Människan är född till olycka, såsom fågeln till att flyga.

(1)

LUND UNIVERSITY PO Box 117 221 00 Lund +46 46-222 00 00

Människan är född till olycka, såsom fågeln till att flyga.

Håkansson, Håkan

Published in:

Til at stwdera läkedom. Tio studier i svensk medicinhistoria.

2008

Link to publication

Citation for published version (APA):

Håkansson, H. (2008). Människan är född till olycka, såsom fågeln till att flyga. I G. Broberg (Red.), Til at stwdera läkedom. Tio studier i svensk medicinhistoria. (s. 87-106). Sekel Bokförlag.

Total number of authors:

1

General rights

Unless other specific re-use rights are stated the following general rights apply:

Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the legal requirements associated with these rights.

• Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private study or research.

• You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal

Read more about Creative commons licenses: https://creativecommons.org/licenses/

Take down policy

If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove access to the work immediately and investigate your claim.

(2)

»M ÄNNISKAN ÄR F Ö D D TILL OLYCKA, SÅSOM FÄGELN TILL ATT FLYGA«

M edicin och religion i reform ations- och storm aktstidens Skandinavien

Var det då egentligen rätt att söka läkarens hjälp om sjukdom var ett G uds straff för våra synders skull?

Kring m a tb o rd et satt skaran av andäktiga lärjungar som vanligt m ed skrivdonen fram för sig, redo att n o tera varje ord som råkade falla över hans läppar. »Jag anser att Satan är upphovet och orsaken till alla svåra epidem ier och sjukdom ar som drab b ar m änniskan.«

För det första, tilläde han, var ju Satan en dödens fu r

ste. O ch för det andra, vittn ad e inte den Heliga Skrift om att Kristus b otat alla som plågades av Djävulen - inte bara m än n isk o r som var besatta av o nda andar, utan också blinda, förlam ade, krym plingar, stum m a och döva? »D ärför m e n ar jag att alla farliga farsoter är D jävulens slag och plågor.«1

För M artin Luther, denne lika beryktade som ry k t

bare gestalt, som obönhörligen kom att driva en kil genom det kristna E uropa, fram stod världen som ett slagfält där gott och o n t, G ud och Satan, u tk ä m p a

de en allt hätskare kam p m ot varandra, en kam p som inte bara gällde herraväldet över m änniskans själ, utan också över hennes kropp. Det var en strid som rasat sedan tidernas begynnelse, från det ögonblick då Eva låtit sig frestas och m änniskan drivits ut ur paradisets lustgård, d ö m d till en syndfullhet som anfrätte hennes själ och gjorde kroppen skröplig, svag och sjuk. »Sjuk

dom och dö d är inget an n a t än en plåga och ett straff för syndens skull«, m ullrade han i en av sina pred ik ningar.2

För Luther var sjukdom alltså inte bara en o frå n kom lig del av m änniskans liv på jorden. Läkekonsten var också oupplösligt fö rb u n d en m ed den bibliska hi-

H å k a n H å k a n s s o n

storiesyn och religiösa föreställningsvärld som utgjor

de bjälklaget i 1500-talets kultur. G enom arvsynden hade m änniskan blivit ett rov för ondskans makter:

för farsoter som b rö t ned vår kropp, likaväl som villo

läror som angrep vår själ. I den lutherska tankevärlden kom läkaren närm ast att fram stå som prästens spegel

bild: såsom teologen helade vår själ, b otade den läke

kunnige vår kropp. O ch i båda fallen var det G ud själv som givit dem m edlen att bekäm pa ondskan: såsom teologen använde sig av evangeliet, använde sig läka

ren alla de ö rte r som G ud skapat som botem edel. Lä

karen var inget an n at än »en H erren G uds helare« vars värv instiftats av G ud själv, konstaterade Luther. »Ära läkaren«, u p p m an ad e ju den Heliga Skrift, »ty H erren haver skapat h o n o m , och läkedom en kom m er ifrån den Högste«. Åt alla de lärjungar som frågade sig om det var rättfärdigt att söka läkarhjälp hade han därför bara ett svar, lika lutherskt m ärgfullt som alltid: »Äter du n är d u är hungrig?«3

D et m edeltida arvet

M artin Luther och hans efterföljare var inte ensam m a om att se sjukdom och hälsa u r ett religiöst p er

spektiv. I stor utsträckning vilade hela den kristna världsbilden på föreställningen att m änniskan utgjor

de G uds främ sta skapelse, satt att härska över jorden och alla dess varelser. Likafullt drabbades hon ständigt av sjukdom ar och kräm por, ett till synes paradoxalt faktum som bäst lät sig förklaras och förstås i trons ljus. U nder hela m edeltiden var den m edicinska ve-

» M Ä N N I S K A N Ä R F Ö D D T I L L O L Y C K A , S Å S O M F Å G E L N T I L L A T T F L Y G A « ₈₇

(3)

tenskapen dessutom oupplösligt förknippad m ed en teologisk tankevärld d är gränserna mellan det a n d li

ga och världsliga ofta löstes upp och försvann. Enligt m ånga m edeltida teologer var bikt och bön lika av

görande för hälsan som den m edicinska b eh a n d lin g en - fick inte själen vård kunde inte heller k roppen bli frisk. Likaså ansågs sjukdom ar ofta besitta en religi

ös innebörd, även om de lärde var allt an n a t än e n i

ga om h u r denna skulle tolkas från fall till fall. Inte säl

lan förknippades exempelvis spetälska m ed liderlighet och i åtskilliga trak tater skildrades sjukdom en som en G uds straffdom över de okyska. För an d ra fram stod lepran därem ot som ett tecken på helighet, ett bevis för att m an tillhörde den utvalda skara som fått för

m ånen att genom gå skärselden redan u n d er sitt jor- deliv, för att därigenom få frid i livet efter detta (en tolkning som fram för allt h äm tat näring u r den b ib liske Lazarus öde). Även för de teologer som hävdade att all sjukdom var ett uttryck för G uds försyn var det u p p en b a rt att försynen k unde ta sig högst v arie ra n de, oväntade och motsägelsefulla form er. Ibland d ra b bade den syndarna, ibland de from m a; ibland tjänade sjukdom en som ett avskräckande exempel som m a n a de åskådarna till bot och bättring, ibland var den H er

rens sätt att peka ut de gudaktiga och förvirra D jä

vulen (en ynnest som bland an n a t den bibliske Job tvingats genom leva). Och ibland kunde sjukdom en paradoxalt nog gjuta en förhärligande aura över Guds gunstlingar, såsom aposteln Paulus upphöjts genom sin blotta kroppsliga svaghet.4 H errens vägar var kort sagt lika infallsrika som outgrundliga.

De nära sam banden mellan religion och m edicin fram träder kanske allra tydligast i m edeltidens syn på de kyrkliga ritualerna, som inte sällan tillskrevs helan de krafter. Så brukade kyndelsm ässodagen firas m ed att prästen välsignade vaxljus som folket tog hem till sina gårdar, d är de tändes för att lindra kvinnornas plågor vid barnafödslar eller form ades till sm å k ru cifix som hängdes u p p på vaggor, stalldörrar och p lo gar för att hålla det o nda borta. På sam m a sätt använ

des de videkvistar som välsignades på palm söndagen:

de ströddes över golven, lades i sängarna eller brändes

i husets h ärd som skydd m ot sjukdom ar och elände.

Än verkningsfullare ansågs vigvattnet, som inte sällan ordinerades m o t allsköns kräm por, liksom de heliga reliker m an b ar som läkande talism aner kring halsen.

På m ånga håll ansågs altarduken ha förm ågan att bota epilepsi m edan korporalduken skyddade m ot ö g o n sjukdom ar och - en sm ula förvånande kanske - m ot eldsvådor. D et finns till och m ed exempel på h u r k yrk

nyckeln användes i läkande syfte, och otaliga skrifter v ittn ar om det vanliga bruket att lägga örter, vaxljus eller sm å tyglappar u n d er altarduken i hopp om att de skulle absorbera högm ässans helande krafter.5

I äldre historieskrivning har de h är bruken inte säl

lan skildrats som ett uttryck för »folkliga« föreställ

ningar, som om det bara vore enkelt folk och m indre nogräknade sockenpräster som satte tilltro till cere

m oniernas kraft. I realiteten var detta em ellertid före

ställningar som kyrkan både sanktionerade och för

svarade. Liturgins förm åga att bokstavligen förm edla G uds nåd till m änniskan var en om istlig del av m e d eltidens världsbild och utgjorde själva fu ndam entet för kyrkans auktoritet. Visserligen kunde bru k et ges m er eller m indre egensinniga eller egenm äktiga to lk ningar: då biskopen av D u rh a m u n d er 1400-talet ku- rerade ett u tb ro tt av m jältbrand genom att välsigna traktens boskap m ed S:t W ilfrids sigill tog han ock

så rundligt betalt per fä. F örm odligen är de o rd in a tio ner som återfinns i en sam tida läkebok från Vadstena kloster m er representativa för tidevarvet: m ot feber

sjuka rekom m enderades bland annat b rö d som u n der långfredagen placerats invid korset och välsignats på påskdagen, alternativt att prästen tvättade proces- sionskorset m ed vigvatten, varefter den sjuke fick tva- ga sig i vattnet, allt u n d er det att prästen m ässade en räcka passande böner.6

N ågra decennier senare spikade den unge Luther sina teser på W ittenbergs kyrkdörr. R eform ationen hade inletts, och m ed den skulle också synen på de kyrkliga cerem onierna genom gå en radikal fö rä n d ring. För p rotestanterna var tro n på den katolska li

turgins krafter inget an n at än ett A ntikrists bländverk som u n d er årh u n d rad e n använts för att sprida irrläror

88 T I L AT S T W D E R A L Ä K E D O M

(4)

b lan d folket. P unkt för p u n k t slog det lutherska p räs

terskapet ned på den rom erska kyrkans lära m edan ritu alh an d b ö ck er och k y rk oordningar rensades från papistiska påfund. I Sverige fastslogs redan 1529 att varken ritu a lern a i sig själva eller de sakram entalier som användes besatt några som helst gudom liga kraf

ter: vigvattnet hade inga helande egenskaper, utan var bara en sym bolisk påm innelse om att »vi är döp ta och stänkta m ed Kristi blod«; videkvistarna hade ingen

»besynnerlig m akt«, utan var b lott något som använ

des i åm innelse av h u r folket kastat palm kvistar över vägen u n d e r Kristi intåg i Jerusalem; och sm örjelsen var inget m er än ett »utvärtes tecken« för den »invär

tes smörjelse« som skedde genom den Heliga Ande.

I ett enda slag hade cerem onierna berövats sin m akt och fö rtu n n a ts till rena sym boler.7

R eform ationen skulle dock visa sig bli en betydligt m er långdragen affär än de lutherska reform atorerna hoppats. O fta visade sig p rästerskapet lika ovilligt som folket att överge trad itio n er och tänkesätt som sedan g enerationer tillbaka varit en om istlig del av deras var

dag. F ortfarande i slutet av 1500-talet fördöm de bisko

p en i A ugsburg de lutherska präster som utförde o a u k toriserade välsignanden genom att göm m a ö rter eller vaxljus u n d e r altarduken, och liknande fall återfinns även i Skandinavien. År 1586 tvingades Jakob N orrby på G otland inställa sig vid generalkapitlet i Visby se

d an han lagt diverse rö tter och ö rte r u n d er altarklä- det och låtit sockenprästen hålla tre m ässor över dem - enligt protokollen i h o p p om större fram gång bland traktens »kvinnfolk«.8

Luthersk universitetsm edicin - läkekonst i trons tjänst

O m reform ationen lät sig dröja i de bredare folklagren var dess genom slag desto tydligare in o m u tb ildnings

väsendet. U nder seklets gång svepte nya v indar genom de protestantiska universiteten, då undervisningen anpassades till den lutherska lärans krav och ideal.

F ö rä n d rin g a rn a handlade dock uteslutande om u n dervisningens innehåll; till det yttre skulle lärosätena

u n d er lång tid fram över stå förankrade i en m edeltida trad itio n där vetenskap oftast var liktydigt m ed boklig bildning och lärdom . 1500-talets universitet var inga forskningsinstitutioner i m o d ern bem ärkelse, utan rena utbildningsanstalter d är undervisningen cen

trerades kring de klassiska au ktoriteternas skrifter. På det m edicinska o m råd e t var det alltjäm t Galenos och H ippokrates som dom in erad e synen på sjukdom ens orsaker och behandling, kom pletterade m ed de h a n d fasta råd som återfanns i D ioskorides M ateria medica och Plinius den äldres Naturalis historia.

V ördnaden för de klassiska auk to ritetern a var dess

uto m något som skulle växa sig allt starkare u n d er 1500-talet, närd av den tankeström ning som raskt fick en d o m in eran d e ställning i hela Europa: h u m a n is

m en. Ö vertygade om att den m änskliga kulturen haft sin absoluta h ö jd p u n k t u n d er den grekiska och ro m erska antiken skulle generationer av lärde blicka till

baka m o t antikens dagar m ed ohöljd nostalgi och b e un d ran . I Sydeuropa talades uttryckligen om att m an levde i en tid av rinascita, »återfödelse«, då antikens civilisation skulle återu p p rättas u r m edeltidens glö m ska; ett begrepp som m ed tiden förvandlats till p eri

odbeteckningen »renässans«. Trots den doff av för

nyelse och m o d e rn itet som ofta vidhäftar epoken var renässansen m ed an d ra ord en tid som främ st gen o m syrades av vördnadsfull au k toritetstro och konserva

tism. Vetenskaperna blom strade, m en det var veten

skap så som den fram ställdes i det förflutnas skrifter, och inom sn art sagt alla om råd en - inom m a tem a

tik, språkvetenskap och astronom i, likaväl som m ed i

cin och b otanik - upphöjdes det klassiska lärdom sar- vet till n o rm och ideal.9

M an b ö r också hålla i m in n et att reform ationstidens universitet först och främ st var kyrkliga institu tio n er d är teologin hade en allt överskuggande ställning och auktoritet. De m edicinska och naturfilosofiska disci

p linerna ingick som en självklar del i undervisningen, m en de tillm ättes sällan något egenvärde, u tan ansågs k om m a m änniskan till gagn först då de ställdes i trons tjänst. Precis som u n d er m edeltiden tjänade n atu rv e

tenskapen främ st som »teologins tjänarinna«, som det

» M Ä N N I S K A N Ä R F Ö D D T I L L O L Y C K A , S Å S O M F Å G E L N T I L L A T T F L Y G A « 89

(5)

brukade heta; kunskapen om det jordiska fyllde inte bara en praktisk funktion, utan var också ett äm ne för andlig k o ntem plation och religiös uppbyggel- se. Som den danske teologen Jens A ndersen Sinning skrev bo rd e alla m änniskor b egrunda natu ren , efter

som det både »bekräftar tro n på G ud hos de troende, och föder och ökar vår vörd n ad för G ud«. N aturen var G uds skapelse, och som sådan v ittnade den om hans m akt och visdom lika tydligt som den Heliga Skrift.

G enom att studera him lak ro p p arn a i skyn och m a r

kens alla växter eggades vi »till att b e u n d ra och äls

ka Gud«, istället för att irra fram som själlösa kreatur i vår H erres hage.10

Tanken att n atu re n m anifesterade G uds visdom var ingalunda ny för epoken, u tan hade u tgjort en gäng

se del av den kristna världsbilden sedan tidig m edel

tid. Redan u n d er 8oo-talet hade Johannes Scotus Eri- gena konstaterat att »det finns ingenting synligt eller kroppsligt som inte är en sym bol för något o k ro p p s

ligt och andligt«. Sam m a föreställning återspeglas i re

nässansens flitiga b ru k av liknelsen »naturens bok«.

N aturen, skrev n aturalhistorikern Edward Topsell, var inget a n n a t än en »krönika skriven av G ud själv, i vil

ken varje varelse u tgör ett ord, varje art en m ening och alla dessa tillsam m ans en väldig historia som in n e h ål

ler b eundransvärd kunskap och lärd o m « .11

För renässansens lärde var uttrycket »naturens bok«

dock något långt förm er än en poetisk m etafor. Ska

pelsen betraktades bokstavligen som ett uttryck för G uds visdom - sam m a visdom som upp en b arats ge

n om den Heliga Skrift. Bibeln och naturen, G uds ord och G uds verk, utgjorde därm ed två i g ru n d en lik

värda källor till kunskap. På sam m a sätt som teo lo gen tolkade Skriften, k unde den vetenskapligt skolade

»läsa« n atu re n för att få insikt i G uds väsen. N atu rv e

tenskap i ordets m o d ern a bem ärkelse existerade allt

så inte u n d e r detta tidevarv; vad m an ägnade sig åt var något som oftast gick u n d er n am n et »naturfilo

sofi«, en disciplin d är studiet av n atu re n alltid in ry m de en religiös dim ension och d är kunskapen om det jordiska - inklusive den m edicinska kunskapen - all

tid tjänade andliga syften. Eller som den lutherske lär-

dom sgiganten Philipp M elanchthon retoriskt fråga

de i ett av sina hyllningstal över läkekonsten: vad kan vara värdigare för en kristen själ än att »söka efter spår av det gudom liga i naturen?«12

Philipp M elanchthon var otvivelaktigt den enskilda gestalt som kom att få störst betydelse för 1500-talets lutherska lärdom skultur. D jupt influerad av h u m a n is

m ens v ö rd n ad för antiken - n am n et M elanchthon var i själva verket en grekisk översättning av släktnam net Schwartzerd - blev han redan som 21-åring u tn ä m n d till professor i grekiska vid W ittenbergs universitet, sam tidigt som Luther ställde sina första krav på en kyrklig nyordning. Fram till Luthers död 1546 verkade M elanchthon i praktiken som hans närm aste m e d ar

betare och den reform ation som skakade Europa var i hög grad ett resultat av ett dynam iskt sam arbete m el

lan de två; enade om som t, oense om annat, m en båda drivna av sam m a religiösa nit och reformvilja.

För M elanchthon tycktes det u p p en b a rt att om re

form ationen skulle bedrivas fram gångsrikt m åste den också inbegripa utbildningsväsendet, och u n d er flera decennier arbetade han fram ett undervisningssystem som stod helt i den lutherska förkunnelsens tjänst.

Fram för allt tillm ätte han naturfilosofin en långt stö r

re betydelse än tidigare: en grundlig n aturvetenskap

lig bildning var inte bara önskvärd utan o u n d g än g lig för en kristen själ. Till de discipliner som fick en fram träd an d e roll i M elanchthons undervisnings- plan hörde inte m inst m edicinen och anatom in. Lik

som Luther fram höll han att »läkarens om d ö m e styrs av G uds försyn och hans duglighet har G uds stöd«, sam tidigt som han betonade att m edicinens nytta inte en b art bestod i att den läker vår kropp. Den var ock

så själsligt uppbygglig, eftersom »all denna naturens variation är såsom en teater, i vilken bevisen för G ud Skaparen[s existens] klart kan urskiljas [...] Själva tingens n a tu r fö rk u n n a r att det finns en Gud, och att H an är vis, god och välvillig, alla förbrytelsers h äm n a- re och det mänskliga sam hällets beskyddare.« På sa m m a sätt vittnade den m änskliga anato m in om S kapa

rens existens och ofattbara visdom . För M elanchthon fram stod kroppens konstfärdiga k o nstruktion som en

9 0 T I L AT S T W D E R A L Ä K E D O M

(6)

direkt up p m an in g till m änniskan att studera den. Ef

tersom G ud använt så stor skicklighet då han k o n stru erade vår kropp »var det säkerligen H ans önskan att d etta vidunderliga arbete skulle begrundas, så att vi kan förstå att dessa så sinnrikt skapade och arran g era

de m ekanism er inte blev till av en tillfällighet, u tan att det existerar ett evigt, arkitektoniskt m edvetande«.13

I sig självt var detta synsätt ingalunda u tm ä rk a n de för just den lutherska tankevärlden. Att m än n isk o kroppens förunderliga kom plexitet bevisade existen

sen av en skapare var en föreställning som återfanns redan i Galenos och Aristoteles skrifter, och som fli

tigt ekades även i katolska kretsar. I stor utsträckning var det också denna religiösa dim ension som utgjor

de drivkraften bakom renässansens intresse för den anatom iska vetenskapen. G enom gestalter som Real- do C olum bo, H ieronym us Fabricius och, inte m inst, flam ländaren A ndreas Vesalius kom den mänskliga kroppen att skärskådas i en om fattn in g som saknade m otstycke i historien, vilket gav disciplinen en långt starkare ställning än tidigare. Syftet m ed detta sk ru pulösa stu d iu m var dock inte i första h and att förstå kroppens uppbyggnad och egenskaper; snarare h a n d lade det om att kasta ljus över Skaparen, så som H an fram träd d e genom sin främ sta och m est v ö rd n ad sb ju dan d e skapelse - m änniskan. Renässansen an ato m is

ka g enom brott b o ttn a d e m ed an d ra ord inte i någon vetenskaplighet av m o d e rn t snitt, u tan i övertygelsen att m änniskan utgjorde en avspegling av det gud o m li

ga. H ur paradoxalt det än kan tyckas var renässansens an a to m e r inte i första h an d intresserade av kroppen, utan av själen - av h u r den odödliga och gudom liga själen härskade över och uttryckte sig genom den för

gängliga k ro p p en .14

M en även om an atom istudiet hade en tydligt reli

giös karaktär oavsett utövarnas trosin rik tn in g var det i den lutherska tankevärlden som den n a föreställning skulle få sitt påtagligaste genom slag. I sina läroböck

er hyllade M elanchthon den m änskliga kroppen som

»Guds säte« på jorden; som den p u n k t d är andligt och världsligt, gudom ligt och jordiskt, strålade sam m an.

Karakteristiskt nog återfinns hans m est u ttö m m a n

de behandling av m änniskans anatom i i hans Liber de anim a (Boken om själen), ett verk som raskt blev sta n  dardläsning vid lutherska lärosäten och som kom att få stor betydelse för spridningen av fram förallt Vesa

lius om välvande rön inom a n a to m in .15 För M elanch

th o n och hans läsare var det em ellertid inte tidevar

vets upptäckter som stod i centrum , utan sam bandet m ellan kropp och själ, ett sam band som var n ö d v än digt att förstå om den anatom iska vetenskapen skulle k u n n a uppfylla sitt egentliga syfte - att vägleda m ä n niskan m o t frälsningen.

Just sam bandet m ellan kropp och själ var ett cen

tralt, om än svårgenom trängligt tem a i den tra d i

tionella skolm edicin som baserades på antikens läke

konst. För h u r var det egentligen m öjligt för den alltigenom andliga och im m ateriella själen att styra och kom m unicera m ed den alltigenom m ateriella och köttsliga kroppen? Enligt Galenos och hans senare ef

terföljare kunde detta metafysiska gap bara överbryg

gas genom ett slags »andlig substans« - ett m ellan

ting m ellan kropp och själ - som i latinsk tradition fick n am n et spiritus, »livsande«. D enna spiritus ansågs uppfylla hela kroppen och förm edla själens kraft och liv till alla enskilda lem m ar och organ. I sin Liber de anim a an k n ö t M elanchthon uttryckligen till den klas

siska spiritus-teorin, sam tidigt som han gav dess teolo

giska aspekter en avsevärt starkare betoning än tidiga

re. I hans tankevärld var m änniskans spiritus inte bara en entitet som verkade inom den enskildes kropp; den utgjorde också en direkt länk m ellan m änniskan och spiritus divinus - den Heliga Ande. Hos from m a m ä n  niskor, förklarade han, »blandar sig« den Heliga Ande m ed kroppens spiritus på ett sätt som får G uds ljus att lysa starkare i deras sinne och leder dem m o t fräls

ningen. Att vara troende innebar m ed an d ra o rd inte bara att m an uppfylldes av G uds Ande i bildlig b em är

kelse: G uds kraft verkade bokstavligen i den troendes kropp, och styrde i rent fysiologisk bem ärkelse hans steg, hans handlingar och hans tankar. För syndarna, därem ot, var förhållandet det om vända. Hos de som bar D jävulen i sitt hjärta blev kroppens spiritus skäm d och fördunklad, skrev M elanchthon, vilket h indrade

» M Ä N N I S K A N Ä R F Ö D D T I L L O L Y C K A , S Å S O M F Å G E L N T I L L A T T F L Y G A « ₉₁

(7)

kropp och själ att fungera i harm o n isk förening. M o ralen var d ärm ed något som inverkade på den k ro p p s

liga hälsan i lika hög grad som livsföringen, och i vär

sta fall kunde synder som högm od, liderlighet och otu k t resultera i rent fysiska hjärn sk ad o r.16

Fram hävandet av kroppens och själens enhet till

hörde de trosfrågor där luth erd o m en avvek från k a

tolsk tradition, där m an inte sällan betonade skill

naden m ellan den orena, syndfulla kroppen och den rena, alltigenom gudom liga själen. I M elanchthons naturfilosofi kom d etta synsätt också att få direk ta konsekvenser för m edicinen: vad han utvecklade i sina läroböcker var en specifikt luthersk sjukdom s- uppfattning, där m edicinen och läkekonsten knutits till religionen och etiken på ett långt påtagligare sätt än tidigare. K roppens hälsa och själens renhet var på ett rent fysiologiskt plan fö rb u n d n a m ed varandra, en föreställning som i praktiken upplöste de disciplinära gränser som den m edeltida skolastiken u p p rätthållit m ellan trons och vetenskapens om råden.

M edicinens ställning i Skandinavien

I vilken m ån M elanchthons läror o m själens och k ro p pens enhet kom att genom syra undervisningen vid de skandinaviska universiteten är osäkert. N är den d an s

ke teologen Jens A ndersen Sinning, som själv studerat i W ittenberg, prisade anatom ins uppbygglighet nöjde han sig m ed att näm n a disciplinens förm åga att bely

sa innebörden i vissa bibeltexter - ett betydligt h a n d fastare synsätt än M elanchthon förespråkat.17 Inte d e sto m in d re var det vid just K öpenham ns universitet som m edicinen fick sitt främ sta säte i reform ations

tidens Skandinavien. Redan 1537, då lärosätet åter

upprättats på luthersk gru n d , inrättades en m edicinsk fakultet u n d er ledning av universitetets rektor, m e d i

cinaren C hristiern T horkelsen M orsing. Till det yttre innebar övergången till en luthersk förkunnelse dock inga större om välvningar. U niversitetet förblev o rga

niserat enligt det system som etablerats u n d er m e d eltiden, vilket innebar att den filosofiska fakulteten stod för den grundläggande undervisningen och för-

Fig. 1. V id K öpenham ns universitet inrättades en m edicin sk fakul

tet redan 1537. På fakultetens sigill sträcker Gud ned sin allm äktiga hand för att ingjuta sin helande kraft i jordens alla växter - ett eko av Bibelns ord o m att »läkedom en kom m er ifrån den H ögste« (Je

sus Syraks bok 38:2). Läkeörterna spirar i sin tur upp ur det dan s

ka kungavapnet - en sym bol för hur statsm akten un derstödde den m edicinska vetenskapen.

beredde studenterna inför fortsatta studier vid någon av de tre högre fakulteterna: den teologiska, den ju r i

diska och den m edicinska. I teorin vägde alla högre fa

kulteter lika tu n g t och var och en hade också ett visst m ått av självbestäm m ande över undervisningens u t

form ning. I praktiken hade därem o t sam tliga fakulte

ter sam m a övergripande religiösa uppgift: att befästa den lutherska stats- och kyrkoordningen i riket. Som det uttryckligen fastslogs i universitetets stadgar hade att alla vetenskaper inrättats »för att u p prätthålla vår H erre Jesus Kristi evangelium [ ... ] för att G uds rena lära ska spridas till våra efterkom m ande«.18

D essutom fanns det en outtalad m en ytterst k ä n n b ar hierarki inom den akadem iska världen, som in n e b ar att de teologiska professurerna besatt en avsevärt större prestige än de övriga lärostolarna. U nder hela reform ations- och storm aktstiden var en akadem isk

92 T I L A T S T W D E R A L Ä K E D O M

(8)

Fig. 2. En liknande innebörd kan utläsas ur Uppsala universitets si

gill, skapat av språkforskaren, naturfilosofen och sederm era riksan

tikvarien Johannes Bureus 1601. Här ses ordet VERITAS - sannin g

en - i bildens centrum , inram at av orden GRATIAE (av Guds nåd) upptill och NATURAE (av naturen) nedtill. Sigillet kan tolkas som att Gud och natur utgjorde två jäm bördiga kunskapskällor och att bådas ljus var nödvändiga för att lägga sanningen i dagen. Sigillet återges här i den form det hade vid storm aktstidens slut. Ur Petrus Arrhenius, H istoria A cadem iae Upsaliensis, 1753.

k arriär liktydig m ed att m an avancerade från n atu rfi

losofiska eller språkliga äm n eso m råd en för att till sist k röna sin bana m ed en professur i teologi. Så kunde exempelvis dansken C aspar B artholin år 1624 överge sin professur i m edicin till förm ån för en lärostol i te o logi, liksom H ans Rasm ussen B rochm and något år se

nare läm nade sin professur i fysik för att ta plats i te o logiska fakulteten. På sam m a sätt inledde den svenske ärkebiskopen Laurentius Paulinus G othus sin k a rri

är som professor i astronom i, m edan lohannes Rud- beckius tog sig till teologin via en lärostol i m atem atik.

Vetenskapen om det jordiska kom därigenom att tjäna som »teologins tjänarinna« i en långt påtagligare b e m ärkelse än uttrycket ursprungligen avsett.

I Sverige skulle det dröja betydligt längre innan m edicinen uppn åd d e en akadem isk ställning. U nder större delen av 1500-talet fanns överhuvudtaget ing

et högre lärosäte i landet, eftersom undervisningen vid Uppsala universitet u p p h ö rt redan 1515 och åter

upptogs först 1593. U nder några få årtio n d en drevs en kunglig »högskola« på G råm unkeholm en i Stock

holm , m en någon m edicinsk fakultet inrättades aldrig och undervisningen i äm net var i bästa fall sporadisk.

Som den landsflyktige katoliken O laus M agnus krasst noterade vid seklets m itt fanns det ytterst få läkare i landet, eftersom det hårda klim atet gjort m än n isk o r

na så hårdföra att de inte sällan utövade våld m ot n a tu ren och vägrade ta em ot läkarhjälp. D ärem ot fanns det »talrika fältskärer, ity att detta folk k n ap p t låter en dag eller en tim m e förgå utan att slåss«.19

K om m entaren ska nog tas m ed en nypa salt. Läke

konsten var u tan tvivel satt på und an tag i 1500-talets Sverige, m en i realiteten var det reform ationens u p p lösning av klosterväsendet som slagit ut de gam la h o s

pitalen och helgeandshusen där m an tidigare vårdat de sjuka. I de större städerna blev avsaknaden av lä

karvård snabbt k än n b a r och u n d er 1530-talet lät G us

tav Vasa stadfästa en ny hospitalsordning för att de sjuka inte skulle tvingas »ligga i p o rta r och rän n ste

nar«. F ortfarande 1571 noterades i kyrkoordningen att h ospitalerna i landet var »få och svaga« och att det var prästerskapets kristliga plikt att sörja för de »fattiga, sjuka, halta och blinda«. I varje socken borde det å t

m instone finnas »några sm å sjukstugor« där fyra eller sex personer k unde få den vård och hjälp de behövde.

För de flesta m änniskor var dock regelrätt läkarvård någonting m an aldrig fick m öjlighet att uppleva u n der d etta tidevarv. Allmogens och borgerskapets v ård behov tillgodosågs i stor utsträckning av oskolade bar- berare eller »bardskärare«. Y rkesgruppen hade sina rö tter i m edeltidens klostervärld, d är de u rsp ru n g li

gen om besörjt rakningen av m u nkarnas to n su r och sm ärre m edicinska ingrepp - koppning, skötsel av b e n b ro tt och sårskador, liksom tidevarvets universal

m edel, åderlåtningen. Liksom i det övriga S kandina

vien var en m ajoritet av 1500-talets svenska b ardskära

re invandrade tyskar, alla utpräglade hantverkare utan akadem isk skolning och sam m anslutna i ett eget skrå som bestod långt in på 1700-talet.20

Den enda m iljö där den akadem iskt skolade läke

konsten utövades u n d er 1500-talet var vid hovet. Men

» M Ä N N I S K A N Ä R F Ö D D T I L L O L Y C K A , S Å S O M F Å G E L N T I L L A T T F L Y G A « ₉₃

(9)

även där var så gott som alla läkare invandrade tyskar eller holländare som fått sin bildning vid något av de stora universiteten på kontin en ten - i källorna åter

finns nam n som Johann Copp, Vilhelm Lem nius, Si

m on Berchelt och H einrich van Diest. Ett enda n am n b ryter m önstret: Bengt Olofsson från Ö rebro, m er känd u nder sitt latiniserade nam n B enedictus Olai, som efter studier i W ittenberg gjorde karriär som Erik XIV:s hovläkare.21 M est känd är Olai för att han 1578 utgav den första svenska läkeboken på folkspråk, sak

ligt betitlad Een nyttigh läkere book. N ågot nyskapan

de verk var det förvisso inte, för som h an själv p åp e

kade i förordet var boken »tillsam m an dragen« från ett stort antal tidigare läkeböcker, som i långa styck

en plagierats ordagrant. F ram förallt använde sig Olai av danskspråkiga föregångare; L undakaniken C hris- tiern Pedersens En nöttelig Legebog, som tryckts i M al

m ö redan 1533, liksom M alm öläkaren H enrik Smids Laegebog från 1557. Dessa gick i sin tu r tillbaka på tys

ka förlagor, som alla följde det m ö n ster som etablerats genom Plinius den äldres Historia naturalis. H är fick de lärda teorierna träda tillbaka för k orthuggna och konkreta råd om h u r m an kurerar hosta m ed kattfot, violsirap och olivolja, h u r dålig an d ed räk t avhjälps m ed anis och nejlika utb lan d at i vin, h u r m an till

verkar stolpiller av salpeter och rått fläsk, liksom h u r näsblod stillas m ed pulvriserat m änn isk o k ran iu m u t

blandat i ättika.22

Synden, fallet, arvet - sjukdom ens ursprung

Att reform ationstidens m edicinska skrifter ofta hade karaktären av handfast b ru k slitteratu r innebar em el

lertid inte att de saknade religiösa dim ensioner. M edi

cinens oupplösliga b and till teologin och den bibliska historieuppfattningen var tvärtom något som gen o m syrade en stor del av tidevarvets läkeböcker. G ång ef

ter an n an betonades att all sjukdom hade sin rot i den k atastro f som drab b at m änniskan i historiens tidigas

te gryning, syndafallet. C hristiern Pedersen i Lund in ledde sin läkebok m ed att påpeka att inga sjukdom ar hade existerat i Paradisets lustgård. Adam och Eva

hade skapats »vackra, starka och friska«, utan någon av de k räm p o r som senare kom att bli m änniskans lott. Först i det ögonblick då de b rö t m ot H errens bu d och började leva »överflödigt och okyrkligt« slunga

des sjukdom en över dem - ett syndastraff som m ä n niskan sedan b u rit m ed sig i generation efter g enera

tion. S am m a föreställning proklam erades redan på titelbladet till dansken H ans C hristenssen Bartskers trak tat från 1596, En liden Bog om allehande Siugdom, som M ennisken mangfoldeligen kand vederfares, fo rm e  delst voris Förste forelders syndfald, wdi Paradis, som er Aarsagen, at wi wndfanges i siud, oc födis Syndige M en- nisker till denne verdenP

A rvsyndens roll som sjukdom ens ursp ru n g sk äl

la kom att förbli en etablerad föreställning u n d er hela storm aktstiden och inte sällan förknippades den m ed den gam m altestam entliga idén om m undus senescens, den »åldrande världen«. Enligt en rad kyrkofäder hade syndafallet inte bara ha drabbat m änniskan, utan ska

pelsen i sin helhet. N aturen själv var obönhörligen d ö m d till förgänglighet och död - »him m elen skall upplösas såsom rök och jorden nötas u t såsom en k lä d nad«, som profeten Jesaja fö rk u n n a t.24 Fram för allt kom föreställningen att få en fram trädande roll i den lutherska tankevärlden. Som Luther påpekade hade det ursprungliga Eden varit ett paradis d är »solen lyste starkare, v attnet var renare, träden m er fruktbara och fälten bördigare« än i den jäm m erdal m an nu levde i.

O ch allt hade sin rot i syndafallet, då m änniskans »kött blivit fördärvat av syndens spetälska«. Sedan dess hade världen varit stadd ständigt i förfall: den hade drabbats av insekter, frost, åskväder, storm ar, översväm ning

ar, jordbävningar och, inte m inst, sjukdom ar - allt en konsekvens av de första m änniskornas synd m o t G uds bud. S am m a budskap lät M elanchthon fö rkunna i sina skrifter och predikningar: universum höll bokstavli

gen på att falla sam m an och solen befann sig nu tio tu sen tyska mil närm are jorden än då Ptolem aios levde u n d er antiken. I läroboken Physica från 1611 skrev den finskfödde prästen och professorn i astronom i Sigfrid A ron Forsius att världen blivit »liksom lam av ålder«.

Solen hade m ist sin kraft, elem enten hade försvagats

(10)

och alla levande varelser hade blivit ofruktsam m a. Till och m ed i husens tim m erstockar och tegelstenar, som fordom höll i sekler m en som nu »förfaller och sm älter sin kos efter 3 eller 4 år«, tyckte han sig se »tecken till ål

derdom ssvaghet«.25

Föreställningen om naturens tilltagande förfall kom att h äm ta ytterligare n äring u r de apokalyptiska stä m ningar som följde i reform ationens kölvatten. Som ing

et a n n a t å rh u n d rad e var 1500-talet en tid som g en o m syrades av en dov känsla av förestående undergång, då folket bävande väntade på att h öra H errens dom edags- basu n er skrälla över världen. Då »skall solen förm örkas och m ånen u p p h ö ra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla ifrån him m elen, och m akterna i him m elen skola bäva«, som det heter i M arkusevangeliet. Tron att världen stod vid undergångens ran d var förvisso inte någon ny företeelse. D et var en övertygelse som genom syrat den kristna kulturen ända sedan m edel

tidens bö rjan och som tidvis fått uppjagade folkgrup

p er att kasta sig ut i ångerköpt bikt och botgöring. M en även om den apokalyptiska övertygelsen var en gängse del av den kristna världsuppfattningen skulle den o ck så få en helt ny aktualitet genom den lutherska refor

m ationen. För såväl Luther själv som hans anhängare var näm ligen tvisten m ellan katoliker och protestanter något långt förm er än en teologisk dispyt. G enom att identifiera den rom erska kyrkan som A ntikrist - Sa

tans jordiska representant - hade Luther i själva ver

ket axlat rollen som en apokalypsens härold. Den re

fo rm ation han inlett var inget m indre än begynnelsen på den yttersta tiden, då o n t och gott, G ud och Satan, skulle drab b a sam m an i en sista avgörande k raftm ä t

ning. Allt som återstod av jordelivet var en kort tid av b ittra v ederm ödor innan evangeliet slutgiltigt segrade och Kristus Förlossaren u p penbarade sig i skyn: »Och då skall m an få se M änniskosonen kom m a i skyarna m ed stor m akt och härlighet.«26

Det apokalyptiska budskapet tillhör förvisso inte de sidor av luth erd o m en som fram hävts i den tra d itio nella historieskrivningen, d är reform ationen allt som oftast fram to n at som en strikt kyrkopolitisk affär - om välvande för såväl prästerskap som folk, m en också

som det skede då den lutherska lära vi idag är så väl

bekanta m ed fick fäste i vårt land. Men att dö m a 1500- talets föreställningsvärld utifrån den teologiska läro

byggnad som långt senare skulle utkristalliseras vore ett misstag. De apokalyptiska förväntningarna var ingalunda ett m arginellt inslag i tidevarvets religiösa kultur, utan ett b ärande elem ent i Luthers u rsp ru n g liga förkunnelse. Tron att D om ens dag stod för d ö r

ren var alltså inte något som bara anfäktade religiösa extrem ister och fanatiska svärm andar. Inte heller var den något som utnyttjades blott som p ro p ag a n d am e

del för att hålla folket i H errans tu k t och förm aning.

Skräcken för den yttersta tidens fasor var en m ara som red de bildade och förnäm a i lika hög grad som allm o

gen och borgerskapet. Som historikern Robin Bruce Barnes påpekat var den apokalyptiska övertygelsen en om istlig del av den lutherska självförståelsen - och lutherdom en en till sitt u rsp ru n g apokalyptisk rörel

se, rotad i övertygelsen att historien nalkades sitt fö ru t

bestäm da slut.27

Syfilis

Att den »vederm ödans tid« som n u begynt skul

le präglas av idel olyckor och elände var det få som betvivlade: »det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola visa sig och stora tecken på him m elen«, som det heter i Lukasevangeliet. »Jag önskar att jag och alla m ina b arn var döda«, utbrast Luther uppgivet inför sina lärjungar, »för det k o m m er att bli allt besynnerligare i världen. Den som le

ver kom m er att få se h u r allt bara blir värre.« Bland de tecken och bekräftelser han tyckte sig se i världen fanns alla de farsoter som grasserade, en del av dem tidigare helt okända för m änskligheten. Då han var b arn, n o terade Luther, fanns det ingen som kände till de »fran

ska pockorna«. N u var sjukdom en därem ot så vanlig att knappast någon tog notis om den, och till och m ed

»barn i sina vaggor drabbas av detta onda«, något som fick dess plötsliga uppkom st att fram stå som »ett av de stora förebuden innan den yttersta dagen«.28

» M Ä N N I S K A N Ä R F Ö D D T I L L O L Y C K A , S Å S O M F Å G E L N T I L L A T T F L Y G A « _{9 5}

(11)

f CmtjubfcfiaXractat ven betti vtfprungbeö bofen

ftav

joe.bae man nennet bie wilben wartjen. 2lucl) an regimét mb ware ert^nney mit falben vnb gebtanch. wie man fid>

regiren foil in bifer jcyt.

Fig. 3. U ppkom sten av syfilis i slutet av 1400-talet betraktades både av läkarkåren och kyrkan som ett gud om ligt syndastraff. På titelbla

det till Joseph Grünpecks Ein hübscher Tractat von dem Ursprung des Bösen Franzos från 1496 - den första m edicinska skriften o m den nya farsoten - låter Kristus beslå m änskligheten m ed syfilisbölder.

Luther var inte den ende som oroades av de »franska pockorna«, eller syfilis som sjukdom en senare k o m m it att benäm nas. Sedan den först b ru tit ut i maj 1496, bland de franska legosoldater i Karl VIILs arm é som återvände från Neapel via Toscana, hade överheten m ed stigande skräck sett sjukdom en sprida sig över Europa. Redan i ju n i hade den nått Tyskland, d är m a n i N ü rn b erg och F rankfurt lät stänga badhusen för alla som drabbats. I januari 1597 lät den tysk-rom erske kej

saren M axim ilian I kungöra ett edikt som hävdade att det rörde sig om ett gudom ligt syndastraff, fra m m a

nat av m änniskornas hädelser. G ud straffar genom

»hungersnöd, jordbävning, pest och andra farsoter«, hette det i ediktet, och »i dessa dagar h ar m än n isk o r

na på g ru n d av sin ondska hem sökts av ett nytt plågo

ris, som tidigare icke funnits, m en d är m an lätt kan spåra G uds straffande hand«. Bara några få m ånader senare började sjukdom en grassera i Skandinavien, dit den förm odligen fördes av de tyska landsknektar som den danske kung H ans tagit i sin sold för att sätta in i kriget m o t Sverige. Redan 1499 insjuknade den svens

ke riksföreståndaren Svante Sture Nilsson och gjorde förfrågningar om en kunnig »pockeläkare« som k u n de hjälpa h o n o m , och u n d er 1500-talets första decen

nier blev syfilis en allm än spridd sjukdom i landet.29 D et faktum att sjukdom en först b ru tit ut i den fra n ska arm én innebar att n am n et »franska sjukan« eller

»fransoserna« snabbt blev den vedertagna b e n ä m n in g en i E uropa - utom , föga förvånande, i Frankrike, där m an föredrog att kalla sjukdom en för »engelska sju

kan« eller »napolitanska kopporna«. Vad gällde dess egentliga u rsp ru n g var de lärde därem o t långt ifrån enade, m en täm ligen snabbt gick rykten att farsoten k om m it från det nyupptäckta A m erika, en teori som alltjäm t är gängse bland historiker. Enligt den spanske läkaren Ruy Diaz de Isla hade sjöm ännen i C h risto p her C olum bus expeditionsflotta återvänt m ed »en all

varlig sjukdom , som gör att köttet ru ttn a r, att skelettet m u rk n ar och bryts ned, att nerverna slitas sönder och senorna d ra r ihop sig«. D et dröjde inte heller länge innan sjukdom ens veneriska karaktär stod klar för lä karna, en insikt som kom att ge ytterligare näring åt föreställningen att den var ett gudom ligt syndastraff.

Som läkaren Joseph G rünpeck påpekade redan i den allra första syfilistraktaten - publicerad inom ett halv

år efter det första u tb ro tte t och innan m an förstått att det rörde sig om en venerisk sjukdom - straffade G ud vår girighet m ed krig, vårt h ö g m o d m ed pest och vår okyskhet m ed svält. Att syfilisen var ett gudasänt gissel för våra synders skull stod därm ed b o rto m allt tvivel.

Att sjukdom en visade sig vara venerisk fick dessutom

(12)

dess fram fart att fram stå som än m era skräm m ande, inte m inst för överklassen, som tidigare haft privile

giet att k u n n a undfly epidem ier genom att isolera sig på sina lantgods. Bara några få år efter det första u t

b ro tte t hade kejsar M axim ilian själv drabbats av syfi

lis, liksom Frans I av Frankrike, påven Alexander VI och dennes två barn. Fem tio år senare kunde Benedic

tus Olai to rrt konstatera att sjukdom en i Tyskland ofta gick u n d e r n am n et »hovsjukdom « eftersom den grasserade vid hoven »för deras okyskhets skull«.30

Pesten

H u r skräm m ande syfilisens härjningar än tedde sig var det em ellertid en an n an farsot som kom att slå störst skräck i tidevarvets m änniskor: böldpesten. Ingen a n n an sjukdom u n d er 1500- och 1600-talen kom att ge

n erera så m ånga m edicinska skrifter och uppbyggliga trak tate r som just pesten. Efter 1300-talets stora kata

strof, digerdöden, hade den m ed oförsonlig envishet återk o m m it i våg efter våg m ed några få decenniers m ellanrum . I Sverige härjade pestepidem ier u n d er åren 1500,1508,1521,1529,1532,1541-42,1548,1565,1572, 1576,1579-1580,1588-90,1602-03,1623,1629-30,1638- 40,1653-54 och 1657, för att slutligen u tm ynna i ett sis

ta m en ytterligt förödande u tb ro tt år 1710. E pidem i

ernas geografiska u tbredning varierade avsevärt, m en vid varje u tb ro tt förintades ungefär var fjärde m ä n niska på landsbygden och hälften av befolkningen i de större städer som drabbades. Att dessa ständigt åter

ko m m an d e katastrofer, som gång på gång rev upp breda h ålru m i befolkningsstatistiken, kom att få ett närm ast bibliskt skim m er i folkets sinnen är knappast förvånande. Ty som det uttrycksfullt form ulerades i Bibeln: »H erren skall låta pestilentie loda vid dig, till dess han gör ända m ed dig [...] H erren skall slå dig m ed svullnad, skälvo, bränno, to rrh e t och blekhet, och skall förfölja dig, till dess han förgör dig.«31

Föreställningen att pesten hade ett gudom ligt u r

sp rung kom att förbli ett återkom m ande tem a un d er hela reform ations- och storm aktstiden, upprepad i sn art sagt varje m edicinskt traktat; den var ett »Guds

faderliga ris och oss till ett syndastraff«, som Erik XIV:s hovläkare W ilhelm Lem nius skrev 1572. D å 1500-talet drog m o t sitt slut och de eskatologiska fö rv än tn in g ar

na k u lm inerade kom epidem ierna också att behäftas m ed m ä rk b a rt apokalyptiska övertoner. Enligt ho v predikanten och kyrkoherden i Stockholm , Petrus Pauli G othus, var pesten inte bara en »gruvlig och b it

ter plåga« som dödade m änniskor i en »stor och gräs

lig hop«: de senaste årens allt våldsam m are härjningar v ittnade i själva verket om att »änden är förhanden«.

Från världens alla h ö rn strö m m ad e rap p o rte r om säll

sam m a järtecken och förebud, som alla bekräftade Bi

belns profetior om de »skräcksyner« som skulle ack

om panjera den yttersta tidens inträde. U nder n ättern a hade de d öda setts dansa över hustaken, »över skorste

narn a up p i vädret och åter ned på jorden«. Ur jordens in n a n d ö m e hade m an h ö rt ljudet av »bullrande krigs

härar« och otaliga m änniskor hade blivit »befängda«, drabbade av en sådan galenskap att m an tvingats b in da dem till h än d er och fötter, m en alla m ed sam m a ord på sina läppar - »H erren varder sn art kom m andes«.32

D en apokalyptiska övertygelsen utgjorde det m est slående uttrycket för den gam m altestam entliga guds- bild som v u n n it insteg m ed lu therdom ens genom brott.

För 1500- och 1600-talens m änniskor var G ud inte den fridsam m a och saktm odiga gestalt som långt senare skulle ta form i den kristna föreställningsvärlden. Det var en bistert och b ru talt straffande Fader, som närhelst H an önskade lät sin vrede vina över m änskligheten och som utan skrupler beslog såväl b arn som vuxna m ed krig, svält och pest. D et var en G ud som inte b eh a n d lade individen som individ, u tan som en del av ett folk;

ett folk som urskillningslöst k u n d e förintas om det för ett ögonblick rubbade H ans sinneslugn. Bakom detta o b arm h ärtig a tänkesätt fram skym tar en gam m altesta

m entlig föreställning om att förhållandet m ellan m ä n niska och g u dom hade sin g ru n d i ett »förbund«; ett slags k o n trak t som slutits m ellan G ud och det kristna sam hället som helhet. Den enskildes synder m o t G uds bu d var d ärm e d något som b erörde långt fler synda

ren själv. G uds vedergällning riskerade alltid att d ra b ba folket i sin helhet, och alla fick betala dess pris. El-

(13)

Mrrw

>©m

{G* |?^bl>aO:jiöePt®-

J £ ^ !r> in x u » b d f f u « f& tx»bf>ré / c * 2 ;M t i r * a | 4 t t g * r « «Uer

j t b o r i«t>t>air. > o t / m t U la n e n & ^ * 7 ? u t« U b fim iio g w f n £ y b « f f u e t u ta n p«c

liti tf c r t i a t b c m i Ä ^ i f u r / rm & b rb « * fp

«tfoliwbc Ä^i»

< tjp*

«ff ow»f«n <w

. V (*> **$

V a f å f c : ^,

? / * . / /

Fig. 4. Den så kallade zodiakmannen, som visade hur himlakrop

parna stod i förbindelse med enskilda kroppsorgan och rådde över människans hälsa, var en av tidevarvets mest välbekanta bilder. Här återgiven ur 1622 års svenska psalmbok.

ler som den danske biskopen Peder Palladius skrev i sam band m ed pesten 1553: »Saa slaar G ud vore B om for vore 0 jn e , at vi gam le [syndare] [... ] skulle forskraek- kes d era f og rette os« - »vore uskyldige Born er taget af Dage for vor Skyld«.33

Vedergällningstanken var inte på något sätt en speci

fikt luthersk föreställning. D ärem ot kom den att få en avsevärt m era fram skjuten roll i den lutherska fö rk u n nelsen än i katolsk tradition, sam tidigt som det också lades en betydligt starkare betoning på syndastraffets kollektiva karaktär. Redan 1544 införde Gustav Vasa offi

ciella b öndagar i Sverige, då prästerskapet skulle p red i

ka om »den sannskyldiga och förskräckliga Guds vrede em ot Synden och vår förhärdade ondska«. D en k u ngli

ga förordningen underströk att bönen var m änniskans främ sta m edel att blidka och avvärja G uds vrede, en v re

de som hotade att drabba alla och envar m ed »sjukdo

mar, pestilentia, m ord, buller, uppror, krig, jä m m e r på säden, oår och svår dyrtid på allt det oss är för nöden, m ed mycken annan bedrövelse och anfäktning«.34

M ed vedergällningstankens g enom brott kom den folkliga m oralen alltm er att fram stå som en statlig ange

lägenhet, och genom hela storm aktstiden blev böne- dagsplakat och överflödsförordningar ett regelbundet återkom m ande inslag i folkets tillvaro. Pest- och sväl

tåret 1602 lät Karl IX tillkännage ett fö rb u d m o t »eder och svärjande«, i vilket han dessutom fö rm an ad e sina undersåtar för att de levde »uti dryck, svalg och frosse- ri«. O m ingen b ättring skedde skulle landet otvivelak

tigt drabbas av »timligt och evigt straff«. F ortfarande 1683 blev de svenska riksråden så pass oroade av de säll

sam m a järtecken som rapporterats - blan d a n n a t hade en ovanligt ljusstark kom et synts på him lavalvet - att de beordrade allm än b ö n och bättring i landet. Ty även om pest eller hungersnöd än n u inte b ru tit u t stod det lika

fullt klart att »den allsmäktige haver tagit riset i h anden, vässat sitt svärd, spänt sin båga och berett sina pilar till att fördärva«, som det hette i kungörelsen.35

För n u tid a ögon kan dessa u p p fo rd ran d e folkupp- fostringskam panjer lätt fram stå som ett ren t p ro p a gandam edel, avsett att gjuta respekt för den statli

ga och religiösa överheten i u ndersåtarna. O ch helt klart fanns det ett u p p en b a rt propagandistiskt syfte m ed bönedagsplakaten. Sam tidigt b ö r m a n dock h ål

la i m in n et att den hotbild som m ålades u p p b e tra k tades som en realitet även av m akthavarna. D en o f

ficiella syn på pestepidem ierna som träd e r fram i de statliga kungörelserna skilde sig inte på något sätt från de föreställningar som torgfördes av vetenskapens företrädare. Även i läkeböckerna rekom m enderades regelmässigt b ö n och ånger som botem edel, och inte sällan fram ställdes dessa »andliga läkemedel« som lika verksam m a som den m edicinska terapin. H ovläkaren W ilhelm Lem nius k unde i sitt p esttraktat rek o m m e n dera en rad traditionella kurer m o t farsoten - å d e rlåt

ning, svettning och diverse ö rt- och k ry d d b lan d n in g ar

98 T I L A T S T W D E R A L Ä K E D O M

(14)

Fig. 5. En åderlåtningsm an enligt m edeltida kop pningsschem a m en m ed senare handstil.

Teckning från Gävleborgs länsm useum , okänd till exakt proveniens. Foto: D an Lorén.

- m en n oterade att det m est verkningsfulla m edlet var att »hava G ud för ögon, b ättra sitt leverne, och h jä rt

ligen bedja G ud o m nåd«. På sam m a sätt betonades ofta i den m edicinska litteraturen att pesten hade såväl andliga som naturliga orsaker. Enligt hovapotekaren Sim on Berchelt u p p sto d pestsm ittan genom att luf

ten förgiftats av ru ttn a n d e boskap, dålig hygien eller osund dy som låg och jäste i stillastående sjöar. Men sam tidigt fanns det en påtagligt m oraliserande ton i hans skildring: pesten var inte bara en sjukdom utan ett syndastraff, och frossare, lättingar och »okyska och otuktiga« individer löpte betydligt större risk att d ra b bas än gudfruktiga m änniskor.36

Pesten fick på flera sätt en särställning i sto rm ak ts

tidens föreställningsvärld. Ingen sjukdom läm nade

så förödande spår i sam hället och ingen an n a n sju k dom hade en så tydlig anknytning till den bibliska h i

storiesyn som alla m änniskor fostrats i. D et är också i pestskrifterna som läkekonstens religiösa d im e n sio ner fram träd er som allra tydligast. M edicinen fra m står i dessa som oupplösligt sam m anvävd m ed te o lo gin och etiken, och prästen och läkaren som v arandras spegelbilder. Likaväl som läkarkåren använde ett m o raliserande och explicit religiöst språk i sina skrifter, färgades prästerskapets botp red ik n in g ar och upp- byggelseskrifter ofta av ett m edicinskt språkbruk. I en predikan fram ställde V äxjöbiskopen P etrus Jonae A ngerm annus det »andliga apoteket« - G uds ord, vill säga - som ett nödvändigt k om plem ent till alla v ärlds

liga läkem edel. H örsam heten m o t G uds b u d var inte

(15)

bara ett m oraliskt im perativ, utan »ett synnerligt plås

ter och läkedom att hela pestilensbölden m ed«.37

A strologin

Att föreställningen om den gudom liga vedergällning

en kom att få en så central roll i tidevarvets tankevärld hade fram för allt sin rot i lutherdom ens starka b e to ning av att världen styrs genom G uds försyn. Gång ef

ter an n an fram höll de lutherska teologerna att ingen

ting sker av en slum p, u tan att allt som inträffar är ett uttryck för G uds allm akt. Som hovpredikanten Jo

hannes Botvidi påpekade i en pestpredikan 1622 k u n de inte ens onda ting ske m ed m indre än att G ud b e fallde det. Visserligen hade pesten en rad naturliga orsaker: giftiga ångor som steg u p p från sum pm arker och begravningsplatser eller ogynnsam m a influenser från h im lakropparna som skäm de luften och fö rd är

vade grödorna. M en dessa naturliga orsaker var inget an n a t än Guds m edel för att utöva sin vilja. H erren verkade genom att använda n aturens elem ent som in stru m e n t och närhelst sjukdom en drabbade var G ud dess yttersta orsak.38

Botvidis hänvisning till h im lakropparnas influ

enser i detta sam m anhang var ingen tillfällighet. Ett återkom m ande tem a i såväl botp red ik n in g ar som läkeböcker var föreställningen att G ud härskade över världen genom att nyttja stjärnornas och planeternas inneboende krafter. »S tjärnorna råder över m än n is

kan, m en G ud råder över stjärnorna«, som det hette i en välkänd sentens. Som tilläm pad vetenskap var ast

rologin förvisso en om deb atterad disciplin som inte sällan betraktades m ed stor m isstänksam het av renlä

riga teologer. I h u r stor utsträckning stjärnornas ställ

ning på himlavalvet lät m änniskan förutspå fra m ti

den var en fråga som splittrat den lärda världen sedan tidig m edeltid och som fortfarande u n d er storm akts

tiden kunde få lärdom styngda au ktoriteter att kas

ta sig in i svavelosande dispyter. D ärem ot fanns det få, om ens någon, som ifrågasatte astrologins g ru n d läggande premiss: att him lak ro p p arn a hade inflytan

de över den jordiska världen. Trots alla debatter och

kontroverser var astrologin därm ed en om istlig del av tidevarvets vetenskapliga världsbild. »Vår lägre värld styrs och regeras av den högre«, hävdade den d an s

ke astro n o m en Tycho Brahe m ed en form u lerin g som lånats från Aristoteles. Att förneka stjärn o rn a s infly

tande vore inte bara att »motsäga u p p en b a ra erfaren heter«, u ta n också att »ringakta den gudom liga visdo

m en«.39

A strologin hade inte m inst en betydelsefull ställning inom den skolm edicin som etablerats u n d e r m edel

tiden och som alltjäm t d om inerade vid universite

ten. S am bandet m ellan m änniskans hälsa och h im lakropparnas inflytanden tillhörde de obligatoriska äm n en som läkarstudenter fick fördjupa sig i, och k a

rakteristiskt nog gick den m edicinska fakulteten vid Paris universitet länge u n d er den form ella b e n ä m ningen »fakulteten för m edicin och astrologi«, Facul

tas in medicina et astrologia. Likaså var föreställningen att m änniskans kroppsorgan stod i förbindelse m ed specifika him lak ro p p ar eller stjärnkonstellationer en gängse del av den hum oralpatologiska teoribygg

nad som stu d en tern a drillades i. I sin svenska läkebok fram höll Benedictus Olai att åderlåtning, liksom till

redningen av vissa m edikam enter, bara k u n d e u tfö ras vid astrologiskt läm pliga tidpunkter. Så b orde ex

em pelvis flem atiska personer bara åderlåtas då m ånen stod Skyttens eller V ädurens tecken, m edan koleriker svarade bäst på behandlingen då m ån en stod i Kräf

tans eller Skorpionens stjärntecken. D en lärda littera

tu ren skilde sig i detta avseende inte från de enklare handskrifter som u n d er m edeltiden cirkulerat bland borgerskap och adel. Inte sällan innehöll b ö n b ö c k er och religiös an daktslitteratur m edicinska råd som fokuserade på himlavalvets inverkan på jordelivet. Så kan m an i en b ö n b o k från 1400-talet läsa att Lejonets inflytanden gör det läm pligt att »begynna m u ra hus«

- dock inte trähus »förty att de b rin n e r gärna« - m e d an m an m ed fördel inleder långsiktiga projekt u n d er Oxens tecken, som exempelvis att ym pa träd eller ingå äktenskap.40

D et nära sam bandet m ellan astrologi och religion kom att fortleva långt efter reform ationens inträde.

(16)

Fram till 1600-talets m itt innehöll de skandinaviska psalm böckerna astrologiska uppgifter, vilket innebar att läran om h im lakropparnas betydelse för hälsan hade en självklar plats även i allm ogens och det en k la folkets föreställningsvärld. D et var em ellertid inte i de »folkliga« kretsarna som astrologin hade sina iv

rigaste anhängare och utövare, utan i den lärda värl

den. Till dessa lärdom styngda entusiaster hörde inte m inst Philipp M elanchthon, som i sina naturfilosofis

ka läroböcker fram höll astrologins uppbyggliga vär

de. K unskapen om him lakropparnas inflytanden var en »gudom lig« vetenskap, hävdade han, som lärde m änniskan att »världen inte styrs av slum pen, utan av G uds försyn«. Studiet av astrologin var därför inte bara en lovvärd sysselsättning, utan närm ast en plikt för en kristen själ. Eller som han skrev i ett företal till Sacroboscos astronom iska standardverk De sphaera:

de som i sin enfald förkastade kunskapen om him la

k ro p p arn a som onyttig borde få ögonen utrivna ur huvudet, för G ud hade m ed all säkerhet skapat våra ögon ju st för att vi skulle k u n n a rikta dem m o t h im la

valvet och b eg ru n d a H ans visdom och allm akt.41 M en sam tidigt som astrologins vetenskapliga anse

ende växte u n d e r 1500-talet skulle den också att be- häftas m ed allt m örkare och hotfullare övertoner. För m ånga lärde bar h im lakropparnas lopp inte bara v itt

nesbörd om G uds allm akt och visdom . U nder seklets gång k u n d e de också bevittna h u r de sällsynta och illa

varslande him lafenom enen tycktes dugga allt tätare.

1572 fra m träd d e en ny stjärna på himlavalvet, så starkt strålande att den u n d er en tid kunde ses även i dags

ljus. N ågra få år senare uppenbarades inte m indre än tre kom eter i tät följd, en av dem större och ljusstarka- re än någon m an sett i m an n am in n e. O ch 1583 inföll en sällsynt kon ju n k tio n m ellan Jupiter och Saturnus som enligt otaliga lärde skulle få enorm a konsekven

ser för jordelivet. Det var som om H errens vrede höll på att rin n a över och få betvivlade att de sällsam m a scenerierna förebådade digra u m b ä ra n d en för m änsk

ligheten.

Skräcken för illavarslande tecken i skyn kom att ge

nom syra en sto r del av tidevarvets lärda litteratur. En-

Fig. 6. Uppkomsten av syfilis ansågs av många lärde stå i ett sam

band med den konjunktion som infallit 1484. På Albrecht Dürers bekanta träsnitt står den syfilisdrabbade under en symbolisk bild av zodiaken. Bilden spreds ursprungligen som flygblad med text av den tyske läkaren Theodericus Ulsenius då farsoten började grasse- ra i det tysk-romerska riket 1496.

ligt den tyske teologen David C hytraeus var den stora kom eten 1577 inget m indre än en »flam m ande profet och predikare« som fö rkunnade att »Guds vrede b rä n ner som eld«. N ågra få år tidigare hade hans gode vän Tycho Brahe betonat att den nya stjärnan 1572 inte ens var ett n aturligt fenom en, utan ett »oförklarligt, g u dom ligt m ysterium « - ett »Guds tecken« som före

bådade långt större om välvningar än de som h im la

k ro p p arn as sedvanliga lopp gav u pphov till. Likt alla astrologiskt kunniga b etraktade Brahe sällsynta h im lafenom en som särskilt verkningsfulla och olycksbå

dande. Så spred exempelvis kom eterna, som även de utgjorde »övernaturliga skapelser av G ud den Allsmäk- tige«, en svavelaktig ånga över världen som gav upphov

» M Ä N N I S K A N Ä R F Ö D D T I L L O L Y C K A , S Å S O M F Å G E L N T I L L A T T F L Y G A « 101