Lucka 16: Kommunen vill göra vad till naturreservat…?
Svar: Herrgårdsparken och ett längre parti av Åfjärdens strand, i Köpmanholmen.
Området är till största delen igenväxt industrimark, med den s.k. Herrgårdstippen som mest besvärande del. I tippen deponerades kvicksilverkontaminerat grafitslam och -elektroder från kloralkalifabriken i Köpmanholmen. Den är klassad som förorenat område med högsta riskklassning av Länsstyrelsen. Inom naturreservatets gränser skulle även det gamla sågverksområdet hamna, som har konstaterats hålla höga halter av dioxin.
Läs det ursprungliga inlägget ”Kommunen vill göra naturreservat av förorenade områden”.
Vi kommer återkomma till både Herrgårdstippen, sågverksområdet och dessutom Alnetippen. Den senare är en tipp som kommunen förvandlade till en del av naturreservatet Alneskogen. Stefan Löfven satt med vid kommunstyrelsens sammanträde när det begav sig på 90-talet. Se inlägget ”Alneviken – naturreservat och en gammal soptipp”.
Anledningen till att vi kommer att göra ett återbesök, är att en bloggläsare hade vänligheten att tipsa om att det nu finns historiska flygfotokartor tillgängliga från
olika årtal. Tack för det!
Kommunen körde förorenade jordmassor till skidklubb – tvingades hämta dem igen
En bloggläsare meddelar att under veckan har massor lastats vid Nätra skidklubbs spår i Bredånger och körts tillbaka till fabriksområdet i Köpmanholmen.
Så slutade alltså idén att plana av och hårdgöra ett område i det sanerade fabriksområdet, för mellanlagring av vindkraftsdelar.
Snabbt för dig som inte läst vårt tidigare inlägg om denna sak:
Det kommunala bolaget Örnsköldsviks Hamn&Logistik skrapade av jordmassor i det sanerade fabriksområdet i Köpmanholmen och körde dem till Nätra skidklubbs elljusspår. Området i Köpmanholmen skulle planas av och hårdgöras, för att därefter tjäna som plats för mellanlagring av segment till vindkraftstorn.
Dessa vindkraftsdelar lastades på fartyg i Gävle och lossades i hamnen i Köpmanholmen. Ett av fartygen slog rekord i storlek i hamnen. Något större fartyg hade tidigare inte lossat där.
Problemet var bara att jordmassor från området får under inga som helst omständigheter flyttas. ”Sanerad” betyder inte 100% giftfritt. Sanerad betyder snarare att genom behandling av jordmassorna i området har koncentrationen av diverse föroreningar sänkts till en mer hanterbar nivå än före sanering. Därtill kan det finnas ”punktförekomster” av t.ex. kvicksilver som missats vid det tidigare saneringsarbetet. Försiktighetsprincipen säger därför att massorna skall ligga där de ligger och inte användas för andra ändamål på annan plats. Länsstyrelsen har därför stoppat arbetet och (förmodligen) utfärdat ett föreläggande om att massorna skall återföras till fabriksområdet.
Vi har alltså just bevittnat en mycket avancerad form av gräv en grop och fyll den åter. Naturligtvis på skattebetalarnas bekostnad.
Det finns anledning att resonera extra runt vissa aspekter här.
En är vad som inte kan beskrivas som annat än inkompetens hos Örnsköldsviks Hamn&Logistik. Hur kan man ens komma på tanken att göra något dylikt, utan att kolla upp saken med Länsstyrelsen – som har tillsynsansvaret för
fabriksområdet med avseende på föroreningar – innan man påbörjar arbetet?
Någon i organisationen måste väl ändå fattat att här finns det nog skäl att kolla lite extra först. Vad har man för kultur när anställda antingen inte vågar yttra sig eller inte lyssnas på?
En andra aspekt är att kommunen har i sin organisation både miljöinspektörer och markingenjörer anställda. Ändå agerar ett kommunalt bolag så här. Det är direkt pinsamt. Och ja, det är kommunen som äger marken.
Ytterligare en sak som inte går att blunda för, är att i denna uppgrävda och återfyllda markplätt på det gamla fabriksområdet, så sammanstrålar olika delar av socialdemokratisk miljövårdslöshet. Hänsynslös sådan. Facket kände naturligtvis till den totala likgiltighet inför miljön som arbetsgivaren visade när det begav sig i fabriken. Inte minst på slutet när centerpartiet och skogsägarna kontrollerade verksamheten. Och socialdemokraterna är fackets politiska gren, inget annat. Att kontrollera arbetarna politiskt var förstås viktigast.
Man lät det ske. Kvar blev en förorenad Herrgårdstipp, ett förorenat fabriksområde och en av landets mest kvicksilverförorenade fiberbankar. En ohelig treenighet man gör sitt bästa för att tvätta bort ur folkminnet. Barnen i skolan skall lära sig om den s.k. klimatkatastrofen, men inte sossarnas kvicksilversnusk på den egna bakgården. Tippen och det förorenade sågverksområdet får ny granne i form av en konstpark. Det ska vara positivt. Tjo och tjim, nu tänker vi framåt! …hälsar Elvy Söderström.
Vårdslösheten löper som en, i dubbel bemärkelse, röd tråd in i samtiden.
Förorenade massor till skidklubben och rekord i fartygsstorlek ovanför fiberbanken. Samtidigt pratar ett kostymklätt kommunalråd om miljömål och rekordfartyget lossar vindkraftsdelar till de vindkraftparker som växer som svampar ur jorden i Norrland. Vindkraftparker som kommer förändra hela l a n d s k a p s k a r a k t ä r e r o c h t ö m m a e n o r m t m å n g a f l e r b y a r ä n vattenkraftsmagasinen gjorde. Det kommer bara att ta lite längre tid, om utbyggnaden fortsätter.
Det som nu hände med jordmassorna som flyttades till skidspåret, blev uppmärksammat och anmält till Länsstyrelsen. De agerade och utövade myndighet mot kommunen. Men det man måste fråga sig är: hur mycket tokigheter har passerat under årens lopp som gått tyst förbi?
Om ett privat företag agerat som det kommunala bolaget Örnsköldsviks Hamn&Logistik, så skulle förmodligen en miljöåklagare påbörjat en förundersökning om miljöbrott. Vi vet inte om Länsstyrelsen har polisanmält det skedda, men skulle inte bli förvånade om den biten lämnas därhän.
Slutligen. Det som skett är en nyhet, men inte en rad har skrivits eller en stavelse yttrats om saken i massmedia.
Fundera på det.
Herrgårdstippen – ett stycke miljöförstöringshistoria
Herrgårdstippen börjar sitt liv som barkdeponi. Gammalt tillbaka fanns ingen användning för barken på skogsråvaran som gick in i produktion. Därför lades den på hög. Man kan tycka att bark är naturligt och bra, varför det inte borde medföra några problem. Så enkelt är det dock inte. Tallbark har en kemiskt komplex sammansättning som ger oönskade och miljöskadliga biprodukter vid nedbrytning i en deponi.
Det finns gamla barkdeponier över hela Sverige och flera av dem utgör miljöproblem och övervakas. Närmsta granne till Herrgårdstippen är en barkdeponi i Näske.
På 60-talet tog epoken Forss Aktiebolag slut. Fabriken i Köpmanholmen övertogs av Norrlands Skogsägares Cellulosabolag. Den tidigare industrifamiljen Hedbergs park blev tipp och inte bara för bark. Lastbilar med kvicksilverförorenade grafitelektroder, grönlutslam, grafitslam och allsköns dynga började gå i trafik från fabriken till tippen. Muddermassor tippades också i för oss okänd omfattning, vilket är en rysare, med tanke på hur extremt stora mängder kvicksilver som släppts ut strandnära i Nätrafjärden. Fiberbanken ligger ännu idag där med sin kvicksilverskatt på i runda slängar 1500 kg. Samma fiberbank som vindkraftsleverantörernas fartyg vispar runt i, när de levererar delar till vindkraftsparkerna som uppförs i kommunen.
Försök nu se detta framför er. Det är 1968. Sverige har fortfarande en tvåkammarriksdag och det är val. Socialdemokraterna får 50,1% av rösterna. Vi är några få år före den stora kommunreformen och den stora folkliga förskingring som Norrland skall komma att drabbas av. Med 50,1% av rösterna gör man som man behagar. Fabriken i Köpmanholmen har i endast några år driftats av NCB.
Ett kooperativ av och för norrländska skogsägare. Styrelseordförande är Centerpartiets partiledare Gunnar Hedlund, som har synnerligen goda relationer till socialdemokratin. Man månar så mycket om hembygden att man bajsar i eget bo – säkert och inte alls sakta, fyller man Herrgårdstippen med otrevligheter.
Det finns något djupt osmakligt med att när fabriken övergick från kapitalistfamiljens ägo, till det centerpartistiska kooperativet, så ödelades familjen Hedbergs park och man började tippa kvicksilverförorenat avfall på den gamla barkdeponin. Nätra arbetarkommun lade sig inte i.
Om någon ser någon typ av politisk parallell till dagens Övik, så är det endast ett utslag av era febriga fantasier och inget vi tar något ansvar för.
Föreställ er tippområdet. Här kommer lastbilar med tippflak och backar upp mot det område som för dagen får tjäna som tipplats. Inte olikt peruansk sophantering. En hjullastare gör tjänst och styr undan, slätar över. Ibland kommer en grävare och täcker, planerar och gör det en grävare gör.
Privatpersoner sticker emellan med bilar, uttjänta kemtvättskemikalier, spillolja och vad det nu kan ha varit.
Fordon som gör tjänst kör i dyngan. Nya tipplatser uppstår, gamla täcks över och glöms bort. Man förstår att gifterna kan ligga fläckvis, vartsomhelst och på vilket djup som helst. Flera undersökningar har gjorts med djuppborrning, installation av grundvattenrör, provtagning på grunt djup, m.m. Grafitelektroderna har ännu inte lokaliserats. Metalliskt kvicksilver kan ligga som droppar under mycket lång tid. I avlopp, laboratoriums vattenlås och i jordmassor i en gammal tipp. Ännu värre, kvicksilvret kan metyleras till sin supergiftiga kusin metylkvicksilver.
Lurandes och väntandes på att intet ont anande människor börjar vispa runt i det.
1977 läggs sågen ned. Den delen av området börjar snabbt växa igen.
Lövuppslaget kommer först. När diken inte underhålls stiger markfukten och delar av detta område blir vattensjukt. Lövträden gynnas ytterligare framför den annars dominanta granen. Och så börjar det snabba skapandet av ett fågeleldorado. Precis som i Alneskogens och delar av Veckefjärdens naturreservat.
Sågverksområdet på 40-talet
…och samma område idag – ”natur”
Den öppna vändplanen på Åfjärdens södra sida, precis innan avsmalningen mot havet, kallas Saras brygga. Det är där de högsta dioxinhalterna uppmätts.
Mätpunkter med förhöjda värden finns sedan längs med stranden och upp på land en bit västerut.
1982 slår massafabriken igen. Tippen har före det jämnats av och täckts. Hur mycket, på vilket sätt och med vilka massor, är kanske känt. Kanske inte. Hela herrgårdsområdet lämnas nu att växa igen. Barken i botten på tippen gasar kvävehaltiga lättflyktiga föreningar i sin nedbrytningsprocess. Därav havet av brännässlor på markytan. Ständig övergödning från Hades.
Köpmanholmen 1982. Den närmsta sjön är Åfjärden. Man anar tippområdet som ett öppet område mellan Åfjärdens närmsta strandlinje och skogsridån framför.
Det finns ingen koll på detta område. Politikerna har gjort allt för att få folket att glömma vad som döljs där. En konstpark granne med svårt förorenad mark.
Komplett vansinne. Genomdrivet i kommunstyrelsen under Elvy Söderströms ordförandeskap, expressprojekterat och anlagt i all hast. På EU-pengar och invigt bara månader före valet 2014. Jodå, ett modus operandi vi känner igen. Bröd och skådespel åt folket.
En rapport från SGU från i somras skriver:
”Då grundvattnet är förorenat från den tidigare klor–alkalifabriken på Köpmanholmen samt från Herrgårdstippen, är dock grundvattenuttag för dricksvattenförsörjning inte att rekommendera.
…[ ]…
Herrgårdstippen har använts för att deponera bland annat grafitslam och grönlutslam från den tidigare klor–alkalifabriken på Köpmanholmen. Även bilvrak och oljefat har påträffats på tippen. De undersökningar som utförts kring Herrgårdstippen visar att mark och grundvatten är förorenat av kvicksilver och dioxiner, men även av arsenik, bly, kadmium och zink. För flera av metallerna visar proverna tagna i grundvattenmagasinet i åsen på generellt högre halter än det ytliga grundvattnet i tippen (Tyréns 2006).
På Herrgårdsuddens sydvästra sida rinner det ut en källa i Åfjärden (fig. 1).
Källan besöktes i juni 2013 och vattnet luktade svavel, var missfärgat av rost och täckt av en oljig film. En orsak kan vara att grund- vattnet har en naturligt hög järnhalt. En annan orsak kan vara att grundvattnet vid källan är förorenat från den närliggande Herrgårdstippen.”
Man skulle aldrig anlagt konstparken. Och man skulle upplyst folket om miljöproblemen, inte försökt sopa dem under mattan. Därtill skulle man kontinuerligt tagit prover på stationär fisk och annat akvatiskt liv i Åfjärden, liksom på yt- och källvatten från tippen. Istället blev det ångermanländsk omerta.
Det är så gravt omdömes- och ansvarslöst, att ansvariga politiker inte kan skyllas för annat än detta: ni borde fan skämmas och be om ursäkt!
