Att ta bort trösklarna till ett självständigt liv

Att ta bort trösklarna

till ett självständigt liv

Slutrapport från studien

om nyttan och värdet

av bostadsanpassningar

© FoU i Väst och författarna Första upplagan juni 2006 Layout: Infogruppen GR Tryckeri: PR-Offset, Mölndal ISBN: 91-89558-34-0

FoU i Väst

Göteborgsregionens kommunalförbund Box 5073, 402 22 Göteborg

Att ta bort trösklarna

till ett självständigt liv

Slutrapport från studien

om nyttan och värdet

av bostadsanpassningar

Lisbeth Lindahl

Rebecka Arman

Trappan färdig igår. Vilken lycka. Synd att min hund inte lever så vi kunde använt den båda. Nu kommer min man när han orkar utan allt detta besvär som var förut. Tack Göteborgs Stad och alla!

Vi är mycket tacksamma över att ha fått den hjälp vi fått. Vår dotter hade troligtvis inte kunnat vara hemma så mycket eftersom vi inte hade orkat det fysiskt. Det är svårt att behöva flytta när man trivs och när man har en jobbig livssituation med barnet, i sig. Det är jätteviktigt att alla som behöver bostadsanpassning får det för det är ju ingen som vill anpassa sitt hus för skojs skull. Den dag man inte behöver t.ex. hissen längre så kan den ju återanvän-das till någon annan som är i behov av den. Alla vill ju bo hemma så länge som möjligt.

N

ågra av dem som deltog i den här undersökningen, passade på att skriva en kommentar i den utskickade enkäten. Vi tog med två av dessa här. Den första kommentaren är skriven av en äldre kvinna som har fått en bostadsanpassning i form av en trapphiss. Hon använder den själv och när hennes man, som numera bor på ett äldreboende, kommer hem på besök kan han göra det utan de svårigheter som han hade innan med att ta sig upp med hjälp av trappklättrare. Tyvärr kunde deras hund inte få vara med om denna förändring. De tvingades avliva den i väntan på anpassning-en, då kvinnan under en period var oförmögen att ta sig in och ut ur bosta-den.

Den andra kommentaren är skriven av en förälder till ett barn med funk-tionshinder. Den beskriver hur en bostadsanpassning kan underlätta i varda-gen varda-genom att minska fysiska belastningar för föräldrarna. Samtidigt påpe-kar föräldern att den bidrar till att barnet kan bo kvar hemma. Det senare är viktigt både för familjen och för samhället. De anpassningar som de fick rörde sig om trösklar, dörrbreddning, utomhusramp m m. För de läsare som är intresserade av att läsa fler ”övriga kommentarer har vi samlat dessa i bilaga 3.

”

Förord

S

yftet med lagen om bostadsanpassning är att ge personer med funktions-hinder möjlighet till ett självständigt liv i eget boende. Anpassningar av badrum, borttagning av trösklar, installation av spisvakter och hissar är ex-empel på åtgärder som förbättrar förutsättningarna till ett ”gott liv” för dem som lever med funktionshinder. Enbart i Göteborgs Stad genomförs varje år cirka 4 000 åtgärder i göteborgarnas hem.

Grundläggande i allt kvalitetsarbete är identifiering och fastställande av tydliga och mätbara mål. Målstyrning förutsätter kunskap som är relevant och realistisk. Denna studie skall ses mot bakgrund av ett ökat kunskapsbe-hov av bostadsanpassningens effekter för brukarna. Genom de enkäter som besvarats ges en bild av hur brukarna upplever information, inflytande och om anpassningen har påverkat möjligheten att leva ett självständigt liv.

Studien är den andra och sista rapporten i fullgörandet av Göteborgs Stads uppdrag att kartlägga bostadsanpassningsbidragets effekter utifrån fyra perspektiv: brukarnas, de anhörigas, personalens samt ett samhällsekono-miskt perspektiv. En första delrapport presenterades under 2005.

Utöver fördjupad kunskap om den enskildes erfarenheter och upplevelser av bostadsanpassningar visar studien på intressanta strukturella samband för samhället i stort. De kommande årens kraftiga ökning av antalet och andelen äldre ställer stora krav på utformningen av våra befintliga och fram-tida bostäder och bostadsområden. Utöver uppfyllandet av tillgänglighets-krav i nyproduktion krävs riktade ombyggnationer av delar av det befintliga bostadsbeståndet. Även närmiljön och tillgången till service behöver tillgäng-lighetssäkras, för att bara nämna några exempel.

De erfarenheter som förmedlas i studien ger stöd för ett mer övergripan-de och förebygganövergripan-de arbete där tillgänglighetsfrågorna integreras tidigt i

den ordinarie samhällsplaneringen. Utmaningen för framtiden blir att foku-sera på såväl individnivån som på den strukturella nivån. Båda nivåerna är beroende av varandra.

Gun Skårman Chef för Boendeavdelningen på fastighetskontoret, Göteborgs Stad.

S

tudien som vi med den här rapporten sätter punkt för, har varit en källa till både vånda och glädje, så som det brukar vara när något engagerar och berör. Vi har oroat oss för att de sökande inte skulle vilja fylla i enkäte-rna, att arbetet med distributionen av enkäterna skulle bli för arbetskrävan-de för vår samarbetspartner på bostadsanpassningsbyrån med mera. Men dessa farhågor har kommit på skam. Vi har fått mycket positiva gensvar i anslutning till studien. Vi har också mött människor på vägen som har visat intresse för frågan, vilket har gett oss kraft och energi att slutföra processen. Utforskandet tar i och för sig inte slut i och med färdigställandet av den här rapporten, för kunskaperna kommer förhoppningsvis att förvaltas och ut-vecklas vidare både av oss på FoU i Väst/GR och av andra.

Som alltid är det många personer som är involverade på olika sätt för att en studie skall kunna genomföras och vi har inte utrymme nog för att tacka alla personligen. Ett särskilt tack vill vi ändå rikta till alla er som tog er tid att fylla i enkäterna. Tack också till Marie Aalto och Bell Andersson på fastighetskontoret som så noggrant distribuerade enkäterna. Tack Nellie och Max för att ni ”stansade” in data. Och slutligen ett varmt tack till alla i referensgruppen1_{, läsgrupperna och Leif Jahlenius (Föreningen kommunalt}

bostadsstöd) som har visat intresse och gett oss värdefulla kommentarer i olika stadier av processen.

Innehållsförteckning

Förord ...

7

Innehållsförteckning ...9

Sammanfattning ... 11

Kortfakta om BAB ... 15

Begrepp och förkortningar ... 16

Rapportens upplägg ... 17

Bakgrund ...

19

Vilka ansöker om bostadsanpassningsbidrag? ... 21

Hur fungerar processen att ansöka om och få bostadsanpassning? ... 22

Vilka bostadsanpassningar söks och varför? ... 22

Vad ger bostadsanpassningsbidraget för effekter? ... 24

Syfte och frågeställningar ... 25

Metod ... 27

Bostadsanpassningar för vuxna ... 29

Vilka besvarade enkäten? ... 29

Bostadsanpassningar för vuxna över 65 år ... 31

Vad kännetecknar dem som ansöker om bostadsanpassningsbidrag? .... 31

Hur fungerar processen att söka och få bostadsanpassning? ... 34

Vilka hinder upplever de sökande när bostaden inte är anpassad? ... 34

Vilka blir effekterna av bostadsanpassningarna? ... 35

Jämförelser mellan yngre och äldre vuxna ... 39

Kommentar ... 40

Vad förklarar upplevelsen av minskade hinder i bostaden? ... 43

Samband mellan typ av åtgärd och minskade hinder ... 43

Vad förklarar upplevelsen av minskade hinder i bostaden? ... 43

Kommentar ... 46

Bostadsanpassningar för barn och ungdomar ... 47

Vad kännetecknar deltagarna? ... 47

Hur fungerar processen att söka och få bostadsanpassning? ... 49

Vilka hinder upplever de sökande när bostaden inte är anpassad? ... 50

Vilka blir effekterna av bostadsanpassningarna? ... 52

Konklusioner för barn och ungdomar ... 53

Diskussion ... 55

Metoddiskussion ... 55

Värdet och nyttan ur brukarnas perspektiv ... 57

Värdet och nyttan för anhöriga och personal ... 63

Värdet ur ett samhällsekonomiskt perspektiv ... 65

Konklusioner ... 67

Referenser ... 69

Bilagor ... 72

Sammanfattning

B

ostadsanpassningsbidraget (BAB) är ett uttryck för samhällets mål att människor skall kunna bo i egen bostad, oavsett om man har funktions-nedsättningar eller inte. I Sverige beviljas BAB för drygt 800 miljoner per år och behovet verkar vara växande. Detta behov är ingalunda statiskt utan påverkas av en mängd faktorer, t ex byggnormer, byggstandarden i befintligt bostadsbestånd, andelen boende i villa/radhus, antalet äldre i befolkningen. På så sätt berör bostadsanpassningarna såväl handikapp- som äldre- och bostadspolitiken.

Den här rapporten redogör för resultatet av en studie om bostadsanpass-ningarnas effekter i Göteborgs Stad. Studien pågick under 2004 och 2005 och syftade till att undersöka värdet och nyttan av bostadsanpassningar utifrån fyra perspektiv: brukarnas, de anhörigas, personalens (vårdbiträden/person-liga assistenter) samt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

I den tidigare delrapporten från det här projektet, beskriver vi bostadsan-passningars nytta och värde utifrån samtliga fyra perspektiv (Arman & Lin-dahl, 2005). I korthet kom vi fram till att anpassningarna upplevdes som betydelsefulla för brukarna (de sökande), för att de innebar en ökad trygghet och säkerhet, personlig integritet, utveckling för barn m m. För de anhöriga bidrog anpassningarna till fysisk och psykisk avlastning och en ökad frihet. De anhöriga bestod av såväl föräldrar till barn med funktionshinder som äldre personer som var anhörigvårdare. För personalens del var anpassning-arna viktiga ur arbetsmiljösynpunkt. Om hemmiljön inte var anpassad efter den boende, uppstod lätt fysiska belastningar. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv uppfattades bostadsanpassningar som en viktig förutsättning för kvarboende. Anpassningarna ansågs kunna förebygga kostnader i vården p.g.a. minskad fallrisk, brandrisk, belastningsskador etc. Sammantaget fann

vi att det fanns många positiva effekter av bostadsanpassningarna som inte kunde ersättas med andra åtgärder.

I den här rapporten är fokus inställt framförallt på brukarna. Rapporten beskriver den andra delstudien som bygger på en enkätstudie med ett större antal sökande. Studien genomfördes för att följa upp resultaten från den för-sta delstudien och för att undersöka hur pass generella dessa var. För att undersöka vilka hinder som personen upplevde i väntan på bostadsanpass-ningen, skickades den första enkäten ut innan denna var genomförd. Den andra enkäten skickades ut cirka två månader efter att anpassningen var klar. Tanken med detta upplägg var att få en tydlig före- och eftermätning. Det visade sig emellertid vara svårt att se en tydlig förändring mellan de två mätpunkterna. Upplevelserna gick i olika riktningar. Vi tror att det beror på svårigheterna att mäta upplevelser med kvantitativa mått.

Utifrån resultatet av enkäterna, ser vi att de flesta som ansökte om BAB var över 65 år. Andelen äldre över 80 år var stor. Det var bara ett fåtal föräldrar till barn och ungdomar som ansökte om bidraget under de fem månader som undersökningen pågick. Med tanke på det, kan vi inte dra några generella slutsatser för de sökande under 18 år. Däremot har vi mer uppgifter om de vuxna.

Ålderspensionärerna som utgjorde den stora gruppen sökande bestod till övervägande del av ensamstående kvinnor, med fler medicinska diagnoser, sämre upplevd hälsa och fler funktionsnedsättningar än genomsnittspersonen i samma åldersgrupp. Den största gruppen sökande bodde i hyreslägenhet och hade bott länge i sin nuvarande bostad. Det var bara ett fåtal av de äldre (över 65 år) som kunde tänka sig att flytta till särskilt boende, som ett alter-nativ till att bo kvar i en anpassad bostad.

De flesta var nöjda med handläggningsprocessen och den information de hade fått. Men kommentarer vittnar om att det var många som tidigare inte kände till BAB. Vissa hade tvekat och väntat länge med att ansöka om BAB. Detta gäller de äldre i större utsträckning jämfört med de yngre (under 65 år). Anledningen var att de ville klara sig själva. För både yngre och äldre framstår arbetsterapeuterna som en nyckelgrupp, när det gäller inflytandet över anpassningen. Bland de äldre var det till och med vanligare att en arbetsterapeut hade tagit initiativ till anpassningen, än att det var den äldre personen själv.

De sökande ansökte om och fick i genomsnitt två anpassningsåtgärder per person. De vanligaste typerna var duschanpassningar, trösklar och dörr-automatik. I väntan på anpassningen, upplevde de många hinder. De försök-te kompensera för dessa med olika straförsök-tegier, t ex genom personlig hjälp

upplevda hindren innan bostadsanpassningen, var fler än vad de ansökt om BAB för. Det är därför inte konstigt att samtliga hinder inte undanröjdes med anpassningen.

De tydligaste effekterna var att anpassningarna underlättade förflyttningar i bostaden, förflyttningar in och ut ur bostaden och att klara den personliga hygienen. Konsekvenserna av anpassningarna märktes i form av ökad själv-ständighet för dem som, innan anpassningen, hade upplevt sig som osjälv-ständiga p.g.a. hindren i bostaden. Denna upplevelse var vanligare bland de yngre vuxna. Andra konsekvenser visade sig genom ökad fysisk säkerhet och i viss mån, minskade känslomässiga besvär. Det som de flesta såg som nytta och värde med bostadsanpassningen var: trygghet, säkerhet, att kunna bo kvar hemma (65+) och att bli gladare (< 65 år).

I en analys där olika faktorers bidrag till de minskade hindren undersök-tes, framkom det att bostadsanpassningarna var den enskilt viktigaste fak-torn som förklarade upplevelsen av minskade hinder. Denna analys visade dessutom att bostadsanpassningarna verkade ge en mer positiv effekt, för dem som var relativt självständiga i sin personliga ADL2 _{sedan tidigare.}

Eftersom uppföljningen gjordes två månader efter att anpassningen var klar, kan effekterna visserligen ha visat sig på lite längre sikt för dem som var mer osjälvständiga.

Trots att resultatet från bägge delstudierna visade att personlig hjälp var det viktigaste alternativet till bostadsanpassning, minskade inte behovet av hjälp efter anpassningen. Detta gällde både hjälp från hemtjänst/personlig assistent och från anhöriga och vänner. Detta är av intresse för de slutsatser som vi drog om samhällsekonomiska effekter i den första delstudien. I den studien antog vi att bostadsanpassningarna kunde minska behovet av hem-tjänst/personlig assistans och hjälp av anhöriga. I rapporten förs ett resone-mang kring vad dessa uteblivna effekter kan bero på.

Våra slutsatser av studien i sin helhet, är ändå att bostadsanpassningar-na undanröjer många hinder i bostäderbostadsanpassningar-na och är av stor betydelse för de sökande. Anpassningarna betyder också mycket för anhöriga och personal som arbetar i människors hemmiljö. De samhällsekonomiska effekterna av bostadsanpassningar är emellertid svåra att beräkna. I många fall handlar det om att förebygga skador och försämrad funktionsförmåga, vilket är feno-men som inte så lätt låter sig beräknas. Vi rekomfeno-menderar att en ytterligare studie genomförs utifrån hälsoekonomiska modeller. Det behövs också fort-satta studier om hur bostadsanpassningar görs i mindre kommuner än

borg, samt fler studier som undersöker betydelsen för familjer med barn och unga.

Vi har några rekommendationer för de verksamheter som är involverade i bostadsanpassningsärenden: Det är viktigt att samverkan är god mellan arbetsterapeuter och handläggare av BAB, och att en kunskapsöverföring finns mellan dessa yrkesgrupper eftersom samarbetet är avgörande för beslu-ten om bostadsanpassning. Det är viktigt för att säkra kvalitebeslu-ten på de bo-stadsanpassningar som görs. Vi föreslår också att information om BAB sprids till en bredare allmänhet. Vårdcentraler och sjukhus är lämpliga informa-tionsspridare. Det finns dessutom skäl att påverka personer som är tveksam-ma till att ansöka om BAB, så att de gör det i tid, eftersom effekterna av en anpassning försämras om de väntar för länge.

Vi upprepar i denna slutrapport några av de slutsatser som vi drog redan efter delstudie 1. Behovet av BAB skulle minska om bostäderna byggdes på ett mer tillgängligt sätt från början (se begrepp som: ”Design för alla”). De individuella anpassningarna skulle även minska i antal om ökad tillgänglig-het var en målsättning vid ombyggnationer. Dessutom skulle man från sam-hällets sida kunna påverka människor som närmar sig ålderdom, att flytta från bostäder som är svåra att använda när man är gammal. En ökad med-vetenhet om vad som väntar en som äldre, kan bidra till att man själv tar initiativ till att flytta. En viktig förutsättning för att detta skall ske är förstås att det finns bostäder att tillgå i områden där man vill bo. Här har fastighets-ägarna också ett stort ansvar.

Kortfakta om BAB

Vad är BAB? BAB är ett bidrag som ges för att täcka skäliga kostnader för

individuella anpassningar av bostäder. Personer med funktionshinder kan få bidrag genom kommunen för att göra bostaden funktionsduglig. För att få bidrag fordras intyg från arbetsterapeut, läkare eller annan sakkunnig per-son. Den som äger sin bostad, är bostadsrättsinnehavare eller hyresgäst kan söka. För anpassning av hyres- och bostadsrättslägenhet krävs alltid fastig-hetsägarens godkännande. Beslut om BAB kan överklagas till i första instans länsrätten. Boverket är tillsynsmyndighet för BAB.

Vilka handlägger BAB? I Göteborg handläggs BAB av

bostadsanpassnings-byrån vid fastighetskontoret. Beslut fattas om ett bidrag. Den sökande kan själv välja utförare av anpassningen. I beslutet som skickas hem till den sökande, ges förslag på en/flera entreprenörer som den sökande kan anlita.

Vad ges BAB för? BAB ges till fasta inventarier såsom: borttagande av

trösk-lar, dörrbreddning, montering av stödhandtag, ramper, automatisk dörröpp-nare (med personlig fjärrstyrning), ledstänger/räcken, trapphiss/trapplyft, duschkabin/duschplats, automatisk toalett, förstärkt belysning, spisvakt, kök-sanpassning, hjälpmedelsförråd/rullstolsgarage, anpassning av altan/balkong och ibland större ombyggnader med t ex tillägg av nya rum till bostaden.

Vad kostar BAB? Cirka 40 miljoner i Göteborgs Stad och 835 miljoner i

Sverige, 2004. Det finns inget kostnadstak för bidraget, men kostnaderna skall vara skäliga för de aktuella åtgärderna.

Begrepp och förkortningar

ADL Aktiviteter i det dagliga livet. Instrument som an-vänds för bedömning av grad av aktivitetsförmåga eller funktionsnivå

P-ADL Personlig ADL. De aktiviteter som ingår är t ex förmåga att klara förflyttningar, personlig hygien, övrig kroppsvård, toalettbesök, påklädning, äta/ dricka. (se Sonn m fl, 1995)

BAB Bostadsanpassningsbidrag

Bostadsanpassningsbyrån Den grupp med handläggare inom fastighetskontoret i Göteborg som arbetar med BAB-ärenden

FKBO Föreningen kommunalt bostadsstöd

Sökande Det begrepp som handläggarna av BAB använder för att benämna personer som ansöker om bostads-anpassningsbidrag. Motsvarar i denna rapport begreppet ”brukare”

Rapportens upplägg

D

en här rapporten beskriver brukarnas upplevelser av att vara i behov av och få bostadsanpassningar. Rapporten börjar med en kort bakgrund som utmynnar i studiens syfte och metod. Härefter beskrivs resultatet från delstudie två, uppdelat utifrån brukarnas ålder. Först redovisas resultatet för vuxna över 65 år som utgör den största gruppen deltagare i studien. Efter det beskrivs resultatet för vuxna i yrkesverksam ålder, en statistisk analys av sambanden i resultaten och sist resultatet för barn och ungdomar. Rapporten avslutas med en diskussion utifrån både delstudie ett och två. För den som är intresserad av att ta del av resultatet från den första delstudien hänvisar vi till en tidigare utgiven rapport (Arman & Lindahl, 2005). Svaren från dem som fick avslag på sin ansökan, har vi sammanfattat i bilaga 4.

För att underlätta läsningen, har inte alla siffror tagits med i texten. För dem som är intresserade av statistiken, finns det tabeller i bilaga 2. För att ange storleksförhållanden har begrepp som ”de flesta” eller ”flertalet” an-vänts, vilket betyder minst hälften av undersökningsgruppen. När uttrycket ”de allra flesta” används är det minst 75 procent av gruppen som avses.

Bakgrund

D

en här rapporten sammanfattar resultatet från en studie som har ge-nomförts på uppdrag av fastighetsnämnden i Göteborgs Stad (2003a). Syftet med studien var att undersöka effekter av bostadsanpassningsbidraget utifrån fyra perspektiv: brukarnas, de anhörigas, personalens och samhällse-konomiskt sett. En tidigare delrapport finns som redogör för resultat från samtliga fyra perspektiv (Arman & Lindahl, 2005). Den här rapporten ger i stället en fördjupad bild av brukarperspektivet.

Sett ur ett historiskt perspektiv har bostadsanpassningar inte alltid upp-fattats som en samhällelig angelägenhet. I dagens samhälle där kvarboende-principen är en stark norm, har bostadsanpassningar blivit allt viktigare, för att möjliggöra för äldre och funktionshindrade att kunna bo kvar hemma (Persson, 1997; Arman & Lindahl, 2005). Om vi blickar in i framtiden ser vi inte att behovet av anpassningar förväntas minska, utan snarare öka. Detta med tanke på att andelen äldre av befolkningen kommer att öka.

Att det finns ett bidrag att söka för bostadsanpassningen är inte någon ny företeelse. Dagens bostadsanpassningsbidrag har sina rötter i det statliga bidrag för specialinredda lägenheter för rörelsehindrade som infördes på för-sök 1959. När det sen permanentades kom det att heta ”invalidbostadsbi-drag” (Boverket, 2000). En tydlig skillnad är att språkbruket och synsättet var ett annat då. Dagens lagstiftning använder mindre stigmatiserande be-grepp och lagen om BAB tar sin utgångspunkt i den enskilda individens rätt att leva ett självständigt liv.

Denna lag har till ändamål att genom bidrag till anpassning av bostäder ge personer med funktionshinder möjlighet till ett självständigt liv i eget boende.

Med funktionshinder avses både sådana som är medfödda och sådana som har uppkommit senare i livet på grund av sjukdom, olyckor eller medicinska besvär. Många äldre drabbas också av funktionsnedsättningar som en del av det normala åldrandet (Stuart Hamilton, 1994). Den stora majoriteten som ansöker om och får bostadsanpassning är just äldre människor. Med tanke på att andelen personer över åttio år kommer att öka kraftigt de närmaste tjugo till trettio åren, ställs det stora krav på landets kommuner att kunna tillgodose deras behov. Behovet av anpassade bostäder ökar också p.g.a. att antalet platser på äldreboenden har minskat (Socialstyrelsen, 2004) och de äldre förväntas bo kvar i sina ordinarie bostäder livet ut (Dahlin-Ivanoff, Nygren & Iwarsson, 2004).

Men bostadsanpassningsbidraget berör inte enbart äldrepolitiken utan även handikapp- och bostadspolitiken. En viktig fråga i det sammanhanget är i vilken utsträckning det är bostäderna eller funktionshindren som utgör det främsta skälet till att det uppstår ett behov av anpassningar? Om man utgår från att handikapp uppstår i personens interaktion med sin miljö (Law-ton & Nahemow, 1973; ICF, 2001) finns det skäl att studera i vilken utsträck-ning det är den fysiska miljön som skapar svårigheter för människor med funktionshinder.

I sammanhanget är det intressant att nämna, att det pågår ett nationellt arbete kring att skapa en förbättrad tillgänglighet i alla offentliga miljöer såsom lokaler, trafiksystem m m. Målsättningen är att enkelt undanröjda hinder skall vara borttagna till år 2010. En liknande satsning saknas i fråga om bostadsmiljön och det har t o m konstaterats att tillgängligheten i ny-byggnation försämrades under 1990-talet (Socialdepartementet, 2000). Bo-städer som producerades efter att den nya plan- och bygglagen trädde i kraft, PBL 95, är ofta sämre än de som är byggda tidigare, vilket har medfört att en hel del ”onödiga åtgärder” har behövt göras i efterhand med hjälp av BAB (Socialdepartementet, 2000; DHR, 2005b).

Avsaknaden av hissar i flervåningshus är ett vanligt tillgänglighetspro-blem. Men frågan är om begreppet tillgänglighet egentligen illustrerar bru-karperspektivet. En arkitekt som undersökte pensionärers möjligheter till kvar-boende i miljonprogrammets bostäder i Malmö, hävdar att begreppet till-gänglighet snarare beskriver ett utifrånperspektiv på problemet. De boende som saknar hiss vill snarare komma ifrån, än till. Utifrån den boendes per-spektiv skulle svårigheterna att komma ut kanske bättre benämnas som ”från-gänglighet” (Persson, 1997).

Även om de bostäder som byggdes skulle bli mer tillgängliga för alla, inklusive personer med olika slags funktionshinder, kommer det alltid att

sad är lagstadgad (Socialdepartementet, 1992). Den rättigheten har man om man av medicinska skäl är förhindrad att leva ett självständigt liv på grund av förhållanden i bostaden som inte kan lösas på annat sätt än att bostaden anpassas. De anpassningar som det är fråga om handlar om fysiska föränd-ringar av mer permanent slag såsom borttagande av trösklar, installation av duschplatser m m. Det ges inga bidrag till andra saker som kan bidra till ökad självständighet såsom en tvättmaskin i lägenheten för en person som har svårt att komma fram till tvättstugan, även om det i vissa fall hade kunnat vara en både bättre och billigare lösning.

Ur den enskilda individens perspektiv kan bostadsanpassningen vara en av flera tänkbara lösningar på de problem som uppstår i bostaden. Någon skulle kanske hellre vilja byta bostad om det var möjligt. Någon annan löser situationen med hjälp av närstående eller personal i stället för att anpassa bostaden, medan en tredje person inte söker bostadsanpassningsbidrag, utan bekostar förändringen själv med egna medel. Bostadsanpassningsbidraget är med andra ord inte en självklar lösning för alla individer med funktionshin-der.

Vilka ansöker om bostadsanpassningsbidrag?

Det finns så vitt vi vet inga studier som handlar om vilka personer det är som ansöker om bostadsanpassningsbidrag. Är det lika ofta småhusägare som boende i lägenhet? Är det fler välutbildade som ansöker p.g.a. att de är mer välinformerade om sina rättigheter? Får äldre lika dyra anpassningar som yngre? Det här är bara några av de frågor man kan ställa sig ur ett rättvise-perspektiv. Boverkets statistik ger endast svar ur ett administrativt plane-ringsperspektiv. Deras statistik redogör för jämförelser mellan hur mycket BAB de olika kommunerna betalar ut i relation till deras invånarantal. Att anpassa småhus är dyrare än att anpassa bostäder i flerbostadshus. Sett i riket som helhet utgjorde bidragen för anpassning av småhus 40% av det totala antalet beviljade bidrag, men så mycket som 58% av bidragskostna-derna. Men i Göteborg utgör småhusen en mindre andel av bostadsbeståndet (21%) vilket är ett typiskt storstadsfenomen. Andelen äldre i befolkningen påverkar också behovet av BAB. I Göteborg är andelen av befolkningen över 80 år (4,9%), snarlikt riksgenomsnittet. Boverkets statistik innehåller inte uppgifter om vilka personerna är som nås av bidraget (Boverket, 2004).

Hur fungerar processen att ansöka om och få

bostadsanpassning?

Det krävs kunskaper om vilken hjälp man kan söka från samhället, för att man skall få hjälp. Den moderna handikappolitiken bygger på ett aktörsper-spektiv, där enskilda individer förväntas vara välinformerade och aktiva och själva ta initiativ till att ansöka om det de behöver (Socialdepartementet, 2000). Information om BAB sprids av handikapp- och pensionärsorganisatio-ner (t ex DHR, 2005a; HSO, 2005), av kommupensionärsorganisatio-ner (t ex Göteborgs Stad3_,

2005), och av vårdens aktörer. Trots det verkar kännedomen om bostadsan-passningsbidraget inte vara lika hög som kunskapen om t ex hjälpmedel. Det finns därför en risk för att människor som behöver denna hjälp, inte får den. En central fråga blir därför hur de sökande har fått information om bidraget? I en studie som genomfördes av rörelsehinderförbunden i femton kommuner, framkom det att de flesta hade fått informationen via vårdcentraler eller sjukhus och att de flesta ansåg att informationen var bra eller acceptabel (DHR, 2005b).

Frågan om information handlar också om vad som sker i handläggning-en av bostadsanpassningsärhandläggning-endhandläggning-ena. I dhandläggning-en tidigare delstudihandläggning-en fick vi varieran-de beskrivningar av hur varieran-de olika aktörerna som är involveravarieran-de i varieran-dessa ären-den, agerade. Vissa brukare upplevde t ex att de förhindrades att ansöka om för många saker vid samma ansökningstillfälle, vilket strider mot den rätt som de sökande har att själva formulera sina önskemål. Det centrala i sam-manhanget är om de sökande upplever en delaktighet i handläggningspro-cessen eller inte. Om de inte är delaktiga finns det en risk för att den anpass-ning de får, blir mindre användbar än annars (Arman & Lindahl, 2005). Och även om vi inte vet hur vanligt det är, förekommer det att personer känner sig illa bemötta vid ansökan om en bostadsanpassning (Brusén, 2005). Kon-takten med de olika aktörerna som medverkar i handläggningen och genom-förandet är därför också en intressant fråga.

Vilka bostadsanpassningar söks och varför?

Den vanligaste typen av bostadsanpassning är tröskeljusteringar (Göteborgs Stad, 2003b) som ofta görs för att underlätta förflyttningar med rollator eller

3 _{www.fastighetskontoret.goteborg.se. Sök på ”bidrag m.m” och därefter på}

rullstol. Andra vanliga anpassningar handlar om anpassningar av badrum. Anpassningarna görs för att göra det möjligt för människor att kunna bo kvar i eget boende och där kunna klara sina grundläggande behov. Dessut-om kan bidraget ges för habilitering, rehabilitering och långsiktig vård.

En huvudsaklig intention med bidraget är att det skall underlätta ett självständigt liv i eget boende. Men det finns ingen exakt definition av vad som avses med begreppet ”självständigt liv”, varken i lagen eller i den hand-bok som har getts ut av Boverket (2000). Boverket lyfter i stället fram kam-marrättsdomar i handboken för BAB, som skall fungera som prejudikat för kommande handläggningsprinciper.

Även om människor har gemensamma grundläggande behov, finns det individuella skillnader i hur dessa kommer till uttryck. Begreppet självstän-dighet är centralt i lagen om BAB, men frågan är vilka anpassningar som beviljas för att nå den målsättningen? Upplevelsen av självständighet varie-rar mycket mellan personer och situationer. En person kan tycka att det är viktigt att klara sig själv för att uppleva sig som självständig, medan en annan upplever sig som självständig trots sitt beroende av andra. Begreppet självständighet kan inte heller användas på samma sätt för vuxna som för barn. När en anpassning görs för ett mindre barn, förväntas inte barnet bli självständigt av den. Anpassningen har då snarare betydelse för föräldrarna och en mer indirekt påverkan på barnet. I linje med det, kan bidraget också lämnas för att underlätta en utveckling mot självständighet, även om det inte står uttryckligen i den nuvarande lagstiftningen (Boverket, 2000).

Bidrag kan lämnas för åtgärder som behövs för att underlätta en funk-tionshindrad persons utveckling mot ett självständigt liv i en egen bostad. Till skillnad från tidigare så står inte detta uttryckligen i den nuvarande lagen om bostadsanpassningsbidrag. I förarbetena uttalades dock att detta inte innebär någon saklig ändring. (Boverket, 2000 Handboken för BAB, kap 7.2)

Den praxis som har utvecklats för att bedöma graden av självständighet utgår i mångt och mycket från arbetsterapeuters referensramar och skolbild-ning, eftersom det oftast är de som intygar om behovet av BAB. På så vis har självständighet kommit att associeras med förmågan att utföra så kallade aktiviteter i det dagliga livet. Ur ett psykologiskt perspektiv är det intressant att fråga sig hur dessa bedömningar svarar mot den subjektiva upplevelsen av självständighet.

En annan fråga som handlar om behovsbedömningarna i praktiken, hand-lar om att behovet av anpassningen skall vara varaktigt, för att BAB skall beviljas. Frågan är hur länge en person skall förväntas leva, för att en dyrare anpassning skall sättas in? Finns det en risk för ålderism i dessa

bedömning-ar, det vill säga att negativa attityder till äldre leder till andra bedömningar än för yngre i motsvarande situation?

Vad ger bostadsanpassningsbidraget för effekter?

Vilka effekter söker vi när vi studerar utfallet av BAB? Handlar det om positiva, negativa eller uteblivna effekter? Ett sätt att utvärdera effekter på, är att ställa insatserna mot målsättningarna med dessa. Den generella mål-sättningen med BAB är att minska hinder i bostaden, för att möjliggöra nya beteenden och därmed bidra till ökad självständighet i den egna bostaden. Men vad ger dessa åtgärder för effekter på bibehållen eller förbättrad hälsa och funktioner? Och vad betyder de i termer av minskad oro och ökad säker-het? Baserat på resultatet från den första delstudien (Arman & Lindahl, 2005) är detta några av de frågor vi ställer i den här studien. En fråga som vi inte går in på är vilka konsekvenser det kan få om bostaden inte anpassas, trots att den boende är i behov av det.

Effekter kan mätas och bedömas på olika sätt. Två centrala begrepp i sammanhanget är tillgänglighet och användbarhet. Utifrån ett försök att de-finiera och särskilja dessa begrepp, beskrivs tillgänglighet som ett begrepp som handlar om objektivt satta normer i bostaden som kan mätas (Iwarsson & Ståhl, 2003). Användbarhet handlar, utifrån detta resonemang, om hur användare själva upplever att de kan utföra olika aktiviteter i bostaden (Fänge, 2004; Iwarsson & Ståhl, 2003). I den studie som vi presenterar här utgår vi enbart från den sökandes subjektiva upplevelser, vilket ligger närmast an-vändbarhetsbegreppet.

Det finns inte många tidigare studier som handlar om bostadsanpass-ningar. Av tidigare studier framgår det att bostadsanpassningar både kan leda till ökad tillgänglighet och ökad användbarhet. Vardagliga aktiviteter, såsom att duscha och bada, har visat sig underlättas av bostadsanpassningar (Fänge, 2004). Bostadsanpassningar kan dessutom leda till minskade upple-velser av smärta, minskad rädsla för fallskador och minskad depression/ nedstämdhet (Heywood, 2004). Däremot är det oklart om anpassningarna bidrar till en ökad självständighet (Peterson, Kottorp & Lilja, manus). I den första delstudien (delstudie 1) som till stor del byggde på intervjuer, fann vi att bostadsanpassningarna upplevdes ha stor betydelse för brukarnas upple-velse av självständighet, personlig integritet och fallrisk (Arman & Lindahl, 2005). Frågan är i vilken utsträckning liknande resultat visar sig även i den studie som vi presenterar här.

S

yftet med den här delstudien är att undersöka värdet och nyttan av bo-stadsanpassningar ur ett brukarperspektiv. Mer konkret försöker studien besvara följande frågeställningar:

• Vad kännetecknar dem som ansöker om bostadsanpassningsbidrag? • Hur fungerar processen att söka och få bostadsanpassning?

• Vilka hinder upplever de sökande när bostaden inte är anpassad? • Vilka blir effekterna av bostadsanpassningarna?

I en tidigare delrapport redogör vi för bostadsanpassningars nytta och värde ur fyra perspektiv: brukarnas, anhörigas, personalens och ett samhällseko-nomiskt perspektiv (Arman & Lindahl, 2005). I diskussionsavsnittet i den här rapporten återkommer dessa perspektiv.

Metod

D

en här delstudien baseras på enkäter som skickades ut till ett urval av de personer som ansökte om BAB i Göteborgs Stad från augusti 2004 till maj 2005. Deltagarna bestod av barn, ungdomar och vuxna i alla åldrar. Urvalet bestod av samtliga personer som ansökte om bostadsanpassning un-der en femmånaun-dersperiod (från 1 augusti - 30 december 2004) med undan-tag för dem som enbart ansökte om tröskelanpassning. För att inte de med enbart trösklar skulle komma att dominera studien, skickade vi ut enkäter till ett urval på tio procent av dem.

Två typer av enkäter skickades ut fortlöpande under de månader som studien pågick. En enkät skickades ut innan bostadsanpassningen var ge-nomförd. En andra enkät skickades ut efter att den var på plats. Detta inne-bar att vi fick in fler svar från enkät 1, eftersom den andra enkäten var beroende av att anpassningen var genomförd. Till dem som fick avslag på sin ansökan skickade vi en särskild enkät (se bilaga 4). Dessutom konstruera-des olika enkäter för barn och ungdomar och vuxna. När det gäller de min-deråriga har vi bett föräldrarna fylla i enkäterna. Ett påminnelsebrev skick-ades ut till dem som inte hade besvarat enkäten inom två veckor.

Analysen av enkätsvaren bygger främst på gruppjämförelser. De som har besvarat enkät 1 och enkät 2 består av delvis olika individer. I det avsnitt som heter ”Vad förklarar upplevelsen av minskade hinder i bostaden” byg-ger analyserna däremot på en och samma grupp äldre sökande som har fyllt i såväl enkät 1 och 2.

Enkäterna fångar de sökandes upplevelser av sin situation. Det resultat som redovisas i den här rapporten bygger på dessa upplevelser och vi har inte kontrollerat ”sanningshalten” i de uppgifter de har lämnat. Vi har däre-mot läst igenom enkäterna och sett att de verkar vara ifyllda på ett

trovär-digt sett. Det finns en tydlig ”röd tråd” i varje enkät och man får när man läser igenom dem, en bild av deltagarens livssituation. En utförligare be-skrivning av metoden finns i bilaga 1.

Bostadsanpassningar för vuxna

Vilka besvarade enkäten?

De flesta som besvarade enkäterna var kvinnor, även om relativt många var män, om man tar hänsyn till den höga genomsnittsåldern. Medelåldern för hela gruppen var 73 år. Det visade sig vara stora åldersskillnader mellan deltagarna, som var mellan 20 och 96 år. Därför har analyserna genomförts utifrån en uppdelning i två åldersgrupper: yngre och äldre vuxna.

• De yngre bestod av personer mellan 20 och 64 år. • De äldre bestod av personer som var 65 år och äldre.

De allra flesta som svarade på enkäterna var över 65 år. I nedanstående figur är deltagarna uppdelade utifrån fyra ålderskategorier: 18-64 år, 65-74 år, 75-84 och 85 år och äldre. Med denna indelning ser vi att den största gruppen utgjordes av dem mellan 75 och 84 år.

I nästa avsnitt beskrivs resultatet för dem över 65 år.

85-96 år 21% 18-64 år_23% 75-84 år 37% 65-74 år 19% Figur 1. Andel deltagare i

Bostadsanpassningar

för vuxna över 65 år

Vad kännetecknar dem som ansöker om

bostadsanpassningsbidrag?

Deltagarna över sextiofem år som besvarade enkäten innan anpassningen, var 201 personer. De i samma åldersgrupp som besvarade uppföljningsenkä-ten var 121 personer (se bilaga 1). Två tredjedelar var kvinnor och en tredje-del var män i den här åldersgruppen.

Medelåldern bland pensionärerna var åttio år. Den äldsta deltagaren var nittiosex år gammal. Många av dem levde ensamma. De var ensamstående och änkor/änklingar. De flesta hade både barn och barnbarn. En fråga om utbildningsbakgrund ställdes, eftersom det kan finnas ett samband mellan utbildningsnivå och kunskap om till exempel bidrag. Resultatet visade att de äldre deltagarna inte var högutbildade. Den vanligaste utbildningsbakgrun-den var folkskola eller motsvarande.

De allra flesta pensionärer bodde i ordinärt boende. De flesta var hyres-gäster, i allmännyttans eller privatägda fastigheter. De hade vanligtvis bott länge i den nuvarande bostaden, i genomsnitt mellan 11 och 25 år och var nöjda med sin bostad. Det som gjorde dem mindre nöjda med bostaden hand-lade ofta om avsaknaden av hiss. På frågan om de hade valt sin bostad utifrån dess lämplighet i förhållande till de funktionsnedsättningar som de hade, svarade de flesta att de inte hade gjort det. Anledningen till det var att de inte hade haft några funktionsnedsättningar, när de en gång i tiden flytta-de in i bostaflytta-den. ”Jag var i god vigör vid inflyttningen år 1973.”

De flesta hade inte anpassat sin bostad tidigare. De ansåg att BAB hade en ekonomisk betydelse för dem, i och med att de inte behövde betala an-passningen själva. Det var inte så många som såg flyttning som ett alternativ till bostadsanpassningen. De allra flesta ville bo kvar för att de trivdes där de

bodde, eller för att de inte orkade flytta. Följande citat illustrerar olika an-ledningar till att de äldre ville bo kvar.

Vår höga ålder gör att vi inte orkar flytta!

Jag anser mig för frisk, vill bo kvar hemma så länge jag kan klara mig. Trivs här, vill dö här. Mycket negativ erfarenhet av närståendes situation av äldreboende.

Trots det fanns det en mindre grupp äldre som kunde tänka sig att flytta till särskilt boende. De såg detta som ett möjligt alternativ till att ansöka om bostadsanpassningsbidrag.

De allra flesta fick regelbunden hjälp av antingen personal, make/maka eller annan närstående. Tre fjärdedelar av dem hade insatser från hemtjäns-ten. De flesta hade bara behov av mindre hjälpinsatser och fick inte så många timmars hjälp per vecka. Ett undantag var de som fick hjälp av make eller maka, där många uppgav att de fick hjälp i mer än fyrtio timmar per vecka. Behovet av hjälp berodde i vissa fall på förhållanden i fastigheten, vilket följande kommentar vittnar om.

Mamma har haft sopnedkast via balkongen. Nu har dessa låsts och sopor skall läggas i särskilda sophus på gården, närmaste 100 meter bort fr. trappuppgång-en. Nu är mamma helt beroende av att döttrarna kommer ett par ggr i veckan och slänger hennes sopor. Här bor många äldre som på så sätt fått det sämre.

Det var också ganska vanligt att de fick hjälp av vänner och grannar.

Eftersom jag inte kan gå i trappor och bära är mina grannar mig behjälplig med sopor och dyl. Med grannars hjälp klarar jag mig. Sopor. Matköp o s v + färdtjänst. Har städhjälp då och då. Mina händer är dåliga.

Vi ställde några frågor om medicinska besvär, för att få en uppfattning om livssituationen för gruppen sökande. De äldre hade i genomsnitt fyra medi-cinska besvär och diagnoser. Trots det beskrev mer än hälften av dem att de upplevde sin hälsa som ”någorlunda”. Men det var också många som upp-levde sin hälsa som ”dålig” (31%).

De äldre hade funktionsnedsättningar av olika slag. Det var vanligt att en och samma person hade mer än en typ av funktionsnedsättning. Mer än hälften av dem hade syn- och hörselnedsättningar. Rörelsehinder var ungefär lika vanligt. Dessutom var det vanligt med kognitiva problem (31%). De flesta äldre använde hjälpmedel av olika slag där toalettförhöjningar och rollatorer hörde till de allra vanligaste typerna. Ungefär en tredjedel använ-de käpp eller krycka vid förflyttningar och en fjäranvän-deanvän-del använanvän-de rullstol. En

medel i olika situationer.

Många av de äldre hade legat på sjukhus någon gång under de senaste tre månaderna (43%). För de allra flesta var sjukhusvistelsen relaterad till behovet av bostadsanpassning. Det betydde oftast att anledningen till att de låg på sjukhus, också var orsaken till behovet av bostadsanpassning. Några fick sin anpassning genomförd under sjukhusvistelsen: ”Jag låg på sjukhus medan allt gjordes.” Det var inte lika vanligt att de hade bott på korttidsbo-ende någon gång de senaste tre månaderna (18%). Men korttidsvistelserna hörde ofta ihop med behovet av bostadsanpassning på ett eller annat sätt. I en del fall bodde de sökande där i väntan på sin anpassning. ”Bor i gruppbo-ende tills anpassningen är gjord.”

Hur fungerar processen att söka och få bostadsanpassning?

Innan anpassningen

De äldre hade ansökt om i genomsnitt två anpassningsåtgärder per person. Många hade haft behovet av bostadsanpassning en längre tid. Ungefär hälf-ten av dem hade haft behovet i mer än ett år innan de ansökte. Relativt många uppgav också att de hade tvekat att ansöka om BAB (42%). Det vanligaste skälet till det var att de ville klara sig själva. ”Vill helst klara mig själv utan inblandning.” Det fanns också de som drog sig för att ansöka på grund av ”krånglig byråkrati”. Och hälften av dem visste inte hur lång tid det skulle ta med handläggningen och ett eventuellt genomförande av den anpassning som de hade ansökt om.

Efter anpassningen

Varje deltagare fick i genomsnitt två anpassningar. Eftersom det är ovanligt med avslag vid ansökningarna motsvarar de vanligaste typerna vad de flesta hade ansökt om: duschanpassningar, trösklar och dörrautomatik.

På frågan om var de fick information om BAB, visade det sig att de flesta fick den via en vårdcentral eller sjukhus och att de var positiva till den information som de hade fått. Det var ganska vanligt att det var en arbetste-rapeut som tog initiativ till att ansöka om anpassningen. Det var till och med vanligare att det var arbetsterapeuten, än att det var de själva som gjorde det. I en fjärdedel av fallen var det en anhörig som tog initiativet.

Kontakterna fungerade väl med arbetsterapeuter, hantverkare och hand-läggare. De flesta var mycket nöjda. De som hade haft kontakt med fastig-hetsägare var också mycket nöjda med den. På frågan om vilka aktörer som påverkade bostadsanpassningen, tyckte de flesta att det var arbetsterapeu-ten, de själva eller handläggarna som hade gjort det. De som hade kontakt

med sin fastighetsägare tyckte även att dessa hade haft ett stort inflytande på anpassningen.

Det gick snabbare än förväntat innan anpassningen blev färdig, svarade närmare hälften. I de flesta fall hade anpassningen genomförts inom två månader från ansökningstillfället.

Vilka hinder upplever de sökande när bostaden inte är

anpassad?

Hindren som de äldre sökande upplevde i sin bostad påverkade ofta hur de klarade aktiviteter i det dagliga livet. De hade framför allt problem med att klara inhandling, städning och resor självständigt. Att ta sig upp och ned för trappor var ett annat vanligt problem. De hinder som de äldre upplevde i bostaden handlade till stor del om att komma in och ut ur bostaden, vilket var relaterat till tunga dörrar och trappor. Det var mer än två tredjedelar som upplevde svårigheter med det. För några personer fick det här stora konsekvenser.

Att gå i trappor ger evig värk, äter tabletter mot värk.

Fick avliva min hund på grund av ålder och att hissen ej blev insatt, då jag måste bära henne ned för trappan och samtidigt gå själv. Detta funkade inte.

Flertalet hade också svårt för att förflytta sig i bostaden (61%) och att nå, öppna och komma åt saker (78%). Drygt hälften hade problem med att klara sin personliga hygien, främst beroende på svårigheter att ta sig i och ur badkar eller dusch.

På frågan om hur viktigt det var att kunna klara dessa olika aktiviteter, var det inte lika många som tyckte att det var ”mycket viktigt” att kunna använda köket (54%), jämfört med att kunna röra sig obehindrat i bostaden (90%) eller att kunna komma in och ut ur bostaden (82%).

Vi ställde också en fråga om hur de gjorde för att klara sina behov i väntan på anpassningen. Det visade sig att de använde olika strategier. Flera försökte kämpa på så gott de kunde själva, med fallrisk och känslor av otrygg-het. Andra fick hjälp från hemtjänstpersonal, anhöriga eller vänner. Det var också vanligt att de anpassade sig genom att sänka sina ambitioner eller avstå från aktiviteter som t ex krävde att de skulle ta sig ut ur bostaden. En fjärdedel ansåg att deras fritidsintressen och samvaro med andra påverkades av att bostaden inte var anpassad, vilket framför allt berodde på svårigheter att komma ut eller att bjuda hem vänner och bekanta. Några lyfte fram ett

andra, som handlade om att det kändes svårt att behöva belasta sina närstå-ende.

Följande citat illustrerar några olika sätt som de hanterade situationen på, i väntan på att få en bostadsanpassning.

Lever i riskzonen.

Kämpar och kämpar och kämpar. Går inte ut!

Hemtjänsten hjälper med tvätt av mig. Men det blir ju inte samma som dusch. Jag står på golvet och duschar, kan ej gå i karet.

Konsekvenserna av att bostaden inte var anpassad visade sig på olika sätt. Ungefär hälften tyckte att deras säkerhet påverkades. Relativt många upp-levde sig också som osjälvständiga på grund av hindren i bostaden (38%).

Vilka blir effekterna av bostadsanpassningarna?

De flesta tyckte att anpassningarna var användbara och var mycket nöjda med dem. De upplevdes som betydelsefulla av det stora flertalet. Följande kommentarer beskriver vad som gjorde deltagarna nöjda.

Trivsammare med ljusare miljö även om synhandikappet sätter gräns för vad ljuset kan hjälpa till med. (anpassning av belysning)

Jag kan lättare förflytta mig med rullatorn i lägenheten. (tröskelanpassning) Att jag kan komma ut. (ramp)

Dörren öppnas med fjärrkontroll och jag sitter lugnt kvar i elrullstolen. (auto-matisk dörröppnare)

Då jag efter stroken är utan känsel i vänster arm (är vänsterhänt) underlättar de nya kranarna användandet av dusch och tvättställ.

Det fåtal som var missnöjda påpekade att det kunde vara svårt att använda några av anpassningarna. ”Ramp inne för trångt samt för tung att vika upp och ner. Spisvakt vet ej när den slår av, lite olika.”

Resultatet av uppföljningsenkäten visar att bostadsanpassningarna hade effekter på framför allt tre områden i bostaden. För de flesta hade det blivit lättare att förflytta sig i bostaden och flertalet hade lättare för att komma in och ut ur bostaden samt att klara sin personliga hygien själv. Däremot var det färre som upplevde att det hade blivit lättare att nå, öppna och komma åt saker eller att använda köket. Följande citat illustrerar några av upplevelser-na:

Den hjälp jag fått med handtag och borttagning av trösklar, samt däverten över sängen gör att det fungerar bra att komma ur sängen och gå på toaletten ensam. Att inte behöva fundera på om jag klarar att duscha m m idag.

Kan gå ut när jag vill och drar mig inte längre för trappan. Tryggare tillvaro.

Att kunna klara av att göra saker själv. Att kunna vara hemma.

I fråga om konsekvenserna av bostadsanpassningen framkom det att bostad-sanpassningarna inte hade några större effekter på antalet timmar med hjälp från personal, anhöriga eller andra. Deltagarnas förmåga att självständigt klara dagliga aktiviteter (ADL) hade inte heller förbättrats, generellt sett. Det var bara i fråga om förmågan att klara sin personliga hygien som det märktes tydliga effekter efter anpassningen, jämfört med tiden innan.

En fjärdedel av de äldre upplevde minskade känslomässiga besvär p.g.a. bostadsanpassningen. Det viktiga i det sammanhanget, enligt dem som sva-rade, var att de klarade sig själva mer och slapp be om hjälp. Dessutom upplevde ungefär hälften en ökad fysisk säkerhet efter bostadsanpassningen p.g.a. minskad risk för fallolyckor och liknande.

En femtedel tyckte att bostadsanpassningarna underlättade utövandet av olika fritidsaktiviteter. En fjärdedel tyckte dessutom att samvaron med andra hade förbättrats. Detta gällde framför allt dem som tidigare hade haft svå-righeter att ta sig in och ut ur bostaden.

Anpassningarna bidrog däremot inte till en upplevelse av ökad självstän-dighet för alla äldre. För hälften av dem gjorde den det. Mer ingående ana-lyser visade att den upplevelsen inte hade något samband med vilken typ av bostadsanpassning som de hade fått. Det som i stället var relaterat till upple-velsen av ökad självständighet, var om personen i fråga hade känt sig osjälv-ständig innan anpassningen.

Den främsta nyttan och värdet som de själva tyckte att bostadsanpass-ningarna gav, var ökad säkerhet, trygghet och att kunna bo kvar hemma. Dessa tre ord/meningar motsvarade också de vanligaste förväntningarna som de hade haft när de väntade på att bostaden skulle anpassas.

4 _{Åldersgränsen för när man kan betecknas som äldre-äldre varierar något mellan studier,}

men brukar sättas vid 75-80 år.

Kommentar

De som ansöker om bostadsanpassningar är ofta äldre-äldre4

ensamstå-ende kvinnor som bor i hyreslägenheter. Många har bott länge i sin nuvarande bostad. De vill gärna bo kvar hemma i stället för att flytta till särskilt boende. Med tanke på denna situation finns det inte några egentliga alternativ till bostadsanpassningar, eftersom hyresgäster van-ligtvis inte själva gör den typen av förändringar i sin bostad. Om det fanns fler bostäder som var tillgängliga för alla, skulle dessa problem minska. Studien indikerar att detta är mycket viktiga frågor för bruka-rna. Frågan är vilka som är ansvariga för att förbättra den grundläg-gande tillgängligheten i våra bostäder, så att dessa passar så bra som möjligt för olika skeden i livet.

Tillgängligheten handlar också ofta om det som Persson (1997) kallar för frångänglighet. Att kunna ta sig in och ut ur sin bostad är en av de vanligaste funktionerna som bostadsanpassningarna fyller för de äldre i denna studie.

Jämförelser mellan yngre

och äldre vuxna

D

eltagarna som tillhörde gruppen vuxna i yrkesverksam ålder, var mel-lan tjugo och sextiofem år. Medelåldern var femtio år. Det var 63 per-soner som besvarade enkäten innan anpassningen och 30 perper-soner som be-svarade uppföljningsenkäten i denna grupp. Här beskriver vi resultatet från en jämförelse mellan svaren för de yngre (< 65 år) och de äldre vuxna (65+). Det är skillnader mellan grupperna som vi framförallt lyfter fram (se bila-ga 2 för detaljerad information).

Till skillnad från gruppen äldre bestod de sökande i yrkesverksam ålder av fler män. Det var också fler under 65 år som var födda utomlands. De hade högre utbildningsnivå och levde i större utsträckning som sammanbo-ende, jämfört med de äldre. De yngre yrkesarbetade i större utsträckning än de som var i pensionsåldern eller äldre (några äldre arbetade dock fortfaran-de).

En viktig skillnad mellan grupperna var att fler personer under 65 år hade valt sin bostad utifrån dess lämplighet i förhållande till de funktions-nedsättningar som de hade i nuläget. Detta kan förklaras av att de hade bytt bostad och flyttat mer nyligen än de äldre. Det kan också bero på att grup-pen yngre delvis hade andra diagnoser. Det var fler bland dem som t ex hade MS.

De äldre hade däremot fler diagnoser än de yngre som oftare upplevde sin hälsa som bra. Följdriktigt var det ovanligare bland de yngre att ha vistats på sjukhus eller korttidsboende någon gång under det senaste kvarta-let innan anpassningen. På frågan om hur självständigt de klarade aktivite-ter i det dagliga livet, var det fler yngre som hade svårt för att kommunicera och att klara kroppsvård, påklädning och toalettbesök, jämfört med de äld-re. När det gäller förflyttningar, var det fler äldre som förflyttade sig med

hjälp av rollator, medan fler bland de yngre använde rullstol.

I fråga om ansökningsprocessen var det inte lika vanligt bland de yngre att de hade väntat med att ansöka, jämfört med de äldre. De yngre hade också i mindre utsträckning tvekat att ansöka om BAB och oftare själva tagit initiativet till att ansöka. Det var också färre yngre som tyckte att handläg-garen och fastighetsähandläg-garen påverkade anpassningen mycket. Men detta be-ror delvis på att de yngre oftare själva ägde sin bostad. För både de yngre och de äldre framstår ändå arbetsterapeuten som en central figur med stort inflytande på processen.

Det var fler yngre som upplevde svårigheter att använda sitt kök och som tyckte att det var ett viktigt område i bostaden. Vidare var det något fler yngre än äldre som upplevde svårigheter att klara sin personliga hygien. Däremot hade färre svårigheter att komma in och ut ur bostaden.

Ser vi till konsekvenserna av hindren i bostaden, var det vanligare att de yngre upplevde sig som osjälvständiga p.g.a. att bostaden inte var anpassad. Det var också fler yngre som tyckte att samvaron med andra människor och fritidsintressena påverkades av bristen på anpassning. Det var också vanli-gare bland de yngre att uppleva känslomässiga besvär innan anpassningen. Däremot var det vanligare att de äldre upplevde värk och smärta i väntan på sin anpassning.

På frågan om hur betydelsefull anpassningen var som de hade fått, var det färre yngre som tyckte att den var ”mindre betydelsefull”. Fördjupade analyser av svaren, visade att dessa personers uppfattningar inte hängde samman med vilken typ av bostadsanpassning de hade fått, utan verkade ha mer med personens hälsostatus att göra. De som inte tyckte att anpassningen var så betydelsefull, hade svårare diagnoser såsom cancer. I ljuset av det, är det förståeligt att bostadsanpassningen inte hamnar i förgrunden.

Kommentar

Det är en relativt hög medelålder bland deltagarna i yrkesverksam ålder. Frågan är om detta är representativt för dem som söker i ålders-gruppen 20-64 år, eller om vi har fått ett systematiskt bortfall bland dem som är yngre. Detta har tyvärr inte varit möjligt att kontrollera i studien. För övrigt är det några saker som är viktiga att ta fasta på i resultatet. Det visade sig att flera yngre personer hade dröjt med att ansöka om BAB för att de inte kände till bidraget. Det är viktigt att ansvariga når ut med information till nya grupper. Det är också ett intressant fynd, att så många av de yngre har valt sin bostad med tanke på sina funktionshinder. Detta talar för att många försöker ta ett eget ansvar för sin livssituation, men att dessa åtgärder inte alltid räcker fullt ut.

Gruppen yngre och äldre upplever liknande hinder i sina bostäder och får i stort sett samma slags bostadsanpassningar. Även om det finns stora likheter i deras upplevelser, är nyansskillnaderna mellan ålders-grupperna viktiga att se. Gruppen yngre vuxna består till större del av personer som har medfödda funktionshinder eller har funktionshinder till följd av sjukdomar som debuterar i yngre år. Många äldre har däremot nedsättningar som ofta är förknippade med åldrandets proces-ser, exempelvis sämre rörlighet, syn och hörsel. Beroende på var man befinner sig i livet, har man olika anspråk på fritidsaktiviteter, um-gänge m m, vilket är en rimlig förklaring till skillnaderna i upplevelser av konsekvenserna av hindren, mellan grupperna.

Vad förklarar upplevelsen av

minskade hinder i bostaden?

D

etta kapitel beskriver några mer djupgående analyser av enkätsvaren som vi har kunnat göra med hjälp av statistiska metoder. Vi har gjort detta för att undersöka om några förväntade samband mellan upplevda hin-der, en utförd åtgärd och upplevelsen av minskade hinhin-der, kunde bekräftas (verifieras). Det är skillnad mellan tro och vetande. Därför ville vi undersö-ka vissa samband som undersö-kanske framstår som självklara, utan att ta för givet att bostadsanpassningsåtgärder har de effekter som förväntas av dem.

Samband mellan typ av åtgärd och minskade hinder

Eftersom gruppen äldre vuxna var större än gruppen yngre vuxna, har vi genomfört några statistiska analyser på basis av gruppen äldre. Här ser vi vissa relevanta samband. Korrelationsanalyser mellan minskade hinder i bostaden och typ av bostadsanpassning visar följande samband:

• De bostadsanpassningar som var förknippade med att det hade blivit lättare att genomföra förflyttningar i bostaden, var framför allt: dörr-breddningar, ledstänger, trösklar, stödhandtag och duschanpassningar. • De bostadsanpassningar som var relaterade till att det hade blivit lät-tare att komma in och ut ur bostaden, handlade i stället om: automa-tiska dörröppnare, utomhusramper, trapphissar m m.

• De anpassningar som var relaterade till att det hade blivit lättare att klara sin personliga hygien var framför allt: automatiska toaletter, ledstänger, duschanpassningar och stödhandtag.

Vad förklarar upplevelsen av minskade hinder i bostaden?

Följande analyser bygger på gruppen äldre (65+) deltagare som har fyllt i enkäter både före och efter bostadsanpassningen. En statistisk analys som heter ”multipel regressionsanalys” användes för att undersöka i vilken mån bostadsanpassningarna kunde förklara att det hade blivit lättare att klara vissa funktioner i hemmet. Med den här metoden kan man urskilja vilken eller vilka faktorer som har starkast samband med varandra, utifrån de fak-torer som är medtagna. Följande tre funktionsområden valdes ut, där bo-stadsanpassningar kan bidra till att undanröja hinder: att förflytta sig fritt i bostaden, att komma in och ut ur bostaden och att klara sin personliga hy-gien.

De variabler som är medtagna i analyserna nedan valdes ut för att de antogs kunna påverka och förklara varför det hade blivit lättare att klara funktionerna i de tre områdena.

Underlättar bostadsanpassningar förflyttningar i bostaden?

Figur 2 nedan innehåller fem variabler som hypotetiskt sett skulle kunna förklara om det hade blivit lättare att förflytta sig i bostaden eller inte, efter en anpassning. De fem variabler som är medtagna i modellen är: Personlig ADL (P-ADL5_{) innan anpassningen, svårigheter att gå i trappor innan}

an-Figur 2. Vilka variabler för-klarar varför det har blivit lättare att förflytta sig i bo-staden?

passningen, problem med att förflytta sig innan, personens ålder, samt om personen har fått en anpassning avsedd att underlätta förflyttningar. Siffror som är markerade med en stjärna redovisar statistiskt signifikanta samband. Högre siffervärden tyder på starkare samband mellan variablerna. Vad de negativa och positiva värdena betyder, framgår av texten under varje figur. De bostadsanpassningar som kategoriserades som ”förflyttningsanpass-ningar” var: tröskelanpassningar, ramper inomhus och dörrbreddningar.

Resultatet från den här analysen visar att det är två variabler som förkla-rar varför det har blivit lättare att förflytta sig efter bostadsanpassningen. Dessa är att personen upplevde problem med att förflytta sig innan anpass-ningen, samt att personen hade fått någon typ av förflyttningsanpassning.

Underlättar bostadsanpassningar att komma in och ut?

Samma sorts analys gjordes för åtgärder som minskar hindren att komma in och ut. De anpassningsåtgärder som inkluderades i den här analysen var: utomhusramper, trapphiss, anpassning av altan/balkong och automatiska dörröppnare (se figur 3).

Det som förklarar varför det hade blivit lättare att ta sig in och ut ur bostaden efter anpassningen, är framför allt den äldres P-ADL-status innan anpassningen och det faktum att en åtgärd hade genomförts, som underlättar för att komma in och ut. Sambandet med P-ADL, visar att ju självständigare personen var innan anpassningen, desto större var sannolikheten att veder-börande upplevde minskade hinder efteråt.

Figur 3. Vilka variabler för-klarar varför det har blivit lättare att komma in och ut?

Underlättar bostadsanpassningar personlig hygien?

De anpassningar som inkluderades i hygienanpassningarna, var duschkabi-ner/-hörn och toalettautomatik (se figur 4).

Även i fråga om personlig hygien, visade det sig att personens P-ADL innan anpassningen och erhållandet av en hygienanpassning, förklarade var-för det hade blivit lättare att klara den personliga hygienen efter anpassning-en. Det var samma mönster här när det gäller P-ADL. Ju självständigare personen var vid det första mättillfället, desto större sannolikhet att det hade blivit lättare att klara sin personliga hygien efter anpassningen.

Figur 4. Vilka variabler förklarar varför det har blivit lättare att klara sin personliga hygien?

Kommentar

Ovanstående analyser visar att bostadsanpassningarna har avsedda effekter inom de tre undersökta funktionsområdena. Anpassningarna bidrar till att minska de hinder som de är tänkta att åtgärda. Person-ens ålder förklarar inte varför det hade blivit lättare att klara förflytt-ningar, att komma in och ut eller den personliga hygienen. Däremot verkar den personliga ADL-statusen innan anpassningen, vara en vik-tig faktor som påverkar utfallet efter bostadsanpassningarna. Detta resultat visar att det är lättare att uppnå gynnsamma effekter om ut-gångsläget är att personen är relativt självständig.

Bostadsanpassningar för barn

och ungdomar

G

enom enkäterna som riktar sig till barn och ungdomar och deras för-äldrar har vi fått bakgrundsinformation om nitton familjer. På grund av att antalet är så pass litet, kan vi inte uttala oss om ifall resultatet ger en generell bild av den sökande eller inte. Gruppen som besvarade frågorna efter att anpassningen gjorts är inte jämförbar med de som svarade på den första enkäten. En viktig anledning till att gruppen blev så liten är att det är så få minderåriga som ansöker om bostadsanpassningar jämfört med vuxna. Svarsfrekvensen är också något sämre i den här gruppen jämfört med bland de vuxna sökande. Vår ambition är ändå att ge en beskrivning av svaren i den här åldersgruppen.

Vad kännetecknar deltagarna?

Det var fler föräldrar till flickor än pojkar som fyllde i enkäterna. Barnen och ungdomarna var mellan 2 och 16 år gamla och de flesta var födda i Sverige. Familjerna bestod av i genomsnitt fyra personer. De flesta föräldrar var gifta eller sammanboende och hade varierande utbildningsnivå.

I fråga om bostadstyp, bodde de flesta familjer i lägenhet. Hälften av familjerna hyrde sin bostad, medan den andra hälften bodde i bostadsrätt eller ägde sitt hus. Det var stor skillnad mellan familjerna i fråga om hur länge de hade bott i sin nuvarande bostad. Relativt många hade bott där kortare tid än ett år (6 av 19).

Föräldrarna var nöjda med sin bostad. De flesta hade också valt sin nuvarande bostad med tanke på att den skulle var lämplig för barnet med funktionshinder. Men i några fall var barnet inte fött eller hade funktionshin-der, när de flyttade in. Det kunde också finnas andra motiv till valet av

bostad. Kommentarerna handlar om att det kunde vara svårt att veta vilka behov barnet skulle ha i framtiden och att bostaden behövde passa den övri-ga familjen:

Svårt att sia om framtiden.

Barnet var inte diagnosticerat men p.g.a. antalet i familjen behövde vi ett rymligt hus.

På frågan om bostaden hade anpassats tidigare, visade det sig att de flesta inte hade det. De flesta föräldrar ansåg att BAB hade stor betydelse för dem eftersom det skulle ha varit svårt att bekosta anpassningen själva. Barnen som behövde anpassningarna hade olika diagnoser. Några vanliga diagno-ser var utvecklingsstörning eller autism. Barnen hade olika funktionshinder. Flera av dem hade rörelsehinder av något slag. Ungefär hälften av barnen uppfattades också ha dålig hälsa. Kommentarerna till den frågan handlade om vad som skapade ett behov av bostadsanpassning:

Han kan skada sig själv eller rymma.

Hon är nästan alltid stressad och rädd för djur, människor och maskiner…och hon kan inte tänka lika noga som ett normalt barn.

När det gäller barnens förmåga att själva klara aktiviteter i det dagliga livet, hade de svårigheter i många avseenden: att gå och handla, städa, sköta sin personliga hygien m m6_.

Hälften av barnen kunde inte förflytta sig själva i bostaden. Föräldrarna gjorde en övergripande bedömning av barnens förmågor som inte gav infor-mation om hur det var i detalj. För som en förälder påpekade, kan det för en del t ex vara lättare att klara av att klä av, än klä på sig. ”Påklädning med viss hjälp men avklädning helt själv.”

Barnens och ungdomarnas behov av hjälp säger något om föräldrarnas situation. Vissa situationer skulle ha underlättats av en bostadsanpassning, t ex om barnet inte klarade att gå i trappor. Hälften av barnen hade svårig-heter med just detta. Tre barn klarade bara att gå ett par trappsteg och fem barn klarade det inte alls. Förmågan kunde dock variera från dag till dag: ”Gå i trappor – tillståndet varierar från muskelsvaghet till total kraftlöshet.” Flera barn använde hjälpmedel för att förflytta sig, såsom rullstol, rollator eller kryckor.