sidan av de dubbelvävda filtarna är ullig och varm, den andra påminner om en fint krusad vattenyta, vävd med ett inslag av merceriserad bom- ull som skimrar svagt i ljuset.
Om två veckor ska Birgitta Nord- ström möta barnmorskor och för- lossningsläkare på Danderyds sjuk- hus i Stockholm och få veta om de behöver filtarna där.
ute regnar det. De runda grå hällarna utanför ateljéns fönster dryper våta och olika nyanser av grått sträcker sig från bergknallarna över ett gammalt naket hagtorns- träd, via slånbärsbuskar mot en glimt av havet. Här på Hönö bor och arbetar Birgitta Nordström.
Svepefiltarna som hon snart ska ta med på tåget upp till Stockholm utgör en del av det arbetet, tillsam- mans med ett vävt bårtäcke som hon broderat med trådar från åter- använda kyrkotextilier från Korte- dala församling och en biskops- kåpa som hon gjort till Göteborgs biskop Per Eckerdal.
Hon är inte speciellt kyrklig själv, säger hon, utan har genom arbetet lärt sig allt mer om kyrkan, dess tra- ditioner och sakral konst. Men att hon hamnade där bland kyrkans textilier kan hon tacka fem vita bår- täcken för, som hon hade med på sin examensutställning på Röhsska museet i Göteborg i mitten på nittio- talet.
dör?
Den frågan löper som en vit tråd genom Birgitta Nordströms konst- närskap. I över 20 år har hon arbe- tat med de textilier som vi använder oss av i dödens närhet.
I ateljén på Hönö i Göteborgs skärgård ligger åtta hopvikta, hand- vävda bårtäcken i väntan på an- vändning, och snart kommer 250 meter tyg på rulle att ockupera hela golvet. Det ska bli svepefiltar till barn som dött vid eller precis före födseln.
den första provlängden har redan kommit och Birgitta står vid det höga arbetsbordet och klip- per till kvadrater av det vita tyget.
Inne i ateljén på Hönö lägger Birgitta Nordström sista handen vid varje maskinvävd liten späd- barnssvepefilt genom att välja ut en unik tråd till var och en, och försiktigt sy fast den runt kanten. Trå- den väljer hon ur sitt lager med silke, lin och bomulls- garner. Nedan till höger står hon framför ett vid fototillfället upphängt bår- täcke. Birgitta Nordström väver sina bårtäcken för hand och färgen är alltid vit, för att inget ska ta upp- märksamhet från känslan i tyget.
PORTRÄTTET
och det faktiskt hör hemma.
Sedan dess har hon arbetat mycket med frågan vad ett bår- täcke är.
De som hon väver är vita, skim- rande, tunga. Skira silkefibrer som möter grövre lintrådar och bomull.
Ull i undre lagret. En pärlemor- knapp. Små droppliknande fransar som likt tårar hänger längs kanten.
Nästan varje månad hör människor av sig till henne och frågar om de får hyra eller låna ett täcke. I utdrags- soffan i ateljén ligger flera stycken, noggrant hopvikta.
Här i soffan brukar också den som kommer för att hämta ett sitta och dricka kaffe. De pratar och Bir- gitta brukar uppmana den som mist en anhörig att själv ta del av förbe- redelserna för begravningen, så långt det är möjligt.
– Först, när jag började väva bår- täcken tänkte jag på dem som ett visuellt porträtt av människan. Det skulle vara något vackert och omslu- tande att titta på. Jag tänkte på tyget som följer oss människor genom livet och är oss så nära, hudnära.
– Men sedan, efter flera år, fick jag en djup insikt: Det väsentliga med ett bårtäcke är att bädda, att vika upp, lägga över och släta ut.
pefiltar beror på sätt och vis också på bårtäckena. För sju år sedan var hon inbjuden till en konferens i Austra- lien på temat hälsa och konst. Med sig hade hon just ett av sina bårtäck- en. Hon höll en kort presentation och berättade om tankarna kring täcket, om i vilket sammanhang det använ- des. Efteråt fick hon en fråga.
– Det var en förlossningsläkare som kom fram till mig och sa att »jag skulle behöva filtar till det ögonblick när vi gjort allt vi kan men inser att det här kommer inte att gå. Då bar- net dör och orden inte räcker till.
Tänk om jag hade en filt att räcka över. Kan du väva sådana?«
Birgitta reste hem och det tog ganska lång tid innan hon kunde ta sig an det som läkaren bett om.
Först några år senare var hon redo att pröva. Genom Göteborgs universitet fick hon möjlighet att göra ett konstnärligt utvecklingsar- bete och bestämde sig för att frågan från den australiensiska förloss- ningsläkaren skulle bli utgångs- punkt. Och då infann sig nästa: Vad är väsentligt när du ska väva en sve- pefilt till ett litet barn som inte hun- nit börja sitt liv än, som bara precis är i sin linda?
– Jag kände att jag var tvungen
och satäng, de flesta i dubbelväv.
de 18 små filtarna ser alla olika ut. Det är tunna, skira bind- ningar där trådarna ibland ser ut att sväva ovanpå bottenväven. Materi- alen är lin, ull, silke och bomull. Bir- gitta har experimenterat med satängbindningens växelverkan mellan varp och inslag, hon har ska- pat våffelrutiga filtar och vågiga.
Och variationer i tuskaft och kypert där bomull möter ull och skapar kontrast mellan en varm, mjuk insi- da och en skimrande, skyddande utsida.
Efter nära två års experimente- rande med bindningar, mönster och material har filtarna ställts ut i olika sammanhang.
– Jag ville visa de här filtarna på så många platser som möjligt för att få kontakt med människor som har varit i situationen, föräldrar, barn- morskor, läkare och präster. Behövs de här, tror ni att det finns ett behov? Jag fick så pass många indi- kationer på att visst, väv, bara väv och kände att ja, de behövs.
När hon sedan fick en fråga från Göteborgs Slöjdförening, i samarbete med HDK och Röhsska museet, om hon ville ansöka om att göra en licen-
Ovan ligger hand- vävda provlappar från Birgitta Nord- ströms konstnärli- ga forskningspro- jekt, som med tiden utmynnat i maskin-
vävda svepefiltar.
Till vänster har en rulle med tyg just anlänt från fabri- ken. Filtens storlek har hon kommit fram till i dialog med BB Stockholm på Danderyds sjuk- hus. Till höger en
närbild på ett av hennes bårtäcken.
Birgitta Nordström, textilkonstnär
Född 1963, uppvuxen i Göteborg och Stockholm med en vävande mormor på Hönö och en vävande farmor på Rörö utanför Göteborg.
Utbildad på Högskolan för design och konsthantverk, förberedande konststudier, litteraturvetenskap och samhällskunskap. Jobbat som kallskänka och matros bland annat.
Bor med man och två barn på Hönö.
Just nu tjänstledig från en tjänst som lektor i textil konst på HDK för att slutföra en licentiatexamen i konstnärlig forskning.
PORTRÄTTET
tog kontakt med företaget Ludvig Svensson AB som har digitala jac- quardvävstolar och som kan produ- cera den stora mängd tyg som skulle bli nödvändig.
– De sa ja, vi stöder projektet, här är våra material! Och så gav de mig en låda full med garner ur sin pro- duktion. Men de är då inte framtag- na för att i första hand filtas. De är överhuvudtaget inte framtagna för att vara mjuka. Det är hårt tvinna- de trådar som ska bli möbeltyger för offentlig miljö. Jag fick ramförut- sättningar där jag inte valt materia- let själv och det är kanske första gången jag jobbat så.
Hon började experimentera på den digitala trådstyrda vävstolen på HDK och fick tänka helt nytt. Hon vävde och vävde och blev bara mer och mer förvirrad.
Hur skulle det vara: tätt, glest, bomull, lin?
– Tack vare forskningsprojektet var det möjligt att ge mig hän så här.
Det var en sådan utmaning att i bindningen hitta mjukheten, att hit- ta luftfickor. Hela mitt vävprojekt handlar om att skapa mellanrum mellan ett lager och ett annat.
– Och tittar man på ullen så består ju de fibrerna av fjäll som
lager. Inslaget till bottenväven är en blandning av ull/viscose och vävs i kypert, mellanlagret en osynlig bin- detråd som skapar den vågkrusade utsidan. Det övre lagret vävs i tuskaft och har inslag av mercerise- rad bomull som ger glans.
Den slutgiltiga strukturen upp- står sedan när väven tvättas och ullen krymper. Birgitta har en gam- mal tvättmaskin hemma hos sig, en sådan som styrs med en spak.
– Det var nästan tack vare den som vi köpte det här huset, säger hon skämtsamt.
Med hjälp av maskinen kan hon pröva sig fram till exakt lagom nivå på filtning. Hon tvättar sina vävar i maskinen och testar sig fram genom att stoppa efter tre minuter, tio minuter, tolv minuter tills hon når precis den grad av filtning som hon eftersträvar. Tyget som ska bli sve- pefiltar är dessutom först filtat på fabriken och krympt med tio pro- cent. När Birgitta sedan klippt till, repat upp kanterna och sytt på kant- tråden tvättar hon det igen i sex minuter, den tid hon kommit fram till. Då krymper det en sista gång och får sin slutgiltiga mjukhet.
och nu står det klart att filtar-
någon gång utan mig så finns det här som ett underlag.
Men det måste få växa som ringar på vattnet, genom att människor hör av sig och säger att de har ett behov.
– Visst kan jag lyfta luren och ringa men jag är oerhört angelägen om att ingen ska missuppfatta mina motiv. Att någon ska tro att det är en entreprenör som ringer och vill kränga produkter. Det är min störs- ta farhåga, för det är inte alls vad mitt forskningsprojekt handlar om.
på bb stockholm ligger nu tjugo noggrant hopvikta filtar och sjukhuskyrkan har också bett om att få några stycken.
Men hur blev det med den austra- liensiska förlossningsläkaren vars fråga satte igång hela arbetet. Kom- mer också hon att få filtar till sitt sjukhus i Melbourne?
– I november förra året var jag där igen på en ny konferens. Jag åkte dit med en önskan om att få kontakt med den här läkaren. Jag kommer inte ihåg vad hon heter och det finns tre möjliga sjukhus som hon kan jobba på. Men jag höll i en presentation som jag kallade »Till en okänd läkare i Melbourne«. Hon var inte där, i alla fall gav hon sig
Nio av de 18 dubbelvävda svepefiltar som Birgitta Nordström vävt för hand, och som ligger till grund för den filt som nu vävs industriellt.
Ateljén går i samma ljusa toner som Birgitta Nordströms form- språk: »För mig har det vita något med ursprunglighet att göra.«
Hon är intresserad av spelet mellan skugga och ljus. »Ingen färg kan bättre än den vita säga något om strukturen i tyget«, menar hon.
PORTRÄTTET
PEDER HILDOR
