"Det är inte så enkelt..."

Ellen Fridlund & Samuel Nabavi

"Det är inte så enkelt..."

En kvalitativ studie om socionomstudenters uppfattningar kring kön i relation till socialt arbete

"It is not that simple..."

A qualitative study about social work students' perceptions about gender in relation to social work

Examensarbete 15 hp Socionomprogrammet

Termin: VT 2014 Handledare: Arja Tyrkkö

Examinerande lärare: Lars-Gunnar Engström

Sammanfattning

Syftet med denna kvalitativa uppsats har varit att utifrån ett genusvetenskapligt perspektiv studera socionomstudenters uppfattningar kring kön i relation till socialt arbete. Studiens övergripande syfte samt frågeställningar har besvarats genom att sex socionomstudenter har intervjuats inom ramen för två fokusgruppsintervjuer. De data som genererades har studerats dels utifrån genusordningens två grundläggande principer (könens isärhållande samt manligthetsnormen), dels utifrån begreppen homosocialitet, heteronorm och intersektionalitet. Uppsatsens huvudsakliga resultat synliggör att socionomstudenterna som deltog i studien gav uttryck för ambivalenta uppfattningar kring kön i relation till socialt arbete. Denna ambivalens synliggjordes då studenterna vid flertalet tillfällen betonade att det var individen snarare än dennes könstillhörighet som var relevant inom socialt arbete för att andra gånger ge intryck av att kön ändå kan spela/spelar roll. Då studenterna fokuserade sina uttalanden mot individen kom diskussioner bland annat att handla om hur kompetenser och behov bör ses som individuella snarare än könade oavsett om det gäller det sociala arbetets klientkontakt eller kollegiala samarbete. När studenternas samtal kom att påvisa att kön var av relevans talades det bland annat om kvinnliga och manliga egenskaper och att socialarbetares såväl som klienters könstillhörigheter kan inverka på det sociala arbetets praktik.

Nyckelord: genus, kön, socialt arbete, socionomstudent

Abstract

The purpose of this qualitative essay has been to study social work students' perceptions about gender in relation to social work from a gender perspective. The overall aim and questions of this essay has been answered through the conduction of two focus group interviews in which six social work students participated. The analysis of the data generated from the interviews has been based partly on the gender orders two main principles (the pattern of segregation and the male norm), partly on the concepts of homosociality, intersectionality and the norm of heterosexuality. The essay's key findings reveals that the social work students who participated in the study expressed ambivalent perceptions of gender in relation to social work. This ambivalence was noticed as the students on several occasions stressed that the individual rather than her/his gender was relevant in social work while they, at other times, gave the impression that gender matters. When the students focused on the individual the discussion came to revolve around the fact that people's skills and needs should be seen as individual rather than gendered whether it has to do with client contact or collegial collaboration in social work. When the students' discussions on the other hand came to show that gender mattered the students for instance talked about properties of men and women and that social workers' as well as clients' gender may affect social work practice.

Keywords: gender, sex, social work, social work student

Tack!

När vi skriver detta är det snart sommar och luften är full av björkpollen. Det blir på så vis nästan lite overkligt att tänka tillbaka på det faktum att snön låg vit på backen när vi påbörjade arbetet med den här uppsatsen, en uppsats som från första versalen till sista punkten har ändrat skepnad såväl som att den har hunnit att bli både älskad och hatad.

Vi ska medge att vi mer än en gång har varit frestade att slänga datorn i väggen och bara ge upp.

Varför? Jo, för att författandet av en C-uppsats knappast är en dans på rosor utan snarare en blandning av sena kvällar, litervis med kaffe och travar med svårförståeliga böcker. Inte trodde vi väl heller att funderingar kring meningsuppbyggnader och teoretisk anknytning kunde hålla oss vakna om nätterna? Men samtidigt som arbetet med denna uppsats många gånger var en ren och skär pina har den även bjudit på många ljuspunkter; det gapskratt som uppstår då man, efter flera timmars ändlöst skrivande, plötsligt inser att uttrycket ”till följd av” har använts fem gånger i en och samma mening är obetalbart, precis som känslan då man inser att den här uppsatsen tar oss ett steg närmare vårt mål, att bli socionomer!

Den här uppsatsen är dock inte enbart en produkt av vårt idoga och jämnt fördelade arbete där vi båda har varit delaktiga i uppsatsens alla etapper. Nej, den är även ett resultat av andra människors engagemang, stöttning och delaktighet. Vi vill således ta tillfället i akt att tacka alla er utan vars hjälp den här uppsatsen aldrig skulle ha blivit vad den är idag. Först och främst vill vi därför rikta ett stort tack dels till de socionomstudenter som tog sig tiden att delta i vår studie (vad skulle vi ha gjort utan er?), dels till vår handledare Arja Tyrkkö som med sitt professionella förhållningssätt och ett öga för grammatik har funnits tillgänglig från dag ett. Tack också till våra respektive partners och föräldrar såväl som syskon och vänner som har stått ut med oss den senaste tiden – ni är guld värda!

Karlstad 2014-05-26

Ellen Fridlund & Samuel Nabavi

Innehållsförteckning

1. Inledning...1

1.1. Problemformulering...1

1.2. Syfte och frågeställningar...2

1.3. Avgränsningar...2

1.4. Begreppsförklaringar...2

2. Tidigare forskning...5

2.1. Klienter...5

2.2. Kollegor...8

2.3. Sammanfattning...9

3. Teoretisk referensram...10

3.1. Genusordning – isärhållandet och den manliga normen...10

3.2. Heteronormen...12

3.3. Intersektionalitet...12

4. Metod...14

4.1. Metodologiska utgångspunkter...14

4.2. Datainsamlingsmetod – fokusgruppsintervjuer...16

4.3. Undersökningsgruppen...19

4.4. Genomförande...20

4.5. Analysmetod...22

4.6. Kvalitetssäkring...24

4.7. Forskningsetiska aspekter och överväganden...26

5. Resultat och analys...29

5.1. Likheter...29

5.2. Olikheter...30

5.3. Det homogena mötet...33

5.4. Uppvärderingen av det ”manliga”...34

5.5. Den förgivettagna heterosexualiteten...35

5.6. Inte bara kön...37

5.7. Avslutande sammanfattning...38

6. Diskussion...40

6.1. Resultatdiskussion...40

6.2. Metoddiskussion...42

6.3. Förslag till fortsatt forskning...46

7. Referenser...48

Bilagor...52

Bilaga 1 – Informationsbrev...52

Bilaga 2 – Intervjuguide...53

1. Inledning

I detta inledande kapitel kommer denna uppsats problemformulering, syfte och frågeställningar, avgränsningar samt begreppsförklaringar att presenteras.

1.1. Problemformulering

Den så kallade likabehandlingsprincipen är ett betydelsefullt rättesnöre för yrkesverksamma inom socialtjänstens verksamhet och principen är lagstadgad i diskrimineringslagen (SFS 2008:567) med innebörden att alla ska behandlas likvärdigt, bland annat med avseende på individers könstillhörighet. Det kan framstå som självklart att ”lika fall ska behandlas lika” (Clevesköld et al.

2012, s. 182) oavsett om personen i fråga är kvinna eller man men tidigare forskning visar att människor som kommer i kontakt med socialtjänsten, oavsett om detta sker i egenskap av klient eller anställd, kan komma att bli sedda och behandlade som olika utifrån huruvida de är av kvinnligt eller manligt kön (Eriksson & Eriksson 2002; Fahlgren 2013; Herz 2012; Kullberg 2004). Följande citat belyser denna problematik:

Även om det (…) finns en uttalad önskan att behandla alla lika oavsett kön, spelar kön roll och leder till att klienter positioneras olika och bemöts olika, men även till att olika egenskaper knyts till manligt respektive kvinnligt. (Herz 2012, s. 108)

Ovanstående utdrag gällande behandling och bemötande av kvinnliga och manliga klienter inom socialtjänstens verksamhet är talande. Detta utifrån att det ringar in ett problemområde som även presenteras av Fahlgren (2013), nämligen att yrkesverksamma inom socialt arbete när en önskan om att behandla klienter lika men att denna ambition inte alltid kommer till uttryck i det praktiska arbetet. Ett liknande problem kan även synliggöras i samarbetet mellan yrkesverksamma inom socialt arbete då det finns en föreställning om att kvinnliga och manliga anställda genomför samma uppgifter på liknande vis. Vid närmare granskning visar det sig dock att yrkesverksammas fördelning av arbetsuppgifter sker med utgångspunkt i de yrkesutövandes könstillhörighet och tanken om att kvinnor och män har olika egenskaper (Eriksson & Eriksson 2002; Fahlgren 2013).

Vid sidan av den forskning som påvisar att klienters och yrkesverksammas könstillhörighet inverkar på det sociala arbetets praktik finns även forskningsresultat som till viss del redogör för motsatsen. I Socialstyrelsens (2008) lägesbeskrivning gällande jämställdheten inom den svenska vård- och omsorgssektorn framkommer det att socialsekreterare, biståndsbedömare samt LSS-handläggare inom socialtjänstens verksamheter inte bedömer klienters behov olika med avseende på individernas kön. I samma lägesbeskrivning redovisas dock att anställda bland annat upplever att

”det finns en risk att kvinnliga biståndsbedömare tenderar att vara mer generösa mot män än vad de är mot kvinnor” (Socialstyrelsen 2008, s. 100) samt att anställda anser att det behövs fler yrkesverksamma av manligt kön då män antas kunna komplettera de kvinnliga yrkesutövarnas egenskaper. Klienters behov uppges således bedömas lika oavsett kön samtidigt som det blir tydligt att det inom socialtjänstens verksamhet finns föreställningar om att kvinnor och män är olika varandra och att detta i sin tur kan inverka på behandlingen och bemötandet av klienter.

Som synes är kön i relation till socialt arbete ett mångfacetterat ämne som under årens lopp har studerats ur såväl klient- som utförarperspektiv. Ett perspektiv som vi däremot anser saknas inom forskningsområdet i fråga är det perspektiv som innefattar framtida socialarbetares tillika nuvarande socionomstudenters uppfattningar om könets inverkan på socialt arbete. Detta trots att svenska socionomutbildningar ska innehålla information om hur kvinnors och mäns liv kan påverkas av familje- och samhällsförhållanden (SFS 1999:100) och det därmed kan antas att socionomstudenter under utbildningens gång reflekterar och utvecklar tankar och åsikter kring kön i relation till det framtida yrket. Att socionomutbildningar i regel dessutom innefattar att studenterna i fråga har verksamhetsförlagd utbildning som ett steg i att knyta an undervisningen till den praktiska yrkesutövningen (Egeltoft 2009) kan enligt oss ses som ytterligare en möjlighet för studenterna att fundera kring könets eventuella inverkan på yrkesutövningen. Vidare påpekar Socialstyrelsen (2008, s. 102) att det kan ”vara av stort värde att de nyutbildade socionomerna är rustade med kunskap om socialtjänstens olika delar utifrån ett köns-, genus- och jämställdhetsperspektiv”.

Vi upplever det som förvånansvärt att forskning angående socionomstudenters uppfattningar kring kön är sällsynt trots att utbildningen som sådan ger studenterna en värdefull möjlighet att begrunda och praktiskt erfara om och hur kön kan inverka på det sociala arbetet. Vi anser att den vetenskapliga forskningen inte i någon större utsträckning verkar tillvarata socionomstudenters uppfattningar kring kön varpå detta perspektiv inte heller synliggörs. Baserat på att kön i socialt arbete dessutom är ett till synes komplext ämne anser vi det vara av stor vikt att området gestaltas ur så många perspektiv som möjligt varför vi med hjälp av denna uppsats önskar bidra med en relativt eftersatt infallsvinkel, nämligen den som utgörs av studentperspektivet. Med utgångspunkt i ovanstående resonemang kommer vår uppsats att presentera och analysera socionomstudenters uppfattningar kring kön i relation till det sociala arbetet.

1.2. Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att utifrån ett genusvetenskapligt perspektiv studera socionom- studenters uppfattningar kring kön i relation till socialt arbete. Detta syfte uppnås genom att följande frågeställningar besvaras och analyseras:

• Vilka uppfattningar kring kön ger socionomstudenter uttryck för gällande mötet med klienter?

• Vilka uppfattningar kring kön ger socionomstudenter uttryck för gällande samarbetet med kollegor?

1.3. Avgränsningar

Denna studie har avgränsats till att omfatta information från socionomstudenter som är i slutfasen av sin utbildning.

1.4. Begreppsförklaringar

Liksom Rienecker och Stray-Jørgensen (2008) påpekar är det viktigt att som forskare definiera de

begrepp som annars kan komma att leda till funderingar och/eller väcka tvivel. I det följande presenteras och definieras därför de begrepp som är centrala i denna uppsats.

Kön

I denna uppsats används begreppet kön i enlighet med bland annat Elvin-Nowak och Thomssons (2003) tanke, nämligen att kön inte är statiskt och biologiskt givet utan snarare något som ständigt görs. En kvinna är alltså inte en kvinna liksom att en man inte är en man – istället görs människor till kvinnor och män i samspelet med andra. Att uppfatta kön som något som görs kan även beskrivas enligt följande;

Kön ses alltså inte som något biologiskt och fixerat i kvinnors och mäns kroppar, utan som något mer eller mindre förändringsbart från livets början till dess slut.

(…) Hur män och kvinnor ”är” och hur de kommer att uppfattas är alltså inte en gång för alla givet, varken i nuet eller historiskt. (Mattsson 2010, s. 43)

Detta förhållningssätt, att kön görs, är viktigt att påpeka då vi i denna uppsats använder oss av uttryck så som kvinnor och män, könstillhörighet, kvinnligt kön och manligt kön, kvinnliga socialarbetare och manliga socialarbetare etcetera. Dessa uttryck skulle enkelt kunna missförstås och tolkas som att de handlar om biologiska och/eller ”naturliga” könsskillnader mellan människor medan vi snarare utgår från ett motsatt antagande, nämligen att vilka individer som uppfattas som kvinnor respektive män såväl som att vilka egenskaper som anses kvinnliga respektive manliga är sociala konstruktioner (se bland annat Elvin-Nowak & Thomsson 2003; Gemzöe 2002; Hirdman 2001).

Socialt arbete

Innebörden av socialt arbete är föränderlig på så vis att dagens socialarbetare inte har samma arbetsuppgifter nu som förr – socialt arbete kan därmed beskrivas som kontextberoende, eller likt Meeuwisse och Swärd (2006, s. 27) formulerar det: ”socialt arbete (…) är en global verksamhet som samtidigt är präglad av olika historiska och kulturella villkor i olika länder”. Medvetna om att dagens definition av socialt arbete därmed kan komma att se annorlunda ut i framtiden utgår vi i denna uppsats från nedanstående begreppsdefinition av det sociala arbetet:

The social work profession promotes social change, problem solving in human relationships and the empowerment and liberation of people to enhance well-being.

Utilising theories of human behaviour and social systems, social work intervenes at the points where people interact with their environments. Principles of human rights and social justice are fundamental to social work. (IFSW 2000)

. Klient

I denna uppsats har vi använt begreppet klient/-er som ett sätt att benämna de personer som är i behov av hjälp och/eller stöd och själva tar eller på annat sätt kommer i kontakt med det sociala arbetets verksamhetsområden.

Vi använder begreppet klient/-er medvetna om att uttrycket i sig (och andra besläktade begrepp så som brukare och kunder) riskerar att bli en förenkling av vad det innebär att söka såväl som att erhålla hjälp och/eller stöd. Liksom Rönnbäck (2011) påpekar kan begrepp som till exempel klient nämligen ses som ett försök att reducera och kategorisera individer i syfte att göra personerna i fråga hanterbara i mötet med yrkesverksamma inom socialt arbete. Med utgångspunkt i detta önskar vi därför förtydliga att vår användning av begreppet klient/-er inte bör ses som ett osynliggörande av mångfalden som finns inom den grupp av människor som i denna uppsats har kommit att benämnas just klienter.

2. Tidigare forskning

Föreliggande kapitel syftar till att erbjuda en överblick av den tidigare forskning som finns gällande uppfattningar kring kön i relation till den klientkontakt såväl som det kollegiala samarbete som förekommer inom socialt arbete. Då vetenskaplig forskning kring socionomstudenters uppfattningar om ovannämnda ämne saknas kommer den forskning som presenteras nedan att utgå från studier gällande yrkesverksamma socialarbetares åsikter kring och handlingar kopplade till kön. Vi anser dock att denna forskning är möjlig att applicera på en studie gällande socionomstudenters uppfattningar kring kön i och med att det sociala arbetet kommer att utgöra den arena inom vilka dessa blivande socionomer kommer att verka.

2.1. Klienter

Det homogena och det heterogena mötet

Flera forskare har problematiserat kön i relation till socialarbetares möte med klienter. I Fahlgrens (2013) studie om socialarbetares beskrivningar av det egna arbetet framkommer det bland annat att tillfrågade yrkesverksamma har en föreställning om att klienter har större behållning av att möta socialarbetare av det egna könet. Denna föreställning baseras i sin tur på respondenternas antagande om att personer av samma kön har mer gemensamt med varandra än vad personer av motsatt kön har. En liknande föreställning tydliggörs även i Erikssons och Erikssons (2002) studie av hur socialsekreterare och läkare tillskriver kön betydelse i det dagliga arbetet. I denna studie framkommer det att familjerättssekreterare anser att par (underförstått heterosexuella sådana) bör mötas av en kvinnlig respektive en manlig yrkesverksam – kvinnliga klienter antas här vilja tala med en kvinna medan manliga klienter antas vilja samtala med en man. I Herz (2012) studie av socialarbetares praktiska yrkesutövning synliggörs återigen detta förhållningssätt och Herz (2012, s.

114) påpekar att ”tanken med detta arbetssätt är att den manliga och kvinnliga socialsekreteraren ska komplettera varandra på basis av kön”. Fahlgren (2013) menar att detta förfarande – att som socialarbetare arbeta med klienter av det egna könet enbart utifrån en föreställning om ”likhet” – kan vara riskabelt på så vis att socialarbetare då kan komma att gå miste om kunskap om kvinnors och mäns skilda levnadsförhållanden och -villkor.

Det framkommer vidare att möten där socialarbetare och klienter är av motsatt kön också kan bli problematiska i de fall då dessa möten upprättas utifrån en tanke om kvinnors och mäns olikhet.

Fahlgren (2013) redogör exempelvis för hur manliga anställda i den studerade verksamheten antogs utgöra goda förebilder för kvinnliga klienter (i synnerhet ensamstående mödrar) utifrån ett antagande om att dessa kvinnor troligtvis hade dåliga erfarenheter av sina tidigare kontakter med män. Baserat på denna föreställning var det de manliga anställdas outtalade uppgift att iscensätta eller upprätthålla en ”normal” manlighet, en manlighet som skulle agera motvikt till de ensamstående mödrarnas påstådda brist på goda relationer till personer av motsatt kön.

Bedömning

Kullberg (2004) har i sin tur studerat hur klienter kan komma att behandlas och bedömas olika med hänsyn till könstillhörighet. Studien i fråga genomfördes med hjälp av en vinjettstudie på så vis att drygt fyrahundra socialsekreterare bedömde en arbetssökandes situation genom att hälften av

respondenterna fick ta del av en fallbeskrivning där klienten var av manligt kön medan resterande socialsekreterare tog del av en beskrivning där klienten i fråga var en kvinna. I övrigt var beskrivningarna identiska.

I studien framkommer det att behovet av socialt stöd bedömdes vara större om klienten var av kvinnligt kön medan behovet av anställning för att bryta social isolering ansågs större för en manlig än en kvinnlig klient. Då respondenterna ombads att bedöma allvarlighetsgraden i klientens beskrivna problem visade det sig att 84 procent av de tillfrågade bedömde den kvinnliga klientens brist på socialt stöd som allvarligt eller mycket allvarligt medan 69 procent gjorde en liknande bedömning då klienten i fråga var en man. Fortsättningsvis redovisar Kullberg (2004) att den kvinnliga klienten i fallbeskrivningen ansågs ha större behov av stöd från en kontaktperson än vad klienten av manligt kön ansågs ha samtidigt som ett fast förhållande som ett led i att öka klientens självkänsla även bedömdes som viktigare för kvinnan än för mannen. Då det i studiens fallbeskrivning dessutom beskrevs att klienten i fråga hade bristande kontakt med sina föräldrar uppfattade respondenterna detta som ett större problem för klienten av kvinnligt än av manligt kön.

Kullberg (2004) menar att studiens resultat – att socialsekreterare bedömde kvinnliga respektive manliga klienters behov annorlunda – kan tyda på att yrkesverksamma inom socialt arbete påverkas av en stereotyp förställning om att kvinnor och män är olika. Denna tanke resulterade i sin tur i att lönearbete bedömdes som viktigare för den manlige klienten medan klienten av kvinnligt kön antogs ha ett större behov av ett socialt nätverk.

Även Socialstyrelsen (2008) har genomfört vinjettstudier för att undersöka hur yrkesverksamma inom socialt arbete bedömer klienters behov med fokus på dessas könstillhörighet. Med ett fåtal undantag framkom det att respondenterna i Socialstyrelsens studie bedömde klienternas behov på liknande vis oavsett om klienten i fråga var kvinna eller man. Vid de tillfällen då respondenterna visade sig bedöma klienter olika utifrån könstillhörighet handlade detta bland annat om socialsekreterares biståndsbedömning samt vid beviljande eller avslag av LSS-insatser. Vid biståndsbedömning framkom det att respondenterna oftare beviljade unga män än unga kvinnor hemutrustningsbidrag samt att ensamstående fäders snarare än mödrars ansökningar om ekonomiskt bistånd resulterade i en oro över att det kunde förekomma problem mellan föräldern och dennes barn. Vid socialsekreterares bedömning av klienters behov av LSS-insatser redovisade Socialstyrelsen i sin tur att respondenterna avslog ansökningar om korttidsvistelse dubbelt så ofta då ansökan gällde en pojke än när den gällde en flicka.

Även om Socialstyrelsen (2008) påpekar att de socialsekreterare som har deltagit i studien visar sig bedöma de fiktiva klienternas behov på ett liknande vis oavsett klientens kön nämns det även att studien som sådan inte kan redogöra för huruvida denna likabehandling även sker i socialsekreterarnas dagliga arbete. Detta i och med att ”de eventuella skillnaderna – dvs. vilka frågor man ställer, vad i personens livssituation som man fäster intresse vid osv. som kan skilja sig åt i utredningen för män och kvinnor – har ganska små möjligheter att inverka på resultatet i (...) studien” (ibid., s. 96-97).

Irrelevans och relevans

I Herz (2012) observations- och intervjustudie av socialsekreterares arbete blir det tydligt att respondenterna var kluvna i frågan gällande kön – dels uttryckte socialsekreterarna att kön var irrelevant i deras yrkesutövning, dels färgades tal och handlingar av en föreställning om att kön faktiskt spelade roll.

Då respondenterna uttryckte att kön inte spelade någon roll i deras arbete motiverades denna åsikt med att professionella inom socialt arbete bör fokusera sin yrkesutövning mot klienten som individ snarare än mot klienten som kvinna eller man. Detta förhållningssätt är dock något riskabelt och Herz (2012, s. 107) formulerar denna risk på följande vis: ”Att kön görs till en fråga om den enskilda individens rätt till en individuell bedömning leder samtidigt till att kön görs till en icke- fråga”. Att som socialarbetare endast fokusera på individen medför alltså en fara att könstillhörighetens inverkan på människors liv förminskas eller osynliggörs.

Även om respondenterna i Herz (2012) studie som synes uttryckte att individen snarare än dennes könstillhörighet kommer i första hand visade det sig att kön var allt annat än irrelevant och dessutom ”leder till att klienter positioneras olika och bemöts olika” (Herz 2012, s. 108). Denna syn på kvinnor och män som olika framkom bland annat i de studerade socialsekreterarnas tal om våldsutövning: var kvinnor aggressiva så beskrevs detta på ett sätt som skilde sig från mäns aggressivitet på samma vis som att en mans utövning av fysiskt våld (slag, sparkar och så vidare) redogjordes för på ett annorlunda vis jämfört med det våld som en kvinna hade brukat. Detta resonemang ”följer logiken att män och kvinnor inte kan ägna sig åt samma praktiker, men att skillnad måste upprätthållas på något sätt om detta ändå sker” (Herz 2012, s. 111) – är en man till exempel förbannad är han det aldrig på samma sätt som en kvinna och vice versa.

Att kvinnor och män ses som skilda varandra blir även tydligt i Herz (2012) redogörelse för socialsekreterarnas arbete med familjer. För det första togs det heterosexuella parförhållandet för givet – familjer antogs bestå av en biologisk kvinna och en biologisk man och var så inte fallet var det inte heller en familj utan någon slags avvikande konstellation som beskrevs – och för det andra riktades skilda förväntningar mot mödrar respektive fäder. Herz visar att socialsekreterarna i studien tillskrev mödrar en större betydelse när det gällde omhändertagande och uppfostran av barn än fäder. Fäder kunde i sin tur visserligen komma att inkluderas i socialsekreterarnas samtal kring föräldraskap, dock aldrig i lika stor utsträckning som mödrar. I och med att modern ansågs vara den förälder som hade störst betydelse för sitt/sina barn påpekar Herz att hon även avkrävdes ett större föräldraansvar i jämförelse med fadern och därmed också tenderade att vara den som skuldbelades för eventuella brister i föräldraskapet. ”Som socialsekreterarna formulerar sig (...), målas modern upp som den som misslyckas och som den som inte kan frigöra sig från sin bakgrund medan fadern istället osynliggörs” (Herz 2012, s. 126).

Ytterligare exempel på hur könsskillnader reproducerades i socialsekreterarnas yrkesutövning var vid bedömningen av unga kvinnors och mäns risk- respektive skyddsfaktorer. Vid Herz (2012) observation av dessa typer av bedömningar visade det sig att en riskfaktor för unga män enbart

utgjordes av deras könstillhörighet. De unga männens biologiska kön (att vara ”kille”) ansågs alltså vara en risk i sig medan det framkom att unga kvinnors risk- och skyddsfaktorer i stor utsträckning bedömdes utifrån kvinnans personliga egenskaper och hennes utseende (att som ung kvinna vara

”söt” betraktades exempelvis som en skyddsfaktor).

2.2. Kollegor

Likt redovisat ovan verkar det som att kön i mångt och mycket spelar roll vad gäller socialarbetares kontakt med klienter. Hur ser det då ut när det kommer till könstillhörighetens påverkan på socialarbetares samarbete med kollegor?

När kön görs relevant

I Fahlgrens (2013) studie uppmärksammas hur könstillhörighet gjordes viktig och åtskillnad mellan kvinnliga och manliga kollegor skapades och upprätthölls bland annat genom att manliga anställda sågs som viktiga resurser samt att en eventuell kvinnodominans inom socialt arbete beskrevs som ett problem.

Female ”dominance” and female ways of thinking are constructed as a problem that creates shortcomings in the workplace that only a male contribution can overcome. (…) Within the social work arena, men are thus framed as a scarce and valuable resource. (Fahlgren 2013, s. 22)

Vidare beskrev respondenterna i Fahlgrens (2013) studie kvinnors och mäns beteenden som olika varandra – kvinnliga anställda uppfattades ”tjafsa” i större utsträckning än män, vilka istället uppfattades som rationella och direkta i sin kommunikation. De manliga anställda gav även uttryck för att deras könstillhörighet var att se som en fördel, särskilt i kontakten med manliga klienter i och med att de antogs ha samma intressen, egenskaper och/eller erfarenheter. En liknande föreställning redovisar även Socialstyrelsen (2008) där tillfrågade socialchefer eller personer med motsvarande anställning uttryckte att yrkesverksamma av manligt kön är eftertraktade inom socialt arbete i och med att de, enbart i egenskap av män, antas kunna tillföra något som kvinnor inte kan. Fahlgren (2013) påtalar även att de manliga anställda som studerades ansågs utgöra förebilder för klienter av båda könen medan talet om kvinnliga anställda som förebilder för både kvinnor och män sällan förekom i respondenternas utsagor. Anställda av kvinnligt kön förväntades istället endast vara passande förebilder för andra kvinnor. Denna tanke om att kvinnliga och manliga anställda är komplementära på så vis att socialarbetare av kvinnligt kön bör ansvara för kvinnliga klienter och socialarbetare av manligt kön bör ansvara för manliga klienter kan synliggöras i nedanstående redogörelse av en kvinnlig socialsekreterares möte med en manlig klient:

Informanten menar att hon kunnat etablera en bra kontakt med män, trots att hon är kvinna. Hon förhåller sig här till att hennes kön kan vara negativt i mötet med män.

Kvinnlighet – att tala ”kvinnors språk” – blir något problematiskt och hon menar att det är för att hon är en ”pappas flicka”, som hon har lyckats etablera en bra relation med män. (Eriksson & Eriksson 2002, s. 58)

Fortsättningsvis påvisar Fahlgren (2013) hur yrkesverksamma män med typiskt maskulina såväl som feminina sidor uppskattas inom socialt arbete medan det aldrig talas om kvinnor med typiskt manliga egenskaper i liknande positiva ordalag. Fahlgren nämner vidare att de yrkesverksamma männen därmed sågs som universella med både typiskt kvinnliga och manliga värden medan anställda av kvinnligt kön endast bedömdes ha typiskt kvinnliga såväl som underordnade värden.

När kön görs irrelevant

Samtidigt som Fahlgren (2013) som synes redovisar hur studerade yrkesverksamma gör skillnad mellan kvinnor och män uttryckte respondenterna i studien även att kön inte inverkade på arbetet med kollegor och att eventuella skillnader i exempelvis arbetsuppgifter eller mängden respekt erhållen från arbetskamrater inte kunde härledas till kön utan snarare till personliga egenskaper hos den enskilde individen. Denna emfas på individen som förekom i Fahlgrens redogörelse för respondenternas tal om klientkontakt i socialt arbete synliggörs även av Eriksson och Eriksson (2002) som beskriver hur studerade socialsekreterare ställde sig positiva till könsblandade yrkesgrupper på samma gång som de påtalade hur könstillhörighet inte var relevant i arbetet. En liknande tvetydighet synliggörs även i nedanstående utdrag:

Vi tolkar det som att informanten kopplar professionen till det ”mänskliga” och det har i hans förståelse inte med kön att göra (könsirrelevantisering). Samtidigt menar han att det är en fördel att vara man i mötet med brukare (könsrelevantisering).

(Eriksson & Eriksson 2002, s. 59)

Vidare framkommer det att socialsekreterarna i ovan citerade studie aldrig talade om könen som lika varandra. Påståendet att ”kön blir aldrig 'likt': är det kön är det olikt och är det likt är det icke- kön” (Eriksson & Eriksson 2002, s. 64) kan därmed förstås som att eventuella likheter mellan individer aldrig härleds till att kvinnor och män de facto är lika utan likheten baseras istället på att individernas personliga egenskaper liknar varandra. I de studerade socialsekreterarnas tal om likheter gjordes kön därmed irrelevant och osynliggjordes som en tänkbar källa till denna likhet.

Avslutningsvis uppmärksammar Eriksson och Eriksson (2002) att dessa föreställningar om kön som en neutral faktor kan bidra till att det aldrig talas om de maktaspekter som finns kopplade till kvinnors och mäns könstillhörigheter.

2.3. Sammanfattning

Vid genomgången av tidigare forskning anser vi att ett mönster synliggörs, ett mönster där yrkesverksamma inom socialt arbete dels uttrycker att kön är oviktigt, dels agerar på så vis att kön görs viktigt, detta oavsett om arbetet innefattar klientkontakt eller samarbete med kollegor. Då kön beskrivs som oviktigt lyfts det ”individuella” fram – det talas om egenskaper och förutsättningar som frikopplade från kön och som knutna till den enskilda individens okönade varande såväl som att socionomprofessionen beskrivs som könsneutral. På samma gång görs ändå könet till något viktigt i socialarbetares vardagliga arbete – klienter såväl som kollegor av kvinnligt respektive manligt kön kategoriseras som olika varandra gällande faktorer så som beteende, sexuell läggning och förväntningar (se bland annat Eriksson & Eriksson 2002; Fahlgren 2013; Herz 2012).

3. Teoretisk referensram

...system av lärosatser (eller antaganden) inom ett ämnesområde som kan användas för att beskriva, förklara och förutsäga ämnets olika fenomen, och som bildar förståelseram(ar) för ämnet. (Rienecker & Stray-Jørgensen 2008, s. 279)

Ovanstående redogörelse av vad begreppet teori innebär synliggör att teorier kan brukas på flera olika sätt. Forskare kan bland annat applicera teori på sitt empiriska material i syfte att tolka studiers resultat (Rienecker & Stray-Jørgensen 2008) och det är på detta vis som vi har valt att använda oss av teori i denna uppsats.

Det bör inledningsvis påpekas att de genusvetenskapliga begrepp såväl som den något mer övergripande teori som presenteras nedan utgår från kön som en social konstruktion – att vi använder begrepp vars rötter främst är socialkonstruktionistiska innebär dock inte att vi förnekar det biologiska könet. Vad vi istället önskar belysa med presentationen av nedanstående teoretiska begrepp är att det socialt konstruerade könet inverkar på människors liv i minst lika stor utsträckning som det biologiska ditot.

3.1. Genusordning – isärhållandet och den manliga normen

Socionomstudenters uppfattningar kring kön i relation till socialt arbete kommer i denna uppsats bland annat att studeras utifrån Hirdmans (2001) teori om den samhälleliga genusordningen. Detta begrepp kan beskrivas som den ordning som utgörs av en samhällsstruktur där kvinnor och män kategoriseras som olika på basis av kön. Olikabehandlingen leder i sin tur till att kvinnor och män tillskrivs skilda värden där manliga värden tenderar att överordnas kvinnliga (Elvin-Nowak &

Thomsson 2003; Hirman 2001).

Att denna genusordning, där människor värderas och ses som olika enbart utifrån könstillhörighet, kan fortleva kan ses som avhängigt två principer; isärhållandets princip och principen om att mannen är norm (Elvin-Nowak & Thomsson 2003; Hirdman 2001).

Isärhållande

Isärhållandets princip handlar om att könen ska hållas separerade från varandra – kvinnor ska vara något annat än vad män är och män något annat än kvinnor. Således ska kvinnor och män exempelvis inte göra samma saker, inte se ut på samma vis och heller inte uttrycka samma slags känslor (Hirdman 2001). Principen om kvinnors och mäns isärhållande leder alltså till att människor tillskrivs olika egenskaper på grundval av könstillhörighet: kvinnor förväntas och tros exempelvis vara mjuka, känslostyrda och omvårdande medan män bland annat antas vara självständiga och förnuftiga i större utsträckning än kvinnor. Genom att denna dualistiska syn, där ”kvinnor är det som män inte är, och män det som kvinnor inte är” (Gemzöe 2002, s. 83), inte ifrågasätts utan snarare internaliseras och upprepas skapas även samhälleliga stukturer där olika roller könskodas utifrån huruvida de anses vara lämpade för kvinnor eller män. Detta nämner även Holgersson m fl.

(2001) då de påpekar att kvinnor och män inom en och samma organisation inte sällan har skilda

arbetsuppgifter och att denna uppdelning många gånger beskrivs som en naturlig konsekvens av individers könstillhörighet:

Kvinnor anses ofta passa bättre för repetitivt och ”fingerfärdigt” arbete, medan män betraktas som starkare och i behov av att kunna röra på sig. (Holgersson et al.

2001, s. 38)

Att kvinnor och män är separerade från varandra kan även knytas an till begreppet homosocialitet vilket kan beskrivas som den socialitet som står att finna mellan människor av samma kön (Ambjörnsson 2004). Som en del av isärhållandets princip kan denna socialitet bidra till upprätthållandet av den hegemoniska struktur där de ledande grupperna i samhället (inte sällan vita män) bibehåller sin position med hjälp av tanken om att människor av samma kön förväntas umgås och trivas tillsammans med varandra (Connell 2005).

Mannen som norm

Genusordningens andra princip utgörs av tanken om att mannen är norm. Denna tanke innebär att mannen representerar en slags könlös människa eller, så som Hirdman (2001, s. 59) formulerar sig:

”Det är mannen, i betydelsen den abstrakta mannen, som är människan i singularis i samtal och tänkande”. Att mannen är norm resulterar vidare i att kvinnan inte är norm och att hon därmed inte heller kan företräda ”människan” – istället är kvinnan representant för just kvinnan och således endast för sitt kön medan mannen kan representera hela mänskligheten. Elvin-Nowak och Thomsson (2003) menar att denna norm gör att vad som ses som typiskt manligt även uppfattas som mer normalt i relation till det typiskt kvinnliga varpå män och det manliga överordnas kvinnor och det kvinnliga.

Även Hirdman (2001) påvisar att kvinnor i allmänhet sällan eller aldrig är jämbördiga män.

Hirdman menar att den manliga normen och dess strukturella underordning av kvinnor resulterar i att kvinnan endast kan positioneras i relation till mannen på tre sätt. Den första positioneringen benämns som A – icke a vilken symboliserar ett förhållande mellan kvinnan och mannen där kvinnan inte är något särskilt utan snarare finns till i egenskap av att hon inte är en man.

Konstellationen A – a handlar i sin tur om att kvinnan alltid jämförs med mannen och att hon i denna jämförelse ständigt anses vara en sämre version av mannen – något hårdraget beskriver Hirdman (2001, s. 29) detta förhållande som att ”a är en ofullgången man. a är inte riktigt färdigbakad. a är ett måndagsexemplar”. Den avslutande figuren, A – B, står för kvinnan och mannen som dikotomier, som motsatser till varandra, till exempel att mannen anses stark medan kvinnan upplevs svag. Här tillskrivs kvinnan lägre värderade egenskaper än mannen (likt i konstellationen A – a) men hon är samtidigt väsenskild mannen på så vis att hon har särdrag som män inte anses besitta och som inte heller anses eftersträvansvärda för män (Hirdman 2001).

Att den manliga normen tillåts representera den ”stora massan” medan kvinnor som synes endast agerar representanter för det avvikande i relation till denna norm kan exemplifieras med Gemzöes (2002, s. 118) påpekande att det som inom forskning ”framställs som något som gäller för alla

människor i själva verket handlar endast om män”. Principen gällande mannen som norm gör sig dock inte enbart gällande i forskningens värld utan även i socialt arbete och med hjälp av nedanstående citat kan kvinnliga och manliga klienters under- respektive överordning synliggöras:

De problemområden och problemkategorier som kvinnor i högre grad än män återfinns inom tenderar att vara mer inåtriktade (…). De sociala problem som påvisas bland män är oftare än kvinnors problem utåtriktade i sin karaktär och de innehåller färre passiva drag. Mäns problem är mindre kontrollerade, och framstår istället som mer destruktiva, hotande och utmanande för samhällsordningen. På detta sätt kan man säga att de sociala problemens framträdande bland kvinnor och män speglar de generella drag av över- och underordning som finns i samhället.

(Fäldt et al. 2012, s. 54)

3.2. Heteronormen

Med anknytning till isärhållandets princip och den manliga normen finns ytterligare en norm vid namn heteronormen. Heteronormen innebär att det heterosexuella förhållandet agerar som måttstock för vad som anses vara normalt eller avvikande – utifrån normen befäster således det heterosexuella förhållandet en högre hierarkisk position än andra typer av förhållanden och sexualiteter (Ambjörnsson 2004). Baserat på dess innebörd kan heteronormen därmed uppfattas som regelboken utifrån vilken människor bedömer vad som är ett acceptabelt beteende kopplat till individers könstillhörighet och förgivettagna heterosexualitet.

Holgersson m fl. (2001) har i sin studie av kön inom organisationer uppmärksammat heteronormen och hur denna producerar och reproducerar heterosexualiteten som den enda sanna sexualiteten. Att vara heterosexuell är att vara ”normal” och andra sexuella läggningar blir således ogiltiga former av sexualiteter till följd av deras avvikelse från normen. Även Elvin-Nowak och Thomsson (2003) problematiserar heteronormen och påpekar att heterosexualitet ses som naturlig och nästintill medfödd medan exempelvis homosexualitet inte sällan uppfattas som självvald och därmed kan anses utgöra en frivillig avvikelse från normen. Denna tanke, att personer med annan läggning än den heterosexuella frivilligt bryter mot heteronormen, leder till att dessa individer kan komma att positioneras som annorlunda och mindre värda. Homosexuella kvinnor kan exempelvis sexualiseras i större utsträckning än heterosexuella kvinnor medan homosexuella män kan komma att femininiseras och uppfattas som sämre än heterosexuella män.

3.3. Intersektionalitet

I relation till genusordningen såväl som heteronormen och dess förtryck av bland annat homosexuella blir det tydligt att kön är ett komplext ämne som inte enbart kan beskrivas som att män är överordnade kvinnor. Denna komplexitet kan, enligt oss, gestaltas med hjälp av begreppet intersektionalitet.

Intersektionalitet handlar bland annat om att ”varken gruppen kvinnor eller gruppen män utgör homogena grupper, utan består av olika grupper av kvinnor och olika grupper av män som lever

olika liv och har olika erfarenheter” (Mattsson 2010, s. 18). Att vara man innebär därmed inte en konstant överordning såväl som att vara kvinna inte innefattar en ständig underordning – istället påverkas kvinnors och mäns under- och överordning av flertalet andra faktorer utöver könstillhörighet, så som etnicitet, sexualitet, klass och ålder.

Ett intersektionellt perspektiv på kön presenteras bland annat i Connells (2005) tal om att homosexuella män exempelvis är underordnade heterosexuella män såväl som att vita män bland annat överordnas mörkhyade män. På samma vis påpekar Mattsson (2010) att kvinnor i medelklassen exempelvis är överordnade arbetarklasskvinnor och att kvinnor som uppfattas som sexuellt promiskuösa underordnas kvinnor som anses ha sin sexualitet ”under kontroll”.

Som synes kan intersektionalitet ses som ett försök till att bryta ned kategorier och belysa deras inbördes nyansrikedom och i och med detta uppfattar vi begreppet intersektionalitet som ett komplement till Hirdmans (2001) genusordning. En av ordningens svagheter kan nämligen anses vara teorins emfas på kvinnors och mäns relationer till personer av enbart motsatt kön, en fokusering som i sin tur riskerar att reproducera påstådda olikheter mellan könen såväl som att variationen bland kvinnor respektive män kan komma att osynliggöras (Gemzöe 2002). Genom att således även studera kön med hjälp av intersektionalitetsbegreppet anser vi att risken för ovan nämnda reproducering såväl som osynliggörande reduceras. Vi anser vidare att nyttjandet av begreppet intersektionalitet kan bidra till att synliggöra existensen av andra könstillhörigheter än just kvinnor och män såväl som att flera sexuella läggningar än den heterosexuella kan erkännas och belysas. Detta synliggörande kan således bidra till en syn på individen som inte i första hand kvinna eller man utan snarare som en enskild person påverkad av flertalet olika faktorer.

4. Metod

Liksom Ahrne och Svensson (2011) påpekar är metoden aldrig lösningen på ett problem utan snarare ett användbart verktyg för att nå ett gott resultat. För att kunna använda metoder på bästa sätt bör forskaren välja en metod som passar väl ihop med studiens syfte och frågeställningar (Silverman 2006). Då vi i vår studie fokuserade på individers åsikter kring ett visst fenomen lämpade sig den kvalitativa metoden bäst i och med att den kvalitativt inriktade forskaren inte söker förklaring utan snarare förståelse av den studerade företeelsen samtidigt som forskaren i fråga är intresserad av människors upplevelser, tankar och förväntningar (jfr. Larsen 2009). I det följande kommer vår användning av kvalitativ metod att presenteras mer ingående med fokus på bland annat metodologiska utgångspunkter, datainsamlingsmetod och analysmetod.

4.1. Metodologiska utgångspunkter

Under denna rubrik önskar vi presentera vilken ansats som denna uppsats har utgått ifrån samt redogöra för vår förförståelse och vilken typ av kunskap du som läsare kan förvänta dig att ta del av.

Induktiv ansats

I denna studie har vi inspirerats av och tagit utgångspunkt i en induktiv ansats gällande synen på empiri och teori. Denna ansats kan enkelt beskrivas som att empiri föregår teori och att forskare, genom att observera ett visst fenomen, uppmärksammar mönster och därigenom generaliserar dessa mönster med stöd i teoretiskt material (Sohlberg & Sohlberg 2009). Denna beskrivning är dock, likt vi påpekat, en förenkling av ansatsen som sådan och vi önskar här påpeka det som även Sohlberg och Sohlberg (2009) nämner, nämligen att den kvalitativa forskningen sällan eller aldrig gör anspråk på fullkomligt giltiga generaliseringar. ”Det finns alltid en möjlighet att världen kommer att vara annorlunda i morgon än vad den hittills varit” (Sohlberg & Sohlberg 2009, s. 129) och det är enligt oss således omöjligt att som forskare (eller uppsatsförfattare) påstå att de resultat som presenteras gäller överallt, när som helst och för alla människor.

Utifrån ovanstående resonemang kring den induktiva ansatsen har vi nyttjat densamma med stor medvetenhet om de induktiva generaliseringarnas ”dagslände”-karaktär och ansatsens mer eller mindre sannolika snarare än absoluta generaliseringar (jfr. Sohlberg & Sohlberg 2009). Vi önskar avslutningsvis även påpeka att vi har använt oss av den induktiva ansatsen utan att för den sakens skull tro att empiriskt material är fullständigt fritt från teoretisk påverkan. Detta är något som även Alvesson och Sköldberg (1994) nämner då de i samband med talet om filosofiska ansatser påpekar att fakta av empirisk art på ett eller annat sätt alltid färgas av teori. Denna tanke är vi beredda att hålla med om då vi är av den åsikt att vi aldrig helt kan frigöra oss själva från tidigare teoretiska intressen och fördjupningar.

Förförståelse

Likt vi nämnt ovan utgår vi från en tanke om att allt det arbete som ligger till grund för vår uppsats hade kunnat se ut på ett annat vis om om vi inte hade varit de vi är. Mot bakgrund av detta resonemang följer nedan en presentation av vår förförståelse.

Thurén (2007, s. 58) påpekar att ”förförståelsen präglar vårt sätt att se på verkligheten” men att förförståelse i sig inte utgör ett problem så länge som forskare aktivt förhåller sig till hur tidigare erfarenheter och tankar kan påverka det vetenskapliga arbetet. Vi har under genomförandet av denna studie haft som ambition att bibehålla en medvetenhet om hur diverse faktorer knutna till oss som individer kunde komma att inverka på det arbete som utfördes.

En av de faktorer som vi ansåg kunde komma att påverka vårt arbete i störst utsträckning var vårt intresse för ämnet kön i relation till socialt arbete. Även om denna fascination visserligen kan uppfattas som positiv – utan vårt intresse hade ju denna uppsats aldrig blivit av – anser vi att en omedvetenhet om det egna intressets inverkan på arbetet kan utgöra en stor fallgrop, nämligen att vi vid analys av respondenters uttalanden försöker att tolka dessa så att de överensstämmer med våra egna föreställningar kring kön. Baserat på denna tanke har vi under arbetets gång strävat efter att inte låta det egna intresset ta överhanden eller överskugga respondenters åsikter, en strävan som bland annat har resulterat i valet av en datainsamlingsmetod där respondenterna tillåts att ta stor plats såväl som att forskaren i fråga ikläder sig en något passiv roll (för mer information, se avsnittet Datainsamlingmetod – Fokusgruppsintervjuer).

Fortsättningsvis önskar vi påpeka att vi är medvetna om att vår förförståelse med stor sannolikhet har kommit att färgas av ytterligare faktorer så som ålder, könstillhörighet och etnicitet. Att vi båda är i tjugoårsåldern (och därmed har växt upp under 1980- och 90-talet) kan exempelvis innebära att vi har analyserat våra resultat på ett sätt som skiljer sig åt från den analys som någon som har växt upp under 60-talet skulle kunna tänkas göra. Vidare tror vi även att det faktum att vi som skriver denna uppsats är av kvinnligt respektive manligt kön kan ha inverkat på vår studie – må hända har vi under vår uppväxt till exempel kommit i kontakt med och internaliserat särskilda sätt att se på kvinnor och män? Att vi dessutom är av viss etnisk härkomst (svensk respektive iranier) kan även det ha kommit att inverka på hur vi har genomfört vår studie.

Även om vi i detta avsnitt som synes enbart har redogjort mycket kortfattat för ett antal faktorer som troligtvis utgör en del av vår förförståelse hyser vi ändå en förhoppning om att vårt budskap har framgått, nämligen att vi under arbetet med denna uppsats har reflekterat kring och problematiserat vår förförståelse.

Kunskapssyn

Vi har i denna uppsats utgått från en relativistisk kunskapssyn då vi är av den åsikt att vad som uppfattas som en sanning idag kan komma att förkastas imorgon. Denna tanke överensstämmer med synen på kunskap som relativ i och med att detta perspektiv uppfattar kunskap som skapad inom och påverkad av dess kontext, en kontext som bland annat utgörs av forskarens egen bakgrund (Eliasson-Lappalainen et al. 2008). Fortsättningsvis inspireras vi även av konstruktionismen i vår syn på kunskap då vi upplever detta perspektiv som förenligt med en relativistisk kunskapssyn – konstruktionismen förordar nämligen inte en jakt på en alltigenom objektiv sanning utan förespråkar snarare att forskare bör uppfatta respondenters uttalanden som individuella redogörelser för världen så som människorna i fråga upplever den (Eliasson-Lappalainen & Szebehely 2008;

Silverman 2006).

Med utgångspunkt i ovanstående anser vi det vara på sin plats att tydliggöra att den kunskap som presenteras i denna uppsats inte bör ses som en objektiv eller given sådan. Att som relativistiskt inriktad forskare göra anspråk på objektiv kunskap framstår enligt oss som befängt då vi, liksom Silverman (2006), anser att en studie aldrig kan påstås tala för sig själv i och med att den färgas av den forskare som presenterar studien i fråga. Denne forskare är i sin tur subjektiv så till vida att hen ser världen genom specifika glasögon färgade av den omgivning som forskaren har verkat/verkar inom (Ahrne & Svensson 2011; Silverman 2006). Ett likartat resonemang synliggörs i följande utdrag:

In qualitative research, the investigator him- or herself is the main instrument of data collection, so that what is observed and heard and also what the researcher decides to concentrate upon is very much a product of his or her predilections.

(Bryman 2004, s. 284).

Att som forskare vara subjektiv kan visserligen tänkas utgöra flertalet hinder (exempelvis att forskningsresultat vinklas till att överensstämma med den egna övertygelsen) men vi önskar här dra en parallell mellan subjektivitet och förförståelse, nämligen att vi inte uppfattar subjektivitet som ett problem så länge som den erkänns på samma vis som att förförståelse blir problematisk först då den osynliggörs. Att subjektivitet inte bör ses som en odelat negativ aspekt av forskning redovisas även i nedanstående citat som även får avsluta detta avsnitt:

En ej erkänd snedvridning kan fullständigt ogiltiggöra resultaten av en intervjuundersökning. En snedvridning eller ett subjektivt perspektiv kan däremot, om de erkänns, belysa särskilda aspekter av de undersökta fenomenen, föra fram nya dimensioner och bidra till ett mångperspektiviskt skapande av kunskap. (Kvale 1997, s. 258)

4.2. Datainsamlingsmetod – fokusgruppsintervjuer

I följande avsnitt presenteras denna studies datainsamlingsmetod. Avsnittet syftar bland annat till att erbjuda en överblick över hur nyttjad datainsamlingsmetod fungerar samt vilka för- och nackdelar metoden i fråga medför.

Fokusgruppsintervjuer – en introduktion

Då denna studie syftar till att studera socionomstudenters uppfattningar kring kön i relation till det sociala arbetet valde vi att nyttja en datainsamlingsmetod som lämpar sig väl vid studiet av normer, attityder och värderingar, nämligen den så kallade fokusgruppsintervjun. Denna typ av intervju innebär att ett antal respondenter deltar i en diskussion kring ett för studien relevant ämne – gruppen fokuserar med andra ord sitt samtal till ett av forskaren förutbestämt ämnesområde. Vidare kan fokusgruppsintervjun särskiljas från andra typer av intervjuer utifrån att forskaren i fråga inte enbart är intresserad av de enskilda respondenternas åsikter utan även av gruppen som sådan och den

dynamik som uppstår mellan deltagarna (Halkier 2008; Bryman 2004). Till skillnad från exempelvis enskilda intervjuer där en individ står i fokus för forskarens intresse innebär genomförandet av fokusgruppsintervjuer att samspel mellan deltagarna uppmuntras och uppmärksammas. Detta då interaktionen mellan respondenter anses ”producera empiriska data som säger något om betydelsebildning i grupper” (Halkier 2008, s.7-8). Dessa karaktäristika innebär bland annat att fokusgruppsrespondenter under diskussionens gång tillåts att hålla med, argumentera emot och ställa frågor till varandra (Bryman 2004).

Vidare bör det påpekas att forskare som nyttjar fokusgruppsintervjuer kan välja att studera gruppdeltagarnas interaktion i olika stor utsträckning. Bryman (2004) nämner exempelvis att somliga använder uttrycket fokusgruppsintervju synonymt med begreppet gruppintervju och därmed kan påstå sig använda fokusgruppsmetoden även om gruppdynamik varken synliggörs eller analyseras. Halkier (2008) i sin tur påpekar att studier som genomförs med hjälp av fokusgruppsintervjuer kan ha gruppens interaktion som främsta forskningsintresse medan andra använder metoden för att den i första hand kan erbjuda en större och mer komplex mängd data än andra typer av intervjuer. Vår syn på samspelet mellan de respondenter som har deltagit i vår studie kan i sin tur uppfattas vara i enlighet med det socialkonstruktionistiska perspektivet (se Berger &

Luckmann 1967) då vi uppfattar individen som starkt knuten till det sammanhang inom vilket hen verkar – individen skapas i förhållande till sin sociala kontext och därmed i samspelet med sin omgivning. Vi blir dem vi är i relation till andra människor. Utifrån denna tanke har vi valt att se fokusgruppsintervjun som en metod som i stor utsträckning ger oss möjlighet att ta del av enskilda individers attityder kring kön i relation till socialt arbete utan att för den sakens skull förringa betydelsen av att dessa individer är en del av ett socialt sammanhang.

Antalet deltagare och intervjuer

I och med att fokusgruppsintervjun som synes utgår från tanken om att gruppen påverkar individen anser vi att det är på sin plats att motivera storleken på de fokusgrupper som vi har nyttjat i denna studie. Gällande antalet deltagare per grupp rekommenderas nämligen att forskaren vid genomförandet av fokusgruppsintervjuer upprättar konstellationer med minst tre respondenter per grupp (Bryman 2004; Halkier 2008). Vi har i vår studie valt att genomföra två intervjuer med tre respondenter i vardera fokusgrupp. Antalet deltagare per grupp har begränsats till tre i och med att ett litet antal deltagare anses lämpligt i studier där tiden för genomförande är begränsad samt då ämnet för studien är av komplex art och kan tänkas väcka omfattande diskussion (Bryman 2004). Vi har begränsat antalet intervjuer till två då studien har genomförts inom en snäv tidsram och upprättande samt bearbetning av intervjuer av denna typ innebär ett omfattande och tidskrävande arbete (ibid.). Det bör dock påpekas att ett fåtal fokusgrupper inte per automatik innebär att de data som samlas in är mindre användbara än vid ett större antal grupper (Barbour 2007 refererad i Halkier 2008).

Forskaren som moderator

Utöver att forskare som använder sig av fokusgruppsintervjuer beaktar inte bara individens uttalanden utan även gruppens dynamik och storlek så utmärker sig denna metod även på så vis att

forskaren/forskarna deltar i egenskap av moderator/-er (Bryman 2004).

Moderatorn har två viktiga uppgifter: att få deltagarna att prata med varandra och att hantera den sociala dynamik som utvecklas mellan dem. (…) Om deltagarna inte får interagera som de brukar göra – oavsett om de känner varandra eller bara känner ”kulturen” – finns risken att de inte börjar diskutera och inte riktigt vänder sig till varandra. (Halkier 2008, s. 47)

Ovanstående citat tydliggör vikten av att som moderator fokusera på gruppdeltagarnas samspel med varandra och vara medveten om vikten av att respondenterna tillåts att tala relativt fritt. Bryman (2004) påpekar dock att moderatorn har mandat att styra respondenternas samtal i rätt riktning om diskussionen som förs visar tendenser på att förlora sin initiala fokusering. Denna kontroll av diskussionen bör dock ske med stor försiktighet då ett förlorat fokus kan tyda på att respondenterna i fråga upplever en annan aspekt av ämnet som intressant, ett faktum som i sin tur kan visa sig ha relevans för studiens resultat (Bryman 2004).

Metodens fördelar och nackdelar

Vårt beslut att använda oss av fokusgruppsintervjuer inom ramen för denna studie anser vi kan motiveras utifrån det faktum att metoden som sådan är passande för studier där forskaren är intresserad av att undersöka normer och hur dessa kommer till uttryck (Halkier 2008). Vidare kan fokusgruppsintervjun ses som en relevant datainsamlingsmetod för en studie likt vår då en stor mängd data kan genereras utifrån att respondenterna ges möjlighet att i samspel med övriga deltagare uttrycka och utveckla (och kanske förkasta) sina tankar kring aktuellt ämne (Bryman 2004). En liknande fördel presenteras även av Halkier (2008, s. 12) som menar att fokusgruppsintervjuer har en ”förmåga att producera koncentrerade data om ett bestämt fenomen eller ämne på ett relativt lättillgängligt sätt, som inte är särskilt påträngande för deltagarna”.

Även om ovanstående motiv till och fördelarna med användningen av fokusgruppsintervjuer är många innebär nyttjandet av metoden att ett antal svårigheter oundvikligen bör tas i beaktande, bland annat vad gäller respondenternas gruppdynamik och hur denna kan komma att påverka individens uttalanden. Bryman (2004) påpekar att det finns en risk att en eller flera respondenter kommer att dominera diskussionen vilket kan resultera i att mindre språksamma deltagare inte kommer till tals alternativt tenderar att hålla med den dominerande respondenten. Vi har i genomförandet av vår studie haft som ambition att minimera denna risk genom att vi som moderatorer har varit uppmärksamma på gruppens samspel samt att vi har eftersträvat att ge alla respondenter samma möjlighet att uttrycka sina åsikter. Vidare påpekar Bryman (2004) att deltagare i en fokusgrupp kan ha en benägenhet att ge uttryck för sådana åsikter som de tror att andra gruppmedlemmar förväntar sig att de ska uttrycka baserat på faktorer så som kön, ålder och etnicitet. Då vi inte har haft ambitionen att bedöma en eventuell sanningshalt i respondenternas yttranden har vi dock inte heller ansett det möjligt (eller ens önskvärt) att kontrollera att deltagarna i studien ger uttryck för vad de verkligen anser.

4.3. Undersökningsgruppen

Vid nyttjandet av fokusgruppsintervjuer är det viktigt att som forskare reflektera kring hur många fokusgruppsdeltagare som behövs samt hur många intervjuer som ska genomföras. Ytterligare en viktig fråga att ställa sig vid genomförandet av dessa typer av intervjuer är även vilka som ska delta (Halkier 2008). Då antalet deltagare såväl som antalet intervjuer har problematiserats under rubriken Antalet deltagare och intervjuer kommer vi i det följande att redogöra för denna studies undersökningsgrupp med fokus på vårt urval och studiens respondenter.

Urval

En studies urval kan enkelt beskrivas som en del av den population som studien i fråga fokuserar sitt intresse mot (Bryman 2004; Larsen 2009). Med utgångspunkt i detta utgjordes vår population av socionomstudenter men i och med att denna population bedömdes vara alltför stor för att kunna omfattas av en studie likt vår ansåg vi att det var på sin plats att ett urval genomfördes.

Urval kan se ut på olika sätt beroende på typen av studie: nyttjas en kvantitativ metod är det troligt att forskaren i fråga väljer att använda sig av ett så kallat sannolikhetsurval (som kan generaliseras till att omfatta en större population) medan det är rimligt att anta att en kvalitativt inriktad forskare inte sällan utgår från ett icke-sannolikhetsurval (Larsen 2009). Baserat på det faktum att vår studie är av kvalitativ art uppfattade vi icke-sannolikhetsurvalet som passande då detta urval kan nyttjas i studier vars forskningsresultat inte syftar till att generaliseras (ibid.). Vi har i denna studie således använt oss av en typ av icke-sannolikhetsurval vid namn tvåstegsurval.

Ett tvåstegsurval innebär att forskaren i fråga upprättar en faktor vilken styr det initiala sökandet efter respondenter (att deltagare i studien till exempel ska vara hemmahörande inom en specifik institution) för att därefter söka respondenter med hänsyn till ytterligare en faktor (att deltagarna exempelvis ska ha en viss yrkesroll inom vald institution) (Ahrne & Eriksson-Zetterqvist 2011). Vi baserade vårt tvåstegsurval på att respondenterna dels skulle studera på socionomutbildningen, dels skulle studera på någon av utbildningens avslutande terminer. Urvalets första steg baserades på denna uppsats övergripande syfte där vi sökte studera socionomstudenternas uppfattningar kring kön. Urvalets andra steg upprättades i sin tur med utgångspunkt i denna studies frågeställningar då studenter på någon av socionomutbildningens avslutande terminer kan antas ha kommit i kontakt med klienter och kollegor i samband med verksamhetsförlagd utbildning.

Det bör avslutningsvis även påpekas att sättet på vilket vi kontaktade potentiella respondenter påverkade vårt urval så till vida att vi tog kontakt med socionomstudenter via två slutna internetforum. Socionomstudenter som inte hade tillgång till dessa forum kan därmed påstås ha fallit utanför ramen för vårt urval.

Studiens respondenter

Ovan redovisade tvåstegsurval resulterade i att sex socionomstudenter agerade respondenter i vår studie. Alla respondenter hade erfarenhet av att vara verksamma inom socialt arbete dels på basis av att de genomförde/hade genomfört socionomprogrammets verksamhetsförlagda utbildning, dels då

det visade sig att samtliga respondenter arbetade/hade arbetat inom yrken med anknytning till socialt arbete.

Fortsättningsvis utgjordes våra fokusgrupper av respondenter av enbart kvinnligt kön, inte på grund av att vi inte kontaktade några manliga socionomstudenter utan till följd av att studenter av manligt kön helt enkelt inte visade intresse av att delta. Hur det kommer sig att enbart kvinnliga studenter valde att delta i vår studie är en fråga som vi endast kan spekulera kring men en tänkbar anledning kan vara det faktum att svenska socionomutbildningar är en kvinnodominerad arena (Statistiska centralbyrån 2010). Denna kvinnodominans tror vi kan ha påverkat könsfördelningen bland våra respondenter så till vida att fördelningen på sätt och vis kan uppfattas som någorlunda representativ för socionomutbildningar i stort. Troligtvis kan socionomutbildningarnas demografi även vara anledningen till att merparten av våra respondenter var unga och av övervägande svenskt ursprung.

Vidare bestod denna studies fokusgrupper av respondenter som kände varandra sedan tidigare.

Detta var inget som vi krävde utan snarare något som troligtvis skedde utifrån att personer som är bekanta med varandra tenderar att delta i fokusgruppsintervjuer i större utsträckning än människor som inte känner varandra (jfr. Bryman 2004). Bryman påpekar att en nackdel med att nyttja fokusgruppsintervjuer bestående av respondenter som känner varandra är att saker och ting som respondenterna tar för givna i relationen till varandra inte uttalas. Vi anser att denna risk självfallet kan ha förelegat vid genomförandet av våra fokusgruppsintervjuer. Samtidigt tror vi att risken reducerades i och med att vi i stor utsträckning bad våra respondenter att utveckla sina uttalanden och därmed uppmuntrade dem att redogöra för yttranden som vid något annat tillfälle (exempelvis i vardagslivet) skulle kunna ha upplevts som självklara. Fortsättningsvis är grupper bestående av deltagare som känner varandra inte enbart av ondo utan innefattar flera stora fördelar, bland annat att den diskussion som uppstår mellan deltagarna kan ses som en mer naturlig och mindre påtvingad sådan (ibid.) såväl som att diskussionen kan upplevas som trygg och i stor utsträckning kan tänkas representera deltagarnas vardagliga tal kring fenomenet i fråga (Halkier 2008). Baserat på dessa positiva aspekter anser vi att det med stor sannolikhet kan ha varit till vår studies fördel att fokusgrupperna bestod av personer som var bekanta med varandra i och med att studiens diskussioner fokuserades mot ett ämne som må hända kunde dryftas på ett mer ingående vis tillsammans med människor som den enskilde respondenten kände sedan tidigare.

4.4. Genomförande

Följande avsnitt innehåller information gällande denna studies genomförande och dessa uppgifter presenteras nedan med hjälp av tre rubriker: Första kontakten, Struktureringsgrad och intervjuguide samt Intervjuerna. För problematisering gällande etik i relation till studiens genomförande, se kapitlets avslutande avsnitt vid namn Forskningsetiska aspekter och överväganden.

Första kontakten

Den initiala kontakten med potentiella respondenter upprättades genom att informationsbrevet för denna studie (se Bilaga 1) publicerades i två internetforum där medlemmarna dels var socionomstudenter, dels studerade under de delar av socionomutbildningens läsår som