DELEGATIONEN FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER I SVERIGE

Full text

(1)

DELEGATIONEN FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER I SVERIGE

Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd

Rapport

Dokument nummer 1515378

2006-12-14

(2)

MYNDIGHETERS ARBETE MED MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER - KARTLÄGGNING

1. UPPDRAGET

SIFO Research International har haft ”Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige” uppdrag att genomföra en enkätundersökning bland kommuner, landsting och statliga myndigheter. Syftet har varit att få en bild av kunskapsnivån vad gäller mänskliga rättigheter samt att få ett underlag för att kunna vara ett stöd för offentliga myndigheter i deras arbete att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i deras olika verksamheter.

2. UNDERSÖKNINGENS GENOMFÖRANDE

Undersökningens målgrupper har varit samtliga kommuner, samtliga landsting samt ett urval statliga myndigheter. Sistnämnda är inte ett slumpmässigt urval utan har subjektivt valts ut av Delegationen och SIFO.

Enkäten har ställts till resp. organisations ledning för vidarebefordran till rätt handläggare. Vem/vilka som utgjort ”rätt handläggare” har inte varit självklart vilket i en del fall inneburit att enkäten skickats mellan olika personer utan att i slutänden blivit besvarad. Av kontakterna med olika organisationer har framkommit att besvarandet av enkäten ibland gjorts av en grupp representerande olika

verksamheter, ibland av en enskild handläggare.

Två postala påminnelser har gjorts, en någon vecka före svarstidens utgång och en precis när svarstiden gått ut.

Enkäten skickades till sammantaget 410 organisationer enligt nedanstående

redovisning. 280 organisationer besvarade enkäten vilket innebär en svarsfrekvens om 68%.

Målgrupp Antal utskick Antal inkomna Svarsfrekvens Kommun 290 187 65%

Landsting 20 15 75%

(3)

Statl.mynd. 100 77 77%

Svarsfrekvensen är sammantaget helt nöjaktig. Det som dragit ned den något är den lägre svarsfrekvensen för kommunerna. Som framgår nedan har dessa haft något svårare att besvara enkäten.

Frågeformuläret (se flik 5) har tagits fram av delegationen och Sifo i samarbete. En grundläggande tanke har varit att fånga upp kommentarer till olika frågor varför frågeformuläret omfattar en hel del s.k. öppna frågor. Dessa redovisas ordagrant under flik 4 uppdelade på resp. målgrupp.

Datainsamlingen ägde rum under perioden 7 november – 6 december 2006. Några svar har inkommit senare. Flertalet av dessa har tagits hand om vad gäller de öppna svaren som alltså registrerats och finns med under flik 4.

3. UNDERSÖKNINGENS RESULTAT

I det följande redovisas undersökningens huvudsakliga resultat. Detaljer återfinns i tabellerna. De ”+” resp ”-” tecken som finns i tabellerna är resultat av en

signifikanstest som brukar göras vid urvalsundersökningar. Signifikanstestet visar om det finns en statistiskt säkerställd skillnad mellan olika undergrupper inom samma ”familj”. Ett + betyder att undergruppen har ett signifikant högre värde än andra grupper och ett - att undergruppen har ett signifikant lägre värde. Eftersom föreliggande undersökning kan ses som en totalundersökning kan signifikanstestet utgöra en hjälp att hitta relevanta avvikelser mellan olika analysgrupper.

Inledningsvis bör påpekas att många organisationer - framför allt kommuner - har hört av sig med budskapet att man har många olika verksamheter och att

förhållandena skiftar mycket mellan dessa. Det har därför varit svårt för dessa att väga samman vissa frågor.

• 79% av organisationerna anser att mänskliga rättigheter i mycket stor eller ganska stor utsträckning har bäring på verksamheten (bild 1).

Statliga myndigheter liksom mindre organisationer gör det i något mindre utsträckning.

Genom en särskild öppen fråga har organisationerna mer konkret redovisat hur detta kommer till uttryck i verksamheten. Svaren redovisas ordagrant under flik 4.

Kommunerna är mer eller mindre utförliga i sin redovisning. Det som

återkommer oftast är skrivningar runt utbildning och omsorg. Över huvud

(4)

taget nämns de verksamheter som innebär kontakt med medborgarna. Många kommuner anger också att man kanske inte medvetet arbetar med MR-frågor utan mer indirekt som följd av att många konventioner finns som grund för kommunernas lagstiftning.

Även landstingen anger att den lagstiftning som ligger till grund för hälso- och sjukvården bygger på värderingar kring MR. Olika policies och projekt drivs med ett MR-innehåll även om man inte direkt applicerar MR-dimensionen konkret.

De statliga myndigheterna ger exempel med anknytning till just deras speciella verksamhet. Några myndigheter nämner också hur man internt arbetar med dessa frågor.

• 88% av organisationerna anser att det är mycket eller ganska viktigt att ha kunskap om mänskliga rättigheter för att kunna utföra det dagliga arbetet (bild 2).

De antalsmässigt mindre organisationerna anser detta vara något mindre viktigt, likaså landstingen.

• 57% av organisationerna skattar att personalen har mycket eller ganska stor kunskap om mänskliga rättigheter – 33% har liten kunskap (bild 3).

• Hos 21% av organisationerna finns någon ansvarig utsedd för att driva frågor om mänskliga rättigheter (bild 4).

Landsting och statliga myndigheter har det i högre utsträckning.

• Konventionerna om resp. ”avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor” och

”om barnets rättigheter” är de mänskliga rättighetskonventioner organisationerna arbetar mest aktivt med i det dagliga arbetet (bild 5).

Statliga myndigheter arbetar mindre med barnets rättigheter och – liksom landstingen – mer med FNs allmänna förklaring. Landstingen arbetar mer än övriga målgrupper med konventionen mot tortyr. I genomsnitt har

organisationerna angett tre konventioner som man arbetar mest med. De organisationer som angett att MR har liten bäring på verksamheten har i samma utsträckning som övriga markerat ”diskrimineringen av kvinnor”.

• Samma konventioner som ovan är också de man anser viktigast att efterleva (bild 5).

Barnets rättigheter är viktigare hos kommuner och mindre viktigt vid statliga myndigheter.

(5)

• Ingen konvention utmärker sig särskilt som svår att efterleva.

Anledningen är att över 70% inte har någon uppfattning om detta. Resultatet indikerar en låg kunskap/medvetenhet om konventionernas innehåll och tillämpning.

• För 13% av organisationerna är arbetet med MR omnämnt i budgeten och hos 6% är det angivet som en särskild punkt (bild 6).

De allra minsta organisationerna har det i högre utsträckning omnämnt medan de allra största i högre utsträckning har det som en särskild punkt.

• Hos 58% av organisationerna nämns/behandlas mänskliga rättigheter i andra styrinstrument än budgeten (bild 7).

Det kommunerna främst lyfter fram är planer och policies för barn, jämställdhet, mångfald, skolor och den egna personalen. För statliga myndigheter gäller – vid sidan av planer för jämställdhet och mångfald – regleringsbrevet och verksamhetsplanen.

• 38% samverkar med en eller flera berörda intresseorganisationer när verksamhet utformas eller beslut fattas inom området MR (bild 8).

Kommunerna samverkar mest med handikapporganisationer och Rädda Barnen. Detta gäller även landstingen. De statliga myndigheterna har i högre utsträckning ”egna” organ med hänsyn till resp. myndighets

verksamhetsinriktning.

• För en tredjedel av organisationerna finns beslut om mer aktivt arbete med MR (bild 9).

I nästan hälften av fallen har dessa beslut fattats på politisk nivå, i 20 % på ledningsnivå. En tredjedel har inte kunnat ange någon nivå.

• Hälften av organisationerna har projekt eller program som lyfter frågor om MR (bild 10).

Statliga myndigheter har det i något högre utsträckning.

• En fjärdedel av organisationerna känner till den senaste nationella handlingsplanen mycket eller ganska väl (bild 11.)

Statliga myndigheter känner till den bättre.

• Drygt 10% uppger att den nationella handlingsplanen påverkat arbetet med MR mycket eller ganska mycket (bild12).

(6)

• 13% har vidtagit åtgärder med anledning av den nationella handlingsplanen (bild13).

Initiativet till åtgärderna har bland kommunerna tagits på såväl politisk nivå som på tjänstemannanivå. Statliga myndigheter anger ledningen som

initiativtagare. Några nämner också att man varit i kontakt med

”Delegationen”.

• 42% av intervjupersonerna hade själva hört talas om ”Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige” (bild 14).

Statliga myndigheter i högre utsträckning.

• 57% tror att berörda verksamhetsansvariga anser att ett människorättsperspektiv kan vara ett positivt bidrag i organisationens arbete. 9% tror att det kan vara en

belastning och en tredjedel har ingen uppfattning (bild 15).

• Nästan två tredjedelar av organisationerna har behov av fortbildning/kompetensutveckling inom området MR (bild 16).

• 23% har avsatt resurser för fortbildning/kompetensutveckling (bild 17).

Det är framför allt de allra minsta och de allra största organisationerna som gjort det liksom statliga myndigheter.

• 22% av organisationerna har en särskilt utpekad person som går att rådfråga om MR (bild 18).

Statliga myndigheter i högre utsträckning.

• 70% av organisationerna anser att det är mycket viktigt att verksamhetsansvariga får utbildning i MR (bild 19).

• 18% av organisationerna har erbjudit anställda intern utbildning om MR. 5% har erbjudits extern utbildning (bild 20).

Av de öppna svaren framgår spridningen i svaren. Genomsnittet dras upp av att några organisationer har angivit 2000 personer. Bland de statliga

myndigheterna är deltagandet mer begränsat. Obs att de

genomsnittsittsvärden som redovisas i tabellerna är genomsnitt för de (fåtaliga) organisationer som faktiskt erbjudit utbildning.

De yrkes-/befattningskategorier som erbjudits utbildning är för

kommunernas del främst lärare/pedagoger och chefer. Myndigheterna nämner i högre utsträckning ”samtliga”.

(7)

• 14% av organisationerna har erbjudit politiker utbildning om MR (bild 21).

Statliga myndigheter i mindre utsträckning. Antalet deltagande framgår av både tabeller och öppna svar och är självfallet betydligt färre än för de anställda.

• Av bild 22 framgår behovet av stöd rent allmänt såväl som behovet av ett externt stöd.

Såväl när det gäller utbildning rent allmänt som behovet av externt stöd är detta störst när det gäller fortbildning för ledningsgrupper samt

verksamhetsanpassad utbildning. Behoven är störst i de allra största organisationerna och minst i de allra minsta.

• De tjänster organisationerna främst kan tänka sig att efterfråga (bild 23) är

”representant som föreläsare” (65%) och ”stöd från webbplatsen” (59%).

De allra minsta organisationerna har en mindre efterfrågan på de angivna tjänsterna men har i högre utsträckning än övriga svarat ”annat stöd”. Dessa framgår av de öppna svaren och är sinsemellan mycket olika.

• I en avslutande fråga ombads intervjupersonerna nämna andra saker än vad som tagits upp tidigare och som skulle kunna underlätta arbetet med MR.

Kommunerna anför i stor utsträckning ”goda exempel”. Statliga myndigheter vill ha tydligare direktiv och ökade resurser.

• Under rubriken ”Övriga synpunkter” framkommer den breda definitionen av MR och därmed svårigheterna att i en generell enkät få precisa svar. Bland synpunkterna kan citeras:

- ” Mesta av verksamheten är lagreglerat och har styrdokument baserade på  mänskliga rättigheter. Kommunens egna styrdokument och dagliga arbete präglas av  ett människorättsperspektiv, även om MR eller särskild konvention inte omnämns.” 

(Kommun)

- ”Spontant svårt att prioritera i en trång verksamhet. Aktivt arbete med  barnkonventionen liksom möjlighet att jämlikhet sker. Sänd gärna info om  delegationen och en beskrivande analys om problem i Sverige. Det kanske skulle  kunna ge en ingång till andra svar.” (Landsting) 

      ‐      ”Bra att frågan väcks. Vi arbetar indirekt med mänskliga rättigheter men  utifrån främst den svenska lagstiftningen t.ex. de olika diskrimineringslagarna,  mångfaldsfrågor osv. men det vore bra att få en tydligare och mer explicit koppling  till de mänskliga rättigheterna.” (Statlig myndighet)  

      ‐      ”Ibland kan mänskliga rättigheter kännas svårt att hantera eftersom det är så  självklart. I många fall känns det som att ʺsparka in öppna dörrarʺ när detta 

(8)

perspektiv ska tillämpas. (Dessa ståndpunkter kan dock delvis bero på okunskap  eller otillräcklig insikt i frågorna).” (Statlig myndighet) 

           

Sammanfattande kommentar        

Undersökningen verifierar uppfattningen att MR är viktig i de allra flesta  organisationers arbete, att det också arbetas med MR men att detta går in under  andra ”etiketter” och därför inte blir konkret synliggjort. 

 

Kunskapsnivån inom organisationerna anges inte som direkt låg men rymmer en  förbättringspotential. Detta förstärks av att den nationella handlingsplanen för  mänskliga rättigheter är mindre känd vilket också Delegationen är. 

 

Förevarande utbildning av anställda och politiker inom MR‐området är av mindre  omfattning. Behovet är dock relativt stort medan de organisationer som avsatt  resurser för detta är betydligt färre. 

 

Ett påtagligt behov av stöd inom området MR anges. Störst är behovet av 

utbildningsstöd för organisationernas ledningsgrupper samt verksamhetsanpassad  utbildning. De stödformer från Delegationen man mest tänker på är någon föreläsare  samt stöd hämtat från webbplatsen.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :