inte på den tiden. Julevangeliet lyssnade man till påradio. En trälådadär mankollade rätt inställning genom ettlitet tittföns ter medenbart siffror, såvitt jag minns.
Juldagen skulle man hålla sig hem
ma. Besöka varandra kunde man till nöds göra inom släkten. Annandagjul var det däremot fritt fram och fullt av
2 ■ STATUS 8/89
Of!
’iès **■
'•.
fer-S •-<A> j
’■'*" ■■ - “‘-- -- ' 'ÆÎÂ^ . ^'; ' ^ ' ' "• —
folk ute. Ångbåtarna frånochtillBerg ensom hade legat stillaunder julen lät sina visslor ljuda.Engång för ingående ochtvå gångerför utgående. Detvar ett folknöje att möta dem när de lade till vid ångbåtskajen.
Nu var detdags för barnen attgå jul
bock. I storaskaror gickmanfrån hus till hus. Det knarrade isnön av många småfötterochman hadeklätt utsig ef
ter bästa förmåga med ett skrubbansik
te som främstaattiralj. Med förvanskad röst önskade man God Jul i huset och
blev bjuden pågodis eller en kaka, en smultring (flottyrring utan sockerströ) som ärjulkakan framför alla i Norge. I enstaka fallvankades det enliten peng.
Jagminns så väl att viengångknac kade på hos ortens smed somvi under året hade hjälpt medatt hålla igång den brinnande härden. Smen var svensk,en av demångarallarna som stannade kvar efter att kraftverksbyggandet hade tagit slut. Lundinboddeensamien källarvå
ning ochblev mycket glad över att få be
sök. Såglad att han gav ossenhelkro
na. Det räckte till etthundra ettöres kola.Snacka om fest. Så var det då.
I mellandagarna gick vi barn och vän
tadepå attdetskullebli nyårsafton, up- pekväll och ett tolvslag med tutande fabrikssirener och bilarna, de få som fanns, rusande runt på gatornatutande ochblinkande iett enda crescendo.
Dagarna därefter var det dags för barnfester med rykande varm kakao, kanelbullar och viktigastavallt, enliten gottepåse med på vägen hem.
Men detären annan historia.
STATUS 8/89 ■ 3
Fototävlingen avgjord
Många tävlade om
gemenskap-utanförskap I våras utlyste Status en fototäv
ling på temat gemenskap-utan
förskap. Tävlingen gick ut på att visa vad gruppen kan innebära för den enskilde i föreningsverk
samheten när det gäller samvaro och trygghet men också känslan av att stå utanför, att inte vara delaktig.
Av de insända bidragen att dö
ma finns det bara varma famnar, glada upptåg, omtanke och triv
sel i vårt förbund. Hundratals le
ende nunor vända mot kameran.
Förväntansfulla på någon utflykt eller uppsluppna runt ett festligt dukat bord.
■W
K
Bä ■
fr " ' ■ it»
Första pris går tillTore Davidsson, Vilhelmina, fören fint komponerad"typisk RHL-bild”. Veckanföremidsommarsamlas föreningsmedlemmarna ienskogs backe för att plocka björkris. Av detta gör man vit-kvastar som säljs med god för
tjänst,ett välkommettillskottiföreningskassan och enrolig dag med fin stämning och gemenskap.
Vi gratulerar vinnarna och tackar alla medlemmar som sänt in bidrag till tävlingen!
1:a pris 500kr
Tore Davidsson,HLF i Vilhelmina 2:a pris 300kr
Eva Björn, HLF iUppvidinge 3:e pris 200kr
Maj Johansson, HLF i Stockholm
4-10 pris Filmrullar
Arne Jönsson, HLF i Uppvidinge, Ethel Jakobsson, HLF i Övertorneå,Irja Viskari, HLF i Huddinge,Her
bert Bengtsson, HLF i Malmö, Ingeborg Jönsson, HLF i Luleå, Lars-Ove Bohman, HLF i Norrköping, Saga Edman,HLF i Vilhelminafjällen
Eva Björn vinner andra pris för sin påpasslighet. Slut dig inte inomettskal; kom ut till gemenskapen!
:^jt
Tredje prisfår Maj Johansson som fått med så många RHL-dekaler tillsammans med en riktig jättekram.
( »
4 ■ STATUS 8/89
Organ för Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka
Årgång 52
Ansvarig utgivare:
Bo Månsson Redaktör:
Tonie Andersson Förbundskansli:
Hornsbruksgatan 28 Postadress: Box 9090 10272 Stockholm Telefon: 08-6690960
Blomsterfondens postgiro: 900011-8 RHL:s postgiro: 950011-7
Tryckeri:
Kringel-Offset, Södertälje
Produktionsplan 1989 Prenumerationspris:
Helår 75:-
Manus- Annons Distri
Nr stopp stopp bution
1 15 jan 15 jan 25 febr 2 15 febr 15 febr 25 mars 3 15 mars 15 mars 25 april 4 15 april 15 april 25 maj
Annonspriser:
Omslaget, 1/1-sida 6500 kr omslag, sid 2-3 6300 kr 1/1-sida text 6000 kr 1/2-sidatext 3200 kr 1/4-sida text 1700 kr Upplysningar om priset för mindre format lämnas av
redaktionen.
Redaktionen ansvarar inte för bilder och texter som sänds till Status utan att vara beställda.
Vi förbehåller oss rätten att redigera insända bidrag.
Omslagsbild:
Illustration av Sven Björnson.
Förbundssekreterare BoMånsson:
Ett stort tack
vill jag rikta till alla RHL-are som under det här jubileums
året har lagt ner mycken möda och stort engagemang för att föra ut kännedom om förbundet och vår verksamhet.
Utan Era insatser skulle året inte ha blivit det det blev, dvs att överträffa alla mina förväntningar. Jag är övertygad om att 1989 har medfört ett lyft för oss alla. Jag tror att vi känner oss ännu mer motiverade och engagerade i vårt arbete för vå
ra medlemmar och för dem som är hjärt- eller lungsjuka i Sverige.
Våra medlemmar, dvs DU som läser detta, är ju nämligen det viktigaste vi har i förbundet. Dina erfarenheter och kun
skaper om såväl Din egen sjukdom, Din livssituation som anhörig som Dina yrkeserfarenheter är den största tillgång
en vi har. Men jag tror att vi ibland är dåliga på att tillvarata denna tillgång. Detta skall vi ändra på!
Vi måste tillsammans ta oss en riktig funderare på hur vi tar hand om våra medlemmar, framförallt de som kommer nya till oss. Får vi dem att känna sig välkomna till oss? Bryr vi oss tillräckligt mycket om hur de har det? Ger vi oss tid att lyss
na osv. Jag tror att vi alla ibland syndar på detta område.
Detta kan kanske bli ett nyårslöfte, när vi nu går in på 1990- talet. Ett decennium som jag hoppas skall medföra att RHL blir ännu mera välkänt bland allmänheten, politiker och tjänstemän.
Sist men inte minst vill jag önska alla läsare en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR
STATUS 8/89 ■ 5
Patiensen
AvIngrid Nilsson Vikström
na en aning. Dettyckte nog Brittaock så,fast hon ingenting sa.Jag sa ju ingen
ting jag heller för den delen. Men nog var detsom om det låg ett tyst samför
stånd iluften.
Britta och jag blev genast vänner. Vi fick ”full dag” på en gång, dvs vi fick varauppehela dagarna utom på liggtu-
Men när klockan var sju på kvällen, tog vigodnattochgickintilloss.
På den häravdelningen var det van ligt, att patienterna kokade kaffe i kö ket på kvällarna. Det är förunderligt, vad doften av kaffe kan närmamänni skornatillvarandra.Här iköket var det alltidtrivsamt. All känsla av sjukhus för
svann. Biträdena var alltid på gott hu
mör ochvi patienter var alltid välkomna med våra kaffepannor. Här blev man är jag kom till sanatoriet var
det fullbelagt på den kvinnliga avdel
ningen, såjag och Britta,somkomsam tidigt, fick dela rumpåen manlig avdel
ning,vilket viinte hade någotemot.
Jag kom förståssom alla andra med dystra aningar. Manhade ju läst tragis ka sanatorieromaner och hört berättas sorgliga historier om den lungsjuke.
Men att hamnapå en manlig avdelning, rerna. I dagrummet kom vi i kontakt det hade man ju inte räknat med. Jag med de andra patienterna. Vi spelade tyckte nog att situationen började ljus- fia, schack och andra sällskapsspel.
- Jag skalägga en patiensför dej. Gården ut så ska du se att tempen är nere i morgon . Detfor ur mig sådärspontant, ni vet. Jag menade det egentligeninte.
6 ■ STATUS 8/89
Det är förunderligtvad doften av kaffe kan närma människorna till varandra. Här iköket var det alltid trivsamt. All känsla av
sjukhusförsvann.
alltså bekant även med de sängliggande kamraterna, dvsde somorkade gå upp ett slag för lite samvaro iköket.
Det gicken trappaupp från vår korri dortill ett par sjuksalar på övrevåning en. Däruppe låg Sven.Varje kväll kom han ner i köket, klädd i morgonrockoch tofflor. Han kokade inte kaffe själv, utan fick en kopp av de andra. Han var en ganskastoroch kraftig karl i 40-års- åldern. Inte såg han precis sjuk ut. Men han hade ett spänt drag i ansiktet och verkade trött. ”Det ärsynd om Sven”, sa de andra. ”Nu har han legat i fyra må nader och tempen vill integåner.”
Britta och jag började pratalite smått med Sven. Ja, vi förstod nog, hur det måste kännasatt ligga så där dag ut och dag in. Vi var månaom att bjuda ho
nom på kaffe. Vi tyckte han behövde muntras upp. En kväll beslöt vi oss för att fråga, om han inte hade lust att dricka kaffeinne hos oss på salen istäl let. Jodetvillehan gärna.
Nublev det så, att Sven kom ner till ossvarje kväll, drack enkopp kaffe och satt och pratade en stund. Jag hade en kortlek och vi brukade spela ett parti ibland. Det händeockså att Britta och jag la enpatiens, varvid vi alltid önska de oss något.
Enkväll såg Sven mycket dyster ut.
När vifrågade, om det var något särskilt som hade hänt, sahan bara atthan var så trött på att ha tjuvtemp.
Nu måstejag först berätta,vad som menas med tjuvtemp. Det tar sig ut
tryck däri, att patienten har en aning förhöjd temperatur. Ommorgnarnaär den något över37-strecket,om kvällar na är den några tiondelar under 38- strecket. Varje morgon och kväll visar termometern ungefär sammatempera
tur som föregående morgon och kväll.
Det är som om kvicksilverpelaren hyp
notiserats avdessastreckochvägraratt stanna på andra.Vecka ut och vecka in är temperaturen densamma. Till slut önskar sig patienten 40° i feberhellre än denna tjuvtemp. För oss lungsjuka var det så, att några tiondelar förhöjdtem
peratur kunde betyda, att en process var i gång på lungan. Då måste man vara istillhet. Att få ”tid”, dvsatt få gå uppe några timmar, var inte att tänka på.
Ja, det var mycket synd om Sven, som legat i tjuvtemp sålänge.Därför sa jag: ”Jag ska lägga en patiens fördej.
Går den ut, så skadu se, atttempen är nere i morgon.” Det där for ur mej så där spontant ni vet. Jag menade det egentligen inte. Inte trodde ju jag, att patienserkunde driva ner ”tempen” på folk. Men nuvar det sagt. Jag la ”Idio
ten”. Det vet alla, som lägger patiens, att den gårut en gång på tusen. Detär däravden harsitt namn.Kanske jag iall hastvalde den, för attinte ge Svennåg ra falskaförhoppningar. Inte trodde jag att den skulle gå ut ochännu mindre, attden skulle görahonomfeberfri.
Det otroliga hände. Patiensen gick ut. ”Nu ska du se, attdu är feberfri i morgon”, sa jag förhoppningsfullt och visade på de fyraessen. Så la jag undan kortlekenochSvengick upp till sig.
Nästa morgon kom Sven ner till oss och såg så ovanligtpigg ut. ”Jag hade 36,7 i morse”, sa han glatt och visade upp feberkurvan. Ja mycket riktigt,
”tempen” hade gjort ett tvärdyk rättun der 37-strecket.Viblevjusåöverraska de och glada alla tre. Andå vågade vi inte glädja ossalltför mycket.Man viss te ju inte hur morgondagen skullebli.
Svens kurva höll sig från och med denna morgon stadigt under 37-strec- ket. Efter ett parveckor fickhan gå upp och efterytterligare ett par veckor fick han åka hem. Hanhadeblivit inkallad till överläkaren, som hade gjort en grundlig undersökning. När han inte kunde hitta något som helst fel hade han sagt ”Ja, niblev ju tvärbra ni”.
Denmorgon då Sven kom ner med feberkurvan, tänkte vi inte på patien sen. Men senare talade Britta och jag ofta om dengångenjagla ”Idioten” för Sven ochden gickutoch jag lovade ho
nom att vara feberfrinästadag. Var det bara en lyckträff att Sven blev feberfri från och med dendagen eller...?
Så gickdet en tid. En kväll var jagin och hälsade på Assi på kvinliga avdel ningen. De senastefjorton dagarna ha
de hon hafthög feber. Honlåg påen sal förfyra patienter. Jag satt där vid säng
en och småpratade. Så kom jag att be
rätta för henne om Sven och patiensen.
Nuville Assi attjag skulle lägga en pa
tiens för henne också. Uppriktigt sagt var jaginte särskilt pigg på det. Det var ju inte troligt, att utgången skulle bli densamma en gång till. Men Assi var envis. För oss som varit lungsjuka länge, hade en mycket stark kamrat-
IngridNilsson Vikström
känsla vuxit fram. Assi villeatt jagskul legå intill mej och lägga patiensenkloc kan 20.45. Samtidigt skulle hon tänka på den intensivt.
Det var förbjudet att gåpå andra av delningar efter klockan halv nio på kvällen. Hade jag mött en nattsköters
ka,hadedetblivit stopp.Och hur skulle jag kunna förklara det här med patien- serna? Jag kände dock starkt förAssi och jag gick med på att gå in till mej klockan 20.45och lägga ”Idioten”, me dan hon tänkte koncentrerat på den.
Somtur var möttejag ingen sköterska.
Britta varheller inteinne. Jag la ”Idio
ten”några gånger och fick även nu upp defyra essen, dvsdetlåg några kort un
der ett eller ett par av essen. Men det kunde juinte Assi se.
Nu blev jag tvungen att än en gång smyga mig in på den kvinnliga avdel ningen för att talaom för Assi, att pa tiensen gått ut. Det förstod jag var nöd vändigt, för att det skulle blinågon ver kan. Jag lyckades tamig den långa vä
gen till Assis dörr utan att möta någon nattsköterska. Sen öppnade jag försik tigt dörrenoch viskade så högt som det går att viska: ”Assi, dengickut.” Nästa dag hade Assis feber också gått ner.
Och hon hade haft hög feber.
Vi brukade spela skivor för varandra iden interna radion och skicka hälsning ar. Efterett par veckor hälsade Assi till mej i radionoch tackade för den under
görandepatiensen. Hon spelade”O,du ljuvliga flicka” förmej och det kändes mycket fint att vara ljuvlig.
STATUS8/89 • 7
KYOLIC
KYOLIC mue
WOLIC KYOlll
Högvinsterna
i 1989 års RHL-lotteri fördelades enligt följande:
Intervju medl:a pristagaren
-Hej ochgrattistill högsta vinsteni RHL-lotteriet.
-Ja tack såväldigtmycket, det var fantastiskt roligt. Det är väl sådant som bara händer en gång i livet. Bilen har jag sålt eftersomjagintehade någon användning för den. Och pengarnafinns det många hålatt stoppa i, när man har tre barn(15, 13 och2år) och en villasom behöver repareras lite här ochdär. Men vi skall också göra en mer påkostad semesterresaän vi gjort tidigare. Nämligen attbila i Europa.
Anita Backköpte endast en lott av en arbetskamrat påGeropsykpå Ängelholms sjukhus. Arbetskamratenär medlem i RHL iÄngelholm. Genomsitt arbete kän
ner Anita tillRHL.
till Munka-Ljungby till Domsjö
tillBureå, Sundbyberg till Gävle, Hofors, Linköping, Mantorp, Skärblacka
till Härnösand 2 st, Jönköping, Lidköping, Luleå,Ronneby, Tierp, Värnamo, Ödeshög
Vinst 1 Vinst 2 Vinst 3-5 Vinst 6-10
Vinst 11-20
Saab 900 Turbo
Presentkort Domus/ICA Luxor Microvågsugn
LuxorHembageriLB2
Luxor dubbelkassettradio
brnkato
Brankato AB. Box 9105, 20039 Malmö.
KYOLIC är så nära farsk vitlök du kan komma! Den ger dig vitlökens verksamma, vitala ämnen. I hög koncentra
tion och garanterat luktfritt.
Vitlök
när den är som bäst
Ge
utrymme för
reaktioner
Dessa och många frågor ställdespå kon ferensen ”Närettbarn dör”, som För äldraföreningen anordnat i Uppsala den20oktober.
Ett 40-taldeltagare - sjukvårdsperso nal av olika kategorier, kunde denna heldagskonferens lyssnatill olika exper
ter idenna fråga.
Docent Magnus Michaelsson från barnkliniken på Akademiska Sjukhu set, talade om vikten av attvara ärlig ochempatisk i kontakten med föräldrar
na.
Barnets frågor
- Att finnasnära och att hålla i- ge ett fysiskt stöd - och att omedelbart ge för
äldrarna gott om utrymme för reaktio ner, är av stor betydelseför deras sor- gearbete framöver. Att man som sjuk
vårdspersonal måste vara redo för för äldrarnas olika reaktioner i chockfasen och att ”våga stå kvar och taemot” är något man måste lära sig, menar Mag
nus Michaelsson.
Sjukhusprästen Lars Björklund kun de berätta att man på Akademiska Sjukhuset startat en samtalsgrupp för föräldrar som mist sitt barn, ett efter
längtat initiativ, som annars inte finns i så många organiserade former. Vidare talade han om hurbarnet självti olika åldrar uppfattar döendet och hur man som vuxen svarar på barnets svåra frå gordådetförståttattdet skall dö.
Låt syskon delta
- Det är inte alltid föräldrarna som be höver eller orkar vara den som svarar på barnets frågor. Van ochmogenvård personal kan vara densombäst stöttar barnet i denna svårasituation - viktigt äratt veta hur barnet i olika åldrar upp
fattar döden och att vara ärlig, sade Lars Björklund.
Att syskon skall vara med på sjukhu
set och se sin döde bror eller syster är något man inte får glömma. Det är enormt viktigt för hela familjens sorge- arbete att inte utestänganågon- även om detär smärtsamma upplevelser. Det gäller också vid begravningen.
8 • STATUS 8/89