Har vi missat någonting?
Vi säger ofta att tillbedjan är mer än att sjunga lovsånger, men menar vi verkligen det i praktiken? Vad säger Nya testamentet?
Matt Hyam, föreståndare för Southampton Vineyard med lång erfarenhet av lovsångsledning, ställer några mycket angelägna och brännande frågor om den roll och funktion som lovsång och tillbedjan har i många av våra församlingar.
ag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider.
När ni offrar till mig och kommer med era gåvor vill jag inte veta av dem, jag vill inte se åt era offer av gödboskap. Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel. Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström! (Amos 5:21-24)
Jag lärde mig att spela gitarr en kort tid efter att jag blev kristen och när en vän köpte en ny gitarr fick jag ta över hans gamla. Min mamma fick stå ut med mycket när jag satt hemma och övade under det första året. Kort efter att jag lärt mig spela började jag leda lovsång i en ungdomsgrupp, helt enkelt för att det inte fanns någon annan som kunde. Varje gång sjöng vi tre olika sånger.
Jag är osäker på om det var för att den Helige Ande alltid ledde oss att sjunga just de tre sångerna, eller för att det var de enda sånger jag kunde.
Under åren som gått har jag slukat i princip allt som har skrivits om lovsång och tillbedjan, särskilt från Vineyard-sammanhang, och jag har älskat det. Jag har tränat lovsångsteam och utvecklat ett tänkande kring lovsång vid mitt universitet som fortfarande praktiseras ett tiotal år senare. Jag har undervisat Vineyards värderingar om lovsång på nationella konferenser, i kyrkor i Southampton och andra städer, i Indien, ja, för alla som ville lyssna. Jag var helt såld på lovsång och tillbedjan. Hade du frågat mig då, skulle jag ha sagt att det inte finns något jag hellre skulle göra än att leda lovsång.
J
längre tillfredsställd av det. När jag såg mig omkring blev det mer och mer uppenbart för mig att människor – även jag själv – sjöng sånger av hela sitt hjärta på möten, men hade livsstilar som inte stämde överens med vad de sjöng. Jag började fråga mig om detta verkligen kunde vara rätt.
Är lovsång och tillbedjan samma sak?
Kan man verkligen påstå att vi har ”tillbett” när vi har sjungit några lovsånger, om våra liv säger något annat? Många gånger ledde jag lovsång och var helt
”förlorad i Gud”, trots att jag inte hade umgåtts med Gud på hela veckan, och jag kunde definitivt inte stämma in i de orden jag sjöng. Jag är inte säker på att hans namn verkligen var ”det skönaste för mig”, att ”ingen annan är som [han]” eller något annat som jag sjöng så hängivet. Jag sjöng de här sångerna, men mitt eget liv var långt från det jag proklamerade.
Jag läste profetböckerna i Gamla Testamentet och började se ett mönster där Gud dömer Israel för att de bara uttryckte sin tillbedjan på fester och gudstjänster, när de samtidigt försummade de fattiga och struntade i att bekämpa orättvisor. Guds uppfattning om detta uttrycks oroväckande klart i det avsnitt från Amos 5 som citerades i inledningen. Det var detta som störde mig mer än något annat, eftersom det lät som en beskrivning av vår egen församling, eller kanske till och med en stor del av kyrkan i västvärlden.
Jag hade alltid undervisat att tillbedjan inte bara handlar om att sjunga sånger, men jag började fråga mig om jag verkligen menade det. Jag tvingades medge att mitt liv talade emot det. Jag började känna en sådan
otillfredsställelse över detta, att jag började undra om den betoning vi som församling lade på lovsång och tillbedjan – vilket för oss var synonymt med att sjunga sånger – verkligen hade stöd i Nya testamentet. Detta gjorde att jag började studera Nya testamentet för att se vad som verkligen står där.
Oavsett vilka upplevelser och erfarenheter vi har måste vi ta det Bibeln faktiskt säger på allvar, och inte bygga en teologi utifrån våra upplevelser.
Vad säger Nya testamentet om sång?
På Nya testamentets tid, i en kultur där det uppenbarligen inte fanns TV eller radio, och där de flesta inte kunde läsa, bör sånger ha spelat en stor roll i människors liv. Familjer sjöng tillsammans, man berättade historier genom sånger, man undervisade genom sånger, man roade sig, uppmuntrade och tröstade varandra med sånger.
Sång var av allt att döma en del av kyrkans liv, åtminstone i viss utsträckning. I församlingen sjöng man sånger till varandra och till Gud.
Faktum är att de flesta avsnitt i de nytestamentliga breven uppmuntrar församlingen att sjunga till varandra, och till andra utanför kyrkan, om Gud (1 Kor. 14:13-19; Ef. 5:15-20; Kol. 3:15-17; Jak. 5:13-14).
Konstigt nog verkar det inte finnas någon större betoning på lovsång i Nya testamentet. Det får mig att undra hur stor del av den första församlingens liv lovsången egentligen var. Den enda hänvisningen till sång i hela
Apostlagärningarna finns i Apg. 16:25-26, där det berättas om Paulus och Silas i fängelset.
Det som bekymrade mig var att denna enda hänvisning inte handlar om lovsång i ett offentligt möte utan i ett fängelse. Om du hade bett mig berätta vad de första kristna gjorde, skulle jag ha beskrivit det jag ansåg vara ett
sammandrag av Apg. 2; de möttes i templet och i hemmen, de sjöng lovsånger, bad, bröt bröd och åt tillsammans. Allt detta är sant, förutom det om
lovsångerna. Jag blev häpen när jag upptäckte att jag alltid hade lagt till det där om lovsångerna, eftersom jag alltid förutsatte att man sjöng – kanske var det för att det är det vi alltid har gjort?1
Paulus och Silas kunde lovsånger utantill och bör alltså ha sjungit dem regelbundet. Men märkligt nog verkar inte Lukas ha tyckt att det var tillräckligt viktigt att beskriva sjungandet som en del av den tidiga kyrkans samlingar – medan ätandet tydligen var väldigt viktigt!
Det finns bara en enda hänvisning i evangelierna till att Jesus sjöng, även om samma händelse beskrivs i två av dem (Matt. 26:30, Mark. 14:26). Detta var efter den sista måltiden då de alla ”sjöng lovsången” och sedan gick bort mot Getsemane. Om det är så att vi tolkar hela Skriften genom Jesus, så borde vi reflektera över det faktum att Bibeln bara nämner ett tillfälle då Jesus sjöng.2 För mig var det här en obehaglig insikt. Musik hade varit bland det
viktigaste i mitt liv under många år. Jag hade spelat i ett band länge och vi spelade på studentfester, pubar och klubbar. Bandet hade fått en inriktning mot lovsång, vi hade spelat in flera CD-skivor och vi undervisade om lovsång i olika sammanhang. Jag hade skrivit ett tjugotal sånger som vi hade sjungit mycket genom åren. Men här var jag nu; jag läste Bibeln och såg att det jag hade byggt upp som den centrala aktiviteten i vår församling var relativt marginell i Jesu liv och den tidiga kyrkan, åtminstone om vi utgår från direkta hänvisningar i Nya testamentet.3
Det grekiska ordet för tillbedjan som används i Nya testamentet är proskuneo, som ordagrant betyder att ”falla ned inför” eller ”ge ära till”, och sammanfattas bäst i tanken på en hundvalp vid sin husses fötter. Konceptet var välbekant vid den tiden och beskrev vilken aktning en lojal undersåte visar en kung eller en annan högt uppsatt person. Det finns ett mått av hyllning, kärlek och förtrolighet i den här bilden.
Vi bör också lägga märke till att ordet sällan återfinns utanför evangelierna och Uppenbarelseboken – Paulus använder ordet en enda gång – och att i så gott som samtliga sammanhang i Nya testamentet används ordet om någon som bokstavligen böjer sig ner eller faller ner, oftast inför Jesus. Det finns ingenting i texterna som antyder att de sjöng till honom.
Jag hade själv alltid använt det här ordet och utgått från att det syftade på lovsång, och sedan använde jag det för att mana fram intimitet och lovprisning genom lovsånger. Men när jag släppte det här antagandet och tänkte på
blev det dessvärre mer och mer klart för mig att ordet inte är en bild för intima sånger till Jesus. Ordet är en beskrivning av någon som faller ner som en hund som tittar upp mot sin husse, och väntar på nästa uppmaning. Det är proskuneo – att sitta vid vår mästares fötter, lämna vår egen agenda åt sidan, och vänta på hans befallning.
Jag hade omtolkat ett ord som syftar på en fysisk handling – ”att böja sig inför” eller ”kasta sig ned inför” – och påstod att det betydde att ”sjunga lovsånger”. Det är ingen tvekan om att Jesus, lärjungarna, den tidiga kyrkan och Nya testamentets författare höll med om att sång ingick i konceptet. Men det är också troligt att de aldrig såg sången som den enda, eller ens den viktigaste formen av tillbedjan. Om man tolkar in ”sjunga lovsånger” varje gång ordet proskuneo dyker upp i Nya testamentet, så är det lätt att dra
slutsatsen att lovsång var en av kyrkans viktigaste aktiviteter. Men detta är en mycket tveksam teologisk tolkning. I själva verket tycks den här tolkningen ha mycket litet stöd i Nya testamentet, och därför behöver vi verkligen ställa oss några frågor angående detta.
Vad kan vi dra för slutsatser angående tillbedjan?
Vi kan lägga märke till tre saker när det gäller sång i Nya testamentet. För det första verkar sången ha spelat en viss roll i kyrkans liv. För det andra beskrivs aldrig sång som synonymt med tillbedjan. För det tredje verkar sjungandet av sånger visserligen ha spelat en viss roll, men inte någon särskilt betydelsefull roll, i kyrkans liv eller i Jesu liv – om vi nu ska ta evangeliernas och Lukas beskrivning av den tidiga kyrkan på allvar.
Vi har alltså en församling som träffades varje dag, åt måltid, sjöng sånger för att undervisa varandra och sånger till Gud, hjälpte de fattiga, de förlorade och varandra. Vi måste inse att sjungandet av sånger förmodligen var en ganska liten del av allt de gjorde. När jag studerade detta kom jag fram till den oundvikliga slutsatsen att kyrkans förståelse av tillbedjan visserligen innefattade lovsånger, men att detta var en del av den övergripande tillbedjan, som innebar att ha omsorg om varandra, om de fattiga och om de förlorade.
Jag tror definitivt att tillbedjan är vår högsta kallelse som troende. Om detta endast innebär att sjunga lovsånger, borde just detta prioriteras och ta det mesta av vår tid, energi och pengar i anspråk. Vi skulle anställa folk för att skriva sånger och leda musiken, vi skulle investera så mycket som möjligt i att träna sångskrivare, sångare, musiker och ”lovsångsledare”, vi skulle undervisa mycket om detta och uppmuntra andra att göra som vi. Detta var helt klart min egen inställning innan jag började ompröva det här området. Å andra sidan, om biblisk tillbedjan innefattar mer än bara att sjunga lovsånger, så måste vi tänka om.
När jag tänkte vidare på detta kom jag fram till att det finns några nyckelfrågor vi måste ställa oss.
a. Har vi undervisat att tillbedjan går ut på att sjunga lovsånger?
Jag hade alltid undervisat att tillbedjan inte bara handlar om att sjunga lovsånger, utan att det också handlar om vår livsstil. Men när jag ser tillbaka måste jag fråga mig om detta budskap verkligen gick fram. Faktum är att det knappast gick fram till mig själv! Jag vill till och med påstå att varje gång jag har definierat ”tillbedjan” som att sjunga lovsånger, så har det varit till skada.
Jag måste fråga mig vad jag kommunicerade genom mina handlingar. Det spelade ingen roll hur ofta jag förklarade att det inte bara handlar om lovsång, när det jag faktiskt gjorde – investerade tid, energi och pengar i musik – kommunicerade att tillbedjan handlar om att sjunga lovsånger. En av de mest populära sångerna inom Vineyard och i många liknande sammanhang på senare år är ”Kom, nu är det tid att tillbe” (”Come, now is the time to worship”, ö.a.), som nästan alltid har används som en introduktionssång. Vad kommunicerar den sången? Den säger tydligt att ”tillbedjan” startar när man börjar sjunga lovsånger. Jag vet inte om detta någonsin var avsikten, men det är precis så sången ofta används. Kanske vi bara borde sjunga den sången i slutet av våra möten, när alla ska gå iväg från kyrkan?
b. Har vi skapat en teologi som inte uppmuntrar tillbedjan som livsstil?
Vineyards hela teologi när det gäller lovsång, som jag har undervisat så många gånger, bygger på bilden av en resa. En resa där människor först befinner sig långt borta från Gud, men där lovsångsledaren med en ”uppmaning till tillbedjan” (”a call to worship”, ö.a.) drar människor in i en intim närhet till Gud. Per definition utgår detta tänkande från att människor har haft en tuff vecka och behöver dras bort från deras egna ”oheliga” tänkesätt till ett ”heligt”
tänkesätt och intimitet med Gud. Så när jag försökte undervisa människor att tillbe Gud varje ögonblick under dagen, lade jag fortfarande upp
lovsångspassen med utgångspunkten att de behövde ”ladda batterierna”. Har vi inte byggt ett system som inte bara uppmuntrar, utan också ytterligare förstärker en konsumtionsmentalitet?
Jag håller fullständigt med om att fokuserad tid med Gud är viktigt och att vi behöver avskilda stunder för att bygga vår relation med honom. Men det jag märkte var att detta framförallt skedde på söndagar under en halvtimmes sjungande istället för att människor byggde en relation med Gud i sina egna liv.
Detta verkar vara totalt motsatt den modell som framställs i Nya testamentet och den tidiga kyrkans livsstil, där människor tillbad Gud hela veckan och sedan kom tillsammans för att uppmuntra varandra. För mig verkar det som att vi har ett system som riskerar att fostra kristna att kämpa sig igenom sin vecka och överleva tillräckligt länge för att kunna bli uppladdade igen på söndagen.
c. Har vi byggt in en förväntan på underhållning?
Vi ansträngde oss för att ha hög kvalitet på musiken, så vi ställde höga krav på
våra band eftersom de inte var tillräckligt skickliga eller för att deras
instrument inte var tillräckligt coola. Det passade helt enkelt inte att ha med flöjt eller trombon i funkig indierock…
Ironiskt nog visar Nya testamentet på en modell där alla kommer och bidrar med något till mötet. När jag såg mig omkring i vår församling märkte jag att ju bättre lovsångsbandet var, desto mer exklusiva blev vi och desto mindre uppmuntrade vi människor att bidra med något. Vi hade byggt in och förstärkt idén att det skulle vara proffs där framme, en idé som jag samtidigt hävdade att vi bestämt tog avstånd ifrån. Ju duktigare vi blev, desto mer underhållande var musiken och desto mer byggde vi in ett beroende av proffsen som skulle ge församlingen näring. Om och om igen försökte jag frigöra människor till tjänst, men samtidigt undergrävde jag detta genom att vår modell byggde på motsatsen.
d. Speglar våra sånger betoningen i Nya testamentet?
Stuart Murray Williams4 har ifrågasatt den betoning på individualistiska (”jag”
och ”mig”) sånger i dagens kristna kyrka. Om vi studerar alla sånger och böner i Nya testamentet ser vi att nästan samtliga uttrycker en gemensam bön eller att de handlar om Gud. Det finns mycket få böner som är individuella. Till och med när Jesus uppmanar oss att gå in i vår kammare och be enskilt så
uppmanas vi att be ”Vår fader”.
När jag såg närmare på de sånger vi sjöng upptäckte jag att vi nästan hade en totalt omvänd proportion jämfört med Nya testamentet; med några få undantag var de flesta av våra sånger personliga böner. Våra sånger från de senaste fem åren talade sitt tydliga språk. Ungefär 170 av dem var helt och hållet individualistiska, färre än 20 handlade om Guds karaktär och handlande, och endast en handfull sånger uttryckte en gemensam bön.
Problemet är att vi lever i ett mycket individualistiskt samhälle och jag tror att våra sånger har blivit mer präglade av vår kultur än av en sund inställning till Bibeln. Många av våra sånger har teman som handlar om ”mig”, ”min tro”,
”min strävan” eller ”min längtan”. I hela Nya testamentet betonas att vi är en del av en gemenskap, så alla våra böner och sånger borde egentligen utgå från
”vi” (om de nu ska handla om oss överhuvudtaget!). Vi är inte en grupp enskilda individer; vi är Kristi kropp som kommer tillsammans och sjunger som en enhet.
Jag har också börjat ifrågasätta teologin i många av de sånger vi använder.
Det finns ett stort utbud av sånger som talar om att allt är så bra när vi
kommer in ”i Guds närhet”. Men Nya testamentet lär oss att vi alltid är i Guds närhet. Många av de populära sångerna ber den Helige Ande att komma, men Nya testamentet säger att han är i oss. Det finns uppenbarligen tillfällen då vi upplever att den Helige Ande rör sig på ett kraftfullt sätt, men vi måste vara försiktiga så att vi inte undervisar att detta bara kan hända i möten eller när vi sjunger lovsånger.
Man kan förstås invända att detta är samma språk vi finner i Psaltaren, men då måste jag ställa frågan: är det också Nya testamentets undervisning? Under det nya förbundet har saker förändrats – naturligtvis kullkastar det inte Gamla testamentet, men det uppfyller det. När David skrev sina sånger hade
Pingstdagen ännu inte inträffat. Om nu Jesus har fullbordat Gamla testamentet, så måste vi också tolka och förstå Gamla testamentet genom honom.
Vi undervisar mycket mer genom våra sånger än genom något annat medium. Graham Cray5 har sagt att man kan avgöra vad en kyrka eller rörelse tror genom att studera deras sångbok. Han kommenterade också sångboken från Soul Survivor, som har en liknande betoning som Vineyard, och hävdade att det finns ”stora luckor” i teologin. När jag tittade närmare på våra egna sångböcker kunde jag inte hitta många sånger om Jesu mänsklighet, Guds suveränitet, hans skapelse, de fattiga, hans hjärta för de förlorade eller hans plan för mänskligheten. Jag förstår att detta är resultatet av en strävan att väga upp en tidigare obalans, men kanske har vi gått för långt i motsatt riktning?
John Wimber sa att människor glömmer bort predikningar men kommer alltid ihåg sånger. Vare sig det är vår avsikt eller ej kommunicerar vi något, och det är angeläget att det vi kommunicerar stämmer överens med det Bibeln lär.
Jag är rädd att vi faktiskt bara kommunicerar en liten del av evangeliet. Men samtidigt kommunicerar vi också i vissa fall en del felaktig teologi, samt en individualism som säger att målet för vår tro är att vi, som individer, var och en ska sträva efter att fördjupa vår egen personliga relation med Gud.
e. Spelar det någon roll?
Det som oroar mig mest av allt är när jag läser Gamla testamentets profeter och ser en skrämmande parallell mellan Israel och församlingen: ”Men Herre, har vi inte sjungit våra lovsånger till dig…?” (Se till exempel Jesaja 58 och Amos 5). Om vi kallar ”sånger” för ”tillbedjan” så kommer människor till gudstjänsten och sjunger, och tror att de då har ”tillbett” och fullgjort sin plikt som kristna. Men detta är inte vad Bibeln beskriver som tillbedjan och Gud förklarar tydlig, genom Amos, vad han tycker om att vi begränsar tillbedjan på detta sätt: ”Låt mig slippa dina psalmer!” Israeliterna kom tillsammans, hade fester och sjöng sina sånger och trodde därmed att de tillbad Gud. Det bör få oss att fundera.
Jag tror att det spelar roll att vi förstår vad tillbedjan verkligen är. Det är inte bara en fråga om definitioner av ord. För mig handlar det om att jag helt uppriktigt försöker förstå hur vi ska gensvara på vår högsta kallelse. Handlar det bara om att vi sjunger lovsånger, eller handlar det om att försöka vara radikala lärjungar och bygga radikala församlingar som verkligen påverkar samhället genom att vi tillber Gud dag ut och dag in, genom allt det vi gör?
Matt Hyam
Utdrag från boken I Still Have More Questions Than Answers, Vineyard International Publishing, Cape Town, South Africa, 2004. Finns på: www.vineyardbi.org/vip.
Översättning: Ulf Jämterud
Fotnoter
1 De troende i Nya testamentet deltog i tempelgudstjänsterna (Apg. 2:46, 3:1-10) och möttes också i synagogorna (Apg. 6:9), och eftersom båda dessa samlingar innehöll sång kan vi utgå från att den tidiga församlingen faktiskt sjöng sånger.
2 I liknelsen om den förlorade sonen berättar Jesus att man sjöng under festen vid sonens återkomst (Luk. 15:25). Vi kan därför anta att Jesus betraktade sång som en naturlig del av det firande som följer av en nyfunnen tro.
3 Eftersom vår kunskap om den historiske Jesus grundar sig på evangeliernas berättelser, kan vi aldrig ta för givet att vi har en uttömmande kunskap om allt vad Jesus gjorde. Eftersom Jesus var en jude från det första århundradet kan vi anta att han var lika engagerad i sång som de flesta människor i dåtidens samhälle. Evangelierna vittnar om hans återkommande konfrontationer med de religiösa ledarna och dåtidens religiösa seder, men berättar aldrig att Jesus nämner sång som ett uttryck för en död religiositet. Därför kan vi också anta att Jesus åtminstone inte ogillade de samtida vanorna när det gäller sång.
4 Engelsk lärare och konsult inom församlingsplantering och evangelisation (ö.a.).
5 Anglikansk biskop från Madison, England; uppskattad författare och talare i olika sammanhang (ö.a.).
