ÄR VI NÖJDA
MED DET HÄR?
Under året 2014 genomfördes en kartläggning i sju kommuner i Skåne Nordost.
Syftet var att lära och förstå varför vissa ungdomar hamnar i det vi kallar utan- förskap och hur vi utifrån en ökad kunskap kan förhindra att detta sker. Projektet kallades Within.
För att förklara ett komplext problem är det nödvändigt att förstå en komplex verklighet. Vilken grundproblematik ligger bakom utanförskap? Vilka riskfaktor- er spelar in och vilka skyddsfaktorer måste vi förstå? Finns det gemensamma nämnare hos ungdomarna? I så fall vilka? Om det visar sig finnas brister i vårt nuvarande system, vad behöver vi i så fall göra annorlunda? Finns det verksam- heter som funnit framgångsrika sätt att arbeta på? I så fall hur?
Vi genomförde omkring 130 intervjuer med ungdomar, chefer och medarbetare i samtliga deltagarkommuner från alla de verksamheter som barn och ungdomar möter under sin uppväxt. Kartläggningen innefattade även litteraturgenomgån- gar av forskning och studier samt omvärldsanalyser av verksamheter nationellt och internationellt som arbetar med samma problemområde. Vårt material är gediget och vi känner oss trygga med våra slutsatser som visar att de största ut- maningarna vi står inför inte handlar om tydligare strukturer, fler metoder eller ökad kontroll. Det handlar i mångt och mycket om en brist på de grundläggande faktorer som vi tar för givna; ansvarstagande relationer, tillit och respekt och var- je människas rätt att äga svaren och lösningarna kring sin egen situation.
ÄR VI NÖJDA MED DET HÄR?
Vad beror det på att så många ungdomar mår psykiskt dåligt? Att de självmedicinerar genom att använda droger? Vad beror det på att de inte har någon framtidstro? Inte har något jobb? Inte har klarat skolan? Har blivit mobbade? Inte har något förtroende för vuxna? Inte litar på andra människor? Känner sig svikna? Absolut inte vill ha med några myndigheter att göra? Vad beror det på att vi utan problem kan skildra berättelser om ungdomar som växt upp i min och din kommun med en historia som vi inte kan vara stolta över.
Vad beror det på och vad kan vi göra för att förhindra att det blir så här?
Jennika Anderberg Projektledare/Organisations- och ledarskapsutvecklare Matilda Padoan Kartläggare/Statsvetare och utredningskonsult
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Är vi nöjda med det här? 2
Vad är utanförskap? 4
Utanförskapets onda cirklar 4 Hur många är de? 6
Utanförskapets pris 6 Varför blir det så här? 7 Skolans misslyckande - och känslan av att misslyckas 8 Vilka misslyckas skolan med? 9 Skolan - skyddsfaktor eller riskfaktor? 12 Maria 14 Reaktivitet istället för proaktivitet 17 Universell, selektiv och indikerande prevention 17 Men, skolan kan väl inte göra allt!? 19 Milo 21 Stuprör, hängrännor eller…? 28 Stuprörsproblematiken 28 Det måste vara någon annans problem! 32 Hängrännor tar inte bort stuprören 32
Sarah och Robin 34
Barn och unga som investering 41 Hur skulle en sådan organisation se ut? 42 Betydelsen av ansvarstagande relationer 42 Går det att se och möta varje individ? 46 Slutord 48 Källförteckning och lästips 49
8
14
21
28
34
De ungdomar som vi har mött i vår kartlägg- ning har alla befunnit sig i ett självupplevt, men absolut inte självvalt, utanförskap - antingen vid intervjutillfällena eller under en tidigare period i sitt liv. Vi har låtit deras berättelser vägleda oss i undersökningen av utanförskapets olika aspekter, orsaker och verkningar. Utifrån vad vi fått reda på av ungdomarna har vi sedan ställt frågor till professionella och till forskningen på de områden som visat sig vara relevanta. Vår definition av begreppet utanförskap ligger i denna rapport i linje med denna princip;
”Utanförskap innebär att en individ befin- ner eller känner sig utanför en grupp eller ett sammanhang som hon, hen eller han ser det som önskvärt att tillhöra”.
Vad menar vi när vi säger utanförskap? Vem har rätt att definiera vad som är in- nanförskap respektive utanförskap? Ska vi utgå från vad som är innanför de sociala normernas gränser och vad som ligger bortom dem? Vem har i så fall rätt att beskri- va var dessa gränser går?
VAD ÄR UTANFÖRSKAP?
UTANFÖRSKAPETS ONDA CIRKLAR
Den bild som utkristalliserat sig har varit att utanförskapet tenderar att bli en själv- förstärkande process, något som vi vill be- skriva som utanförskapets onda cirklar.
Frustration,
negativ självbild och självförakt…
I de berättelser vi har fått ta del av har det framkommit att utanförskapet alltid präg- lats av ett tillstånd av frustration och av en negativ självbild som ibland gränsat till självförakt.
”Vi var väl en ungdomsgrupp som bara var problembarn, liksom. Hopplösa fall!”
… psykisk ohälsa...
Frustrationen över den egna situationen, vad den än beror på, och den negativa själv- bilden är plågsamma i sig, men många ut- vecklar också en mer uttalad psykisk ohälsa, så som exempelvis depressioner och ångest.
Den psykiska smärtan och ångesten tar sig ofta uttryck i ett destruktivt beteende, vilket ungdomarna riktar antingen mot sig själva, mot omvärlden, eller både och.
”Sov hela dagarna och gjorde ingenting kan man ju säga. Jag fixade knappt och... och
Frustration, Negativ självbild, Självförakt
Missbruk/
själv- medicin-
ering
Kriminalitet Psykisk
ohälsa
… missbruk och självmedicinering…
Den psykiska ohälsan driver många unga att söka sig till droger, som en strategi att hantera ångesten och dämpa eller fly från alla de plågsamma händelser, tankar, käns- lor och bilder som präglar deras liv.
”Jag knarkade och drack och mådde dåligt”
“Då satt jag på mitt rum och rökte cannabis och låste in mig och ville inte ha med någon att göra, typ. Då hade jag ju inga känslor alls kan man ju säga.”
… kriminalitet…
De som självmedicinerar börjar ofta begå olika former av egendomsbrott (inbrott, cy- kelstölder, rån av anhöriga och kompisar) för att finansiera sin droganvändning.
”Det finns ju en anledning till att de missbru- kar. Att de inte mår bra! Nej... de mår psy- kiskt dåligt och de klarar inte ut den sociala situationen som de ställs inför i skolorna och i allt möjligt, så... Och det spelar ingen roll varifrån man kommer, om man kommer från en liten kommun eller stor kommun eller nå- got annat land. Om man inte förstår och kan greppa kontrollen, då tar man till andra sätt.
Vi har folk som är begåvade, mycket begå- vade, men som inte har blivit socialt korrekt bemötta. De har till exempel fått mycket stryk när de varit unga, som barn av sina föräld- rar. Nästan alla vi träffar har någonstans varit traumatiserade i olika sammanhang.
Och det är inte jordbävningar jag pratar om utan det är mera personliga saker de har va- rit med om.”
Psykolog inom kriminalvården
… frustration,
negativ självbild, självförakt…
Att befinna sig i kriminella sammanhang, på ett för alla uppenbart sätt utanför vad som är socialt accepterat, blir en bekräftelse för de unga att de platsar i det självupplev- da utanförskapet. Den negativa självbilden och självföraktet förstärks och cementeras, och för vissa blir de onda cirklarna nu en spiral som snurrar runt, runt i en destruktiv självförstärkande process.
Individens onda cirklar
Det finns lika många resor genom utan- förskapet som det finns människor. Vissa unga reagerar på sin situation genom att rikta destruktiviteten utåt, inte sällan med en utveckling som leder till att de hamnar i kriminella sammanhang. Andra vänder destruktiviteten mot sig själva, självmedici- nerar med cannabis och/eller andra droger.
Några gör båda delarna, framförallt för att finansiera sitt missbruk. Självklart finns det också de som varken använder illegala dro- ger eller befinner sig i kriminella samman- hang utan “bara” lider av psykisk och/eller fysisk ohälsa.
”Ingen orkar må dåligt hur länge som helst”
Frustration, Negativ självbild, Självförakt
Missbruk/
själv- medicin-
ering
Kriminalitet Psykisk
ohälsa
HUR MÅNGA ÄR DE?
Det är svårt att göra en uppskattning av hur många ungdomar som riskerar ett långva- rigt utanförskap om vi vill hålla fast vid de utsattas egen rätt att beskriva sin situation.
De unga beskriver inte sin situation i termer av huruvida de har ett arbete eller inte, om de studerar eller inte - de pratar om vad som hänt dem, om sin frustration, om hur de mår. Däremot har de alla det gemensamt att de varken arbetat eller studerat under den period då de upplevt att de mått dåligt och känt sig frustrerade. Alla vi har pratat med har också ett arbete - ofta vilket som helst - som en av de viktigaste ingredienserna i sina framtidsdrömmar.
Att ungdomarna varken arbetar eller stu-
Psykisk ohälsa
Bland unga personer är förekomsten av egenrapporterad ängslan, oro eller ångest betydligt högre än bland äldre åldersgrup- per. Omkring 25% bland unga kvinnor och omkring 15% bland unga män uppger i SCB:s årliga undersökning att de lider av ängslan, oro eller ångest. Antalet självmord bland unga minskar inte heller, vilket går emot trenden för befolkningen som helhet.
Då det gäller självmord finns en överrep- resentation bland män - det är dubbelt så vanligt att unga män tar sitt liv jämfört med unga kvinnor. Unga män tenderar också att inte prata om sin psykiska ohälsa med sin omgivning, något som skulle kunna peka på att andelen unga män som mår psykiskt dåligt egentligen ligger högre än vad som vis- ar sig i SCB:s mätningar.
Källor: SCB (2014); Karolinska Institutet:
http://ki.se/forskning/fakta-om-sjalvmord
att utifrån kunna göra en uppskattning av hur stor gruppen är. Vi har här kunnat ta Temagruppen Unga i Arbetslivets analys- modell, Unga som Varken Arbetar eller Stu- derar (UVAS), till hjälp.
UVAS-statistiken omfattar gruppen 16-25-åringar som under ett år, enligt natio- nella register, inte har:
• haft studiemedel, varit utbildningsregist- rerade eller studerat vid SFI
• haft inkomster över ett prisbasbelopp (44 400 kronor 2014)
• arbetspendlat till Norge/Danmark Baserat på analysmodellen omfattar grup- pen unga i utanförskap omkring 11% (2903 personer 2012) i åldersgruppen 16-25 år i de sju kommunerna i Skåne Nordost, att jäm- föra med cirka 9% i hela riket.1
UTANFÖRSKAPETS PRIS
Det finns flera sätt att räkna på utanför- skap. Enligt den modell som är framtagen av nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog kan vi räkna med att om- kring 12,8% i varje årskull hamnar i någon form av utanförskap under skolåren och ungdomstiden. Lågt räknat kan vi anta att hälften av denna grupp fortsätter i någon form av livslångt utanförskap.
En genomsnittlig årlig kostnad för en individ i utanförskap uppgår till drygt 400 000 kronor. Kommunen och Försäk- ringskassan är de stora kostnadsbärarna.
Om vi dessutom inkluderar de produktions- förlustkostnader som uppstår till följd av att personen i fråga inte lyckas ta sig in på ar- betsmarknaden får vi ytterligare en kostnad på drygt 300 000 kronor. Totalt pratar vi om mer än 700 000 kronor per person och år.
Kommun 6-åringar år 2014 Förväntat livslångt Kostnad per årskull/år Kostnad efter 45 år utanförskap/årskull
Kristianstad 978 62,592 43814400 1971648000 Hässleholm 488 31,232 21862400 983808000 Bromölla 142 9,088 6361600 286272000 Östra Göinge 149 9,536 6675200 300384000
Osby 139 8,896 6227200 280224000
Höör 170 10,88 7616000 342720000
Hörby 141 9,024 6316800 284256000
Totalt 2207 141,248 98873600 4449312000
ekonomiskt bistånd, sjukpenning etcetera).
Utvecklar personen i fråga yrkeskriminali- tet eller grovt missbruk ökar kostnaderna avsevärt. 2
För Skåne Nordost innebär utanförskapet alltså uppskattningsvis en kostnad på näs- tan 100 miljoner kronor per år – per årskull i åldrarna 20-65 år! För de sexåringar som bör- jade förskoleklass i augusti 2014 kommer ut- anföskapets pris ha uppgått till 4,4 miljarder då de uppnått pensionsåldern år 2073.
VARFÖR BLIR DET SÅ HÄR?
De unga som fastnar i långvarigt utanför- skap kommer med stor sannolikhet att leva liv präglade av stort personligt lidande och dessutom kosta samhället enorma summor pengar. Den enskilt största risken för lång- varigt utanförskap har de unga människor som lider av någon form av fysisk eller psy- kisk sjukdom eller ohälsa. Därefter kommer den grupp unga som tar emot ekonomiskt bistånd. Vi kan också se att de som inte går i gymnasiet, antingen för att de aldrig bör- jar eller för att de senare hoppar av, löper mycket stor risk för långvarigt utanförskap.
Det är mycket svårt att få och behålla ett ar- bete utan gymnasieexamen, även i de fall då gymnasiekompetensen egentligen inte behövs för att utföra arbetet.3
Forskningen och vår egen undersökning visar att den psykiska ohälsan, beroendet av ekonomiskt bistånd och oförmågan att klara gymnasiet hänger ihop.4 Bilden är entydig: vägen in i utanförskapet startar i hemmet och fortsätter i skolan.5
Beräkningen av utanförskapets pris per årskull i tabellen utgår från formeln:
Antal personer/årskull (6-åringar) år 2014x12,8%/2x700 000 krx45 år (antalet år i arbetsför ålder)
Vem åker på att betala?
34 % Kommun 26 % Försäkringskassan 20 % Landstinget 9 % Rättsväsendet 6 % Övrigt
5 % Arbetsförmedlingen
Källa: www.utanforskapetspris.se/
Som situationen ser ut nu lyckas kommu- nerna i Skåne Nordost enbart ge mellan 85- 90% av alla barn tillräckliga kunskaper för att gå ut grundskolan med godkända betyg - en situation som sett likadan ut de senaste tio åren. På gymnasienivå är det ännu säm- re ställt. Endast 75% av alla ungdomar har avslutat gymnasiet inom fem år efter påbör- jade studier. Framförallt är det eleverna på de individuella programmen som inte kla- rar sig - endast 20% av dessa elever har kla- rat sina gymnasiestudier inom 5 år. Siffran har varit konstant de senaste tio åren4. Vi kan se att pojkar som grupp har lite svårare att klara både grundskolan och gymnasiet än vad flickor har, men skillnaderna är inte särskilt stora.5
Den grupp som klarar skolan allra sämst är de som av en eller annan anledning upp- fattas som att de inte passar in - och normen för vad som “passar in” i skolans värld for-
SKOLANS MISSLYCKANDE
- OCH KÄNSLAN AV ATT MISSL YCKAS
“De har den verktygslåda de har och de an- vänder den. Och i våra ögon ser det oerhört underligt ut. De passar inte in. Så på något sätt så agerar inte de här barnen som vi tyck- er att de borde göra och de beter sig inte som vi tycker att de borde göra. Antingen genom att de låter oerhört mycket eller genom att de avviker, det beror på vilken svårighet man har i botten och vilka verktyg man har.”
Specialpedagog Skolans sätt att hantera barn som bryter den rådande normen leder många gånger till att barnens syn på varandra som olika ökar. Många av de barn som har inlärnings- svårigheter eller någon form av neuropsyki- atriska funktionsnedsättningar berättar att de känt sig udda och haft svårt att få ”van- liga” kompisar. Genom att barnen och ung- domarna dessutom inte får stöd i att forma positiva kamratrelationer förstärks utan-
Om normalitet
Definitionen av det vi kallar problembarn har alltid varit i relation till det ”normala barnet”.
Normalitet är en social konstruktion där det handlar om att balansera mellan för mycket och för litet, rätt och fel - men vad som är för mycket respektive för litet, rätt eller fel, bestäms av den kulturella kontexten. Hur vi ser på och kategoriserar barn är alltså alltid kopplat till socialt och språkligt konstruerade värderingar och idéstrukturer.1
Så många klarar inte skolan
Läsåret 2013/14 misslyckades skolorna i Nordöstra Skåne att ge 330 unga människor en grundskoleutbildning som gjorde dem be- höriga till gymnasiets nationella program.
År 2013 var det 568 unga människor i Nor- döstra Skåne som ännu inte fått slutbetyg från gymnasiet, trots att de påbörjade gym- nasiet 2008.
Källa: Skolverkets databas SIRIS, skolverket.
se; egna beräkningar
från låg ålder, något vi idag vet har starka samband med negativ självbild och psykisk ohälsa, även i vuxen ålder.
De barn som har svårast att klara skolan kan delas in i två grupper; de som vänder frustrationen utåt och de som vänder den
inåt. De som vänder frustrationen utåt bru- kar vi kalla för hyperaktiva, utåtagerande och aggressiva. De syns och hörs i skolmil- jön men befinner sig inte alltid på lektioner- na. De som vänder det inåt väljer i många fall att inte gå till skolan alls.
Olika barn kan välja olika strategier vid olika tillfällen, något vi sett exempel på i våra intervjuer med ungdomarna. Att vän- da frustrationen inåt verkar vara vanligare hos flickor som grupp och att vända den utåt vanligare hos pojkar som grupp - men många flickor är också utåtagerande och många pojkar vänder också frustrationen inåt. Gemensamt för alla dessa barn, oav- sett strategi, är att de mår oerhört dåligt av att befinna sig i skolmiljön.
VILKA MISSLYCKAS SKOLAN MED?
De unga som skolan misslyckas med är de
”Frågar du ett litet barn vad det vill bli när det blir stort så får du många svar: ”polis”,
”prinsessa”, ”doktor”...
Frågar du en ungdom svarar de ”Jag vet inte”. Vart försvinner deras framtidstro och vad är det som gör att den försvinner?”
Studie -och yrkesväg- ledare i grundskolan
Mobbing
I Skåne utsätts cirka 5% av barnen i gr- undskolans årskurs 6-9 för regelbunden mob- bing i skolmiljön (en gång i månaden eller oftare). Omkring 15% av flickorna och 10%
av pojkarna i årskurs 6-9 utsätts dessutom för trakasserier och kränkningar via internet eller mobiltelefonen. De som har “uppföran- deproblem”, lider av “hyperaktivitet” eller har
“ADHD-symtom” löper mycket förhöjd risk att vara inblandade i mobbing - både som utsatta och som mobbare.
Källor: Folkhälsorapport Barn och Unga i
seendemässigt, beteendemässigt, socioeko- nomiskt, funktionsmässigt, inlärningsstil- mässigt, språkmässigt och så vidare. Ofta sammanfaller det med att barnens hemmil- jö inte fungerar stödjande för barnet.
Många barn växer upp i utsatta områden som redan initialt ger barnet sämre förut- sättningar: vuxna i barnens omgivning har ofta låg utbildningsnivå, socioekonomisk problematik, arbetslöshet, språkförbist- ringar och många lider av psykisk eller fy- sisk ohälsa. Barn som går hungriga till sko- lan, växer upp utan kärlek och stöd, utsätts för eller bevittnar våld har generellt mycket svårt att klara skolans krav. Barn som inte bor i kärnfamilj, och särskilt barn som inte bor med någon av sina föräldrar, är extra utsatta.9
in i skolans norm kring hur lektioner bör bedrivas, hur en skoldag bör läggas upp och hur personella strukturer ska fungera.
De barn som inte mår bra i denna struktur eller kan anpassa sig till vad som uppfattas som normalt kategoriseras då som avvikan- de och olika åtgärder sätts in.
“Bland de mer framträdande och allvar- liga bristerna finns brister i anpassning- en av undervisningen efter elevernas förutsättningar, behov, intressen och er- farenheter. Därigenom försämras förut- sättningarna för eleverna att känna del- aktighet och lust att lära. Tillit till elevens förmåga och, där det behövs, ett väl an- passat särskilt stöd för enskilda elever är också sådant som brister på många sko- lor och som är avgörande för de berörda elevernas framgång i skolan.”
(Ur: Skolinspektionens årsrapport 2010) Svensk skola har sitt ursprung i en grundläg- gande god idé om att fostra, skapa och utbil- da en god arbetsklass med hög standard för landets bästa, vilket har gett, och fortfarande ger, långvariga effekter för dagens barn. Skug- gan av detta sätt att tänka ligger fortfarande över skolan, visserligen i mer raffinerad form, men ändå klart synligt om vi betänker hur vi kategoriserar och bedömer olika aktiviteter i skolan utifrån en norm kring vilken nivå du bör befinna dig på vid en viss given ålder. Med
”Jag kan ju säga, jag blev utstött i skolan. Så jag blev ju gan- ska utsatt där, så jag gick ju inte till skolan på kanske två månader. Och skar mig och hade mig. Min mamma såg det men hon bad inte om hjälp heller.”
Alla verkar ju ha ADHD nu för tiden...
Hälften av alla barn som bevittnar våld i nära relationer riskerar att utveckla postt- raumatiskt stressyndrom (PTSD). Symtomen för PTSD liknar i stor utsträckning dem som vi förknippar med den neuropsykiatrisk funk- tionsnedsättningen ADHD - aggression, hyper- aktivitet och utåtagerande. I Sverige diagnosti- ceras cirka 5% av alla skolbarn med ADHD och antalet tenderar att öka för varje år.
Källor: Corneliussen, T (2012); Socialstyrels- en (2014)
klarat alla krav och nivåer.
Under de senaste decennierna kan vi se ett ökande ansvarstagande från skolans sida som har löpt parallellt med utvecklingen av läroplanens intentioner. Från en grund- tanke, grovt formulerat, att individen fullt ut skulle anpassa sig till skolans krav, till att skolan måste stödja och stötta de indivi- der som inte klarar kraven. Dessa försök till kompensatoriskt ansvar var från början ut- formade i exkluderande strukturer där man placerade elever i olika klasser beroende av hur väl de klarade skolans krav. Ett förödan- de system som kartläggningen visat skapa- de en känsla av utanförskap och försämrad självkänsla hos många individer, något som de burit med sig in i vuxenvärlden. Det finns fortfarande många vuxna som pratar om att de gick i specialklass eller så kallad OBS- klass.
Skolan har försökt utveckla sitt arbetssätt med att skapa sammanhållna klasser, med det undantaget att elever med särskilda behov lämnar för
olika sorters grupperingar inom områden de ”brister i”. Tanken är att om du är ”då-
en grupp av elever som alla är ”dåliga” i tron att vi på så vis kan hjälpa dem bättre.
I grunden blir detta lika exkluderande med samma negativa effekt på individen.
Dagens skola med alla sina avstämning- ar, kontroller och bedömningar har som avsikt att fånga upp individer som inte når de olika nivåerna och stödja med hjälp av anpassningar, specialstöd, åtgärdsprogram m.m. Det är tydligt i vår undersökning att skolan gör allt detta med goda intentioner - att hjälpa individen. Man försöker kom- pensera genom att ge stöd till de individer som inte nått samhällets krav. Men det fun- damentala problemet kvarstår. Det är fort- farande individen som ska anpassa sig till skolans system, det är inte en inkludering utan en integrering där individen skall for- mas till att passa in.
Inkludering innebär istället det motsatta:
att utgå från de olika unika individerna och
”Hade inte koncentration, mådde
dåligt. Sedan fick jag min ADHD-diag-
nos efter att jag redan slutat skolan.”
tunga ansvar att anpassa och utforma en verksamhet där alla passar in och känner sig delaktiga. Skillnaden för individen är enorm, det är skolan som gör åtgärder för att kunna möta behoven, inte individen som ska ha åtgärdsprogram för att kunna passa in i skolan.
“Man ska veta att lärare är fulla av idéer till lösningar. Bekymret med de idéerna är inte idéerna i sig, utan det är att man inte inventerar vad problemet är från bör- jan, utan man sätter in en insats som inte passar med bekymret. Och den enda som vet vad barnets bekymmer är, är egentli- gen barnet själv. Så vad man måste göra är att lära sig lyssna på de här barnen.
Vi måste ge barnet mandatet att faktiskt äga sitt eget problem. Och det är inte förrän jag har identifierat bekymret som jag kan sätta in rätt hjälp eller presentera rätt verktyg. Så det händer att man skri- ver rätt många åtgärdsprogram som inte håller mer än kanske i tre dagar. Och det skapar frustration både hos den unge och hos de lärare som möter dem.”
Specialpedagog
SKOLAN - SKYDDSFAKTOR ELLER RISKFAKTOR?
Vi pratar ofta om “att klara skolan” som en skyddsfaktor. Det är också mycket tyd- ligt i forskningen att de som klarar skolan, oavsett hemförhållanden och andra om- ständigheter, har en större chans att klara sig i livet än de som inte klarat skolan10.
Men barnen som inte passat in i skolan, som sedan grundskolan fått reda på av både lärare och klasskamrater (och kanske syskon och föräldrar) att de är dumma, an- norlunda, inte kan sitta still, inte kan vara
stiga namn, beter sig konstigt, har konstiga kläder, inte får vara med - för dessa barn har skolan istället raserat en kanske redan svag självkänsla och skapat den frustration, negativa självbild och psykiska ohälsa som senare leder in i det vuxna utanförskapets onda cirklar.11
Dessa barn har i många fall dessutom en icke-stödjande eller direkt destruktiv hem- miljö. Detta innebär sammantaget att sko- lan i många fall, misslyckas med att leva upp till sitt kompensatoriska ansvar och istället förstärker effekten av de riskfakto- rer som redan finns runt de utsatta barnen i form av egna sårbarheter och destruktiva hemmiljöer.
Tio främsta skäl till avhopp från gymnasiet Mobbing, socialt utanförskap
Brist på pedagogiskt stöd i skolan Vuxna som inte bryr sig Dåligt bemötande i skolan
Bristfälligt pedagogiskt stöd i skolan efter långvarig frånvaro (på grund av sjukdom/
missbruk)
Behov av mer praktik och mindre teori Stökig skolmiljö
Fel programval
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som inte upptäcks under utredning
”Jag hatar skolan! Den är bara fyrkantig. Alla säger att det är bra att sticka ut och vara annorlunda.
Ända tills någon är det. Då
är det bara ett problem.”
”Varje dag bär jag
med mig mina skol-
misslyckanden”
MARIA
Maria gick genom hela sin skolgång med känslan av misslyckande. Hon tyckte det var svårt att hänga med i undervisningen, särskilt att sitta still, läsa och skriva. Det kröp i kroppen på henne, hon var tvungen att röra sig.
I hennes familj och släkt hade ingen läst mer än grund- skolan. Något stöd hemifrån gick inte att förvänta sig.
Skolan var något man genomlevde helt enkelt! Hennes egen slutsats var att hon var dum. Hon passade inte in.
Hon förstod inte vad läraren ville att hon skulle göra och varför det tog så lång tid att läsa. Hon hann aldrig klart innan det var dags för någon ny uppgift.
Ett tag fick Maria stödundervisning under vissa lektioner, av en specialpedagog. När Maria började fyran fick sko- lan dock minskade resurser och specialundervisningen togs bort. Maria började känna sig mer och mer utanför i klassen.
Maria och hennes föräldrar kallades till möten på sko- lan. Möten som inte ledde till någonting. Rektor och ku- rator pratade om att hon kunde få hjälp av sina föräldrar med läxorna, men på vägen hem sa hennes pappa att skolan var han minsann färdig med. Det fick hon klara själv! Ju äldre Maria blev desto mer uteblev hon från lek- tionerna. Det var ju ändå inte lönt att gå dit. Maria höll till på skolan men gick inte på lektionerna. De blev ett gäng som höll ihop, korridorvandrare. Det var mest killar och Maria började hänga ihop med dem även efter skolan, de drev runt, drack alkohol och det förekom en del droger.
När skolket pågått ett tag kallade skolan till nya möten.
Ett av dessa resulterade i att Maria kom till en resursskola.
”Det var kanon, vi hade flera lärare i varje klass, det var lite mer fritt, jag kunde röra mig när jag ville”.
Resursskolan var dock bara en tillfällig lösning och ef- ter en period kom Maria tillbaka till sin vanliga skola med rekommendationen att hon skulle utredas.
”De bara sa att jag skulle läsa
ändå. Jag försökte ju, men mer
kunde jag ju inte göra.”
”Jag kan erkänna att jag haft en dömande och nedvärderande syn på de som kom till oss. Vi hade våra telefon- och besökstider och gömde oss bakom låsta dörrar. Ringde eller kom någon utanför dessa tider fick de återkomma. Det är hemskt men det blir ju ett sätt att överleva när man har för mycket att göra och när man känner att man inte räcker till. Om man intalar sig att klienterna är ärende istället för människor så är det enklare att hålla det ifrån sig.”
Socialsekreterare
”Tidigare tyckte jag att jag hade gjort mitt när jag hade pratat med ’mina’
elever. Check! Följt mallen för hur en mentor ska vara och göra. Check!
Check! Nu förstår jag att det inte räckte till. Mentorskap handlar om så otroligt mycket mer.”
Lärare i grundskolan
”Tyvärr är utredningar dyra och det finns det inte möjligheter till just nu”, förklarade hennes rektor.
Maria slutade grundskolan med ofull- ständiga betyg. Hon kom in på IV-program- met men valde även nu att oftast inte vara närvarande på lektionerna. ”Hon blev en av dem som kommer och går i gymnasiet. De syns inte i statistiken och triggar inga sys- tem, därför tar ingen hand om dem. Vi har inga rutiner kring hur vi ska hantera detta”, berättar en kurator på gymnasieskolan.
När Maria var 17 år blev hon mamma till en liten flicka, ”När jag tänker så här i ef- terhand var det nog så att jag skaffade barn för att jag skulle bli ’någon’, att få ett värde som människa”. Ungefär samtidigt flyttade Maria hemifrån, in till sin pojkvän tillika barnets pappa.
Maria avslutade aldrig sina gymnasiestu-
dier vilket varken väckte några reaktioner från skolan eller hennes föräldrar. Hon kon- taktade socialkontoret för att ansöka om försörjningsstöd och fick träffa en handläg- gare. ”Det stämde inte alls mellan oss, hon förstod liksom inte mig och jag kände mig ifrågasatt hela tiden. Sen slutade hon så jag fick en annan… och sen har dom bytt många gånger sen dess…” Jag tycker egentligen inte om att gå dit men jag måste ju”.
En tid därefter separerade Maria och bar- nets pappa och Marias tillvaro blev allt mer destruktiv. ”Under denna tid gjorde jag i stort sett ingenting. Jag sjönk in i en livsstil med rökning och mediciner. Mediciner för att ta hand om biverkningar från andra medici- ner och fetma. Beredd att bli sjukpensionär.”
Maria är 22 år.
Gemensamt för nästan alla som hamnar i utanförskap är att symtomen funnits där under väldigt lång tid och att väldigt många vuxna varit involverade i barnets resa. Trå- kigt nog kan också väldigt många intyga att vi ”tidigt såg att det var något som inte stämde” eller ”redan på förskolan visste vi att detta skulle hända”.
Trots att konsekvenserna av utanförskap är betydande och vi uppenbarligen vet och ser vem som riskerar att hamna utanför ver- kar vi vara oförmögna att förhindra det. Hur kommer det sig?
I den inledande delen av denna rapport visade vi att det är samhällsekonomiskt mycket lönsamt att bryta och förebygga utsatthet och utanförskap bland barn och unga. Ju tidigare vi kan påbörja ett förebyg- gande arbete, desto mer ekonomiskt blir det och desto troligare är det att vi lyckas bryta en negativ utveckling. Dock är det alltid mer lönsamt att sätta in sena insatser än att inte göra någonting alls.
UNIVERSELL, SELEKTIV
OCH INDIKERANDE PREVENTION
Förebyggande insatser kan beskrivas i tre olika dimensioner:Universell prevention (primärprevention) riktar sig till alla i en grupp, exempelvis ett antimobbingprogram på en skola eller en utbildning till alla tonårsföräldrar i en kommun. Här ingår även att skolan lever upp till sitt demokratiska uppdrag med ett gott skolklimat och en god arbetsmiljö fri från kränkande behandling. Här handlar det främst om att öka antalet skyddsfakto- rer runt våra barn och unga vilket visat sig motverka de eventuella riskfaktorer som i större eller mindre skala finns kring alla barn. Den universella preventionsformen är den vi lägger minst resurser på och därmed ser minst av i samhället.
REAKTIVITET ISTÄLLET FÖR PROAKTIVITET
Resan mot utsatthet och utanförskap börjar alltså i de flesta fall mycket tidigt i livet och leder succesivt till en tillvaro med en varierad grad av psykisk/fysisk ohälsa, långtidsarbetslöshet, långtidssjukskrivning och bidragsberoende. Ibland även följt av missbruk och kriminalitet. Det ena destruktiva symtomet leder snart till nästa och de ”onda cirklarna” fortlöper om inte rätt saker görs för att hjälpa barnet/ung- domen att bryta sin situation.
”Argumentet att ”Vi har inte råd med förebyggande insatser” ska sättas i ett annat perspektiv för att bättre spegla verkligheten. Vi har inte råd att låta bli!”
Lena Hök, Chef Idéer för livet och Corporate Responsibility Norden12
Selektiv prevention (sekundärprevention) riktar sig till dem som befinner sig i risk- zonen för att utveckla ett problem. Dessa identifieras ofta genom kunskap om risk- faktorer vilka man sedermera arbetar för att möta och eliminera. I viss mån genom att också öka antalet skyddsfaktorer. Det kan till exempel röra sig om metoder för att hjäl- pa föräldrar och lärare att hantera bråkiga och störande barn, öppenvårdens uppsö- kande verksamhet eller insatser kring barn med inlärningssvårigheter.
Slutligen har vi indikerande prevention (tertiärprevention) som går ut på att hjälpa dem som redan har utvecklat en problema- tik. Här finner vi till exempel insatser som riktar sig till att få ungdomar som ägnar sig åt brottslig verksamhet att bryta sitt bete- ende och sin situation för att på så vis fö- rebygga ytterligare destruktivitet, HVB-hem etcetera.
För att bedöma vilken typ av preventiv in- sats som är mest lämpad måste man veta en hel del om de personer man vill nå och påverka. För en förskola eller skola handlar det om att förstå vilket behov av stöd bar- nen behöver. Vilka unika förutsättningar har varje enskilt barn? Vad kan hända om han/hon inte får rätt stöttning?
Många skolor berättar att de har en stor grupp barn som befinner sig i ”riskzonen”
(se modell ovan: Visst behov av stöd). Barn som behöver lite extra stöttning, uppmunt- ran och en vuxen som lyssnar. De behöver mer stimulans, stöd och tid i sitt lärande och de behöver någon att lita på. Klarar skolan inte av att leva upp till dessa be- hov och med hjälp av rätt skyddsfaktorer skapa en balans kring barnets totala livs- situation kommer barnet med största san- nolikhet inom en snar framtid utveckla låg självkänsla, introvert eller utåtagerande beteende, skolk etc. Ett barn som har vissa svårigheter initialt riskerar alltså, på grund av systemets oförmåga att agera, utveckla ett större och mer komplext behov av stöd.
”Det är ju så, vi hinner inte. Vi måste prioritera de som stökar som mest.
Och så gör vi väl inte all- tid det på rätt sätt… de tysta barnen hamnar sist.
Tills det är akut för då får vi ofta hjälp utifrån”
Lärare i grundskolan
Stort behov av stöd Indikerande prevention
Visst behov av stöd Selektiv prevention
Allt fungerar bra Universell prevention
I dag arbetar socialtjänsten i princip inte alls med universella preventionsinsatser utan anlitas nästan uteslutande reaktivt (indike- rande och i viss mån selektiv prevention).
Socialtjänstens uppdrag regleras bland an- nat genom Socialtjänstlagen och de har det yttersta ansvaret för att alla människor som bor i en kommun får den hjälp och det stöd de är i behov av. Det är självfallet ett gedi- get ansvar. Men det betyder inte att man bör vänta att ta över tills inget annat fungerar.
Vår kartläggning har dock visat att soci- altjänstens arbete på många håll i Skåne Nordost ofta följer en ”sista instans”-logik i arbetet med barn, unga och deras familjer.
Strukturmässigt är de flesta kommuner styr- da av rutiner och riktlinjer som präglas av denna ”sista instans”-logik för socialtjäns- ten. Det leder till att barnomsorg och skola kopplar in socialförvaltningens verksamhet först då medborgaren i fråga är i stort behov
MEN, SKOLAN KAN
VÄL INTE GÖRA ALLT!?
Nej, skolan kan inte lösa alla samhällets problem. Socialtjänsten är, bredvid skolan, den enskilt viktigaste verksamheten för ett effektivt preventionsarbete gällande barn och unga - det är dess uppdrag! Här finns enormt värdefull kompetens som kartläggningen visar används i en alldeles för begränsad skala och alltför isolerat från skolans verksamhet.
av stöd eller om det förefaller finnas skäl till misstanke om bristande hemförhållanden.
Barnomsorgen och skolan som vanligtvis har en relativt god relation med familjen och barnen (och väldigt mycket kunskap ef- tersom de träffas varje dag) försöker ofta för länge på egen hand hantera problematiken.
”Vi har ju ett kompensatoriskt ansvar att förhålla oss till och innan vi har provat att på olika vis samverka med familjen och försöka anpassa verksamheten så att det ska fungera så ska vi inte kopp- la in soc. Vi förlorar så mycket tid på att inte kunna agera med rätt kompetens direkt. Vi har ju inte den själva. Det är ju först när inget annat fungerar eller om man ser att det är riktigt allvarligt. Då anmäler vi ju direkt såklart. Men det är ju ofta långt senare”
Lärare i grundskolan
Förskolan och skolan upplever stora pro- blem med att de inte kan ”bolla” med till exempel socialsekreterarna eller BUP i vis- sa ärenden för att på så vis sedan kunna ar- beta vidare med barnet eller dennes familj.
”Vi har ju redan en relation här… som vi hela tiden jobbar på att bygga upp med mentorskapet och så. Sen när vi inte själva räcker till längre då måste vi läm- na över till en annan verksamhet. Det blir väldigt fel. Vi får inte längre veta vad som händer. Både barnen och deras för- äldrar blir ofta arga på oss och tycker vi har svikit dom. Sen är det ju kört. De vill ju aldrig samarbeta med oss mer vilket inte gynnar barnens skolgång direkt”.
Lärare i grundskolan
Utöver att arbetssättet i sig leder till att hjälp och stöd sätts in alldeles för sent för- svårar det dessutom arbetet. Socialtjänsten blir inkopplade i människors liv först då problematiken runt en familj eller enskild individ redan accelererat, komplexiteten har ökat och det nästan är omöjligt att få personen i fråga att vilja ta emot det stöd som erbjuds. En situation som medarbetar- na och cheferna inom socialtjänsten lyfter fram som ett av sina största problem.
”Vi måste erkänna att vi har ett alldeles för krångligt system. Jag önskar vi kunde jobba med att guida personen och jobba med förtroende. Det är skillnad mot förr, nu måste allt anmälas och utredas. Nu kommer vi in i deras liv när det gått så långt. De har fått så svåra problem.”
Enhetschef inom socialtjänsten
”Många som kommer till mig har ju redan bestämt sig för att soc är skit. De har varit med om så mycket redan. Kanske deras föräldrar har haft med oss att göra eller så har de träffat någon annan här som det inte har fungerat så bra med. Då låser sig allt. Lyck- as man inte få till en bra relation är det helt kört. De ger ingenting tillbaka. De kommer inte ta emot vår hjälp vad vi än gör.”
Behandlande socialsekreterare
MILO
Milo växte upp i en familj där båda föräld- rarna kämpade med sitt. Pappan led av PTSD, var deprimerad, ofta arg och kunde slå Milo ibland. Mamman jobbade som per- sonlig assistent alla tider på dygnet, inte minst kvällar och helger. ”Hon har ju jobbat röven av sig i princip för att hålla ihop all- ting och... för att jag skulle få kläder och mat och... Hon har ju fått ta allting, alltid.”
Lillasyster hade en hjärtsjukdom som gjor- de att det mesta av mammans lediga tid gick åt till att vara på sjukhus med henne.
Milo var ofta väldigt orolig för sin lillasys- ter. Han levde också med en ständig oro för pappans våldsamma utbrott.
När Milo började skolan hade han väldigt lätt för sig i början – hans mamma hade trä- nat både räkning och läsning med honom och när han började förskoleklass var han redan på treans nivå. ”Jag kunde redan räk- na, och kunde klockan och... längre fram än de andra.”
Ändå skar det sig med både lärare och klasskompisar. Milo hade ofta svårt att sitta stilla och koncentrera sig. Han blev lätt uttrå- kad eftersom han upplevde skolarbetet som alldeles för lätt och att ingen i skolan såg att hans kapacitet låg på en helt annan nivå.
Milo fick ofta skäll för att han inte var tyst och stilla under genomgångarna i skolan.
Då började han ofta slåss och skrika och fick då skäll från läraren.
När Milo var 10 år skiljde sig föräldrarna.
Familjen fick det nu ännu svårare ekono- miskt, och mamman var tvungen att ansöka om kompletterande ekonomiskt bistånd för att få pengarna att räcka till. Milo började nu komma i ännu värre slagsmål på sko- lan, och en dag när han hamnat i ett bråk tog han stryptag på ett annat barn i paral- lellklassen. Skolan gjorde en anmälan till socialtjänsten och upprättade ett åtgärds- program. Det skulle under den resterande tiden i grundskolan komma att bli flera an- mälningar till socialtjänsten.
När Milo började högstadiet fick han en lärare, August, i samhällskunskap och geo- grafi som han tyckte om. Läraren accepte- rade att Milo behövde upp och röra på sig ibland och sitta ifred ibland. Han uppmunt- rade Milo och lyfte fram honom som en kreativ och intelligent elev. Milo hade dock etablerat sig som ”en av de stökiga invand- rarkillarna” i de andra barnens och de flesta lärares ögon, och det fungerade dåligt med kompisrelationerna i klassen. Mamman hade vid det här laget skadat ryggen i ar- betet som personlig assistent och var sjuk- skriven. Milos lillasysters sjukdom hade försämrats och han oroade sig ständigt för vad som skulle hända henne.
”Då gick jag halva skolan som jag skulle, sedan gick jag inte i skolan alls. Eller jag var i skolan men jag var inte på lektionerna.”
Milo började, tillsammans med en annan
”stökig” tjej i klassen, att söka sig till någ- ra äldre killar i åttan som skolkade mycket.
”Det var jag och en annan tjej, och ett gäng killar som vi umgicks med. Vi slappade under
”Jag blev ju helt
understimulerad i
skolan. Alltså helt
understimulerad!”
Skolan var väl medveten om Milo och hans gäng. De såg till och med vad som fattades dem:
“Normbrytarna är ju väldigt, väldigt ofta vuxentörstande. De söker upp vux- na, när det ges möjlighet. Faktiskt… för samtal. Det är ju därför man ofta kan se när de har något fuffens för sig, för det är då de helt plötsligt undviker. För det är inte deras normala beteende, oftast, för oftast tycker de om att umgås med vuxna.”
Rektorn på Milos högstadieskola Ändå var det väldigt tydligt för Milo att det saknades en strategi för att möta honom och hans kompisar:
”Det berodde på läraren. Vissa försök- te köra på den stränga, liksom: ’Nu gör ni det här.’ Men det var ju ingenting vi brydde oss om, vi hade ju ingen respekt, liksom. Sedan var det ju vissa som man kom bra överens med, som försökte hjäl- pa. Som skoja till det, ’jamen, jag följer med dig, liksom’. Men vissa bara sket i det, liksom... Hopplöst fall!”
Att Milo nu betraktades som en värsting led- de till att färre jämnåriga vågade bråka med honom och han kände sig tryggare i sin nya gemenskap. Efter ett tag började han skolka mer och mer och han började också umgås med sina nya vänner på kvällar och helger.
När han var 13 år drack han alkohol för för- sta gången men han märkte att han myck- et lättare hamnade i bråk då. Han testade istället cannabis men tyckte i början inte att det gav någon särskild effekt. Han rökte
varje dag till skolan, men gick sällan in på lektionerna utom på samhällskunskapen och geografin, som hans favoritlärare höll i.
När Milo började åttan fick hans mamma diagnosen MS. Milo blev rädd och kände att allt nu hängde på honom. Han började nu ta ännu mer ansvar hemma. Milo oroade sig ständigt för hur det skulle gå för mam- ma och lillasyster. Han bar också omkring på en stor ilska gentemot pappan som han tyckte bara lämnat familjen i sticket. Han försökte att skärpa sig i skolan men hade både svårt att koncentrera sig och kände sig inte heller motiverad att anstränga sig:
”Jag kunde skita i att plugga på proven, men jag kunde ändå få VG. Alltså, jag har ändå talang för att lära mig saker och ting, jag är ändå allmänbildad.”
Efter ett tag började Milo röka cannabis dag- ligen för att dämpa sin oro och han kände att han kunde klara av vardagen mycket lättare när han var påtänd. Han höll ångesten un- der kontroll men skolresultaten började sjunka igen. För att kunna betala för dro-
åt en kille som han lärt känna genom sina äldre kompisar. En morgon märkte mattelä- raren att han kom påtänd till lektionen och skolan gjorde ytterligare en anmälan till so- cialtjänsten vilket så småningom resultera- de i att Milo erbjöds plats på ett HVB-hem.
Mamman gav sitt medgivande, eftersom hon inte kände att hon orkade ta hand om både lillasystern, sig själv och Milo som hon tyckte hade ”flippat ut”.
Milo gick först med på att flytta till HVB-hemmet för att göra mamman till vil- jes, men han hade ingen motivation för egen del. Han kunde bara tänka på mamman och systern och han kände att han måste vara hemma för att ta hand om dem. Mamman blev arg, grät och skrek när Milo till sist stack från HVB-hemmet och kom hem. Milo och mamman började bråka dagligen. Efter en utredning av socialtjänsten bestämdes att hela familjen inklusive pappan istället skulle erbjudas att gå i familjebehandling och att Milo skulle få en kontaktperson på soc. ”Sen fick jag gå på möten. Så var det typ familjeterapi de erbjöd. Men ingen av oss var intresserade. Mamma var väl lite, men pap- pa har alltid nekat allting.”
Milos samtalskontakt blev sjukskriven
”Sen fick jag gå på möten.
Så var det typ familjeterapi
de erbjöd. Men ingen av oss
var intresserade. Mamma
var väl lite, men pappa har
alltid nekat allting.”
flera veckor. Då hade Milo redan börjat um- gås med sitt vanliga kompisgäng och åter- upptagit sitt cannabisbruk.
På hösten i nian, när Milo var 15 år, kom killar från ett rivaliserande gäng till skolan och misshandlade honom. Han började ta med ett vapen till skolan för att skydda sig.
En dag skvallrade en klasskompis för rek- torn om Milos vapen och Milo hotade där- efter klasskamraten till livet. Det hela resul- terade i polisanmälan och att Milo dömdes till ungdomsvård. Han hamnade på ett SIS- hem tjugo mil från hemorten. Det blev ingen mer grundskola för Milo.
Milo kom ut från ungdomsboendet när han fyllt 16, men mamman vägrade låta ho- nom flytta hem igen – hon var vid det här laget enormt besviken på honom. Han fick istället ett boende på ett HVB-hem, men det fungerade dåligt för honom. Han började bråka med både personal och andra boen- de. Milo skrev ut sig själv och soffsurfade runt hos kompisar under några år. Han bör- jade langa tyngre droger och också använda amfetamin själv ibland. När han var 18 stal Milo, amfetaminpåverkad, en bil som han kraschade vid en vägbro. Han dömdes till skyddstillsyn.
När straffet var slut hade Milo bestämt sig för att försöka läsa in sina grundskolebe- tyg, något han fått mycket uppmuntran till av sin frivårdsinspektör. Hos socialen fick han reda på att han inte fick studera samti- digt som han tog emot ekonomiskt bistånd.
Istället skulle han vara tvungen att söka CSN-bidrag. Uppgiven och arg lämnade Milo socialkontoret. För att försörja sig bör- jade han återigen langa narkotika och efter ett tag var han helt tillbaka i sitt gamla liv.
ra pengar på att sälja droger och han kunde nu köpa vad han ville – något han aldrig ti- digare kunnat. Risken att åka i fängelse var nu något han räknade med – det var en del av livet och oroade honom inte så mycket.
Milo längtade efter att ha en flickvän men alla hans relationer ebbade antingen ut i sanden eller slutade i våldsamheter. Det verkade i början som att det skulle bli an- norlunda med Maria, en jämnårig tjej som Milo blev allvarligt förälskad i. Hon blev snabbt gravid och de sökte gemensamt so- cialbidrag för att kunna bo tillsammans.
Eftersom båda ungdomarna var under 20 år hänvisade socialen till föräldrarnas för- sörjningsansvar. Varken Maria eller Milo var dock välkomna att flytta hem igen. Till sist fick Maria socialbidrag på grund av lille Josef, sonen som föddes när de varit tillsammans ett år. ”När vi fick hjälp så fick vi inte hjälp i mitt namn, vi fick hjälp i min före detta tjejs namn. För det var ju hon och vår son som behövde hjälp, jag behövde inte hjälp. Jag var bara medsökande. Så hade vi inte haft vår son så hade vi inte fått hjälp,
Efter ett tag sprack relationen och Maria fick ensam vårdnad. Milo, som var hemlös igen, flyttade hem till en kompis. Sorgen över den spruckna relationen och saknaden efter lille Josef slungade ner Milo i en de- pression. Han isolerade sig i lägenheten un- der en lång period men efter ett tag hotade kompisen att slänga ut honom om han inte bidrog med pengar till hyran. Milo började langa igen.
Då Milo var mellan 20 och 26 år dömdes han ett antal gånger för brott som stöld, narkotikainnehav, misshandel och vape- ninnehav. Han hade ingen kontakt med mamman eller systern under denna tid, och träffade bara sin son några gånger om året.
Under det sista straffet, som han dömdes till för en misshandel som resulterade i att offret fick bestående skador, fick Milo prata med Jenny, en kurator på fängelset som han fick förtroende för.
Jenny berättade för honom om en verk- samhet som kunde ge stöd till personer med kriminell bakgrund som ville bryta med sitt gamla liv och skaffa jobb och eget
”Det finns ju andra som har problem som mig, som är
lite såhär hyperaktiva, lite... intelligenta. Vi hade kanske
behövt saker som yoga, mindfullness, och ta det lugnt. Det
vet jag att det inte finns i skolan. Men jag hittade den här
formen av läkning själv när jag är tjugonio. Det är liksom
väldigt sent. Hade jag fått den när jag var tio så hade inte
allting behövt snurra upp så okontrollerat.”
hjälpte honom också att skaffa eget boende genom Henrik, en kompis som jobbade på socialtjänsten.
”Någon ska ta hänsyn till ekonomin, nå- gon ska ta hänsyn till boendet, någon ska ta hänsyn till missbruksinsatser, någon ska ta hänsyn till någonting annat. Och samtidigt så har vi en svårt sjuk människa som inte har någonstans att ta vägen. Utan detta måste sys ihop och få en övergripande förståelse.
För om vi har en människa som är psykiskt sjuk så kanske någon annan vuxen männ- iska måste kliva in och ta hand om den här människan och se till att medicinen kommer på plats eller så.” Jenny, fängelsekurator, om att samverka kring unga kriminella per- soner.
Milo var 27 år när han träffade Hashim på Stödverksamheten. Hashim stöttade och coachade Milo att berätta om hur han ville ha sitt liv. Han gjorde det som Milo inte tyck- te att någon tidigare gjort för honom: lyss- nade på hur han själv uppfattade sin situa- tion och gav det stöd han behövde. ”Soc vill bara sätta press, jag förstår det, för går man på soc, man ska inte bara finna sig i situa- tionen. Jag tänker ingen vill få hjälp av dem egentligen. Men det var ingen motivation för mig. Den största motivationen för mig var egen utveckling och min sons trygghet.”
Hashim hjälpte Milo att skaffa praktik på en arbetsplats där arbetsgivaren själv hade erfarenhet av att leva ett trassligt liv. Prakti- ken gick bra och efter ett halvår fick Milo en provanställning.
Milo och Hashim pratade mycket om hur han skulle göra för att kontakten med lil-
Kriminalitet
De fem starkaste riskfaktorerna för att en svensk person ska ha dömts för två eller fler brott vid 19 års ålder är, i fallande ordning:
Att ha låga eller inga slutbetyg från 9:an Att vara man
Att inte bo hos någon av sina föräldrar vid 16 års ålder
Att föräldrarna har tagit emot ekonomiskt bi- stånd 3 år eller mer under uppväxten Att vara född utomlands, eller att båda föräld- rarna är det (vilket i mycket stor utsträckning kan förklaras av att dessa barn i huvudsak bor i socioekonomiskt utsatta områden)
Källa: Bäckman O, Estrada F, Nilsson A & Shan-
igen. Milo visste att ett viktigt steg på vä- gen var att hitta ett alternativ till droger för att hantera den återkommande ångesten.
Till sist, 29 år gammal, hittade han med Hashims hjälp en rehabiliteringsform som fungerade. ”Det finns ju andra som har pro- blem som mig, som är lite såhär hyperaktiva, lite... intelligenta. Vi hade kanske behövt sa- ker som yoga, mindfullness, och ta det lugnt.
Det vet jag att det inte finns i skolan. Men jag hittade den här formen av läkning själv när jag är tjugonio. Det är liksom väldigt sent.
Hade jag fått den när jag var tio så hade inte allting behövt snurra upp så okontrollerat.”
Efter ett tag börjar Milo umgås med sin son varje veckoslut och han är nu, 29 år gam- mal, för första gången, nöjd med sitt liv.
STUPRÖRSPROBLEMATIKEN
Unga människors utanförskap är ofta en komplex och svåröverskådlig situation där det nästan aldrig är någon aktör som har en helhetssyn på problemet. Det är inte ovanligt att antalet aktörer som rör sig runt, agerar och påverkar ett utsatt barns eller ungdoms liv uppgår till 30-40 stycken, från helt olika verksamhetsområden och myn- digheter. Och ingen har alla pusselbitarna.
Effekten blir att de insatser som görs många gånger blir ineffektiva och i värsta fall mot- verkar varandra. Då det ska fattas åtgärds- beslut kring unga människors utanförskap tenderar man att titta enbart på den enskil- da insatsens kostnad och sällan vad värdet
Låt oss illustrera ett ganska vanligt scenario:
Erik är 7 år och har (enligt sin mamma) alltid varit en aktiv pojke. Erik har (enligt de flesta andra) varit ganska ”stökig” hela förskoleti- den. Han har svårt att sitta still och kommer lätt i bråk. Har svårt att koncentera sig, har svag impulskontroll och blir lätt arg. Det hän- der ofta att Erik inte får vara med och leka.
Skolan använder sin fulla kompetens och alla tillgängliga verktyg för att arbeta med Erik och hans situation. Vilka dessa verktyg är och hur de praktiseras är bland annat till stor del beroende på vilka lärare Erik har omkring sig, vilken rektor som leder Eriks
STUPRÖR,
HÄNGRÄNNOR ELLER…?
Om vi nu vet att kortsiktiga och reaktiva insatser är både ineffektiva och dyra, varför
är det då ingen som gör något åt det? Problemet beror inte på att verksamheter inte
har som mål att göra ett bra arbete. Inte heller beror det på att man som enskild
medarbetare saknar ambitioner att hjälpa - vi har i vår kartläggning nästan enbart
träffat socialsekreterare, lärare, fritidsledare, frivårdsinspektörer och andra som
brinner för sitt arbete och för att hjälpa utsatta ungdomar. Problemet har snarare
strukturella orsaker och handlar om hur vi väljer att organisera och leda våra offen-
tliga verksamheter och vilka effekter det får på det arbete medarbetarna utför.
stöd just nu i kommunen samt vilken led- ning som ansvarar för barn och utbildning i just den kommun som Erik bor i. Det beror också på hur den övergripande ekonomin ser ut i Eriks kommun och hur kommun- ledning och politik just vid denna tidpunkt agerar kring kommunens budget.
Parallellt med att skolan försöker hantera det faktum att Erik inte faller in i den önsk-
av Eriks liv, nämligen familjen. Dessa hän- delser åligger en annan del av kommunen att hantera, i detta fall socialförvaltningen.
De använder sin fulla kompetens och alla verktyg de har att tillgå för att arbeta med Eriks föräldrars situation. Vilka dessa verk- tyg är och hur de praktiseras är bland annat till stor del beroende på vilken socialsekre- terare Eriks föräldrar får, vem som är chef
sera sig, hur budgeten ser ut i nuläget, vil- ken ledning som ansvarar för socialtjänsten i just den kommun som Eriks familj bor i.
Det beror också på hur den övergripande ekonomin ser ut i Eriks kommun och hur kommunledning och politik just vid denna tidpunkt agerar kring kommunens budget.
Konsekvenserna av det som sker i perife- rin, vad som görs, hur lång tid det tar och hur det kommuniceras gör att skolans insat- ser får sämre, ingen eller i värsta fall mot- satt effekt. Exempelvis kan skolans åtgärd att låta Erik låna hem en iPad bli helt me- ningslös då socialtjänsten samtidigt påbör- jat en intensiv familjebehandling i hemmet som kräver föräldrarnas hela fokus.
Okunskap om Eriks hemsituation gör att socialtjänsten inte kan förstå varför Erik
inte svarar upp på deras åtgärder som för- väntat, de kan inte heller förstå varför Eriks föräldrar inte vill (har möjlighet!) att sam- arbeta. Såväl socialtjänsten som skolan blir på grund av sin okunskap kring helheten oförmögen att såväl hjälpa som utvärde- ra var eller varför det gick fel.Inte sällan övergår det som var eller kunde ha varit en början på en god relation mellan barn/
familj och kommun i en kamp om regler och skyldigheter. Med en sådan utveckling kommer snart fler verksamheter - omsorgs- förvaltningen, BUP, kanske kriminalvården - att stå inför samma situation som skolan och socialtjänsten, och möjligheterna att nå framgång i uppdraget att hjälpa Erik blir näst intill obefintliga.
”Ibland struntar jag i att jag inte får göra vissa saker.
Alltså, det handlar ju om människor. Det är ju inte rimligt.
Vi är ju här för att hjälpa människor, inte för att kontrollera dem. Jag vet ju att det blir bättre om jag gör så här. Då mår ju klienten bättre och då orkar han eller hon kanske ta tag i sitt liv”
Socialsekreterare
Stuprörsproblematiken medför att ingen ser eller har ansvar för helheten.
Därmed saknas såväl kunskap som incitament för att ta ansvar.
BUDGET
Uppdrag Riktlinjer Mandat
Budget
UPPDRAG
Riktlinjer Mandat
Budget Uppdrag
RIKTLINJER
Mandat
Budget Uppdrag Riktlinjer
MANDAT
INGEN HAR OCH TAR ANSVAR FÖR HELHETEN
Förskola/Skola Barn & Ungdoms- psykiatrin
Socialtjänst Vuxenpsykiatrin
Kultur/Fritid Primärvård
Omsorg Akutsjukvård
K OMMUN LAND STINGET F ÖRS ÄKRINGSKA SS A ARBET SF ÖRMEDLING KRIMINAL V ÅRD
”Jag vet att det egentligen inte är mitt uppdrag. Att jag inte borde. Men ingen annan gör ju det heller. Ska vi vänta tills systemet har agerat så är det redan försent. Jag har ju valt att jobba med detta för att jag bryr mig”
Kurator i grundskolan
DET MÅSTE VARA
NÅGON ANNANS PROBLEM!
Det faktum att ingen enskild aktör har över- blick över summan av samtliga effekter gör att vi inte heller ser det som naturligt att efterfråga denna typ av uppföljningsmått i organisationen eller som beslutsfattare.
Däremot räknar vi mycket och ofta på en- skilda aktivitetsmått och jämför oss flitigt med andra liknande verksamheter när det gäller kortsiktiga kostnader. Dessa siffror säger oss dock föga och kan enbart i väl- digt begränsad skala vara behjälpliga när det gäller att förutse behovet av framtida insatser och kostnader. De talar om vad vi gör här och nu samt vad det kostar vår en- skilda del av vårt separata stuprör. Värdet av vårt arbete, effekterna för individen eller vad den slutliga kostnaden hamnar på vet vi inget om.
Så fort vi diskuterar om en insats i rela- tion till en utebliven insats, blir det aktuellt att tänka i termer av vinnare och förlorare.
Vem vinner på insatsen? Vem förlorar om ingenting görs? Det är inte svårt att förstå att uteblivna elevvårdsinsatser, till följd av kortsiktiga nedskärningar, kan leda till utanförskap och stora kostnader för social- försäkringssystemet. Men eftersom det då, i många fall, blir någon annans problem (kriminalvårdens, sjukvårdens, framtida kommunledningars problem) tas detta säl- lan med i beräkningen då man fattar beslut om insatser.
I en stuprörsorgansation ansvarar che- fer och tjänstemän enbart för sina enskilda verksamheter. Incitament att investera i re-
organisationer. Inte heller att ägna sig åt kva- litetsuppföljning för att förstå hur den egna verksamheten påverkar andra. De som fattar de övergripande besluten - och faktisk har ansvar för helheten - det vill säga kommun- ledning och politiker, kan inte se konsekven- serna och effekterna av att vi inte gör till- räckligt stora preventiva insatser, eftersom de långsiktiga effekterna inte syns i ettåriga budgetsystem och kortsiktiga prognoser.
HÄNGRÄNNOR TAR INTE BORT STUPRÖREN
Genom kartläggningen kan vi konstatera att såväl medarbetare som chefer i kommu- nerna i nordöstra Skåne upplever en stor frustration kring att inte ha tillgång till hel- heten. Samtidigt upplever vi att det råder viss tveksamhet kring om man verkligen kan organisera sig utifrån den komplexa och föränderliga helhet som en komplex fa-
”Så fort man diskuterar en insats i relation till en utebliven insats, blir det aktuellt att tänka i termer av vinnare och förlorare”.
Lasse Mattilla
som skulle krävas i en sådan organsation framstå som omöjlig att axla under ett och samma verksamhetsområde.
Det är tydligt att kommunerna har försökt att anpassa sina organisationer för att möta problematiken. Exempel är sammanslag- ningar av verksamheter kring barn/ung- dom. Andra kommuner har valt att gå ifrån nämndsindelningen för att lägga samtliga verksamheter under kommunstyrelsen.
Oavsett vilken form man valt kan det kon- stateras att problematiken kvarstår, om än i olika grad.
”Tanken var att vi skulle mötas under ’sam- ma tak’ när vi inte längre hade några nämn- der. Men allt är precis som innan. Vi säger att vi har medborgarfokus men mig veterligen jobbar vi på i våra stuprör.”
Medarbetare Generellt upplever de verksamheter som träffas ofta att de får en ökad förståelse för varandras situation och agerande vilket underlättar gemensamma satsningar och minskar risken för konflikter mellan såväl medarbetare och arbetsuppgifter. Men någ- ra omfattande effekter på medborgarnivå av de strukturella förändringarna är dock svåra att utläsa då det fortfarande kvarstår många begränsningar för verksamheterna i form av enhetsknuten kortsiktig budget, begränsad hantering av sekretess och brist på såväl samsyn som medborgarknutna kvalitetsuppföljningar. Att enbart genom- föra strukturella omorganiseringar räcker inte till för att skapa en hållbar och effektiv verksamhet kring barn och unga. Vi måste
SARAH & ROBIN
”Drack och mådde dåligt. Jag hade inte någonstans att bo direkt.
Pappa slängde ut mig när jag var fjorton.
Bodde ju hos pappa varannan helg, typ.
Alltså när han lät mig.
Alltså, jag sov ju rundor
hos kompisar.”
etablerat. Under rasterna gömde hon sig inne på toaletterna för att slippa stå ensam utan vänner på skolgården. Hon sa inget till lärarna och hon upplevde inte heller att de såg hennes ensamhet och utsatthet.
”Nej, jag har ju mått dåligt innan men det är ingen som har uppmärksammat det. Då gjorde de ju ingenting, mer än att säga till.
Så var det inte mer med den dagen, och så kom nästa dag och så var det likadant igen.
Alltså, lärarna har ju ingen chans att stoppa någonting om de inte gör det från första bör- jan.” Till sist, i sexan, slutade hon periodvis att gå till skolan helt.
”Mamma ringde ju till BUP i sjuan och så började jag gå där. Sedan kopplade de in soc och skolan. Sen fick jag gå på möten.
Satt och rabblade samma historia. Den för- sta jag hade på soc var helt dum i huvudet.
Förvrängde hela historien. Står jättemånga saker i mina journaler som jag inte ens har nämnt. Gjort sina egna tolkningar av det jag har sagt... jag vet inte. Och bara sitta, tret- ton år, och berätta något jättejobbigt, och sedan bara få frågan ’Är det sant, du ljuger inte nu?’ det var bara... jaha! Varför skulle jag sitta, nära på att bryta ihop på ett möte, och förklara någonting, och sedan, ah, tror liksom inte dig! Då känns det liksom bara meningslöst. Sedan sitta och tjata ’Vi är här Sarah trivdes i skolan de första åren. Hon
hade lätt för sig och lärde sig snabbt läsa och skriva. Framåt tvåan började hon kän- na sig mer och mer annorlunda. Sarah hade sällan ”rätt” kläder på sig och när hon bod- de hos pappan var kläderna dessutom ofta smutsiga. På vintern fick hon ha sin tunna höstjacka långt efter att det blivit minusgra- der.
”Jag har ju varit den vuxna... Jag har ju hela tiden fått ta hand om mina föräldrar kan man ju säga. Det är jag som... jag fick hjälpa min mamma att betala räkningar när jag bodde hos henne och allt, ja. Fick hämta hem henne från krogen, och massa sånt. Leta efter henne fem på morgonen”
När Sarah var åtta år gammal flyttade mamma ihop med en ny kille, Johan. Första gången Johan förgrep sig på Sarah var hon nio år. Hon förstod först inte att det var fel.
”Han gick aldrig hela vägen. Tog ett tag att fatta att det var fel. Han var perfekt om man
