Missbrukarvården, ett gemensamt ansvar: om samverkan mellan socialtjänsten och vårdcentralen

(1)

Rapport från FoU-Norrbotten

Besöksadress V.varvsgatan 11 971 28 Luleå

Telefon 0920-20 54 00

Fax0920-942 49

Hemsida www.

Rapport Nr 26:3, 2005

Missbrukarvården – ett gemensamt ansvar

Om samverkan mellan socialtjänsten och vårdcentralen

Utredare:

Benitha Eliasson Petra Wikström

(2)

(3)

FÖRORD

Det var många som avrådde oss från att undersöka samverkansarbetet mellan socialtjänsten och vårdcentralen när det gäller behandlingen av missbrukare, som sa att problemen var allt för stora för att kunna lösas. Intervjuerna visar att de inte är så svårlösta och att det finns många goda exempel som kan användas för att förbättra samverkan.

Vi vill visa vår tacksamhet gentemot dem som har medverkat i under- sökningen, speciellt vårdcentralens personal, för att ni har delat med er av era tankar, erfarenheter och idéer. Ni har visat att det finns en stor vilja av att förbättra samverkan, vilket är en bra grund att bygga vidare på.

Östra Norrbotten, juli 2005 Benitha Eliasson

Petra Wikström

(4)

SAMMANFATTNING

Ett missbruk leder till en rad medicinska, psykiska och sociala skador som kräver ett flertal åtgärder, av olika aktörer. En stor del av social- tjänstens missbrukarvård sker i samverkan med andra parter, varav vårdcentralen är en. Varje part som är involverad har sitt arbetssätt och arbetar utifrån sitt särskilda perspektiv. För människor med stora och sammansatta problem kan brister i samverkan få allvarliga konsekvenser. De inledande träffarna med socialsekreterarna i Östra Norr- botten – Haparanda stad samt Kalix, Övertorneå och Överkalix kommuner – visar att det finns ett glapp mellan socialtjänstens och vårdcentralens arbete, som bör lyftas fram för att kunna övervinnas.

Denna rapport är en redogörelse av socialtjänstens missbrukarvård och syftar till att beskriva samverkansarbetet mellan socialtjänsten och vårdcentralen. Tanken är att ett förbättrat samverkansarbete skall leda till högre kvalitet där den enskilde får en mer adekvat vård. Samtidigt innebär en väl fungerande verksamhet ekonomiska besparingar för kommunerna. Undersökningen är en del i projektet Östra Sosam, socialtjänsten i samverkan. Den har en kvalitativ ansats där intervjuer har genomförts med personal från socialtjänsten och vårdcentralerna i de fyra kommunerna.

En väl utvecklad samverkan är många gånger en förutsättning för att socialtjänsten skall kunna utföra sina skyldigheter på ett tillfreds- ställande sätt. Där samverkan inte fungerar beror det många gånger på oklara ansvarsgränser, bristande kunskaper och otillräckligt med tid för samverkan samt oro för kostnadsövervältringar. I vissa fall utgör även sekretessreglerna ett hinder för samverkan. I resultatet från intervjuerna framkommer att det är tydligt vad var och ens ansvar är. Där- emot utgör sekretessreglerna, i en del kommuner, ett hinder för ett lyckat samverkansarbete. Inte heller har de alla gånger förståelse för varandras arbete. Haparanda är den kommun i regionen som har arbetat aktivt för att förbättra den befintliga missbrukarvården. Deras arbetssätt har varit lyckosamt och kan med fördel kan användas som en förebild när samverkansarbetet med vårdcentralen eller med andra parter som är betydelsefulla i missbrukarvården, skall förbättras.

I samtliga kommuner bör målsättningen vara att upprätta skriftliga rutiner för det gemensamma arbetet. Samverkansarbetet har nått olika långt i de fyra kommunerna. Socialtjänsten i Haparanda har påbörjat arbetet med att skriva ned rutiner som skall gälla vid avgiftning och antabusbehandling. I Kalix fungerar samverkan bra, men det saknas en gemensam överenskommelse, vilket är en instabil form av samverkan som är beroende av vem som kontaktas. Då en eller flera personer slutar sitt arbete kan samverkansarbetet raseras och de nyanställda får bygga upp det på nytt, från grunden. I Överkalix och Övertorneå där samverkansarbetet knappt har påbörjats bör de som ett första steg träf- fas och diskutera samverkansfrågor, för att få större insikt i och förstå- else för varandras arbete, därefter kan en skriftlig överenskommelse göras. I dessa två kommuner utgör sekretessreglerna ett hinder för

(5)

samverkan, men det finns en vilja av att förbättra det gemensamma arbetet vilket är en bra grund att arbeta vidare på.

(6)

INNEHÅLL

INLEDNING... 1

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 2

Avgränsningar ... 3

METOD... 4

MISSBRUKARVÅRDEN... 7

SAMVERKAN I MISSBRUKARVÅRDEN... 8

SAMVERKAN MELLAN SOCIALTJÄNSTEN OCH VÅRDCENTRALEN ... 11

HAPARANDA... 11

Socialtjänsten ... 11

Vårdcentralen... 13

KALIX... 14

ÖVERTORNEÅ... 15

ÖVERKALIX... 18

INTERVJUER MED TVÅ ARBETSLEDARE INOM SOCIALTJÄNSTEN... 20

SAMVERKAN ÄR ETT GEMENSAMT ANSVAR... 22

VAD HÄNDER SEN? ... 25

FORTSATT FORSKNING... 25

REFERENSER ... 27

BILAGOR

BILAGA 1: A-KLINIKENS VERKSAMHET BILAGA 2: INTERVJUUNDERLAG

BILAGA 3: INFORMATIONSBREV

BILAGA 4: RUTINER VID AVGIFTNINGSBEHANDLING

(7)

INLEDNING

Behoven och efterfrågan av socialtjänstens insatser ökar, inte minst när det gäller missbrukarvården. Det handlar inte enbart om att antalet personer med missbruksproblem ökar. Det handlar om att fler har svå- rare missbruksproblem och mer komplexa livssituationer. Kommu- nernas prioriteringar och ökade kostnadsmedvetenhet under 1990-talet har medfört en nedrustning av vården för vuxna missbrukare. Kostna- derna för vården har sedan år 1995 minskats med ungefär 20 procent, eller med drygt en miljard kronor. Trots att behovet av stöd och hjälp ökar har socialtjänstens nedskärningar inte avstannat, gapet mellan behoven och resurserna har vidgats. En stor del av missbrukarvården bedrivs i samverkan med andra myndigheter. Socialstyrelsen skriver att vissa kommuner har problem när det gäller samverkan med andra myndigheter, med psykiatrin men även med landstinget.¹

De regionala och kommunala variationerna i vårdutbudet är stora. I de mindre kommunerna finns svårigheter att upprätthålla en tillräckligt specialiserad kunskap och att erbjuda ett lämpligt utbud av insatser. I de större kommunerna är behoven mer omfattande, men det är också satsningen på missbrukarvården. De större kommunerna satsar mer pengar räknat per invånare än vad de mindre kommunerna gör. I små kommuner med färre än 15 000 invånare satsas det från ungefär 500 kronor per invånare på olika insatser för missbrukare. De större städerna, med en befolkning över 200 000 invånare, satsar drygt 1 200 kronor per invånare. En avsevärd skillnad således.²

Det är svårt att uppskatta hur stort missbruket av alkohol är. Uppskatt- ningsvis har 14 procent av männen och åtta procent av kvinnorna en problematisk eller skadlig alkoholkonsumtion. Det antas att fler än 50 000 personer har kontakt med hälso- och sjukvården, socialtjänsten eller någon annan vårdgivare, på grund av alkoholproblem. Man kan dock anta att mörkertalet är stort, att betydligt fler har behov av stöd och hjälp för att förändra sina alkoholvanor. Alkoholmissbrukets omfattning förväntas öka ytterligare, så även de alkoholrelaterade sjukdomarna och dödligheten. Detta är speciellt tydligt när det gäller ungdomar och unga vuxna.³ Sedan 1996 har den totala alkoholkonsumtionen ökat med 24 procent, störst ökning har skett de senaste åren. Ökningen beror främst på att det dricks oftare än förr, inte att en större mängd alkohol intas vid varje tillfälle. Andelen stor- konsumenter ökar också stadigt, det gäller såväl kvinnor som män.

År 2002 konsumeras i genomsnitt 9,9 liter ren alkohol per person över 15 år⁴, jämfört med 8,4 liter två år tidigare. Kvinnor uppskattas svara för ungefär 30 procent av den totala alkoholkonsumtionen, en siffra som har varit relativt oförändrad sedan 1980-talets början.⁵ Unga

1 Individ- och familjeomsorg. Lägesrapport 2003.

2 Ibid.

3 Ibid.

4 År 2003 har alkoholkonsumtionen ökat till 10,3 liter ren alkohol per person över 15 år (Individ- och familjeomsorg. Lägesrapport 2004).

5 Folkhälsa och sociala förhållanden. Lägesrapport 2003.

(8)

vuxna konsumerar störst mängd alkohol. Lägst konsumtion har vuxna personer över 65 år.⁶ Narkotikamissbruket är inte lika utbrett som vad alkoholmissbruket är, men det är ett stort och allvarligt problem, i synnerhet bland unga vuxna. Jämfört med alkoholmissbruk är konse- kvenserna av ett narkotikamissbruk betydligt allvarligare och det krävs ofta mer omfattande insatser för att bryta beroendet.⁷ År 1998 finns det i Sverige uppskattningsvis 26 000 personer med ett tungt narkotikamissbruk. Drygt 13 000 av dem beräknas ha kontakt med socialtjänsten.⁸

Den ovan beskrivna situationen är karaktäristisk för kommunerna i Östra Norrbotten. Missbruket ökar, så också behovet av social- tjänstens insatser. Samtidigt har de ekonomiska nedskärningarna med- fört att vissa verksamheter för missbrukare har avvecklats. Ett missbruk leder till en rad medicinska, psykiska och sociala skador som kräver ett flertal åtgärder, av olika aktörer. Varje part som är involverad har sitt arbetssätt och arbetar från sitt perspektiv. Huvudansvaret för behandlingen av missbrukare vilar till stor del på socialtjänsten och vårdcentralen. För människor med stora och sammansatta behov kan brister i samverkan få allvarliga konsekvenser. De inledande träf- farna med socialsekreterarna visar att det finns ett glapp mellan socialtjänstens och vårdcentralens arbete, som bör lyftas fram för att kunna övervinnas.

Syfte och frågeställningar

Denna undersökning är en redogörelse av socialtjänstens missbrukar- vård i Östra Norrbotten och syftar till att beskriva samverkansarbetet mellan socialtjänsten och vårdcentralen.

Våra frågeställningar:

- Hur fungerar samverkan mellan socialtjänsten och vårdcentra- len när det gäller behandlingen av missbrukare?

- Var ligger samverkansproblemen i de enskilda kommunerna?

Vilka brister finns?

- Är gränsen för vad var och ens ansvar är, tydlig?

- Hur bedrivs missbrukarvården i de olika kommunerna?

- Hur kan missbrukarvården förbättras i regionen?

En förbättrad samverkan mellan socialtjänsten och vårdcentralen leder till högre kvalitet för den enskilde som får en mer adekvat vård. Sam- tidigt innebär en väl fungerade verksamhet ekonomiska besparingar för kommunerna. Tanken är att resultatet skall användas som ett

7 Wiberg, E. och Arvidsson, K. 2001.

(9)

underlag för det fortsatta samverkansarbetet; att de goda exempel som finns i de enskilda kommunerna nyttjas av samtliga kommuner.

Undersökningen är en del av Östra Sosam, socialtjänsten i samverkan, som är ett samverkansprojekt mellan Haparanda stad samt Kalix, Övertorneå samt Överkalix kommuner. Där utreds vilka samverkans- behov som finns inom socialtjänstens Individ- och familjeomsorg.⁹ Avgränsningar

Det finns många delar i missbrukarvården som kan förbättras, inte minst samverkan med psykiatrin och arbetsförmedlingen. För att begränsa rapportens omfattning undersöks enbart samverkan med vårdcentralen. För att ytterligare begränsa utredningen beskrivs miss- brukarvården med utgångspunkt i alkoholmissbruk bland vuxna, främst bland män, eftersom de utgör den dominerande gruppen bland missbrukarna. Inte heller berörs missbruk bland kvinnor och unga vuxna. Då dessa grupper har en specifik och relativt ny problematik bör det bör belysas i en egen undersökning.

9 Förutom att undersöka samverkansarbetet mellan socialtjänsten och vårdcentralen har tre andra områden prioriterats. De handlar om: (1) att införa gemensamma rikt- linjer för arbetet med försörjningsstöd, (2) att utreda hur arbetet gentemot familje- hemmen, kontaktfamiljerna och kontaktpersonerna kan förbättras, samt (3) att genomföra seminarier och utbildningsinsatser.

(10)

METOD

Denna undersökning är kvalitativ och syftar till att beskriva samverkan mellan socialtjänsten och vårdcentralen i Östra Norrbottens fyra kommuner. Annika Lantz (1993) skriver att valet av metod är beroende av undersökningens syfte och att en kvalitativ ansats används när man vill förstå det unika och sammanhangsbestämda. Under våren och hösten 2004 har en träff och två seminariedagar anordnats med dem som arbetar med missbruk. När detta område hade prioriterats genom- fördes, under februari och mars 2005, intervjuer med personal från socialtjänsten och från vårdcentralen, totalt tio intervjuer. Undersök- ningen innefattar även litteraturstudier och studiebesök på A-kliniken i Torneå, Finland, där en fungerande öppenvård för missbrukare bedrivs.¹⁰

Genomgående i undersökningen har de forskningsetiska principerna beaktats. De är vägledande när en undersökning planeras och skall skydda de personer som deltar. Deltagarna skall informeras om under- sökningen, att deras medverkan är frivillig och att de uppgifter som lämnas förvaras på ett sådant sätt att ingen obehörig kan ta del av dem.

Känsliga uppgifter, lämnade av enskilda personer, bör inte kunna identifieras av andra när resultatet presenteras. Inte heller får resultatet användas på annat sätt än för forskningsändamål, exempelvis i kom- mersiellt syfte.¹¹

Vi har valt att göra öppet riktade, eller halvstrukturerade intervjuer, där en vid fråga eller ett tema belyses av ett antal frågor för att få en djupare förståelse för det som undersöks. Enligt Lantz får intervjupersonerna i den öppet riktade intervjun fördjupa sig i de frågeområ- den som har formulerats. Resultatet skiljer sig därför åt, vilket ökar förståelsen för det som undersöks. Som grund för intervjuerna utformades ett intervjuunderlag¹² De övergripande temaområdena var de samma för de yrkesgrupper som intervjuades, däremot utformades frågorna efter den yrkesgrupp som intervjuades.

Med personalen från socialtjänsten gjordes sammanlagt fyra gruppintervjuer. Den personal som hade möjlighet deltog, vilket resulterade i att två till tre socialsekreterare eller behandlingspersonal medverkade vid varje intervjutillfälle. I samband med intervjun gavs muntlig information om undersökningens syfte. Någon skriftlig information delades inte ut eftersom personalen är väl insatta i projektet och är de som har prioriterat arbetsområdet. För att undersöka hur missbrukar- vården har förändrats genomfördes två intervjuer med personer som har längre än femton års erfarenhet av socialtjänstens arbete. De har arbetat som arbetsledare och har en god överblick över arbetet och dess förutsättningar. Personerna valdes från personlig kännedom.

Även vid dessa intervjutillfällen gavs muntlig information. Varje intervju tog mellan en och två timmar, bandspelare användes. Vid en

10 Bilaga 1. En sammanfattning av A-klinikens verksamhet.

11 Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning.

12 Bilaga 2. Intervjuunderlag.

(11)

av intervjuerna förorsakade ett fel på bandspelaren en försämrad ljud- kvalitet. Någon uppföljning gjordes inte då kompletterande anteck- ningar fördes och då vi, innan intervjuerna genomfördes, hade träffat dem för att få inblick i vilka frågor som skulle beröras vid intervjuerna; vi anser att tillräckligt med material finns från den kommunen.

Att använda bandspelare är en fördel, speciellt vid gruppintervjuer, eftersom intervjuaren inte behöver anteckna svaren för hand. Istället kan, som Jan Trost (1997) påpekar, koncentrationen ligga på frågorna och svaren. Till nackdelarna hör att vissa personer kan bli besvärade och hämmade. Vid vissa intervjuer var de medverkande till en början besvärade av bandspelaren, men efter ett tag släppte nervositeten och intervjun flöt på.

Med personal från vårdcentralen genomfördes fyra intervjuer. En person i respektive kommun, som på något sätt arbetar med missbrukar- vården, antingen en sjuksköterska eller en läkare kontaktades. De avgjorde själva om de ville bjuda med någon annan person med erfarenhet av missbrukarvården till intervjun. Av den anledningen genom- fördes intervjuerna enskilt eller i grupp. I Kalix deltog en läkare, i Haparanda en sjuksköterska, i Övertorneå två sjuksköterskor och i Överkalix deltog en sjuksköterska och en läkare, totalt sex personer.

Ett informationsbrev¹³ skickades till intervjupersonerna, där vi presenterade oss, undersökningens syfte och att de forskningsetiska principerna följs. Intervjuerna tog upp till en timme per styck, bandspelare användes inte. Bearbetningen och redovisningen av resultatet görs på samma sätt oavsett om bandspelare används eller inte, men det kan från intervjupersonernas perspektiv vara känsligt att deras svar spelas in på band. Med hänsyn till deras integritet skrevs intervjuerna ned för hand istället. Det fungerade bra då en av oss ställde frågorna och lyssnade, den andra intervjuaren antecknade svaren för hand.

Efter intervjun fick intervjupersonerna ta del av materialet och bekräfta att vi hade noterat deras svar på ett korrekt sätt.

Det är svårt att bevara intervjupersonernas anonymitet vid resultat- redovisningen, på så sätt att deras svar inte känns igen i rapporten.

Deltagarnas konfidentialitet har avvägts gentemot det resultat som presenteras. Enbart det som har betydelse för det fortsatta samverkansarbetet redovisas. Ett annat dilemma rör svårigheten att göra en samlad redovisning av resultatet då intervjupersonerna har skilda yrkesroller. Exempelvis har en läkare inte samma närhet till patienten som vad en sjuksköterska har, vilket inverkar på hur de ser på det gemensamma arbetet. Dessutom hade resultatet troligtvis förändrats om andra personer hade intervjuats, detta på grund av att samverkansarbetet i vissa kommuner är beroende av de individer som arbetar inom de båda verksamheterna. Vid analys av materialet har vi inte fokuserat på dessa skillnader, tyngdpunkten ligger på hur arbetet med missbrukare kan förbättras. Förhoppningen är att resultatet även kan användas av andra kommuner för att förbättra samverkan mellan soci- altjänsten och dess samverkansparter. Några generella slutsatser kan

13 Bilaga 3. Informationsbrev.

(12)

dock inte dras av materialet, för det är undersökningen inte tillräckligt omfattande.

(13)

MISSBRUKARVÅRDEN

Alkoholberoende är ett av våra större samhällsproblem idag. Monica Eklund och Bengt Johnsson (2000) skiljer mellan generella och individuella åtgärder för missbrukare. De generella åtgärderna syftar till att förhindra uppkomsten av missbruk. Den svenska alkoholpolitiken är ett exempel på en generell åtgärd och innefattar de regler som gäller vid försäljning av alkoholhaltiga drycker, till exempel förbudet mot langning. Det är många som anser att medlemskapet i EU kommer att innebära problem för den svenska alkoholpolitiken och att konsum- tionen av alkohol kommer att öka. Därmed blir de skador som kan relateras till ett högt alkoholintag fler. EU harmoniserar skattesatserna på alkoholprodukter och nya, mer generösa regler för hur mycket alkohol som får föras mellan länderna i EU har införts. De övergångs- regler som Sverige har, kommer på sikt att upphöra. Det och den ökade gränshandeln leder troligtvis till att priserna på alkohol sänks även i Sverige. Eklund och Johnsson skriver:

för vilket land vill att medborgarna handlar i ett annat land och låter alko- holskatterna gå till det andra landet, samtidigt som vårdkostnader och andra kostnader ökar i det egna landet.¹⁴

De individuella åtgärderna syftar till att hjälpa dem som redan har missbruksproblem. Behandlingen innebär åtgärder på såväl kort som lång sikt. Den akuta medicinska behandlingen är inriktad på till- nyktrings- och abstinensbehandling, så kallad avgiftning. Den består även av att behandla de sjukdomar som missbruket för med sig. De akuta insatserna är ofta mer framgångsrika än de långsiktiga. Tanken med de långsiktiga behandlingsinsatserna är att missbrukaren skall bli av med sitt beroende, mer eller mindre varaktigt, helst för all framtid.

Behandlingen kan ske inom den öppna vården eller på behandlingshem.

För dem som har social förankring är det bra att vården sker i form av insatser på hemmaplan och i öppenvård. Om det behövs kan vården ges utanför det egna hemmet, exempelvis i ett lämpligt familjehem eller ett HVB (Hem för vård och boende), där det finns kunskap om hur det aktuella missbruket skall behandlas.¹⁵ Vidare skiljer man mellan frivillig vård enligt socialtjänstlagen och tvångsvård. Tvångsvård för vuxna med missbruksproblem regleras av lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), den är ett komplement till socialtjänst- lagen. Vården skall dock så långt som möjligt ske frivilligt och skall planeras och genomföras i samförstånd med den enskilde. Endast som ett slutligt alternativ skall tvång användas och då under en så kort tidsperiod som möjligt. Tanken med tvångsvård är att bryta ett mycket destruktivt levnadsmönster och att under vårdtiden motivera missbrukaren att fortsätta rehabiliteringen på frivillig väg. Det är emellertid sällan som LVM-vård används då det råder en viss tveksamhet till

14 Eklund, M. och Johnsson, B. 2000. Citat sid. 388.

15 Socialtjänstlagen. En vägledning. Socialtjänstlagen från 1 januari 2002 med kom- mentarer och praktiska anvisningar.

(14)

vård under tvång. Den slutna vården och tvångsvården har minskat under senare år och många behandlingshem har lagts ned. Orsaken bakom utvecklingen är bland annat att kommunernas allt mer ansträngda ekonomi för med sig att dyra institutionsplaceringar undviks in i det längsta. Dessutom har det visat sig att en institutions- placering inte alltid medför ett bättre resultat jämfört med den öppna vården; det är tveksamt om behandlingsresultaten står i rimlig propor- tion till kostnaderna. Med anledning av detta har många kommuner utvecklat ett större utbud av öppenvårdsinsatser med exempelvis daglig sysselsättning i kombination med gruppstöd.¹⁶

Att bli av med ett alkoholberoende är många gånger en svår och lång process. Prognosen är bättre ju tidigare beroendet bryts och behandlingsinsatserna påbörjas. Om personen inte drabbats socialt, det vill säga förlorat arbete, bostad, familj och så vidare är prognosen betydligt bättre än om personen är socialt utslagen. Avgörande är dock att personen i fråga är motiverad att bryta sitt beroende. Resultatet av behandlingen beror även på hur stora skador, medicinska, psykolo- giska och sociala, som missbruket har medfört. Mycket av behandlingen sköts ideellt. Frivilliga organisationer som Länkarna och Anonyma Alkoholister, som arbetar med missbrukare, uppnår ofta bra resultat.¹⁷

Samverkan i missbrukarvården

I det sociala arbetet strävar man efter att stärka och utveckla individens egna resurser. Man utgår från en helhetssyn där hänsyn tas till de levnadsvillkor som personen lever under, inte enbart till det aktuella problemet. Det handlar om att frigöra och utveckla de egna resurserna med respekt för individens självbestämmande och integritet. Målet är att socialtjänsten bidrar till att de hjälpsökande så långt det är möjligt skall kunna leva ett aktivt och oberoende liv. För att uppnå målen bedrivs en betydande del av arbetet i samverkan med andra delar av socialtjänsten och med andra myndigheter, som polis, vårdcentral, arbetsförmedling, försäkringskassa, psykiatri och skola.¹⁸ En stor andel av missbrukarna kommer i kontakt med sjukvården och därmed hälso- och sjukvårdslagen. Lagen är aktuell i samband med avgiftningen av alkoholister och narkomaner.¹⁹

I socialtjänstlagen framkommer att socialnämndens insatser skall utformas och genomföras tillsammans med den enskilde och, när det är lämpligt, i samverkan med andra samhällsorgan och föreningar och andra organisationer. Socialtjänstlagen ger kommunerna möjlighet att samverka. De kan träffa en överenskommelse med exempelvis lands- ting och försäkringskassa att inom ramen för socialtjänstens uppgifter samverka, för att de tillgängliga resurserna skall användas mer effek-

16 Wiberg, E. och Arvidsson, K. 2001.

17 Eklund, M. och Johnsson, B. 2000.

18 Göthson, E. och Karlström, E. 1999.

19 Eklund, M. och Johnsson, B. 2000.

(15)

tivt.²⁰ Enligt regeringens proposition 2000/01:80, Ny socialtjänstlag m.m. framkommer att det inte är rimligt att kostnader för exempelvis psykoterapi, alternativ medicinsk behandling eller andra sjukvårdande insatser bekostas av socialtjänsten. Kommunens yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver skall inte omfatta insatser som annan huvudman har ansvar för. Därtill betonas vikten av att socialtjänsten och sjukvården utvecklar samverkansarbetet kring de personer som har sådana problem att de har behov av såväl socialtjänstens som sjukvårdens insatser. I proposition 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen skriver regeringen att ett viktigt mål i förnyelsearbetet inom den offentliga sektorn är att samverkansarbete mellan de olika verksamheterna förbättras. De menar att:

även om varje myndighet i grunden har som uppgift att sköta sitt sektors- ansvar måste strävan vara att utnyttja de samlade resurserna maximalt och att vid behov samverka om de individer som riskerar att befinna sig i gränslandet mellan myndigheter och deras ersättnings- och vårdsystem. Det mest effektiva och kostnadsbesparande för samhället är att stoppa rundgång och dubbelarbete så tidigt som möjligt och snabbare hitta rätt hjälp för en individ. En väl fungerande samverkan bör därför snarare minska än öka risken för kostnadsövervältringar.²¹

Socialstyrelsen konstaterar i Individ- och familjeomsorg. Läges- rapport 2003 att de brister som finns inom missbrukarvården leder till att de insatser som görs inte får den effekt de skulle kunna få. De skriver att:

[h]öga krav på behandlingsmotivation, liksom brist på avgiftningsplatser och psykiatrisk vård skapar flaskhalsar i vården. Brist på samordning av olika kompetenser, liksom mellan olika insatser, skapar avbrutna vård- kedjor.²²

Det finns många modeller för samverkan som fungerar bra. En utvecklad samverkan är många gånger ett villkor för att socialtjänsten skall kunna utföra sina skyldigheter och arbetsuppgifter på ett till- fredsställande sätt. Det gäller både på en övergripande nivå och i enskilda ärenden. Regeringen konstaterar i proposition 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen att de positiva effekterna av ett samver- kansarbete är att kostnadsmedvetenheten ökar, de gemensamma resurserna nyttjas bättre och att professionaliteten och kompetensen blir högre bland de samverkande parterna. Ett bra samverkansarbete gyn- nar även de individer som behöver hjälp och bidrar till ett värdigare liv för dem. Det finns även modeller för samverkan som fungerar mindre bra, där problemen till stor del beror på oklara ansvarsgränser, bristande kunskaper och otillräckligt med tid för samverkan samt oro för kostnadsövervältringar. I vissa fall anses även sekretessreglerna utgöra ett hinder för samverkan. Tanken med sekretessreglerna är att socialtjänsten skall ha möjlighet att få till stånd ett förtroendefullt

20 Socialtjänstlagen. En vägledning. Socialtjänstlagen från 1 januari 2002 med kom- mentarer och praktiska anvisningar.

21 Prop. 1996/97:124. Citat sid. 58.

22 Individ- och familjeomsorg. Lägesrapport 2003. Citat sid. 43.

(16)

samarbete med klienten. Många gånger är sekretessen en förutsättning för ett lyckat samarbete. I de allra flesta fall kan sekretessfrågan lösas genom att klienten samtycker till att information lämnas mellan berörda myndigheter.

(17)

SAMVERKAN MELLAN SOCIALTJÄNSTEN OCH VÅRDCENTRALEN

Detta avsnitt utgår från intervjuerna med socialtjänstens och vårdcen- tralens personal samt från de träffar som har genomförts med projek- tets styrgrupp. Resultatet presenteras kommunvis och delas upp mellan socialtjänsten och vårdcentralen.

Missbrukarvården bedrivs på liknande sätt i samtliga kommuner.²³ Ett missbruksärende aktualiseras genom muntlig information, anmälan, ansökan, rapport från någon annan myndighet, begäran om yttrande eller genom egna iakttagelser. Vanligtvis får missbruksenheten känne- dom om ett ärende då en person har varit berusad och omhändertagits av polisen. Det förekommer även att personer med missbruksproblem eller deras anhöriga tar kontakt med socialtjänsten. Enligt social- tjänstlagen skall socialnämnden utan dröjsmål inleda en utredning av det som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till deras kän- nedom och som kan leda till en åtgärd. Utredningen gör det möjligt för nämnden att fatta ett beslut i ärendet. För att bedöma vilken insats som är lämplig samtalar socialtjänsten med de personer som har betydelse i det aktuella ärendet. En utredning innehåller en vårdplan som anger vilken insats, målsättning och tidsperiod det rör sig om samt vilka parter som skall vara delaktiga i behandlingen. De insatser som vanligtvis beviljas är samtalskontakt, eller stödsamtal. Det innebär att klienten träffar socialsekreteraren ett antal gånger, beroende på miss- brukets omfattning och individens inställning till kontakten. Andra insatser är information och rådgivning, jourboende, stöd till syssel- sättning eller att en kontaktperson eller stödperson beviljas. Social- tjänsten gör även körkortsyttranden; då en person som, på grund av rattonykterhet, har mist sitt körkort ansöker om att få det tillbaka skall socialtjänsten skicka ett yttrande i ärendet till Länsstyrelsen. En annan arbetsuppgift är kontraktsvård som innebär att kriminalvården köper tjänster av socialtjänsten.

Haparanda

Socialtjänsten

Socialtjänsten i Haparanda erbjuder missbrukarna stödsamtal eller beviljar en kontaktfamilj eller kontaktperson. Stödsamtal hjälper många, men inte alla, för dem som använder droger är stödsamtal inte en lika framgångsrik behandlingsinsats som för dem med ett alkoholberoende. Vidare använder de ett strukturerat öppenvårdsprogram, där klienten följer ett schema. Programmet är individuellt anpassat och är en överenskommelse mellan socialtjänsten och klienten. Det kan innebära att personen bor på Länkarna och har arbetspraktik genom Länkarna, Resursverkstan eller arbetsförmedlingen. Klienten får stöd-

23 Den beskrivning som görs av socialtjänstens arbete utgår från den arbetsbeskriv- ning av missbrukarvården som Individ- och familjeomsorgen i Haparanda arbetar efter.

(18)

samtal på socialförvaltningen eller deltar på möten anordnade av Län- karna eller Anonyma Alkoholister. Vid behov placeras klienten på behandlingshem. Uppskattningsvis har ett 30-tal missbrukare någon form av insats från socialtjänsten. Alkoholmissbruk är vanligast före- kommande. Merparten av dem som enbart missbrukar alkohol är över 40 år. I den yngre generationen är blandmissbruk vanligt.

I Haparanda finns resurser för att vara aktiva och bedriva fältarbete, dock inte i så stor utsträckning som behövs, till exempel för att besöka de missbrukare som bor hemma och som tidvis är passiva. Tidigare fanns en verksamhet inom socialtjänsten som hette Sesam, där man arbetade aktivt med missbrukarna, de kunde besöka Sesam utan att boka en besökstid i förväg. När det gäller samverkan mellan de fyra kommunerna föreslår personalen att ett stödboende för unga missbrukare startas, eftersom de många gånger har svårt att få en egen bostad.

Länkarnas verksamhet i Haparanda fungerar bra. De erbjuder jourboende, är ett stöd i vardagen och har förebyggande program med social träning. Dessutom ordnar de möten och arbetsplatspraktik, erbjuder kamratstöd och hjälper missbrukaren i kontakten med olika myndigheter. De har en grupp för kvinnliga missbrukare och en grupp för manliga missbrukare. Individ- och familjeomsorgen arbetar med Länkarna och betalar för två platser på jourboendet. Anonyma Alko- holister har en grupp för dem som pratar finska, de träffas tre gånger per vecka. Även deras verksamhet fungerar bra i Haparanda.

Samverkan med vårdcentralen fungerar i dagsläget mycket bra. Där- emot finns vissa samverkanssvårigheter med psykiatrin och med andra delar av socialtjänstens verksamhet, främst med Äldreomsorgen. Att samverkan med vårdcentralen fungerar bra beror till stor del på det projekt som missbruksenheten har bedrivit. Projektet syftar till att erbjuda den enskilde missbrukaren bästa möjliga vård samt att så långt det är möjligt undvika att vårdkedjan bryts. Målet är att initiera att en gemensam grupp bildas där flera parter ingår, bland annat socialtjäns- ten och vårdcentralen. Detta för att stärka samverkan och komma överens i olika frågeställningar som rör missbrukarvården. Personalen har skickat ut en enkät till berörda samverkansparter, däribland vård- centralen, försäkringskassan och Länkarna, för att undersöka hur de upplever bemötande av och kontakten med missbruksenheten. Under projektet har de träffat vårdcentralens personal för att diskutera hur det gemensamma arbetet skall fungera. Avsikten är att upprätta fungerande rutiner och tydligare regler för vad som gäller vid en avgift- nings- och antabusbehandling. De har kommit överens om att de från vårdcentralen kontaktar socialtjänsten då en person är inlagd för avgiftning. Vårdcentralens personal motiverar missbrukaren att träffa någon av socialtjänstens handläggare innan utskrivning, vilket de vanligtvis går med på. Sekretessreglerna utgör inget hinder för samverkan. En gemensam planering görs, tillsammans med missbrukaren, för hur den fortsatta behandlingen skall bedrivas. Dessutom kan handläggarna träffa en person som har varit inlagd för avgiftning tre gånger innan denne registreras hos socialtjänsten.

(19)

På träffarna med vårdcentralens personal har ansvarsfrågan diskuterats. Inom landstinget är hälso- och sjukvårdsansvaret det primära. De arbetar med avgiftning och akutsjukvård, socialtjänsten arbetar med eftervård och uppföljning. För närvarande finns inga nedskrivna rikt- linjer för hur samverkansarbetet skall fungera, men de arbetar med det. Det är viktigt att skriva ned hur arbetet skall bedrivas, arbetssätt och rutiner skall inte skilja sig åt beroende på vem som arbetar inom socialtjänsten och på vårdcentralen. När samverkansarbetet inte fungerar måste parterna sätta sig ned och tillsammans diskutera problemen för att komma fram till bra lösningar.

Vårdcentralen

De som arbetar på Haparandas vårdcentral kommer vanligtvis i kontakt med missbrukarna då de söker vård för att de mår dåligt av missbruket, men även genom deras anhöriga eller Länkarna. För att få en avgiftningsbehandling måste personen visa att denne inte har någon alkohol i blodet. Avgiftningsbehandling sker på vårdcentralen, men när de får delirium skickas de vidare till Kalix sjukhus eftersom de måste sövas ned och övervakas. Ibland kan det vara svårt att bedöma när någon riskerar att få delirium, att se symtomen. När missbrukaren kommer till vårdcentralen har de ofta ångest och darrningar och är illamående. De medicineras, hur lång tid beror på personens allmän- tillstånd.

Det är inte en stor grupp av missbrukare som vårdcentralen kommer i kontakt med. Antalet har minskat och det kan gå långa perioder mellan avgiftningsbehandlingarna. Mestadels har de kontakt med alko- holmissbrukare men även med en del blandmissbrukare. Det är svårt att avgöra om en person med blandmissbruk är påverkad eftersom de prover som tas enbart visar alkoholpåverkan.

Samverkan med socialtjänsten fungerar bra idag. De problem som har funnits tidigare beror på att ingen har tagit ansvar för att förbättra det gemensamma arbetet; viljan har funnits men det har av olika orsaker inte blivit av. På träffarna med socialtjänsten har de diskuterat hur det gemensamma arbetet skall bedrivas, vilket har bidragit till en större förståelse för varandras arbete och att de upplever att någon tar hand om missbrukarna efter en behandling. Tidigare fick missbrukarna ligga inne på vårdcentralen i två veckor. Kontakten med socialtjänsten fungerande inte, personalen kände att de hade gjort vad de kunde och de visste att personen ofta började dricka igen, på en gång. Så fungerar det inte idag.

Träffarna har mynnat i en överenskommelse med socialtjänsten.

Någon av missbruksenhetens handläggare besöker personen innan utskrivning. Vid denna träff är personalen från vårdcentralen med. Att göra en gemensam planering är viktigt, för att samverkan skall fungera måste man arbeta tillsammans. Idag fungerar vården bra eftersom socialsekreteraren knyter en kontakt med missbrukaren på vårdcen- tralen. Deras önskemål är att socialtjänsten fortsätter att hålla kontakt med missbrukaren efter en avgiftningsbehandling och att de arbetar

(20)

med uppsökande verksamhet. Träffarna har medfört att ansvarsfördel- ningen är tydlig, socialtjänsten riktar sitt arbete mot personens sociala situation och de håller kontakt med missbrukaren efter en behandling.

Vårdcentralen ansvarar för den medicinska behandlingen, det handlar om att få missbrukaren på fötter igen.

Kalix

Socialtjänsten

I Kalix tar en mottagningssköterska emot nya klienter. En förhands- bedömning görs innan personen får träffa en socialsekreterare eller någon av behandlingspersonalen. Tillsammans med klienten beslutar de vilken hjälp som behövs. Vanligtvis är det personen själv eller någon anhörig som kontaktar socialtjänsten. Det förekommer även att frivården, polis och vårdcentral kontaktar dem. Individ- och familjeomsorgen erbjuder stödsamtal och alkoholrådgivning. De som tar kontakt med alkoholrådgivningen får vara anonyma. En hemmahosare är anställd åt socialförvaltningen, det är en kontaktperson som har uppdrag att ge missbrukare, främst kroniker, stöd i hemmet. Hemma- hosaren håller en kontinuerlig kontakt med socialtjänstens handläg- gare. Vidare har socialtjänsten ett stödboende för missbrukare. Till- synen sköts av Länkarna. Både Länkarna och Anonyma Alkoholister bedriver verksamhet i kommunen. Dessutom finns Solgården, som är ett behandlingshem med dygnet runt boende för sex personer. De arbetar med olika behandlingsprogram, till exempel kriminalitets- program, delar av 12-stegsprogrammet, hälsoprofil, miljöterapi, antabusbehandling och de utför drogtester. Där bedrivs nätverksarbete, motivationsarbete, öppenvård, eftervård och utslussning. De har även kontakt med dem som är medberoende.

Personalen upplever att arbetet som helhet fungerar bra i Kalix. De känner emellertid att det inte finns tillräckliga resurser för gruppverk- samhet i öppenvård och för att föra enskilda samtal med klienterna.

De hinner inte med de arbetsuppgifter som skulle behövas för att till- godose missbrukarnas behov. Dessutom är det svårt att motivera klienten att komma ifrån sitt missbruk. Uppskattningsvis kommer socialtjänsten i kontakt med 60 till 70 personer med missbruksproblem. Vanligast är blandmissbruk, där alkohol och tabletter används.

Ofta används även hasch eller amfetamin och de har några fall av heroinmissbruk. Idag är det sällan som klienterna enbart missbrukar alkohol, vilket försvårar behandlingen.

Samverkan med vårdcentralen fungerar bra i Kalix, trots att det inte är dokumenterat hur det gemensamma arbetet skall fungera. När någon är inlagd för avgiftning kontaktas de av sjukvården, de avtalar en tid för att träffa personen, helst samma dag – det har högsta prioritet. Hur kontakten med dem på vårdcentralen fungerar beror på vem som arbetar där. Däremot är samverkan med psykiatrin ett område som måste förbättras. Inom psykiatrin är drogerna det primära, de ser inte alla gånger att även en psykisk sjukdom kan vara orsak till missbruket.

(21)

Detta förhållningssätt förekommer även hos vissa av dem som arbetar på vårdcentralen.

Vårdcentralen

Missbrukarna söker vanligtvis själva upp vårdcentralen då de är slut- körda, trötta eller har ångest. När de uppsöker akutmottagningen har de skadat sig eller är psykotiska. Det förekommer att socialtjänsten kontaktar dem, ofta via alkoholrådgivningen. De som har alkoholproblem tar för det mesta kontakt med vårdcentralen i ett sent stadium av missbruket. Används andra droger söker de hjälp i ett ännu senare stadium, dessutom är narkotikamissbruk svårare att upptäcka.

Det är inte någon stor grupp av missbrukare som vårdcentralen träffar och problemen med dem har i det närmaste försvunnit. Antalet missbrukare har minskat det senaste decenniet. Troligtvis beror det på att socialtjänsten utför ett bra arbete med missbrukarna i kommunen och har mycket att erbjuda dem.

Samverkan med socialtjänsten fungerar bra. Någon skriftlig överens- kommelse för hur de skall arbeta har inte gjorts. När en person är inlagd för avgiftning kontaktas socialtjänsten. De båda parterna träf- fas, tillsammans med missbrukaren, för att besluta vilken behandlingsinsats som behövs. Det kan handla om medicinering eller att personen behöver vård på behandlingshem. Sekretessreglerna utgör inget hinder i arbetet och det är tydligt vad som är sjukvårdens respektive socialtjänstens ansvar. För att hjälpa personen på bästa sätt måste de arbeta tillsammans. Det som kan vara svårt är när socialtjänsten inte har tillräckligt med pengar för längre behandlingar. Socialtjänsten gör dock ett bra jobb, speciellt med dem som har missbrukat länge. Där- emot fungerar samverkan med psykiatrin inte alls i dagsläget. Många av missbrukarna har även psykiska problem varför det är av största vikt att samverkan förbättras med psykiatrin.

Övertorneå

Socialtjänsten

Socialtjänstens insatser på hemmaplan består av samtalskontakt hos någon av socialsekreterarna. Vidare finns fem lägenheter för missbrukare och de planerar att anställa en fältassistent som skall bedriva upp- sökande verksamhet. I övrigt finns ingen daglig verksamhet för missbrukare. Varken Länkarna eller Anonyma Alkoholister har någon verksamhet i kommunen, något som handläggarna önskar.

Socialsekreterarna har kontakt med ett 30-tal personer med missbruksproblem, en relativt stor grupp med tanke på kommunens storlek. Antalet ärenden har ökat den senaste tiden. Den största gruppen utgörs av dem som använder alkohol, mestadels män i 60-årsåldern.

Dessa personer behöver omfattande insatser, ofta i form av dagliga kontakter med socialtjänsten. Deras hälsotillstånd har försämrats och de klarar inte av att sköta sig och sitt liv. Deras anhöriga som har tagit

(22)

hand om dem tidigare kan inte hantera situationen längre. Vidare utgör unga personer med missbruksproblem, som har kontakt med socialtjänsten, ingen stor grupp. Antalet kvinnliga missbrukare har ökat och det finns behov av att starta en grupp för dem. Det finns även de som missbrukar narkotika, varav några är amfetaminmissbrukare.

Dessa har ofta missbrukat under en lång tid, upp till tio år. En annan grupp utgörs av dem med dubbeldiagnoser, där det förutom ett alkoholmissbruk även finns en psykisk sjukdom med i bilden. De är svåra att arbeta med och att bemöta.

Det är även svårt att arbeta med dem som har varit beroende under en lång tid, att hitta sysselsättning åt dem och att följa upp hur en social- praktik fungerar. De ekonomiska ramarna är snäva och det finns sällan pengar för att placera missbrukare på behandlingshem, även då det finns behov av det. Istället erbjuds de kontakt på hemmaplan, vilket känns fel när personen har behov av mer omfattande behandlingsinsatser. En annan svårighet är när missbrukaren förnekar sitt missbruk. Då borde det finnas tid för uppsökande verksamhet. För att visa vad problemet är behöver man besöka klienterna i hemmet, när det är oroligt och stökigt kring dem. Socialsekreterarna berättar vidare att det inte finns någonstans dit personer kan vända sig då de vill vara anonyma, exempelvis till en alkoholrådgivning. Det är inte alla som vill kontakta socialtjänsten och bli registrerade där.

För närvarande fungerar samverkan med vårdcentralen bra, mycket bättre än tidigare. De finns personer som de kan kontakta och som de träffar regelbundet. Förståelsen för varandras arbete ökar och de börjar prata samma språk. Det är viktigt att det finns förståelse för varandras arbete och att båda parter tar ansvar för att samverkansarbetet fungerar. Tidigare, när en person var inlagd för avgiftning hände det att de från vårdcentralen uppmanade socialtjänsten att skicka personen på behandlingshem, att det i det närmaste var ett krav. Detta har minskat då personalen på vårdcentralen har fått en större förståelse för social- tjänstens arbete. Socialsekreterarna påpekar att det är de som har ansvaret och befogenheten att besluta om och när en sådan insats är lämplig.

Ansvarsfrågan har blivit tydligare och det är mycket i samverkansarbetet som fungerar bra. De har en överenskommelse med vårdcen- tralen – att de kontaktar socialtjänsten när en person är inlagd för avgiftning, som därefter besöker personen och upprättar en vårdplan.

De upplever att det finns skillnader i arbetssättet, att det är två kultu- rer. Det är individuellt men vissa personer har större förståelse för missbrukaren än andra. Socialtjänstens uppgift är att motivera personen att komma ifrån sitt missbruk och få dem att ta ett eget ansvar, medan vårdcentralen skall vårda och behandla personen. Vårdcentra- len har det medicinska ansvaret och socialtjänsten beslutar vilka behandlingsinsatser som missbrukaren behöver. De samverkans- svårigheter som finns mellan dem ligger på chefsnivå. Handläggarna tror att informationen inte alltid når fram till sjuksköterskorna, att det finns brister i kommunikationen. Det är viktigt att det som diskuteras

(23)

på chefsnivå även förs vidare till de berörda i verksamheten, vilket fungerar bra inom socialtjänsten.

Vårdcentralen

När missbrukarna kontaktar vårdcentralen är de hungriga och smut- siga. Ofta är det de så kallade kronikerna som har missbrukat under en lång tid som är inlagda för avgiftning. Till en början är de utslitna och har ett stort behov av omvårdnad, de får de tvätta sig, äta och sova ut.

Vid behov får de vitamininjektioner och de medicineras. Ett problem för vårdcentralens personal är när missbrukare ringer till vårdcentralen under nätter och helger, speciellt under storhelger. De har ett stort behov av att prata med någon. Personalen upplever att de är den enda inrättningen som har öppet dygnet runt och de menar att en socialjour skulle underlätta deras arbete.

Vårdcentralens personal kommer i kontakt med ett tiotal aktiva missbrukare. Det går i perioder men det är relativt vanligt att någon är inlagd för avgiftning. De anser att de har tillräckliga resurser för att ta hand om kronikerna, däremot har de inte tillräckligt med kunskap för att hjälpa de yngre narkotikamissbrukarna. Det är svårt att avgöra vilken typ av missbruk personen som söker vård har. Med vissa droger och med blandmissbruk är det till och med svårt att avgöra om personen är påverkad.

Personalen upplever att det finns ett glapp mellan hur de och social- tjänsten arbetar med missbrukarna. De har en mjukare linje, socialsekreterarna arbetar mer orealistiskt med för högt uppsatta mål för vad personen klarar av. Mer konkreta åtgärder efterlyses.

Samverkan med socialtjänsten har förbättrats de senaste fem till tio åren, idag kontaktas socialsekreteraren som besöker missbrukaren.

Det händer att de inte får tag på socialsekreterarna eller att socialsekreteraren inte alltid hinner besöka personen innan denne skrivs ut. De från vårdcentralen är inte med vid besöket och de vet inte vad som sägs, inte heller vad som händer efter en avgiftningsbehandling. Soci- altjänsten och vårdcentralen är två instanser med skilda arbetssätt, vilket leder till att den enskilde lätt kommer i kläm. Man måste för- söka arbeta åt samma håll, riva de murar som finns och komma ifrån att se sekretessreglerna som ett hinder för en gemensam planering.

Idag görs ingen gemensam vårdplanering, när de är färdigbehandlade skrivs de ut. Det är viktigt att man känner till varandras behandlings- planer, att en övergripande planering görs av den fortsatta vården.

Ansvarfrågan har inte diskuterats med socialtjänsten, men vårdcen- tralen har hälso- och sjukvårdsansvaret och skall avgifta missbrukaren. De har ingen kontakt med socialtjänsten efter en behandling. De vet inte hur handläggarna arbetar och de upplever att socialtjänsten inte vill samverka med dem. Vårdcentralens personal har länge efter- frågat ett bättre samverkansarbete.

(24)

Överkalix

Socialtjänsten

Individ- och familjeomsorgen i Överkalix erbjuder stödsamtal och öppenvårdsbehandling som bedrivs av två externa konsulter. Svårig- heterna i arbetet med missbrukare handlar om att hitta bra vårdformer.

De har varit generösa med att bevilja vård på behandlingshem, idag är de mer restriktiva. Det stora problemet är att det inte finns tillräckligt med resurser i kommunen och att det i princip inte finns några andra behandlingsalternativ. Ibland känns det inte meningsfullt att inleda en utredning då det varken finns tid eller möjlighet att erbjuda missbrukaren en fortsatt stödkontakt. Det är inte heller lätt att bedriva grupp- verksamhet, missbrukarna är få och de har olika missbruksproblem.

En annan svårighet är hur man skall nå ut till de unga personer som missbrukar narkotika, de befinner sig i inledningsskedet av missbruket och är inte intresserade av någon behandling. Socialsekreterarna efter- frågar en daglig verksamhet för missbrukarna, gärna via arbets- förmedlingen. Det är bra att Länkarna och Anonyma Alkoholister bedriver verksamhet i kommunen.

Vanligtvis kommer handläggarna i kontakt med missbrukarna när polisen lämnar en rapport då någon har kört rattonykter eller då en person har omhändertagits av polisen, enligt lagen om omhänder- tagande av berusade personer. Dessa ärenden leder sällan till någon åtgärd, personen i fråga upplever inte att de har ett missbruk och öns- kar därför ingen kontakt med socialtjänsten. Det förekommer även att personer självmant kontaktar socialtjänsten. För det mesta är det kronikerna som kontaktar socialtjänsten, men det händer att yngre personer gör det. Uppskattningsvis har mellan tio och tjugo personer, med någon form av missbruksproblem, kontakt med socialtjänsten. Social- sekreterarna upplever att det är ett stort antal med tanke på kommunens storlek. Mest troligt är mörkertalet stort, de som socialtjänsten aldrig kommer i kontakt med.

För närvarande fungerar samverkan med vårdcentralen bra, ett speci- fikt ärende har gjort att situationen har förbättrats. Samtidigt upplever de att vårdcentralens personal inte är intresserade av att träffa dem för att diskutera samverkansfrågor. Arbetet med missbrukare skiljer sig mellan socialtjänsten och vårdcentralen. Missbrukaren skall inte belasta den medicinska vården; när någon skrivs ut efter en avgifts- behandling är personen frisk, det jämförs med ett benbrott. Det är inte så enkelt, en missbrukare kan vid ett flertal återkommande tillfällen uppsöka vårdcentralen på grund av sitt missbruk.

För att samverkansarbetet skall fungera måste man förstå varandras förutsättningar. Ibland upplever socialsekreterarna att de på vårdcen- tralen förutsätter att missbrukaren skall beviljas vård på behandlingshem. Trots att vårdcentralen inte har den befogenheten sker det emel- lanåt. Socialsekreterarna poängterar att det är deras ansvar att göra den bedömningen. Dessutom är det naturligtvis en kostnadsfråga. För att förbättra samverkansarbetet med vårdcentralen behöver de träffas och

(25)

diskutera det gemensamma arbetet. De bör göra en gemensam planering och de bör upprätta skriftliga avtal för hur arbetet skall bedrivas i samband med en avgiftningsbehandling. Det är viktigt att ha kunskap om varandras arbete.

Den största delen av missbrukarvården är socialtjänstens ansvar, det handlar om att ge klienten en långsiktig behandling. Ansvaret för avgiftningsbehandlingen är vårdcentralens ansvar. På vilken nivå samverkansproblematiken ligger är svårt att avgöra, men socialsekreterarna förmodar att den ligger på chefsnivå, i alla fall på vårdcentra- len. Det viktiga är att en träff anordnas där båda parter samtalar med varandra. Såväl socialsekreterare som enhetschefen bör delta, från vårdcentralen den ansvariga chefen och de läkare som arbetar med missbrukare.

Vårdcentralen

De på vårdcentralen kommer i kontakt med missbrukarna när distriktssköterskan, skolpersonalen eller polisen kontaktar dem vid misstanke om missbruk. Ibland söker personerna själva vård eller så kontaktar missbrukarens anhöriga dem. Även socialtjänsten kontaktar dem då de anser att någon person är i behov av avgiftning. Uppskatt- ningsvis har de årligen kontakt med ett 20-tal personer med alkoholmissbruk, fem blandmissbrukare och upp till tio narkotikamiss- brukare, främst unga under 20 år.

Läkaren berättar att svårigheterna i arbetet med missbrukare handlar om situationer då missbruket döljs och då motivationen är låg. När personen väl är motiverad att påbörja en behandling har socialtjänsten inte möjlighet att ordna en plats på behandlingshem, vilket är deras ansvar. Socialtjänsten prioriterar inte missbrukarvården, andra delar av verksamheten har företräde.

Det har inte skett några större förändringar de senaste fem åren vad gäller samverkan med socialtjänsten. Ansvarsfrågan är inte lätt att arbeta med, den har diskuterats på de träffar de har haft på chefsnivå.

Det finns ingen överenskommelse mellan dem hur arbetet skall bedrivas då en person är inlagd för avgiftning. De arbetar med patienten i centrum och utgår från dennes behov. Socialtjänsten har inte möjlighet att ha individen i centrum då de har sina ekonomiska ramar att anpassa verksamheten efter, andra verksamhetsområden prioriteras, till exempel ärenden där utsatta barn är inblandade. Samverkansproblemen ligger på politikernivå – läkaren menar att de gör det de har mandat för att göra. Deras ansvar är att medicinera vid den akuta avgiftningen men även att arbeta förebyggande, de informerar om hälsosamt drick- ande vid hälsokontroller. Socialtjänstens ansvar är rehabiliteringen efter en avgiftningsbehandling, att planera och genomföra den lång- siktiga behandlingen. Läkaren menar att vad socialtjänsten gör efter en behandling inte är deras ansvar, inte heller att en gemensam planering av hur den fortsatta vården skall bedrivas, görs.