Mänskliga rättigheter i Östtimor 2010 ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
I maj 2002 blev Östtimor, efter indonesisk ockupation 1974-1999, en
självständig och demokratisk republik. Landets författning ger ett omfattande skydd för de mänskliga rättigheterna. Östtimor är part till de flesta centrala FN-konventionerna om mänskliga rättigheter och flertalet tilläggsprotokoll.
FN-missioner har sedan självständigheten gradvis lämnat över ansvaret för styret av landet till den östtimorianska regeringen. Sedan de omfattande oroligheterna i Östtimor våren 2006 finns FN återigen på plats genom United Nations Integrated Mission in Timor-Leste (UNMIT) vars mandat sträcker sig till februari 2011. FN:s säkerhetsråd har då att ta ställning till en eventuell ytterligare förlängning.
Under våren 2007 röstade Östtimors befolkning i demokratiska val fram såväl en ny president som ett nytt parlament. Valen var enligt FN:s valobservatörer fria och rättvisa med få inslag av hot och våldsamheter. En koalitionsregering ledd av Xanana Gusmão tilllträdde i augusti 2007.
Grundorsakerna till oroligheterna 2006 finns dock kvar, trots att både
Gusmão och president José Ramos Horta har lovat att prioritera stärkandet av de mänskliga rättigheterna och demokratin i Östtimor. Fortfarande råder betydande brist på förtroende mellan de styrande och folket. Därutöver finns en mycket stor fattigdom och arbetslöshet i landet. Arbetslösheten beräknas ligga kring 50 procent och en stor del av arbetsstyrkan utför oavlönat arbete inom jordbrukssektorn.
Utrikesdepartementet Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor.
Positivt är dock att den ekonomiska tillväxten varit hög, med en topp på 12,8 procent 2008. Tillväxten har sedan dess inte sjunkit under sju procent på årsbasis.
Östtimor är i stor utsträckning beroende av internationellt stöd för att bygga nationell kapacitet inom alla sektorer som kräver utbildad personal. Det östtimorianska rättsväsendet är mycket svagt, överbelastat och svårtillgängligt, särskilt för människor på landsbygden. Rättsprocesser har inletts mot vissa av de politiker, poliser och militärer som misstänks haft en roll i oroligheterna 2006. Utredningarna av de grova brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks i samband med Östtimors självständighet 1999 har återupptagits.
Det finns även stora brister i respekten för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Tillgången till utbildning har förbättrats under de senaste åren, och cirka 75 procent av alla barn i grundskoleåldern går idag i skolan, men kvalificerade lärare och undervisningslokaler saknas. Hälso- sektorn är beroende av internationellt bistånd och saknar såväl utbildad personal som finansiella resurser. Födelsetalen är mycket höga och en majoritet av födslarna sker utan övervakning av utbildad medicinsk personal.
Fattigdomen är utbredd, många människor har svårt att finna mat för dagen – hälften av barnen under fem år är underviktiga, en fjärdedel av befolkningen är undernärd och medellivslängden är låg.
Kvinnor och barn har ofta särskilt svårt att komma i åtnjutande av sina mänskliga rättigheter. Allvarliga och omfattande kränkningar förekommer, bland annat är sexuella övergrepp och våld i hemmet mycket vanligt
förekommande och myndigheterna har svårt att hantera de fall som kommer till deras kännedom. Parlamentet antog 2010 en lag om våld i hemmet som klargör att våld i nära relationer är ett allvarligt brott som faller under allmänt åtal och inte ska lösas genom traditionella tvistlösningsmekanismer.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventions-
kommittéer
Östtimor är part till de flesta centrala FN-konventionerna och flertalet tilläggsprotokoll:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) ratificerades 2003. Tilläggsprotokollet om avskaffande av dödsstraffet har redan implementerats i nationell lagstiftning, men protokollet om enskild klagorätt återstår att ratificera.
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT)
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) - Konventionen om barnets rättigheter (CRC)
- Konventionen om skydd för migrantarbetare och deras familjers rättigheter - 1951 års flyktingkonvention och dess tilläggsprotokoll.
- Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC)
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Under den indonesiska ockupationen 1974-1999 var uppgifter om försvinnanden, våldtäkter, tortyr och utomrättsliga – ofta politiskt motiverade – avrättningar vanligt förekommande. Sedan självständigheten 2002 har situationen förbättrats, inte minst tack vare de olika FN-missionernas verksamhet.
Det finns inga uppgifter om politiskt motiverade mord eller ofrivilliga försvinnanden under 2010. Det finns dock flera uppgifter om fall där säkerhetsstyrkorna använt övervåld. För att motverka straffrihet har initiativ tagits inom polisen (PNTL) och militären (F-FDTL) för att upprätta mekanismer för att hantera och utreda klagomål från allmänheten och utfärda sanktioner mot tjänstemän som felar. Under 2010 inkom 87 anmälningar mot PNTL och 11 mot F-FDTL. Speciellt utsatta för PNTL- brutalitet var företrädare för den politiska rörelsen CPD-RDTL. Det är fortfarande ovanligt att de poliser eller militärer som gör sig skyldiga till övergrepp drabbas av några allvarliga sanktioner eller förlorar sin tjänst.
Östtimorianska fängelser motsvarar överlag internationell standard. Antalet intagna är drygt 200 fördelade på två anstalter. De flesta av de intagna är ännu inte dömda utan väntar på rättegång för mord, rån eller sexualbrott. Särskilda faciliteter för mentalt sjuka personer saknas, och denna grupp har vanligen inte har tillgång till psykiatrisk vård. Östtimors arrestlokaler är enligt uppgift inte i nivå med
internationell standard då de ofta saknar sanitära anläggningar och sovplatser.
Röda Korset (ICRC) och andra oberoende MR-organisationer tillåts besöka fängelserna.
FN har uttryckt oro för att det saknas tydlig lagstiftning som definierar vilken status underåriga brottsmisstänkta personer har och att minimiåldern för att kunna ställas till svars för brott är oklar.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades i praktiken 1999 och formellt avskaffades det genom antagandet av Östtimors konstitution 2002 (den första sedan självständigheten från Portugal).
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Såväl medborgare som icke-medborgare har en laglig rätt att röra sig fritt inom landet samt att flytta utomlands och återvända. Denna rätt respekteras generellt sett av regeringen.
Konstitutionen förbjuder uttryckligen godtyckliga arresteringar och frihets- berövanden. Trots detta föreligger stora brister hos brottsbekämpande och brottsutredande myndigheter. En av orsakerna är att rättssystemet är över- belastat och därmed har svårt att genomföra häktesförhandlingar inom utsatt tid (högst 72 timmar).
UNMIT (United Nations Integrated Mission in Timor-Leste) fortsätter att reformera och återuppbygga polisen (PNTL). På begäran av säkerhetsrådet inleddes 2009 en process som syftar till att överlämna kontrollen av polis- verksamheten till nationella myndigheter. I januari 2010 hade så gott som alla poliser genomgått sex månaders utbildning i FN:s regi. Trots detta är
korruptionen utbredd, och frihetsberövanden utan laglig grund förekommer fortfarande. Nationell lagstiftning kräver domstolsbeslut om arrestering eller husrannsakan men på grund av domar- och åklagarbrist tar sådana beslut ofta lång tid att få fram och kränkningar av regeln är vanliga.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Sedan 2003 finns möjlighet att överklaga domslut till en högre instans. En ombudsman för mänskliga rättigheter, kallad provedor, utsågs i april 2005.
Ombudsmannen är fristående från regeringen och rapporterar direkt till
parlamentet. Ombudsmannen har bland annat till uppgift att skydda individer vars friheter och rättigheter riskerar att inskränkas av statliga myndigheter eller privata organisationer som agerar å statens vägnar, samt sprida kunskap om mänskliga rättigheter.
Det östtimorianska rättsväsendet är ytterst svagt och de östtimorianer som har juridisk utbildning är få. Fram tills för några år sedan fanns inga östtimorianska tjänstemän verksamma inom rättsväsendet. 2007 utexaminerades cirka 40 östtimorianska domare, åklagare och försvarsadvokater som genomgått en av FN skräddarsydd utbildning, och kunde påbörja sitt arbete.
Generellt sett är tillgången till rättsväsendet större i huvudstaden Dili än ute i distrikten. Det inte är ovanligt att domstolsprocesser försenas. Orsaken till detta är ofta att vittnen eller rättsvårdande personal försenas eller uteblir från rättegångar på grund av bristande infrastruktur och förhållandevis kostsamma transporter. Rättsväsendets arbete försvåras av betydande språkförbistring – såväl portugisiska, tetum, indonesiska och engelska används, vilket gör många moment beroende av tolkning.
Parlamentet antog 2010 en lag om skydd av personer som vittnar i rättegångar.
Brist på vittnesskydd har bidragit till att människor undvikit att vittna.
Kvinnor har en generellt sett svag ställning i samhället vilket också får effekter i rättsligt hänseende, även om kvinnor och män i teorin har lika tillgång till rättsväsendet. Låg läs- och skrivkunnighet, bristfälliga kunskaper om mänskliga rättigheter och begränsade möjligheter att lämna hemmet bidrar till att inskränka kvinnors tillgång till rättsväsendet. Svagheterna i rättssystemet har medfört att många tvister och anklagelser om brott löses genom medling enligt traditionella metoder. Kvinnor och barn missgynnas ofta i dessa processer, som inte sällan rör våld i hemmet eller sexuella övergrepp.
7. Straffrihet
Straffriheten är fortfarande utbredd i Östtimor. Få har ställts inför rätta för brott begångna under oroligheterna 2006. Brott mot de mänskliga rättigheterna 1999 och dessförinnan, utreds av Serious Crimes Investigations Team (SCIT) som är en del av UNMIT. I juni 2010 befann sig 303 av 391 personer misstänkta för allvarliga brott 1999 på fri fot, de flesta antagligen i Indonesien. 85 personer har befunnits skyldiga i domstol men bara en person sitter fortfarande frihetsberövad.
Parlamentet antog 2007 en amnestilag som sedan underkändes, på presidentens inrådan, av appellationsdomstolen såsom stridande mot konstitutionen. FN varnade också för att lagen skulle bidra till ökad straffrihet. Vänskaps- och sanningskommissionen mellan Östtimor och Indonesien (CTF) som lämnade sin slutrapport i juli 2008 har fått betydande kritik från det internationella samfundet, som ser den som ett försök från indonesisk sida att undvika rättslig prövning av överträdelser mot de mänskliga rättigheterna.
Den självständiga försoningskommission, Commission for Reception, Truth and Reconciliation (CAVR), som upprättades av FN för att utreda de brott mot mänskliga rättigheter som begicks i Östtimor under perioden april 1974 till oktober 1999, presenterade sin slutrapport till Östtimors parlament i oktober 2005.
Efter en långdragen process har ett av parlamentets utskott tagit fram två lagförslag som syftar till att implementera de båda kommissionernas rekommendationer. Parlamentet beslutade emellertid i september 2010 att skjuta upp debatten om dessa förslag till februari 2011.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Konstitutionen och lagstiftningen garanterar yttrande- och pressfrihet och detta respekteras vanligtvis av staten. Förtal avkriminaliserades 2009. Flera dagliga och veckovisa tidskrifter utkommer och innehåller regelmässigt kritik av politiska beslut. De främsta informationskanalerna i Östtimor är radio och TV, men på grund av tekniska och/eller ekonomiska problem är det många östtimorianer som även saknar tillgång till dessa medier.
Internet censureras inte alls. Det bör dock nämnas att internet fortfarande är relativt okänt i landet; enbart cirka 0,2 procent av befolkningen beräknas ha tillgång till internet. Staten begränsar i allmänhet inte den akademiska friheten.
Mötesfriheten är formellt föremål för en rad inskränkningar men i praktiken tillåts även oannonserade demonstrationer. I augusti 2009 arresterades tre demonstranter som saknade tillstånd men dessa släpptes inom 72 timmar och fallet tycks ha varit en engångsföreteelse.
Föreningsfriheten respekteras och många enskilda organisationer har bildats efter självständigheten. Religionsfrihet råder.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Östtimor är en av Sydostasiens unga demokratier. Presidenten har, enligt konstitutionen, formellt mandat att inlägga veto mot lagar och utser bland annat ordföranden i högsta domstolen och riksåklagaren. Den verkställande makten ligger hos regeringen under ledning av en premiärminister. Den lag- stiftande makten ligger hos parlamentet som dock fortfarande har en svag ställning. President- och parlamentsval hålls vart fjärde år. År 2009 hölls 442 lokala val i olika byar. Bortsett från några smärre incidenter genomfördes valen bra. Valen genomfördes med stöd av FN, UN Electoral Support Team (UNEST).
Många östtimorianer, inte minst kvinnor, känner sig fortfarande
marginaliserade i de politiska processerna. 2009 hade kvinnor 19 av de 65 platserna i parlamentet.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Den arbetsrättsliga lagstiftningen är i överensstämmelse med International Labour Organization’s (ILO) standard. Arbetstagare har rätt att fritt bilda och ansluta sig till fackföreningar. Strejkrätt finns. Invandrings- och flyktinglagen förbjuder utländska medborgare att delta i arbetstagarorganisationernas administrativa verksamhet.
I praktiken har Östtimor väldigt liten erfarenhet av arbetsrätt och
fackföreningar. Med tanke på att arbetslösheten är närmare 50 procent på vissa håll och att cirka 80 procent av arbetsstyrkan är sysselsatt i den informella sektorn (främst eget jordbruk) är rättigheter som exempelvis minimilön och reglerad arbetstid okända begrepp för de flesta arbetare.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Det finns stora brister i respekten för rätten till bästa uppnåeliga hälsa. Det allmänna hälsoläget i Östtimor förbättras gradvis men från en mycket låg nivå.
Förväntad livslängd är enligt Human Development Index 2010 cirka 62 år.
Hälsosektorn är beroende av internationellt bistånd. Detta gäller såväl personella som materiella resurser. De höga födelsetalen, i genomsnitt sju barn per kvinna, påverkar både kvinnor och barns hälsa negativt. De flesta födslarna sker alltjämt utan närvaro av utbildad personal. Sjukdomar såsom malaria och diarré orsakar årligen många dödsfall, speciellt bland små barn.
12. Rätten till utbildning
Det finns inte några exakta siffror om hur många år som Östtimors befolkning i genomsnitt har gått i skolan, men enligt HDI 2010 kan det vara så lite som tre år.
Ungefär hälften av den vuxna befolkningen är inte läs- och skrivkunnig.
Stora förändringar till det bättre har skett sedan självständigheten. Grundskole- undervisningen ska enligt konstitutionen vara obligatorisk och avgiftsfri, i enlighet med internationell standard. Trots detta finns fortfarande stora brister, inte minst vad gäller lokaler och kvalificerade lärare. Undervisningen sker inledningsvis på tetum för att senare bedrivas på portugisiska.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Östtimor är trots oljeinkomster och omfattande internationellt bistånd ett fattigt land både mätt i absoluta tal och vad gäller allmänt välstånd och
utveckling. Östtimor har sedan 2009 klättrat 42 placeringar uppåt i FN:s index över mänsklig utveckling (HDI), från 162:a till 120:e plats, och räknas numera till gruppen ”medel” istället för ”lågt” utvecklade länder.
Östtimor har sedan 2004 börjat få in betydande inkomster från utvinning
av olja och gas i ett område vid havsgränsen mot Australien. Enligt Världsbanken är Östtimor världens mest oljeberoende land då oljeinkomsterna uppgår till 95 procent av statens totala intäkter (år 2009). Regeringen har inrättat en oljefond - efter norsk modell - för att motverka inflation samt underlätta framtida investeringar. Därigenom har den ekonomiska tillväxten ökat avsevärt och har sedan 2007 inte sjunkit under 7 procent. Utmaningen är emellertid att omsätta inkomsterna i utvecklingsprogram som kommer hela befolkningen tillgodo.
Infrastrukturen på Östtimor prioriterades inte nämnvärt under den indonesiska ockupationen och försvagades ytterligare under våldsamheterna 1999 och 2006.
Regeringen och UNMIT har lagt stora resurser på att bygga skolor, sjukhus, vägar och andra stora infrastrukturprojekt.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Konstitutionen förbjuder uttryckligen all form av diskriminering. En rad
omständigheter begränsar dock i praktiken kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Sexuella övergrepp och våld i hemmet utgör ett av de största problemen rörande mänskliga rättigheter i Östtimor.
Det traditionella rättsystemet, som ofta tillämpas på landsbygden och hanterar fall som rör våld mot kvinnor och barn, missgynnar ofta kvinnor. Vid skilsmässa har kvinnan till exempel ingen rätt till del av det gemensamma boet.
Giftermål, adoptioner med mera sker vanligtvis utanför det formella rättsliga systemet. Detta gör det svårt att agera genom rättssystemet vid tvister inom familjen.
I maj 2010 antogs en lag som förbjuder våld i hemmet och som tvingar det formella rättssystemet att utreda brott oavsett om offret tar tillbaka
anmälningen (vilket tidigare var mycket vanligt). Våldtäkt inom parrelationer skulle kunna falla under den nya lagens definition av våldtäkt, men detta har ännu inte prövats i domstol. Polisen har svag kapacitet när det gäller att hantera fall som rör våldtäkt och sexuellt utnyttjande.
Östtimors kvinnor har en generellt sett svag ekonomisk, politisk och social ställning. Kvinnor har dålig tillgång till utbildning och information om familje- planering. Mödradödligheten beräknas till cirka 660 dödsfall per 100 000 födslar, vilket är den högsta siffran i regionen. Kulturella seder som brudpris och månggifte förekommer.
15. Barnets rättigheter
Barns rättigheter är skyddade såväl genom konstitutionen som genom
ratifikationen av konventionen om barnets rättigheter, men trots detta har Östtimor svårt att värna barnets rättigheter. Mer än hälften av befolkningen är under 18 år.
Barn blir medborgare i Östtimor genom födsel inom territoriet eller genom att ha en förälder som är medborgare. En central registreringsmyndighet
förtecknar namn och utfärdar personbevis, men de flesta föräldrar använder sig inte av denna tjänst.
Skolgången på grundnivå är enligt konstitutionen obligatorisk och avgiftsfri.
Enligt uppgift går dock ungefär 20 procent av barnen inte alls i skolan – de flesta av dessa är flickor. Enligt uppgift förekommer det att familjer på lands- bygden som hamnat i ekonomiska svårigheter säljer sina barn som arbetskraft.
Våld och sexuella övergrepp mot barn är ett problem som uppmärksammats i den nya lagstiftningen (se kapitel 14). Våldtäkt och annat sexuellt utnyttjande av barn bedöms nu enligt en ny och strängare straffskala som tar hänsyn till barnets ålder. Lagstiftningen kriminaliserar även barnprostitution och barnpornografi.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk
Östtimor har trots sin ringa folkmängd på drygt en miljon invånare en heterogen befolkning med ett stort antal folkgrupper, varav åtta är dominerande, och ett 30-tal språk. De tre huvudsakliga minoriteterna är kineser, protestanter och
muslimer. Runt om i landet finns både östtimorianer som har konverterat till islam, och muslimer som invandrat till Timor. Konflikter har uppstått, främst tvister om egendom. Protestanter ses ofta av övriga östtimorianer som pro-indonesiska.
Spänningen mellan folkgrupperna har minskat avsevärt sedan krisåret 2006 men finns fortfarande kvar mellan folken i de östra delarna (Lorosae) och västra delarna (Loromonu).
Portugisiska är, tillsammans med tetum, landets officiella språk (indonesiska och engelska erkänns officiellt som ”arbetsspråk”). Majoriteten av befolkningen talar emellertid inte portugisiska och är därmed i praktiken utestängda från att söka jobb inom den offentliga förvaltningen
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Östtimor är ett mycket traditionellt och djupt religiöst samhälle. Informationen om homosexuella, bisexuella och transpersoners situation i landet är mycket knapphändig.
18. Flyktingars rättigheter
I juni 2009 stängdes formellt den sista förläggningen för internflyktingar.
Oroligheterna 2006 drev ungefär 150 000 personer – cirka 15 procent av landets befolkning – på flykt från sina hem. Regeringen samarbetade med UNHCR och andra humanitära organisationer för att hjälpa dessa människor.
Östtimor är part till FN:s flyktingkonvention från 1951 och tilläggsprotokollet från 1967. Enligt UNHCR är regeringens asylpolitik dock mycket restriktiv och antalet externa flyktingar mycket lågt. Bestämmelsen att flyktingar måste initiera en asylprocess inom 72 timmar från det att de anlänt har rönt kritik och ansetts strida mot flyktingkonventionen.
19. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Enligt konstitutionen har personer med funktionsnedsättning samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Särskild lagstiftning eller aktiva åtgärder för att underlätta för personer med funktionsnedsättning saknas dock. Både kunskaperna om funktionshindrades behov och resurserna för denna grupp är mycket små, för att inte säga obefintliga. Bristande anpassning och tillgänglighet hindrar i praktiken många barn med funktionsnedsättning från att gå i skolan. En avdelning på departementet för social solidaritet ansvarar för att skydda funktions- hindrades rättigheter.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Respekten för frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter är överlag god. I Dili finns cirka tio organisationer som arbetar antingen uteslutande med frågor om mänskliga rättigheter, eller på områden som mer eller mindre tangerar mänskliga rättigheter. Flera av dessa organisationer är mycket respekterade bland den östtimorianska befolkningen och det är ofta dit folk först vänder sig till för att rapportera kränkningar och övergrepp, även om också ombudsmannainstitutionen - provedoren - åtnjuter ett allt större förtroende.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter
FN-missionen UNMIT har en stor enhet för mänskliga rättigheter som har till uppgift att stödja regeringen och övervaka situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. I Sidas strategi för utvecklingssamarbetet med Östtimor för perioden 2009-2011 utgör mänskliga rättigheter ett prioriterat samarbets- område. Sverige är en av de största givarna till rättssektorn.
