Straffansvar för juridiska personer: Är det dags att överge det individualistiska synsättet?

(1)

Juridiska institutionen Vårterminen 2020

Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng

Straffansvar för juridiska personer

Är det dags att överge det individualistiska synsättet?

Corporate criminal liability

Time to question the individualistic approach?

Författare: Emmamaj Vestlin

Handledare: Universitetslektor Lena Holmqvist

(2)

(3)

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 5

1.1 Bakgrund ... 5

1.2 Syfte och frågeställningar ... 6

1.3 Avgränsningar ... 6

1.4 Metod och materialval ... 7

1.4.1 Material ... 9

1.5 Disposition ... 9

2 Juridiska personer ... 11

2.1 Inledning ... 11

2.2 Aktiebolag ... 12

3 Det svenska straffrättssystemet ... 14

3.1 Straffrättens övergripande syfte ... 14

3.2 Rättsstatliga principer ... 15

3.2.1 Skuldprincipen ... 15

3.2.2 Vikarierande ansvar ... 16

3.3 Brottsbegreppet ... 16

3.3.1 Otillåten gärning ... 17

3.3.2 Underlåtenhet ... 18

3.3.3 Personligt ansvar ... 19

3.4 Juridiska personer och skuldprincipen ... 20

3.5 Internationella åtaganden ... 21

4 Företagaransvar ... 23

4.1 Inledning ... 23

4.2 Utvecklingen av begreppet företagaransvar i doktrin ... 23

4.3 Förutsättningar för företagaransvaret ... 24

4.4 Juridiska personer och företagaransvar ... 26

4.5 Det individuella straffansvarets effektivitet ... 27

5 Företagsbot ... 29

5.1 Företagsbotens historia ... 29

5.2 Företagsbotens konstruktion ... 31

5.2.1 Ett brott ska vara konstaterat ... 32

5.2.2 Grunder för ansvar ... 33

5.3 Förverkande ... 35

(4)

5.4 Företagsbotens beteckning som särskild rättsverkan eller straff ... 35

6 Företaget som en egen entitet ... 39

6.1 Det kollektiva medvetandet ... 39

6.2 Straffansvar och det holistiska synsättet ... 41

6.3 Sammanfattning ... 41

7 Former av straffansvar för juridiska personer ... 43

7.1 Vikarierande ansvar som ansvarsmodell ... 44

7.2 Identifikationsläran ... 45

7.3 Kumulativ skuld ... 46

7.4 Organisationsskuld ... 47

7.5 En komparativ utblick ... 48

7.5.1 Danmark ... 48

7.5.2 Norge ... 49

7.5.3 Australien ... 50

7.6 Ansvarsmodellerna och den svenska företagsboten – en jämförelse ... 51

7.7 Sammanfattning ... 53

8 Straffansvar för juridiska personer i svensk rätt ... 54

8.1 Bör ett straffansvar införas i svensk rätt? ... 54

8.1.1 Straffets syften och juridiska personer ... 54

8.1.2 Behovet av ett straffansvar ... 56

8.1.3 Fördelar med ett straffansvar för juridiska personer ... 57

8.2 Hur bör straffansvaret utformas? ... 60

8.2.1 Dags att överge det individualistiska synsättet? ... 60

8.2.2 Straffansvarets utformning ... 61

9 Avslutande kommentarer ... 64

Källförteckning ... 65

(5)

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Den svenska straffrätten har sedan länge varit reserverad för fysiska individer. Endast fysiska personer har ansetts kapabla till att uppvisa skuld, varför endast fysiska personer ansetts kunna begå brott. Detta individualistiska synsätt kan spåras tillbaka till Upplysningen under vilken individen kom att stå i centrum. Straffrättens olika begrepp och principer har sedan dess utgått från den fysiska individen och dess mänskliga egenskaper. Ett straffansvar för juridiska personer har därför inte ansetts möjligt. Trots detta är det uppenbart att juridiska personer kan orsaka stor skada gentemot både individer, grupper och miljön. I takt med att företag blir allt större, mer komplexa och internationella har det dock blivit allt svårare att fastställa vilken eller vilka enskilda individer inom den juridiska person som bör hållas ansvarig för lagöverträdelser som sker inom ramen för dess verksamhet. Ibland kan det dessutom vara så att lagöverträdelsen borde anses bero på företagets egna riktlinjer och företagskultur istället för någon enskild individs eget handlande. I dessa fall kan det framstå som otillfredsställande att en enskild individ döms till ansvar för överträdelsen istället för företaget. Med hänsyn till detta har den internationella trenden varit att införa ett straffansvar för juridiska personer, trots att de flesta länder har rötter i det individualistiska synsättet. Ett ökat antal internationella dokument som påtalat ett behov av straffansvar för juridiska personer har också bidragit till denna trend. Trots detta har Sverige valt att stå fast vid att juridiska personer inte ska kunna drabbas av straffansvar. Istället finns det i svensk rätt vissa andra möjligheter att hålla juridiska personer ansvariga, till exempel genom företagsbot. Företagsboten betecknas emellertid som en särskild rättsverkan av brott, och inte som ett straff. Något straffansvar för juridiska personer finns således inte i svensk rätt.

(6)

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att utreda huruvida ett straffansvar för juridiska personer är möjligt att införa i svensk rätt. Ett grundläggande problem med att införa ett sådant straffansvar är det traditionella individualistiska synsättet. En ambition med denna uppsats är därför att utmana detta traditionella individualistiska synsätt för att undersöka om det finns andra möjliga alternativ. För att utreda huruvida ett straffansvar överhuvudtaget är möjligt att införa i svensk rätt har jag brutit ner syftet i två delfrågor:

1. Kan en juridisk person ses som en egen självständig entitet¹? 2. Hur kan ett straffansvar för juridiska personer konstrueras?

Uppsatsens syfte är alltså att på ett principiellt plan undersöka om ett straffansvar för juridiska personer är möjligt att införa i svensk rätt. Uppsatsen ämnar även att visa hur ett sådant straffansvar skulle kunna se ut. Jag vill dock poängtera att uppsatsen inte gör anspråk på att utreda hur en sådan reglering på detaljnivå skulle kunna se ut, utan snarare visa vilka resonemang och grundtankar ett sådant ansvar skulle kunna vila på.

1.3 Avgränsningar

Som nämnts i inledningen finns det inget straffansvar för juridiska personer i svensk rätt, däremot finns en rad andra konstruktioner som kan riktas mot juridiska personer vid brott som begås inom ramen för dess verksamhet. Jag kommer att avgränsa mig till att endast redogöra för företagsboten, eftersom det är den konstruktion som ligger närmast ett renodlat straffansvar för juridiska personer. Företagsboten klassificeras dock som en särskild rättsverkan av brott, och inte som ett straff. I syfte att belysa skillnader mellan företagsboten och andra sanktioner som också klassificeras som en särskild rättsverkan av brott, kommer det även kortfattat att redogöras för förverkande. Andra sanktioner som till exempel näringsförbud, vite och administrativa åtgärder som skattetillägg kommer dock inte att behandlas. Vid redogörelsen för företagsboten kommer fokus främst att ligga på hur företagsboten har konstruerats som ansvarsmodell. Följaktligen utgår redogörelsen från de rekvisit för ansvar som ställs upp i 36 kap. 7 § brottsbalken (BrB). Frågor om hur

1 Begreppet entitet är en term som ofta används inom filosofin för att beskriva en viss avgränsad och enhetlig företeelse av konkret eller abstrakt slag. Enligt SAOL innebär begreppet ett väsen, ting eller föremål. Enligt Nationalencyklopedin används begreppet inom filosofin som en beskrivning på någonting överhuvudtaget.

(7)

botens storlek ska bedömas kommer inte att tas upp. En viss diskussion om företagsboten effektivitet och ändamålsenlighet förs också. Uppsatsens syfte är dock inte att på ett ingående plan utreda och kritisera företagsboten, varför denna diskussion inte kommer vara vare sig särskilt uttömmande eller djupgående. Syftet med denna diskussion är endast att belysa att det finns utrymme för att ifrågasätta dagens system och att det därför kan vara av värde att titta på andra alternativa ansvarsmodeller.

För fysiska individer finns även det så kallade företagaransvaret. Eftersom denna konstruktion inte riktar sig till juridiska personer som sådana kommer detta endast beröras i en begränsad utsträckning. Syftet med denna del är endast att ge läsaren ökad förståelse för vilka möjligheter det finns idag för att bekämpa brott som begås inom juridiska personer.

Uppsatsen kommer även att avgränsas till att endast diskutera straffansvar för aktiebolag, även om de resonemang som tas upp bör kunna appliceras på alla former av juridiska personer. Syftet med uppsatsen är som tidigare nämnts att på ett principiellt plan diskutera huruvida ett straffansvar för juridiska personer är möjligt att införa. Enligt min mening tillför det därför inget till syftet att gå in på en mer detaljerad nivå för de olika formerna av juridiska personer. Det kan också nämnas att jag i uppsatsen använder både begreppet ”juridiska personer” och ”företag”. Innebörden av dessa två begrepp är i denna uppsats likvärdiga, och används således i princip som synonymer.

1.4 Metod och materialval

För att besvara uppsatsens frågeställning kommer det till att börja med presenteras vilka sanktioner som kan riktas mot företag vid brott som begås inom ramen för dess verksamhet, i denna uppsats företagsboten, företagaransvaret och förverkande. I denna del har den rättsdogmatiska metoden använts i den mening att främst förarbeten och doktrin använts för att översiktligt redogöra för vad som är gällande rätt på området.² Mot bakgrund av uppsatsens framåtsiktande syfte kommer dock redogörelsen för dessa institut inte vara uttömmande. Syftet med denna del är istället att ge läsaren förståelse för hur den svenska straffrätten fungerar samt hur dagens reglering av ansvar för juridiska personer ser ut.

Trots den rättsdogmatiska metoden innehåller uppsatsen relativt lite praxis.

Anledningen är att det helt enkelt inte finns särskilt mycket praxis att redogöra för. När

2 Jfr Kleineman, Rättsdogmatisk metod s. 21 ff.

(8)

det gäller företagsboten finns det relativt få prejudikat på området, och det som finns, bland annat NJA 2014 s. 139 berör främst bedömningen av företagsbotens storlek och jämkning vilket inte är relevant för denna uppsats. Det kommer därför inte att redogöras för någon praxis i denna del. När det gäller straffansvar för juridiska personer existerar inte det i svensk rätt, varför det naturligtvis inte heller finns någon praxis på detta område.

Eftersom uppsatsens syfte är att utreda huruvida ett straffansvar för juridiska personer kan införas i svensk rätt så kommer uppsatsen i stora delar utgå från ett de lege ferenda perspektiv snarare än ett de lege lata perspektiv. Uppsatsen kommer därmed innehålla vissa allmänfilosofiska delar i syfte att presentera alternativa tankesätt till det traditionella individualistiska synsättet.

Straffansvar för juridiska personer har på senaste tiden införts i en rad andra rättsordningar, både inom och utanför Europa. Uppsatsen innehåller därför även komparativa inslag i syfte att visa några exempel på hur en reglering av ett straffansvar för juridiska personer kan se ut. Både Norges och Danmarks modell av straffansvar för juridiska personer kommer att presenteras. Anledningen är att skuldkravet i de båda ländernas rättsordningar i stort överensstämmer med det svenska skuldkravet. Det är därför intressant att se hur dessa två grannländer valt att konstruera sitt straffansvar. Jag kommer därtill även att redogöra för Australiens reglering av ett straffansvar för juridiska personer. Det ska dock tilläggas att Australien bygger på common law varför deras skuldkrav inte är direkt jämförbart med det svenska skuldkravet. Anledningen till att jag ändå valt att presentera Australiens reglering är det faktum att deras modell utgår från att företaget är en egen självständig entitet och identifierar således skulden direkt hos företaget. En sådan reglering är intressant eftersom det utmanar det svenska individualistiska synsättet.

Det ska tilläggas att de komparativa inslagen inte ämnar vara någon komparativ jämförelse i traditionell mening.³ De komparativa inslagen kommer istället endast beröra hur vissa länder valt att utforma sina regleringar av straffansvaret för juridiska personer.

Någon direkt jämförelse mellan andra länders rättsordningar och den svenska rättsordningen kommer således inte göras. Syftet med denna del är istället att få en ökad förståelse för hur ett straffansvar kan tänkas konstrueras, varför en sådan traditionell jämförelse inte är nödvändig.

3 Jfr Valguarnera, Den komparativa metoden s. 141 ff.

(9)

1.4.1 Material

Straffansvar för juridiska personer har i den svenska doktrinen behandlats relativt sparsamt, troligtvis på grund av att ett sådant ansvar saknas i svensk rätt. I samband med företagsbotens tillkomst har dock straffansvaret diskuterats i ett flertal betänkanden från 1978 och framåt.⁴ Bland annat tillsattes Företagsbotsutredningen vilket ledde fram till SOU 1997:127 i vilket det föreslogs att ett straffansvar för juridiska personer skulle införas i svensk rätt. Betänkandet ledde dock aldrig fram till någon lagändring. När det gäller övrig svensk doktrin är det främst Sverker Jönsson som behandlat ämnet i sin avhandling med titeln ”Straffansvar och modern brottslighet, en idékritisk studie av straffansvar för juridiska personer”. Petter Asp berör också ämnet i sin avhandling med titeln ”EG:s sanktionsrätt, ett straffrättsligt perspektiv”. Till sist har även Dag Victor behandlat ämnet i artikeln ”Ansvar utan klander? Några tankar om straffansvar för juridiska personer”.

När det däremot gäller utländska källor är materialet i princip oöverskådligt. Vid användandet av dessa källor har det ibland varit svårt att hitta själva grundkällan, oftast på grund av att materialet inte gått att få tag eller på grund av att originalkällan varit på ett språk jag inte behärskar. På ett fåtal ställen används därför andrahandskällor.

1.5 Disposition

Uppsatsen är indelad i nio kapitel. I kapitel två följer till att börja med ett allmänt avsnitt om vad en juridisk person är. Redogörelsen utgår från grundläggande regler gällande juridiska personer i svensk rätt. Syftet med avsnittet är endast att ge läsaren en översiktlig bild över hur företag fungerar och är uppbyggda i svensk rätt.

I kapitel tre kommer grunderna i det svenska straffrättssystemet tas upp. Kapitlet inleds med straffrättens grundläggande syfte och funktion. Även de argument som brukar användas för att rättfärdiga straffet tas upp. Därefter följer en översiktlig redogörelse för det svenska brottsbegreppet i syfte att öka läsarens förståelse för vad som konstituerar ett brott i straffrättslig bemärkelse. Kapitalet avslutas med en redogörelse för de grundläggande problem som finns med ett straffansvar för juridiska personer, samt en kortare redogörelse för Sveriges internationella åtaganden.

I kapitel fyra kommer jag att redogöra för det svenska företagaransvaret. Kapitlet inleds med en redogörelse för hur denna princip växt fram, samt en redogörelse för hur

4 Se bland annat prop. 1981/92:142, prop. 1985/86:23, SOU 1997:127, Ds. 2001:69 och prop. 2005/06:59.

(10)

företagaransvarets konstruktion ser ut. Avsnittet avslutas med en diskussion om det individuella ansvaret och företagaransvarets effektivitet.

I kapitel fem följer ett avsnitt om företagsboten. Kapitlet inleds med en historisk beskrivning av företagsbotens framväxt, följt av en redogörelse för den nuvarande konstruktionen av företagsboten. Kapitlet avslutas med en kritisk analys av lagstiftarens val att beteckna företagsboten som särskild rättsverkan av brott istället för straff.

I kapitel sex följer en diskussion av vad ett företag egentligen är till sin natur, och om den juridiska personen kan anses vara en egen självständig entitet. Det individualistiska synsättet kommer att utmanas genom att jag redogör för det så kallade holistiska synsättet.

I kapitel sju kommer olika former av straffansvar för juridiska personer att behandlas i syfte att visa hur ett straffansvar för juridiska personer kan utformas. Avsnittet innehåller även en komparativ del för att återge några exempel på hur straffansvar för juridiska personer ser ut i andra länders rättsordningar. Därefter jämförs den svenska företagsboten med de olika ansvarsmodeller som presenteras i avsnittet, i syfte att utreda om företagsboten kan sägas bygga på någon av dessa modeller.

I kapitel åtta knyts uppsatsens olika trådar ihop genom en analys av vilka fördelar ett införande av ett straffansvar skulle ha i svensk rätt, om det överhuvudtaget är möjligt med ett sådant ansvar i Sverige, och hur det i sådana fall ska se ut. Uppsatsen avslutas med några avslutande kommentarer i kapitel 9.

(11)

2 Juridiska personer

2.1 Inledning

I detta kapitel kommer jag att redovisa några grundläggande regler som gäller juridiska personer i svensk rätt, främst gällande aktiebolag. Under avsnitt sex följer en mer allmänfilosofisk diskussion av vad en juridisk person egentligen är, medan denna del fokuserar på de mer tekniska lagregler som gäller för juridiska personer i svensk rätt.

Avsnittet avser endast att ge läsaren en översiktlig bild över hur företag fungerar och är uppbyggda varför redogörelsen inte på något sätt är uttömmande.

En juridisk person är en sammanslutning som likt en fysisk person har rättskapacitet.

En juridisk person kan således ha tillgångar och skulder, ingå avtal och föra talan inför domstol.⁵ Det finns främst två olika typer av sammanslutningar som är av intresse för denna uppsats, bolag och föreningar. Gemensamt för de båda typerna är att bolaget eller föreningen genom sin verksamhet främjar ett visst för medlemmarna eller ägarna gemensamt ändamål. Det är också detta ändamål som ska anses vara verksamhetens syfte.⁶

Det finns flera typer av bolag, däribland handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och aktiebolag. Handelsbolag är en variant av bolag som utmärks av att en eller flera parter gemensamt bedriver en fortlöpande näringsverksamhet. Gemensamt för handelsbolag (vilket även kommanditbolag är en variant av) och enkla bolag är att minst en av bolagsmännen är ansvarig för bolagets åtaganden och skulder. Ett aktiebolag skiljer sig från dessa bolagsformer på så sätt att verksamheten bedrivs utan att någon fysisk person är personligt ansvarig för bolagets åtaganden enligt 1 kap. 3 § aktiebolagslagen (2005:551), (ABL).⁷ Som nämnts i inledningen till denna uppsats så kommer uppsatsen avgränsas till att fokusera på främst aktiebolag. Just aktiebolaget tycks vara den bolagsform som flest kriminella aktörer väljer, troligtvis på grund av det begränsade personliga ansvaret. Även möjligheten att använda sig av målvakter och bulvaner för att undslippa straffansvar kan vara en anledning till att aktiebolaget ofta är den bolagsform som används i kriminella sammanhang. Bolaget använder sig då av andra personer än de

5 Se t.ex. 1 kap. 4 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag, SOU 2016:82 s. 55, Holmquist, Brotten i näringsverksamhet s. 35.

6 Johansson, Svensk associationsrätt i huvuddrag s. 32 f.

7 Skog, Rodhes Aktiebolagsrätt s. 19 ff.

(12)

som egentligen är skyldiga som formella företrädare för bolaget och låter på så sätt dem drabbas av det straffrättsliga ansvaret.⁸

2.2 Aktiebolag

Ett aktiebolag bildas genom att en eller flera fysiska eller juridiska personer tillskjuter kapital som sedan utgör grunden för bolagets verksamhet, 1 kap. 4 § ABL. Delägarna i ett aktiebolag får sedan aktier i bolaget och blir därmed aktieägare. Som tidigare nämnts har dessa personer inte något personligt ansvar för bolagets åtaganden, vilket framgår av 1 kap. 3 § första stycket ABL. Bolagets syfte är enligt 3 kap. 3 § ABL att bereda aktieägarna vinst. Det är dock tillåtet att ha ett annat syfte, men då måste det framgå av bolagsordningen.

Varje aktiebolag ska ha en bolagsstämma och en styrelse. Därutöver finns ofta även en VD. Bolagsstämman, vilken formellt är aktiebolagets högsta beslutande organ, har exklusiv beslutanderätt när det bland annat gäller tillsättande av styrelse och revisor, åtgärder med anledning av vinst och förlust samt fastställande av årsredovisning.

Stämman är emellertid även behörig att besluta i övriga frågor som rör bolaget, så länge det inte uttryckligen faller under ett annat bolagsorgans exklusiva kompetens. Det är även vid bolagsstämman som aktieägarna har rätt att besluta i bolagets angelägenheter genom den rösträtt som tillfaller varje aktieägare, 7 kap. 1 § ABL.⁹

Aktiebolagets ledning består av styrelsen och den verkställande direktören. Styrelsen ansvarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter, 8 kap.

4 § ABL. Styrelsen ska fortlöpande se till att bolagets organisation är utformad så att bokföringen och bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt kan kontrolleras på ett betryggande sätt. Styrelsen har således en form av tillsynsansvar. Styrelsen ska även fortlöpande bedöma bolagets ekonomiska situation. För att styrelsen ska kunna följa den ekonomiska situationen i bolaget krävs det att styrelsen håller sig underrättad om bolagets ekonomiska förhållanden. Detta sker genom att styrelsen ska upprätta ett lämpligt rapporteringssystem, 8 kap. 5 § ABL. Om en VD finns i bolaget, så åligger det denne att sköta rapporteringen. Styrelsen måste dock precisera vad som ska rapporteras och när det ska ske.¹⁰

8 Holmquist, Brotten i näringsverksamhet s. 36.

9 Eklund & Stattin, Aktiebolagsrätt och aktiemarknadsrätt s. 170.

10 Prop. 1997/98:99 s. 203 f., Eklund & Stattin, Aktiebolagsrätt och aktiemarknadsrätt s. 250.

(13)

Aktiebolagets styrelse ska bestå av en eller flera ledamöter, samt en eller flera suppleanter, 8 kap. 1 och 3 §§ ABL. Styrelseledamöterna och suppleanterna utses som huvudregel av bolagsstämman genom omröstning, 8 kap. 8 § ABL. Även utomstående kan tilldelas rätten att tillsätta styrelseledamöter genom bestämmelser i bolagsordningen, 8 kap. 8 § ABL.

Aktiebolagets verkställande direktör utses av styrelsen. Styrelsen har till uppgift att utöva tillsyn över att den verkställande direktören fullgör sina åligganden. Styrelsen är således ett överordnat organ i förhållande till den verkställande direktören. Den verkställande direktörens huvudsakliga uppgift är att sköta den löpande förvaltningen av bolaget enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar, 8 kap. 29 § ABL. Den verkställande direktören ansvarar även för att bolagets bokföring fullgörs i enlighet med lagens krav, 8 kap. 29 § ABL.

(14)

3 Det svenska straffrättssystemet

3.1 Straffrättens övergripande syfte

Straffrättens övergripande syfte är av allmänpreventiv karaktär. Staten använder sig av kriminalisering (att belägga en gärning med straff)¹¹ i syfte att förhindra att vissa skadliga och oönskade handlingar företas. Genom att kriminalisera en viss gärning visar staten att gärningen anses omoralisk och därmed oönskad. Kriminalisering, det vill säga införandet av straffhot, har således till syfte att avskräcka människor från ett visst beteende.¹²

Kriminaliseringen har också en symbolfunktion. Genom att staten kriminaliserar en gärning så stämplas den som moraliskt och socialt förkastlig. För statens del är en kriminalisering det sätt som mest påtagligt visar att en gärning inte är förenlig med den sociala ordningen.¹³ Kriminalisering har också en viss moralbildande funktion. Lagar och regler från statens sida ger oss normer som säger oss vad som anses förkastligt. Dessa normer kan även bli den enskilda individens egna privata normer, vilket leder till en viss informell kontroll inom olika grupper av att övriga individer ”gör rätt”. Ibland handlar det inte om att normerna blir individens egna normer, utan snarare om att medborgare av gammal vana vill följa samhällets regler.¹⁴

För att uppnå kriminaliseringens avsedda effekter används straff. Straffet är i grunden repressivt och innebär ett obehag eller lidande för ansvarssubjektet.¹⁵ Därtill utmärks straffet av att det är ett sätt för staten att uttrycka klander.¹⁶ Fördelningen av straffansvaret bygger i huvudsak på vedergällningsprincipen, vilken går ut på att den enskilde genom sitt beteende gjort sig förtjänt av straffet.¹⁷ Vedergällning fungerar således inte som ett syfte med själva kriminaliseringen, men däremot som ett rättfärdigande av straffet.

Straffet rättfärdigas med att den som väljer att bryta mot statens moraluppfattning har valt det, och därmed gjort sig förtjänt av straffet.¹⁸

Det brukar ofta betonas att kriminaliseringen ska utgöra den sista utvägen (ultima ratio) för att komma till rätta med sociala problem. Anledningen är att straffet anses vara en kraftig och relativt primitiv reaktion på individers gärningar. Istället förespråkas andra

11 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 45.

12 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 34.

13 Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 47 f.

15 Hart, Punishment and Responsibility s. 4 f., Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 33 f., Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 46 f., Ulväng, Straffbegreppet s. 223.

16 Ulväng, Straffbegreppet s. 223, SOU 1997:127 s. 17.

17 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 30 f.

18 Jönsson, Straffansvar och modern brottslighet s. 23.

(15)

former av kontroll i första hand, till exempel löften om förmåner (såsom skattelättnader), uppmaningar, utbildning, konfliktlösning m.m.¹⁹

3.2 Rättsstatliga principer

Genom rätten att kriminalisera olika handlingar har staten givits en befogenhet att inskränka grundläggande mänskliga rättigheter, till exempel genom rätten att frihetsberöva någon genom ett fängelsestraff eller genom rätten att ålägga sanktionsavgifter eller böter. Redan genom att införa ett straffhot inskränks människans frihet eftersom människan begränsas i sina valmöjligheter. Med anledning av detta är det av största vikt att all kriminalisering sker med utgångspunkt i grundläggande allmänna principer om kriminalisering och straff. Systemet måste vara rättssäkert och medborgarna måste ha en möjlighet att förutse vilka gärningar som kan medföra ett straff, och under vilka förutsättningar ett straff kan utdömas.

3.2.1 Skuldprincipen

En grundläggande princip i svensk straffrätt är konformitetsprincipen vilken innebär att ett straff endast får drabba den som kunnat rätta sig efter lagen. Det är endast den som gjort sig skyldig till en gärning som ska åläggas ansvar och straffas. En person ska aldrig kunna bli straffrättsligt ansvarig för en begången gärning om personen inte haft möjlighet att rätta sig efter lagen.²⁰

Ur konformitetsprincipen kan skuldprincipen härledas vilken innebär att endast den som uppvisat skuld bör åläggas straffrättsligt ansvar.²¹ Skuldprincipen bygger på tanken att alla människor har kontroll över sina egna gärningar, och därigenom också ett slags moraliskt ansvar. Om en individ uppvisar skuld i förhållande till en otillåten gärning kan således ett straff utkrävas. Det är detta skuldkrav som i modern straffrätt är själva grunden för straffansvaret, och också det som ofta anses rättfärdiga straffet. Om straff skulle åläggas utan att individen uppvisat skuld skulle individer fråntas möjligheten till att förutse konsekvenserna av sina handlingar och därigenom även fråntas möjligheten till att planera sitt eget liv. Skuldkravet är därför en nödvändig del i det som bidrar till att straffrätten framstår som etiskt acceptabel.²²

22 Asp, EG:s sanktionsrätt s. 234, Høivik, Foretaksstraff s. 100. Jfr även Jönsson, Straffansvar och modern brottslighet s. 57.

(16)

3.2.2 Vikarierande ansvar

Ur konformitetsprincipen och skuldprincipen kan även ett förbud mot ett vikarierande ansvar härledas. Ett vikarierande ansvar innebär att någon döms för en gärning som någon annan har förövat. Detta förbud framstår som en naturlig följd av skuldprincipen, eftersom ett vikarierande ansvar skulle innebära att ett rättssubjekt döms för något denne inte har skuld till. I äldre straffrätt fanns dock ett sådant ansvar i form av ett husbondeansvar. Numera tycks endast en straffbestämmelse av denna typ finnas kvar i svensk rätt, nämligen 15 § i förordningen (1956:413) om klassificering av kött.²³

Det finns även två andra former av ansvar i svensk rätt som kan uppfattas som ett vikarierande ansvar. En sådan typ av ansvar är det ansvar vårdnadshavare kan drabbas av när personer som står under dennes vårdnad begår en lagöverträdelse. Ett annat sådant ansvar är det så kallade företagaransvaret som innebär att ledande personer inom ett företag kan åläggas straffansvar för lagöverträdelser som förövas av anställda inom företagets verksamhet. Det bör dock poängteras att det i dessa fall inte anses röra sig om ett vikarierande ansvar i egentlig mening. Ansvaret åläggs istället på grund av personens egen gärning, vilken i dessa fall oftast består i en underlåtenhet att förhindra att brott begås (se mer nedan under kapitel fyra). På så sätt strider ansvaret inte mot skuldprincipen, eftersom ansvaret bygger på personens egen gärning och dess skuld i förhållande till denna gärning.²⁴

3.3 Brottsbegreppet

Som nämnts i inledningen till denna uppsats är utgångspunkten i svensk straffrätt att ett brott endast kan begås av en fysisk person, en gärningsman eller gärningsperson.

Straffansvar kan således endast åläggas fysiska personer, och inte juridiska personer. Det har argumenterats för att ett straffansvar för juridiska personer inte är möjligt utan att den straffrättsliga grundläggande systematiken rubbas, vari brottsbegreppet ingår.²⁵ Det är således av betydelse för den fortsatta uppsatsen att få en grundläggande förståelse för vad det svenska brottsbegreppet innebär. Den följande delen kommer därmed att fokusera på just detta. Det bör dock poängteras att begreppet endast kommer att beröras översiktligt varför det inte på något vis är en uttömmande beskrivning.

23 Enligt Asp, Ulväng och Jareborg är detta den enda bestämmelsen kvar av detta slag. Jag har inte heller kunnat finna någon annan bestämmelse i svensk rätt som stadgar ett sådant vikarierande ansvar, Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 19.

25 Prop. 2018/19:164 s. 14 f.

(17)

Enligt 1 kap. 1 § BrB är ett brott en gärning som är beskriven i en författning och för vilken straff är föreskrivet. Att en gärning är belagd med straff är dock inte tillräckligt utan en rad andra förutsättningar av allmän karaktär måste också vara uppfyllda för att ett brott ska anses vara begånget. Enligt Asp, Ulväng och Jareborg kan dessa förutsättningar delas upp i två kategorier, rekvisit för otillåten gärning och rekvisit för personligt ansvar.²⁶ I den fortsatta uppsatsen kommer jag att utgå från denna systematik och terminologi.

3.3.1 Otillåten gärning

Den första delen av brottsbegreppet är rekvisiten för en otillåten gärning. Ett brott består av mänskliga gärningar som i princip alltid har en fysisk karaktär. Det är således inte ett tillstånd eller personliga egenskaper som kan konstituera ett brott. Det är det som inträffat, det fysiska ingripandet i omvärlden, som är utgångspunkten för bedömningen av om ett brott skett eller inte.²⁷

För att otillåten gärning ska vara förövad krävs dels att gärningen är brottsbeskrivningsenlig, dels att inga rättfärdigande omständigheter föreligger. En rättfärdigande omständighet kan till exempel vara att personen befunnit sig i en nödvärns- eller nödsituation, att gärningen begåtts på förmans order eller att samtycke förelegat.²⁸ Dessa omständigheter kommer dock inte behandlas inom ramen för denna uppsats.

För att en gärning ska anses brottsbeskrivningsenlig krävs att gärningen uppfyller de rekvisit som ställs upp i den aktuella straffbestämmelsen. De olika straffbestämmelserna är ofta skrivna så att de kan omfatta en rad olika sätt att orsaka den föreskrivna följden.

Om det stadgas ett krav på en viss följd i en straffbestämmelse, så bör inte alla orsakande föranleda ett straffansvar. Vilka orsakanden som ska anses relevanta måste därmed begränsas på något sätt, vilket kan göras genom ett krav på så kallad gärningsculpa.

Kravet på gärningsculpa innebär för det första att gärningsmannen ska ha utfört en kontrollerad gärning. Att en gärning är kontrollerad innebär att gärningsmannen ”på order kan avsluta eller hejda det kausala skeende som hans handlade innebär”.²⁹ Gärningen ska därtill innefatta ett otillåtet risktagande. Detta innebär att den kontrollerade gärningen ska innebära en risk för att den okontrollerade följden inträffar, samt att denna risk är sådan att det finns goda skäl att avstå från att utföra handlingen.³⁰. Gärningen ska

(18)

därtill utgöra ett förverkligande av någon av de risker som gjort att gärningen ansetts innefatta ett otillåtet risktagande.³¹

Om vi vid prövningen av gärningsculpa finner att följden är kontrollerad, det vill säga kontroll föreligger över hela händelseförloppet fram till fullbordan av följden, så är kravet på gärningsculpa redan uppfyllt. Det krävs således i dessa fall inga ytterligare prövningar av om det funnits en risk för den okontrollerade följden och om följden orsakats på ett relevant sätt. Detta framstår redan som självklart eftersom det i ett sådant fall inte finns någon okontrollerad följd.³²

3.3.2 Underlåtenhet

Ett brott begås inte alltid genom en aktiv handling, utan kan även begås genom en underlåtenhet att göra något. Vid underlåtenhetsbrott handlar det om situationer där det finns goda skäl att förvänta sig att en viss handling ska utföras. Om handlingen då underlåtits att vidtas, kan det i vissa fall leda till ett straffansvar. Bedömningen av om en underlåtenhet är rättsstridig eller inte omfattas av den otillåtna gärningen, det vill säga avsnitt 3.3.1 ovan. Anledningen att jag valt att behandla underlåtenhet i ett eget kapitel är att underlåtenhetsbrott ofta uppmärksammas särskilt när det gäller juridiska personer.

Underlåtenhetsbrott kan delas upp i kommissivdelikt och omissivdelikt. Omissivdelikt är de brottstyper som uttryckligen kriminaliserar underlåtenhet. Brottet är således formulerat som ett påbud snarare än ett förbud och ställer upp en skyldighet att handla.

Dessa brottstyper kan således inte överträdas genom handling, utan det krävs alltid en underlåtenhet för att ansvar ska kunna utkrävas. En överträdelse av ett omissivdelikt brukar kallas för ett äkta underlåtenhetsbrott, medan en överträdelse av ett komissivdelikt kallas för ett oäkta underlåtenhetsbrott.³³

Kommissivdelikt är alla de brottstyper som inte är omissivdelikt. Dessa kan alltid överträdas genom en aktiv handling, men kan även överträdas genom underlåtenhet om ordalydelsen tillåter det. Det handlar främst om att en person underlåter att avbryta ett händelseförlopp. Vid oäkta underlåtenhetsbrott krävs dock som huvudregel att gärningsmannen är i så kallad garantställning. Detta innebär att personen i fråga har en särskild anledning att ingripa, och kan sägas ha en särskild skyldighet att handla.³⁴

33 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 105, Ågren m.fl., Straffansvar s. 53.

(19)

Det finns två olika typer av garantställningar, skyddsgaranter och övervaknings- garanter. Skyddsgaranter är skyldiga att avvärja risker som hotar något som de är ansvariga för, och därför ska skydda. Skyddsgarantställningen kan till exempel sägas ha sitt ursprung i nära levandsgemenskap, i ett frivilligt åtagande (till exempel en läkare som åtagit sig att behandla en patient) eller i en annan särskild yrkesskyldighet, till exempel till följd av tjänsteplikt. Avgörande i detta fall är att personen faktiskt intagit en skyddsställning, och inte om det föreligger ett giltigt avtal eller inte.³⁵

Den som har en övervakningsgarantställning är istället skyldig att avvärja risker från olika farokällor de är ansvariga för. Denna garantställning rör främst faror som kommer från saker, det kan till exempel röra sig om ägare av djur, maskiner eller byggnader.³⁶ Denna form av garantställning kan även en person i ledande ställning inom ett företag ha över sina anställda. Se mer angående detta i avsnitt fyra.

3.3.3 Personligt ansvar

Om en otillåten gärning föreligger krävs det därtill att gärningen är utförd antingen med uppsåt eller av oaktsamhet. Det finns tre olika typer av uppsåt, avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. Avsiktsuppsåt föreligger om gärningsmannen utför en gärning i syfte att åstadkomma följden. Om en gärningsman skjuter en annan person i syfte att den personen ska dö, så föreligger avsiktsuppsåt i förhållande till att beröva den andre personen livet. Avsiktsuppsåt föreligger också om följden fungerar som ett nödvändigt genomgångsled till ett specifikt mål. Om en person dödar någon för att få ut ett arv, så är syftet med gärningen förvisso att få ut arvet. Personens död är dock absolut nödvändig för att gärningsmannen ska få ut arvet. Följden, det vill säga döden, är således i lika hög grad eftersträvad. Om döden inte inträffar, så kommer gärningsmannen uppfatta det som ett misslyckade.³⁷

Insiktsuppsåt föreligger om gärningsmannen är praktiskt taget säker på att en viss följd ska inträffa eller att en viss omständighet föreligger. Anta till exempel att en person placerar en bomb på ett fartyg i syfte att fartyget ska explodera så att personen kan få ut försäkringspengar för fartyget. På grund av explosionen sjunker fartyget och en del av personerna ombord omkommer. Syftet med explosionen var inte att personerna skulle dö, och explosionen var inte heller ett sådant nödvändigt genomgångsled som avsiktsuppsåt

(20)

omfattar, men redaren var praktiskt taget säker på att detta skulle hända till följd av att redaren sprängt fartyget. Insiktsuppsåt föreligger således i förhållande till personernas död.³⁸

Likgiltighetsuppsåt är uppsåtets nedre gräns. Denna uppsåtsform innebär att gärningsmannen ska vara medveten om att det finns en risk för att en viss följd inträffar eller att en viss omständighet föreligger. Om förverkligandet av denna risk inte för gärningsmannen utgör ett relevant skäl att avstå från gärningen, så föreligger likgiltighetsuppsåt.³⁹

Oaktsamhet kan i sin tur delas upp i medveten och omedveten oaktsamhet. Medveten oaktsamhet föreligger om gärningsmannen är medveten om att det finns en risk att följden kan inträffa, eller att omständigheten föreligger. Skillnaden mellan medveten oaktsamhet och likgiltighetsuppsåt är att gärningsmannen vid medveten oaktsamhet inte förhåller sig likgiltig inför följdens inträde eller omständighetens förekomst, utan är endast likgiltig inför risken. Omedveten oaktsamhet innebär att gärningsmannen borde ha förstått, eller haft skälig anledning att anta, att en viss följd skulle inträffa eller att en viss omständighet förelåg.⁴⁰

Gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet måste därtill täcka hela den otillåtna gärningen enligt täckningsprincipen. Detta innebär att gärningsmannens uppfattning av händelseförloppet måste överensstämma med det händelseförlopp som faktiskt hänt. Det innebär att gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet måste ”täcka” alla rekvisit som ställs upp i den aktuella straffbestämmelsen, samt täcka alla de övriga omständigheter som utgör den otillåtna gärningen. Detta gäller självklart även de fall som berör underlåtenhet. Om någon underlåtit att hindra sin hund från att bita någon, måste fortfarande uppsåt eller oaktsamhet föreligga beroende på vilket brott som aktualiseras.⁴¹

3.4 Juridiska personer och skuldprincipen

Som tidigare nämnts finns inget straffansvar för juridiska personer i svensk rätt. Den grundläggande förklaringen till detta är skuldprincipen. Detta skuldkrav har en stark koppling till den fysiska individen, människan, och är på förhand konstruerat utifrån människans sinnen och funktion. Ett företag kan till exempel inte veta eller vilja något,

39 NJA 2004 s. 176, Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 290.

(21)

med andra ord ha uppsåt, och kan därmed inte heller ha bort veta något, det vill säga förfarit oaktsamt.⁴² En juridisk person kan således inte uppfylla det allmänna skuldkravet och kan därmed inte tillskrivas något moraliskt ansvar för lagöverträdelsen. Följaktligen kan juridiska personer inte heller begå ett brott i straffrättslig bemärkelse utifrån dagens krav på vad som konstituerar ett brott. Att införa ett straffansvar för juridiska personer skulle ur denna synvinkel kunna anses innebära att juridiska personer kan straffas, trots att de som självständiga rättssubjekt inte anses kunna begå brott. Ett straff skulle i sådant fall drabba ett rättssubjekt trots att detta inte kan anses ha begått ett brott. Kopplingen mellan brott och straff skulle således försvinna. Det är detta resonemang som är den huvudsakliga invändningen mot att införa ett straffansvar för juridiska personer.⁴³

Även om juridiska personer inte kan åläggas straffansvar, så förekommer fortfarande brott inom ramen för den juridiska personens verksamhet. I takt med att företag får en allt större roll i samhället så är det naturligt att även allt fler brott begås. Det krävs därmed någon form av ansvar för att försöka stävja denna brottslighet. I svensk rätt bygger detta ansvar på dels ett individuellt ansvar i form av företagaransvaret, och dels företagsboten som är en särskild rättsverkan av brott direkt riktad mot företaget. Något straffansvar finns dock inte.

3.5 Internationella åtaganden

Även om Sverige inte infört något straffansvar för juridiska personer, så har den internationella trenden på senare tid varit att införa ett sådant ansvar. En av anledningarna till detta är den ökade mängden av internationella rättsakter som påtalar att juridiska personer måste kunna hållas ansvariga för olika brott. Det rör sig bland annat om bedrägeri⁴⁴, penningtvätt⁴⁵, finansiering av terroristbrott⁴⁶ och korruption.⁴⁷

Artikel 2 i OECD-konventionen om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser (OECD-konventionen), stadgar att varje medlemsstat ska, i enlighet med sina rättsprinciper, vidta nödvändiga åtgärder för att se till så att juridiska personer kan hållas ansvariga för mutor av utländska

42 Asp, EG:s sanktionssystem s. 220.

43 Jfr prop. 2018/19:164 s. 106 f., prop. 1985/86 s. 19, Ds. 2001:69 s. 30.

44 T.ex. konventionen om skydd för Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

45 T.ex. The FATF recommendations, International Standards on Combating Money Laundering and the Financing of Terrorism & Proliferation.

46 T.ex. art.5 i FN:s internationella konvention om bekämpande av finansiering av terrorism.

47 T.ex. OECD-konventionen om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser.

(22)

offentliga tjänstemän. En liknade bestämmelse finns även i Europarådets straffrättsliga konvention mot korruptionsbrott, där det av artikel 18 (1) följer att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder så att juridiska personer kan hållas ansvariga för korruptionsbrott. Europarådet har motiverat detta med att företag blir allt större och allt mer komplexa vilket medför svårigheter att identifiera fysiska individer som kan hållas straffrättsligt ansvarigt för korruptionsbrott. Inom dessa företag sker beslutsfattandet ofta kollektivt vilket innebär att det inte finns någon enskild individ som kan sägas vara ansvarig för ”hela brottet”. Individen har istället bara utfört en viss handling som en del av brottet, men som i sig inte är tillräcklig för ett straffansvar. Detta så kallade kollektiva beslutsfattande leder till att företag ofta kan undgå ansvar för korruptionsbrott. Ett ansvar som kan riktas direkt mot själva företaget anses därför mer lämpligt. Därtill poängteras det också att korruptionsbrott ofta fortsätter att ske trots att ett individuellt straffansvar ålagts en individ inom företagets ledning. Företag som sådana blir således inte särskilt avskräckt av sanktioner som endast riktar sig mot individer.⁴⁸

Hur staterna ska göra för att uppfylla kravet på ansvar för juridiska personer är upp till varje enskild stat att bestämma. Av artikel 3 (1) i OECD-konventionen följer dock att påföljder och sanktioner mot juridiska personer ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. En liknande bestämmelse finns även i artikel 19 (2) i Europarådet straffrättsliga konvention mot korruption. Om ett straffansvar inte är möjligt i den enskilda medlemsstaten, är det möjligt att använda andra icke straffrättsliga sanktioner om de uppfyller samma krav enligt artikel 3 (1) i OECD-konventionen. Denna form av ansvar ska dock endast användas när den nationella lagstiftningen omöjliggör ett straffansvar för juridiska personer, enligt artikel 3 (2) i konventionen. Detta tyder på att straffansvar ska prioriteras framför andra former ansvar. Detta stöds även av Drewert, som menar att de kontrollorgan som finns i syfte att kontrollera att medlemsstaterna uppfyller sina åtaganden ansett att ett straffrättsligt ansvar är den mest effektiva metoden när det gäller att få företag att själva förebygga korruption. OECD:s kontrollorgan har därför varit negativt inställda till sådana ansvarsformer som inte innebär ett straffrättsligt ansvar.⁴⁹ Det kan också tilläggas att de flesta länder som ingår i OECD infört ett straffrättsligt ansvar för juridiska personer, däribland Frankrike, Storbritannien och våra nordiska grannländer. De länder som valt att inte göra det är bland annat Sverige och Tyskland.

48 European council, Explanatory Report to the Criminal Law Convention on Corruption p. 84–86.

49 Drewert, Utvidgat företagsansvar för att förebygga korruption? s. 191.

(23)

4 Företagaransvar

4.1 Inledning

När brott begås inom ett företag kan det vara svårt att bedöma vilken eller vilka fysiska individer som ska bära det straffrättsliga ansvaret. Ett sätt att göra denna bedömning bygger på det så kallade företagaransvaret.

I vissa straffbestämmelser framgår det redan av lagtexten att det är företagaren som ska hålla straffrättsligt ansvarig för överträdelser av den aktuella bestämmelsen. Dessa bestämmelser har då ett så kallat specialsubjekt, vilket till exempel kan vara en näringsidkare eller arbetsgivare. Det innebär att det är endast den som intar ställning som det föreskrivna specialsubjektet som kan vara gärningsman. Ett exempel på en sådan bestämmelse med ett specialsubjekt är 16 kap. 9 § BrB, enligt vilken en näringsidkare kan dömas till olaga diskriminering.

De flesta bestämmelser saknar dock specialsubjekt. Det innebär att vem som helst som uppsåtligen eller av oaktsamhet handlar på ett visst sätt kan åläggas ett straffansvar. Som tidigare nämnts i denna uppsats kan dock de flesta bestämmelser även överträdas genom underlåtenhet om ordalydelsen tillåter det, så kallade oäkta underlåtenhetsbrott.⁵⁰ Det är oftast i detta sammanhang som företagaransvaret kommer in.

4.2 Utvecklingen av begreppet företagaransvar i doktrin

Begreppet företagaransvar introducerades av Thornstedt 1948, och har därefter utvecklats genom doktrin och rättspraxis.⁵¹ Någon enhetlig terminologi finns emellertid inte på området även om de flesta resonemang liknar varandra. Själva grundtanken är att straffansvaret ska åläggas den som har bäst möjlighet att förhindra att brott begås inom en verksamhet genom att utöva tillsyn och kontroll.⁵²

Strahls resonemang om företagaransvaret utgår från de verb som finns i de olika brottsbeskrivningarna. Han menar att många verb kan tolkas som ett slags påbud för företagaren att förhindra att brott inträffar i verksamheten. Han tar till exempel upp verbet

”tillverka”, och menar att ordet inte endast omfattar företagarens aktiva handlande, utan även att företagaren ”låter någon tillverka”.⁵³ Strahl menar således att det från straffbudet

50 Se avsnitt 3.3.2 ovan.

51 Thornstedt, Om företagaransvar.

52 SOU 1997:127 s. 104 f.

53 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 354 ff.

(24)

kan härledas en form av tillsynsskyldighet för företagaren. Om företagaren brister i denna tillsynsskyldighet, kan denne således åläggas ett straffansvar.⁵⁴

Asp, Ulväng och Jareborg resonerar på ett liknande sätt, och menar att det går att tolka de olika verben i straffbestämmelser på så sätt att de även omfattar en underlåtenhet att förhindra att dessa gärningar begås. Företagaren intar således en garantställning, och kan därmed åläggas straffansvar på grund av underlåtenhet att förhindra att brott begås.⁵⁵ Även Holmquist menar att företagaransvaret innebär att företagare under vissa förutsättningar intar en garantställning som innebär en skyldighet att förhindra att brott begås inom verksamheten.⁵⁶

Företagaransvaret kan sammanfattas som så att företagare intar en garantställning för verksamheten, vilket innebär en tillsyns- och kontrollplikt. Företagaren har därmed en skyldighet att förhindra att brott begås inom verksamheten. Om en underordnad person begår en lagöverträdelse inom ramen för verksamheten, kan således företagaren åläggas straffansvar på grund av en underlåtenhet att hindra att den gärningen begås. Företagaren har helt enkelt brustit i den tillsyns- och kontrollplikt som följer av garantställningen.

Företagaransvaret kan vid första anblick framstå som en form av vikarierande ansvar, eftersom det kan te sig som att en person döms för en handling som någon annan begått.

Enligt bland annat Jareborg rör det sig dock inte om ett vikarierande ansvar i egentlig mening, utan företagaren åläggs ansvar för den egna gärningen, som i detta fall består av en underlåtenhet att utöva tillsyn.⁵⁷ Företagaren anses fortfarande ha en möjlighet att kunna rätta sig efter lagen, nämligen genom att utöva den kontroll och tillsyn som krävs.

Det kan här tilläggas att det för företagaransvaret bör krävas att den underordnades lagöverträdelse faktiskt hade varit möjlig att förhindra om fullgod tillsyn och kontroll hade utövats av företagaren. Hur denna bedömning görs utvecklas här nedan.

4.3 Förutsättningar för företagaransvaret

Eftersom det i dessa fall rör sig om en underlåtenhet, alltså en icke-handling, finns det i princip ett oändligt antal icke-handlingar som rent teoretiskt skulle kunna föranleda ett straffansvar. Detta måste på något sätt begränsas för att en företagare inte ska drabbas av straffansvar så fort någon inom verksamheten begår ett brott. När det gäller

54 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 356, 359.

55 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s.195.

(25)

underlåtenhetsbrott sker detta genom ett krav på att utförandet av den underlåtna handlingen hade kunnat förhindra följdens inträde.⁵⁸ Det rör sig således om handlingar som det förväntas att personen utför. Därtill krävs det att den förväntade handlingen faktiskt hade kunnat förebygga brottet. När det gäller företagaransvaret innebär detta att företagaren förväntas utöva tillsyn och kontroll över verksamheten på ett sådant sätt att lagöverträdelser inom verksamheten förhindras. Detta ansvar innebär dock inget krav på att styra verksamheten på detaljnivå, utan snarare en skyldighet att organisera och leda företaget på ett sådant sätt att lagöverträdelser inte sker.⁵⁹ Om de förväntade handlingarna inte hade kunnat förhindra lagöverträdelsen, så ska företagaren inte dömas till ansvar.

Om det konstaterats att en otillåten gärning begåtts är nästa steg att bedöma huruvida skuldkravet är uppfyllt. Tidigare har bland annat Strahl anfört att det vid ett företagaransvar kan vara befogat att släppa på kraven på uppsåt, och att det istället skulle räcka med oaktsamhet.⁶⁰ Detta synsätt bör emellertid numera anses förlegat. Till exempel menar Asp m.fl. att kraven i brottsbegreppet i sin helhet måste vara uppfyllt även vid företagaransvar. Samma krav på uppsåt och oaktsamhet som gäller i övrigt ska alltså även gälla vid företagaransvar.⁶¹ Detta synsätt delar även Wennberg som menar att det skulle strida mot grundläggande rättsprinciper om företagaransvaret skulle innebära att det är möjligt att frångå kraven på personlig skuld.⁶² Även Företagsbotsutredningen har påpekat att företagaransvaret inte innebär att kraven på uppsåt kan släppas på. Samma prövning som gäller vid gärningsmannaskap ska således företas även vid företagaransvaret.

Företagarens uppsåt eller oaktsamhet, beroende på vad bestämmelsen erfordrar, måste således täcka den otillåtna gärningen för att denne ska kunna drabbas av ett straffansvar.⁶³ Detta bekräftas även i målet NJA 2012 N 5, där två personer stod åtalade för bland annat skattebrott i enlighet med 2 § skattebrottslagen (1971:69). Personerna hade enligt åklagaren uppsåtligen lämnat in felaktiga deklarationer där uppgifter om utgående mervärdesskatt samt utbetald lön och tillhörande arbetsavgifter utelämnats. Både majoriteten och minoriteten i HD uttalar i målet klart och tydligt att principen om företagaransvar inte innebär att kravet på uppsåt kan frångås. Kravet på uppsåt gäller istället som vanligt även vid ett företagaransvar om straffbudet kräver det. Minoriteten

59 Ågren m.fl., Straffansvar s. 123.

60 Jfr Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 356 f.

62 Wennberg, Har företagsledare ett straffrättsligt principalansvar? s. 567.

63 SOU 1997:127 s. 105.

(26)

konstaterade därtill att det i praxis aldrig visats att det subjektiva rekvisitet i ett straffbud kan frångås bara för att det rör sig om ett företagaransvar.⁶⁴

Sammanfattningsvis kan det konstateras att kraven på skuld måste vara uppfyllda även vid tillämpningen av ett företagaransvar. Företagsledaren måste således uppfylla kravet på uppsåt för att dömas för ett underlåtenhetsbrott i form av bristande tillsyn över verksamheten. Det rör sig således inte om något strikt ansvar för företagsledaren, och inte heller om någon form av principalansvar som återfinns i skadeståndsrätten. Det bör även tilläggas att det ofta kan röra sig om två olika brott som begås av den anställde och företagaren. Den anställde kan åläggas ett straffansvar för sitt aktiva handlande, medan företagaren åläggs ansvar för dennes underlåtenhet att utöva tillräcklig tillsyn och kontroll. Företagaransvaret behöver således inte utesluta att ett straffansvar kan åläggas även den anställde.⁶⁵

4.4 Juridiska personer och företagaransvar

Framställningen hittills har förklarat hur en ”företagare” kan bli ansvarig genom underlåtenhet för lagöverträdelser som sker inom verksamheten. När företaget är en juridisk person måste det utredas vilken fysisk person som bör anses vara företrädaren för verksamheten och således kunna åläggas ett straffansvar genom företagaransvaret. När det gäller aktiebolag är huvudregeln att det är bolagets ledning som ska bära företagaransvaret. Anledningen är att det är bolagets ledning som anses ha den bästa möjligheten att förhindra att brott begås inom verksamheten. I aktiebolag innebär det att det är bolagets styrelse eller VD som främst aktualiseras för företagaransvar. Vid överträdelser i bolagets dagliga verksamhet bör således VD:n anses vara den som begår brott och därmed bära ansvaret för lagöverträdelsen.⁶⁶

I många företag delegeras dock ofta arbetsuppgifter och ansvar nedåt i organisationen.

Frågan är vilken påverkan detta bör ha på det straffrättsliga ansvaret. Utgångspunkten är att straffansvaret som sådant inte går att delegera, däremot kan en korrekt delegering från VD eller styrelse innebära att även straffansvaret flyttas över till den som arbetsuppgifterna delegerats till. För att en delegering ska leda till att även straffansvaret följer med krävs bland annat ett tydligt behov av en delegation, och att det klart och tydligt framgår vad och vem delegationen avser. Därtill krävs att personen som ansvaret

64 NJA 2012 N 5.

65 SOU 1997:127 s. 116.

66 SOU 1997:127 s. 117, jfr kapitel 2.2.

(27)

delegerats till har en relativt självständig ställning inom företaget och att denne person är tillräckligt kompetent att sköta uppgiften. Om alla dessa krav är uppfyllda kan således den person till vilken uppgiften delegerats drabbas av straffansvar genom företagaransvaret istället för företagsledningen. Anledningen är att VD:n då anses gjort vad som åligger denna att göra, det vill säga om delegering skett så har VD:n inte underlåtit att utföra en handling som den borde gjort. VD:n kan därmed i ett sådant fall inte anses ha gjort sig skyldig till ett brott.⁶⁷

4.5 Det individuella straffansvarets effektivitet

Dagens stora internationella företag där organisationen ofta är komplex och decentraliserad medför svårigheter när det gäller att identifiera vem som kan hållas ansvarig för ett brott. Ibland kan det vara enkelt att konstatera att ett brott har begåtts inom ett företag, men det kan vara desto svårare att hänföra brottet till en specifik individ.

Ofta kan brottet dessutom bero på ett flertal individers handlingar. Flera individer kan ha företagit olika handlingar som var för sig inte anses vara så allvarliga att de utgör ett brott, men där handlingarna tillsammans kan anses utgöra ett brott. Det går därmed inte att identifiera vem som begått en otillåten gärning eller uppfyller skuldkravet, eftersom ingen enskild individ kan anses uppfylla de krav som brottsbegreppet innebär.⁶⁸ I en del fall kan dock flera personer anses ha begått ett brott tillsammans, och kan då dömas för brott som medgärningsmän. Det krävs dock såklart att gärningsmännen och andra medverkande går att identifiera i ett sådant fall eftersom det annars inte finns någon att utkräva ansvaret från. Ett ansvar som kan riktas direkt mot företaget framstår därmed som mer effektivt, eftersom det i ett sådant fall inte bör krävas att en enskild ansvarig individ kan identifieras.

Principen om företagaransvar innebär också svårigheter när det gäller att fastställa vem som ska bära ansvaret i det specifika fallet, det vill säga vem som underlåtit att vidta erforderliga åtgärder. Ofta finns det flera personer inom företagets ledning som haft möjligheter att företa brottsförebyggande åtgärder. Det kan då vara svårt att identifiera i vilken utsträckning var och en brustit i sina åligganden, och vems eller vilkas brister som medfört lagöverträdelsen i det specifika fallet. Enligt Företagsbotsutredning har detta problem i ett flertal fall medfört att åtal för brott som begåtts inom ett företags verksamhet inte lett till fällande dom, trots att det stått klart att ett brott har förövats.⁶⁹

68 Jfr European council, Explanatory Report to the Criminal Law Convention on Corruption p. 84.

69 SOU 1997:127 s. 210 f.

(28)

Det individuella företagaransvaret kan även kritiseras utifrån ett rättviseperspektiv.

Ansvaret kan framstå som orättvist om en person i ledningen som i praktiken inte haft särskilt stora möjligheter att påverka situationen, åläggs ansvar för brister som egentligen hänför sig till företagets organisation och struktur, snarare än den enskilda individens oaktsamhet. I dessa situationer framstår det som mer rättvist att ansvaret faller på företaget i sin helhet, snarare än en enskild individ inom företaget.⁷⁰ Som kommer att visas längre ned i denna framställning rekryteras många individer in i företaget där de formas och anpassas för att göra det som företaget kräver. Enskilda individer, inklusive personer i ledningen, påverkas såldes ofta av företagets kultur och organisation, och fattar beslut utifrån detta. Det kan därför framstå som otillfredsställande att en enskild individ hålls ansvarig för något som kanske egentligen är att hänföra till företaget som sådant.

Företagaransvaret har även kritiserats ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Wennberg har uttalat att företagaransvaret ibland tycks fungera som ett slags principalansvar, där en företagsledare kan åläggas ett straffansvar endast under förutsättning att personen förhållit sig passiv och misstänkt att det begåtts brott inom verksamheten. Kravet på uppsåt blir således uppluckrat.⁷¹ Wennberg menar att domstolars bedömningar i dessa fall tycks kretsa kring huruvida företagaren haft en viss ställning inom företaget, istället för vad företagaren faktiskt gjort eller haft uppsåt till. Detta är enligt Wennberg en felaktig tillämpning av principen, och menar att företagaransvaret istället endast bör ses som en princip som är liktydig med en garantställning. Om det har fastslagits att en viss person har ett företagaransvar, så ska det inte innebära mer än att personen har en ställning inom företaget som innebär att han är skyldig att ingripa. Frågan därefter blir om personen gjort sig skyldig till brott eller inte genom en sedvanlig bedömning av alla de krav som brottsbegreppet ställer upp.⁷² Enligt Wennberg verkar domstolarna dock använda företagaransvaret på ett sätt som istället framstår som ett principalansvar för företagsledning.⁷³ Hon tycks därför mena att företagaransvaret ibland används som en självständig grund för ett straffansvar. Eftersom företagaransvaret inte är uttryckligt lagstadgat innebär det att ett straffansvar i ett sådant fall åläggs personer trots att det saknas en laglig grund, vilket strider mot legalitetsprincipen.

70 Jfr prop. 2005/06:29 s. 44.

71 Wennberg, Har företagsledare ett straffrättsligt principalansvar? s. 564 f.

72 Wennberg Har företagsledare ett straffrättsligt principalansvar? s. 573.

73 Wennberg, Har företagsledare ett straffrättsligt principalansvar? s. 564, 567.