”I synnerhet vid Krokodilerne skall det vara mera förfärligt”
Om Almqvists marginalanteckningar i Karmola
av petr a söderlund
Troligen hade Almquist såsom vanligt tröttnat på sitt ämne efter någon tids arbete. Hans ovana att kom- ponera och hans svårighet att skrifva vers hade också – såsom man kan se af hans klagomål i marginalno- terna – låtit det utförda svälla ut mycket mer än be- räknadt, utan att hufvudhandlingen flyttat sig särdeles långt framåt.
(Martin Lamm, 1915)1
I Törnrosen Bok. Nemligen den äkta och veritabla […] lät Vilhelm Fredrik Palmblad Herr Hugo meddela att Almqvist (som i verket ikläds Richard Furumos gestalt) saknade förmåga att stryka ut och ändra vad han en gång skrivit:
Han tycks anse sitt papper såsom marmor, derur det engång inristade svårligen låter utplåna sig. Han tyckes tro, att den första sensationen är den ovillkorligt rigtiga, den första, gryende tanke-uppränningen är en Parcernas spånad, som förblifver evigt oföränderlig, ett slags Fatum, hvars lagar omöjligen kunna undergå jemnkning.2
Palmblad låter herr Hugo fortsätta: ”[A]llt gå med från smältan: sten, slagg, svafvel” och han påpekar att självaste ”Shakespeare, som man dock ansett för ett sådant vildgeni, skref om sina stycken flera gång-
Artikeln hämtad ur:
I vitterhetens tjänst. Textkritiska uppsatser.
En vänbok till Barbro Ståhle Sjönell, red. Lars Burman, Hedemora 2003.
Kapitlet hämtat ur:
Lars Burman, Tre fruar och en mamsell, Hedemora 1998.
er, såsom man nu upptäckt”.3 Herr Hugo – och Palmblad – hade fel. Den som, likt författaren till denna uppsats, kommit i kontakt med handskriftsutkast av Almqvists hand kan intyga att han tvärtom ibland kan framstå som en närmast manisk ändrare – och detta även av till synes betydelselösa detaljer. Versaler ändras till gemena bok- stäver på ett, kan tyckas, slumpartat sätt, tankstreck ändras till semi- kolon, semikolon ändras till kolon och kommatecken läggs till eller tas bort av outgrundliga orsaker och till synes beroende på rådande dagsform. För övrigt var det inte bara i handskrifterna som Almqvist gjorde omfattande ändringar; ända in i pågående tryckning av skrif- ter fortsatte han att göra ändringar, vilket inte minst framkommit under den pågående utgivningen av Samlade Verk.4
Ändringar som Almqvist gjort i handskrifter kan studeras dels i renskrifter av hans hand, där flera varianter finns, dels i handskrifts- utkast där han gått igenom vad han skrivit och sedan ändrat i efter- hand. Av speciellt intresse här är det ofullbordade verseposet Karmola från 1817, där Almqvist inte bara gjort omfattande ändringar i ut- kastet utan dessutom i marginalen antecknat ”sjelfkritik”, d.v.s. skri- vit kommentarer till sig själv om vad som borde ändras och förbätt- ras i verket.5 Dessa marginalanteckningar är en källa till kunskaper om den blivande författarens arbetssätt och mödor med att försöka hitta en stil och ett uttryckssätt som motsvarade det budskap och de idéer han ville föra fram i Karmola. Förmodligen har dessa marginal- anteckningar skrivits inte långt efter att han första gången lade han- den vid verket.6
Handlingen i Karmola är ytterligt tilltrasslad och förs inte sär- skilt mycket framåt på de 189 handskriftssidor som finns bevarade i utkast.7 Karmola dateras på handskriften, med Almqvists hand, till 1817 och det ofärdiga eposet består av 12 ”sånger”. Verket var tänkt att symbolisera himlens och helvetets kamp om jorden och männi- skan, där minsta detalj skulle genomsyras av en väl genomtänkt sym- bolik med stark Swedenborgsk påverkan.8 Handlingen går i korthet ut på att prins Lumo i riket Karmola av en ond varelse, förklädd till ängel, lockas ut att hämnas sin far som tretton år tidigare försvunnit.
En annan ond varelse, konung Milumbus, lockade till sig Lumos far
och mördade honom. Han ämnar nu göra detsamma med Lumo och samtidigt erövra Karmola.
Jag har inte för avsikt att här beröra de idémässiga aspekterna av eller de fortsatta planerna på verket, vilka åtminstone delvis fram- kommer via marginalanteckningarna. Detta har dessutom redan ut- retts av Martin Lamm i en uppsats från 1915. Det jag istället vill be- lysa är hur Almqvist som (blivande) författare försökte få fason på Karmola på ett litterärt och stilistiskt plan.9
Marginalanteckningarna säger inte minst en del om hur pass ofull- gånget utkastet var. Almqvist tyckte själv att flera personer i verket inte blev tillräckligt nyanserat skildrade och han har på flera ställen antecknat i marginalen att personskildringen borde förbättras och göras tydligare: ”I synnerhet böra Sadimor och Umnis karakterer hjelpas” (s. 398); ”Amorina skall i denna S.[ång] mera prononceras i sin character” (s. 398) och ”Förbättras bör den skarpa Distinctionen som bör visas emellan Jamnias och Ornis Characterer” (s. 400) är bara tre exempel. I Karmola ser vi namnet Amorina för första gång- en dyka upp hos Almqvist; ett namn han ju sedan återanvände i ett annat, och mer välkänt verk. Henry Olsson har påpekat att margi- nalanteckningarna om Amorina visar att Almqvist haft för avsikt att ge henne en mer framträdande roll än hon fått i det bevarade utkas- tet.10 Martin Lamm har också anmärkt att karaktärsteckningarna är närmast obefintliga; det är endast frågan om endimensionella skild- ringar av goda och onda personer eller andar.11 Henry Olsson har emellertid påpekat, att Karmolas kamp mellan gott och ont är svår att skildra annat än på ett ganska schablonmässigt svartvitt sätt. Och denna kritik kan även i viss mån riktas mot Amorina.12
Almqvist har uppenbart velat att varje enskild ”sång” skulle ge- nomsyras av ett visst stämningsläge. Olika världar skulle ställas emot varandra och världarnas skillnader skulle framträda inte bara via handlingar och karaktärsegenskaper hos de varelser som bebodde dessa världar, utan även via den stämning som Almqvist ville fånga rent stilistiskt. I praktiken förmådde han dock inte förmedla olika stämningslägen via litterära grepp; han var helt enkelt ännu inte en tillräckligt skicklig författare. Han behövde öva sig att skriva och
dessutom måste han komma underfund med vilken litterär form som passade honom bäst.
I marginalen har Almqvist på olika ställen anmärkt att stil eller stämning bör vara exempelvis ”friskare” och ”skönare” (s. 398),
”mera sombert” (s. 399) ”trofast” (s. 400) eller helt enkelt ”nogare och bättre” (s. 400). Hur detta i praktiken skulle utföras tycks han dock inte haft riktigt klart för sig, annat än som ofta just liknande skissartade anvisningar. I början av femte sången, ”Insayol”, beskrivs hur Lumos moster Almina i riket Komna träder ut ur sitt slott i gry- ningen. Almqvist har velat skildra en exotisk miljö och stämning, men tyckte i efterhand att skildringen blev för stel och för mycket likt en beskrivning av vilket slott som helst, för i marginalen har han antecknat: ”bör vara indiskt – underligt – yppigare” (s. 401). Även på andra ställen ville han frammana en mer ”underlig” (vilket här be- tyder förunderlig eller märklig) stämning. Orni – Alminas ”fröken”
– sjunger exempelvis i fjärde sången om hur den onde Daniman i brånad vill förgripa sig på den kyska Slimora. Hon väljer då att störta sig ner i en fors från en hög klippa (en scen som ju bär en viss ytlig likhet med Magdalenaepisoden i Jagtslottet). Almqvist var dock inte nöjd med Slimoras handling och skrev därför i marginalen: ”Hennes fall från Klippan bör vara underligare. Detta sätt att befria sig från en Tyrann är så trivialt” (s. 401).
”Underligare” eller ”underligt” är bara två av många exempel på adjektiv med vilka Almqvist sökte bevara en känsla för senare stilis- tiska åtgärder. Almina sjunger i fjärde sången en sång om bl.a. den blodtörstige Danimans möte med två krokodiler. Detta möte ville Almqvist göra till något fasaväckande, men det stannade vid en ganska stel skildring som knappast förmedlar någon känsla av skräck. I mar- ginalen har Almqvist skrivit: ”Stylen och hela uttrycket […] skall vara mera ärligt och trofast – kraftigt, utan, å ena sidan, sökta epitetsgran- låter, och utan […] sökta antikuttryck, – i synnerhet vid Krokodilerne skall det vara mera förfärligt.” (s. 400 f.) ”Förfärligt” ville Almqvist också att det skulle vara i slutet av Alminas sång, i Karmolas fjärde sång, och detta i kombination med något ”ändå ljufligt” (s. 401). Hur detta förfärliga mer konkret skulle gestaltas har Almqvist dock inte
lyckats formulera för sig själv – och inte ens krokodiler kunde uppen- barligen tjänstgöra fullt adekvat på den punkten.
Vid rubriken till den tredje sången, ”Jamnia”, har Almqvist an- tecknat att han ville fånga ”[e]tt oändeligen ljuft, himmelskt myste- riöst nattlugn, som understundom och i synnerhet på slutet öfvergår i en slags sublim fasa (ej rädsla) sådan som oskulden vid vissa tillfäl- len kan känna den” (hs s. 33). I sångens början beskrivs hur Lumo i skymningen med vagn färdas i en skog i riket Karmola. Han slår läger vid floden Slimoras strand, tillsammans med tre följeslagare.
Strax ska en ung kvinna, Jamnia, från riket Komna på andra sidan floden, dyka upp iklädd endast ett tunt skynke som hon dock snart befriar sig från, när hon gör sig beredd att simma över floden.
Om Almqvist misslyckades med att frammana en skräckinjagande stämning på andra ställen i verket, så uppfattade han sina egna försök att skildra ett mer himmelsk tillstånd som lika misslyckade. ”Ängelns framkommande bör vara underbarare prononceradt” (s. 401) skrev han således i marginalen, när en herrens ängel uppenbarar sig i bör- jan av femte sången. Likaledes ansåg han sig ha misslyckats med att skildra en ren, oskuldsfull och avsexualiserad nakenhet när Jamnia, utan en tråd på kroppen, hittas av Lumo när hon tappat bort sin tro- lovade, Aliso. I versberättelsen ställs det goda riket Karmola mot det av laster tyngda Lamso, och Almqvist sökte skildra Karmolas invå- nare som mycket oskuldsfulla. Jamnia lyckas visserligen, med Lumos hjälp, få på sig en klänning som dock tycks avslöja mer än den döljer.
Medan hon berättar om sina bekymmer för Lumo lägger han armen om hennes midja och leker med hennes långa hår, medan Jamnia då och då lägger sitt huvud på hans knä. Få läsare torde känna sig sär- skilt övertygade om Lumos rena avsikter, inte minst efter att litet tidigare ha fått ta del av Lumos reaktion vid åsynen av den nakna Jamnia, som han – det får man säga till hans försvar – beställsamt hjälper med påklädningen av det tunna skynket:
Hon veklade ihop sin fallna klädning Kring lifvet. – Men om famnen Lumo grep, Och lyfte henne up ur gräset åter. –
Sin hand så varsam och så len han gjorde, Han hjelpte henne troget och beställsamt Att fästa klädningen, och släta den
Alt trängre kring den smärta, runda medjan.
Från marken tog han hennes fälda skärp, Och under bröstet darrande det fäste.
Men hon, då hon sin barm för mycket blottad fann;
(Med dold förlägenhet och oförmärkt) Så Framdrog hon, och försökte skydda, den Med dunkla lockar af det tjocka håret.
Men Lumo, fast i Månans bleka ljus, Han såg, hur hennes hjerta, våldsamt slog, Än häfde up, än åter ned det bundna skärpet.
Han opp om skärpet såg, hur under håret I eldig svallgång, fridsamt och förtroligt De kyska, englahulda Jungfrubrösten Högt gungade i mjellhvit nakenhet:
Då började hans ögon kasta flammor, Och bloden kokade i alla pulsar (hs s. 41 f.)
När Jamnia låter sin klädnad falla har Almqvist inte drabbats av någ- ra betänkligheter gällande det rena och kyska i detta. Martin Lamm påpekar att Almqvist tvärtom uppmuntrande antecknat i marginalen
”mera eldigt. Det kyska i [sin] nakna herrliga renhet skall visas här”
(s. 399).13 Och vid raden ovan ”Så Framdrog hon, och försökte skyd- da, den” har Almqvist i marginalen (s. 399) påmint sig själv om att Jamnia inte försökte skydda den blottade barmen för Lumos blickar – hon skulle ju vara så oskuldsfull att hon inte heller rimligen kunde misstänka att Lumo kunde hysa något erotiskt intresse för hennes behag – utan för kyla och drag. Författaren försökte sig här uppen- bart på en närmast omöjlig uppgift och han har också, vid passagen där Lumo leker med Jamnias hår, i marginalen känt sig manad att på- minna sig själv om att ”I Karmola var denna förtrolighet blott oskyl- dig vänskap, ej mera. Annars ondt” (s. 399).
Litet längre fram i manuskriptet insåg Almqvist dock att han höll på att trassla till logiken i fråga om Jamnias förmenta oskuldsfull-
het. Jamnia berättar för Lumo om hur det gick till när Aliso friade till henne. Aliso börjar med att säga till Jamnia att de får akta sig så att de inte bryter mot Herrens sjätte bud (”Du skall icke begå äk- tenskapsbrott”) och föreslår att de gifter sig så att de aldrig tänds av
”oren eld”, vilket prästen Ruminal varnat dem för. Som svar gav hon honom ”tusen, tusen kyssar”. Följande versrader lyder sålunda:
Jamnia hon vet så litet.
Ej hans uttryck jag förstod, Liksom ej rätt väl Ruminals.
Hvad är oren låga, Lumo? (hs s. 48)
Vid den första raden har Almqvist i marginalen antecknat ”onaturligt – och lafontainiskt”.14 Med det menade han att Jamnia alltför myck- et liknade de fullständigt amoröst och erotiskt okunniga hjältinnor som brukade befolka den samtida och mycket populäre romanför- fattaren August Lafontaines romaner. Lafontaine kritiserades redan i sin samtid för att skildra en form av barnerotik, eftersom hjältin- norna var så unga och komplett oerfarna och okunniga på kärlekens områden.15 Strax nedanför denna marginalanteckning kommer ännu en anteckning som visar att Almqvist hade svårt att själv göra reda för logiken i Jamnias beteende. Jamnia har ju just uttryckt hur litet hon förstår av kärlekens mysterier, men tidigare har hon för Lumo om- talat det ”sköna” sjätte budet. ”[O]m ej Jamnia förstår det, hvi är det då skönt för henne?” frågar Almqvist sig själv. Han har försökt lösa denna inkonsekvens genom att i texten ändra ordalydelsen från ”skö- na budet” till ”första budet”. Detta ger emellertid endast upphov till än större förvirring; vilket bud är det egentligen som avses, det första (”Du skall inga andra Gudar hava jämte mig”) eller det sjätte?
Det bör förstås påpekas att även om Almqvists försök till kombi- nation av nakenhet och oskuld i Karmola kan tyckas föga trovärdig, är det ändå bara ett förstadium till vad som komma skulle i Murnis.16 Och såväl i Murnis som Karmola har Almqvists avsikt varit att försö- ka skildra en himmelskt oskuldsfull och naken skönhet, som skulle vara väsensskild från den mer oförblommerat erotiska nakenhet som han förknippade med det hedniska. ”Den sötsliskiga sensualism, som
redan i Parjumouf och i oskuldsscenerna i Karmola tagit sig uttryck, har här fått fria tyglar”, skriver Lamm om Murnis.17
I slutet av sjätte sången, ”Aon”, där handlingen fortfarande inte förts särskilt mycket framåt, har Almqvist uppenbart tappat tålamo- det med sig själv och sin egen oförmåga att skapa Karmola så som han önskade se verket. I marginalen har han antecknat: ”Blir det inte alltför långtrådigt, att då man redan i [första stycket] inser planen vara, att Lumo skall resa bort, nu får lof att vandra igenom dessa 6 st[ycken] innan detta, straxt förutsedda sker?” (s. 402) och sedan litet längre ner: ”alt det föreg.[ående] är viss[er]l[igen] horr [ibelt?] vid- löftigt men så grufligt fattigt på händelser” (hs s. 100). Och i slutet av nionde sången har han i marginalen utdömt sång sju, åtta och nio;
”utförandet aldeles galet” (s. 404).
Almqvists möda med att försöka få fason på Karmola kan tyckas rimma illa med hans uppgift i ett brev till Vendela Hebbe 1843 att hans såväl litterära som musikaliska skapelser runnit ur pennan näs- tan av sig själva. Bertil Romberg har också påpekat att Almqvists uppgift om hur snabbt och lätt han skapade motsäger andra uppgif- ter om att Almqvist utarbetade sina verk med stor eftertänksamhet.
Men Romberg fortsätter sedan att citera brevet till Hebbe, och detta citat skulle kunna ses som en skildring av hur Karmola tillkom och åt- minstone delvis omarbetades: ”så fort ett stycke med otrolig snabb- het och nästan på en gång varit färdigt, har jag sedermera bortskurit och afklippt ganska mycket”.18
Det förefaller som om Almqvist försökte skapa det litterära ver- ket Karmola som om det vore ett musikaliskt verk; det är som om han tänkte sig verket i toner, som om han kände dess stämning inom sig men inte kunde förmedla denna stämning via bokstäver på pap- per. Med en mer gedigen musikalisk skolning hade Karmola kan- ske istället blivit ett musikaliskt verk; ett Wagnerskt allkonstverk som förenar sinnena.19 Almqvists försök att fånga olika stämningar kan ge ett intryck av att han skapade i hög grad intuitivt och på ren känsla, vilket också har framhållits av tidigare forskare.20 Men det kan också, åtminstone vad gäller Karmola, bero på att han helt en- kelt då ännu saknade det stilistiska handlag och den författarmässiga
hantverksskicklighet som krävdes för att han skulle kunna fånga de stämningar han önskade. Almqvist skapade både genom inspiration och genom noggrant hantverk – men vad Karmola anbelangar så fe- lades åtminstone det noggranna hantverket.21 En förklaring härtill är förmodligen Almqvists svårigheter att skriva vers – må vara att me- tern är obunden i Karmola. Almqvist skrev Murnis endast två år efter Karmola och det kan tyckas häpnadsväckande att författarskapet ut- vecklas så pass mycket på två år. I Murnis lyckas Almqvist bättre med att hålla – och bibehålla – en drömsk, exotisk, profetisk och sagobe- tonad stämning – men Murnis är också ett prosaverk.22
Men det är ingalunda alltid som Almqvist i Karmola misslyckas med att förmedla en stämning – även om Martin Lamm skriver att
”[a]f poetiska värden bjuder dikten i sitt nuvarande outförda skick ytterst litet”.23 Stundtals i Karmola känner vi dock igen den dröm- ska, överjordiska stämningen från Murnis och från författarens se- nare tillkomna Songes och även från exempelvis Julianus första möte med Richard Furumo i Jagtslottet eller från när Tintomara sjunger i Drottningens Juvelsmycke. Stunden när Almina i femte sången träder ut ur slottet och in en naturpark skildras sålunda:
Hastigt susade i löfven På de himmelshöga Popplar:
Hastigt höjde sig så sakta I ett långt aflägset fjerran Dunkla, underbara Toner Af en englaljuf musik:
Simmande på luftens vågor Fram till kullen flöto de. (hs s. 76)
noter
1 Martin Lamm, ”Studier i Almquists ungdomsdiktning”, Samlaren (36) 1915, s. 118.
2 [Vilhelm Fredrik Palmblad], Törnrosens bok. Nemligen den äkta och veri- tabla […], Uppsala 1840, s. 27.
3 Palmblad 1840, s. 28 resp. 29.
4 För exempel, se Lars Burman, ”Kancellanserna i C.J.L. Almqvists Amalia Hillner (1840)” i Tidskrift för litteraturvetenskap 1995:2, s. 47–
54.
5 Handskriften förvaras i Nordiska Museets arkiv, sign. Hazelius arkiv A–K.
6 Jfr Martin Lamm 1915, s. 109.
7 Handskriften är numrerad av Almqvist 1–187, men sidorna 125 och 137 är dubbelnumrerade.
8 Lamm 1915, s. 109.
9 Sidhänvisningarna till marginalanteckningarna avser redogörelser för marginalanteckningar i C.J.L. Almquists Samlade skrifter. Första fullständiga upplagan, med inledningar, varianter och anmärkningar, 1, Ungdomsskrifter, 1, Diktning före 1820, utg. Josua Mjöberg, Stockholm 1938. Redogörelserna för marginalanteckningar är emellertid inte full- ständig i Samlade skrifter och vid hänvisning till anteckning som inte återges där så anges sidnr i handskriften (hs).
10 Henry Olsson, C.J.L. Almquist före Törnrosens Bok, Stockholm 1927, s. 61.
11 Lamm 1915, s. 113.
12 Olsson 1927, s. 59.
13 Lamm 1915, s. 114.
14 Felciterat i Samlade skrifter. Se istället hs s. 48 samt Olsson 1927, s. 60.
15 Lamm 1915, s. 105 ff.; Margareta Björkman, Läsarnas nöje. Kommersiella lånbibliotek i Stockholm 1783–1809, Skrifter utg. av Avd. för litteratur- sociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 29, diss., Uppsala 1992, s. 366 ff.; Margareta Björkman, ”Utmönstrad underhåll- ning – exemplet Lafontaine” i Tidskrift för litteraturvetenskap 1995:2, s.
55–71, ssk s. 55 ff.
16 Lamm 1915, s. 114 och 121–131.
17 Lamm 1915, s. 122.
18 Bertil Romberg, ”Den sansade kritiken och Almqvists synpunkter på sitt konstnärskap” i Samlaren (88) 1967, s. 105.
19 Jfr Alf Nyman, ”En musikalisk fribytare. C.J.L. Almquist” i Musikalisk intelligens. Uppsatser och snabbteckningar, Lund 1928, s. 130 f.
20 Se härom i Romberg 1967, s. 104 f.
21 Jfr Romberg 1967, s. 105.
22 Datering av Murnis från Lamm 1915, s. 119; Erik Gamby, ”Utgivarens förord” i Carl Jonas Love Almqvist, Murnis eller De dödas sagor, Uppsala 1960, s. 8.
23 Lamm 1915, s. 113.
