”FÖRBANNADE SOCIALA
MEDIER”
En kvalitativ studie om lärares och rektorers uppfattningar om skolans ansvar kring kränkningar på sociala medier utanför skoltid
MALIN LANNEBRIS OCH IDA SVENSSON
Akademin för utbildning, kultur och kommunikation Pedagogik
Självständigt arbete – grundskolepedagogiskt område Grundnivå, 15 hp.
Handledare: Lektor Karin Bergman Examinator: Olle Tivenius
Akademin för utbildning SJÄLVSTÄNDIGT ARBETE
kultur och kommunikation Kurskod OAU245 15 hp
Termin 6 År 2021
SAMMANFATTNING
_______________________________________________________ Ida Svensson och Malin Lannebris
Förbannade sociala medier Damned social media
En kvalitativ studie om lärares och rektorers uppfattningar om skolans ansvar kring kränkningar på sociala medier utanför skoltid.
A qualitative study of teachers 'and principals' perceptions of the school's responsibility for violations on social media outside school hours.
Årtal 2021 Antal sidor: 27
_______________________________________________________ Syftet med föreliggande studie är att fördjupa kunskapen om
skolverksamhetens kriterier för att agera vid kränkande behandling via elektroniska medier. Datainsamlingsmetoden som används är kvalitativa semistrukturerade intervjuer, genomförda med tre lärare i årskurs 3, samt tre rektorer för grundskolor. Svaren i studien resulterar i fem kategorier med dem skäl till varför lärare och rektorer anser att skolverksamheten bör agera, utreda eller anmäla elektroniska kränkningar utanför skoltid. Slutsatsen är att lärare och rektorer inte förefaller inta skilda perspektiv i denna frågeställning. De motiverar sitt ställningstagande med hänvisning till kränkningarnas
konsekvenser på elevens psykiska hälsa, och åtar sig således ytterligare skyldigheter än vad Skollagen ålägger dem och skolverksamheten.
_______________________________________________________
1 Inledning ... 1
1.1 Problemområde, syfte och forskningsfrågor: ... 2
2 Bakgrund ... 3
2.1 Definitioner av begrepp ... 3
2.2 Forskningslitteratur ... 3
2.2.1 Styrdokument och myndighetsrapporter: ... 5
3 Teoretiskt perspektiv ... 7 4 Metod ...8 4.1 Metodologi ...8 4.2 Genomförande ...8 4.2.1 Urval ...8 4.2.2 Datainsamling ... 9 4.2.3 Databearbetning ... 9 4.2.4 Tolkning av empiri ... 10 4.3 Etiska principer ... 11 5 Resultat ... 12 5.1 Empiri ... 12 5.1.1 Skolpersonalens kännedom ... 12
5.1.2 Inverkan på psykiska hälsan ... 13
5.1.3 Den individuella upplevelsen ... 14
5.1.4 Avsikten ... 15
5.1.5 I samband med skoltid ... 16
5.2 Tolkning av empiri ... 16
5.2.1 skolpersonalens kännedom ... 17
5.2.2 Inverkan på psykiska hälsan ... 18
5.2.3 Den individuella upplevelsen ... 18
5.2.4 Avsikten ... 19
5.2.5 I samband med skoltid ... 20
5.3 Resultatsammanfattning ... 20
6 Diskussion ... 23
6.1 Resultatdiskussion ... 23
6.1.1 Slutsats ... 25
6.2 Metoddiskussion ... 26
6.2.1 Giltighet och tillförlitlighet ... 26
Sanningskriterier ... 27
Reflexivitet ... 27
6.3 Framtida forskningsfrågor ... 27
Referenslista ... 28
1 Inledning
Skolan är en mötes-och utbildningsplats där barn och ungdomar interagerar med varandra. Dock förekommer kränkande behandling sinsemellan barnen, ibland till den grad att det betraktas som mobbning. Dagens digitala samhälle och
användningen av digitala verktyg, däribland sociala medier, har också öppnat för kränkande behandling på ytterligare en arena utanför skoltiden. I denna studie benämns digitala kränkningar som elektroniska kränkningar. På grund av
digitaliseringen har tillgängligheten av digitala verktyg ökat och mediebruket kommit att genomsyra vardagslivet. Statens medieråd (2019) visar att 2018 hade 71 % av Sveriges nioåringar i årskurs 3 tillgång till mobiltelefon i hemmiljön, varav 9 % uttrycker att de någon gång upplevt kränkande behandling på sociala medier.
Enligt Skolverket (2019) är ett av skolans uppdrag att värna om elevens
välbefinnande och motverka kränkande behandling. Skolverksamheten ska genom SO-undervisningen förmedla kunskaper om mänskliga rättigheter och demokratiska värden, dessutom bedrivas genom demokratiska principer. Betoning ligger på
individens integritet och rätt till sin personliga utveckling. I avsikt att värna om elevens välbefinnande ska skolverksamheten samarbeta med vårdnadshavare. Beträffande kränkande behandling, uttrycker Skollagen (SFS 2010:800) att rektorn har ansvar att anmäla detta till huvudmannen som i sin tur skyndsamt utreder händelsen och vidtar lämpliga åtgärder. Om kränkningen sker i samband med skolverksamheten är anmälan till huvudmannen ett krav. Men kränkningar även utanför skolan kan påverka elevens välbefinnande negativt, och det är oklart hur lärare och rektorer resonerar om det.
Utifrån ovanstående oklarhet fokuserar denna studie att undersöka var gränsen går för skolverksamhetens ansvarstagande gällande elektroniska kränkningar utanför skoltid. Rektorer har det övergripande ansvaret över skolverksamhetens pedagogiska arbete, däribland resursfördelning, och beslutar i frågor som gäller organisationen som helhet. Utgångspunkt för beslut och ansvar är vad som uttrycks i särskilda stadgar (SFS: 2010:800). Lärare ska enligt läroplanen (Skolverket, 2019)
uppmärksamma och förebygga alla former av kränkande behandling och därefter i samråd med annan personal vidta de åtgärder som ses nödvändiga för det aktuella fallet. Med hänsyn till detta och relationen till eleven finns det anledning att fråga om lärare önskar förbise skollagens gränsdragande gällande skolans ansvar vid
kränkande behandling.
Med återblick på kursplanen för SO-ämnena ingår i undervisningen att diskutera etik och moral, däribland kamratskap och relationer. Därtill ingår diskussioner om grundläggande demokratiska värden och mänskliga rättigheter (Skolverket, 2019). I samband med undervisning i SO-ämnena som fokuserar på rätt och orätt, ingår kunskapsutveckling om konsekvensen av kränkande behandling. Detta kan
sammankopplas till den punkt i det centrala innehållet för SO, i vilken det står att undervisningen också ska behandla normer och regler i elevers digitala miljöer, vilken bland annat innefattar sociala medier.
1.1 Problemområde, syfte och forskningsfrågor
Skollagen (SFS 2010:800) uttrycker att det är först när den kränkande behandlingen sker i samband med skolverksamheten som det blir skolans angelägenhet, samtidigt medför elektroniska kränkningar en risk för elever att utveckla psykisk ohälsa. Syftet med föreliggande studie är att fördjupa kunskapen om skolverksamhetens kriterier för att agera vid kränkande behandling via elektroniska medier.
Följande forskningsfråga besvaras i studien:
Vilka är, enligt tre lärare i årskurs 3 och tre rektorer, skolans kriterier för att agera vid fall av elektroniska kränkningar utanför skolverksamheten?
För att besvara ovanstående forskningsfrågor används en kvalitativ ansats med utgångspunkt i Kants kategoriska imperativ.
2 Bakgrund
I detta kapitel definieras först några begrepp, och därefter presenteras den forskningslitteratur som utgör studiens teoretiska ramverk.
2.1 Definitioner av begrepp
• kränkning definieras som ett oönskat uppträdande eller behandling som
riktas mot en enskild person.
• elektronisk kränkning definieras som all kränkande behandling förmedlad
via digitala, sociala medier.
• mobbning definieras som upprepade kränkande behandling av samma
person eller personer.
2.2 Forskningslitteratur
Anonymiteten som internet medför, liksom tillgängligheten, är några av de egenskaper som gör internet tilldragande. Dessutom lockar möjligheten till att få omedelbar bekräftelse vilket inger en känsla av belöning (Cooper, refererat i van den Eijnden, Spijkerman, Vermulst, Rooij & Engels, 2009). Anderson och Hanson (2009) lyfter fram att internet erbjuder ett stort utbud av lättillgänglig underhållning,
information och kommunikationsmöjligheter. Suler (2004) påtalar att internet dessutom möjliggör för användare att bli mer vågade i sitt uttryckssätt mot andra. I negativ bemärkelse kan osynligheten bakom en skärm möjliggöra för användare att uttrycka sig kritiskt eller rentav respektlöst mot andra utan att behöva konfrontera mottagaren öga mot öga. Sådana kommentarer kan för mottagaren upplevas kränkande.
Forskning visar att mötet av elektroniska kränkningar är en av många riskfaktorer inom sociala medier. Barn riskerar att utveckla låg självkänsla och depression som följd av att använda sociala medier. Upprepade kränkningar, varvid förövaren avsiktligen använder internet som ett verktyg för att sprida illasinnade eller utskämmande kommentarer, förvandlas till nätmobbning. Nätmobbning kan
framkalla ångest, utanförskap och depression hos den utsatta individen (Richards, Caldwell & Go, 2015). Lapidot-Lefler och Dolev-Cohan (2014) menar att
nätmobbning kan anses allvarligare än mobbning i den fysiska världen eftersom den utsatta individen har mindre utrymme till undanflykt. Via sociala medier är den utsatta mottaglig för nätmobbning oavsett tid på dygnet. I sammanhanget av
nätmobbning kan det lyftas att både offer och förövare har betydligt lägre självkänsla än övriga barn som inte bekantats med sådan elektronisk kränkning (Patchin & Hindujah, 2010). Självkänslan påverkas av flera faktorer, däribland skolprestationer och barnets sociala status. Dessa faktorer inverkar på utvecklingen av viktiga
individuella egenskaper som exempelvis självförtroende och förmågan att stå upp för sig själv (Aliyev & Gengec, 2019).
Individens självkänsla kan påverka i vilken grad sociala medier är lockande. Barn med sämre självkänsla tenderar att använda sociala medier i större utsträckning än barn med bättre självkänsla (Gonzales, Jeffrey & Hancock, 2011). Risken för barn att utveckla lågt självförtroende och depression orsakat av sociala medier, kan reduceras genom att webbsidan designas med hänsyn till åldersgruppen på användarna. I nuläget är de sociala medier som barn använder riktade till vuxna som målgrupp. För att kunna hantera alla intryck och värdera informationen som förmedlas via sådana forum, behöver undervisningen förse eleverna med strategier som fokuserar just kommunikation på internet. Särskilt elever med uppvisat dåligt självförtroende är i behov av sådana strategier (Richards, Caldwell & Go, 2015). Som försvarsstrategi mot elektroniskt kränkande behandling och nätmobbning, visar forskning presenterad 2011 att totalt 70,5 % av 694 tillfrågade elever i årskurs 4 och årskurs 6 väljer att berätta för vårdnadshavare eller lärare. Endast 2,6 % uppger att de skulle vända sig till en kamrat för stöd. Så många som 9,1 % uppger att de skulle låta bli att berätta för någon, vare sig en kamrat, vårdnadshavare eller lärare (Frisén, Berne & Marin,
2014).
Arends (refererad i Thornberg, 2008) skriver att ett av lärarens grundläggande yrkesuppdrag, förutom att bedriva undervisning, är att skapa ett klassrumsklimat präglat av omtanke, varvid eleverna utvecklar solidaritet till varandra såväl i som utanför klassrummet. I syfte att uppnå detta menar Hogan, Rabinowitz & Craven (2003) att lärare behöver såväl beteendevetenskapliga som utbildningsfilosofiska kunskaper. Det fostrande uppdrag som lärare har tar utgångspunkt i en
värdepedagogik, vilken Aspin (2000, refererat i Thornberg, 2008) förklarar innebär att överföra moraliska och etiska värden, inklusive förse eleverna med strategier som hjälper dem att reflektera kring värden och normer. Som presenteras av Wilson (1990, refererad i Thornberg) kan värdepedagogiken i skolsammanhang dock betraktas ur två problematiska perspektiv: somliga människor menar att lärare rätteligen ska överföra moraliska värden och att eleverna har i skyldighet att följa dessa. Andra menar att lärare ensidigt påtvingar eleverna moraliska värden enligt vad som är konventionellt, utan utrymme för eleven att kritiskt förhålla sig till dessa.
Gemensamt för båda ovanstående sätt att betrakta värdepedagogik i skolan är idén om moral som en given uppsättning regler vilka människor okritiskt ska hörsamma. För lärare att undvika någon av ovanstående problematiska
förhållningssätt, påtalar Colnerud och Granström (2002, refererad i Thornberg, 2008) att lärare bör tillgodogöra sig ytterligare kunskaper om moralfilosofins perspektiv, däribland pliktetik, konsekvensetik och närhetsetik. Med pliktetik som utgångspunkt handlar moral om vad som är rätt och felaktigt utifrån bedömning av regler, lagar, normer eller principer (Alexander, 2003, refererat i Thornberg, 2008). Konsekvensetiken däremot understryker att huruvida en handling är rätt eller felaktig beror på konsekvenserna (Collste, 1996, refererad i Thornberg, 2008). Sist innebär närhetsetik att de moraliska reglerna skapas i mötet mellan två människor, den hjälplösa och den starka, varav det är den starkas moraliska ansvar att engagera sig och hjälpa (Johansson & Johansson, 2003, refererad i Thornberg, 2008).
och diskutera skolans värdepedagogik med kollegor. Perspektiven utgör stöd när läraren vill argumentera kring beslutsfattande, tolka styrdokument eller diskutera vilka normer och värden skolan bör förmedla (Colnerud & Granström, 2002, refererad i Thornberg, 2008).
I diskussionen om konflikter där kränkningar uppstått sinsemellan elever, visar Leos (2010) studie att fyra rektorer som intervjuats anser att de inte behöver ingripa i ärenden som rör verbala kränkningar utspelade i den fysiska världen. Med stöd av dåvarande skollag (SFS: 1985:1100) menar de intervjuade att rektorn endast bör ingripa i allvarligare konflikter. Huruvida konflikten är allvarlig är en värderingsfråga för skolpersonalen.
2.2.1 Styrdokument och myndighetsrapporter:
Forskning presenterad av von Feilitzen, Findahl och Dunkels (2011) redovisar att Sverige år 2011, av totalt 25 europeiska länder, var det land med högst vardagligt internetbruk bland barn mellan 9 och 16 år. Statistik visar att de vanligaste internet-aktiviteterna bland 9–10 åringar var att se videoklipp och spela spel, 79 % respektive 68 % av totalt 1000 tillfrågade. Samma år framkom att två tredjedelar av Sveriges 9-åringar har en egen profil på en social nätverkssida. Ytterligare upplyser Friends (2017) forskningsrapport att 35 % av barn mellan 10–16 år har blivit utsatta för nätkränkningar under 2016. Majoriteten av dessa nätkränkningar förekom på sociala nätverkssidor. En del barn, enligt Von Feilitzen et al (2011) rapport, menar att de självständigt agerat efter att ha mött kränkande behandling, detta genom att blockera avsändaren. En annan strategi var att radera alla obehagliga meddelanden.
Enligt Skolverkets normer och värden som beskrivs i läroplanen (2019), är en av skolans riktlinjer att motarbeta all form av kränkande behandling och
diskriminering, dessutom uppmärksamma hur digitaliseringen kan medföra både positiva och negativa konsekvenser i perspektivet av värden och normer. Som framgår av von Feilitzen, Findahl och Dunkel (2011) menade 88 % av totalt 1000 tillfrågade barn mellan 9 och 16 år att deras lärare på olika vis lade sig i elevernas internetanvändning, däribland genom att upprätta regler för internetanvändningen på skolan. 51 % av de tillfrågade barnen uttryckte att deras lärare vid något tillfälle diskuterat etiska förhållningssätt på internet och därmed hur bemötanden gentemot andra användare förslagsvis kan se ut. Endast 12 % menade däremot att läraren ingripit efter att eleverna uttryckligen berättat om en obehaglig upplevelse som de blivit utsatta för på internet.
Skolverket (2020) understryker sammankopplingen mellan fritiden och
skoltiden och menar att tillgången till internet suddar ut denna skiljelinje. Oavsett var någonstans eleven möter elektroniska kränkningar, om så i skolan, på träningen eller hemmavid, påverkar detta elevens vardag i skolan. Vanligast är, enligt BEO (refererat i Skolverket, 2020), att eleven först möter kränkningar i skolans fysiska värld, vilka därefter följer med eleven hem och tar sig uttryck via internet.
I Friends (2017) forskningsrapport framkommer att 7 av 10 barn som utsätts för nätkränkningar och nätmobbning hemmavid är bekanta med förövaren, med andra ord att denna kan vara en klasskamrat. Med detta som bakgrund kan tilläggas
klasslärarens uppgift att upprätta regler för samvaron i elevgruppen i klassen, samt lärarens skyldighet att tillsammans med elevgruppen diskutera olika värderingar och åsikter. Utöver detta syftar alla SO-ämnena att behandla normer och värden,
inklusive frågor om kamratskap, relationer och jämställdhet. Regler i elevens livsmiljö ska diskuteras, varav ett exempel är sådana regler som gäller den digitala världen. Ovannämnda värdegrundsarbete syftar att fostra eleverna till solidariska, demokratiska medborgare, därtill förebygga kränkande behandling i skolan.
Värdegrundsarbetet ska genomsyra hela skolverksamheten och inbegriper således en stor del av undervisningen (Skolverket, 2019). Ändå redogör Skolverkets (2016) rapport om IT i skolan, att mer än 50 % av alla tillfrågade grundskollärare betraktar sin undervisning i värdegrund, med hänsyn till digitaliseringen, som otillräcklig och att de önskar fortbildning i hur de kan förebygga specifikt elektroniska kränkningar.
Liksom nämnt i tidigare avsnitt, ålägger skollagen (SFS 2010:800) rektorer som huvudansvariga över det pedagogiska arbetet på den skola de är verksamma. Därmed är de alltså ansvariga för att skolan arbetar för att förebygga och motverka kränkande behandling samt diskriminering. Den tidigare skolkommittén påtalar i Statens
Offentlig Utredningar från 1996 (SOU 1996: 22) att rektorsuppdraget är komplext med anledning av rektorns förhållningssätt mot personalens önskningar samt kraven från kommunen och styrdokument. Kommittén motsätter två sidor i syfte att belysa det konfliktbaserade uppdraget. Skolledare som enbart förhåller sig till styrdokument och beslut från kommunen riskerar att tappa förtroendet hos sin personal. Å andra sidan kan en rektor som enbart lyssnar till personalen på skolan och deras önskemål bli en administratör åt dem i personalen som har starkast åsikter. Rektorerna bör beakta båda lägren. En skolledare utan engagerad personal får det svårt att göra förändringar, likväl som en skolledare utan kommunens anvisningar saknar mål att arbeta mot.
3 Teoretiskt perspektiv
Studien utgår från det kategoriska imperativet, en av Immanuel Kants (1724–1804) definitioner av moral. Kant menade att vägen till kunskap om verkligheten går via människans eget förnuft, logik och instinkt (Kroksmark, 2011). Människan utnyttjar alla ovannämnda aspekter för att avgöra om en handling är moraliskt rätt eller ej. Det kategoriska imperativet innebär moraliska skyldigheter vilka samtliga människor är förpliktade att handla efter oavsett omständigheter eller egna önskningar. Människan är underställd ett deterministiskt samhälle vilande på regler och lagar. Därutöver besitter hon frihet att agera efter eget förnuft och egen instinkt, en frihet som är nödvändig för att hennes ageranden ska få moraliskt värde. Alltså går det moraliska värdet förlorat om agerandet endast baseras på uppmaningar i styrdokument. Centralt är likaså motivet bakom agerandet, huruvida den faktiskt är av moraliskt avseende eller endast för personen att upphöja sig själv. En handling genomförd i syfte för personen att ställa sig i bättre dager förlorar också moraliskt värde (Kant, 2004).
Morallagen finns i människan, i hennes eget förnuft. Det är dock en väsentlig skillnad på förnuft med utgångspunkt från människans egen erfarenhet respektive förnuft som inte är erfarenhetsgrundad (Kroksmark, 2011). Det rena förnuftet utgörs av det icke-erfarenhetsgrundade och tar sig uttryck i moraliska beslut som inte
påverkats av människans sinnliga empiri, det vill säga erfarenhet. Sådana beslut med utgångspunkt i det icke-erfarenhetsgrundade är sådana moraliska beslut som endast baseras på människans egen instinkt opåverkad av omvärlden. Moraliska beslut som tar stöd av människans erfarenhet är tvärtom erfarenhetsgrundade och därför inte förnuftsmässigt rena. Sådana moraliska beslut är orena. Ovanstående beskrivning kan motiveras med att värderingar med grund i erfarenheter inte är bestående. Människan möter ständigt nya situationer som förser henne med ny kunskap, varför hon också borde bilda nya värderingar. Utifrån ett kategoriskt imperativ ska
människan ”handla på sådant sätt att din viljas maxim alltid samtidigt kan gälla som princip i en allmängiltig lagstiftning” (Kant, 2004, s.11). Budskapet av ovanstående citat är att människan alltid, oavsett omständigheter, ska utgå från sina egna
subjektiva levnadsregler förutsatt att de också kan vara allmängiltiga lagar. Med detta sagt kan ageranden, baserade på erfarenheter och tillfälliga bestämningsgrunder, det vill säga värderingar, aldrig ge upphov till allmängiltiga lagar, endast subjektiva levnadsregler. Endast om levnadsregeln, maximen, kan betraktas som allmängiltig är den också moraliskt försvarbar (Kant, 2004).
Utifrån det kategoriska imperativet undersöks när det rena förnuftet tar vid, i vår mening den inbyggda moraliska kompassen, vid kränkningar som enligt Skollagen inte är skolans sak att agera utifrån, utreda eller anmäla. Det insamlade materialet studeras därtill för att urskilja informanternas personliga åsikter från styrdokuments åliggande.
4 Metod
Följande kapitel behandlar förarbete, genomförande och efterarbete gällande metodologin. Inledningsvis i kapitel 4.1 presenteras och argumenteras valet av datainsamlingsmetod. Därefter i kapitel 4.2 följer en beskrivning av urvalet. Genomförandet för datainsamlingen redogörs i kapitel 4.3, och sist i kapitel 4.4 beskrivs vilka forskningsetiska överväganden som tagits i beaktande. Giltigheten och tillförlitligheten angående urvalet diskuteras i metoddiskussionen i kapitel 6.
4.1 Metodologi
Datainsamlingsmetoden som har använts för denna studie är personliga, semistrukturerade intervjuer. Semistrukturerade intervjuer är utformade med förutbestämda frågeställningar som ska behandlas, men som inte behöver följa en bestämd ordningsföljd. Därtill inryms spontana följdfrågor. Intervjuer som metod möjliggör insamling av kontroversiell information, grundad på informanternas personliga åsikter, erfarenheter och tolkningar (Denscombe, 2009), i detta fall
tolkningar av aktuella styrdokument. Kvalitativa intervjuer möjliggör för informanten att utveckla sina synpunkter. Med detta sagt är svarsalternativen obegränsade, varvid informanten ges möjlighet att beskriva eventuella gråzoner i studiens
forskningsområde. Alla utsagor är i vår mening lika betydelsefulla.
4.2 Genomförande
I nedanstående avsnitt presenteras först datainsamlingens utförande. Detta efterföljs av en beskrivning av hur materialet har bearbetats. Sist presenteras tolkningen av empirin med utgångspunkt ur Kants kategoriska imperativ.
4.2.1 Urval
Till studiens urval kontaktades tre lärare och tre rektorer i den målgrupp som vi ansåg var lämpliga för studien. Urvalet bestämdes i enlighet med vad Denscombe (2009) menar är ett subjektivt urval då informanter handplockas, detta baserat på vårt antagande att de besitter erfarenhet inom problemområdet som studien
undersöker. Valet av lärare i årskurs 3 bestämdes med hänsyn till att elever i denna årskurs sannolikt har större tillgång till sociala medier gentemot yngre elever. Valet av rektorer grundade sig på att denna yrkesprofession rimligtvis utgår från ett organisatoriskt perspektiv med stark betoning på styrdokumentens förordningar. I jämförelse utgår lärarna sannolikt från ett mer relationsnära-och känslomässigt perspektiv. Utöver detta har informanterna valts ut efter två kriterier: att de har minst 2 års erfarenhet inom yrket och är behöriga inom professionen. Somliga av informanterna är verksamma på de VFU-skolor där vi genomgått praktik. Med anledning av att dessa är bekanta, tillämpades därtill ett bekvämlighetsurval, vilket Denscombe (2009) förklarar innebär tidssparande. Första kontakten med
metodtillämpning, tanken bakom urvalet, planerad databearbetning och information om frivilligt deltagande och anonymitet.
4.2.2 Datainsamling
Som datainsamlingsmetod till denna forskningsstudie användes semistrukturerade intervjuer vilka vardera tog cirka 30 minuter att genomföra. I informationsbrevet meddelades informanterna om två alternativa sätt att genomföra intervjun på, via telefon eller videosamtal. Informanterna fick själva uppge vilket alternativ de föredrog. Utöver detta valde respektive informant dag och tidpunkt. Inledningsvis i intervjun upplystes informanterna om syftet bakom studien och på vilket sätt de förblev anonyma. Samtliga intervjuer spelades in för att underlätta
bearbetningsprocessen. Till detta mottogs informanternas samtycke. Intervjuerna bestod av 12 stycken på förhand konstruerade frågor och var indelade i teman. Dessa frågor går att finna i bilaga 1. Med anledning av att forskningsstudien syftar att undersöka informanternas personliga åsikter, lämnades stort utrymme för följdfrågor. Liksom Denscombe (2009) påtalar lät vi inte tystnad påverka diskussionen. Tystnaden utnyttjades istället för följdfrågor om ytterligare
förtydliganden i utsagorna. Viktigt var att informanterna kände sig bekväma och lyssnade på, och att de vågade uttrycka sina åsikter utan känsla för att dömas.
4.2.3 Databearbetning
Vartefter varje intervju blivit transkriberad inleddes databearbetningen. Sammanlagt framträdde 257 utsagor. Varje utsaga förseddes med ett nummer i syfte att underlätta sorteringsprocessen. Därefter analyserades varje utsagas centrala innehåll, där det centrala innehållet sammanfattades med en initial kod. Vidare i databearbetningen analyserades den initiala kodens innebörd för att generera kategorikoder. Alla kategorikoder bedömdes gällande relevans för forskningsfrågorna. Därtill
undersöktes hur kategorikoderna harmonierade och därmed kunde forma kategorier. Inledningsvis framträdde 13 kategorier, men i likhet med vad Denscombe (2009) påtalar krävdes att några kategorier exkluderades eftersom de saknade relevans för forskningsfrågorna. Efter denna reducering återstod 7 kategorier, varav några överensstämde tillräckligt för att sammankopplas. Avslutningsvis formades 5 övergripande kategorier. Nedan presenteras exempel hur vi arbetat med kategorin
Skolpersonalens kännedom:
• utsaga 35: Ja, då händer ju att man kontaktar hemmet för att få det bekräftat att föräldern till det här barnet också vet om det här och… och om dem redan har hunnit agera någonting. För har dem redan börjat... kanske kontaktat det andra barnets förälder och så vidare så kan det ju vara utrett och klart. Men om det inte är det, då gör man i sådana fall upp med föräldern och frågar ska du gå vidare med det här eller ska vi göra det? För alltså… vi kan inte bara låta det här passera. (I1 [informant 1]) Initial kod: kontakt med vårdnadshavare upprättas vid uppdagandet av elektronisk kränkning utanför skoltid.
Här framgår vikten av samarbete mellan hem och skola gällande alla former av konflikter. Skolan har ett ansvar att kontakta vårdnadshavare och finnas där som stöd.
• utsaga 73: Eh… och då får vi ju sätta oss ner. Då brukar läraren sitta och prata med eleven. Behöver vi så tar vi hjälp. Ibland hämtar de mig [i egenskap av rektor], ibland kan de hämta skolsköterska eller speciallärare, kanske hämtar någon annan. (I2) Initial kod: Lämplig personal kopplas in i uppmärksammandet av den elektroniska kränkningen.
Första agerande vid uppdagandet av en elektronisk kränkning utanför skoltid sker genom samtal med klasslärare, vilken i sin tur eventuellt upprättar kontakt med behövlig expertis.
• utsaga 76: Och sen så är det absolut att kontakta vårdnadshavare. Det här har hänt, det här har vi fått till oss, hur hjälps vi åt? Och är det en elev utanför, som inte går på vår skola som har varit den som har kränkt, då är det ännu viktigare kanske att koppla in vårdnadshavare för då får ju dem fortsätta arbetet med att ta reda på vem det är. (I2) Initial kod: Vårdnadshavare får överta ansvaret om den kränkande är anonym. Även här framträder vikten av samarbete mellan hem och skola gällande alla former av konflikter, men framgår det att den kränkande är anonym lämnas ansvaret till vårdnadshavare för fortsatt utredning.
Ovanför presenteras tre utsagor. Utöver dessa fann vi 28 stycken utsagor i kategorin
Skolpersonalens kännedom. Även andra utsagor borträknade från denna kategori
gav en antydan om att informanterna agerar vid kännedom om elektronisk kränkning utanför skoltid, men dessa utsagor betonade framförallt huruvida den psykiska
hälsan påverkas varför dessa fick bli en egen kategori. Valet av Skolpersonalens kännedom som kategorinamn grundar sig i att samtliga utsagor delar kategorikoder och således direkt eller indirekt benämner kännedomen som anledning för skolan att på något vis agera. Ovanstående utsagor ger exempel på denna beröringspunkt.
4.2.4 Tolkning av empiri
Vår tolkning och förståelse av empirin har skett med utgångspunkt i Kants
kategoriska imperativ. Liksom Denscombe (2009) poängterar som centralt i syfte att uppnå ett objektivt resultat, har vi, så gott vi kunnat, exkluderat våra personliga värderingar. För att uppnå sådan distansering har det teoretiska perspektivet använts som infallsvinkel gällande hur empirin ska förstås. För att uppfylla
korrespondenskriteriet skriver vi fram resultatet på samma allmänna
abstraktionsnivå som bakgrundslitteraturen, ett av tre sanningskriterier som Tivenius (2015) lyfter fram som bärande för huruvida resultatet inte påverkats av forskarens erfarenheter och värderingar i alltför stor utsträckning. Därutöver har vi tillämpat rimlighetskriteriet och koherenskriteriet, det vill säga huruvida tolkningen är rimlig och att kategorierna sammanhänger som delar ur en och samma helhet.
Empirin för studien består av fem kategorier vilka var och en ramar in svaren på forskningsfrågorna. Kategorierna baseras på personliga uppfattningar hos rektorer och lärare i årskurs 3. De utgör gränsdragningar och besvarar när skolverksamheten, lagenligt eller moraliskt sett, har skyldighet att på något vis agera vid elektronisk kränkning utanför skoltidvarför en och samma informant kan uppge fler än ett skäl till varför skolan bör agera vid uppdagandet av elektroniska kränkningar, därmed ingå i flera kategorier. Kategorierna är Skolpersonalens kännedom, Inverkan på
psykiska hälsan, Den individuella upplevelsen, Avsikten och I samband med skoltid. Då empirin i sig självt i viss mån besvarar vår forskningsfråga använder vi
tolkningsavsnittet till att förstå den helhet som de olika kategorierna utgör.
4.3 Etiska principer
För denna studie har följande fyra etiska grundprinciper tagits i beaktande;
informationskravet, nyttjandekravet, samtyckeskravet och konfidentialitetskravet. Den förstnämnda principen förklarar Tivenius (2015) understryker informanternas frivilliga deltagande i studien, samt rättighet att informeras om studiens syfte. Den andra principen är nyttjandekravet, vilken fastställer att datainsamlingen inte sprids till obehöriga utanför studien. Vidare innebär samtyckeskravet och
konfidentialitetskravet att informanterna samtycker till deltagande i studien och att de är anonyma om ingen annan överenskommelse avtalas. I samband med att kontakt upprättades till deltagarna, informerades dessa om studiens syfte i ett informationsbrev. Samma brev innehöll en beskrivning av deltagarnas rättigheter med hänsyn till ovannämnda principer. Eftersom sekretess och tystnadsplikt råder inom skolväsendet, uppmuntrades aldrig informanterna att under intervjun delge information om enskilda elever. Beträffande bearbetningen av det insamlade
materialet, informerades informanterna, med hänsyn till Vetenskapsrådet (2017), att deras utsagor kodades och således inte kunde härledas tillbaka till dem. Därtill undveks uttalanden av informanternas tilltalsnamn under ljudinspelningen.
5 Resultat
I det följande avsnittet presenteras studiens resultat. I kapitel 5.1 redogörs empirin och således de fem kategorier som vi urskilde i datainsamlingen. Därefter, i kapitel
5.2 beskrivs hur empirin tolkats i syfte att besvara studiens två forskningsfrågor. Sist
i detta avsnitt sammanfattas resultatet i kapitel 5.3, vars innehåll utgör underlag för diskussion i nästkommande diskussionsavsnitt.
5.1 Empiri
Som empiri för studien presenteras nedanför fem kategorier. Dessa är Skolpersonalens kännedom, Inverkan på psykiska hälsan, Den individuella upplevelsen, Avsikten och I samband med skoltid. Samtliga kategorier utgörs av uppfattningar och värderingar vilka vi ur Kants kategoriska imperativ söker att tolka och förstå.
5.1.1 Skolpersonalens kännedom
Skolan har en skyldighet att skyndsamt utreda oavsett kränkningens karaktär och plats för utspelande. Alla inom skolpersonalen har en skyldighet att agera vid
kränkningens uppdagande. I första hand genomförs ett samtal med berörda elever. Sedan är ju det här kommunen, så att man fyller i eh… en anmälan om kränkande behandling. Så att det är ju liksom alltid att vi ska skyndsamt utreda. Den som liksom uppmärksammar att någonting har inträffat är skyldig att ta tag i det. [...] ... I första läget är det liksom en tillsägelse eller samtal om det handlar liksom om kränkningar och så.
Omen elektronisk kränkning utanför skoltid når skolans kännedom har skolan en skyldighet att anmäla denna kränkning till huvudmannen.
Om det är en kränkning som kommer till vår kännedom eller hot eller vad det är för någonting… Jag menar, har det kommit till vår kännedom så har ju vi ett ansvar att anmäla det.
Men om både den kränkta och kränkande eleven är elever på samma skola blir åtgärden mer anpassad till situationen.
Ja, har det skett en kränkning bland våra elever… Alltså jag har både den kränkta och den kränkande, då anmäler jag till huvudmannen. Jag har inte anmält till huvudman när jag bara har haft en elev.
Det är viktigt att stötta och visa omtanke för eleven trots att skolan inte utreder den elektroniska kränkningen.
Vi måste visa den här kränkta eleven att vi finns för den och stärka den. Sen är det inte alla gånger vi kan ha en utredande funktion men vi måste absolut
uppmärksamma den och hjälpa eleven att hitta vägar.
Vid kännedom av en elektronisk kränkning utanför skoltid uppmanar rektor
vårdnadshavare till kontakt med polisen i första hand. Här betonas att det eventuellt kan finnas anledning att också oroas över förövarens psykiska hälsa, vilket således kan leda till ett agerande från skolan.
Och är det då att det händer en lördag hemma, alltså föräldrar hör av sig hit och då är det ju de här, printscreena och hör av er till polisen, helt enkelt. Och är det så att det är nån som jag känner igen, då kan ju jag göra en anmälan till socialen att jag är orolig över vad det här barnet håller på med. Jag tycker inte jag fråntar mig ansvaret men vissa saker får föräldrar göra, men vi kan göra andra saker härifrån skolan.
Skolpersonalens kännedom handlar om den gemensamma värderingen att på något
vis alltid agera vid kännedom om elektronisk kränkning utanför skoltid. Agerandet tar sig olika uttryck. Centralt är däremot att skolan alltid bör agera oavsett om eleven uppvisar tecken på psykisk ohälsa eller inte, någonting som är en avgörande faktor för Kategorin Inverkan på psykiska hälsan.
5.1.2 Inverkan på psykiska hälsan
Elektroniska kränkningar kan påverka elevens mående. Om skolpersonal
uppmärksammar negativa känslouttryck hos eleven är personalen skyldig att agera efter detta, detsamma gäller om skolpersonalen får kännedom om att eleven har blivit utsatt för en elektronisk kränkning utanför skoltid.
Men självklart tycker jag att vi är skyldiga att… alltså efter bästa förmåga, när vi märker och får kännedom om någonting som har hänt och som påverkar hur dem… hur barnen mår. Det är klart att vi måste försöka arbeta med det då.
Elektroniska kränkningar kan påverka elevens koncentrationsförmåga. Om den elektroniska kränkningen är av den grad att den leder till synbart försämrad
koncentrationsförmåga i skolan, finns anledning att undersöka i frågan och försöka reda ut konflikten.
Självklart, ser jag på eleven att den kan inte koncentrera sig, då tar jag självklart ett snack med den för att de vad det är som har hänt, och se om vi ändå kan lösa det, så att den kan vara med i skolan.
Elektroniska kränkningar kan påverka elevens känsla av trygghet. Om eleven känner sig otrygg eller hotad till följd av en elektronisk kränkning, tar sig detta uttryck i skolan varav det blir skolans ansvar att agera. Agerandet kan ske genom
Om vi får otrygga barn eller barn som känner sig hotade och kommer till skolan, då är det definitivt också vårt ansvar att jobba med det och göra vad vi kan för att skapa trygghet för dem barnen och få stopp på det här beteendet. Och då kan det ju ske genom kränkningsanmälningar eller till och med polisanmälan om det är hot om olika saker.
Elektroniska kränkningar kan väcka oro för förövarens psykiska hälsa, varför det är en anledning för skolan att agera. Att utföra elektroniska kränkningar mot en annan människa är ett icke önskvärt beteende, något som är en indikation på att förövaren inte mår bra. Skolan kan således välja att göra en orosanmälan till Socialtjänsten.
Alltså, ibland blir ju en kränkning en... övergår till att man också blir orolig. Man kan vara orolig för det barnet som utsätter en annan för kränkning, det behöver inte bara vara den som blir kränkt då, utan då är det ju den andra personen som har lagt sig till med ett beteende som gör oss oroliga. Då kan det också bli en orsak till att man gör en orosanmälan.
Elektroniska kränkningar som reds ut av någon vuxen kan hjälpa elevens psykiska hälsa.
Jag brukar prata om att man har en ryggsäck som man fyller med sten och den där ryggsäcken blir ju tyngre och tyngre om man aldrig plockar ur några stenar. Och plockar ur stenar gör man ju när man hanterar kränkningar, när man hjälper eleverna att få tag på vad som händer och varför.
Centralt för kategorin Inverkan på psykiska hälsan är på vilket sätt elektroniska kränkningar utanför skoltid kan påverka elevens mentala hälsa och således utgöra indikation för skolan att agera. Jämfört med kategorin den Individuella upplevelsen där den enskilda individen bestämmer kränkningens tyngd, fokuserar Inverkan på
psykiska hälsan att agera efter konsekvenserna som den elektroniska kränkningen
medför.
5.1.3 Den individuella upplevelsen
Huruvida en händelse är att betrakta som en kränkning är en personlig bedömning av den utsatta. Därtill är det olika från individ till individ hur konsekvensen av
kränkningen tar sig uttryck. Olika faktorer spelar in, däribland hur ofta eleven blir kränkt, av vem och hur mottaglig den utsatta är för personangrepp. Således är det individen som avgör huruvida skolan ska få kännedom om den elektroniska kränkningen och huruvida den är att betrakta som någonting värt att agera efter.
Det blir väl liksom alltid som en tagg och något som påverkar ens självkänsla och dem bitarna. Men eh… sedan är det väldigt olika naturligtvis. Hur ofta det är och vem det är, hur man själv är och hur känslig man är.
Kränkningssituationen är beroende av den individuella upplevelsen. Elever är olika individer med olika erfarenheter. De är mer eller mindre mottagliga för
personangrepp. För att det ska uppstå en kränkningssituation krävs det att eleven på något vis, som konsekvens, visar uttryck för att må dåligt.
Alltså, om du har en vuxen eller barn som bara skakar av sig sakerna så finns det ingen kränkningssituation. Utan det är först när en människa upplever sig kränkt och känner sig tillplattad, eller känner sig illa till mods eller ont i magen eller inte vill gå till skolan… det är ju då som det händer någonting i den människan som konsekvens av att någon har skickat någonting till mig via nätet.
Elever kan välja att försöka dölja sina sårade känslor, vilket ibland leder till att skolpersonalen inte får nys om när elektroniskt kränkande behandling har skett.
Eh, att de mår dåligt, att de blir ledsna, medans vissa har den här ja, men stonefaces helt enkelt. Men att man ibland ändå ser att det gör ont, men att dem inte säger det, dem vill inte säga det helt enkelt. Dem vill spela det här tuffa.
Någon annan än den som upplever sig kränkt kan inte bestämma huruvida det är en kränkning eller inte. Däremot finns det olika grader av en kränkning som är
svårbedömda.
Känner en elev sig kränkt ska det anmälas till huvudman. Jag har inte rätten att säga att det är en liten eller stor kränkning. Sen i min anmälan kan ju jag göra en
bedömning om jag tycker den är allvarlig eller lindrig kränkning.
Nej jag ska inte lägga någon värdering i det, upplever den sig kränkt, då ska jag hantera det utifrån att den upplever sig så. Sen hur stor den är eller inte så är det svårt.
Kärnan i Den individuella upplevelsen är att det är den utsatta eleven som har bestämmanderätt gällande om händelsen är att betraktas som en kränkning eller inte. I detta avseende spelar elevens känslor in. Utomstående saknar rättigheter att lägga en värdering i detta. Detta ställer sig i kontrast till kategorin Avsikten, i vilken utomstående bedömer medvetenheten om kränkningens konsekvenser som
avgörande faktor för huruvida kränkningen faktiskt är en kränkning och som ska anmälas.
5.1.4 Avsikten
Om den kränkande eleven är medveten om kränkningens konsekvenser för den utsatta är kränkningen värd att anmäla till huvudmannen. Kränkningen ska således genomföras med avsikt att såra, inte som en spontan ilsken reaktion på en händelse.
Om ett barn är väl medveten om vad den gör och ändå väljer att göra det, och då sårar ett annat barn och då kan göra det via nätet, då är det ju en kränkning i allra högsta grad.
Men eh… jag tänker kanske att en kränkande behandling som man anmäler är lite mer…. medveten kanske… Inte just det här i stundens hetta….
Yngre barn kränker varandra omedvetet i leken. Att avgöra om dessa situationer är att betrakta som kränkningar eller bara uttryck för en naturlig psykisk
utvecklingsprocess är svårt.
Och det vi har problem med i det här, det är…. Vart ska vi sätta gränsen för en kränkning? Är det en kränkning när en sexåring rycker spaden ifrån någon annan i sandlådan?
Sedan tycker jag att det är jättesvårt... Alltså, särskilt med yngre barn för dem… Alltså när dem blir osams, det är klart att dem kan kränka varandra.
Avsikten ramar in den gemensamma värderingen att handlingar utförda med
medvetenhet om dess negativa konsekvenser betraktas som kränkningar värda att anmäla. Vid konflikter hos yngre barn kan dessa agera oreflekterat, varav kränkande utfall eller personangrepp snarare är att betrakta som uttryck för missnöje i leken.
5.1.5 I samband med skoltid
Elektroniska kränkningar som inte sker i samband med skolverksamheten är enligt en lärare inte att betrakta som skolans ansvar att agera efter, utreda eller anmäla till huvudmannen.
Nej, kränkningar på nätet, om det sker på fritiden, då, jag må vara hård och tråkig, men nej, det får dem sköta hemma.
Kategorin I samband med skoltid framlyfter uppfattningen om att elektroniska
kränkningar inte är skolans ansvar utan lämnas till vårdnadshavare att utreda. Denna kategori ställer sig framförallt i kontrast mot Inverkan på psykiska hälsan eftersom det utifrån det perspektivet är elevens mående som prioriteras framför huruvida den elektroniska kränkningen skett under skoltid eller ej.
5.2 Tolkning av empiri
Ovanstående fem kategorier; Skolpersonalens kännedom, Inverkan på psykiska
hälsan, Den individuella upplevelsen, Avsikten och I samband med skoltid, utgör
studiens empiri och besvarar studiens forskningsfråga.
Som utgångspunkt för hur empirin ska tolkas används Kants kategoriska
imperativ vilket vi redogjort för i kapitel 3. Kategorierna som är självständiga och var och en belyser sin egen aspekt av det undersökta fenomenet, är formade utifrån de
skäl för varför skolan bör agera som framkommit i intervjuerna, men behöver inte betraktas som kontraster.
Studiens forskningsfrågor lyder: Vilka är, enligt tre lärare i årskurs 3 och tre
rektorer, skolans kriterier för att agera vid fall av elektroniska kränkningar utanför skolverksamheten? Med stöd av det kategoriska imperativet presenteras hur
uppfattningarna gällande skolans ansvar vid förekomsten av elektroniska kränkningar utanför skoltid förhåller sig till det rena förnuftet och om den inre moraliska kompassen står över skollagen. Då forskningsfrågan delvis besvaras redan av empirin väljer vi att tolka kategorierna var för sig, för att i
resultatsammanfattningen presentera ett mer sammanhållet svar på forskningsfrågan
5.2.1 Skolpersonalens kännedom
Centralt för uppfattningarna som kommer till uttryck i kategorin Skolpersonalens
kännedom är att skolverksamheten som bildande och ombesörjande organisation har
ett ansvar att på något vis alltid agera vid första kännedom om elektronisk kränkning, oavsett om kränkningen sker under eller utanför skoltid. I enlighet med Skollagens formulering om åtgärder mot kränkande behandling, framkommer det i empirin att lärare och rektorer ser att skolan har en skyldighet att skyndsamt utreda kränkningar som når skolpersonalens kännedom. Dock inbegriper denna uppfattning alla former av kränkningar oavsett plats för utspelande. Alltså omfattas även elektroniska
kränkningar som inte sker i samband med skolverksamheten. Rektorer kan också
anmäla elektroniska kränkningar till huvudmannen, dock under förutsättning att
båda parterna, den kränkta och den kränkande, är elever på skolan. Med detta sagt framkommer att både lärare och rektorer kan betrakta elektroniska kränkningar utanför skoltid som en viktig sak att utreda, eller både utreda och anmäla.
Fastän varken lärare eller rektorer ordagrant påpekar något juridiskt ansvar att agera vid elektroniska kränkningar utanför skoltid, finns en antydan att
skolverksamheten ändå har, med hänsyn till styrdokument, en moralisk skyldighet att utreda dessa. Utifrån det kategoriska imperativet är lärare och rektorers vilja att åta sig högre förpliktelser än vad de är ålagda att göra en indikation på att de vidtar ett moraliskt förhållningssätt, baserad på den egna instinkten och friheten att agera efter egen vilja.
Ett agerande vid kännedom innebär inte nödvändigtvis att lärare och rektorer tillsätter en utredande funktion. Den utredande funktionen kan eventuellt
omöjliggöras med anledning av ena partens anonymitet. I sådant fall manifesteras skolans agerande via uppmärksammande om den elektroniska kränkningen, varav uppmärksammandet tar sig uttryck genom samtal med utsatt elev, kontakt med vårdnadshavare eller lämplig myndighet såsom polis och socialtjänst. Med andra ord menar lärare och rektorer med sådant synsätt att de agerar i den mån det är möjligt. De agerar för att de vill, inte för att de måste. Med återblick på det kategoriska imperativet innebär agerandet som beskrivet ovan att beslutet tillsätts ett moraliskt värde, detta trots uteblivandet av utredning.
Uppfattningarna som kommer till uttryck i kategorin Skolpersonalens kännedom baseras på ställningstaganden utifrån vad lärare och rektorer tror att de skulle göra
vid förekommande fall av elektroniska kränkningar utanför skoltid. Därtill tar uppfattningarna utgångpunkt i subjektiva levnadsregler. Eftersom det i sådana fall inte inryms beslut baserade på tidigare erfarenheter av elektroniska kränkningar, är det möjligt att sådana moraliska beslut är förnuftsmässigt rena. De moraliska
besluten utgår från lärarnas och rektorernas instinkt, på ett sätt magkänslan.
5.2.2 Inverkan på psykiska hälsan
Inverkan på psykiska hälsan inramar skolans ansvar att agera vid förekommande
fall av elektroniska kränkningar förutsatt att dessa på något vis påverkar elevens mentala hälsa. Utifrån detta perspektiv är det konsekvenserna av den elektroniska kränkningen som avgör om skolpersonalen anser att det är skolverksamhetens angelägenhet att agera, utreda eller anmäla. Lärare och rektorer i studien uttrycker att elektroniska kränkningar utanför skoltid kan ge negativa konsekvenser på elevens allmänna mående, likaså påverka elevens koncentrationsförmåga i undervisningen. Därtill framlyfts att elektroniska kränkningar kan inge en känsla av otrygghet. Den utsatta eleven kan möta hot eller ryktesspridning på sociala medier, någonting som orsakar rädsla och sämre självkänsla.
Alla ovannämnda faktorer är exempel på elektroniska kränkningar som inverkar negativt på den psykiska hälsan. Både rektorer och lärare menar att de psykiska efterföljderna av att utsättas för elektroniska kränkningar inte stannar hemma. Tvärtom medföljer dem till skolan där eleven, för att inhämta nya kunskaper, är i behov av nyfikenhet och en koncentrerad sinnesstämning. I empirin framkommer att skolpersonalen har i åliggande att finnas där för elever med uppvisad psykisk ohälsa. Skolpersonalen kan utgöra stöd, samtala och vägleda. Det framkommer också att åliggandet att finnas där likaså inrymmer stöd för förövaren. Att utföra elektroniska kränkningar mot en annan människa är ett icke önskvärt beteende, något som är en indikation på att förövaren inte mår bra. Skolan har i uppgift att hjälpa och finnas där för alla elever. Med hänsyn till det kategoriska imperativet kan denna värdering, alltså att betrakta alla elever som individer med lika rätt till stöd och vägledning, tolkas som en gemensam subjektiv levnadsregel. Skolverksamheten ska inte förbise någon elevs behov av omsorg, inräknat förövarens. Sett utifrån sådant perspektiv är den subjektiva levnadsregeln att skolan har en moralisk skyldighet att hjälpa alla elever.
5.2.3 Den individuella upplevelsen
Den individuella upplevelsen pekar på att det är den utsatta eleven som har en egen
bestämmanderätt gällande om en händelse är att betraktas som en kränkning eller inte. Avgörande för om eleven betraktar en händelse som kränkande är beroende av flera faktorer, däribland hur mottaglig eleven är för personangrepp, likaså dennes relation till förövaren och i vilken utsträckning den blivit kränkt tidigare. Här lämnas en fingervisning att somliga elever skakar av sig personangrepp medan andra är mer att likna som svampar som suger åt sig alla personangrepp. Med hänsyn till elevens egen bestämmanderätt menar lärare och rektorer att det inte finns utrymme för skolpersonalen att lägga egna värderingar i huruvida en händelse är en kränkning
eller inte. Att respekten för elevens individuella upplevelse har företräde framför skolpersonalens personliga åsikt gällande om händelsen är kränkande eller inte, står i kontrast till Kants moralfilosofi. Centralt för det kategoriska imperativet är som tidigare nämnt att alla moraliska beslut bör kunna betraktas som allmängiltiga, således kunna appliceras i alla sammanhang, alla skolverksamheter, oavsett omständigheter. Är detta inte möjligt är det moraliska beslutet inte moraliskt
försvarbart. Med detta sagt bör moraliskt försvarbara beslut inte påverkas av elevens individuella upplevelse, snarare ska alla elektroniska kränkningar behandlas oavsett om eleven själv upplever händelsen som kränkande eller inte. Att skolpersonalen värdesätter elevens känslor och därmed eventuellt inte vidtar nödvändiga åtgärder i syfte att motverka ytterligare elektroniska kränkningar och skydda eleven, kan enligt det kategoriska imperativet innebära att elevens egentliga behov försummas.
I betraktande av den egna bestämmanderätten ingår likaså att på egen hand avgöra huruvida skolan ska få kännedom om den elektroniska kränkningen eller inte. I empirin framkommer att en del elever försöker upprätthålla en fasad för att dölja sina sårade känslor. Med andra ord vill inte dessa elever att den elektroniska
kränkningen ska nå skolpersonalens kännedom, trots att kränkningen inger negativ påverkan på psykiska hälsan. Med detta sagt är det individen som bestämmer om skolverksamheten ska få möjlighet att agera. Både lärare och rektorer påpekar att elever är individer bärandes på olika erfarenheter. För att en händelse ska upplevas kränkande krävs det att eleven tar illa vid sig eller på något vis, som konsekvens, visar uttryck för att må dåligt. En elev som kan avvärja en elektronisk kränkning eller tiger om dess förekomst, kan inte förvänta sig stöd från skolverksamheten.
5.2.4 Avsikten
I kategorin Avsikten framkommer att anmälningsvärda kränkningar enligt lärare och rektorer är sådana handlingar som är utförda med medvetenhet om dess negativa konsekvenser för den utsatta individen. Detta innebär att verbala förolämpningar eller utåtageranden som uppkommer som en spontan ilsken reaktion på en händelse, inte automatiskt är att betrakta som kränkningar. Lärare och rektorer menar att yngre barn i händelse av konflikter kan agera oreflekterat och att utfall mot kamrater inte nödvändigtvis är kränkande, snarare uttryck för missnöje i leken. För lärare och rektorer är det en svår uppgift att avgöra huruvida konfliktladdade situationer i leken borde behandlas som kränkningar eller inte.
Utifrån Kants moralfilosofi som påstår att det moraliska värdet i ett beslut går förlorat när det grundas i styrdokument, kan ovanstående uppfattning förstås som att lärare och rektorer frångår styrdokumentens åläggande och istället tillämpar sitt förnuft genom inkluderandet av egna värderingar. Både lärare och rektorer menar att avsikten även har betydelse för elektroniska kränkningar. Huruvida lärarna och rektorerna i studien tillämpar ett rent icke-erfarenhetsgrundat förnuft eller ett orent erfarenhetsgrundat förnuft i bedömningen om vilka kränkningar som är medvetet sårande, framgår inte. Det är möjligt att lärarnas och rektorernas egna föreställningar och förväntningar om vad som betraktas som “normalt” beteende i förhållande till åldersgruppen är erfarenheter, det vill säga erfarenheter om åldersgruppens
språkbruk och beteende gentemot kamrater. Lärarnas och rektorernas föreställning om “normalt” beteende i relation till åldersgruppen kan likaså gälla i sammanhanget av elektroniska kränkningar på sociala medier.
5.2.5 I samband med skoltid
Centralt för I samband med skoltid är uppfattningen att endast de kränkningar, inkluderat elektroniska, som sker i samband med skolverksamheten är skolans angelägenhet att agera utifrån, utreda eller anmäla. Denna uppfattning är avvikande från övriga kategorier. I empirin framkommer att elektroniska kränkningar som utspelats utanför skoltid inte är att betrakta som skolans ansvar, utan att det är en sak för vårdnadshavare att utreda. Detta perspektiv är regelrätt med vad som står formulerat i Skollagen, närmare bestämt att det är endast när skolpersonal får kännedom om att en elev blivit utsatt för kränkningar i samband med
skolverksamheten som denna är skyldig att anmäla till rektorn. Det framkommer inte
i empirin om denna uppfattning är grundad i Skollagen och inte personliga
värderingar, men om den är det synliggörs en indikation på att människan, liksom det kategoriska imperativet upplyser, är underordnad ett deterministiskt samhälle vilande på lagar och regler. Förutsatt att uppfattningen innebär att ge
styrdokumenten företräde i beslutsfattande kan uppfattningen, utifrån Kants moralfilosofi, förstås som att det egna förnuftet är och ska vara underställt. Ageranden som endast baseras på styrdokuments bestämmelser saknar däremot moraliskt värde. Dock, om denna åsikt inte är grundad i Skollagen utan i själva verket är en subjektiv levnadsregel, tillgodogörs det egna förnuftet och således friheten att agera efter egen vilja. Beslut med utgångspunkt i egna värderingar kan innefatta ett moraliskt värde förutsatt att värderingarna är subjektiva levnadsregler vilka också kan tillämpas som allmängiltiga lagar.
5.3 Resultatsammanfattning
Forskningsfrågorna för studien lyder sammansatt: Vilka är, enligt tre lärare i årskurs 3 och tre rektorer, skolans kriterier för att agera vid fall av elektroniska kränkningar utanför skolverksamheten? Efter transkriberingen för studien framkom 257 utsagor, vilka efter databearbetningen med tillhörande kodning genererade fem kategorier beskrivande enskilda skäl för varför lärare och rektorer anser att skolverksamheten bör agera, utreda eller anmäla elektroniska kränkningar utanför skoltid. Kategorierna baseras på lärare och rektorers personliga uppfattningar och med utgångspunkt i det kategoriska imperativet har vi försökt förstå deras moraliska ställningstagande i förhållande till styrdokumentens åläggande. De fem kategorierna vi fann är
Skolpersonalens kännedom, Inverkan på psykiska hälsan, Den individuella upplevelsen, Avsikten och I samband med skoltid.
Skolpersonalens kännedom ramar in lärares och rektorers gemensamma
uppfattning om att på något vis alltid agera vid första kännedom om elektronisk kännedom utanför skoltid. Utifrån detta perspektiv har skolpersonalen alltid
utspelas i samband med skolverksamheten eller inte. Agerandet kan ta sig olika uttryck: samtal, kontakt med vårdnadshavare, utredning eller anmälning till huvudmannen.
Inverkan på psykiska hälsan talar för att lärare och rektorer anser sig vara
skyldiga att ingripa med uppdagandet av elektronisk kränkning utanför skoltid förutsatt att kränkningen inverkat negativt på elevens psykiska hälsa. På vilket sätt den psykiska hälsan påverkas är olika från individ till individ. Lärare och rektorer i studien framlyfter att elevens mående kan påverkas, inräknat självkänslan.
Koncentrationsförmågan kan försämras, därtill kan elektroniska kränkningar utanför skoltid inge en känsla av otrygghet. Alla ovannämnda faktorer medföljer till skolans korridorer och klassrum, varför det också är skolans angelägenhet att
agera. Skolpersonalen kan utgöra stöd, samtala och vägleda.
Den individuella upplevelsen sammanfattas av lärarnas och rektorernas
gemensamma uppfattning att det är den utsatta eleven som har egen
bestämmanderätt om en händelse är en kränkning eller inte. Eleven kan likaså välja att upprätthålla en fasad för att dölja sina sårade känslor. Denna bestämmanderätt inramar likaså förekomsten av elektroniska kränkningar. Anser eleven att denna har blivit elektroniskt kränkt ska skolverksamheten vidta lämpliga åtgärder.
Avsikten kännetecknas av lärares och rektorers uppfattning att endast
handlingar utförda med medveten avsikt att såra är att betrakta som kränkningar värda att anmäla. Denna uppfattning omfattar likaså elektroniska kränkningar utanför skoltid.
I samband med skoltid synliggörs ett kontrasterande perspektiv där det
framkommer att elektroniska kränkningar utanför skoltid inte torde vara skolans angelägenhet. Istället är det vårdnadshavarens ansvar.
De ovanstående fem kategorierna tolkades utifrån det kategoriska imperativet. I empirin framkommer att lärare och rektorer åtar sig högre förpliktelser än vad de är ålagda att göra. Genom att utreda, anmäla eller agera utifrån elektroniska
kränkningar som elever fått utstå utanför skoltid framlyfts ett moraliskt
ställningstagande hos båda parter som betonar vikten av att värna om elevernas psykiska hälsa. I empirin framlyfts att skolverksamheten har en moralisk skyldighet att värna om samtliga elevers psykiska hälsa varför likaså den kränkande eleven har rätt till stöd och omsorg. Uppfattningen kan förstås som en subjektiv levnadsregel med uttrycket att skolverksamheten, med hänsyn till sitt fostrande och ombesörjande ansvar, har en moralisk förpliktelse att vägleda alla elever. En förutsättning för att en subjektiv levnadsregel ska betraktas som allmängiltig är att den kan appliceras i alla sammanhang oberoende av omständigheterna eller eget tyckande. Rektorer och lärare menar att det är den individuella upplevelsen hos individen som avgör om en händelse på sociala medier är kränkande eller inte. Att det är den utsatta individen som avgör huruvida en händelse är kränkande eller inte kan utifrån det kategoriska imperativet förstås som en påverkande faktor, en omständighet, vilken förhindrar att beslut gällande kränkningar kan allmängiltigförklaras. Sist i sammanhanget av det kategoriska imperativet kan nämnas uppfattningen att elektroniska kränkningar utanför skoltid inte är skolans angelägenhet att behandla. Förutsatt att denna
uppfattning är grundad i Skollagens bestämmelser, synliggörs att styrdokument ges företräde framför lärares och rektorers personliga värderingar vilket kan förstås som att det egna förnuftet är underställt det lag- och regelstyrda samhället.
6 Diskussion
Följande avsnitt behandlar resultatdiskussion, metoddiskussion och fortsatt forskning. I kapitel 6.1 problematiseras resultatet och jämförs med det teoretiska ramverket som beskrivits i kapitel 2. Detta efterföljs av en slutsats i kapitel 6.1.1. Vidare i kapitel 6.2 granskas metodologin kritiskt i en metoddiskussion, vilken
efterföljs av en granskning av urvalets giltighet och tillförlitlighet i kapitel 6.2.1. Sist i kapitel 6.3 presenteras förslag på fortsatt forskning.
6.1 Resultatdiskussion
Med avseende på empirin verkar det vara delade meningar gällande om
skolverksamheten har skyldighet att agera eller inte agera vid uppdagandet om
elektroniska kränkningar utanför skoltid. Lärare och rektorer uttrycker fem motiv för varför skolan borde agera, utreda eller anmäla, varav det femte motivet bestämt uttrycker att skolpersonalen endast har skyldighet att behandla elektroniska kränkningar förutsatt att de utspelas i samband med verksamheten. Motiven är beskrivna som kategorier vilka alla på något vis är beroende av eller avviker från varandra.
Som presenterat i resultatet orsakar elektroniska kränkningar sämre självkänsla hos den utsatta individen. Värt att framlyfta är dock att även den
kränkande eleven, enligt Patchin och Hindujahs (2010), utvecklar sämre självkänsla. Med detta sagt kan vi konstatera att lärares och rektorers ståndpunkt att aldrig förbise den kränkande elevens behov av omsorg, är betydelsefullt i arbetet att stärka samtliga elevers psykiska hälsa. Detta kan likaså motiveras med hänsyn till skolans fostrande roll i vilken det ingår att utveckla eleverna till solidariska, självständiga medborgare (Skolverket, 2019). I syfte att forma samtliga elever efter detta uppdrag borde en viktig utgångspunkt vara att värna om både den kränkta och den
kränkandes mående.
I resultatet framlyfts att det är avsikten bakom en kränkning som avgör huruvida rektorer och lärare anser händelsen som allvarlig och värd att anmäla till huvudmannen. Men underförstått framträder en antydan om att yngre barn
genomgår en naturlig psykisk utvecklingsprocess, under vilken tid de inte har hunnit utveckla insikt om konsekvenser för deras ageranden varför de således provar sig fram. Denna psykiska utvecklingsprocess innebär således att yngre barn provar sig fram, alltså testar vilket beteende som är acceptabelt och inte. Yngre barn torde utifrån detta perspektiv således bli förlåtna på ett annat sätt.
Med återblick på elevernas självkänsla kan nämnas att självkänslan torde försämras eller åtminstone förbli på samma nivå om skolverksamheten väljer att inte behandla även kränkningar som utspelas utanför skoltid, däribland elektroniska. Att eleven i förtroende väljer att berätta på vilket sätt denna blivit utsatt för kränkande behandling borde kunna betraktas som ett rop på hjälp. Eftersom det år 2011, enligt Frisén, Berne & Marins (2014) forskningsstudie, var 9,1 % av totalt 694 tillfrågade barn som, vid möte av elektroniska kränkningar, inte skulle berätta för
vårdnadshavare eller lärare, finns det idag grund för skolverksamheten att
uppmuntra barn till att berätta om på vilket sätt de blivit elektroniskt kränkta. Med anledning av den växande digitaliseringen borde risken för möte med kränkningar på sociala medier ha ökat ytterligare.
I resultatet nämns att skolan har i ansvar att utgöra stöd och vägleda eleverna i mötet av alla former av kränkningar, däribland elektroniska kränkningar utanför skoltid. I syfte att minimera risken för att eleverna överhuvudtaget ska behöva möta elektroniska kränkningar, kan skolverksamheten försöka arbeta mer förebyggande, istället för att endast försöka åtgärda kränkningssituationen när den dyker upp. Med begreppet förebyggande menas ett förebyggande arbete i framförallt
SO-undervisningen. Med anledning av att SO-undervisningen, även i årskurs 1 - 3, bland annat ska behandla regler och normer i digitala miljöer, kan det förebyggande arbetet fokusera diskussioner kring hur människan ska kommunicera och bete sig på sociala medier med respekt för allas lika värde. Också med anledning av att två tredjedelar av Sveriges 9-åringar har en egen profil på en social nätverkssida (Von Feilitzen, Findahl och Dunkel, 2011) borde SO-undervisningen inrymma mer diskussioner om sociala mediers negativa och positiva inverkningar för individen. Eftersom bara ungefär 50 % av de tillfrågade barnen i von Feilitzen et als (2011) studie ansåg att deras lärare diskuterat etik i förhållande till sociala medier, är det möjligt att anta att det är en överraskande stor andel vuxna, däribland lärare, som underskattar utsträckningen av yngre barns användning av sociala medier. Även rektorerna, som huvudansvariga över det pedagogiska arbetet (SFS 2010:800), kan arbeta förebyggande i denna fråga genom att erbjuda fortbildning i nätetik för anställda lärare, därtill tillhandahålla material som belyser just nätetik och sociala medier.
I resultatet för studien framkommer därtill att elevens koncentrationsförmåga riskerar att påverkas till följd av elektroniska kränkningar. Koncentrationsförmågan borde rimligtvis sammanhänga med elevens skolprestation. Som framgår av Aliyev och Gengec (2019) kan försämrad skolprestation utgöra ytterligare faktor som påverkar elevens självkänsla negativt. Försämrad självkänsla skadar elevens
självförtroende och med återblick på empirin i vilken det framlyfts att somliga barn försöker dölja sina sårade känslor för skolpersonalen, finns det anledning att
reflektera över huruvida bristen av självförtroende är orsaken till sådan
mörkläggning. Kanhända att eleven skuldbelägger sig själv för händelsen. Enligt Friends (2017) forskningsrapport är majoriteten av alla elever som utsätts för
elektroniska kränkningar bekanta med den kränkande personen. Om denna bekanta är en klasskamrat, kanhända att den utsatta eleven inte vågar berätta. Det är möjligt att den kränkande eleven fruktar att konflikten utvecklas och blir större, alternativt att den ska bli utfryst av övriga klasskamrater.
Med avseende på hur elever väljer att dölja sina sårade känslor för
skolpersonalen, finns det anledning att reflektera över huruvida eleverna också döljer sina känslor för vårdnadshavare. Det är möjligt att eleverna, på grund av rädsla för att avslöja vilka sociala medier de besöker, inte vågar berätta för vårdnadshavarna. Kanhända dessutom att de själva betett sig respektlöst på sociala medier och att kränkningen de mött är en konsekvens av deras beteende. Därförutom torde det
dessutom finnas en möjlighet att eleverna inte upplever stöd hemifrån, att de saknar någon som lyssnar till delas känslor och behov.
Av studiens resultat att döma intog samtliga informanter omedvetet olika moralfilosofiska perspektiv. Pliktetik, konsekvensetik och närhetsetik (Colnerud & Granström, 2002, refererad i Thornberg, 2008) kunde alla synliggöras i samband med lärarnas och rektorernas argumentation för vad som enligt deras personliga värderingar är att betrakta som moraliskt rätt. Såvida den uppfattning som karaktäriserar kategorin I samband med skoltid tar stöd från Skollagen och kan motiveras med att skolverksamheten inte har skyldighet att behandla kränkningar utanför skoltid, synliggjordes att pliktetiken är delvis styrande i moraliska beslut. Det mest framträdande perspektivet var dock konsekvensetiken med anledning av att både lärare och rektorer hänvisade till elektroniska kränkningars negativa
konsekvenser på elevers psykiska hälsa. Likväl framträdde också närhetsetiken då lärare och rektorer betonade sin moraliska skyldighet att försöka upprätthålla eller stärka elevens självkänsla. Utifrån detta perspektiv är eleven den hjälplösa, någon som lärare och rektorer, med stöd av sin stöttande position, har ett moraliskt ansvar att hjälpa. Intressant i sammanhanget är von Feilitzen, Findahl och Dunkels (2011) rapport som presenterar att endast 12 % av deltagande barn i studien haft en lärare som på något vis agerat när eleverna berättat om hur de utstått en elektronisk kränkning. Måhända att digitaliseringens framväxt orsakat ett större engagemang hos skolpersonal i agerandet mot elektroniska kränkningar utanför skoltid och att siffrorna skulle vara större i en nyare rapport.
Både lärare och rektorer instämmer i att elektroniska kränkningar kan vara en sak för skolan att behandla med anledning av dess konsekvenser på elevens psykiska hälsa. Uppdagandet av elektroniska kränkningar sker i första hand av lärare, vilken i sin tur delger informationen till rektorn. Därefter är det rektorns uppgift att besluta om den elektroniska kränkningen ska utredas, eller både utredas och anmälas. I samband med detta uppenbaras det komplexa uppdrag som rektorer besitter; att de dels är skyldiga att hörsamma efter rådande styrdokument och att de dels önskar tillmötesgå lärares önskningar (SOU, 1996).I denna situation blir det synligt att rektorerna hänvisar till någon form av moral, detta eftersom de medvetet väljer att frångå Skollagen och efter egen bedömning kan anmäla en elektronisk kränkning som inträffat även utanför skoltid.
6.1.1 Slutsats
Slutsatsen av ovanstående diskussion är att lärare och rektorer inte förefaller inta skilda perspektiv i frågeställningen gällande skolans ansvar att agera vid
uppdagandet om elektroniska kränkningar utanför skoltid. Båda motiverar sitt ställningstagande med hänvisning till kränkningarnas konsekvenser på elevens psykiska hälsa och framför ett ställningstagande som innebär att de åtar sig fler skyldigheter än vad Skollagen ålägger, något som innebär att de tillämpar en
